DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 25 januari 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Den inre marknaden för naturgas – Direktiv 2009/73/EG – Artikel 41.17 – Naturgasöverföringsnät – Nationell tillsynsmyndighet – Fastställande av avgifter för användning av och anslutning till nätet – Fastställande av ersättning för tjänster som tillhandahålls av den systemansvarige – Begreppet ’part som berörs av ett beslut av en nationell tillsynsmyndighet’ – Överklagande av detta beslut – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”
I mål C‑277/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapest stad, Ungern) genom beslut av den 22 mars 2022, som inkom till domstolen den 22 april 2022, i målet
Global NRG Kereskedelmi és Tanácsadó Zrt.
mot
Magyar Energetikai és Közmű-szabályozási Hivatal,
ytterligare deltagare i rättegången:
FGSZ Földgázszállító Zrt.,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden N. Piçarra (referent), samt domarna M. Safjan och N. Jääskinen,
generaladvokat: A. Rantos,
justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 september 2023,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Global NRG Kereskedelmi és Tanácsadó Zrt., genom K. Bendzsel-Zsebik, M. Kohlrusz och B. Világi, ügyvédek,
– Magyar Energetikai és Közmű-szabályozási Hivatal, genom L. Hoschek, A.T. Kiss och F.F. Tölgyessy, juridiska rådgivare,
– FGSZ Földgázszállító Zrt., genom K. Barkasziné Takács och P. Németh, juridiska rådgivare,
– Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och M.M. Tátrai, båda i egenskap av ombud,
– Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis och J. Ruiz Sánchez, båda i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Finlands regering, genom A. Laine, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom O. Beynet, T. Scharf och A. Tokár, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 41.17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 211, 2009, s. 94), jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Global NRG Kereskedelmi és Tanácsadó Zrt. (nedan kallat Global NRG), ett bolag som säljer naturgas, och Magyar Energetikai és Közmű-szabályozási Hivatal (Ungerska tillsynsmyndigheten för energi och allmännyttiga tjänster) (nedan kallad den nationella tillsynsmyndigheten). Målet rör lagenligheten av den nationella tillsynsmyndighetens beslut om fastställande av avgifter för användning av och anslutning till naturgasöverföringsnätet samt ersättning för tjänster som tillhandahålls av den systemansvarige.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2009/73
3 Skäl 33 i direktiv 2009/73 har följande lydelse:
”… Det oberoende organ till vilket en part som berörs av ett beslut av en nationell tillsynsmyndighet har rätt att överklaga kan vara en domstol eller annan rättslig instans med befogenhet att genomföra en rättslig prövning.”
4 I artikel 32 i nämnda direktiv, med rubriken ”Tillträde för tredje part”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna ska se till att det införs en ordning för tredje parts tillträde till överförings- och distributionssystem och [anläggningar för flytande naturgas (LNG-anläggningar)] grundad på offentliggjorda tariffer, som ska gälla för alla berättigade kunder, inbegripet gashandelsföretag, och som ska tillämpas objektivt utan att någon diskriminerande åtskillnad görs mellan systemanvändarna. Medlemsstaterna ska se till att dessa tariffer, eller de metoder som använts för att beräkna dem, godkänns av en i artikel 39.1 avsedd tillsynsmyndighet innan de träder i kraft i enlighet med artikel 41 samt att tarifferna – och metoderna om endast dessa har godkänts – offentliggörs innan de träder i kraft.”
5 Direktivets artikel 41, med rubriken ”Tillsynsmyndighetens skyldigheter och befogenheter”, har följande lydelse:
”1. Tillsynsmyndigheten ska ha följande skyldigheter:
a) Fastställa eller godkänna, enligt transparenta kriterier, överförings- eller distributionstariffer eller metoderna för beräkning av dem.
…
6. Tillsynsmyndigheterna ska ansvara för att tillräckligt lång tid i förväg innan dessa träder i kraft, fastställa eller godkänna åtminstone metoder för att beräkna eller fastställa villkoren för
a) anslutning och tillträde till nationella nät, inbegripet överförings- och distributionstariffer, samt villkor och tariffer för tillträde till LNG-anläggningar …,
…
10. Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vid behov begära att de systemansvariga för överförings-, lagrings-, LNG- och distributionssystemen ändrar villkoren, inbegripet de tariffer och metoder som avses i denna artikel, för att säkerställa att de är proportionerliga och tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. …
…
17. Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpliga mekanismer på nationell nivå som ger den part som berörs av ett beslut fattat av tillsynsmyndigheten rätt att överklaga till ett organ som är oberoende av de berörda parterna och av någon regering.”
Förordning (EG) nr 715/2009
6 I artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 (EUT L 211, 2009, s. 36), med rubriken ”Tariffer för tillträde till nät”, föreskrivs följande i punkt 1:
”De tariffer, eller de metoder som används för att beräkna dem, vilka tillämpas av systemansvariga för överföringssystem och har godkänts av tillsynsmyndigheterna enligt artikel 41.6 i direktiv [2009/73], samt de tariffer som offentliggjorts enligt artikel 32.1 i det direktivet ska vara transparenta, ta hänsyn till systemets funktionsduglighet och förbättring och återspegla de faktiska kostnaderna, i den utsträckning kostnaderna motsvaras av de kostnader som effektiva och strukturellt jämförbara nätoperatörer har och är transparenta, samtidigt som en rimlig avkastning på investeringar tillgodoses och vid behov tariffjämförelser av tillsynsmyndigheterna beaktas. Tarifferna eller de metoder som används för att beräkna dem ska tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt.”
Ungersk rätt
7 I 129/B § punkt 1 i a földgázellátásról szóló 2008. évi XL. törvény (2008 års lag nr XL om tillhandahållande av naturgas) (nedan kallad lagen om tillhandahållande av naturgas) föreskrivs följande:
”I förfaranden för fastställande av avgifter för nätanvändning, ersättning för tjänster som tillhandahålls av systemansvariga med tillämpning av särskilda avgifter samt anslutningsavgifter ska endast den berörda systemansvarige anses vara direkt berörd.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
8 Genom beslut av den 10 augusti 2021 fastställde den nationella tillsynsmyndigheten, för perioden 1 oktober 2021–30 september 2025, de särskilda avgifter på leverans av naturgas som skulle tillämpas av FGSZ Földgázszállító Zrt., som är systemansvarig för naturgasöverföringsnätet, samt storleken på avgifterna för anslutning till gasledningar (nedan kallat det omtvistade beslutet). Det omtvistade beslutet grundades på den nationella tillsynsmyndighetens tidigare beslut av den 30 mars 2021, om fastställande av metoden för beräkning av referenspriset. Sistnämnda beslut överklagades av Global NRG, varvid Kúria (Högsta domstolen, Ungern) slog fast att detta beslut var rättsstridigt och ogiltigförklarade det med retroaktiv verkan.
9 Global NRG överklagade även det omtvistade beslutet till Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapest stad, Ungern), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen, och yrkade ogiltigförklaring av detta. Global NRG har gjort gällande att det omtvistade beslutet är rättsstridigt, dels eftersom beslutet av den 30 mars 2021 har förklarats vara rättsstridigt, dels eftersom de tariffer som är tillämpliga på tjänster för överlåtelse av rättigheter har fastställts i strid med kommissionens förordning (EU) 2017/460 av den 16 mars 2017 om fastställandet av nätföreskrifter för harmoniserade tariffstrukturer för överföring av gas (EUT L 72, 2017, s. 29).
10 Global NRG har även gjort gällande att eftersom en användare av naturgasöverföringsnätet enligt nationell rätt har rätt att överklaga sådana beslut som beslutet av den 30 mars 2021, om den metod för beräkning av referenspriset som ligger till grund för fastställandet av avgifterna för användning av detta nät, strider det mot unionsrätten att frånta en sådan användare rätten att överklaga det efterföljande beslutet, i vilket avgifterna för användning av nämnda nät fastställs.
11 Den nationella tillsynsmyndigheten har yrkat att talan ska avvisas, huvudsakligen på grund av att Global NRG inte har talerätt, eftersom bolaget inte var part i det förfarande som resulterade i det omtvistade beslutet och inte har någon direkt koppling till föremålet för detta förfarande. Den nationella tillsynsmyndigheten anser att under dessa omständigheter påverkas Global NRG endast indirekt av nämnda beslut, och enbart ett ekonomiskt intresse hos bolaget räcker inte för att det ska ha rätt att överklaga beslutet.
12 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att Global NRG anser att eftersom de tariffer som fastställts i det omtvistade beslutet är bindande för såväl systemförvaltaren som användaren av naturgasöverföringsnätet, så påverkar de direkt användarens rättigheter och berättigade intressen. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att när ett överklagande görs av en person med talerätt i processuellt hänseende, såsom Global NRG, ska det enligt ungersk rätt prövas huruvida denna person även har talerätt i materiellt hänseende, det vill säga om vederbörandes rättigheter eller legitima intressen påverkas direkt av det överklagade beslutet, vilket är ett villkor för att den hänskjutande domstolen i sak ska kunna pröva det överklagande som ingetts av en sådan person.
13 Den hänskjutande domstolen anser att innan Global NRG:s överklagande kan prövas i sak, måste det i förevarande fall kontrolleras huruvida bolaget kan anses vara en ”part som berörs av ett beslut fattat av tillsynsmyndigheten”, i den mening som avses i artikel 41.17 i direktiv 2009/73. Eftersom detta begrepp inte definieras i direktivet bör det undersökas mot bakgrund av domen av den 19 mars 2015, E.ON Földgáz Trade (C‑510/13, EU:C:2015:189), och domen av den 16 juli 2020, kommissionen/Ungern (Avgifter för tillträde till systemen för överföring av el och naturgas) (C‑771/18, EU:C:2020:584).
14 Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida artikel 41.17, jämförd med rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 129/B § punkt 1 i lagen om tillhandahållande av naturgas, enligt vilken det, inom ramen för förfaranden för fastställande av avgifter för användning av nätet, överföring och anslutning, samt ersättning för de tjänster som tillhandahålls av den systemansvarige, endast är den systemansvarige som anses vara en ”part som berörs av ett beslut fattat av tillsynsmyndigheten”, i den mening som avses i nämnda artikel 41.17, så att ingen annan marknadsaktör inom naturgassektorn kan anses vara en sådan part. Den hänskjutande domstolen anser att 129/B § punkt 1 i lagen om tillhandahållande av naturgas medför en skyldighet för denna domstol att avvisa Global NRG:s överklagande utan att pröva det i sak, vilket enligt den hänskjutande domstolen utgör en ”oproportionerlig inskränkning” i den rätt att överklaga som föreskrivs i nämnda artikel 41.17 i direktiv 2009/73.
15 För det andra anser den hänskjutande domstolen, med stöd av punkterna 48 och 49 i domen av den 19 mars 2015, E.ON Földgáz Trade, (C‑510/13, EU:C:2015:189), att en operatör, såsom Global NRG, har rätt att överklaga såsom direkt berörd av det omtvistade beslutet. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att den systemansvarige för naturgasöverföringssystemet är skyldig att ålägga operatören de särskilda avgifter som fastställts i detta beslut, och att denne operatör inte kan bedriva sin verksamhet innan de begärda beloppen har betalats.
16 Mot denna bakgrund beslutade Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 41.17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73, jämförd med artikel 47 i stadgan, tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka det endast är den systemansvarige som, inom ramen för den nationella tillsynsmyndighetens förfarande för fastställande av avgifter för nätanvändning, ersättning för tjänster som tillhandahålls av den systemansvarige med tillämpning av särskilda avgifter samt anslutningsavgifter, erkänns som direkt berörd part som i denna egenskap har rätt att överklaga beslut som antas inom ramen för detta förfarande?
2) För det fall den första frågan besvaras jakande: Ska artikel 41.17 i direktiv 2009/73, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, tolkas på så sätt att, vid tillämpningen av nämnda bestämmelse i ett sådant fall som det nu aktuella, en operatör på naturgasmarknaden som befinner sig i klagandens situation – där den systemansvarige med stöd av ett beslut av medlemsstatens tillsynsmyndighet om fastställande av avgifter för nätanvändning, ersättning för tjänster som tillhandahålls av systemansvariga med tillämpning av särskilda avgifter samt anslutningsavgifter, tar ut en särskild avgift för en tillhandahållen tjänst – ska betraktas som en part som berörs av beslutet och således ha rätt att överklaga detta?”
Prövning av tolkningsfrågorna
17 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 41.17 i direktiv 2009/73, jämförd med artikel 47 första stycket i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken endast den systemansvarige för naturgasöverföringsnätet kan anses vara en ”part som berörs” av den nationella tillsynsmyndighetens beslut om fastställande av avgifter för anslutning till och användning av nätet samt ersättning för de tjänster som tillhandahålls av den systemansvarige, så att det endast är den systemansvarige som har rätt till ett ”effektivt rättsmedel” mot ett sådant beslut.
18 Enligt artikel 41.17 i direktiv 2009/73, jämförd med skäl 33 i samma direktiv, ska medlemsstaterna på nationell nivå införa lämpliga mekanismer som gör det möjligt för den part som berörs av ett beslut fattat av en nationell tillsynsmyndighet att vända sig till ett organ som är oberoende av de berörda parterna och regeringarna, och ”som kan vara en domstol eller någon annan form av organ som har behörighet att göra en rättslig prövning”. Ett sådant krav är en naturlig följd av principen om effektivt domstolsskydd, vilken utgör en allmän unionsrättslig princip som stadfästs i artikel 47 i stadgan (dom av den 2 september 2021, kommissionen/Tyskland (Införlivande av direktiven 2009/72 och 2009/73), C‑718/18, EU:C:2021:662, punkt 128 och där angiven rättspraxis).
19 För det första ska det noteras att domstolen, även om begreppet ”part som berörs”, i den mening som avses i artikel 41.17, inte definieras i direktiv 2009/73, redan har tolkat en liknande bestämmelse, närmare bestämt artikel 5a.3 i rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (EGT L 192, 1990, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 212), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/51/EG av den 6 oktober 1997 (EGT L 295, 1997, s. 23), på så sätt att en operatör till vilken ett beslut av en nationell tillsynsmyndighet inte är riktat blir en berörd part när dennes rättigheter potentiellt påverkas av ett sådant beslut, dels på grund av dess innehåll, dels på grund av den verksamhet som denna part bedriver eller avser att bedriva. Domstolen har även preciserat att det inte krävs något avtalsförhållande mellan en sådan operatör och den som beslutet riktar sig till för att operatörens rättigheter potentiellt ska påverkas av beslutet (dom av den 24 april 2008, Arcor, C‑55/06, EU:C:2008:244, punkterna 176 och 177).
20 För det andra har domstolen, vad gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG (EUT L 176, 2003, s. 57, och rättelse i EUT L 16, 2004, s. 74), i vilket det, till skillnad från det efterföljande direktivet 2009/73, inte föreskrevs någon bestämmelse som uttryckligen gav operatörer rätt att överklaga den nationella tillsynsmyndighetens beslut till domstol, slagit fast att när den nationella tillsynsmyndigheten fattar ett beslut om marknadsoperatörers tillträde till naturgasöverföringsnätet på grundval av unionslagstiftning enligt vilken en operatör som innehar tillstånd för överföring av gas tillerkänns vissa rättigheter, ska denna operatörs rättigheter anses potentiellt påverkade av detta beslut, även om beslutet inte riktar sig till denne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2015, E.ON Földgáz Trade, C‑510/13, EU:C:2015:189, punkterna 38, 48 och 51).
21 Det ska i detta hänseende understrykas att den nationella tillsynsmyndigheten genom artikel 41.1 a i direktiv 2009/73 ges befogenhet att ”fastställa eller godkänna, enligt transparenta kriterier, överförings- och distributionstariffer eller metoderna för beräkning av [dessa]”. Genom artikel 41.6 a i direktivet ges tillsynsmyndigheten även befogenhet att fastställa eller godkänna åtminstone de metoder som används för att fastställa villkoren för anslutning och tillträde till nationella nät, inbegripet tillämpliga överförings- och distributionstariffer. Vidare ges tillsynsmyndigheten genom artikel 41.10 i direktivet befogenhet att vid behov begära att de systemansvariga för överföringssystemen ändrar villkoren, inbegripet de tariffer och metoder som avses i den artikeln, för att säkerställa att tarifferna är proportionerliga och tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt.
22 Det framgår vidare av artikel 13.1 i förordning nr 715/2009 att avgifterna för tillträde till nätet ska vara transparenta och tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt för alla användare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Ungern (Avgifter för tillträde till systemen för överföring av el och naturgas), C‑771/18, EU:C:2020:584, punkt 46).
23 Härav följer att en operatör, såsom Global NRG, ska åläggas avgifter och taxor som är proportionerliga, transparenta och icke-diskriminerande på grundval av ovannämnda bestämmelser i direktiv 2009/73 och i förordning nr 715/2009. Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, skulle en sådan operatör, till följd av ett åsidosättande av dessa rättigheter, kunna påverkas av det omtvistade beslutet. Under dessa omständigheter ska ställningen som part som berörs av ett sådant beslut och, följaktligen, rätten till ett effektivt rättsmedel mot detta beslut, i den mening som avses i artikel 41.17 i direktiv 2009/73, tillerkännas en sådan operatör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2015, E.ON Földgáz Trade, C‑510/13, EU:C:2015:189, punkterna 48 och 51).
24 I avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på området ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, utan att därigenom undergräva rätten till ett effektivt domstolsskydd (dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Ungern (Avgifter för tillträde till systemen för överföring av el och naturgas), C‑771/18, EU:C:2020:584, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
25 Vad gäller rätten till ett effektivt rättsmedel framgår det av fast rättspraxis att för att en domstol ska kunna avgöra en tvist om rättigheter och skyldigheter enligt unionsrätten med iakttagande av artikel 47 i stadgan, krävs det att den har behörighet att pröva alla sakfrågor och rättsfrågor som är relevanta i det mål som är anhängigt vid den (se, för ett liknade resonemang, dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Ungern (Avgifter för tillträde till systemen för överföring av el och naturgas), C‑771/18, EU:C:2020:584, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
26 I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att 129/B § punkt 1 i lagen om tillhandahållande av naturgas innebär att det inte är möjligt för den att i sak pröva ett överklagande av en operatör på naturgasmarknaden som påverkas av ett beslut fattat av den nationella tillsynsmyndigheten, såsom är fallet för Global NRG, enbart på grund av att denna operatör inte är systemansvarig. I den mån denna nationella bestämmelse inte kan tolkas på ett sätt som är förenligt med artikel 41.17 i direktiv 2009/73, i enlighet med den tolkning som framgår av punkt 23 ovan, kan den inte anses föreskrivas ”lämpliga mekanismer” i den mening som avses i nämnda artikel 41.17 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Ungern (Avgifter för tillträde till systemen för överföring av el och naturgas), C‑771/18, EU:C:2020:584, punkt 65).
27 Om det inte är möjligt att göra en sådan konform tolkning är det endast för det fall den skyldighet som föreskrivs i artikel 41.17 i direktiv 2009/73 kan anses tillräckligt precis och ovillkorlig för att ha direkt effekt som den hänskjutande domstolen är skyldig att enbart med stöd av unionsrätten underlåta att tillämpa 129/B § punkt 1 i lagen om tillhandahållande av naturgas. Den omständigheten att en enskild, såsom Global NRG, mot en offentlig myndighet, såsom den nationella tillsynsmyndigheten, åberopar en bestämmelse i ett direktiv som inte är tillräckligt precis och ovillkorlig för att tillerkännas direkt effekt kan nämligen inte, enbart på grundval av unionsrätten, leda till att en domstol i en medlemsstat ska underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
28 En unionsrättslig bestämmelse är dels ovillkorlig när den medför en skyldighet som inte är förenad med något villkor och inte heller, för att kunna verkställas eller medföra verkningar, kräver några ytterligare åtgärder från unionsinstitutionernas eller medlemsstaternas sida, dels tillräckligt preciserad för att kunna åberopas av en enskild och tillämpas av en domstol om bestämmelsen på ett klart sätt anger en skyldighet. Även om medlemsstaterna enligt ett en bestämmelse i ett direktiv har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de antar närmare föreskrifter för att genomföra direktivet, kan denna bestämmelse anses vara ovillkorlig och precis, om medlemsstaterna genom bestämmelsen på ett klart sätt åläggs en skyldighet som ska leda till ett preciserat resultat och som inte är förenad med något villkor angående tillämpningen av den regel som anges däri (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkterna 18 och 19 samt där angiven rättspraxis).
29 I förevarande fall framgår det av själva ordalydelsen i artikel 41.17 i direktiv 2009/73 att medlemsstaterna ska inrätta lämpliga mekanismer så att varje berörd part kan överklaga en nationell tillsynsmyndighets beslut till ett oberoende organ. Även om medlemsstaterna behåller ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa arten av och villkoren för dessa mekanismer för överklagande samt formen för det oberoende organet, kvarstår det faktum att eftersom artikel 41.17 ålägger medlemsstaterna att inrätta sådana mekanismer, påförs de i otvetydiga ordalag en precis skyldighet som inte är förenad med något villkor vad gäller tillämpningen av den regel som föreskrivs däri och i vilken det på ett ovillkorligt och tillräckligt precist sätt föreskrivs en rättsmedelsgaranti för berörda parter (se, analogt, dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkterna 22–29, och dom av den 20 april 2023, Autorità Garante della Concorrenza e del Mercato (Commune de Ginosa), C‑348/22, EU:C:2023:301, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
30 Artikel 41.17 i direktiv 2009/73 ska således tillerkännas direkt effekt, vilket innebär att den hänskjutande domstolen ska underlåta att tillämpa nationell rätt som strider mot denna bestämmelse för det fall denna rätt inte kan tolkas på ett sätt som är förenligt med nämnda bestämmelse.
31 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 41.17 i direktiv 2009/73, jämförd med artikel 47 första stycket i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken endast den systemansvarige för naturgasöverföringsnätet kan anses vara en ”part som berörs” av den nationella tillsynsmyndighetens beslut om fastställande av avgifter för anslutning till och användning av nätet samt ersättning för de tjänster som tillhandahålls av den systemansvarige, så att det endast är den systemansvarige som har rätt till ett ”effektivt rättsmedel” mot ett sådant beslut.
Rättegångskostnader
32 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
Artikel 41.17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG, jämförd med artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
ska tolkas så,
att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken endast den systemansvarige för naturgasöverföringsnätet kan anses vara en ”part som berörs” av den nationella tillsynsmyndighetens beslut om fastställande av avgifter för anslutning till och användning av nätet samt ersättning för de tjänster som tillhandahålls av den systemansvarige, så att det endast är den systemansvarige som har rätt till ett ”effektivt rättsmedel” mot ett sådant beslut.
Underskrifter