Mål T-15/02
BASF AG
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Konkurrens – Karteller inom sektorn för vitaminprodukter – Rätten till försvar – Riktlinjer för beräkning av böter – Fastställande av utgångspunkten för böterna – Avskräckande verkan – Försvårande omständigheter – Ledare eller anstiftare – Samarbete under det administrativa förfarandet – Tystnadsplikt och principen om god förvaltningssed”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Erforderligt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 19.1; kommissionens förordning nr 2842/98, artiklarna 2 och 3)
2. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
3. Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
4. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
5. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1)
6. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
7. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
8. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande art
(Rådets förordning nr 17, artikel 15; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
9. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande art
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande art
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande art
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar – Försvårande omständigheter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar – Försvårande omständigheter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
16. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Artikel 229 EG; rådets förordning nr 17, artikel 17)
17. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar – Försvårande omständigheter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
18. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar – Försvårande omständigheter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
19. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar – Försvårande omständigheter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
20. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar – Försvårande omständigheter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvar – Försvårande omständigheter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
22. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i utbyte mot samarbete från de anklagade företagens sida
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)
23. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av det anklagade företagets samarbete med kommissionen
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04, avsnitt B b)
24. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av det anklagade företagets samarbete med kommissionen
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04, avsnitt B)
25. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelanden 96/C 207/04, avsnitt B, och 98/C 9/03, punkt 2)
26. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av det anklagade företagets samarbete med kommissionen
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04, avsnitt B)
27. Konkurrens – Böter – Domstolsprövning
(Artiklarna 81 EG och 229 EG; EES-avtalet, artikel 53.1; rådets förordning nr 17, artikel 17)
28. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av det anklagade företagets samarbete med kommissionen utanför den ram som har fastställts genom meddelandet om samarbete
(Rådets förordning nr 17, artikel 17; kommissionens meddelanden 96/C 207/04 och 98/C 9/03, punkt 3)
29. Konkurrens – Administrativt förfarande – Tystnadsplikt
(Artikel 287 EG; rådets förordning nr 17, artikel 20.2)
1. Meddelandet om invändningar vid tillämpning av konkurrensreglerna skall innehålla en redogörelse för invändningarna som är tillräckligt klar, även om den är kortfattad, för att de som berörs verkligen skall kunna få kännedom om vilka beteenden kommissionen klandrar dem för. Det är nämligen endast under denna förutsättning som meddelandet om invändningar kan fylla den funktion som avses i gemenskapsförordningarna, nämligen att tillhandahålla samtliga uppgifter som företagen behöver för att på ett ändamålsenligt sätt kunna försvara sig innan kommissionen fattar ett slutligt beslut. Detta syfte varierar inte beroende på i vilken särskild situation som det företag det riktar sig till befinner sig i och i vilken utsträckning det har samarbetat med kommissionen. Detta krav iakttas om beslutet inte anklagar parterna för andra överträdelser än dem som nämns i redogörelsen för invändningarna och endast tar hänsyn till faktiska förhållanden som parterna haft tillfälle att yttra sig om.
Vad gäller rätten till försvar vid åläggandet av böter har kommissionen uppfyllt sin skyldighet att iaktta företagens rätt att yttra sig när den uttryckligen angett att den har för avsikt att undersöka om företagen skulle åläggas böter och dessutom angett de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått, samt huruvida den begåtts ”uppsåtligen eller av oaktsamhet”, eftersom den gett dem de upplysningar som var nödvändiga för att de skulle kunna försvara sig, inte bara mot konstaterandet av en överträdelse utan även mot åläggandet av böter. Härav följer att de berörda företagens rätt till försvar vid fastställande av bötesbeloppet är säkerställd inför kommissionen genom möjligheten att yttra sig över varaktigheten, allvaret och den konkurrensbegränsande arten av de klandrade omständigheterna.
Kommissionen är inte skyldig att i meddelandet om invändningar ange att dess politik kan komma att läggas om såvitt gäller den allmänna bötesnivån, en möjlighet som beror på allmänna hänsyn till konkurrenspolitiken utan något direkt samband med de särskilda omständigheterna i det aktuella målet, eller i vilken mån bötesbeloppet eventuellt skulle höjas i syfte att säkerställa böternas avskräckande verkan. Kommissionen är nämligen inte skyldig att, så snart den har angett på grundval av vilka faktiska och rättsliga omständigheter den kommer att beräkna bötesbeloppet, precisera på vilket sätt den tänker använda sig av var och en av dessa omständigheter vid fastställandet av bötesnivån. Det skulle innebära ett oriktigt föregripande av kommissionens beslut om kommissionen uttalade sig om nivån på de avsedda böterna innan företaget har lämnats tillfälle att yttra sig över anmärkningarna mot det.
(se punkterna 46–49, 58, 59 och 62)
2. Även om kommissionen vid fastställandet av varje bötesbelopp förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning och således inte är skyldig att tillämpa en exakt matematisk formel, får den inte avvika från de regler som den själv ålagt sig. Eftersom syftet med kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget är att precisera vilka kriterier kommissionen, med iakttagande av högre stående bestämmelser i normhierarkin, avser att beakta då den utövar sin rätt att göra skönsmässiga bedömningar vid fastställandet av bötesbeloppen, måste den därför verkligen beakta lydelsen i riktlinjerna när den beräknar bötesbeloppet, särskilt avseende de tvingande delarna.
(se punkt 119)
3. När det gäller ett beslut varigenom flera företag åläggs böter för överträdelser av gemenskapens konkurrensregler, skall omfattningen av motiveringsskyldigheten i synnerhet bedömas mot bakgrund av att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är skall göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom i synnerhet de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut skall tas i beaktande. Kommissionen uppfyller det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör när den i sitt beslut redogör för de omständigheter som har möjliggjort för den att bedöma överträdelsens allvar och varaktighet. Den är emellertid inte skyldig att därvid ge en mer ingående redogörelse eller ange de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, även om det är önskvärt att kommissionen använder sig av möjligheten att ange de sifferuppgifter som har väglett kommissionen vid utövande av befogenheten att göra en skönsmässig bedömning, särskilt vad beträffar den eftersträvade avskräckande verkan.
(se punkterna 131, 206, 213 och 214)
4. I kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget föreskrivs som utgångspunkt för beräkningen av böterna ett grundbelopp som fastställts utifrån vissa kriterier som återspeglar hur allvarliga överträdelserna är men som inte i sig har något samband med den relevanta omsättningen. Sökanden har inte bestritt denna metod som definitivt utgör den största förändringen som införts i och med riktlinjerna och som således huvudsakligen baseras på en tariffering, om än relativ och anpassningsbar, av bötesbeloppen. När kommissionen i ett och samma beslut konstaterar att det förekommit flera överträdelser innebär denna metod således inte någon skyldighet, och för övrigt inte heller något förbud mot, att vid fastställandet av utgångsbeloppet för respektive överträdelse beakta den berörda marknadens storlek och än mindre någon skyldighet för kommissionen att fastställa detta belopp enligt en fast procentandel av marknadens sammanlagda omsättning.
(se punkterna 133–135)
5. När kommissionen fastställer böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt är den inte skyldig att göra sin bötesberäkning utifrån belopp som grundas på de berörda företagens omsättning. För det fall att den utdömer böter mot flera företag som är inblandade i samma överträdelse är den heller inte skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning eller deras omsättning på ifrågavarande produktmarknad. Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är skall göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, bland annat de särskilda omständigheterna i ärendet, dess kontext och böternas avskräckande verkan. Således är det förvisso tillåtet för kommissionen att vid fastställandet av bötesbeloppets storlek beakta den omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen, vilken ger en antydan om överträdelsens svårighetsgrad, men detta kriterium får inte ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier. Fastställandet av ett lämpligt bötesbelopp kan inte ske genom en enkel beräkning som grundas på denna omsättning.
Även om det i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget inte föreskrivs att bötesbeloppet skall beräknas på grundval av de berörda företagens relevanta omsättning, utgör de emellertid inte något hinder för kommissionen att ta dessa faktorer i beaktande då den fastställer bötesbeloppet, detta för att kunna iaktta gemenskapsrättens allmänna principer och då omständigheterna så kräver. Vidare föreskrivs i riktlinjerna att principen om lika sanktioner för samma beteenden om omständigheterna kräver det kan leda till att olika belopp tillämpas på de berörda företagen utan att denna skillnad följer en enkel beräkningskalkyl.
Proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling som sökanden har åberopat innebär inte heller att utgångspunkten för böterna för de olika deltagarna i en kartell måste motsvara en identisk procentandel av den individuella omsättningen.
(se punkterna 139 och 145–149)
6. Den metod för att fastställa bötesbeloppen för de olika deltagarna i en kartell som innebär att det fastställs ett schablonbelopp för företag i samma kategori skall godtas, trots att det medför att hänsyn inte tas till storleksskillnader mellan företag i samma kategori. Likabehandlingsprincipen skall dock iakttas vid en sådan uppdelning i kategorier. Enligt denna princip är det otillåtet att behandla jämförbara situationer olika och olika situationer lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Vidare skall bötesbeloppet stå i proportion till de omständigheter som beaktats vid bedömningen av överträdelsens allvar.
Vid prövningen av om en sådan uppdelning av deltagarna i en kartell i olika kategorier överensstämmer med principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen skall gemenskapsdomstolen, då den kontrollerar att kommissionen använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett lagenligt sätt, emellertid endast kontrollera att uppdelningen är sammanhängande och sakligt motiverad utan att helt ersätta kommissionens bedömning med sin egen.
Uppdelningen av kartellmedlemmarna i två kategorier, de största och övriga, är därvid inte ett olämpligt sätt att beakta deras relativa betydelse på marknaden i syfte att anpassa utgångspunkten för böterna, under förutsättning att uppdelningen inte ger en starkt missvisande bild av ifrågavarande marknader.
(se punkterna 150, 156, 157 och 159)
7. Kommissionen har befogenhet att göra en skönsmässig bedömning som gör det möjligt för den att beakta eller avstå från att beakta vissa faktorer när den fastställer de bötesbelopp som den har för avsikt att ålägga företag beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Med hänsyn till ovannämnda uttryck i punkt 1 A sjätte stycket i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, bör det anses att kommissionen vad gäller överträdelser som begåtts av flera företag har behållit ett visst utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida det är lämpligt att anpassa bötesbeloppen till varje företags storlek. Det följer av användningen av uttrycken ”i vissa fall” och ”särskilt” i punkt 1 A sjätte stycket i riktlinjerna att justeringen med hänsyn till företagens individuella storlek inte är ett obligatoriskt steg vid beräkningen som kommissionen har ålagt sig, utan en möjlighet till flexibilitet som den har förbehållit sig i de ärenden som så kräver.
Kommissionen överskrider därvid inte sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den avstår från att differentiera behandlingen av de enda två aktörerna på marknaden i det skede då utgångspunkterna fastställs för de böter som åläggs dem för en överträdelse begången av dessa två aktörer, trots att det faktiskt förelåg en obestridlig skillnad i företagens relativa omsättning och innehav av marknadsandelar, dels eftersom en kartell endast kan föreligga på en sådan marknad om dessa båda aktörer deltar i den, varför den näst största aktörens deltagande uttryckt i marknadsandelar är lika oundgängligt för kartellens existens som den största aktörens närvaro, dels eftersom det i ett sådant fall handlar om två stora tillverkare.
(se punkterna 180–182)
8. Sanktionsåtgärderna i artikel 15 i förordning nr 17 syftar både till att bestraffa olagliga beteenden och att förebygga en upprepning av dessa. Eftersom den avskräckande verkan är ett av böternas syften, utgör kravet på att denna verkan säkerställs ett allmänt krav som skall vägleda kommissionen under hela beräkningen av böterna och innebär inte med nödvändighet att denna beräkning skall inbegripa en särskild etapp avsedd för en övergripande utvärdering av alla omständigheter som är relevanta för att uppnå detta syfte.
(se punkterna 218–220, 226 och 238)
9. Företagets storlek och totala resurser är relevanta faktorer för bedömningen vid fastställandet av det bötesbelopp som skall åläggas företaget i enlighet med artikel 15 i förordning nr 17. De kan beaktas för att ta hänsyn till behovet av att säkerställa böternas avskräckande verkan. Ett stort företag, som förfogar över betydande finansiella resurser i jämförelse med de övriga deltagarna i en kartell, kan lättare uppbringa de medel som behövs för att betala sina böter, vilket motiverar att det, för att en tillräckligt avskräckande verkan skall uppnås för detta företag, med tillämpning av en multiplikationsfaktor åläggs böter som proportionellt sett är högre än de böter som för samma överträdelse åläggs ett företag som inte har sådana resurser.
Att det inte i riktlinjerna uttryckligen föreskrivs en multiplikationsfaktor genom vilken företags storlek och totala resurser beaktas i avskräckande syfte utesluter inte att kommissionen kan tillämpa en sådan. Att ta hänsyn till företagens storlek och totala resurser kan bidra till att bötesbeloppet fastställs till en nivå som säkerställer att böterna är tillräckligt avskräckande, i den mening som avses i punkt 1 A fjärde stycket i riktlinjerna, antingen genom att det direkt fastställs en utgångspunkt i vilken det tas särskild hänsyn till dessa omständigheter eller genom att en utgångspunkt som har fastställts med hänsyn till andra omständigheter (såsom överträdelsens art eller inverkan av det individuella otillåtna beteendet) korrigeras för beaktande av företagens storlek och totala resurser. Denna andra metod, som användes i beslutet, är inte bara förenlig med riktlinjerna utan förstärker också öppenheten i kommissionens beräkning i förhållande till den första metoden.
(se punkterna 235 och 253)
10. Det finns ingenting i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget som talar emot att böterna för mycket allvarliga överträdelser av konkurrensreglerna höjs med 100 procent av utgångspunkten för böterna, i syfte att säkerställa att de är tillräckligt avskräckande.
När det specifikt gäller dessa överträdelser anges det endast i riktlinjerna att de möjliga bötesbeloppen uppgår till över 20 miljoner euro. Den enda övre gräns som nämns i riktlinjerna som är tillämplig på sådana överträdelser är det allmänna gränsvärde på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i artikel 15.2 i förordning nr 17 och de övre gränser för tilläggsbelopp som kan fastställas på grund av överträdelsens varaktighet (se punkt 1 B första stycket andra och tredje strecksatserna i riktlinjerna). Riktlinjerna kan således inte ligga till grund för några berättigade förväntningar avseende utgångspunkten för böterna, de tilläggsbelopp som tillämpas på denna utgångspunkt på andra grunder än överträdelsens varaktighet och således inte heller för de slutgiltiga bötesbelopp som skall åläggas för mycket allvarliga överträdelser. Detsamma gäller den proportion av de slutgiltiga böterna som ett tilläggsbelopp som påförs i samband med beräkningen kan uppgå till.
(se punkterna 249, 251 och 252)
11. Den omständigheten att ett företag som ålagts påföljder för åsidosättande av konkurrensreglerna vidtar åtgärder internt efter att överträdelserna har upphört för att förhindra nya överträdelser innebär inte någon som helst skyldighet för kommissionen att sätta ned böterna, även om det är viktigt att ett företag vidtar åtgärder för att förhindra att dess anställda begår nya överträdelser av gemenskapens konkurrensregler i framtiden, ändrar inte detta det faktum att en överträdelse faktiskt har konstaterats. Även om kommissionen i vissa fall i sin tidigare beslutspraxis har betraktat införandet av ett program för att agera i överensstämmelse med konkurrensrätten som en förmildrande omständighet, förpliktar inte detta kommissionen att ta hänsyn till liknande åtgärder på samma sätt i varje enskilt fall.
(se punkterna 266 och 267)
12. Kommissionen är, vid bedömningen av kraven på avskräckande verkan med avseende på ett företag som skall bli föremål för sanktionsåtgärder för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, inte skyldig att ta hänsyn till böter och skadestånd som företaget ålagts att betala i tredje land för samma hemliga agerande. Kommissionen har rätt att fastställa böterna på ett sådant sätt att de är tillräckligt avskräckande för att säkerställa företagens efterlevnad av fördragets konkurrensbestämmelser inom gemenskapen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Den avskräckande verkan av böter som ålagts till följd av ett åsidosättande av gemenskapens konkurrensregler skall således inte endast bedömas med hänvisning till det specifika företagets särskilda situation eller till företagets iakttagande av konkurrensreglerna i tredje land utanför EES.
(se punkt 269)
13. När en överträdelse av konkurrensreglerna har begåtts av flera företag skall vid fastställandet av böterna det relativa allvaret av vart och ett av dessa företags medverkan bedömas. Detta innebär att deras respektive roller i överträdelsen under den tid som de deltog i denna skall fastställas. Därav följer att den ledarroll som en eller flera företag spelat i en kartell skall beaktas vid fastställelsen av bötesbeloppet, eftersom de företag som spelat en sådan roll bär ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. Det har i överensstämmelse med dessa principer upprättats, i punkt 2 i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, under rubriken försvårande omständigheter, en icke uttömmande förteckning över omständigheter som kan leda till en höjning av grundbeloppet för böterna, bland annat att företaget har haft ”en ledande roll eller uppmuntrat till överträdelsen”.
(se punkterna 280–282)
14. Det följer av själva ordalydelsen i punkt 2 tredje strecksatsen i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att det vid bedömningen av ett företags roll i en överträdelse av konkurrensreglerna är lämpligt att skilja mellan rollen som ledare och rollen som anstiftare och att utföra två separata bedömningar för att avgöra om sökanden spelade den ena eller den andra av dessa roller. Medan rollen som anstiftare hör ihop med upprättandet eller utvidgningen av en kartell, hör rollen som ledare ihop med dennas sätt att fungera.
(se punkt 316)
15. För att betecknas som anstiftare till en kartell måste ett företag ha förmått eller uppmuntrat andra företag att upprätta en kartell eller att ansluta sig till den. Det är däremot inte tillräckligt att enbart ha befunnit sig bland grundarna av den kartellen. Således är det exempelvis inte motiverat att i en kartell som upprättats av endast två företag automatiskt beteckna dessa företag som anstiftare. Denna beteckning skall förbehållas det företag som i förekommande fall tog initiativet exempelvis genom att föreslå det andra företaget att det skulle vara fördelaktigt med ett hemligt samarbete eller genom att försöka övertala det andra företaget att medverka i ett sådant.
(se punkterna 321 och 456)
16. I en talan som väckts mot ett beslut av kommissionen att ålägga böter för åsidosättande av konkurrensreglerna öppnar ett konstaterande att kommissionens bedömning beträffande försvårande omständigheter som lett till en höjning av böterna i förhållande till grundbeloppet är rättsstridig vägen för gemenskapsdomstolens utövande av sin fulla prövningsrätt för att mot bakgrund av alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet fastställa, upphäva eller ändra nämnda höjning av böterna.
(se punkterna 303, 338 och 394)
17. Vad gäller klassificeringen som ledare för en överträdelse av konkurrensreglerna, förtar den omständigheten att prishöjningarna inom en kartell hade beslutats gemensamt under mötena mellan kartelldeltagarna, inklusive deras omfattning, tidpunkten och genomförandemekanism, inte det särskilda ansvar som det ena eller det andra företaget ålägger sig när det bestämmer sig för att vara först med att faktiskt sjösätta den överenskomna prishöjningen. Genom att ta ett sådant initiativ utan att vara utsedd och specifikt ålagd därtill genom ett avtal om prishöjning som ingåtts under ett möte inom kartellen ger företaget i fråga spontant en stark impuls till att detta avtal skall verkställas och ser därmed till att avtalet i stället för att vara tomma ord leder till återverkningar på marknaden.
Enbart den omständigheten att en deltagare i en kartell har varit den första att avisera ett nytt pris eller en prishöjning kan däremot inte betraktas som ett indicium för företagets roll som ledare för kartellen, när omständigheterna i det särskilda fallet visar att ifrågavarande pris eller prishöjning har fastställts i förväg genom en överenskommelse med de övriga deltagarna i kartellen och att dessa även har beslutat vem av dem som först skall göra aviseringen. Den omständigheten att den som skall göra detta utses av de övriga avslöjar nämligen att aviseringen av priset eller prishöjningen endast är en handling som utgör ett strikt iakttagande av en i förväg överenskommen plan och inte ett spontant initiativ som ger en impuls till kartellen.
(se punkterna 348 och 427)
18. Det faktum att ett företag utövar påtryckningar eller till och med dikterar hur de övriga deltagarna skall bete sig är inte en nödvändig förutsättning för att detta företag skall kunna betecknas som ledare för kartellen. Det är nämligen tillräckligt att företaget har varit en drivande kraft i kartellen, en slutsats som kan dras bland annat av att företaget åtog sig att utarbeta och föreslå på vilket sätt de övriga deltagarna i kartellen skulle bete sig, trots att företaget inte med nödvändighet kunde tvinga dem därtill.
(se punkt 374)
19. Att en grupp företag inom en större kartell har gemensamma intressen, mål och ståndpunkter kan inte med nödvändighet medföra att rollen som ledare tilldelas denna grupps medlemmar och inte heller att denna beteckning, som beroende på andra omständigheter fastställs i fråga om en av dessa, utvidgas till att omfatta alla de övriga.
(se punkt 402)
20. När flera företag gemensamt har begått flera överträdelser av konkurrensreglerna, kan den omständigheten att mötena angående en kartell kunde äga rum samtidigt som mötena angående en annan kartell och att innehållet i dem väsentligen kunde vara detsamma inte innebära ett avgörande i förväg av frågan om vilket företag som i praktiken hade rollen som ledare för varje kartell. Det kan således inte presumeras utifrån likheterna mellan de båda aktuella kartellerna att det företag som var ledare för den ena av dessa karteller även hade motsvarande roll i den andra.
(se punkt 459)
21. Deltagarna i en kartell som pågår en längre tid kan turas om att vid olika tillfällen ha rollen som ledare, så att det inte är uteslutet att var och en av dem kan bli föremål för en tillämpning av den försvårande omständigheten att ha varit ledare.
(se punkt 460)
22. Kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden har skapat berättigade förväntningar som företag stöder sig på när de avslöjar förekomsten av en kartell för kommissionen. Med hänsyn till de berättigade förväntningar meddelandet har kunnat ge upphov till hos företag som önskat samarbeta med kommissionen, är kommissionen skyldig att följa meddelandet, då den vid fastställandet av det bötesbelopp som skall åläggas sökanden bedömer företagets samarbete med kommissionen.
(se punkt 488)
23. Befrielse från böter eller nedsättning av bötesbeloppet med stöd av avsnitt B i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden förutsätter bland annat att det berörda företaget var det första som tillförde bevismaterial som var avgörande för att visa att det förelåg en kartell.
Även om detta bevismaterial inte i sig behöver vara tillräckligt för att visa att det föreligger en kartell, skall det i vart fall vara avgörande för detta ändamål. Det skall således inte bara röra sig om en vägledande källa för kommissionens utredning utan om uppgifter som kan tjäna som huvudsakligt bevisunderlag för ett beslut där överträdelsen fastställs. Detta material skall vidare verkligen överlämnas till kommissionen. Enbart ett erbjudande eller en anvisning om hur bevismaterialet kan erhållas är inte tillräckligt.
Uppgifter som gör det möjligt för kommissionen att rikta en begäran om upplysningar till företagen eller till och med att förordna om en inspektion där det praktiskt taget helt och hållet överlåts åt institutionen att rekonstruera och bevisa de faktiska omständigheterna, trots att det företag som lämnat uppgifterna har erkänt sitt ansvar, uppfyller inte ovannämnda krav. Detsamma gäller ett företags erbjudande att ställa sina anställda till kommissionens förfogande för vittnesmål, eftersom kommissionen ändå inte har någon befogenhet att kräva att dessa skulle träda fram och vittna. Den kan anmoda företaget att självt höra ifrågavarande anställda och att skriftligen översända denna information för att inte i onödan betunga institutionens arbetsbörda. Kommissionen är inte skyldig att underrätta företaget om att den information som lämnats är otillräcklig och att det är nödvändigt att komplettera denna, eftersom det i avsnitt E.2 i meddelandet anges att ”[b]eslut om huruvida villkoren i avsnitten B, C eller D är uppfyllda … kommer att fattas först vid den tidpunkt då ett slutgiltigt beslut fattas av kommissionen”.
(se punkterna 492, 493, 517, 518, 521, 522, 526 och 568)
24. Det berörda företaget får, när det försöker erhålla befrielse från böter eller nedsättning av bötesbeloppet, tillföra kommissionen sådant bevismaterial som är avgörande för att visa att det föreligger en kartell muntligen. Muntlig överföring av information innebär dessutom inte någon större nackdel ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom upplysningar som ges muntligen till en offentlig myndighet inom ramen för ett möte vanligen kan bevaras genom ljudupptagning eller konstateras skriftligen genom att det förs protokoll.
Kommissionen har förvisso inte någon allmän skyldighet att föra protokoll vid möten som den har med personer eller företag. Avsaknaden av en uttrycklig bestämmelse i vilken det föreskrivs att det skall föras protokoll utesluter dock inte att kommissionen i ett givet fall kan vara skyldig att bevara yttranden som den mottagit i en sådan handling. En sådan skyldighet kan nämligen, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, direkt följa av principen om god förvaltningssed. Denna princip ingår i de garantier som den gemensamma rättsordningen skänker åt det administrativa förfarandet. Så snart ett företag tar kontakt med kommissionen i syfte att samarbeta för att få belöning i enlighet med meddelandet om samarbete och det organiseras ett möte i detta sammanhang mellan institutionen och företaget, skall det upprättas ett protokoll från detta möte i vilket det väsentliga i det som sagts återges, eller åtminstone göras en ljudupptagning, i överensstämmelse med principen om god förvaltningssed, om ifrågavarande företag begär detta senast vid mötets början.
(se punkterna 498–502 och 506)
25. Uttrycken ”haft en ledande roll eller uppmuntrat till överträdelsen” och ”ha varit initiativtagare till eller ha haft en bestämmande roll” i punkt 2 tredje strecksatsen i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget respektive avsnitt B e i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden såsom dels försvårande omständighet vid beräkningen av böter, dels en omständighet som förhindrar befrielse från böter eller en mycket betydande nedsättning av bötesbeloppet har väsentligen samma innebörd.
Av detta följer att när ett företag konstateras ha haft en roll som ledare eller anstiftare i en kartell kan detta företag inte erhålla befrielse från böter eller en mycket betydande nedsättning av bötesbeloppet med stöd av meddelandet om samarbete.
(se punkterna 535, 536, 544 och 545)
26. Med avseende på ordalydelsen i avsnitt B b i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, som syftar till att med en väsentlig nedsättning av böterna endast belöna det enda företag som i realiteten var ”först” med att tillföra avgörande bevismaterial, kan det inte hävdas att två företag samtidigt uppfyller detta villkor när de inte har tillhandahållit sådant bevismaterial samma dag.
(se punkt 550)
27. Den kontroll som gemenskapsdomstolarna har att göra av ett beslut i vilket kommissionen konstaterar att ett åsidosättande har skett av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde och i vilket kommissionen ålägger böter är begränsad till detta besluts lagenlighet. Den fulla prövningsrätt som gemenskapsdomstolarna förfogar över enligt artikel 229 EG och artikel 17 i förordning nr 17 i förekommande fall kan därför endast utövas efter att det har slagits fast att beslutet i något avseende är rättsstridigt och det berörda företaget i sin talan har klagat över detta och, i syfte att avhjälpa konsekvenserna av denna rättsstridighet vid fastställandet av beloppet på de ålagda böterna, vid behov genom att upphäva eller ändra dessa.
En talan kan inte bifallas vilken väcks av en sökande på vilken kommissionen har tillämpat meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden och vilken syftar till att förstainstansrätten skall bedöma sökandens samarbete under den administrativa undersökningen och belöna företaget för detta och därvid bortse från bestämmelserna i detta meddelande, som sökanden inte har hävdat är rättsstridigt.
(se punkt 581–583)
28. Den möjlighet att bevilja ett företag som har samarbetat med kommissionen under ett förfarande till följd av överträdelser av konkurrensreglerna nedsättning av böterna utanför den ram som har fastställts genom meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden som anges i punkt 3 sjätte strecksatsen i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget förutsätter med nödvändighet att ifrågavarande samarbete inte kan belönas inom ramen för meddelandet om samarbete och att samarbete har varit effektivt, det vill säga har underlättat kommissionens uppgift att fastställa att det föreligger överträdelser av gemenskapens konkurrensregler och få dem att upphöra.
(se punkterna 585 och 588)
29. Vid kontradiktoriska förfaranden som kan leda till en påföljd omfattas arten och kvantiteten av den föreslagna påföljden i sig av tystnadsplikt så länge som påföljden inte slutgiltigt har godkänts och meddelats. Denna princip följer särskilt av behovet att respektera den berördes anseende och värdighet så länge som någon påföljd inte har ålagts honom. Kommissionens skyldighet att inte för pressen avslöja uppgifter om den exakt planerade påföljden sammanfaller inte enbart med dess skyldighet att iaktta tystnadsplikten utan även med dess skyldighet avseende god förvaltningssed.
Även om det antas att någon avdelning vid kommissionen är ansvarig för att exakta uppgifter angående böter för en överträdelse av konkurrensreglerna avslöjas för media innan beslut har fattats, kan en sådan oegentlighet endast medföra ogiltigförklaring av beslutet om det visas att nämnda beslut utan denna oegentlighet inte hade fattats eller hade fått ett annat innehåll. Det ankommer på sökanden att åtminstone lägga fram indicier till stöd för en sådan slutsats. Effekten av detta kriterium blir inte att ansvar i praktiken inte utkrävs för oegentligheter av detta slag. Oavsett möjligheten att utverka att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras för det fall att den oegentlighet som begåtts har påverkat beslutets innehåll, har den berörde nämligen rätt att göra gällande ansvar för den ifrågavarande institutionen för den skada som denne anser att han lidit till följd av denna oegentlighet.
(se punkterna 604, 606 och 607)