PERSONALDOMSTOLENS DOM
(andra avdelningen)
den 29 september 2009
Förenade målen F-69/07 och F-60/08
O
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Kontraktsanställda – Artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Anställningstrygghet – Artikel 100 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Medicinskt förbehåll – Artikel 39 EG − Fri rörlighet för arbetstagare”
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA, varigenom O, i mål F-69/07, yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut om fastställelse av sökandens anställningsvillkor såsom kontraktsanställd för övriga uppgifter, i den del det däri föreskrivs ett medicinskt förbehåll i enlighet med artikel 100 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna och i den del sökandens anställningsavtal tidsbegränsats till den 15 september 2009, och i mål F‑60/08, ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 7 september 2007 att i fråga om sökanden tillämpa ovannämnda medicinska förbehåll som föreskrivs i artikel 100 i anställningsvillkoren.
Avgörande: Kommissionens beslut av den 14 september 2006 ogiltigförklaras i den del det i beslutet föreskrivs ett medicinskt förbehåll för sökanden. Talan i mål F 69/07, O mot kommissionen, ogillas i övrigt. Talan i mål F 60/08, O mot kommissionen, avvisas. Kommissionen ska i mål F 69/07 bära sin rättegångskostnad och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnad. Sökanden ska bära hälften av sin rättegångskostnad i mål F 69/07 samt bära sin och ersätta Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnad i mål F 60/08. Europeiska unionens råd, som intervenerat till stöd för kommissionens yrkanden, ska bära sin rättegångskostnad i de båda målen.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan vid domstol – Föregående administrativt klagomål – För tidigt inlämnat klagomål – Klagomålet har lämnats in innan det förfarande som föreskrivs i artikel 100 i anställningsvillkoren för övriga anställda har avslutats – Omfattas inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90. 2, anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 100)
2. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Kvalificering som det ankommer på domstolen att göra
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90. 2)
3. Talan om ogiltigförklaring – Talan riktas mot ett beslut som endast bekräftar ett föregående beslut – Yrkanden som riktas mot såväl ett bekräftat beslut som ett bekräftande beslut inom ramen för en och samma talan – Upptagande till prövning under vissa omständigheter
(Artikel 230 fjärde stycket EG)
4. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Anställningstrygghet
(Rådets direktiv 1999/70, bilaga)
5. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Åtgärder för att stävja missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning – Objektiva skäl att förlänga sådana avtal
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 3b och 88, rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5, punkt 1)
6. Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)
7. Tjänstemän – Social trygghet – Invaliditetspension – Frivillig undantagsperiod som föreskrivs i artikel 100 i anställningsvillkoren för övriga anställda
(Artikel 39 EG, anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 100)
8. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Grund som domstolen prövar ex officio
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 100)
1. Ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och den efterföljande talan vid personaldomstolen kan inte anses vara för tidigt väckta av den anledningen att klagomålet ingavs innan förfarandet enligt artikel 100 i anställningsvillkoren för övriga anställda hade avslutats. Den invaliditetskommitté som avses i artikel 9.1 b i tjänsteföreskrifterna, liksom varje medicinsk kommitté är endast behörig att avge utlåtanden avseende de samlade förhållanden som är relevanta för en bedömning av medicinsk art och inte ska göra någon rättslig bedömning. Ett överklagande till invaliditetskommittén i enlighet med artikel 100 andra stycket i anställningsvillkoren kan således endast ha till föremål att bestrida en fråga av medicinsk art, och en anställd är inte skyldig att uttömma detta förfarande om dennes kritik är av annat slag.
(se punkterna 37, 38 och 43)
Hänvisning till
Domstolen: 21 januari 1987, Rienzi mot kommissionen, 76/84, REG 1987, s. 315, punkterna 9–12
Förstainstansrätten: 9 juli 1997, S mot domstolen, T‑4/96, REG 1997, s. II‑1125, punkterna 41 och 59
2. En rättsakt som går någon emot kan endast bli föremål för ett enda klagomål som inges av den berörde tjänstemannen. När två klagomål har samma föremål utgör endast ett av dessa, nämligen det som ingetts först, klagomålet i den mening som avses i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Det andra klagomålet, som ingetts vid en senare tidpunkt, ska endast anses som en upprepning av klagomålet och kan inte förlänga förfarandet. Avslagsbeslutet avseende det påstådda klagomålet är endast ett bekräftande beslut och kan därmed inte överklagas.
(se punkterna 45 och 48)
Hänvisning till
Förstainstansrätten : 7 juni 1991, Weyrich mot kommissionen, T‑14/91, REG 1991, s. II‑235, punkt 41, 25 februari 1992, Torre mot kommissionen, T‑67/91, REG 1992, s. II‑261, punkt 2, 11 december 2007, Sack mot kommissionen, T‑66/05, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och II‑A‑2‑0000, punkterna 37 och 41
3. Rättspraxis enligt vilken en talan om ogiltigförklaring mot ett bekräftande beslut endast ska avvisas om det bekräftade beslutet blivit slutligt gentemot sökanden på grund av att det inte angripits vid domstol inom föreskriven frist, medan sökanden, i motsatt fall, har rätt att väcka talan antingen mot detta beslut eller mot det bekräftande beslutet eller mot båda dessa beslut, kan inte tillämpas då talan väckts i två olika fall mot det bekräftade beslutet och det bekräftande beslutet och sökanden kan försvara sin ståndpunkt och göra gällande sina argument inom ramen för den första talan.
(se punkt 50)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 25 oktober 2001, Métropole télévision‑M6 mot kommissionen, T‑354/00, REG 2001, s. II‑3177, punkt 35
4. Enligt lydelsen i punkt 10 i de allmänna övervägandena i ramavtalet om visstidsarbete, som återfinns i en bilaga till direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, består detta av ”allmänna principer, minimikrav och bestämmelser”. Det framgår emellertid av skäl 14 i direktiv 1999/70 och av tredje stycket i inledningen, av punkt 9 i de allmänna övervägandena samt klausulerna 1 och 4 i ramavtalet, att de principer som avses är principen om icke-diskriminering och principen om förbud mot missbruk av rättigheter. I klausul 5.1 i ramavtalet anges minimiföreskrifter som är avsedda att reglera användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden för att på så sätt förhindra att användandet av sådana kontrakt missbrukas samt undvika att situationen för dem som anställs enligt sådana kontrakt undergrävs. Sådana minimiskyddsbestämmelser utgör förvisso regler i gemenskapens socialrättsliga lagstiftning av särskild betydelse, utan att principen om anställningstrygghet för den delen upphöjts till allmän rättsprincip mot bakgrund av vilken lagenligheten av institutionernas rättsakter kan bedömas. Även om anställningstryggheten är utformad som en betydande del av arbetstagarskyddet finns det nämligen ingenting i ramavtalet som tyder på att den ska användas som en tvingande rättsregel. Det föreskrivs inte någon allmän skyldighet i ramavtalet att avtal om visstidsanställning, efter ett visst antal förnyelser eller fullgörande av en viss arbetsperiod, ska övergå i avtal om tillsvidareanställning. Anställningstryggheten kan således inte anses utgöra en allmänrättslig princip. Anställningstryggheten utgör däremot ett mål som parterna i ramavtalet eftersträvar. I klausul 1b i ramavtalet föreskrivs att syftet med ramavtalet är att ”upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden”.
(se punkterna 74-76)
Hänvisning till
Domstolen : 22 november 2005, Mangold, C‑144/04, REG 2005, s. I‑9981, punkt 64 ; 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, REG 2006, s. I‑6057, punkterna 63 och 91 ; 7 september 2006, Marrosu och Sardino, C‑53/04, REG 2006, s. I‑7213, punkt 47 ; 13 september 2007, Del Cerro Alonso, C‑307/05, REG 2007, s. I‑7109, punkt 27 ; 15 april 2008, Impact, C‑268/06, REG 2008, s. I‑2483, point 87 ; 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, REG 2009, s. I‑3071, punkterna 73, 105 och 183 ; 24 april 2009, Koukou, C‑519/08, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 53 och 85
Personadomstolen : 30 april 2009, Aayhan m.fl. mot parlamentet, F‑65/07, REGP 2009, a. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 114 och 115
5. Mot bakgrund av arten av de arbetsuppgifter som föreskrivs i artikel 3b i anställningsvillkoren, ifrågasätts inte ändamålet med ramavtalet, som återfinns i en bilaga till direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, och minimikraven i klausul 5 i detta genom artikel 88 i anställningsvillkoren. I klausul 5.1 i ramavtalet åläggs medlemsstaterna nämligen endast att införa en eller flera av de åtgärder som finns uppräknade i klausul 5.1 a–c i sina rättsordningar. En av dessa åtgärder, i klausul 5.1 a, består i att införa ”[b]estämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning”. Varje anställning av kontraktsanställd för övriga uppgifter ska i enlighet med artikel 3b i anställningsvillkoren konkret tillgodose övergående eller tillfälliga behov. Vid en administration som kommissionen, med många anställda, är det dessutom oundvikligt att sådana behov är återkommande med anledning bland annat av tjänstemäns frånvaro, hög arbetsbelastning som föranleds av omständigheter inom varje generaldirektorat eller generaldirektoratens behov av att tillfälligt anlita personer med särskilda kvalifikationer eller kunskaper. Samtliga dessa omständigheter utgör objektiva skäl som motiverar såväl att extraanställdas anställningsavtal tidsbegränsas som att de förnyas när behov uppstår.
(se punkt 77)
Hänvisning till
Personaldomstolen : 4 juni 2009, Adjemian m.fl. mot kommissionen, F‑134/07 och F‑8/08, REGP 2009, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 119–136
6. En motivering ska, utan att det är nödvändigt att den är uttömmande, göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva det angripna beslutets lagenlighet och att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne ska kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet. Det kan inte heller krävas att institutionerna diskuterar samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som behandlats under det administrativa förfarandet, i synnerhet om det gjorts på ett ytligt sätt.
(se punkt 90)
Hänvisning till
Förstainstansrätten : 23 april 2002, Campolargo mot kommissionen, T‑372/00, REGP 2002, s. I‑A‑49 och II‑223, punkt 49 ; 17 oktober 2006, Bonnet mot domstolen, T‑406/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑213 och II‑A‑2‑1097, punkt 67
7. Det framgår av artikel 100 i anställningsvillkoren att anställningsmyndigheten kan välja att tillämpa ett medicinskt förbehåll, vid anslutningen av den anställde till gemenskapens sociala trygghetssystem, för det fall det vid läkarundersökningen som föregår anställningen visar sig att denne lider av sjukdom eller handikapp. Vidare är undantagsperioden från invaliditets- och livförsäkring för denna sjukdom eller handikapp fem år.
Bestämmelsen har en avskräckande verkan på den som efter att ha lämnat sin ursprungsstat – där vederbörande fullbordat en del av sin karriär – för att ta anställning vid en gemenskapsinstitution, till följd av att dennes anställningsavtal som extraanställd omvandlades till en kontraktsanställning, vilken blev obligatorisk genom ändringen av tjänsteföreskrifterna, och genom det till följd därav ändrade tillämpliga systemet för social trygghet, försattes i en av följande två situationer: Antingen gå miste om sin rätt till de invaliditetsförmåner som sökanden garanterades enligt den dessförinnan tillämpliga lagstiftningen i värdmedlemsstaten, utan att för den delen erhålla rätt till gemenskapsförmåner som sökanden skulle ha kunnat göra anspråk på om de tidigare försäkringsperioderna som den berörda personen fullgjort inom ramen för värdmedlemsstatens lagstiftning och hos samma arbetsgivare beaktades. Eller att vid utgången av sitt anställningsavtal som extraanställd, avstå från att fullfölja sin yrkesverksamhet vid den aktuella gemenskapsinstitutionen, som vederbörande lämnat sitt hemland för att kunna utöva.
Tillämpningen av artikel 100 i anställningsvillkoren för övriga anställda kan under dessa omständigheter således hindra utövandet av de rättigheter som föreskrivs i artikel 39 EG. Det har inte visats att ett sådant hinder är nödvändigt för att uppnå ett mål av allmänintresse, att det var ägnat att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte gick utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detsamma.
Härav följer att det ankommer på anställningsmyndigheten att, när det gäller en person som befinner sig i en sådan situation, inte använda sig av möjligheten i artikel 100 i anställningsvillkoren för övriga anställda så att vederbörande inte går miste om sådana sociala trygghetsförmåner som han eller hon hade kunnat göra anspråk på om han eller hon hade varit fortsatt ansluten till ett av systemen enligt lagen i ursprungsstaten eller värdmedlemsstaten.
(se punkterna 112, 131, 136 och 138-140)
Hänvisning till
Domstolen : 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon, C‑212/06, REG 2008, s. I‑1683, punkterna 36–42, 48, 52 och 55
8. Gemenskapsdomstolarnas behörighet att ex officio pröva en grund begränsas av dess skyldighet att inte gå utöver föremålet för tvisten och att fatta sitt avgörande på grundval av de faktiska omständigheter som har åberopats vid den domstolen. Denna begränsning är motiverad med hänsyn till principen om att initiativet till en process tillkommer parterna och att domstolen följaktligen endast kan handla ex officio i undantagsfall, på grund av allmänintresset.
När gemenskapsdomstolarna preciserar den rättsliga ramen för tolkningen av en bestämmelse i sekundärrätten, uttalar de sig inte avseende lagenligheten av denna bestämmelse mot bakgrund av regler av högre rang, inklusive reglerna i fördraget. Gemenskapsdomstolarna söker i stället göra en tolkning av bestämmelsen som tvisten gäller som i största möjliga mån är förenlig med primärrätten och konsekvent med den rättsliga ram i vilken bestämmelsen ingår.
Personaldomstolen har följaktligen, genom att tolka artikel 100 i anställningsvillkoren, bland annat mot bakgrund av kraven avseende fri rörlighet för arbetstagare som föreskrivs i artikel 39 EG, inte gått utöver tvistens ramar såsom de har angivits av sökanden eller baserat sig på andra fakta och omständigheter än dem som denne har grundat sin talan på.
(se punkterna 143 och 144)
Hänvisning till
Domstolen 7 juni 2007, van der Weerd m.fl., C‑222/05–C‑225/05, REG 2007, s. I‑4233, punkterna 34–36