Mål T‑275/20
Westfälische Drahtindustrie m.fl.
mot
kommissionen
Tribunalens dom (sjunde avdelningen i utökad sammansättning) av den 23 november 2022
”Talan om ogiltigförklaring och skadestånd – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för stål för spännarmering – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Uppskov med skyldigheten att ställa en säkerhet – Etappindelning av preliminära betalningar – Dom i vilken beslutet delvis ogiltigförklaras och böter fastställs till samma belopp som de böter som ursprungligen ålagdes – Avräkning av preliminära betalningar – Dröjsmålsränta – Artikel 266 första stycket FEUF – Obehörig vinst – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Rättslig grund saknas – Rättsstridighet”
1. Unionsrätt – Principer – Principen att unionen inte får göra en obehörig vinst – Rättsmedel – Skadeståndstalan – Villkor
(Artiklarna 268 och 340 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)
(se punkterna 48–50)
2. Skadeståndstalan – Självständighet i förhållande till talan om ogiltigförklaring – Gränser – Yrkande om ersättning för skada som lidits till följd av att en dom genom vilken kommissionens beslut ogiltigförklaras har verkställts på ett felaktigt sätt – Yrkande som inte syftar till att nå samma resultat som yrkandet vid den talan som lett till ogiltigförklaring av kommissionens beslut – Upptagande till prövning – Förekomst av tidigare skriftväxling angående verkställandet av domen – Saknar betydelse
(Artiklarna 263, 268 och 340 andra stycket FEUF)
(se punkterna 57–64)
3. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda – Institutionens utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet av rättsakten
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
(se punkt 67)
4. Konkurrens – Böter – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Behörighet att fastställa betalningsvillkoren för böterna – Påförande av dröjsmålsränta – Räckvidd
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
(se punkt 90)
5. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolens obegränsade behörighet – Räckvidd – Dom genom vilken ett kommissionsbeslut delvis ogiltigförklaras och i vilket ett bötesbelopp fastställs till samma belopp som det ursprungliga bötesbeloppet – Ränta som ska betalas på de böter som fastställts av unionsdomstolen från och med den dag då kommissionens beslut antogs
(Artiklarna 101, 261 och 263 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 23.2 och 31)
(se punkterna 98–127)
Resumé
Genom beslut av den 30 juni 2010, i dess lydelse enligt beslut av den 30 september 2010 (nedan tillsammans kallade det omtvistade beslutet) ålade kommissionen bolagen Westfälische Drahtindustrie GmbH (nedan kallat WDI), Westfälische Drahtindustrie Verwaltungsgesellschaft mbH & Co. KG och Pampus Industriebeteiligungen GmbH & Co. KG böter för att de tillsammans med sina konkurrenter hade deltagit i konkurrensbegränsande samverkan på marknaden för spännarmering.(1)
Enligt det omtvistade beslutet skulle böterna betalas inom tre månader från dagen för delgivning av beslutet. Vid utgången av denna frist skulle ränta automatiskt börja löpa enligt den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpade på sina huvudsakliga återfinansieringstransaktioner, med tillägg av 3,5 procentenheter. I det omtvistade beslutet föreskrevs även att om ett av de företag som bötfällts väckte talan, kunde detta företag vid utgången av denna frist täcka böterna antingen genom att ställa en bankgaranti eller genom att betala böterna preliminärt.
Efter att ha väckt talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet ingav sökandena en ansökan om interimistiska åtgärder i syfte att erhålla uppskov med verkställigheten av detta beslut till dess att dom meddelats i målet rörande huvudsaken.
Genom beslut av den 13 april 2011 biföll tribunalens ordförande delvis ansökan om en interimistisk åtgärd och förordnade om uppskov med verkställigheten av sökandenas skyldighet att ställa en bankgaranti till förmån för kommissionen för att undvika omedelbar betalning av böterna, på villkor att sökandena till kommissionen preliminärt betalade dels 2 000 000 euro, dels månatliga belopp på 300 000 euro till dess att målet avgjorts i sak.(2)
Genom dom av den 15 juli 2015(3) ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet i den del sökandena ålades böter med motiveringen att kommissionen hade gjort fel när den prövade sökandenas faktiska betalningskapacitet. Inom ramen för sin obegränsade behörighet ålade tribunalen emellertid sökandena att betala böter med samma belopp, vilket fastställts på grundval av uppgifter som hänförde sig till tiden efter det att det omtvistade beslutet hade antagits.
Omedelbart efter avkunnandet av domen av den 15 juli 2015 uppstod meningsskiljaktigheter mellan kommissionen och sökandenas ombud vad gäller det datum från vilket räntan på böterna skulle börja löpa. Medan sökandena ansåg att böterna inte var förfallna till betalning förrän från och med dagen för domen, ansåg kommissionen att ränta skulle betalas från och med det datum som angavs i det omtvistade beslutet.
Den 27 november 2015 tillställde kommissionen WDI en plan för avbetalning av böterna till och med den 15 mars 2030, på grundval av den dröjsmålsränta som skulle betalas från och med det datum som angavs i det omtvistade beslutet. I enlighet med denna avbetalningsplan betalades böterna av i etapper fram till den 16 oktober 2019. Vid denna tidpunkt underrättade WDI kommissionen om att WDI redan hade för avsikt att betala återstående böter, beräknade med beaktande av upplupen ränta från och med den 15 oktober 2015, det vill säga tre månader efter avkunnandet av domen av den 15 juli 2015.
Genom skrivelse av den 2 mars 2020 förelade kommissionen WDI att till kommissionen betala dröjsmålsränta från och med det datum som angavs i det omtvistade beslutet, det vill säga den 4 januari 2011.
Sökandena väckte därför en ny talan vid tribunalen och yrkade bland annat att skrivelsen av den 2 mars 2020 skulle ogiltigförklaras och, i andra hand, att kommissionen skulle förpliktas att ersätta den skada sökandena lidit till följd av kommissionens påstådda rättsstridiga handlande inom ramen för verkställandet av domen av den 15 juli 2015.
Tribunalens sjunde avdelning i utökad sammansättning ogillar talan i dess helhet och erinrar därvid om kriterierna för att fastställa förfallodagen för böter vars belopp har fastställts av unionsdomstolen, till följd av att den, under de särskilda omständigheterna i målet, har utövat sin obegränsade behörighet.
Tribunalens bedömning
Med hänsyn till intresset av en god rättskipning prövar tribunalen först sökandenas skadeståndsyrkande, som grundar sig på ett flertal åsidosättanden av artikel 266 första stycket FEUF. Alla de rättsstridigheter som sökandena har gjort gällande utgår från antagandet att de böter som ålades i det omtvistade beslutet inte ”upprätthölls” eller ”bekräftades” av tribunalen, utan upphävdes och ersattes av ”tribunalens böter”.
Efter att ha slagit fast att skadeståndsyrkandet kan tas upp till sakprövning erinrar tribunalen om att enligt rättspraxis utgör de böter som unionsdomstolen fastställer med utövande av sin obegränsade behörighet inte nya böter som i rättsligt hänseende skiljer sig från dem som ålagts av kommissionen. När unionsdomstolen ersätter kommissionens bedömning med sin egen och inom ramen för sin obegränsade behörighet sätter ned bötesbeloppet, så innebär detta att den inom ramen för kommissionens beslut ersätter det belopp som ursprungligen fastställts i detta beslut med det belopp som följer av tribunalens egen bedömning. På grund av den substituerande verkan av unionsdomstolens dom ska kommissionens beslut anses alltid ha varit det beslut som följer av unionsdomstolens bedömning. Enbart den omständigheten att tribunalen slutligen fann det lämpligt att i sin dom av den 15 juli 2015 fastställa ett bötesbelopp som var identiskt med det som fastställdes i det omtvistade beslutet utgör inte hinder för att tillämpa dessa principer i förevarande fall.
Denna bedömning påverkas inte heller av sökandenas argument bland annat avseende att tribunalen upphävde det ursprungliga bötesbeloppet innan den fastställde ett nytt belopp på grundval av omständigheter som inträffat efter det omtvistade beslutet och att tribunalens ordförande, genom sitt beslut av den 13 april 2011, hade beslutat om uppskov med skyldigheten att ställa en bankgaranti. I det sistnämnda avseendet erinrar tribunalen om att antagandet av det interimistiska beslutet inte innebar att fordran inte längre var förfallen till betalning. Fordran fortsatte att löpa med dröjsmålsränta under domstolsförfarandet.
Tribunalen påpekar vidare att när unionsdomstolen, inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet, bibehåller en del av eller hela bötesbeloppet, utgör inte skyldigheten att betala dröjsmålsränta från början en sanktionsåtgärd som läggs till de böter kommissionen ursprungligen har beslutat om. Såväl den omständigheten att böternas rättsliga beskaffenhet inte förändras när de revideras av unionens domstolar som principen om att talan inte ska förhindra verkställighet utgör nämligen hinder mot att kommissionen befriar det företag som inte genast har betalat böterna och vars talan delvis har bifallits från den skyldighet som åligger det att betala ränta på de böter som fastställs av unionens domstolar räknat från den dag då de böter som ålagts av kommissionen förföll till betalning.
Mot bakgrund av dessa överväganden drar tribunalen slutsatsen att det inte föreligger ett tillräckligt klart åsidosättande av kommissionens skyldigheter enligt artikel 266 FEUF och ogillar sökandenas skadeståndsyrkande. Med hänsyn till att sökandenas övriga yrkanden i huvudsak grundades på antagandet att kommissionen hade åsidosatt denna bestämmelse, ogillar tribunalen talan i dess helhet, utan att pröva kommissionens invändning om rättegångshinder avseende yrkandet om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 2 mars 2020.