Mål C-566/15
Konrad Erzberger
mot
TUI AG
(begäran om förhandsavgörande från Kammergericht)
”Begäran om förhandsavgörande – Fri rörlighet för arbetstagare – Icke-diskrimineringsprincipen – Val av arbetstagarrepresentanter i ett bolags övervakande organ – Nationell lagstiftning som endast tillåter arbetstagare som arbetar på driftställen inom nationens territorium att rösta och kandidera i sådana val”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 18 juli 2017
Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Arbetstagare som är anställda av ett dotterbolag i en koncern som har sitt säte i en medlemsstat – Rätt att delta i val av företrädare för arbetstagarna, att väljas till sådana företrädare och att vara ledamöter i det övervakande organet för moderbolaget för denna koncern, som har sitt säte i nämnda medlemsstat, och rätt att utöva eller fortsätta att utöva ett mandat som representant i detta organ – Nationell lagstiftning enligt vilken dessa arbetstagare förlorar nämnda rättigheter när de anställs av ett dotterbolag i samma koncern med säte i en annan medlemsstat – Tillåtet
(Artikel 45 FEUF)
Artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning, som den i det nationella målet, enligt vilken arbetstagare som är anställda av ett driftställe som ingår i en koncern och som har sitt säte i förstnämnda medlemsstat förlorar rätten att delta i val av företrädare för arbetstagarna, att väljas till sådana företrädare och att vara ledamöter i det övervakande organet för moderbolaget för den berörda koncernen, som har sitt säte i nämnda medlemsstat, och, i förekommande fall, rätten att utöva eller fortsätta att utöva ett mandat som representant i detta organ, när dessa arbetstagare lämnar sin tjänst vid ett sådant driftställe och anställs av ett dotterbolag i samma koncern med säte i en annan medlemsstat.
Enligt domstolens fasta praxis har bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för personer till syfte att underlätta för unionsmedborgarna att utöva all slags yrkesverksamhet inom unionen och utgör hinder för åtgärder som kan missgynna dessa medborgare när de önskar utöva verksamhet i en annan medlemsstat än deras ursprungsmedlemsstat. Medborgarna i medlemsstaterna har, i detta sammanhang, särskilt, direkt med stöd av fördraget, rätt att lämna sin ursprungsmedlemsstat och bege sig till en annan medlemsstats territorium och uppehålla sig där för att utöva verksamhet. Artikel 45 FEUF utgör således hinder för varje nationell åtgärd som kan göra det svårare eller mindre attraktivt för unionsmedborgarna att utöva den grundläggande frihet som garanteras enligt denna artikel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon, C-212/06, EU:C:2008:178, punkterna 44 och 45, och dom av den 10 mars 2011, Casteels, C‑379/09, EU:C:2011:131, punkterna 21 och 22).
Unionens primärrätt kan emellertid inte garantera att en arbetstagares flytt från sin ursprungsmedlemsstat till en annan medlemsstat är konsekvensneutral vad avser social trygghet, eftersom en sådan flytt, mot bakgrund av de skillnader som förekommer mellan medlemsstaternas system och lagstiftning på området, kan vara mer eller mindre fördelaktig eller ofördelaktig för den berörda personen i detta avseende (se, analogt, dom av den 26 april 2007, Alevizos, C-392/05, EU:C:2007:251, punkt 76 och där angiven rättspraxis, och dom av den 13 juli 2016, Pöpperl, C-187/15, EU:C:2016:550, punkt 24).
Det ska härvidlag tilläggas att det på det aktuella området inte har vidtagits några harmoniserings- eller samordningsåtgärder på unionsnivå, varför medlemsstaterna i princip fortfarande fritt kan bestämma vilka anknytningskriterier som ska gälla vad avser tillämpningsområdet för deras lagstiftning, förutsatt att dessa kriterier är objektiva och icke-diskriminerande.
Unionsrätten utgör i detta sammanhang inget hinder mot att en medlemsstat – vad avser arbetstagares representation och möjlighet att försvara sina intressen i organ för ledning eller övervakning av ett bolag bildat enligt nationell rätt, vilket är ett område som hitintills inte har varit föremål för harmonisering eller samordning på unionsnivå – föreskriver att de regler som denna antagit endast är tillämpliga på arbetstagare som är anställda av driftställen med säte inom medlemsstatens territorium. Det är härvidlag också tillåtet för en annan medlemsstat att föreskriva en annan anknytningsfaktor vad avser tillämpningen av sina egna nationella bestämmelser.
(se punkterna 33, 34, 36, 37 och 41 samt domslutet)