Language of document : ECLI:EU:F:2013:82

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 19 juni 2013

Mål F‑81/11

BY

mot

Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (Easa)

”Easas personal – Tillfälligt anställd – Upptagande till sakprövning – Tidsfrister för väckande av talan – Negativ utvärderingsrapport – Omplacering – Mobbning – Maktmissbruk”

Saken:      Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, genom vilken BY yrkar att beslutet från verkställande direktören vid Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (Easa, nedan kallad byrån), av den 17 december 2010 om ändrad tjänsteplacering för klaganden till en tjänst i icke ledande ställning inom verksamheten.

Avgörande:      Talan ogillas. BY ska bära sina rättegångskostnader och ska ersätta Europeiska byrån för luftfartssäkerhets rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Sökandens advokats stämpel ”bestyrkt kopia” finns på originalansökan vilken skickats per post, men inte på den version som skickats per fax – Oegentligheten utgör inte ett hinder mot sakprövning

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 34.1 och 34.6)

2.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Underlåtenhet att lämna in ett tillräckligt antal bestyrka kopior som överensstämmer med originalansökan – Oegentligheten utgör inte ett hinder mot sakprövning

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 34.1 och 94 a)

3.      Talan väckt av tjänstemän – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp – Beslutet är förenligt med tjänstens intresse – Frånvaro av maktmissbruk

1.      Omständigheterna att sökandens advokat har satt en stämpel ”bestyrkt kopia” på originalansökans första sida, och att han vid sidan om sin handskrivna underskrift på detta dokuments sista sida har satt sin advokatbyrås stämpel, gör inte att exemplaret i fråga förlorar sin kvalité i form av original som skickat per fax, på samma sätt en originalhandling som har stämplats med ”original” inte gör att handlingen förlorar denna kvalité, även om det har ändrats genom stämplen. Att advokaten har stämplat ”bestyrkt kopia” på originalansökan ska anses som ett materiellt fel, vilket inte medför att ansökan ska avvisas.

(se punkt 37)

2.      Omständigheten att antal kopior av ansökan, utöver originalet, understiger antalet bestyrkta kopior som ska bifogas till originalet, så som krävs enligt artikel 34.1 andra stycket i personaldomstolens rättegångsregler, medför inte att ansökan inte kan tas upp till sakprövning. Motsatt slutsats skulle leda till en överdriven restriktivitet med hänsyn till proportionalitetsprincipen och sökandens rätt till ett effektivt rättsmedel och skulle åsidosätta respekten för rättssäkerhetsprincipen. I detta hänseende, ska underlåtenheten att uppfylla artikel 34.1 andra stycket, i förevarande fall, medföra en påföljd genom tillämpning av artikel 94 a i samma rättegångsregler.

(se punkt 38)

3.      Begreppet maktmissbruk har enligt fast rättspraxis en bestämd innebörd och avser det fall då en administrativ myndighet använder sin behörighet för ett annat ändamål än det som ligger till grund för behörigheten. Ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att det har antagits för att uppnå andra mål än de som har angetts.

En åtgärd i form av en ändrad tjänsteplacering, när denna inte har bedömts stå i strid med tjänstens intresse, kan inte utgöra maktmissbruk. Närmare bestämt den omständigheten att tjänstemannens närmaste överordnade har upprättat utvärderingsrapporten avseende denna tjänsteman, när den uttryckligen avsåg klagomål avseende mobbing från den senare, medför inte, om det inte föreligger andra omständigheter, att opartiskheten kan ifrågasättas.

(se punkterna 69, 70 och 72)

Hänvisning till

Domstolen: 14 juli 1983, Nebe mot kommissionen, C-176/82, punkt 25; 5 juni 2003, O’Hannrachain mot parlamentet, C‑121/01 P, punkt 46

Förstainstansrätten: 10 juli 1992, Eppe mot kommissionen, T‑59/91 och T‑79/91, punkt 57; 11 juni 1996, Anacoreta Correia mot kommissionen, T‑118/95, punkt 25; 17 november 1998, Gómez de Enterría y Sanchez mot parlamentet, T‑131/97, punkt 62; 6 juli 1999, Séché mot kommissionen, T‑112/96 och T‑115/96, punkt 139; 14 oktober 2004, Sandini mot domstolen, T‑389/02, punkt 123