FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (första avdelningen)
den 6 september 2006 (*)
”Gemenskapsvarumärke – Förfarande om ogiltigförklaring – Ord- och figurmärket HENSOTHERM som gemenskapsvarumärke – Nationella ordmärket HENSOTHERM – Avvisning av talan mot beslutet om ogiltigförklaring – Frister – Återställande av försutten tid”
I mål T‑366/04,
Hensotherm AB, Trelleborg (Sverige), företrätt av advokaten S. Hallbäck,
sökande,
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av S. Laitinen, i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, som intervenerat vid förstainstansrätten, var
Rudolf Hensel GbmH, Börnsen (Tyskland), företrätt av advokaten M. Zöbisch,
angående en talan mot det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd den 12 juli 2004 (ärende R 614/2003‑1), i ett förfarande om ogiltigförklaring av ord- och figurmärket HENSOTHERM som gemenskapsvarumärke,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(första avdelningen)
sammansatt av ordföranden R. García-Valdecasas samt domarna I. Labucka och V. Trstenjak,
justitiesekreterare: E. Coulon,
med beaktande av ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 8 september 2004,
med beaktande av svarsinlagan som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 juli 2005,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Hensotherm AB (nedan kallat sökandebolaget) ansökte den 8 augusti 1996 om registrering som gemenskapsvarumärke av det nedan återgivna figurmärket:
2 Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) beviljade den 15 oktober 1999 sökandens registreringsansökan. De varor för vilka registrering beviljades ingår i klasserna 2 och 17 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar för var och en av klasserna följande beskrivning:
– klass 2: ”Målarfärger”,
– klass 17: ”Tätning och isoleringsmaterial”.
3 Rudolf Hensel GmbH (nedan kallad intervenienten), är innehavare av det äldre nationella varumärket Hensotherm, som återges nedan. Bolaget ingav den 19 juli 2001 med stöd av artikel 52.1 b i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1, svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i ändrad lydelse, en ansökan om ogiltigförklaring av nämnda gemenskapsvarumärke. Ansökan grundades på det äldre varumärke som också är registrerat för varor som ingår i klass 2 (kemiska färgämnen för att förhindra brandspridning för byggnadsskydd).
4 Harmoniseringsbyråns annulleringsenhet fattade den 11 september 2003 beslut om ogiltigförklaring av nämnda registrering med motiveringen att det fanns en risk för förväxling på grund av att de aktuella kännetecknena låter likadant och att de båda varumärkena avsåg liknande varor i Sverige. Beslutet delgavs sökandebolaget med fax samma dag, vilket framgår av uppgifter i den utskrivna sändningsrapporten från bolagets faxmaskin.
5 Sökandebolaget ingav den 3 oktober 2003 ett överklagande till harmoniseringsbyrån mot nämnda beslut. Överklagandeskriften bestod endast av ett meddelande, och någon inlaga innehållande grunderna för överklagandet bifogades inte. Harmoniseringsbyrån upplyste därför i skrivelse av den 21 oktober 2003 sökandebolaget om att en inlaga innehållande grunderna för överklagandet måste inges skriftligen inom fyra månader från dagen för delgivningen av beslutet.
6 Sökandebolaget ingav den 4 februari 2004 en skrivelse med en begäran om att få inkomma med grunderna för sitt överklagande.
7 Harmoniseringsbyrån upplyste i skrivelse av den 5 februari 2004 sökandebolaget om att den inte hade erhållit någon inlaga med grunderna för bolagets överklagande och att överklagandet skulle avvisas, eftersom bolaget borde ha inkommit med inlagan med grunderna för sitt överklagande senast den 12 januari 2004. Harmoniseringsbyrån anmodade även sökandebolaget att inkomma med yttrande över skälen till dröjsmålet senast den 5 april 2004.
8 Sökandebolaget inkom med yttrande angående dröjsmålet i skrivelse av den 23 mars 2004. Bolaget gjorde gällande att sista dag för att inkomma med inlagan med grunderna för överklagandet var den 3 februari 2004 och att bolaget till följd av den nationella registreringen av den 15 juni 1988 var den enda innehavaren av näringskännetecknet HENSOTHERM. Intervenienten kunde inte registrera sitt nationella varumärke i Sverige utan sökandebolagets medgivande.
9 Harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd avvisade överklagandet genom beslut av den 12 juli 2004 efter att ha konstaterat att inlagan med grunderna för överklagandet hade ingivits efter fristens utgång.
Förfarande och parternas yrkanden
10 Sökandebolaget har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 8 september 2004.
11 Sökandebolaget har yrkat att förstainstansrätten skall
– återförvisa ärendet till överklagandenämnden för prövning i sak av sökandens överklagande av annulleringsenhetens beslut av den 11 september 2003 på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter,
– i andra hand, ogiltigförklara annulleringsenhetens beslut av den 11 september 2003 och överklagandenämndens beslut av den 12 juli 2004, och
– förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.
12 Harmoniseringsbyrån har yrkat att förstainstansrätten skall
– ogilla talan, och
– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
13 Intervenienten motsatte sig i skrivelse av den 3 mars 2005 att svenska utsågs till rättegångsspråk och begärde att engelska skulle vara rättegångsspråk. Genom beslut av den 10 juni 2005 avslog ordföranden på förstainstansrättens första avdelning begäran om att engelska skulle vara rättegångsspråk, i enlighet med bestämmelserna i artikel 131.2 i förstainstansrättens rättegångsregler.
Rättslig bedömning
14 Enligt artikel 111 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten dessutom, om det är uppenbart att rätten saknar behörighet att pröva viss sak eller att talan inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund, fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling.
15 I det nu aktuella fallet anser förstainstansrätten att handlingarna i målet innehåller tillräckligt med upplysningar för att den skall kunna avgöra målet genom beslut utan ytterligare behandling.
Upptagande till sakprövning
Parternas argument
16 Harmoniseringsbyrån har, när det gäller sökandebolagets yrkande att förstainstansrätten skall pröva målet i sak, anfört att det följer av artikel 63 i förordning nr 40/94 att talan vid domstolen, vars behörighet utövas av förstainstansrätten enligt artikel 225.1 EG, syftar till att pröva lagenligheten av beslut som harmoniseringsbyråns överklagandenämnder har fattat. Förstainstansrätten har således inte rätt att ompröva beslutet eller att göra en prövning i sak av det skälet att överklagandenämnden inte har gjort detta.
Förstainstansrättens bedömning
17 Enligt artikel 63.6 i förordning nr 40/94 är harmoniseringsbyrån skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att följa gemenskapsdomstolens dom. Det ankommer därför inte på förstainstansrätten att rikta förelägganden till harmoniseringsbyrån. Det åligger nämligen harmoniseringsbyrån att rätta sig efter domslutet och domskälen i förstainstansrättens domar (förstainstansrättens dom av den 31 januari 2001 i mål T-331/99, Mitsubishi HiTec Paper Bielefeld mot harmoniseringsbyrån (Giroform), REG 2001, s. II-433, punkt 33, av den 27 februari 2002 i mål T-34/00, Eurocool Logistik mot harmoniseringsbyrån (EUROCOOL), REG 2002, s. II-683, punkt 12, av den 3 juli 2003 i mål T-129/01, Alejandro mot harmoniseringsbyrån – Anheuser-Busch (BUDMEN), REG 2003, s. II-2251, punkt 22, och av den 21 april 2005 i mål T-164/03, Ampafrance mot harmoniseringsbyrån – Johnson & Johnson (monBeBé), REG 2005, s. II-0000, punkt 24).
18 Sökandebolaget har i första hand yrkat att förstainstansrätten skall förelägga harmoniseringsbyrån att pröva bolagets överklagande i sak.
19 Sökandebolagets förstahandsyrkande skall således avvisas.
Prövning i sak
20 Sökandebolaget har åberopat två grunder. För det första har det gjort gällande att väsentliga formföreskrifter har åsidosatts och för det andra att det inte finns något äldre varumärke i den mening som avses i artikel 8.2 och 8.3 i förordning nr 40/94.
Den första grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter
– Parternas argument
21 Sökandebolaget har påstått att det den 3 oktober 2003 underrättades om annulleringsenhetens beslut och om fristen på fyra månader för att inkomma med inlagan med grunderna för överklagandet. Denna fyramånadersfrist löpte ut den 3 februari 2004. När bolaget den 2 februari 2004 kontaktade harmoniseringsbyrån per telefon erhöll det emellertid besked om att det var för sent att inkomma med inlagan, trots att bolaget inte tidigare hade fått kännedom om vilken dag som var den sista för att inkomma med skriftligt yttrande, det vill säga den 12 januari 2004. Vid samma telefonsamtal uppgav harmoniseringsbyrån vidare att den skulle undersöka vilka möjligheter som fanns till att komplettera överklagandet och att sådana möjligheter fanns om skälen till dröjsmålet angavs. Dessa skäl meddelades harmoniseringsbyrån i skrivelse den 4 februari 2004. Den 5 februari 2004 anmodade harmoniseringsbyrån sökandebolaget att inkomma med yttrande, vilket skedde den 23 mars 2004.
22 Sökandebolaget har hävdat att det fanns goda skäl till att det inte ingav inlagan med grunderna för överklagandet och att bolaget inte hade erhållit tydlig information om överklagandefristen. Information i anledning av överklagandet tillställdes nämligen sökandebolaget i skrivelse av den 21 oktober 2003, där det angavs att utveckling av grunderna skulle inges inom fyra månader.
23 På grund av att förfarandet ägde rum på engelska hade sökandebolaget uppenbart missuppfattat innehållet i de skrivelser som tillställts bolaget av harmoniseringsbyrån. Bolaget informerade som en följd härav den 21 januari 2004 sitt ombud om att inlagan med grunderna för överklagandet skulle inges senast den 3 februari 2004. Härtill kommer att reglerna om överklagandeförfarandet hade ändrats genom ikraftträdandet av rådets förordning (EG) nr 422/2004 av den 19 februari 2004 om ändring av förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken (EUT L 70, s. 1), vilket inte gjorde det lättare för parterna att förstå förfarandet.
24 Sökandebolaget har härav dragit slutsatsen att det borde ha fått sin rätt återställd enligt artikel 78 i förordning nr 40/94 och i enlighet med sin begäran av den 4 februari 2004. Ansökan om återställande av försutten tid ingavs nämligen inom två månader från fristens utgång. Sökandebolaget ingav även inlagan med grunderna för överklagandet inom denna frist.
25 Harmoniseringsbyrån har erinrat om att fristerna för att inkomma till överklagandenämnden, med en inlaga med grunderna för överklagandet, klart och tydligt anges i artiklarna 57–59 i förordning nr 40/94 och att sökandebolaget hade måst rätta sig efter dessa bestämmelser.
26 Annulleringsenhetens beslut och det därtill fogade meddelandet skickades till sökandebolaget med fax den 11 september 2003 till det nummer i Sverige som det hade angivit, vilket framgår av sändningsrapporten. Längst ned i det till beslutet fogade meddelandet fanns information på engelska om rätten att överklaga. Sökandebolaget informerades således med all klarhet om vad som gäller vid ett överklagande, särskilt om fristen för att inge överklagandet, vilken löpte ut den 12 november 2003, och om fristen för att inkomma med inlagan med grunderna för överklagandet, vilken löpte ut den 12 januari 2003.
27 Harmoniseringsbyrån har bekräftat att den mottog överklagandet den 3 oktober 2003. I denna handling angavs att överklagandeavgiften hade betalats. Där angavs även på engelska att inlagan med grunderna för överklagandet skulle inges senare.
28 I sitt svarsbrev, skickat med fax till sökandebolaget den 21 oktober 2003, påminde harmoniseringsbyrån återigen om att inlagan med grunderna för överklagandet ”måste inges av klaganden inom en period av fyra månader, vilken inte kan förlängas, från det att det överklagbara beslutet delgivits”.
29 Enligt harmoniseringsbyrån är det således uppenbart att sökandebolagets ombud, vilken har att svara för att förfarandet vid byrån ombesörjs på rätt sätt och att de tvingande tidsfrister som reglerar överklagandeprocessen iakttas, delgavs beslutet den 11 september 2003 och klart och tydligt informerades om att tidsfristerna skulle komma att beräknas från detta datum. Att en representant för sökandebolaget missuppfattat saken är inte någon godtagbar ursäkt för underlåtenheten att iaktta de föreskrivna fristerna.
30 Harmoniseringsbyrån har med hänvisning till artikel 59 i förordning nr 40/94 hävdat att det förhållandet att överklagandet har ingivits och överklagandeavgiften erlagts inom de utsatta tidsfristerna inte på något sätt ändrar det faktum att överklagandet skall avvisas till följd av att inlagan med grunderna för överklagandet inte ingetts i tid. Enligt regel 49 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av förordning nr 40/94 (EGT L 303, s. 1), i den i målet aktuella lydelsen, kan ett överklagande som inte åtföljs av en inlaga med grunderna för detsamma inte prövas i sak.
31 Harmoniseringsbyrån menar att innehållet i sökandebolagets skrivelse av den 4 februari 2004 inte är sådant att den kan likställas med en ansökan om återställande av försutten tid enligt artikel 78 i förordning nr 40/94, oavsett om den anses vara uttrycklig eller underförstådd. Ansökan är nämligen inte motiverad och innehåller inte någon redogörelse för de omständigheter som åberopas till stöd för den. Den har inte heller ingivits i en separat handling och avgiften för återställande av försutten tid har inte betalats. Det är dessutom inte möjligt att ansöka om återställande av försutten tid med angivande av skälen till att överklagandefristen inte iakttagits och överklaga ett beslut genom en och samma handling.
– Förstainstansrättens bedömning
32 Enligt regel 49 i förordning nr 2868/95 kan ett överklagande till harmoniseringsbyråns överklagandenämnd endast prövas om det uppfyller de kumulativa villkor som anges i artiklarna 57–59 i förordning nr 40/94.
33 Det följer av artikel 59 sista meningen i förordning nr 40/94 att ”[g]runderna för överklagandet skall anges skriftligen inom fyra månader från dagen för beslutets meddelande”.
34 Enligt regel 61.2 d i förordning nr 2868/95 kan delgivning av harmoniseringsbyråns beslut ske per telefax i enlighet med regel 65 i samma förordning. Delgivningen skall enligt regel 65 i förordning nr 2868/95 ske genom överföring av antingen originalet eller en kopia av det dokument som skall delges.
35 I det nu aktuella fallet är det utrett att annulleringsenhetens beslut av den 11 september 2003 delgavs sökandebolaget per fax samma dag. Det framgår vidare av handlingarna i målet att upplysningen om rätten att överklaga och om de frister som gäller vid överklagande fanns med i följebrevet till beslutet. Mot bakgrund av att delgivningen skedde per telefax i enlighet med regel 61.2 och regel 65 i förordning nr 2868/95 uppmärksammade harmoniseringsbyrån sökandebolaget särskilt på att inlagan med grunderna för överklagandet skulle inges inom fyra månader från delgivningen av annulleringsenhetens beslut.
36 Det står således klart att fristen för att överklaga annulleringsenhetens beslut av den 11 september 2003 började löpa dagen efter mottagandet av beslutet, det vill säga den 12 september 2003, i enlighet med regel 70.2 i förordning nr 2868/95.
37 Det framgår av överklagandenämndens beslut av den 12 juli 2004 att sökandebolaget ingav sitt överklagande den 3 oktober 2003 utan att redogöra för grunderna för det. Bolaget betalade även överklagandeavgiften.
38 Enligt bestämmelserna i regel 70.1 och 70.4 i förordning nr 2868/95, jämförda med artikel 59 sista meningen i förordning nr 40/94 löpte fristen för att inge en inlaga med grunderna för överklagandet ut den 12 januari 2004.
39 Det är utrett att inlagan med grunderna för överklagandet inte ingavs före den 12 januari 2004, då fristen för att göra detta löpte ut.
40 Det är också utrett att inlagan med grunderna för överklagandet ingavs den 23 mars 2004. Det är därmed uppenbart att överklagandet ingavs efter överklagandefristens utgång.
41 Sökandebolaget har åberopat att det fanns goda skäl till det inte ingav inlagan med grunderna för överklagandet. Detta berodde enligt bolaget på att det erhållit otydlig information på engelska om fristerna och att förfarandereglerna hade ändrats genom förordning nr 422/2004. Förstainstansrätten konstaterar i detta avseende att det följer av artikel 115.3 i förordning nr 40/94 att sökanden skall ange ett andra språk som kan användas som handläggningsspråk vid eventuella invändnings-, upphävande- eller ogiltighetsförfaranden. Denna regel har antagits i det berättigade syftet att hitta en lösning på språkproblemet i de fall där ett av nämnda förfaranden äger rum mellan två parter som inte har valt samma språk och som inte kan komma överens om ett gemensamt språk (förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i mål T-120/99, Kik mot harmoniseringsbyrån, REG 2001, s. II-2235, punkt 62, fastställd efter överklagande genom dom av domstolens dom av den 9 september 2003 i mål C-361/01 P, Kik mot harmoniseringsbyrån, REG 2003, s. I ‑8283).
42 Enligt artikel 115.5 i förordning nr 40/94 skall dessutom en ansökan om ogiltigförklaring lämnas in på ett av harmoniseringsbyråns språk, det vill säga engelska, franska, italienska, spanska eller tyska.
43 I det nu aktuella fallet har sökandebolaget valt engelska som andra handläggningsspråk vid harmoniseringsbyrån. Argumentet att bolaget inte förstår engelska saknar således grund.
44 Det kan i detta sammanhang tilläggas att det framgår av de handlingar på engelska som är fogade till ansökan, däribland en inlaga på engelska från sökandebolaget självt, att bolaget erbjuder sina produkter i ett flertal länder i och utanför Europeiska unionen samt på Internet. Bolaget är således en näringsidkare inom internationell handel som måste kunna kommunicera på engelska.
45 Enligt den allmänna rättsprincipen att okunskap om lagen inte är någon ursäkt kan sökandebolaget inte med framgång åberopa att det hade goda skäl att inte följa bestämmelserna om delgivning och frister i förordning nr 40/94 och i förordning nr 2868/95, vilka skäl skulle kunna rättfärdiga att fristen för att ge in överklagandet förlängdes (se, angående de frister som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG, förstainstansrättens beslut av den 27 juli 2004 i mål T-238/04, Raab m.fl. mot parlamentet och rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 10).
46 När det gäller de ändringar i reglerna om överklagandeförfarandet vid harmoniseringsbyrån som införts genom förordning nr 422/2004, kan det konstateras att beräkningen av överklagandefristernas längd inte ändrats genom denna förordning. I alla händelser offentliggjordes denna förordning i Europeiska unionens officiella tidning den 9 mars 2004 (se punkt 23) och trädde i kraft den 10 mars 2004, det vill säga efter överklagandefristens utgång.
47 Följaktligen har överklagandenämnden i sitt beslut av den 12 juli 2004 inte åsidosatt väsentliga formföreskrifter då den avvisat sökandebolagets överklagande.
48 Det framgår vidare av artikel 78.1 i förordning nr 40/94 att återställande av försutten tid endast kan beviljas om två villkor är uppfyllda. För det första skall sökanden ha iakttagit all omsorg som har betingats av omständigheterna, och för det andra skall sökandens förhinder ha haft till omedelbar följd att en rättighet eller rätt att överklaga gått förlorad.
49 Sökandebolagets ombud och en anställd i bolaget har underlåtit att iaktta all omsorg som har betingats av omständigheterna då de, trots att delgivning skett per telefax den 11 september 2003 och att en skrivelse med bekräftelse på att överklagandet mottagits skickats den 21 oktober 2003, inte verifierat vid vilket datum överklagandefristen började löpa och felaktigt förlitat sig på bekräftelsen på att överklagandet mottagits, trots att dagen för delgivningen av beslutet anges uttryckligen i brödtexten i denna bekräftelse.
50 Det framgår inte av handlingarna i målet att sökandebolaget haft något förhinder. Den omständigheten att en anställd i bolaget har misstagit sig i fråga om vid vilken tidpunkt överklagandefristen började löpa kan inte likställas med ett förhinder i den mening som avses i artikel 78.1 i förordning nr 40/94.
51 Som harmoniseringsbyrån med rätta har anfört uppfyller inte sökandebolagets skrivelse av den 4 februari 2004 kraven för en ansökan om återställande av försutten tid i den mening som avses i artikel 78.3 i förordning nr 40/94. Ansökan är nämligen inte motiverad och innehåller inte någon redogörelse för de omständigheter som åberopas till stöd för den. Till ansökan har inte heller fogats bevis på att avgiften för återställande av försutten tid har betalats.
52 Av det ovan anförda följer att det är uppenbart att den första grunden saknar fog.
Den andra grunden: Avsaknad av ett äldre varumärke i den mening som avses i artikel 8.2 och 8.3 i förordning nr 40/94
– Parternas argument
53 Sökandebolaget har påstått att det är ensam innehavare av näringskännetecknet Hensotherm (genom registrering av firman Hensotherm AB i Sverige, vilken ansöktes om i maj 1988 och registrerades den 15 juni 1988) och av varumärket HENSOTHERM, vilket har registrerats i ett flertal länder, däribland Ryssland. Bolaget är även innehavare av domännamnen www.hensotherm-firestop.net och www.hensotherm-firestop.com.
54 Enligt sökandebolaget har intervenienten fått varumärket Hensotherm registrerat i Sverige på grund av ett medgivande från sökandebolaget, vilket lämnades den 19 oktober 1988. Ett sådant medgivande ger inte intervenienten annan rätt och ger inte detta bolag ensamrätt till kännetecknet Hensotherm.
55 Sökandebolaget har med stöd av artikel 14, artikel 52.1 b och artikel 8.1, 8.2, 8.3 och 8.5 i förordning nr 40/94 hävdat att enligt svensk rätt ger registreringen av en firma (i det nu aktuella fallet firman Hensotherm AB) företräde till samt rätten till det registrerade näringskännetecknet. En sådan registrering hindrar såväl registreringen av en annan förväxlingsbar firma som registreringen av ett ord- och/eller bildmärke som skulle kunna förväxlas med den registrerade firman. Det finns därför inte något sådant äldre varumärke i den mening som avses i artikel 8.2 och 8.3 vilket skulle föranleda ogiltigförklaring av sökandebolagets gemenskapsvarumärke.
56 Harmoniseringsbyrån anser att det saknas anledning att pröva grunden avseende åsidosättande av materiell rätt.
– Förstainstansrättens bedömning
57 Som fastställts i punkterna 36–52 i detta beslut har sökandebolagets överklagande till harmoniseringsbyrån ingivits för sent. Av detta skäl har överklagandenämnden varit förhindrad att pröva sökandebolagets yrkanden, eftersom nämnden annars skulle ha åsidosatt reglerna om upptagande till prövning av överklaganden vid överklagandenämnderna.
58 Eftersom denna grund har åberopats för sent kan det påstådda åsidosättandet av de ovannämnda bestämmelserna inte heller ha någon som helst inverkan på det beslut som är föremål för förstainstansrättens prövning. Härav följer att grunden avseende åsidosättande av artikel 52.1 b, artikel 14 och artikel 8.1–3 i förordning nr 40/94 är verkningslös, och den skall således underkännas.
59 Talan skall således ogillas såsom uppenbart ogrundad enligt artikel 111 i rättegångsreglerna.
Rättegångskostnader
60 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Harmoniseringsbyrån har yrkat att sökandebolaget skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandebolaget har tappat målet, skall harmoniseringsbyråns yrkande bifallas.
61 Enligt artikel 87.4 i rättegångsreglerna och mot bakgrund av att intervenienten inte framställt något yrkande med avseende på rättegångskostnaderna, skall denne bära sin rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
följande:
1) Talan ogillas.
2) Sökandebolaget skall bära sin rättegångskostnad och ersätta Byråns för harmonisering av den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) rättegångskostnad.
3) Intervenienten skall bära sin rättegångskostnad.
Luxemburg den 6 september 2006
Justitiesekreterare | | Ordförande |
E. Coulon | | R. García-Valdecasas |