Mål T‑110/07
Siemens AG
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för projekt avseende gasisolerade ställverk – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Uppdelning av marknaden – Verkan på den gemensamma marknaden – Begreppet fortlöpande överträdelse – Överträdelsens varaktighet – Preskription – Böter – Proportionalitet – Försvårande omständigheter – Ledande roll – Förmildrande omständigheter – Samarbete”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)
2. Gemenskapsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Konkurrensförfarande – Tillämplighet
(Artikel 81.1 EG; artikel 6.2 EU)
3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens beslut i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Bedömning av flera indicier
(Artikel 81.1 EG)
4. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevis på överträdelsen – Kommissionens åberopande av uttalanden från andra berörda företag – Tillåtet
(Art. 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
5. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevis på överträdelsen – Bedömning av en handlings bevisvärde – Kriterier
(Art. 81.1 EG)
6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens beslut i vilket en överträdelse konstateras – Kommissionen har bevisbördan för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning
(Artikel 81.1 EG; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)
7. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande om invändningar – Åberopande av ytterligare bevis efter det att meddelandet om invändningar skickats – Tillåtet – Villkor
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 25)
8. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens beslut i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis på överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 25)
9. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Principens räckvidd – Gränser – Rätt för företaget att förhöra vittnen som åberopas mot det – Saknas
(Artikel 81.1 EG)
10. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Ett företags deltagande i en konkurrensbegränsande samverkan
(Artikel 81.1 EG)
11. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Överträdelse – Huruvida det rör sig om en enda överträdelse – Bedömningskriterier
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 25.2)
12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1A fjärde och sjätte styckena)
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Någon tvingande eller uttömmande förteckning över kriterierna finns inte
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Kommissionens utrymme för eget skön – Höjning av den generella bötesnivån
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
15. Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Omfattning
(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
16. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Att ha en ledande roll eller uppmuntra till överträdelsen
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2 tredje strecksatsen)
17. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Att ha en ledande roll eller uppmuntra till överträdelsen
(Artikel 81.1 EG)
18. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkterna 22 och 29)
1. Det är, vid bedömningen av om ett samordnat förfarande ska anses förbjudet enligt artikel 81.1 EG, överflödigt att ta hänsyn till dess faktiska resultat när det framgår att syftet med förfarandet är att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Detsamma gäller analogt i fråga om artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
(se punkt 40)
2. Principen om oskuldspresumtion, som bland annat följer av artikel 6.2 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, utgör en del av de grundläggande rättigheter som enligt domstolens praxis ingår i gemenskapsrättens allmänna principer, vilket dessutom bekräftas i artikel 6.2 EU.
Med hänsyn till de ifrågavarande överträdelsernas art och till arten och strängheten i därtill knutna sanktionsåtgärder, ska principen om oskuldspresumtion tillämpas i förfaranden rörande åsidosättanden av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten. Det är nödvändigt att beakta denna princip i samband med talan om ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter. Om den aktuella domstolen anser att det föreligger tvivel i detta sammanhang ska företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställelse av överträdelsen riktas. Den aktuella domstolen får således inte fastställa att kommissionen styrkt förekomsten av den ifrågavarande överträdelsen om denna fråga enligt nämnda domstol fortfarande är föremål för tvivel, särskilt i samband med talan om ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter.
(se punkterna 44 och 45)
3. Det är nödvändigt att kommissionen i konkurrensfrågor förebringar exakt och samstämmig bevisning för att styrka en överträdelse och till stöd för att den påstådda överträdelsen har en märkbar konkurrensbegränsande verkan i den mening som avses i artikel 81.1 EG. Varje del av den bevisning som kommissionen åberopat måste emellertid inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla indicier som institutionen åberopat motsvarar detta krav. Förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal kan alltså härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans, när annan hållbar förklaring saknas, kan utgöra bevisning för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.
När kommissionen endast stöder sig på de ifrågavarande företagens uppträdande på marknaden när den sluter sig till att det föreligger en överträdelse, är det tillräckligt att företagen visar att det föreligger omständigheter som kastar ett annat ljus över de omständigheter som kommissionen styrkt och varigenom en annan trolig förklaring skulle kunna ges än den som kommissionen avgett för att sluta sig till att det skett en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler. En alternativ förklaring till sakförhållandena är bara relevant när kommissionen enbart stöder sig på de ifrågavarande företagens uppträdande på marknaden. En alternativ förklaring är irrelevant när det inte enbart presumeras att det skett en överträdelse, utan det finns bevisning som styrker detta. Enligt principen om fri bevisprövning är all bevisning tillåten för att fastställa en överträdelse, och en alternativ förklaring saknar således relevans när det, genom annan bevisning än skriftlig, har visats att det har skett en överträdelse.
(se punkterna 46–49 och 51)
4. Vad gäller den bevisning som kan åberopas för att fastställa en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), är det principen om fri bevisprövning som gäller i gemenskapsrätten. I synnerhet finns det inte någon bestämmelse eller någon allmän princip i gemenskapsrätten som utgör hinder för att kommissionen mot ett företag åberopar uttalanden från andra berörda företag. I annat fall skulle bevisbördan för beteenden som strider mot artiklarna 81 EG och 82 EG, vilken åvilar kommissionen, vara omöjlig att bära och oförenlig med kommissionens uppgift enligt EG‑fördraget att övervaka att dessa regler tillämpas på rätt sätt.
(se punkt 50)
5. När det gäller bevisvärdet av de olika bevisen i konkurrensfrågor, utgörs det enda relevanta kriteriet för att värdera fritt förebringad bevisning av dess trovärdighet. Enligt allmänna bestämmelser om bevisning beror trovärdigheten av en handling och följaktligen dess bevisvärde på dess ursprung, omständigheterna kring dess uppkomst, dess mottagare och huruvida dess innehåll är förnuftigt och trovärdigt. Bland annat ska det fästas stor vikt vid det förhållandet att en handling har upprättats i direkt samband med de faktiska omständigheterna eller av en person som direkt har bevittnat dessa omständigheter. Vidare ska uttalanden som går emot den som avgett dem i princip anses utgöra särskilt trovärdig bevisning.
Således ska bevisvärde tillerkännas bevisning som tagits upp genom vittnesmål som avlagts av en person som under nästan hela kartellens varaktighet var en av företrädarna för kartellens främsta aktörer inom ramen för denna.
(se punkterna 54 och 75)
6. Omständigheten att begära att få komma i åtnjutande av meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden för att få ett nedsatt bötesbelopp ger inte med nödvändighet upphov till ett incitament att förvanska bevisningen. Ett försök att vilseleda kommissionen kan nämligen leda till att uppriktigheten hos vederbörande, och frågan huruvida denne samarbetat fullt ut, kan komma att ifrågasättas, och denne riskerar därmed att inte fullständigt komma i åtnjutande av meddelandet av samarbete.
I den mån förklaringarna av ett företag, som anklagats för att ha överträtt gemenskapens konkurrensregler, har bestritts av andra företag som också anklagas för att ha deltagit i en gemensam överenskommelse krävs emellertid att förklaringarna styrks genom annan bevisning för att betraktas som tillräckligt bevis för förekomsten och räckvidden av den gemensamma överenskommelsen.
(se punkterna 65 och 66)
7. Meddelandet om invändningar ska möjliggöra för dem som berörs av meddelandet att verkligen få kännedom om vilka beteenden som kommissionen klandrar dem för. Detta krav är uppfyllt om parterna i beslutet inte lastas för andra överträdelser än dem som nämns i meddelandet om invändningar och om det i beslutet endast beaktas faktiska omständigheter som parterna haft tillfälle att yttra sig över. Även om ett företag således inte i ett beslut kan lastas för andra överträdelser än dem som nämns i meddelandet om invändningar, är detta inte fallet vad gäller de faktiska omständigheter som åberopas. Det räcker i fråga om de sistnämnda att de berörda företagen har getts tillfälle att yttra sig över alla omständigheter som de lastas för. Det finns nämligen inte någon bestämmelse enligt vilken det är förbjudet för kommissionen att, efter det att den meddelat invändningarna, delge parterna nya handlingar vilka den anser styrker dess uppfattning, under förutsättning att företagen ges tillräcklig tid att framföra sina synpunkter i frågan.
(se punkterna 86 och 87)
8. Det åligger den part eller myndighet som gör gällande att konkurrensreglerna åsidosatts att förebringa bevisning genom att styrka att omständigheter föreligger som utgör rekvisit för en överträdelse. Det åligger vidare det företag som åberopar rätten till försvar, då överträdelse kan konstateras, att visa att villkoren för att tillämpa ett sådant försvar är uppfyllda, varför denna myndighet alltså bör tillgripa andra bevismedel.
Den allmänna principen att kommissionen ska styrka att samtliga omständigheter föreligger som utgör rekvisit för en överträdelse, inklusive dess varaktighet, och som kan inverka på den slutliga bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är påverkas inte av att det berörda företaget har åberopat en grund avseende preskription som företaget i princip har bevisbördan för.
När en sådan grund åberopas är det nämligen uppenbart att överträdelsens varaktighet och vilken dag denna upphörde måste fastställas. Dessa omständigheter i sig gör det emellertid inte befogat att överföra bevisbördan i detta avseende till det berörda företaget. För det första utgör överträdelsens varaktighet – ett begrepp som förutsätter att den dag överträdelsen upphörde måste vara känd – en av de huvudsakliga omständigheterna för överträdelsen, och bevisbördan för detta åvilar kommissionen, oberoende av att den omständigheten att detta bestritts även utgör en del av grunden avseende preskription. Denna slutsats är vidare befogad mot bakgrund av att den omständigheten att preskription enligt artikel 25 i förordning nr 1/2003 inte inträtt med avseende på kommissionens förfarande är ett objektivt rättsligt kriterium som följer av rättssäkerhetsprincipen och som därför är ett villkor för giltigheten hos varje beslut om sanktionsåtgärder. Det åligger kommissionen att iaktta denna princip även om företaget inte åberopar någon grund i detta avseende.
Fördelningen av bevisbördan kan dock variera, eftersom de faktiska omständigheter som en part åberopar kan vara sådana att motparten tvingas lämna en förklaring eller en motivering, vid äventyr av att bevisbördan kan anses ha uppfyllts. När kommissionen har styrkt att det föreligger ett avtal, ankommer det på det deltagande företaget att visa att man har tagit avstånd från det, och av denna bevisning måste det framgå att företaget har uttryckt sin vilja att ställa sig utanför avtalet på ett tydligt sätt, så att detta har framgått för de övriga deltagande företagen.
(se punkterna 173–176)
9. Den grundläggande principen om rätten till försvar förutsätter att de företag och företagssammanslutningar som berörs av kommissionens utredning i ett konkurrensärende ges tillfälle att under det administrativa förfarandet faktiskt framföra sina synpunkter på huruvida de omständigheter, anmärkningar och förhållanden som kommissionen påstått verkligen föreligger och är relevanta. Ett företags svar på meddelandet om invändningar kan således inte med framgång åberopas mot ett annat företag som berörs av utredningen, när det senare företaget inte har fått tillgång till svaret före kommissionens antagande av det angripna beslutet.
Det krävs däremot inte enligt nämnda princip att de berörda företagen ges möjlighet att, inom ramen för det administrativa förfarandet, själva förhöra de vittnen som hörts av kommissionen.
(se punkterna 189 och 199)
10. Den omständigheten att ett företag inte öppet tar avstånd från en överträdelse som det har deltagit i eller inte avslöjar den för de administrativa myndigheterna kommer i detta avseende att uppmuntra till fortsatt överträdelse och äventyra upptäckten av den, varför detta tysta medgivande kan anses utgöra ett samförstånd eller ett passivt deltagande i överträdelsen.
(se punkt 222)
11. Flera kriterier är relevanta vid bedömningen av huruvida en enda överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) ska anses föreligga, inklusive de aktuella förfarandenas gemensamma eller skilda syften, huruvida de berörda varorna eller tjänsterna är identiska, huruvida det är samma företag som har deltagit och huruvida sättet för genomförande är identiskt. Andra relevanta kriterier utgörs av huruvida samma fysiska personer har varit inblandade för företagens räkning och huruvida det geografiska tillämpningsområdet för de ifrågavarande förfarandena är identiskt.
Vad särskilt avser begreppet det gemensamma syftet med de konkurrensbegränsande förfarandena, beror frågan huruvida ett antal avtal och förfaranden som strider mot artikel 81.1 EG utgör en enda, fortlöpande överträdelse enbart av objektiva faktorer, däribland det gemensamma syftet med nämnda avtal och förfaranden. Detta kriterium ska bedömas enbart utifrån avtalens och förfarandenas innehåll och ska inte förväxlas med de olika företagens subjektiva avsikt att delta i en enda, fortlöpande kartell. Företagens subjektiva avsikt däremot kan och ska endast beaktas inom ramen vid prövningen av företagens individuella deltagande i ett sådant enda, fortlöpande avtal. Det är i detta hänseende tillräckligt att företaget, sedan det trätt ur kartellen, vid återupptagandet av sitt deltagande i kartellen var medvetet om att det deltog i samma kartell som tidigare. Det räcker till och med att företaget var medvetet om de huvudsakliga kriterierna, som anges ovan, som motiverar konstaterandet att det är fråga om en enda överträdelse, för att förekomsten av en enda överträdelse ska kunna göras gällande mot företaget, även om det inte självt har dragit denna slutsats.
(se punkterna 241, 246 och 253)
12. I punkt 1 A fjärde och sjätte styckena i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget föreskrivs att man ska beakta de överträdande företagens faktiska ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer betydande skada och ta hänsyn till den särskilda vikt som respektive företags beteende har för påverkan på konkurrensen, särskilt när det är stor skillnad i storlek på de företag som begått en överträdelse. Det föreskrivs däremot inte i riktlinjerna att företagens faktiska ekonomiska kapacitet eller den särskilda vikt som deras beteende har måste bedömas enligt något särskilt kriterium, såsom deras marknadsandel för den ifrågavarande produkten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller på den inre marknaden. Kommissionen får således i detta hänseende tillämpa ett kriterium som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall.
(se punkt 279)
13. Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna av gemenskapens konkurrensregler är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande. Bland de faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarliga överträdelserna har varit återfinns de enskilda företagens beteende och roll vid genomförandet av de samordnade förfarandena, den vinst företagen kunnat göra genom dessa förfaranden, deras storlek och värdet på de ifrågavarande varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av gemenskapens mål.
Av detta följer, å ena sidan, att det vid fastställandet av bötesbeloppet är tillåtet att ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning, vilken ger en antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska styrka, som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen, och som därmed kan ge en antydan om denna överträdelses omfattning. Å andra sidan framgår härav att varken den ena eller den andra av dessa siffror avseende omsättningen får ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier, och att fastställandet av ett lämpligt bötesbelopp därför inte kan ske genom en enkel beräkning som grundas på den totala omsättningen. Detta gäller särskilt när de ifrågavarande varorna endast svarar för en liten del av denna omsättning.
Uppräkningen av faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarlig en överträdelse ska anses vara är följaktligen varken tvingande eller uttömmande. Kommissionen får således beakta andra faktorer eller lägga mindre vikt vid en av de faktorer som räknas upp ovan, eller till och med inte alls beakta en sådan, om den anser att detta är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i ett visst ärende.
Begreppet ”värdet på de ifrågavarande varorna” ska dessutom förstås som ett mått på de berörda företagens totala omsättning som härrör från de varor som är föremål för kartellen och inte som en hänvisning till storleken på marknaden för dessa produkter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
(se punkterna 286–288)
14. Kommissionens tidigare beslutspraxis utgör inte i sig den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet. Inom ramen för förordning nr 1/2003 har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer bötesbeloppet, för att därigenom kunna främja att företagen respekterar konkurrensreglerna. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa typer av överträdelser hindrar således inte att den höjer denna nivå inom de gränser som föreskrivs i förordning nr 1/2003, om detta är nödvändigt för att genomföra gemenskapens konkurrenspolitik. En effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler kräver tvärtom att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver.
Härav följer att de företag som är föremål för ett administrativt förfarande som kan utmynna i böter inte kan ha berättigade förväntningar på att kommissionen inte ska överskrida den tidigare tillämpade bötesnivån. Ifrågavarande företag ska följaktligen beakta att kommissionen när som helst kan besluta om att höja bötesnivån i förhållande till den nivå som tillämpats tidigare.
(se punkterna 290 och 291)
15. Vad beträffar beräkningen av beloppet avseende de böter som kommissionen ålägger för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, uppfyller kommissionen det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör när den i sitt beslut redogör för de omständigheter som har möjliggjort för den att bedöma hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Den är emellertid inte skyldig att därvid ge en mer ingående redogörelse eller ange de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna.
I synnerhet är angivandet av de sifferuppgifter som har väglett kommissionen vid utövandet av befogenheten att göra en skönsmässig bedömning, särkilt vad beträffar den eftersträvade avskräckande verkan, en möjlighet som det är önskvärt att kommissionen använder sig av men som går utöver de krav som följer av motiveringsskyldigheten.
(se punkterna 311 och 312)
16. För att det ska anses att ett företag har haft en ”ledande roll” i en konkurrensbegränsande samverkan krävs att det har varit en betydelsefull drivande kraft i samverkan eller att det har haft ett särskilt och konkret ansvar för samverkans sätt att fungera. Detta förhållande ska bedömas i ett allmänt perspektiv med hänsyn till sammanhanget i det enskilda fallet. Kvalificeringen ”ledande roll” fastställs bland annat när det har kunnat visas att företaget utövade uppgifter som samordnare inom kartellen och bland annat organiserade och bemannade det sekretariat som var ansvarigt för det konkreta genomförandet av kartellen eller om nämnda företag haft en central roll i kartellens konkreta funktion, exempelvis genom att organisera flera möten, samla in och sprida information inom kartellen, åta sig att företräda vissa medlemmar inom ramen för denna eller genom att vara den som oftast formulerar förslag som avser dess funktion. Det är dessutom fullt möjligt att två, eller rent av flera, företag samtidigt anses ha en ledande roll, särskilt inom ramen för en kartell med ett stort antal deltagare.
Såsom framgår av själva lydelsen av punkt 2 tredje strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget finns det även anledning att skilja mellan den som har haft en ”ledande roll” och den som har ”uppmuntrat” till en överträdelse. Medan rollen som den som har uppmuntrat till en överträdelse hör ihop med upprättandet eller utvidgningen av en konkurrensbegränsande samverkan, hör nämligen den ledande rollen ihop med samverkans sätt att fungera. Ledaren för en överträdelse och en anstiftare till denna befinner sig således inte i jämförbara situationer. Skillnaden i behandling mellan ett företag som har uppmuntrat till samverkan och den som har haft den ledande rollen i denna utgör följaktligen inte ett åsidosättande av principen om likabehandling.
(se punkterna 337, 345 och 348)
17. Även om det antogs att kommissionen felaktigt hade underlåtit att kvalificera ett företag som ledare för en kartell, trots den betydelsefulla roll som detta företag hade inom kartellen, skulle en sådan rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan inte motivera att en sökande vinner framgång med grunden om ogiltigförklaring av kommissionens beslut. Principen om likabehandling eller icke‑diskriminering ska nämligen tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som har gynnat någon annan.
(se punkt 358)
18. Nedsättningen av bötesbeloppet i de fall där de företag som har deltagit i överträdelsen av gemenskapens konkurrensregler samarbetar grundas på bedömningen att ett sådant samarbete underlättar kommissionens uppgift att konstatera överträdelsen och, i förekommande fall, att få den att upphöra.
Såsom anges i punkt 29 i meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden har detta meddelande skapat berättigade förväntningar som företagen stöder sig på när de avslöjar förekomsten av en kartell för kommissionen. Med hänsyn till de berättigade förväntningar som meddelandet har kunnat ge upphov till hos företag som önskat samarbeta med kommissionen, är kommissionen skyldig att följa meddelandet när den vid fastställelsen av det bötesbelopp som ska åläggas ett företag bedömer företagets samarbete med kommissionen.
Kommissionen har emellertid, inom de gränser som anges i meddelandet om samarbete, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den bedömer huruvida den bevisning som har lagts fram av ett företag tillför ett mervärde, i den mening som avses i punkt 22 i nämnda meddelande, och huruvida ett företag ska medges en nedsättning enligt meddelandet.
(se punkterna 374–376)