TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)

den 25 oktober 2011 (*)

”Dumpning – Import av ferrokisel med ursprung i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Kina, Egypten, Kazakstan, och Ryssland – Orsakssamband – Gemenskapens intresse – Bristande samarbete – Tillgängliga uppgifter – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Rätten till försvar – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑192/08,

Transnational Company ”Kazchrome” AO, Aqtöbe (Kazakstan),

ENRC Marketing AG, Kloten (Schweiz),

inledningsvis företrädda av advokaterna L. Ruessmann och A. Willems, därefter av advokaterna A. Willems och S. de Knop,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av J.-P. Hix, därefter av J.-P. Hix och B. Driessen, båda i egenskap av ombud, inledningsvis biträdda av advokaterna G. Berrisch och G. Wolf, därefter av advokaten G. Berrisch,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av H. van Vliet och K. Talabér-Ritz, båda i egenskap av ombud,

och

Euroalliages, Bryssel (Belgien), företrätt av advokaterna J. Bourgeois, Y. van Gerven och N. McNelis,

intervenienter,

angående en begäran om partiell ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 172/2008 av den 25 februari 2008 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Egypten, Kazakstan, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Ryssland (EUT L 55, s. 6), i de delar den är tillämplig på sökandena,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen),

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna K. Jürimäe (referent) och S. Soldevila Fragoso,

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 december 2010,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökandena är bolagen Transnational Company ”Kazchrome” AO (nedan kallad Kazchrome) och ENRC Marketing AG, som är verksamma på området utvinning och försäljning av ferrokisel, en legering som används vid tillverkning av stål och järn. Kazchrome med säte i Kazakstan säljer hela sin produktion till ENRC Marketing som har sitt säte i Schweiz. Det sistnämnda bolaget är återförsäljare av Kazchromes produktion i hela världen.

2        Efter det att Euroalliages (Liaison Committee of the Ferro-Alloy Industry) hade ingett ett klagomål den 16 oktober 2006, inledde Europeiska gemenskapernas kommission ett antidumpningsförfarande angående import av ferrokisel med ursprung i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Kina, Egypten, Kazakstan och Ryssland i enlighet med rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i ändrad lydelse (nedan kallad grundförordningen) (ersatt av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, s. 51, rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22)), och särskilt i enlighet med artikel 5 i grundförordningen (nu artikel 5 i förordning nr 1225/2009). Meddelandet om att inleda förfarandet publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 30 november 2006 (EUT C 291, s. 34). Undersökningen angående dumpning och den till följd härav uppkomna skadan omfattade perioden mellan den 1 oktober 2005 och den 30 september 2006 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av utvecklingstendenser som är av betydelse för skadebedömningen omfattade perioden från januari 2003 till och med slutet av undersökningsperioden (nedan kallad den beaktade perioden).

3        Inom ramen för detta förfarande ingav sökandena den 15 december 2006 en ansökan om status som företag som verkar i en marknadsekonomi (nedan kallad marknadsekonomisk status) till kommissionens behöriga avdelning i enlighet med artikel 2.7 b och c i grundförordningen (nu artikel 2.7 b och c i förordning nr 1225/2009).

4        Den 12 januari 2007 ingav sökandena sina svar på kommissionens frågeformulär i antidumpningsundersökningen och en handling angående skadan. Den 25 januari 2007 delgav sökandena kommissionen ett kompletterande yttrande angående skadan.

5        Genom skrivelse av den 14 februari 2007 underrättade sökandena kommissionen om att de avstod från att delta i undersökningen men att de var beredda att ge förklaringar till de uppgifter som de delgett kommissionen. Genom faxmeddelande av den 14 februari 2007 underrättade kommissionen sökandena om att den inställde det kontrollbesök som skulle ha ägt rum från den 22 februari till den 2 mars 2007. Kommissionen underströk att det inställda besöket innebar att de uppgifter som sökandena delgett kommissionens behöriga avdelning inte kunde godtas utan att de kontrollerats och att det kanske skulle bli nödvändigt att, i enlighet med artikel 18 i grundförordningen (nu artikel 18 i förordning nr 1225/2009), dra slutsatser av undersökningen på grundval av de uppgifter som finns tillgängliga. I skrivelse av den 20 februari 2007 upplyste sökandena kommissionen om att även om de inte kunde samarbeta fullt ut i undersökningen, önskade de i möjligaste mån bistå kommissionen inom ramen för undersökningen.

6        Den 5 juli 2007 underrättade kommissionen sökandena om att, eftersom den inte hade kunnat kontrollera de uppgifter som sökandena lämnat i sökandenas lokaler, kunde de inte beviljas marknadsekonomisk status. Den 16 juli 2007 ingav sökandena till kommissionen sina synpunkter på avslaget att bevilja dem marknadsekonomisk status.

7        Den 29 augusti 2007 offentliggjorde kommissionen förordning (EG) nr 994/2007 av den 28 augusti 2007 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Egypten, Kazakstan, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Ryssland (EUT L 23, s. 1, nedan kallad förordningen om preliminär tull). Genom denna förordning infördes en preliminär antidumpningstull som fastställdes till 33,9 procent på import av ferrokisel från Kazakstan. I skäl 25 i förordningen om preliminär tull preciserade kommissionen att sökandenas ansökan om marknadsekonomisk status inte hade beaktats därför att sökandena inte tillåtit något kontrollbesök.

8        Genom skrivelse av den 30 augusti 2007 delgav kommissionen sökandena de faktiska omständigheter och huvudsakliga överväganden på grundval av vilka de provisoriska åtgärderna hade vidtagits (nedan kallad handlingen med preliminära uppgifter). Genom skrivelse av den 15 september 2007 översände kommissionen till sökandena ett tillägg till handlingen med preliminära uppgifter. Den 5 oktober 2007 delgav sökandena kommissionen sitt yttrande över handlingen med preliminära uppgifter.

9        Den 18 december 2007 riktade kommissionen en skrivelse till sökandena som innehöll de faktiska omständigheter och huvudsakliga överväganden på grundval av vilka den avsåg att rekommendera införandet av slutgiltiga åtgärder (nedan kallat handlingen med slutliga uppgifter). Sökandena yttrade sig över handlingen med slutliga uppgifter i en skrivelse till kommissionen av den 3 januari 2008.

10      Den 25 februari 2008 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 172/2008 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Egypten, Kazakstan, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Ryssland (EUT L 55, s. 6, nedan kallad den angripna förordningen). Enligt artikel 1 i den angripna förordningen ska en slutgiltig antidumpningstullsats på 33,9 procent tillämpas, på nettopriset fritt gemenskapens gräns, före tull, på produkter med ursprung i Kazakstan.

 Förfarandet och parternas yrkanden

11      Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 21 maj 2008 har sökandena väckt denna talan.

12      Genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 1 och den 3 september 2008 ansökte Euroalliages och kommissionen om att få intervenera i detta mål till stöd för rådets yrkanden.

13      Genom handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 oktober 2008 begärde sökandena med stöd av artikel 116.2 i förstainstansrättens rättegångsregler att vissa konfidentiella delar inte skulle delges Euroalliages. Sökandena ingav i stället en icke konfidentiell version av inlagorna och handlingarna i fråga, som kunde delges.

14      Genom beslut av den 2 december 2008 och den 16 februari 2009 biföll ordföranden vid förstainstansrättens andra avdelning kommissionens och Euroalliages respektive interventionsansökningar.

15      Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 mars 2009 förklarade Euroalliages att sammanslutningen inte hade några invändningar mot den ansökan om konfidentiell behandling som ingetts av sökandena.

16      Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 26 juni 2009 underrättade kommissionen förstainstansrätten om att den avstod från att inge en interventionsinlaga men att den skulle delta vid förhandlingen.

17      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        fastställa att talan kan tas upp till sakprövning,

–        ogiltigförklara den angripna förordningen såvitt den berör sökandena, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

18      Rådet har med stöd av kommissionen och Euroalliages yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

19      Euroalliages har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

20      Sökandena har till stöd för sin begäran om ogiltigförklaring åberopat fyra grunder. De har inom ramen för den första grunden bestritt bedömningen att det skulle finnas ett orsakssamband mellan den dumpade importen och skadan. Genom den andra grunden har de ifrågasatt analysen av gemenskapsintresset. Inom ramen för den tredje grunden har de kritiserat institutionernas bedömning av deras samarbete i undersökningen, tillämpningen av artikel 18 i grundförordningen och behandlingen av ansökan om marknadsekonomisk status. I den fjärde grunden har de åberopat att deras rätt till försvar åsidosatts.

A –  Den första grunden: Orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan

21      De invändningar som sökandena anfört inom ramen för den första grunden kan indelas i tre kategorier:

–        För det första gäller det invändningar i samband med tolkningen av de rättsprinciper som ska vara vägledande vid bedömningen av orsakssambandet mellan den dumpade importen och den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Sökandena har inom ramen för den första delgrunden gjort gällande att det skett en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen (nu artikel 3.6 och 3.7 i förordning nr 1225/2009).

–        För det andra har sökandena invänt mot den bedömning, var och en för sig, som institutionerna gjort av ett antal andra faktorer än den dumpade importen vilka kunnat orsaka den skada som åsamkats gemenskapsindustrin eller bidra till den. Sökandena har härvidlag i den andra till den åttonde delgrunden åberopat flera fall av uppenbart oriktig bedömning samt diverse åsidosättanden som institutionerna gjort sig skyldiga till inom ramen för bedömningen av vissa skadefaktorer, var och en för sig.

–        För det tredje rör det sig om invändningar mot att det inte gjorts någon gemensam bedömning av diverse andra skadefaktorer än den dumpade importen. Sökandena har särskilt i den första och den åttonde delgrunden, gjort gällande att institutionerna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning genom att underlåta att analysera dessa faktorer gemensamt.

22      Dessa tre kategorier av invändningar kommer att prövas i tur och ordning.

1.     Den första grundens första del: Tolkningen av tillämpliga rättsprinciper vid bedömningen av orsakssambandet

a)     Parternas argument

23      Inom ramen för den första grundens första del har sökandena gjort gällande att den metod som rådet använde sig av för att fastställa orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan utgör felaktig rättstillämpning i två avseenden.

24      För det första har sökandena hävdat att rådet gjorde en konstlad uppdelning vid bedömningen av vad som orsakat respektive inte orsakat skadan. Enligt artikel 3.7 i grundförordningen innebär en adekvat analys av orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan att även andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin granskas för att säkerställa att den skada som vållas av dessa faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. Institutionerna kunde således inte dra slutsatsen att den import som var aktuell i undersökningen hade orsakat skadan utan att i förväg granska om det i realiteten inte var andra faktorer som hade orsakat skadan.

25      För det andra har sökandena anfört att det framgår av rapporter från Världshandelsorganisationen (WTO) och av domstolens och tribunalens praxis att skadefaktorernas inverkan ska bedömas sammantaget.

26      Rådet har, med stöd av intervenienterna, genmält att det, vid fastställandet av huruvida den dumpade importen vållat väsentlig skada, är nödvändigt att först undersöka om skadan har orsakats av nämnda import, med hänsyn till den dumpade importens omfattning och priser samt till beräkningen av prisunderskridandet. Det är inte förrän detta orsakssamband har fastställts som det behöver undersökas om andra faktorer kan ha bidragit till skadan i sådan utsträckning att orsakssambandet skulle brytas. Rådet anser vidare att det inte finns någon i juridisk mening tvingande skyldighet att pröva andra faktorer sammantaget, att en sådan prövning inte förekommer i praktiken och att den inte utgör någon princip som föreskrivits av unionsdomstolen.

b)     Tribunalens bedömning

27      Den första grundens första del rör i huvudsak villkoren för tillämpning av artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen. Enligt denna bestämmelse har rådet och kommissionen en skyldighet att vid fastställandet av skada undersöka om skadan verkligen beror på import som varit föremål för dumpning och bortse från varje skada som beror på andra faktorer (domstolens dom av den 11 juni 1992 i mål C‑358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1992, s. I‑3813, punkt 16, och förstainstansrättens dom av den 14 mars 2007 i mål T‑107/04, Aluminium Silicon Mill Products mot rådet, REG 2007, s. II‑669, punkt 72).

28      För det första ska det, såsom sökandena har hävdat, fastställas om denna bestämmelse kräver av institutionerna att de inledningsvis undersöker inverkan av den dumpade importen och andra kända faktorer på den skada som åsamkats gemenskapsindustrin innan de därefter drar slutsatsen att det finns ett orsakssamband mellan importen och dumpningen, eller om, såsom rådet har anfört, det är nödvändigt att först undersöka om skadan orsakats av nämnda import och därefter när detta orsakssamband fastställts, om andra faktorer kan ha bidragit till skadan i en sådan utsträckning att orsakssambandet bryts.

29      Det är lämpligt att analysera artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen med hänsyn till bestämmelsens ordalydelse, syfte och sammanhang.

30      Vad först beträffar bestämmelsens ordalydelse, framgår det av artikel 3.6 i grundförordningen att institutionerna ska visa att det just är den dumpade importen som åsamkat gemenskapsindustrin väsentlig skada, med avseende på importens omfattning och priser. Det framgår därefter av artikel 3.7 i grundförordningen att institutionerna dels ska granska andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin, dels säkerställa att den skada som vållas av dessa faktorer inte tillskrivs den dumpade importen.

31      För det andra, enligt vad såväl sökandena som rådet har nämnt i sina inlagor, är syftet med artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen att tillse att institutionerna särskiljer de skadliga verkningarna av den dumpade importen från verkningarna av andra faktorer. Om institutionerna avstod från att särskilja verkningarna av de olika faktorerna skulle de inte med giltig verkan kunna dra slutsatsen att det är den dumpade importen som åsamkat gemenskapsindustrin väsentlig skada.

32      Vad för det tredje gäller bestämmelsens sammanhang anges det i skäl 5 i grundförordningen (nu skäl 3 i förordning nr 1225/2009), att artikel 3.6 och 3.7 i nämnda förordning utgör införlivandet i unionsrätten av artikel 3.5 i avtalet om tillämpningen av artikel VI i 1994 års allmänna tull- och handelsavtal GATT (EGT L 336, s. 103; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105) (nedan kallat antidumpningsavtalet) vilket återfinns i bilaga 1 A till avtalet om upprättandet av WTO (EGT L 336, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 5). Det är således lämpligt att utgå från denna bestämmelse och det sätt på vilket den tolkats av WTO:s tvistlösningsorgan.

33      Tribunalen erinrar om att det följer av fast rättspraxis att WTO-avtalen, med hänsyn till beskaffenhet och systematik, i princip inte ingår bland de regler som domstolen ska beakta när den prövar lagenligheten av gemenskapsinstitutionernas rättsakter i enlighet med artikel 230 första stycket EG (domstolens dom av den 23 november 1999 i mål C‑149/96, Portugal mot rådet, REG 1999, s. I‑8395, punkt 47, och av den 9 januari 2003 i mål C‑76/00, Petrotub och Republica mot rådet, REG 2003, s. I‑79, punkt 53). Om gemenskapen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse vilken den åtagit sig inom ramen för WTO, eller om en gemenskapsrättsakt innehåller en uttrycklig hänvisning till vissa bestämmelser i WTO-avtalen, åvilar det emellertid domstolen att pröva lagenligheten av gemenskapsrättsakten i fråga med hänsyn till WTO:s regler (domstolens dom i det ovannämnda målet Portugal mot rådet, punkt 49, i det ovannämnda målet Petrotub och Republica mot rådet, punkt 54, och av den 27 september 2007 i mål C‑351/04, Ikea Wholesale, REG 2007, s. I‑7723, punkt 30).

34      Det framgår emellertid av skäl 5 i grundförordningen att den syftar till att i möjligaste mån införliva reglerna i 1994 års antidumpningsavtal med unionsrätten. Bland dessa regler återfinns särskilt regler om fastställande av skada och ett orsakssamband mellan den dumpade importen och skadan (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 33 nämnda målet Petrotub och Republica mot rådet, punkt 55).

35      Härav följer att bestämmelserna i grundförordningen så långt som möjligt ska tolkas mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i antidumpningsavtalet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 juli 1998 i mål C‑341/95, Bettati, REG 1998, s. I‑4355, punkt 20, och i det ovan i punkt 33 nämnda målet Petrotub och Republica mot rådet, punkt 57).

36      Även om de tolkningar av antidumpningsavtalet som WHO:s tvistlösningsorgan har gjort inte är bindande för tribunalen vid dess bedömning av den angripna förordningens giltighet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 1 mars 2005 i mål C‑377/02, Van Parys, REG 2005, s. I‑1465, punkt 54) finns det inte något som hindrar att tribunalen åberopar dem, när det som i förevarande fall rör sig om tolkningen av en bestämmelse i grundförordningen (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 24 september 2008 i mål T‑45/06, Reliance Industries mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. II‑2399, punkt 107).

37      I detta sammanhang bör nämnas att WTO:s överprövningsorgan i sin rapport angående tvisten ”Förenta staterna – Varmvalsat stål” vilken antogs den 23 augusti 2001 (WT/DS184AB/R, punkt 226) fann, att de myndigheter som utför undersökningen i syfte att följa ordalydelsen i artikel 3.5 i antidumpningsavtalet, måste göra en lämplig bedömning av den skada som orsakats den nationella industrin av andra kända faktorer och således särskilja de skadliga verkningarna av den dumpade importen från verkningarna av dessa andra faktorer.

38      Mot bakgrund av det ovan anförda har institutionerna enligt artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen inte någon skyldighet vad gäller formen eller turordningen för den granskning som de måste göra av de faktorer som kan tillskrivas respektive inte tillskrivas skadan. Däremot föreskrivs det i bestämmelsen att denna granskning ska ske på ett sådant sätt att det går att särskilja de skadliga verkningarna av den dumpade importen från skadliga verkningar av andra faktorer.

39      Under dessa förhållanden kan det konstateras att oenigheten parterna emellan i förevarande mål är semantisk och inte substantiell till sin karaktär. Det sätt på vilket rådet i sina inlagor beskrivit den metod som institutionerna använde vid granskningen av de faktorer som kan respektive inte kan tillskrivas skadan, har föga betydelse. Den metod som rådet och kommissionen faktiskt använde sig av i detta fall gjorde det nämligen möjligt för dem att säkerställa att någon skada som orsakats av andra faktorer än den dumpade importen inte har tillskrivits denna. Institutionerna undersökte således till en början den dumpade importens verkningar i skälen 112–114 i förordningen om preliminär tull och i skälen 85–86 i den angripna förordningen. Sedan analyserade de andra faktorers verkningar i skälen 115–136 i förordningen om preliminär tull och i skälen 87–101 i den angripna förordningen. Därefter sammanfattade de kortfattat i skälen 137–140 i förordningen om preliminär tull och i skälen 102–104 i den angripna förordningen analysen av vilka faktorer som kunde tillskrivas respektive inte kunde tillskrivas skadan och drog härav sina slutsatser angående orsakssambandet. Även om andra skadefaktorer än den dumpade importen inte togs med i beräkningen från början formulerade institutionerna emellertid en definitiv slutsats angående vilka faktorer som orsakat skadan först i detta andra skede, så att den dumpade importens skadliga verkningar kunde särskiljas från dem som orsakats av andra faktorer.

40      Härav följer i förevarande mål att den bedömning av orsakssambandet som återfinns i skälen 111–114 i förordningen om preliminär tull och i skälen 83–104 i den angripna förordningen inte utgör någon felaktig rättstillämpning, såtillvida att institutionerna först gjorde en bedömning av vad som orsakat skadan och därefter av vad som inte orsakat skadan.

41      Det ska för det andra avgöras huruvida, såsom sökandena har påstått, andra skadefaktorer än den dumpade importen bör bedömas sammantaget, eller om de, i likhet med vad rådet har påstått, måste prövas var och en för sig. Denna fråga måste precis som föregående fråga behandlas med avseende på ordalydelsen i artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen samt på dess syfte och sammanhang.

42      I fråga om ordalydelsen i artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen såsom den återges ovan i punkt 30, bör det framhållas att det inte preciseras i bestämmelsen huruvida andra skadefaktorer än den dumpade importen ska bedömas sammantaget eller var en och en för sig.

43      Enligt vad som angetts ovan i punkt 31 är syftet med artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen att särskilja de skadliga verkningarna av den dumpade importen från sådana verkningar som orsakas av andra faktorer så att den skada som orsakas av dessa andra faktorer inte tillskrivs nämnda import. För att detta mål ska uppnås, är det under vissa förhållanden nödvändigt med en gemensam bedömning av dessa andra faktorer. Så är fallet om institutionerna efter en bedömning kommer fram till att var och en av dessa faktorer haft en negativ effekt på gemenskapsindustrin, utan att denna inverkan kan betraktas som väsentlig. Om det såsom sökandena har anfört i sina inlagor förhåller sig så, att ett tiotal andra faktorer än den dumpade importen tillsammans har orsakat 99 procent av skadan men ingen av dem haft en väsentlig inverkan på den skada som åsamkats gemenskapsindustrin, kommer institutionerna att fortsätta att anse att nämnda import orsakat materiell skada, eftersom ingen av de tio faktorerna för sig, kommer att anses ha orsakat skadan. Denna analys kan inte betraktas som förenlig med syftet för artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen.

44      Den kontextuella analysen av bestämmelsens innehåll bekräftar att det under vissa förhållanden är nödvändigt att göra en gemensam bedömning av faktorerna. Såsom redan har anförts, syftar artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen till ett införlivande med unionsrätten av artikel 3.5 i antidumpningsavtalet. WTO:s överprövningsorgan ansåg emellertid i sin rapport angående tvisten ”Europeiska gemenskaperna – Rördelar” som antogs den 18 oktober 2003 (WT/DS219/AB/R, punkterna 190 och 192), att även om det inte föreskrivs någon skyldighet i artikel 3.5 i antidumpningsavtalet att i varje enskilt fall göra en gemensam bedömning av andra faktorer kan det finnas fall där, med anledning av specifika faktiska förhållanden, den omständigheten att andra faktorer inte bedöms gemensamt, får till följd att den myndighet som utför undersökningen felaktigt tillskriver den dumpade importen verkningarna av de andra faktorerna. Enligt WTO:s överprövningsorgan är den myndighet som utför undersökningen inte skyldig att pröva den sammantagna inverkan av andra faktorer, under förutsättning att den med beaktande av de specifika faktiska förhållandena i ärendet, fullgör sin skyldighet att inte tillskriva den dumpade importen de skador som orsakats av de andra faktorerna.

45      Härav följer i likhet med vad sökandena har anfört att en gemensam bedömning av andra skadefaktorers verkningar än den dumpade importens verkningar under vissa förhållanden kan vara nödvändig. Så är fallet bland annat när institutionerna beträffande ett stort antal andra skadefaktorer än den dumpade importen anser att dessa kunnat bidra till skadan men att inverkan av var och en av faktorerna inte i sig kunde betraktas som väsentlig.

46      Tribunalen finner således att den tolkning av artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen som rådet förespråkar, inte i den angripna förordningen utan uteslutande i sina inlagor, är felaktig. Det betyder dock inte att den angripna förordningen är behäftad med felaktig rättstillämpning som kan motivera att den ogiltigförklaras. Rådet har nämligen i den angripna förordningen inskränkt sig till att analysera de olika skadefaktorerna var och en för sig utan att på något sätt nämna att det ansåg att en gemensam bedömning av nämnda faktorer inte var nödvändig. Följaktligen kan den slutsatsen dras, att den angripna förordningen är behäftad med felaktig rättstillämpning endast om det likaledes slås fast att en sådan gemensam bedömning var nödvändig i detta fall.

47      Det framgår emellertid av punkt 45 ovan att de av sökandena anförda invändningarna i fråga om analysen av de andra kända skadefaktorerna ska prövas var och en för sig, innan det kan avgöras om en gemensam bedömning hade varit nödvändig i förevarande fall. Det är således inte förrän efter den prövning som följer nedan i punkterna 49–215, vilken syftar till att kontrollera dels om den bedömning av var och en av de andra kända skadefaktorerna inte är lagstridig, dels om omständigheterna i förevarande mål krävde en gemensam bedömning av de andra skadefaktorerna, som det skulle kunna slås fast att rådet genom att begränsa sig till att analysera skadefaktorerna, var och en för sig, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

48      Däremot finns det redan nu anledning att inte bifalla talan på den första grundens första del, såvitt avser felaktig rättstillämpning i samband med den av institutionerna använda metoden för bedömning av orsakssambandet.

2.     Den andra grundens andra till åttonde del: Bedömningen, var och en för sig, av andra skadefaktorer än den dumpade importen

49      Tribunalen erinrar inledningsvis om de principer i rättspraxis mot bakgrund av vilka de olika invändningar ska prövas som sökandena har framställt angående bedömningen, var och en för sig, av andra skadefaktorer än den dumpade importen.

50      Enligt den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 27 har rådet och kommissionen en skyldighet att vid fastställandet av skada undersöka om skadan verkligen beror på import som varit föremål för dumpning och bortse från varje skada som beror på andra faktorer.

51      Det följer av fast rättspraxis att frågan om huruvida gemenskapsindustrin har vållats skada och huruvida denna beror på import som varit föremål för dumpning eller subventioner, liksom frågan huruvida import från andra länder, eller mer allmänt huruvida andra kända faktorer har bidragit till den skada som gemenskapsindustrin har vållats, innebär en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden vid vilken institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Unionsdomstolens prövning ska därför endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 27 nämnda målet Aluminium Silicon Mill Products mot rådet, punkt 71, och av den 17 december 2008 i mål T‑46/02, HEG och Graphite India mot rådet, REG 2008, s. II‑3685, punkt 120).

c)     a) Den första grundens andra del: Utvecklingen av efterfrågan på stål samt av priserna på gemenskapsmarknaden och världsmarknaden.

 Parternas argument

52      Sökandena har hävdat att skäl 85 i den angripna förordningen innehåller en uppenbart oriktig bedömning och innebär ett åsidosättande av artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen eftersom prispressen inom gemenskapen inte kan tillskrivas den dumpade importen, utan ska tillskrivas prisutvecklingen på världsmarknaden och utvecklingen hos efterfrågan på stål.

53      För det första har nämligen priserna på ferrokisel haft samma utveckling på var och en av de stora världsmarknaderna och gemenskapsprisets utveckling återspeglar världsmarknadens dynamik. Eftersom priserna enligt sökandena hade sjunkit på alla marknader, från år 2005 till slutet av undersökningsperioden, skulle det vara uppenbart orimligt att påstå att priserna inom gemenskapen stigit för att täcka gemenskapsindustrins stigande kostnader plus en rimlig vinstmarginal.

54      För det andra bestäms den låga prisnivån på ferrokisel inte av den dumpade importen utan av efterfrågeutvecklingen. Rådet har självt erkänt att priset på ferrokisel följer växlingarna i efterfrågan. Inte desto mindre jämförde rådet med orätt prisutvecklingen på ferrokisel inom gemenskapen med prisutvecklingen avseende den globala produktionen av råjärn, fastän priserna på ferrokisel bestäms av stålproduktionen inom gemenskapen. Prisutvecklingen på ferrokisel i gemenskapen återspeglade just efterfrågeutvecklingen på stål i gemenskapen och priserna på ferrokisel sjönk i proportion till att efterfrågan inom gemenskapen stagnerade och sjönk. Följaktligen är sökandena av den åsikten att gemenskapsindustrin skulle ha gjort förluster till följd av att kostnaderna ökade samtidigt som efterfrågan minskade, även om den dumpade importen inte hade lett till prisunderskridanden.

55      För det tredje har sökandena anmärkt att ferrokisel såldes till ett högre pris i gemenskapen än på övriga marknader under undersökningsperioden. På en global marknad där priserna strävar mot jämvikt, kan det inte påstås att priserna på den marknad där de är högst på ett orättfärdigt sätt har underskridits eller pressats.

56      Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

57      Den första grundens andra del rör väsentligen institutionernas utvärdering av den roll som den globala utvecklingen hos priset på ferrokisel och på stålindustrins efterfrågan haft, i egenskap av andra kända faktorer som kunnat orsaka eller bidra till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin.

58      Rådet bedömde i skäl 85 i den angripna förordningen att gemenskapsindustrin till följd av den dumpade importen inte lyckades höja sina försäljningspriser till den nivå som skulle ha krävts för att täcka kostnaderna fullt ut. Därefter redogjorde rådet i skälen 87–90 i den angripna förordningen för orsakerna till att det hade beslutat att inte godta påståendet att det låga priset på ferrokisel är förbundet med dynamiken på världsmarknaden som i sin tur är beroende av stålindustrins fluktuerande efterfrågan och inte av den dumpade importen. Inledningsvis förklarade rådet att i marknadsekonomier bestäms priserna i allmänhet av nivån på utbud och efterfrågan. Det kan emellertid finnas andra faktorer såsom förekomsten av dumpad import. Sedan preciserade rådet att det visserligen stämmer att den globala efterfrågan på ferrokisel, särskilt från stålindustrin, tidvis hade påverkat prissättningen under den beaktade perioden och att det fanns perioder då priset på ferrokisel hade sjunkit trots ökad efterfrågan. Slutligen konstaterade rådet att priserna på ferrokisel, även på gemenskapsnivå, sjönk under vissa perioder trots en ökad efterfrågan från stålindustrin.

59      Sökandena har bestritt denna slutsats med stöd av tre argument. För det första skulle priserna på världsmarknaderna ha sjunkit från år 2005 till slutet av undersökningsperioden även om det inte förekommit dumpad import och därför hade gemenskapspriserna inte kunnat stiga. För det andra följde priserna på ferrokisel fluktuationerna i gemenskapens stålproduktion och de sjönk samtidigt som efterfrågan från gemenskapens stålindustri stagnerade eller minskade. För det tredje är priserna på gemenskapsmarknaden de högsta i världen vilket utesluter varje prisunderskridande eller prispress.

60      Inte något av dessa argument kan emellertid visa att rådet har gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatt artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen.

61      När det för det första gäller prisutvecklingen på världsmarknaden har sökandena till stöd för sitt argument hänvisat till en tabell som återges i ansökan vilken enligt sökandena visar att priserna på ferrokisel följer samma utveckling på alla betydande marknader i världen och att prisutvecklingen i gemenskapen endast återspeglar dynamiken på världsmarknaden. Även om det är sant att tabellen visar att gemenskapspriset på ferrokisel följer samma utveckling som priserna i Förenta staterna och Japan, bekräftar den inte på något sätt att priserna på världsmarknaden sjönk under hela den beaktade perioden, det vill säga från den 1 januari 2003 till den 30 september 2006 eller åtminstone från januari 2005 till slutet av undersökningsperioden, det vill säga den 30 september 2006. Tvärtom framgår det att priserna steg mellan år 2003 och år 2004 och under undersökningsperioden. Dessa tendenser bekräftas av de uppgifter om genomsnittliga priser i gemenskapen som återfinns i skäl 96 i förordningen om preliminär tull, uppgifter som inte har bestritts av sökandena. Följaktligen kan dessa inte påstå att det på grund av det allmänna prisfallet på ferrokisel var orimligt att hävda, att om det inte hade förekommit någon dumpad import skulle gemenskapspriserna ha stigit till en nivå som skulle ha gjort det möjligt för gemenskapsindustrin att täcka sina stigande kostnader och få en rimlig vinstmarginal.

62      För det andra rör det sig om argumentet angående fluktuationerna i efterfrågan från stålindustrin och analysen av priserna på ferrokisel i gemenskapen i förhållande till världsproduktionen av råstål. Sökandena har förkastat den tabell som institutionerna presenterat i handlingen med slutliga uppgifter vilken illustrerar prisutvecklingen på ferrokisel i gemenskapen mot bakgrund av utvecklingen hos världsproduktionen av råstål. Tvärtemot vad sökandena har påstått, kan emellertid detta diagram varken visa att gemenskapspriserna på ferrokisel följde fluktuationerna i gemenskapens stålproduktion eller att de sjönk samtidigt som efterfrågan från gemenskapens stålindustri stagnerade eller minskade.

63      Tribunalen framhåller för det första i likhet med rådet att detta diagram visar att gemenskapspriserna inte alltid har följt fluktuationerna i gemenskapsproduktionen av stål. Diagrammet visar exempelvis att priserna fortsatte att sjunka år 2004, vid en tidpunkt då gemenskapsproduktionen av stål ökade. På samma sätt minskade stålproduktionen år 2006, enligt diagrammet, medan priserna ökade. Dessa exempel bekräftar att det diagram som sökandena presenterat inte är tillräckligt för att styrka deras påstående att det var den minskade efterfrågan som orsakade prissänkningen.

64      För det andra bör det noteras att diagrammet inte visar att efterfrågan minskat under hela den beaktade perioden. Diagrammet beskriver således en ökning av stålproduktionen från det tredje kvartalet 2003 till det andra kvartalet 2004, från det fjärde kvartalet 2004 till det andra kvartalet 2005 och under de tre första kvartalen av undersökningsperioden, vilken varade från den 1 oktober 2005 till den 30 september 2006. Diagrammet visar även att priserna på ferrokisel i gemenskapen steg under det tredje kvartalet 2003 till det andra kvartalet 2004 och under hela undersökningsperioden. Med hänsyn till denna positiva utveckling räcker det inte att påstå att gemenskapspriserna på ferrokisel sjönk samtidigt som efterfrågan från gemenskapens stålindustri stagnerade eller minskade för att bevisa att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning när det hävdade att gemenskapsindustrin till följd av den dumpade importen inte lyckades höja sina försäljningspriser till den nivå som skulle ha krävts för att täcka kostnaderna. Sökandena borde ha visat att ökningen i stålproduktionen hade varit för svag under ovannämnda perioder för att leda till en prishöjning som skulle göra det möjligt för gemenskapsproducenterna av ferrokisel att övervältra ökningen i produktionskostnaderna på användarna. Detta har de inte kunnat visa.

65      Vad för det tredje gäller argumentet om priserna i gemenskapen vilkas nivå var sådan att de inte kunde påstås ha blivit orättfärdigt underskridna eller pressade, erinrar tribunalen om att prisunderskridande och prispress är juridiska begrepp som behandlas i artikel 3.3 i grundförordningen (nu artikel 3.3 i förordning nr 1225/2009). Inom ramen för fastställandet av prisunderskridandet i den mening som avses i denna bestämmelse ska institutionerna rent schematiskt jämföra gemenskapspriserna med de justerade importpriserna för att erhålla en marginal för prisunderskridandet uttryckt i procenttal. När det har konstaterats att gemenskapspriserna har pressats eller inte har stigit tillräckligt ska institutionerna fortfarande på ett schematiskt sätt jämföra importpriserna med ett målpris för gemenskapen, det vill säga med det pris som skulle ha uppnåtts i avsaknad av dumpad import, så att en marginal erhålls för eliminering av skadan, även den uttryckt i procenttal. I förevarande mål framgår det av skälen 87–89 och 112 i förordningen om preliminär tull att institutionerna fastställt prisunderskridandet med tillämpning av artikel 3.3 i grundförordningen. I skäl 89 i förordningen om preliminär tull slog kommissionen således fast att den hade beräknat att priserna underskred gemenskapsindustrins priser med mellan 4 procent och 11 procent, beroende på vilken exporterande tillverkare det gällde, med undantag av tre exporterande tillverkare som inte underskred priserna. Sökandena har emellertid inte framfört något argument som kan ifrågasätta den av institutionerna beräknade marginalen för prisunderskridande. Enbart ett konstaterande av att gemenskapspriserna är de högsta i världen, kan inte utgöra ett sådant ifrågasättande.

66      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att inte något av de argument som sökandena har framfört kan visa att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning när det hävdade att gemenskapsindustrin misslyckades med att höja sina försäljningspriser till den nivå som skulle ha krävts för att täcka kostnaderna fullt ut, inte till följd av världsmarknadens dynamik och stålindustrins fluktuerande efterfrågan, utan till följd av den dumpade importen.

67      Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den första grundens andra del.

d)     b) Den första grundens tredje del: Verkningarna av gemenskapsindustrins påstådda självförvållade skada

 Den första invändningen avseende vissa gemenskapsproducenters produktionsomställning

–       Parternas argument

68      Sökandena har hävdat att rådet inte på ett adekvat sätt beaktade inverkan på den skada som åsamkats gemenskapsindustrin av den frivilliga omställning av produktionen som Huta Laziska S.A., OFZ a.s. och Vargön Alloys AB, genomförde år 2004, ett år som betecknas som osedvanligt gynnsamt i den angripna förordningen.

69      För det första har institutionerna begått ett allvarligt faktiskt fel som haft betydande inverkan på bedömningen av orsakssambandet. Det framgår nämligen av skäl 135 i förordningen om preliminär tull att två gemenskapsproducenter av ferrokisel år 2004 hade ställt om sin produktion till framställning av manganlegeringar. Ändå framgår det av skäl 93 i samma förordning att denna minskning av ferrokiselproduktionen inte beaktades förrän från och med år 2005. Beslutet att minska ferrokiselproduktionen vid en tidpunkt då förhållandena på marknaden var gynnsamma ledde emellertid till en ökning av produktionskostnaderna för ferrokisel per enhet, en minskning av produktionen och försäljningen samt till att ferrokisel blev mer sällsynt på marknaden. Dessutom hade det faktum att omställningen av produktionen år 2004 inte beaktats gett en felaktig bild av utvecklingen hos produktionskapaciteten, produktionen och lönsamheten hos gemenskapsindustrin.

70      För det andra har institutionerna gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att påstå att omställningen av produktionen var en reaktion på den dumpade importen. År 2004 hade nämligen varit ett utomordentligt år under vilket gemenskapsindustrins lönsamhet hade ökat till den högsta nivån under den beaktade perioden och räntabiliteten hade uppgått till nästan 20 procent. Huta Laziska hade valt att gå över till framställning av kiselmangan, en produkt som är mindre energikrävande och har bättre lönsamhet. Följaktligen förklaras enligt sökandena den skada som åsamkats gemenskapsindustrin år 2005 och under undersökningsperioden av denna frivilliga omställning av produktionen som ledde till ökade produktionskostnader som i sin tur medförde ytterligare produktionsminskningar.

71      Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

–       Tribunalens bedömning

72      Denna invändning rör i huvudsak det sätt på vilket institutionerna analyserade inverkan på gemenskapsindustrin av att vissa gemenskapsproducenter år 2004 anpassade ugnar som tidigare använts för framställning av ferrokisel till framställning av kiselmangan.

73      Kommissionen analyserade inverkan av nämnda anpassning i skälen 135 och 136 i förordningen om preliminär tull. Kommissionen hävdade här att trots de kostnader som en produktionsomställning medför hade en del av produktionen blivit föremål för en sådan omställning år 2004, eftersom det rådde brist på manganlegeringar på gemenskapsmarknaden och det samtidigt fanns ett tillräckligt stort utbud av ferrokisel. Kommissionen fann att det faktum att vissa gemenskapstillverkare beslutade att dra ned på tillverkningen således inte var ett beslut som fattades av fri vilja, utan framtvingades av den dumpade import som hindrade gemenskapsindustrin från att sälja ferrokisel med vinst. Dessutom justerade kommissionen i skäl 93 i förordningen om preliminär tull uppgifterna angående produktionskapaciteten från år 2005 i tabellen över produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande i syfte att ta hänsyn till anpassningen av ugnarna.

74      Sökandena har bestritt såväl skäl 93, som skälen 135 och 136 i förordningen om preliminär tull.

75      Det rör sig för det första om det argument som sökandena har baserat på det faktiska felet i skäl 93 i förordningen om preliminär tull. Rådet har förklarat, som svar på en fråga som ställts till det inom ramen för en processledningsåtgärd, att produktion hade ställts om i början av december 2004. Rådet har även medgett vid förhandlingen att den kapacitet som hade blivit föremål för omställning inte hade kunnat användas till produktion av ferrokisel i december 2004. Därför kan det konstateras att sifferuppgifterna angående produktionskapaciteten inte borde ha justerats från och med år 2005 utan från och med år 2004. Härav följer att skäl 93 är behäftat med ett faktiskt fel.

76      Tribunalen delar dock inte sökandenas uppfattning angående konsekvenserna av detta fel. Såsom rådet nämligen framhöll vid förhandlingen, med hänsyn till att produktionskapaciteten inte minskade förrän i december 2004, hade den sammanlagda justeringen av nämnda kapacitet för hela år 2004 endast utgjort en mycket liten volym, motsvarande en tolftedel av den justering som gjordes för år 2005. Om det vidare antogs att den ekonomiska situationen på gemenskapsmarknaden för ferrokisel i samband med den justering av produktionskapaciteten som likaledes utfördes för år 2004 var följande: ökad efterfrågan, ökad omfattning av dumpad import, minskad produktion, en något minskad produktionskapacitet, minskad försäljning och minskade marknadsandelar för gemenskapsindustrin, höjda priser, ökad vinstmarginal och bättre lönsamhet. Med andra ord skulle alla ekonomiska indikatorer, med undantag av produktionskapacitet, produktion, försäljning och marknadsandelar, uppvisa gynnsam utveckling. Under sådana förhållanden är det visserligen troligt att vissa gemenskapsproducenters beslut att ställa om sin produktion är resultatet av ett kommersiellt val vars syfte är att uppnå en högre lönsamhetsnivå på marknaden för kiselmangan och inte konsekvensen av att det förekommer dumpad import på marknaden för ferrokisel som skadat gemenskapsindustrin. Det är emellertid också troligt att vissa gemenskapsproducenters beslut att ställa om sin produktion inte endast berodde på utsikter om bättre lönsamhet på marknaden för kiselmangan, utan även på att det förekom dumpad lågprisimport vars omfattning redan hade ökat kraftigt under år 2004 och som gjorde utsikterna för lönsamhet på marknaden för ferrokisel mindre lockande än på marknaden för kiselmangan.

77      Följaktligen kan det faktiska fel som skäl 93 i förordningen om preliminär tull är behäftat med inte ha inverkat menligt på bedömningen av orsakssambandet.

78      För det andra har sökandena åberopat att institutionerna gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att i skäl 136 i förordningen om preliminär tull hävda att omställningen av produktionen var en reaktion på den dumpade importen. Det har slagits fast ovan i punkt 76 att det visserligen är troligt att vissa gemenskapsproducenters beslut att ställa om sin produktion var resultatet av ett kommersiellt val vars syfte var att uppnå en högre lönsamhetsnivå på marknaden för kiselmangan och inte konsekvensen av att det förekom dumpad import på marknaden för ferrokisel som skadat gemenskapsindustrins lönsamhet. Det är emellertid också troligt att besluten att ställa om produktionen inte endast berodde på utsikter om bättre lönsamhet på marknaden för kiselmangan, utan även på att det förekom lågprisimport på marknaden för ferrokisel.

79      Följaktligen kan inte något av de argument som sökandena framfört visa att institutionerna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning.

80      Mot bakgrund av det ovan anförda kan denna invändning inte godtas.

 Den andra invändningen avseende vissa gemenskapsproducenters beslut att göra uppehåll i sin produktion

–       Parternas argument

81      Sökandena har hävdat att rådet inte beaktade verkningarna av den skada som åsamkats gemenskapsindustrin, av vissa gemenskapsproducenters frivilliga produktionsuppehåll och att rådet med orätt tillskrev den omtvistade importen dessa verkningar.

82      Rådet har för det första gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att i skäl 101 i den angripna förordningen vägra att beakta verkningarna av de produktionsavbrott som Huta Laziska haft, med motiveringen att orsaken till den skada som lidits måste analyseras för gemenskapsindustrin i dess helhet, trots att nämnda faktor hade haft en inverkan på vad gemenskapsindustrin i dess helhet hade presterat. Sökandena har härvidlag påpekat att Huta Laziska avbröt sin produktion vid flera tillfällen under den beaktade perioden till följd av problem med energileveransen. Vidare tvingades företaget att lägga om produktionen till framställning av sådana produkter som kiselmangan vilka är mindre energikrävande och mer lönsamma. Slutligen analyserade institutionerna Laziska Hutas situation för sig, inom ramen för rådets förordning (EG) nr 1420/2007 av den 4 december 2007 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av kiselmangan med ursprung i Folkrepubliken Kina och Kazakstan och om avslutande av förfarandet beträffande import av kiselmangan med ursprung i Ukraina (EGT L 317, s. 5).

83      För det andra har institutionerna gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att underlåta att beakta de produktionsuppehåll som gjordes, dels av FerroAtlántica SL under perioder med hög energiförbrukning då denna producent maximerade sin vinst genom energiförsäljning, dels av Vargön Alloys som lade ned sin produktion av ferrokisel under undersökningsperioden. Sökandena har anfört i repliken att rådet hävdade för första gången i svarsinlagan att FerroAtlánticas uppehåll i produktionen av ferrokisel under de timmar då energiförbrukningen var högst, alltid hade ingått i bolagets affärsmodell. Dessutom strider detta påstående mot skäl 81 i den angripna förordningen i vilken rådet hävdade att produktionsminskningen till följd av elavbrotten inte ägde rum regelbundet.

84      Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

–       Tribunalens bedömning

85      Denna invändning rör det sätt på vilket institutionerna analyserade inverkan på gemenskapsindustrin av de produktionsuppehåll som ägt rum hos de tre gemenskapsproducenterna Huta Laziska, FerroAtlántica och Vargön Alloys.

86      Sökandena har väsentligen kritiserat rådet dels för att det i skäl 101 i den angripna förordningen inte på ett korrekt sätt analyserade verkningarna av produktionsuppehållen hos Huta Laziska, dels för att det underlät att beakta produktionsuppehållen hos FerroAtlántica och Vargön Alloys.

87      När det för det första gäller den påstådda uppenbart oriktiga bedömningen i samband med att Huta Laziskas situation behandlades, har rådet i skäl 101 i den angripna förordningen hävdat att orsaken till den skada som lidits måste analyseras för gemenskapsindustrin i dess helhet och även om uppgifter om denna tillverkare skulle kunna uteslutas från skadebedömningen, skulle de tendenser som observerats för den övriga gemenskapsindustrin ändå fortsätta att vara mycket negativa och visa på väsentlig skada.

88      Tribunalen noterar inledningsvis, i likhet med sökandena, att analysen av huruvida det finns ett orsakssamband inte med nödvändighet måste utföras avseende gemenskapsindustrin i dess helhet, så att varje skada som åsamkats en enda gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen inte kan beaktas. Det har nämligen redan understrukits, i punkt 30 ovan, att inom ramen för bedömningen enligt artikel 3.7 i grundförordningen ska institutionerna, dels granska andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin, dels säkerställa att den skada som vållas av dessa andra faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. Det preciseras inte i artikel 3.7 i grundförordningen att det vid granskningen endast ska tas hänsyn till skada som orsakats gemenskapsindustrin i dess helhet av andra faktorer. Mot bakgrund av denna bestämmelses syfte, vilket såsom nämnts ovan i punkt 31, är att tillse att institutionerna särskiljer de skadliga verkningarna av den dumpade importen från skadliga verkningar av andra faktorer, är det under vissa förhållanden möjligt att en skada som åsamkats en enskild gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen ska beaktas, när den har bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin i dess helhet.

89      Vidare är det sant att rådet i punkt 101 i den angripna förordningen har hävdat, på ett föga nyanserat sätt, att orsaken till skadan måste bedömas avseende gemenskapsindustrin i dess helhet, vilket kan få det att verka som om en skadefaktor som påverkar en enskild gemenskapsproducent aldrig kan tas i beaktande. Inte desto mindre beaktades den skada som produktionsavbrottet kunnat åsamka Huta Laziska på vederbörligt sätt. Enligt vad som redogjorts för ovan i punkt 87, skulle, även om uppgifterna angående denna producent kunde uteslutas från bedömningen av skadan, de tendenser som iakttagits för den övriga gemenskapsindustrin ändå fortfarande återspegla den uppkomna skadan. Sökandena har emellertid inte försökt visa att det sistnämnda konstaterandet innehåller en uppenbart oriktig bedömning. De har nöjt sig med att hävda att Huta Laziskas problem med sin elleverantör ledde till produktionsavbrott, vilket rådet accepterade att ta hänsyn till i skäl 101 i den angripna förordningen.

90      Vad slutligen angår förordning nr 1420/2007, ankommer det på institutionerna, såsom erinrats om ovan i punkterna 50 och 51, att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning pröva huruvida gemenskapsindustrin har vållats skada och huruvida denna beror på import som varit föremål för dumpning eller huruvida andra kända faktorer har bidragit till skadan. Detta utrymme för skönsmässig bedömning ska användas från fall till fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 mars 1990 i mål C‑156/87, Gestetner Holdings mot rådet och kommissionen, REG 1987, s. I‑781, punkt 43). I motsats till vad sökandena har hävdat, skiljer sig i vart fall behandlingen av Huta Laziskas situation i den angripna förordningen inte särskilt mycket från den behandling som den fick i förordning nr 1420/2007. Precis som i den angripna förordningen saknas det i förordning nr 1420/2007 en underavdelning ägnad Huta Laziska. Dessutom behandlas Huta Laziska här, precis som i den angripna förordningen, i den underavdelning som handlar om inverkan på skadan av produktionskostnadernas utveckling. Det finns endast en skillnad mellan förordning nr 1420/2007 och den angripna förordningen. Medan rådet i den angripna förordningen medgav rent hypotetiskt och endast i syfte att utesluta all inverkan på bedömningen av den skada som åsamkats gemenskapsindustrin i dess helhet, att Huta Laziskas skada hade kunnat vara en följd av tvisten mellan bolaget och dess elleverantör, medgav rådet i förordning nr 1420/2007 att denna tvist i likhet med de ökade elkostnaderna hade kunnat inverka på Huta Laziskas produktionskapacitet men, i det stora hela, hade produktionskostnadernas utveckling inte bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin.

91      Härav följer att inte något av de argument som sökandena har framfört visar att skäl 101 i den angripna förordningen innehåller en uppenbart oriktig bedömning.

92      När det för det andra gäller den uppenbart oriktiga bedömningen i samband med behandlingen av produktionsuppehållen hos FerroAtlántica och Vargön Alloys, bör det inledningsvis noteras att sökandena preciserade vid förhandlingen att FerroAtlánticas produktionsuppehåll hade gett upphov till självförvållad skada, såtillvida att det höjda priset på elektricitet hade föranlett FerroAtlántica att prioritera försäljning av energi framför försäljning av ferrokisel. Det är emellertid viktigt att slå fast att den enda handling som sökandena baserat sig på för att påstå att institutionerna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning är en skrivelse från FerroAtlántica till Euroalliages av den 26 februari 2007. FerroAtlántica förklarade i denna skrivelse att bolaget till följd av sitt tariffsystem gjorde ett uppehåll i sin ferrokiselproduktion under de timmar då elförbrukningen var högst och den el som FerroAtlántica själv producerade under dessa timmar såldes vidare. Skrivelsen bevisar på intet sätt att FerroAtlántica gör uppehåll i sin produktion när elpriserna stiger. Följaktligen har sökandena inte lagt fram någon bevisning som kan styrka att FerroAtlánticas produktionsminskning under de timmar då elförbrukningen var högst hade bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin i dess helhet och att rådet borde ha beaktat detta.

93      Vad därefter beträffar Vargön Alloys har sökandena nöjt sig med att nämna att bolaget lade ned sin produktion i mitten av undersökningsperioden. Även om sökandena har hävdat i en handling som bifogats ansökan att nedläggningen var en följd av elpriserna, har de inte lagt fram något bevis till stöd för påståendet. De har således på intet sätt kunnat styrka vare sig att bolaget självt bidragit till sin egen skada eller att det gjort produktionsuppehåll som en reaktion på den dumpade importen. Följaktligen kan det inte påstås att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning genom att inte specifikt behandla Vargön Alloys situation.

94      Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på den första grundens andra del.

 Den tredje invändningen om användningen av den nominella teoretiska produktionskapaciteten

–       Parternas argument

95      Sökandena har hävdat att rådet gjort sig skyldigt till flera uppenbart oriktiga bedömningar samt åsidosatt artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen och deras rätt till försvar genom att vägra att använda den reella produktionskapaciteten i stället för den nominella teoretiska produktionskapaciteten.

96      För det första gjorde rådet en uppenbart oriktig bedömning när det bortsåg från sådana omständigheter som omställningen av produktionen och avbrotten i elförsörjningen vilka haft en påtaglig inverkan på viktiga områden som produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande.

97      Sökandena har vidare anmärkt att det är felaktigt att i likhet med rådet hävda att, även om den reella produktionskapaciteten hade utnyttjats, de utvecklingstendenser skulle vara oförändrade som iakttagits i fråga om produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande och likaså slutsatserna om förekomst av skada. Om det antogs att de tendenser som iakttagits i fråga om produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande var oförändrade, skulle exempelvis det faktum att kapacitetsutnyttjandet ökade från 50 procent till 95 procent vara betydelsefullt eftersom en sådan ökning skulle innebära att gemenskapsindustrin inte var i stånd att möta efterfrågan.

98      Slutligen grundar sig, enligt sökandena, rådets uttalande om att den nominella teoretiska produktionskapaciteten kan användas därför att uppehållen och minskningarna i produktionen inte ägde rum regelbundet, på ett allvarligt faktiskt fel och en uppenbart oriktig bedömning. Sökandena har anfört att uppehållen och minskningarna i produktionen äger rum regelbundet och borde ha beaktats. Så är fallet med FerroAtlánticas produktionsuppehåll under timmarna med högst elförbrukning vilka ingår i deras affärsmodell och således har ägt rum regelbundet. Likaledes är ferrokiselugnarna föremål för årligt underhåll och då kan de inte användas. Sökandena har även anfört att den omständigheten, att produktionskapaciteten beräknades med beaktande enbart av händelser som inträffar regelbundet, utgör en uppenbart oriktig bedömning. När elförsörjningen minskade drabbades Huta Laziska av flera betydande produktionsminskningar som oberoende av marknadsförhållandena hindrade bolaget från att producera ferrokisel.

99      Sökandena anser för det andra att det faktum att analysen av orsakssambandet grundades på det nominella teoretiska kapacitetsutnyttjandet och inte på det reella kapacitetsutnyttjandet med nödvändighet utgör ett åsidosättande av regeln i artikel 3.7 i grundförordningen, om att den skada som vållas av andra kända faktorer inte får tillskrivas den dumpade importen, eftersom detta leder till att det verkliga skälet till de förändringar som påverkar produktionssiffrorna göms undan.

100    För det tredje har sökandena gjort gällande att deras rätt till försvar åsidosätts genom den angripna förordningen eftersom påståendet att tendenserna skulle förbli desamma, även om det reella kapacitetsutnyttjandet beaktades, inte har styrkts.

101    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

–       Tribunalens bedömning

102    Inom ramen för denna invändning har sökandena i huvudsak hävdat att institutionerna genom att använda det nominella teoretiska kapacitetsutnyttjandet och inte det reella har gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning och ett faktiskt fel, åsidosatt artikel 3.7 i grundförordningen samt åsidosatt deras rätt till försvar.

103    När det för det första rör sig om den uppenbart oriktiga bedömning och det faktiska fel som institutionerna skulle ha gjort sig skyldiga till, erinrar tribunalen om att kommissionen i skälen 92 och 93 i förordningen om preliminär tull förklarade att produktionskapaciteten fastställdes på grundval av gemenskapsindustrins produktionsenheters teoretiska nominella kapacitet. För att kunna ta hänsyn till det faktum att två tillverkare i gemenskapen lade om delar av sin produktion från ferrokisel till andra ferrolegeringar under den beaktade perioden, justerades emellertid produktionskapaciteten i enlighet med detta. Vidare besvarade rådet i skäl 81 i den angripna förordningen kritiken mot den metod som använts i skäl 93 i förordningen om preliminär tull och särskilt de förslag från vissa berörda parter, inom ramen för det administrativa förfarandet, att använda siffror som tog hänsyn till de produktionsuppehåll som var följden av elavbrott och underhållsarbete. Rådet hänvisade härvidlag till undersökningen vilken enligt rådet hade visat att driftstoppen i gemenskapsindustrins maskiner för underhåll eller till följd av strömavbrott var av tillfälligt slag och inte förekom regelbundet under den beaktade perioden. Rådet förklarade också att, även om justeringar gjordes av produktionskapaciteten som de berörda parterna föreslog, utvecklingstendenserna när det gällde produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande ändå skulle förbli oförändrade. Slutsatserna om huruvida gemenskapsindustrin lidit väsentlig skada skulle också förbli oförändrade.

104    Sökandena anser att dessa överväganden ger uttryck för en uppenbart oriktig bedömning, därför att det i dem inte tas hänsyn till uppehållen i och omställningen av produktionen. Det är viktigt att notera att sökandenas påståenden saknar precision eftersom sökandena inte har specificerat vilka produktionsuppehåll och produktionsomställningar de hänvisar till. Om det emellertid antas att de hänvisar till de händelser som avsågs i de två föregående invändningarna, det vill säga produktionsomställningen och produktionsuppehållet hos Huta Laziska samt produktionsuppehållen hos FerroAtlántica och Vargön Alloys, måste det först och främst slås fast att sökandena inte har bestritt att Huta Laziskas beslut år 2004 att övergå från produktion av ferrokisel till produktion av kiselmangan fattades med beaktande av den tabell över produktionskapaciteten och kapacitetsutnyttjandet som återfinns i skäl 93 i förordningen om preliminär tull, genom att nämnda kapacitet justerades för år 2005 och för undersökningsperioden.

105    Vad därefter angår de produktionsuppehåll som ägde rum hos Huta Laziska år 2005 och år 2006 på grund av en tvist med elleverantören och hos Vargön Alloys år 2000, enligt sökandena, på grund av ökade elkostnader, är institutionernas inställning inte endast förnuftig utan den är inte heller behäftad med någon uppenbart oriktig bedömning. Det framgår nämligen av skäl 81 i den angripna förordningen att institutionerna beslutade att inte justera siffrorna angående produktionskapaciteten därför att driftstoppen var av tillfälligt slag. Institutionernas inställning är korrekt eftersom det framgår av handlingarna i målet att driftstoppen verkligen var av tillfälligt slag. Om sifferuppgifterna angående produktionskapaciteten avspeglade sådana tillfälliga driftstopp i produktionsanläggningarna som åberopas i förevarande mål, skulle sifferuppgifternas syfte förfelas, vilket är att ge information om gemenskapsindustrins produktionskapacitet och inte att ge information om variationer i produktionen som avspeglas i produktionssiffrorna. För att institutionernas inställning inte ska vara behäftad med en uppenbart oriktig bedömning måste dock sådana tillfälliga driftstopp beaktas inom ramen för analysen av andra kända faktorers verkningar i enlighet med artikel 3.7 i grundförordningen.

106    I förevarande mål har institutionerna emellertid i skäl 81 i den angripna förordningen angett att, även om gemenskapsproducenternas produktionskapacitet hade justerats, skulle de slutsatser som dragits angående den betydande skada som åsamkats gemenskapsindustrin fortfarande vara oförändrade. Sökandena har hävdat att detta påstående är felaktigt men de har inte lagt fram någon bevisning för att så är fallet. De har nöjt sig med att hävda att även om det antogs att de tendenser som iakttagits i fråga om produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande var oförändrade, skulle exempelvis det faktum att kapacitetsutnyttjandet ökade från 50 procent till 95 procent vara betydelsefullt eftersom en sådan ökning skulle innebära att gemenskapsindustrin inte var i stånd att möta efterfrågan. Förutom att det typfall som sökandena åberopat är rent teoretiskt kan den omständigheten, att gemenskapsindustrin inte är i stånd att möta efterfrågan i en situation som denna, där ett antal ekonomiska indikatorer avspeglar en skada som åsamkats gemenskapsindustrin, inte ge någon anvisning om skadans ursprung och den kan således inte i sig visa att skadan inte har orsakats av den dumpade importen.

107    Vad slutligen beträffar de produktionsavbrott som ägde rum hos FerroAtlántica, har det redan slagits fast ovan i punkt 92 att sökandena inte lagt fram någon bevisning för att denna produktionsminskning som ägde rum regelbundet bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin i dess helhet. Sökandena har understrukit att en justering av produktionskapaciteten för att ta hänsyn till avbrotten kanske skulle ha fått gemenskapsindustrins kapacitetsutnyttjande att variera och på så sätt visa att den i mindre mån kunde möta efterfrågan. Det har emellertid slagits fast ovan i punkt 106 att, i en situation där ett antal ekonomiska indikatorer avslöjar att gemenskapsindustrin åsamkats skada, en sådan omständighet inte i sig kan visa att skadan inte har orsakats av den dumpade importen.

108    Mot bakgrund av det ovan anförda kan det konstateras att inte något av de argument som sökandena har framfört visar att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning i samband med användningen av det nominella teoretiska kapacitetsutnyttjandet.

109    För det andra kan det inte hävdas, såsom sökandena har gjort gällande, att det med nödvändighet innebär ett åsidosättande av artikel 3.7 att basera bedömningen av orsakssambandet på det nominella teoretiska kapacitetsutnyttjandet och inte på det reella kapacitetsutnyttjandet. Det råder nämligen inte något tvivel om att en omställning av produktionen till en annan marknad, som fallet varit i förevarande mål, måste leda till en justering av uppgifterna angående produktionskapaciteten. Det har redan betonats ovan i punkt 105 att nämnda uppgifter inte måste återspegla alla tillfälliga avbrott i produktionsanläggningarna, eftersom avbrotten visar sig i sifferuppgifterna angående produktionen. Däremot måste institutionerna under dessa förhållanden säkerställa iakttagandet av de skyldigheter som följer av artikel 3.7 i grundförordningen och göra en bedömning som skiljer mellan den skada som dessa tillfälliga produktionsavbrott i förekommande fall orsakat, och den skada som orsakats av den dumpade importen.

110    För det tredje erinrar tribunalen, när det gäller åsidosättandet av sökandenas rätt till försvar om att det framgår av domstolens praxis att de krav som följer av att rätten till försvar iakttas ska beaktas, inte endast i samband med förfaranden som kan leda till sanktioner utan även i samband med undersökningsförfaranden som genomförs innan en antidumpningsförordning antas som kan påverka berörda företag direkt och individuellt och få ofördelaktiga följder för dessa (domstolens dom av den 27 juni 1991 i mål C‑49/88, Al-Jubail Fertilizer mot rådet, REG 1991, s. 3187, punkt 15). I synnerhet ska berörda företag ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående om att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada (domen i det ovannämnda målet Al-Jubail Fertilizer mot rådet, punkt 17).

111    Det är härvidlag viktigt att i likhet med rådet framhålla att punkt 80 i handlingen med slutliga uppgifter väsentligen överensstämmer med skäl 81 i den angripna förordningen, enligt vilken tendenserna skulle vara oförändrade även om produktionskapaciteten hade justerats. Sökandena begärde dock inte i sitt yttrande över handlingen med slutliga uppgifter att de sifferuppgifter som låg till grund för det påståendet skulle delges dem. Följaktligen kan de inte hävda att deras rätt till försvar har åsidosatts.

112    Mot bakgrund av det ovan anförda kan denna invändning inte godtas.

 Den fjärde invändningen avseende gemenskapens investeringar år 2005 och under undersökningsperioden

–       Parternas argument

113    Sökandena har hävdat att rådet har åsidosatt artikel 3.7 i grundförordningen eftersom det underlåtit att i den angripna förordningen beakta de betydande verkningarna av gemenskapsindustrins investeringar år 2005 och under undersökningsperioden, vilka motsvarade mer än en tredjedel av gemenskapsindustrins sammanlagda förluster. Sökandena har härvidlag framhållit att institutionerna i skäl 99 i förordningen om preliminär tull uppgav att gemenskapsindustrin hade investerat nästan 10 miljoner euro år 2005 och nästan 6 miljoner euro under undersökningsperioden. Investeringarna avsåg främst uppgradering av produktionsutrustningen. Enligt sökandena borde, särskilt med hänsyn till investeringarnas omfattning i förhållande till industrins lönsamhet, dessa investeringars verkningar ha beaktats även om de minskade på lång sikt och oavsett svaret på frågan om huruvida en anpassning till tvingande miljölagstiftning utgjorde en av gemenskapsindustrin självförvållad skada.

114    För det första har rådet med stöd av intervenienterna svarat att sökandena överdriver investeringarnas omfattning och deras inverkan på lönsamheten. De sammanlagda investeringarna under undersökningsperioden kan inte jämföras med de sammanlagda förlusterna under denna period. Rådet anser att, eftersom ifrågavarande investeringar gällde produktionsutrustning som amorterades under många år, endast en liten del av de investeringar som gjordes år 2005 och under undersökningsperioden kan ha haft någon inverkan på lönsamheten. För det andra kan inte investeringarna betraktas som en självförvållad skada, då de gjorts i syfte att följa tvingande miljölagstiftning. För det tredje borde rådet ha beaktat nämnda investeringars inverkan på skadeindikatorerna i skälen 99, 100 och 109 i förordningen om preliminär tull samt i skäl 82 i den angripna förordningen. För det fjärde har sökandena inte anfört någon omständighet som kan styrka att institutionerna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning när de fann att ifrågavarande investeringar inte utgjorde någon självförvållad skada.

–       Tribunalens bedömning

115    Sökandena har i huvudsak hävdat att institutionerna åsidosatte artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen när de underlät att beakta verkningarna av de betydande investeringar som gemenskapsindustrin gjort år 2005 och under undersökningsperioden, vilka motsvarade mer än en tredjedel av gemenskapsindustrins totala förluster under undersökningsperioden.

116    Det är viktigt att i likhet med sökandena framhålla att det följer av skäl 99 i förordningen om preliminär tull att det gjordes betydande investeringar år 2005 och under undersökningsperioden. Dessa investeringar blev dock inte föremål för någon analys i enlighet med artikel 3.7 i grundförordningen vare sig av kommissionen i förordningen om preliminär tull eller av rådet i den angripna förordningen. I motsats till vad rådet har anfört, innehåller nämnda förordningar inte något svar på frågan huruvida investeringarna utgör en självförvållad skada eller ej. Med hänsyn till de belopp som de uppgår till, nämligen nära 10 miljoner euro år 2005 och nära 6 miljoner euro under undersökningsperioden, kan nämnda investeringar ha bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Följaktligen konstaterar tribunalen att institutionerna har åsidosatt artikel 3.7 i grundförordningen genom att underlåta att särskilja verkningarna av nämnda investeringar från verkningarna av den dumpade importen.

117    Denna slutsats ifrågasätts inte genom rådets argument. Den omständigheten att investeringarna gjorts i syfte att följa tvingande miljölagstiftning betyder inte att institutionerna kan avstå från att fullgöra sin skyldighet att bedöma dem i enlighet med artikel 3.7 i grundförordningen. Om skadan betecknas som självförvållad eller ej har föga betydelse, eftersom investeringarna kunde ha påverkat gemenskapsindustrin och det enligt artikel 3.7 i grundförordningen är förbjudet för institutionerna att tillskriva den dumpade importen en skada som inte ska tillskrivas den.

118    Det är därefter riktigt, såsom rådet har påpekat, att de sammanlagda investeringarna under undersökningsperioden inte kan jämföras med de förluster som bokförts under samma period. Det kvarstår emellertid att institutionerna underlåtit att göra en analys i enlighet med artikel 3.7 i grundförordningen av investeringarnas verkningar.

119    Även om rådet har åsidosatt artikel 3.7 i grundförordningen kan ett sådant åsidosättande motivera att den angripna förordningen ogiltigförklaras endast om åsidosättandet innebär att förordningens lagenlighet ifrågasätts så att hela den bedömning som institutionerna gjort av orsakssambandet förlorar sin giltiga verkan (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 28 oktober 2004 i mål T‑35/01, Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, REG 2004, s. II‑3663, punkt 167). Sökandena har dock inte framfört något sådant argument.

120    Tribunalen anser inte att detta åsidosättande påverkar den angripna förordningens lagenlighet. Såsom rådet har uppmärksammat, gällde ifrågavarande investeringar produktionsutrustning som amorterades under många år och endast en liten del av dem har haft inverkan på gemenskapsindustrins lönsamhet år 2005 och under undersökningsperioden. I sitt svar på en skriftlig fråga som tribunalen ställde till rådet inom ramen för en processledningsåtgärd, har rådet förtydligat att investeringarna under år 2005 utgjorde högst 4,7 procent av den minskade lönsamhet som kunde iakttas hos gemenskapsindustrin under år 2005. Följaktligen kan inte nämnda investeringar på ett påtagligt sätt ha bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin år 2005 och under undersökningsperioden.

121    Härav följer att det konstaterade åsidosättandet inte kan medföra att den angripna förordningens lagenlighet ifrågasätts, att det saknas fog för denna invändning samt att talan inte kan bifallas på den första grundens tredje del.

e)     c) Den första grundens fjärde del: De ökade råvarukostnadernas inverkan

 Parternas argument

122    Sökandena har hävdat att institutionerna inte på ett adekvat sätt har beaktat de ökade råvarukostnadernas inverkan på den skada som åsamkats gemenskapsindustrin och att de härvid gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning.

123    För det första har rådet gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning genom att i skäl 99 i den angripna förordningen hävda att de kostnadsökningar som konstaterats i legeringsindustrin vanligtvis rör hela världen och att de således också drabbar industrin i hela världen på samma sätt. Även om produktionskostnaderna kan öka i hela världen, får de enligt sökandenas uppfattning inte samma inverkan överallt.

124    Rådet har inte beaktat den omständigheten att gemenskapsproducenterna har högre produktionskostnader än producenter i andra delar av världen. Sökandena har anfört att även om alla producenter drabbas av samma kostnadsökningar, åsamkas de producenter som haft högst kostnader från början större skada och detta sker snabbare än för de övriga. Sökanden anser därför, tvärtemot vad rådet hävdade i den angripna förordningen, att en producent i ett tredjeland inte med nödvändighet måste höja sina priser lika mycket som en gemenskapsproducent som drabbats av samma kostnadsökningar, eftersom producenten i ett tredjeland vid ett givet försäljningspris åtnjuter en högre initial avkastning.

125    Först och främst har emellertid institutionerna förfogat över uppgifter som visar att gemenskapsproducenterna hade högre strukturella kostnader för produktion av ferrokisel än de producenter som är föremål för antidumpningsförfarandet. Sökandena har begärt att tribunalen ska förelägga institutionerna att förete de handlingar som innehåller dessa uppgifter. Sökandena har under det administrativa förfarandet lagt fram bevis för att gemenskapspriserna på ferrokisel år 2005 och under undersökningsperioden var de högsta i världen och att gemenskapsindustrins produktionskostnader översteg dessa priser i allt högre grad. Sökandena har anfört att år 2005 och under undersökningsperioden när gemenskapsindustrins kostnader ökade på ett spektakulärt sätt, sjönk priserna på världsmarknaderna till följd av den sjunkande förbrukningen. Fastän gemenskapsindustrin hade de högsta priserna i världen led den förluster år 2005 och under undersökningsperioden, på grund av sina ökade produktionskostnader.

126    Sökandena har hävdat att institutionerna inte beaktade den omständigheten att även om de priser som tillämpades på marknaderna i deras helhet var likvärdiga på makroekonomisk nivå hade gemenskapsproducenterna, med hänsyn tagen till de mikroekonomiska olikheterna, fortfarande påverkats i högre grad av de ökade kostnaderna för insatsvaror än producenterna i länder som berördes av antidumpningsundersökningen. Dels var de flesta producenterna med säte i nämnda länder vertikalt integrerade, vilket skyddade dem från prissvängningarna på världsmarknaderna och det finns inte någon gemenskapsproducent som på motsvarande sätt är vertikalt integrerad. Dels har gemenskapsproducenterna inte samma stordriftsfördelar som de producenter vars verksamhet är belägen i länder som berörs av antidumpningsundersökningen. Exempelvis har Erdos Xijin Kuangye Co., Ltd, en av de kinesiska ferrokiselproducenterna, en produktionskapacitet som är nästan dubbelt så stor som den som gemenskapsproducenterna sammanlagt förfogar över. Produktionskostnaden per enhet är i allmänhet lägre i tredjeländer.

127    För det andra har institutionerna gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att hävda i skäl 132 i förordningen om preliminär tull, som svar på argumentet att de ökade produktionskostnaderna orsakat skada, att energipriserna ökade i hela världen, och i vissa fall i högre grad än i Europa. Iakttagandet av kravet på att den skada som vållas av andra faktorer inte tillskrivs den dumpade importen kan nämligen inte säkerställas enbart genom en jämförelse mellan elpriserna i hela världen eller i de länder som berörs av antidumpningsundersökningen och de priser som tillämpas i Europa. Enligt sökandena var institutionerna skyldiga att fastställa de höjda elprisernas inverkan på gemenskapsindustrin och särskilja den från inverkan av ferrokiselimporten. Institutionerna hade närmare bestämt varken beaktat uppgifterna från Eurostat eller sina egna undersökningar av gemenskapens elmarknad vilka alla visade att energikostnaderna ökat väsentligt i de medlemsstater där ferrokiselproducenterna var etablerade. Dessutom varierar elpriserna inom unionen avsevärt och institutionerna borde därför ha jämfört gemenskapsproducenternas reella siffror med de producenters siffror vilka var etablerade i länder som berördes av antidumpningsundersökningen. Nivån på elpriserna i världen är dessutom irrelevant och enbart de ökade elpriserna i de länder som producerar ferrokisel i jämförelse med gemenskapsindustrins ökade elkostnader är relevanta. Sökandena anser slutligen att även om energipriserna i tredjeländer har stigit, är de dock lägre än dem som gemenskapsindustrin måste betala. Således är det möjligt för ferrokiselproducenter etablerade i tredjeländer att fortsätta att gå med vinst medan gemenskapsindustrin går med förlust.

128    För det tredje har rådet i skäl 92 i den angripna förordningen gjort en uppenbart felaktig tolkning av kommissionens behöriga avdelnings arbetsdokument med titeln ”Analysis of economic indicators of the EU metals industry: the impact of raw materials and energy supply on competitiveness” (Analys av ekonomiska indikatorer inom EU:s metallindustri: Råvarornas och energiförsörjningens betydelse för konkurrenskraften, nedan kallat kommissionens arbetsdokument). Rådet baserade sig på detta dokument när det underkände argumentet att gemenskapsindustrin saknar konkurrenskraft på grund av sin kostnadsstruktur. Enligt sökandena anges det tydligt i detta dokument att den europeiska ferrolegeringsindustrin är utsatt för ökad prispress från konkurrenter vars produktionskostnader har en annan struktur. Närmare bestämt anges det i dokumentet att gemenskapsproducenternas försäljning av ferrolegeringar vars framställning kräver mest energi, det vill säga kiselmetall och ferrokisel, är sårbara med hänsyn till att priserna inte är konkurrenskraftiga.

129    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

130    Denna del av den första grunden rör det sätt på vilket institutionerna analyserade inverkan av de ökade råvarukostnaderna på den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Sökandena har väsentligen hävdat att det gjorts tre uppenbart oriktiga bedömningar. Dessa har enligt sökandena kommit till uttryck i skälen 92 och 99 i den angripna förordningen samt i skäl 132 i förordningen om preliminär tull.

131    För det första har skäl 99 i den angripna förordningen följande lydelse:

”När det gäller kostnadsökningarna, hävdade gemenskapsindustrin att de kostnadsökningar som konstaterats i legeringsindustrin vanligtvis rör hela världen och att de på sätt också drabbar industrin i hela världen på samma sätt. En analys av prisutvecklingen för de viktigaste kostnadsposterna under skadeundersökningsperioden visar att kostnaderna har ökat (elektricitet, kvartsit och elektrodpasta). Undersökningen har emellertid visat att även om dessa ökningar delvis kompenserades av en ökning av försäljningspriset, tillät den dumpade importen inte gemenskapsindustrin att överföra de fulla verkningarna av kostnadsökningarna på försäljningspriset.”

132    Sökandena har påstått att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning när det hävdade att kostnadsökningar som konstaterats i legeringsindustrin rör hela världen och att de också drabbar industrin i hela världen på samma sätt.

133    Det är härvidlag viktigt att notera att rådet, i motsats till vad sökandena har påstått, inte på något sätt hävdade i skäl 99 i den angripna förordningen att de ökade produktionskostnader som konstaterats i legeringsindustrin rörde hela världen och också drabbade industrin i hela världen på samma sätt. Det framgår tydligt av ordalydelsen i detta skäl att rådet endast upprepade påståendet såsom det formulerats av gemenskapsindustrin.

134    Dessutom har rådet på intet sätt baserat sig på detta påstående från gemenskapsindustrins sida för att motivera sin slutsats, som redan uttrycktes i skäl 133 i förordningen om preliminär tull, enligt vilken de ökade produktionskostnaderna inte hade brutit orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan. Rådet beaktade således i skäl 99 i den angripna förordningen att vissa produktionskostnader ökat men drog slutsatsen att dessa ökningar delvis kompenserades av en höjning av försäljningspriset, till följd av den dumpade importen. Med andra ord ansåg rådet att även om produktionskostnaderna faktiskt ökat, beror den skada som åsamkats gemenskapsindustrin inte på kostnadsökningen utan på att det var omöjligt på grund av att det förekom dumpad import att fullt ut övervältra den på försäljningspriset.

135    Sökandena har emellertid inte anfört något argument som kan visa att rådet härvid gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning. Sökandena har nämligen inskränkt sig till att försöka visa att det var felaktigt att hävda att kostnadsökningarna hade haft samma inverkan överallt i världen. Därför ska sökandenas argument angående skäl 99 i den angripna förordningen underkännas utan att det behövs något som helst föreläggande om företeende av handlingar.

136    När det för det andra rör sig om argumentet angående skäl 132 i förordningen om preliminär tull, bör det erinras om att kommissionen i detta skäl konstaterade, dels att elkostnaderna utgör huvuddelen av tillverkningskostnaderna för den berörda produkten, dels att undersökningen också visade att energipriserna ökade i hela världen, även i de berörda länderna, och i vissa fall i mycket högre grad än i unionen. I skäl 133 i förordningen om preliminär tull ansåg kommissionen att energifrågan därför inte kunde bryta orsakssambandet mellan den dumpade importen och den skada som gemenskapsindustrin lidit.

137    Sökandena har bestritt dessa skäl med motiveringen att kommissionen i syfte att iaktta regeln i artikel 3.7 i grundförordningen, om att andra faktorers verkningar inte får tillskrivas den dumpade importen, inte kunde nöja sig med att hävda rent allmänt utan att kunna styrka det att energipriserna hade ökat i hela världen och i vissa fall i högre grad än i unionen. De båda skäl som sökandena åberopat till stöd för detta påstående är dock inte övertygande.

138    Sökandena har nämligen först gjort gällande att kommissionen borde ha analyserat uppgifterna från Eurostat och resultaten från sina egna undersökningar angående elmarknaden som enligt sökandena visade att elpriserna hade stigit kraftigt i de medlemsstater där gemenskapsproducenter är etablerade. Sökanden har emellertid inte åberopat någon bevisning till stöd för sitt påstående.

139    Därefter har sökandena hävdat att kommissionen borde ha jämfört sifferuppgifterna avseende gemenskapsproducenterna med dem avseende de exporterande tillverkare som är föremål för undersökningsförfarandet. Sökandena har emellertid inte företett någon bevisning som styrker att en sådan jämförelse av sifferuppgifter hade kunnat visa att energikostnaderna hade ökat så till den grad i gemenskapen att de gett upphov till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Sökandenas argument angående skäl 132 i förordningen om preliminär tull kan således inte godtas.

140    För det tredje finner tribunalen i fråga om argumentet angående skäl 92 i den angripna förordningen att rådet i det skälet behandlade frågan om gemenskapsindustrins konkurrenskraft och kommissionens arbetsdokument vilket enligt sökandena bevisar att gemenskapsindustrin saknar konkurrenskraft till följd av de höga kostnader som den tvingas bära. I nämnda skäl ansåg rådet att kommissionen i sitt arbetsdokument inte drog någon slutsats om att den europeiska ferrolegeringsindustrin skulle brista i konkurrenskraft. Tvärtom står det enligt rådet i arbetsdokumentet att ferrolegeringstillverkarna står inför en ökad import från tredjeländer, som t.ex. Kina, Ukraina, Brasilien och Kazakstan. Detta kan komma att bli ett hot mot den europeiska ferrolegeringsindustrin, om man inte snarast kan trygga samma spelregler som för konkurrenter i tredjeländer.

141    Sökandena anser att rådet gjort en felaktig tolkning av detta arbetsdokument. De anser i synnerhet att kommissionen i detta bland annat erkände att försäljningen i gemenskapen av ferrokisel var mer sårbar med hänsyn till att priserna inte var konkurrenskraftiga.

142    Tribunalen framhåller härvidlag i likhet med sökandena att det anges i kommissionens arbetsdokument att gemenskapens metallindustri lider av en ökande prispress från konkurrenter som har en annan kostnadsstruktur och som har tillgång till råvaror och/eller energi till en lägre kostnad.

143    Tribunalen delar emellertid inte sökandenas tolkning att gemenskapsproducenterna av ferrokisel skulle vara sårbara med anledning av deras kostnadsstruktur. Sökandena har hänvisat till ett avsnitt i arbetsdokumentet enligt vilket producenterna av ferrolegeringar, särskilt kiselmetall och ferrokisel ”står inför en ökad import från tredjeländer, som t.ex. Kina, Ukraina, Brasilien och Kazakstan”. Det preciseras att ”[d]etta kan komma att bli ett hot mot den europeiska ferrolegeringsindustrin, om man inte snarast kan trygga samma spelregler som för konkurrenter i tredjeländer”. Det framgår dock varken av dessa meningars ordalydelse eller av deras sammanhang att gemenskapens ferrokiselförsäljning skulle vara sårbar med hänsyn till gemenskapsproducenternas bristande konkurrenskraft vad gäller kostnader. Det skulle strida mot sunt förnuft att anse att ”trygga samma spelregler som för konkurrenter i tredjeländer” betyder att gemenskapsproducenterna är sårbara till följd av sin kostnadsstruktur. Det är mycket rimligare att anta att kommissionen syftade på de onormalt låga priser som exporterande tillverkare i tredjeländer tillämpar. Kommissionen nämnde i slutet av det stycke som innehåller det citerade uttrycket antidumpningsåtgärder avseende ferromolybden vilket tyder på att kommissionen, när den talade om att trygga samma spelregler som för konkurrenter i tredjeländer, åsyftade ett eventuellt vidtagande av antidumpningsåtgärder.

144    Tribunalen finner således att inte något av de argument som sökandena har anfört visar att rådet har gjort en uppenbart oriktig tolkning av kommissionens arbetsdokument i skäl 92 i den angripna förordningen eller gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning av den inverkan som gemenskapsindustrins kostnadsstruktur haft på den skada som åsamkats densamma.

145    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på den första grundens fjärde del.

f)     d) Den första grundens femte del: Verkningarna av vikande efterfrågan år 2005

 Parternas argument

146    Sökandena har hävdat att skäl 81 i förordningen om preliminär tull innehåller en uppenbart oriktig bedömning, såtillvida som det anges i det skälet att gemenskapsförbrukningen av ferrokisel förblev relativt stabil under skadeundersökningsperioden, med undantag av år 2003 och år 2004 då förbrukningen ökade med 6 procent till följd av en osedvanligt stor efterfrågan från stålindustrin. Härvid gjorde rådet en oriktig bedömning av vilken inverkan efterfrågans utveckling har och tillskrev med orätt den omtvistade importen prissänkningarna i strid med artikel 3.7 i grundförordningen.

147    Enligt sökandena förblev inte gemenskapsförbrukningen stabil under den beaktade perioden. Sökandena har således angett att gemenskapsförbrukningen sjönk med 4,4 procent mellan år 2004 och år 2005. Denna vikande efterfrågan avspeglade en stagnation och därefter kraftig nedgång hos efterfrågan som fick en betydande negativ inverkan på de priser som tillämpas i gemenskapen. Sökandena har härvidlag hävdat att priserna på en öppen och konkurrensutsatt marknad som ferrokiselmarknaden i första hand bestäms av fluktuationer i utbud och efterfrågan på global nivå och i viss mån av produktionskostnaderna. Under perioder med stegrad efterfrågan och/eller minskat utbud stiger priserna, medan de sjunker under perioder med ökad efterfrågan och/eller ökat utbud, vilket tribunalen uttryckligen medgav i sin dom i det i punkt 27 ovan nämnda målet Aluminium Silicon Mill Products mot rådet, angående en annan ferrolegering, nämligen kiselmetall. Ferrokiselpriserna i gemenskapen skulle alltså ha sjunkit medan gemenskapsproducenternas produktionskostnader skulle ha överskridit marknadspriserna och följaktligen lett till påtagliga förluster för gemenskapsindustrin.

148    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

149    I denna del av den första grunden har sökandena i huvudsak bestritt institutionernas uppskattning av den inverkan som efterfrågans utveckling hade under den beaktade perioden. De anser i synnerhet att skäl 81 i förordningen om preliminär tull innehåller en uppenbart oriktig bedömning.

150    Det ska erinras om att det finns en tabell i skäl 81 i förordningen om preliminär tull som innehåller sifferuppgifter angående gemenskapsförbrukningen under den beaktade perioden och följande kommentar av kommissionen: ”Gemenskapsförbrukningen av ferrokisel förblev relativt stabil under skadeundersökningsperioden, med undantag av år 2003 och år 2004 då förbrukningen ökade med 6 procent till följd av en osedvanligt stor efterfrågan från stålindustrin.” Nämnas bör också att kommissionen i skäl 124 i förordningen om preliminär tull fann att

”den synbara förbrukningen av ferrokisel på gemenskapsmarknaden [var] relativt stabil under skadeundersökningsperioden, med undantag för 2004. Den väsentliga skada som gemenskapsindustrin lidit kan därför inte tillskrivas en minskad efterfrågan på gemenskapsmarknaden.”

151    Sökandena anser att dessa påståenden är oriktiga eftersom gemenskapsförbrukningen inte förblev stabil under den beaktade perioden utan sjönk med 4,4 procent mellan år 2004 och år 2005.

152    Tribunalen noterar i likhet med rådet att sökandena inte har bestritt att sifferuppgifterna i skäl 81 i förordningen om preliminär tull är korrekta. Såsom rådet har uppmärksammat avser tvisten mellan parterna endast tolkningen av dessa uppgifter.

153    Det är vidare viktigt att slå fast att sökandena har förvanskat kommissionens uttalande i skäl 81 i förordningen om preliminär tull. I motsats till vad sökandena har påstått, har kommissionen inte nöjt sig med att hävda att gemenskapsförbrukningen förblev relativt stabil under skadeundersökningsperioden utan kommissionen uppgav att den hade ökat år 2003 och år 2004 till följd av en stark efterfrågan från stålindustrin. Det framgår dessutom av skäl 124 i förordningen om preliminär tull att kommissionen beaktade variationerna i förbrukningen under år 2004 inom ramen för bedömningen enligt artikel 3.7 i grundförordningen, men den ansåg att förbrukningen trots dessa variationer sammantaget skulle betraktas som stabil, vilket medförde att den skada som åsamkats gemenskapsindustrin inte kunde tillskrivas den vikande efterfrågan i gemenskapen. Därför ska det anses att kommissionen fullgjort sin skyldighet enligt artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen, det vill säga att särskilja den skada som specifikt orsakats av den vikande efterfrågan eller förändringarna i förbrukningsmönstret.

154    Slutligen visar inte något av de argument som sökandena anfört att kommissionens slutsats i skäl 124 i förordningen om preliminär tull utgör en uppenbart oriktig bedömning. Sökandena har nämligen enbart föreslagit hur de anser att siffrorna i skäl 81 i förordningen om preliminär tull ska tolkas, utan att på något sätt förklara varför den av institutionerna föreslagna tolkningen av dessa siffror utgör en uppenbart oriktig bedömning. Det är sannolikt, såsom sökandena har hävdat, att den minskning i gemenskapsförbrukningen med 4,4 procent som iakttogs mellan år 2004 och år 2005 haft en negativ inverkan på priserna i gemenskapen. Inte desto mindre är det sannolikt att de siffror som finns i skäl 81 i förordningen om preliminär tull bör tolkas på det sätt som institutionerna gjort, nämligen som en indikation på en relativt stabil efterfrågan avseende undersökningsperioden i dess helhet, i vilket fall variationerna under åren 2004 och 2005 kan betraktas som en återspegling av den osedvanligt starka efterfrågan från stålsektorn år 2004, åtföljd av en återgång till den normala år 2005. I den sistnämnda situationen är det legitimt att anse att den skada som åsamkats gemenskapsindustrin såsom den framstår mot bakgrund av uppgifterna avseende den beaktade perioden i dess helhet, inte kan tillskrivas förbrukningens variationer åren 2004 och 2005. Under dessa förhållanden har sökandena inte visat att institutionerna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning.

155    Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den första grundens femte del.

g)     e) Den första grundens sjätte del: Verkningarna av import med ursprung i andra tredjeländer

 Parternas argument

156    Sökandena har hävdat att institutionerna åsidosatt regeln i artikel 3.7 i grundförordningen eftersom de inte på ett adekvat sätt beaktat verkningarna av import med ursprung i andra tredjeländer än dem som är föremål för undersökningsförfarandet (nedan kallade andra tredjeländer). Sökandena har gjort gällande att kommissionen i förordningen om preliminär tull inskränkt sig till att hävda, vilket bekräftas av den angripna förordningen, att inverkan av import med ursprung i andra tredjeländer inte kunde betraktas som väsentlig med hänsyn till omfattningen och priserna på den dumpade importen. Detta är inte tillräckligt för att säkerställa iakttagandet av regeln om att den skada som vållas av andra kända faktorer inte får tillskrivas den dumpade importen.

157    Institutionerna har i skälen 116, 118 och 120 i förordningen om preliminär tull, enligt sökandena, identifierat vissa verkningar av importen från andra tredjeländer. De har dock inte tagit upp verkningarna var och en för sig i syfte att på ett korrekt sätt fastställa orsakerna till skadan. För det första uppgav kommissionen i skäl 116 i förordningen om preliminär tull att priserna på import från dessa tredjeländer var 2,3–5,7 procent lägre än gemenskapsindustrins priser. En underskridandemarginal på en jämförlig nivå motiverade emellertid i förordning nr 1420/2007 att antidumpningsåtgärder infördes. För det andra bekräftade kommissionen i skälen 118 och 120 i förordningen om preliminär tull vilka särskilt rör importen från Island och Venezuela, att nämnda import haft en negativ inverkan på gemenskapsindustrins situation. Institutionerna är emellertid skyldiga att beakta de kumulerade verkningarna av hela den importen från tredjeländer och alla andra kända faktorer och inte tillskriva den omtvistade importen nämnda verkningar.

158    Sökandena har i repliken tillfogat att rådet ignorerade det faktum att ökningen i den dumpade importvolymen till stor del var avsedd att fylla det tomrum som uppstått på gemenskapsmarknaden efter det att vissa producenter från tredjeländer dragit sig tillbaka under undersökningsperioden.

159    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

160    I denna del av den första grunden har sökandena i huvudsak bestritt institutionernas bedömning av den inverkan som den dumpade importen med ursprung i andra tredjeländer haft på den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. De anser framför allt att skälen 116, 118 och 120 i förordningen om preliminär tull är behäftade med en uppenbart oriktig bedömning, såtillvida att kommissionen i dessa skäl identifierat vissa av nämnda imports verkningar men utan att på ett korrekt sätt separera dem.

161    Tribunalen erinrar om att kommissionen konstaterade i skäl 116 i förordningen om preliminär tull att den totala importen från övriga tredjeländer minskade med cirka 45 procent under den beaktade perioden. Motsvarande marknadsandel gick ned från 54,8 procent till 30 procent. Under samma period steg priserna på denna import med 7 procent. Genomsnittspriset för denna import låg över genomsnittspriset för import från de berörda länderna under samma period och 2,3–5,7 procent under gemenskapsindustrins genomsnittspris under samma period. I skälen 117–120 i samma förordning analyserade kommissionen inverkan på skadan av import med ursprung i Norge, Island, Brasilien respektive Venezuela. Den ansåg varken att importen från Brasilien eller från Norge hade bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Däremot fann kommissionen att importen från Island och Venezuela kunnat ha en negativ inverkan på gemenskapsindustrins situation. Emellertid kunde denna inverkan inte betraktas som påtaglig mot bakgrund av den dumpade importens omfattning och priser. I skäl 121 i förordningen om preliminär tull har kommissionen av de omständigheter som redogörs för i skälen 116–120 i samma förordning dragit slutsatsen att import från andra tredjeländer inte på ett väsentligt sätt har bidragit till den skada som vållats gemenskapsindustrin.

162    De argument som sökandena har anfört kan inte visa att detta resonemang utgör en uppenbart oriktig bedömning.

163    Vad för det första beträffar sökandenas argument avseende skäl 116 i förordningen om preliminär tull har dessa nöjt sig med att hävda att en underskridandemarginal på 2,3–5,7 procent i förordning nr 1420/2007 motiverade att antidumpningsåtgärder infördes, vilket visar att kommissionen inte kunde sluta sig till att import med ursprung i andra tredjeländer inte hade bidragit till skadan.

164    Det bör inledningsvis erinras om, såsom anförts ovan i punkt 90, att det ankommer på institutionerna att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning pröva huruvida gemenskapsindustrin har vållats skada och huruvida denna beror på import som varit föremål för dumpning eller huruvida andra kända faktorer har bidragit till skadan. Detta utrymme för skönsmässig bedömning ska användas från fall till fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Det är i vart fall viktigt att notera att i förordning nr 1420/2007 var den underskridandemarginal på grund av vilken antidumpningsåtgärderna infördes 4,5 procent. Rådet hänvisade inte i den förordningen till det intervall som sökandena nämner. Dessutom gjorde rådet i förordning nr 1420/2007 andra överväganden som hade större betydelse när den ansåg att det var nödvändigt att vidta dessa åtgärder. Följaktligen kan det inte dras någon slutsats av att rådet i förordning nr 1420/2007 dels beräknade underskridandemarginalen till 4,5 procent, dels införde antidumpningsåtgärder.

165    Vidare är det viktigt att i likhet med rådet uppmärksamma att kommissionen i skäl 116 i förordningen om preliminär tull inte talade om underskridandemarginalen för import med ursprung i andra tredjeländer utan slog fast att priset på nämnda import var lägre än gemenskapsindustrins pris under den beaktade perioden. Det har emellertid redan nämnts ovan i punkt 65 att prisunderskridande är ett juridiskt begrepp som behandlas i artikel 3.3 i grundförordningen enligt vilken institutionerna ska jämföra gemenskapspriserna med de justerade importpriserna för att erhålla en marginal för prisunderskridandet uttryckt i procenttal. En prisunderskridandemarginal kan därför inte jämställas med enkel prisjämförelse.

166    Dessutom är kommissionens konstaterande angående prisnivån endast en del av ett vidare resonemang som förs i skäl 116 i förordningen om preliminär tull. Även om prisnivån på import med ursprung i andra tredjeländer i jämförelse med gemenskapens prisnivå kan utgöra ett bevis för att nämnda import bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin går det emellertid inte att bortse från andra delar av kommissionens resonemang som föranlett den att ta avstånd från uppfattningen att import med ursprung i andra tredjeländer skulle ha bidragit till skadan. Kommissionen konstaterade således att nämnda imports marknadsandel hade minskat under den beaktade perioden och att priset på importen hade stigit under samma period och alltid hade varit högre än priset på den dumpade importen. Härav följer såsom rådet har anfört att det är omöjligt, om det antogs att förbrukningen inte ökat, att den sammanlagda importen från andra tredjeländer, till skillnad från den dumpade importen, skulle ha kunnat ta marknadsandelar från gemenskapsindustrin.

167    Härav följer att inte något av de argument som sökandena har anfört visar att skäl 116 i förordningen om preliminär tull innehåller en uppenbart oriktig bedömning.

168    När det för det andra rör sig om argumentet angående skälen 118 och 120 i förordningen om preliminär tull, har sökandena inte bestritt kommissionens konstaterande att även om importen med ursprung i Island och Venezuela med hänsyn till omfattningen och priserna på importen haft en negativ inverkan på gemenskapsindustrins situation kan denna inverkan inte betraktas som påtaglig med hänsyn till omfattningen och priserna på den dumpade importen väsentlig. De har endast påstått att institutionerna borde ha gjort en bedömning av de kumulerade verkningarna av import med ursprung i andra tredjeländer samt en gemensam bedömning av andra kända skadefaktorer.

169    Det ska framhållas angående bedömningen av de kumulerade verkningarna av import med ursprung i andra tredjeländer att i motsats till vad sökandena har hävdat gjorde kommissionen en sådan bedömning. Denna bedömning är den första av de tre stegen i prövningen av inverkan av import med ursprung i andra tredjeländer. Inledningsvis har kommissionen således i skäl 116 i förordningen om preliminär tull, förklarat hur de ekonomiska indikatorer har utvecklats som rör importen med ursprung i andra tredjeländer i dess helhet. Såsom har nämnts i punkt 166 ovan, kan det inte med hänsyn till denna utveckling anses att den sammanlagda importen från andra tredjeländer, skulle ha kunnat ta marknadsandelar från gemenskapsindustrin. Därefter undersökte kommissionen i skälen 117–120 i förordningen om preliminär tull om de individuella verkningarna av import med ursprung i Norge, Island, Brasilien, respektive Venezuela kunde ha orsakat skadan. Såsom det har angetts ovan i punkt 161 ansåg kommissionen att importen från Island och Venezuela var för sig kunnat ha en negativ inverkan på gemenskapsindustrins situation. Emellertid kunde denna inverkan inte anses ha någon avgörande betydelse i jämförelse med volymen och priserna på den dumpade importen. Slutligen drog kommissionen vissa slutsatser av de två första stegen i sitt resonemang och konstaterade i skäl 121 i förordningen om preliminär tull att import från andra tredjeländer inte väsentligt hade bidragit till skadan.

170    Vad beträffar den sammantagna bedömningen av andra kända skadefaktorer, har det redan angetts ovan i punkt 47 att bedömningen av sökandenas invändningar, avseende analysen var och en för sig av andra kända skadefaktorer, bör avslutas innan det kan avgöras om en sådan gemensam bedömning är nödvändig. Denna fråga kommer att studeras nedan i punkterna 204–215.

171    Härav följer att inte något av de argument som sökandena har anfört visar att skälen 118 och 120 i förordningen om preliminär tull innehåller någon uppenbart oriktig bedömning.

172    När det för det tredje gäller argumentet om det tomrum som uppstått på marknaden genom att vissa producenter från andra tredjeländer dragit sig tillbaka, vilket framförts för första gången i repliken, ska det konstateras att det inte kan utgöra något bevis för att institutionerna felbedömt den skada som orsakats av import med ursprung i andra tredjeländer. Det visar däremot att den dumpade importen inte åsamkat gemenskapsindustrin någon skada eftersom den ersatte import med ursprung i andra tredjeländer. Därför har argumentet inte något nära band till den grund som inledningsvis åberopats i repliken och utgör inte någon utvidgning av denna. Härav följer att eftersom argumentet inte grundats på rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit under förfarandet måste nämnda argument betraktas som en ny grund i den mening som avses i artikel 48.2 i rättegångsreglerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 5 februari 1997 i mål T‑211/95, REG 1997, s. II‑57, punkterna 43–45). Argumentet ska således förkastas.

173    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan delvis inte bifallas, delvis inte tas upp till sakprövning på den första grundens sjätte del.

h)     f) Den första grundens sjunde del: Gemenskapsproducenternas brist på konkurrenskraft innan det förekom någon skadlig import

 Parternas argument

174    Sökandena har hävdat att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 3.7 i grundförordningen när rådet i skälen 93 och 94 i den angripna förordningen förkastade argumentet att de flesta gemenskapsproducenter var olönsamma redan innan det förekommit någon skadlig dumpning, med motiveringen att gemenskapsindustrin totalt sett var lönsam år 2004. Sökandena har gjort gällande att tre av sex gemenskapsproducenter redan var olönsamma år 2003 och att alla utom FerroAtlántica var olönsamma under år 2004 – ”ett osedvanligt gynnsamt år för legeringsindustrin”. Gemenskapsindustrins totala lönsamhet på 3 procent år 2004 kan således helt och hållet tillskrivas FerroAtlántica. Även om gemenskapsindustrins totala lönsamhet år 2004 var bättre än år 2003 och gemenskapsindustrin höjde sina priser med 10 procent, hade fem av de sex producenterna haft en besvärligare situation av skäl som inte hade med den dumpade importen att göra. Institutionerna borde åtminstone ha beaktat denna omständighet eftersom den är viktig för förklaringen av hur skadan påverkat gemenskapsproducenterna och tydligt visar att gemenskapsindustrin saknar konkurrenskraft, särkilt vad gäller kostnadsstrukturen. Detta bekräftas av de omställningar och minskningar av produktionen som skett i gemenskapsindustrin, trots den ökade förbrukningen av ferrokisel och ferrokiselförsäljningens ökade lönsamhet.

175    Rådet har med stöd av intervenienterna uppmärksammat att även om sökandena påstått att institutionerna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning genom att förklara att gemenskapsindustrin var lönsam under åren 2003 och 2004, har de inte bestritt de sifferuppgifter om vinstmarginaler före skatt som anges i skäl 94 i den angripna förordningen. Dessutom har rådet hävdat att sökandenas åberopande av de olika gemenskapsproducenternas situation år 2003 och år 2004 inte kan visa att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning. Skadan och orsakssambandet borde bedömas samtidigt som situationen för gemenskapsindustrin i dess helhet studeras och inte situationen för de olika producenterna i gemenskapen. Den omständigheten, för det andra, att tre gemenskapsproducenter, som tillsammans företräder 24–28 procent av den totala gemenskapsproduktionen, hade en förlust år 2003 betyder inte att hela gemenskapsindustrin lider brist på konkurrenskraft. För det tredje har rådet noterat att året 2004 karaktäriserades av en vikande marknad för gemenskapsindustrin med en nedgång på 2 procent av försäljningen i jämförelse med år 2003, att den dumpade importen och dess marknadsandelar ökade samt att priserna sjönk. Detta betyder att vissa gemenskapsproducenter redan år 2004 var drabbade av den dumpade importens negativa verkningar även om gemenskapsindustrin totalt sett kunde öka sina vinster.

 Tribunalens bedömning

176    I denna del av den första grunden har sökandena kritiserat att rådet i skälen 93 och 94 i den angripna förordningen förkastade argumentet att gemenskapsindustrin var olönsam redan innan det förekommit någon skadlig dumpning.

177    Tribunalen erinrar om att rådet i skäl 94 i den angripna förordningen som svar på detta argument uttalade, såsom framgår av skäl 97 i förordningen om preliminär tull, att gemenskapsindustrin år 2003 var lönsam med en vinstmarginal före skatt på 2,3 procent vilken ökade till 2,7 procent år 2004 samt att förluster inträffade år 2005 och under undersökningsperioden.

178    Sökandena har, såsom rådet framhållit, inte bestritt sifferuppgifterna i skäl 97 i förordningen om preliminär tull vilka anger att gemenskapsindustrin totalt sett var lönsam år 2003 och år 2004. Däremot har de förebrått institutionerna för att de inte beaktade tre av de sex gemenskapsproducenternas situation år 2003 och fem av de sex gemenskapsproducenternas situation år 2004 separat.

179    Det ska i detta hänseende erinras om att sökandenas argument bygger på sifferuppgifter som visar att fem av de sex gemenskapsproducenterna gick med förlust år 2004. Rådet har inte bestritt sifferuppgifterna. Vidare har sökandena anfört att tre av de sex gemenskapsproducenterna gick med förlust år 2003. Även om sökandena inte har lagt fram något bevis till stöd för sitt påstående, har rådet bekräftat i sina inlagor att så var fallet.

180    I detta sammanhang ska det erinras om, såsom redogjorts för ovan i punkt 88, att analysen av huruvida det finns ett orsakssamband i motsats till vad rådet har hävdat inte med nödvändighet måste utföras avseende gemenskapsindustrin i dess helhet, så att varje skada som åsamkats en enda gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen inte ska kunna beaktas. En skada som åsamkats en enskild gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen ska beaktas när den har bidragit till den skada som drabbat gemenskapsindustrin i dess helhet.

181    Eftersom de uppgifter som sökandena presenterat faktiskt visar att vissa producenter gick med förlust år 2003 och år 2004, var institutionerna skyldiga att bedöma inverkan av detta förhållande på den skada som åsamkats gemenskapsindustrin i dess helhet, vilket de inte gjorde. Härav följer att institutionerna har brustit i sin skyldighet att kontrollera att den skada som vållas av andra kända faktorer inte tillskrivs den dumpade importen och de har således åsidosatt artikel 3.7 i grundförordningen.

182    I enlighet med vad som anförts ovan i punkt 119 är det inte desto mindre nödvändigt att visa att åsidosättandet som sådant kan innebära att den angripna förordningens lagenlighet ifrågasätts, så att hela den bedömning som institutionerna gjorde av orsakssambandet förlorar sin giltiga verkan. I förevarande mål måste sökandena således bevisa att den särskilda situation som en del av gemenskapsproducenterna befann sig i år 2003 och år 2004 var upphovet till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin eller bidrog till skadan. De måste även visa att de förluster som fem av de sex gemenskapsproducenterna haft inte var en följd av den dumpade importen.

183    Sökandena har i syfte att styrka detta hävdat att fem av de sex gemenskapsproducenternas uteblivna lönsamhet år 2004 var en följd av deras brist på konkurrenskraft, vilket bekräftas av de omställningar och minskningar av produktionen som skett i gemenskapsindustrin, trots den ökade förbrukningen av ferrokisel och ferrokiselförsäljningens ökade lönsamhet. Tribunalen anser emellertid att uppgifterna avseende år 2004 kan tolkas på ett annat sätt. Således var tre gemenskapsproducenter som tillsammans representerade 24–28 procent av hela gemenskapsindustrin olönsamma år 2003 och fem producenter var olönsamma år 2004. Tribunalen noterar emellertid i likhet med rådet att trots den ökade förbrukningen karaktäriserades år 2004 av en vikande marknad för gemenskapsindustrin med en nedgång på 2 procent av försäljningen i jämförelse med år 2003, att den dumpade importen och dess marknadsandelar ökade samt dess priser sjönk. Detta betyder att vissa gemenskapsproducenter redan år 2004 var drabbade av den dumpade importens negativa verkningar även om gemenskapsindustrin totalt sett kunde öka sina vinster.

184    Eftersom det är möjligt att vissa gemenskapsproducenters förlust år 2003 och år 2004 har orsakats av den dumpade importen, kan det åsidosättande som konstaterats ovan i punkt 181 inte leda till att den angripna förordningen ogiltigförklaras.

185    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på den första grundens sjunde del.

i)     g) Den första grundens åttonde del: Omständigheter hänförliga till producenternas egna förhållanden

 Parternas argument

186    Sökandena har hävdat att institutionerna gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatt artikel 3.7 i grundförordningen i och med att de vägrat att pröva faktorer som, var och en för sig, åsamkat gemenskapsproducenterna skada samtidigt som de också haft en inverkan på gemenskapsindustrin i dess helhet, trots att det inte rörde sig om många producenter och deras respektive ekonomiska situation var mycket varierande.

187    Sökandena har hävdat att Huta Laziska år 2004 ställde om en del av sin produktion av ferrokisel till produktion av kiselmangan i syfte att höja lönsamheten. Härav följde att bolagets ferrokiselproduktion sjönk och försäljningen av ferrokisel till oberoende kunder minskade. Med hänsyn till att produktionen minskade och att de fasta kostnaderna var oförändrade år 2004 ökade bolaget produktionskostnaderna per ton med omkring 17 procent och dess förlust mer än tredubblades utan att det hade något samband med den dumpade importen. Inte desto mindre ökade omsättningen i förhållande till oberoende kunder. År 2005 hade Huta Laziska börjat med att minska produktionen innan den upphörde helt under undersökningsperioden efter en tvist med bolagets elleverantör. Följaktligen sjönk försäljningen och produktionskostnaderna per enhet ökade betydligt, vilket ledde till minskad lönsamhet och förlust av marknadsandelar.

188    Vad OFZ beträffar har sökandena först och främst anmärkt att bolaget hade omplacerat eller sagt upp 47 procent av sina anställda, vilket betyder att OFZ inte kunde möta den ökande efterfrågan. OFZ hade dessutom ställt om en del av sin produktion av ferrokisel till produktion av kiselmangan för att öka lönsamheten. Dess försäljning till oberoende kunder hade härigenom sjunkit med 19 procent. Eftersom det är fråga om en växande marknad hade OFZ lyckats begränsa nedgången i omsättningen till 11 procent och detta trots att produktionskostnaderna ökade med 24 procent. Att produktionskostnaderna ökade berodde delvis på att det fanns fasta kostnader samtidigt som produktionen minskade. Sökandena har vidare anfört att OFZ år 2005 blev föremål för en omstrukturering vilket gjorde det möjligt för bolaget att sänka sina kostnader och stärka sin lönsamhet. För att kunna göra detta var det nödvändigt att tillfälligt minska försäljningen och marknadsandelen.

189    Sökandena har hävdat att år 2004 ökade TDR – Metalurgija d.d. sin försäljning till oberoende kunder med en högre procentandel än efterfrågan, att bolaget ökade sin produktion och drog nytta av högre priser genom att öka sin omsättning i förhållande till de oberoende kunderna. Till följd av en allmän ökning av produktionskostnaderna med 12 procent kunde bolaget emellertid inte på nytt gå med vinst. När marknaden försämrades år 2005 kunde inte TDR återhämta sig från sin dåliga lönsamhet år 2004, ett ”osedvanligt gynnsamt år”.

190    Sökandena har i fråga om Vargön Alloys uppgett att bolaget år 2004 ökade sin försäljning till oberoende kunder med en högre procentandel än efterfrågan och drog nytta av högre priser genom att öka sin omsättning i förhållande till de oberoende kunderna. Bolagets produktionskostnader ökade dock med 15 procent. Sökandena har anfört att Vargön Alloys lidit ytterligare förluster som uppgick till 45 procent. Trots att institutionerna inte gett någon förklaring härtill, är det tydligt att denna utveckling måste tillskrivas bolagets egna problem och inte den omtvistade importen. Vargön Alloys hade mellan år 2004 och år 2005 minskat sin produktion av ferrokisel på grund av de höjda elpriserna. Dessutom hade bolaget under undersökningsperioden ställt om en del av sin ferrokiselproduktion i syfte att förbättra sin lönsamhet, vilket medförde att försäljningen av ferrokisel och därmed marknadsandelen minskade.

191    Sökandena har gjort gällande, i fråga om FerroPem SAS och FerroAtlántica, att FerroPem minskade sin försäljning från år 2003 till år 2004 av ferrokisel till oberoende kunder, men ökade sin produktion och avsatte en del av lagret, vilket tyder på att FerroPem ökade sitt interna bruk. Härav följer, enligt sökandena, att FerroPems omsättning i förhållande till oberoende kunder sjönk. Eftersom produktionskostnaderna samtidigt hade ökat med 25 procent var det logiskt att FerroPems lönsamhet minskade betydligt. Till följd av de höjda elpriserna hade FerroAtlántica gjort uppehåll i sin produktion under de timmar då förbrukningen låg på högsta nivå och på så sätt möjliggjort bättre lönsamhet för sin avdelning för elproduktion. Dessutom hade bolagets förvärv av FerroPem gett upphov till kostnader för omstrukturering av de båda bolagen. De sistnämnda hade inte desto mindre presterat bättre på marknaden och ökat sin försäljning mellan år 2004 och år 2005, trots att den totala förbrukningen i gemenskapen hade sjunkit. Vad gäller år 2005 och undersökningsperioden hade FerroAtlánticas avdelning i Venezuela ökat sin export till gemenskapen. Koncernen FerroAtlántica i sin helhet hade presterat mycket väl och verkade inte ha lidit någon skada. I vart fall kan enligt sökandena inte någon sådan skada tillskrivas den dumpade importen.

192    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

193    Sökandena har inom ramen för den första grundens åttonde del bland annat kritiserat att institutionerna underlåtit att beakta faktorer som var och en för sig åsamkat en producent skada samtidigt som de även haft en verkan på gemenskapsindustrin i dess helhet.

194    Det har redan slagits fast i punkt 88 ovan, tvärtemot vad rådet har hävdat, att analysen av huruvida det finns ett orsakssamband inte med nödvändighet måste utföras avseende gemenskapsindustrin i dess helhet, så att varje skada som åsamkats en enda gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen inte skulle kunna beaktas. En skada som åsamkats en enskild gemenskapsproducent av en annan faktor än den dumpade importen ska beaktas när den har bidragit till den skada som drabbat gemenskapsindustrin i dess helhet.

195    Det är emellertid angeläget att precisera att nödvändigheten av att beakta faktorer som var och en för sig åsamkat en producent skada när de bidragit till att skada gemenskapsindustrin i dess helhet, inte betyder att institutionerna i förevarande mål var skyldiga att systematiskt analysera varje gemenskapsproducents individuella situation.

196    Tribunalen konstaterar härvidlag att inte något av de argument som sökandena har anfört visar att gemenskapsproducenternas individuella situation var upphovet till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin eller åtminstone bidrog till den.

197    Vad först gäller argumenten angående Huta Laziskas situation är de i stort sett identiska med vissa av de argument som anförts inom ramen för denna grunds tredje del. Det har emellertid konstaterats att det saknas stöd för argumenten. Härav följer att dessa argument inte kan godtas inom ramen för prövningen av denna delgrund.

198    De av sökandena beskrivna faktiska omständigheter som rör OFZ:s situation visar att bolaget blev föremål för en omstrukturering, vilket bidrog till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Det har emellertid redan konstaterats inom ramen för prövningen av denna grunds tredje del att bolagens omställning av produktionen, inklusive den som OFZ genomförde, har beaktats av institutionerna. Dessutom kan situationen under åren 2004 och 2005, vilken beskrivits av sökandena, faktiskt ha bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Det är också troligt, såsom rådet har påpekat, att denna situation har orsakats av lågprisimporten på gemenskapsmarknaden. Följaktligen kan sökandena inte anses ha visat att OFZ:s situation bidrog till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin.

199    När det gäller TDR:s situation visar de faktiska omständigheter som sökandena beskrivit att den skada som bolaget lidit hör samman med dess ökade produktionskostnader. Eftersom ett sådant påstående redan har förkastats, inom ramen för denna grunds fjärde del kan inte heller argumenten angående TDR:s situation godtas.

200    Vad angår Vargön Alloys har sökandena hänvisat till en omställning av produktionen som detta bolag genomförde samt till de ökade produktionskostnaderna. Eftersom argumenten angående dessa faktorers inverkan på den skada som åsamkats gemenskapsindustrin redan har förkastats inom ramen för denna grunds tredje och fjärde del, ska även de argument underkännas som åberopats avseende Vargön Alloys situation inom ramen för denna delgrund.

201    Sökandena har när det gäller FerroPem och FerroAtlántica beskrivit en ekonomisk situation som i det stora hela är positiv och de har inte visat hur denna situation skulle ha kunnat bidra till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Därför kan argumenten angående dessa båda bolags situation inte vinna framgång.

202    Härav följer att talan inte ska bifallas på den första grundens åttonde del, såvitt den avser omständigheter hänförliga till producenternas egna förhållanden.

203    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första, andra, fjärde och femte delar, de tre första invändningarna i den första grundens tredje del samt den första grundens åttonde del såvitt gäller bedömningen var och en för sig av skadefaktorerna. Talan kan delvis inte bifallas, delvis inte tas upp till sakprövning på den första grundens sjätte del. Slutligen ska det framhållas att de åsidosättanden som konstaterats inom ramen för prövningen av den fjärde invändningen i den första grundens tredje del och inom ramen för prövningen av samma grunds sjunde del inte kan motivera att den angripna förordningen ogiltigförklaras.

3.     Avsaknaden av gemensam bedömning av skadefaktorerna (första grundens första och åttonde del)

j)     a) Parternas argument

204    Inom ramen för den första grundens första del har sökandena gjort gällande att rådets agerande är uppenbart olämpligt eftersom rådet undersökte om andra faktorer var och en för sig var orsaken till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin, när det var nödvändigt i förevarande mål att göra en bedömning av den sammanlagda inverkan av faktorerna. Ett stort antal andra faktorer har påverkat gemenskapsindustrin och denna har endast åsamkats mycket liten skada. Vidare befann sig de enskilda gemenskapsproducenterna i mycket olika situationer. Slutligen hade flera parter i antidumpningsförfarandet under nämnda förfarande understrukit att andra faktorer sammantagna förklarar den faktiska skada som åsamkats gemenskapsindustrin.

205    Inom ramen för den första grundens åttonde del har sökandena hävdat att institutionerna borde ha gjort en gemensam bedömning av andra kända faktorer än den dumpade importen. Om en ensam faktor inte i sig räcker för att bryta orsakssambandet mellan den dumpade import som är föremål för undersökningsförfarandet och skadan, kan enligt sökandena alla dessa faktorer tillsammans göra det. Om en sådan analys hade gjorts i förevarande mål skulle den emellertid ha bekräftat att den skada som åsamkats gemenskapsindustrin hade sitt ursprung i kostnadernas och marknadens fluktuationer och inte hade orsakats av den dumpade import som är föremål för undersökningsförfarandet.

206    Sökandena har således förklarat att det inte var legitimt att göra den dumpade import som är föremål för undersökningsförfarandet ansvarigt för prisutvecklingen år 2005 och under undersökningsperioden, det vill säga priser som var 15 procent lägre år 2005 och 6 procent lägre under undersökningsperioden, än år 2004. Nämnda prisutveckling ingick nämligen i en allmän stabilisering av marknadspriserna i förhållande till år 2004. De sjunkande priserna är nämligen enligt sökandena en logisk följd av den minskade globala efterfrågan år 2005. Under en period med vikande efterfrågan kan det förutses att gemenskapsproducenterna går med mindre vinst, vilket betyder att minskade vinster i sig inte räcker för att visa att det uppkommit skada.

207    Sökanden har därefter betonat det nära sambandet mellan ökade produktionskostnader och minskad lönsamhet. De har således hävdat att de minskade vinsterna år 2005, som var en följd av en vikande marknad, förvärrades ytterligare genom kostnadsökningarna som redan i hög grad hade påverkat gemenskapsproducenternas lönsamhet år 2004. Detta fick en snöbollseffekt såvitt gällde de ökade produktionskostnaderna och de minskade vinsterna, en effekt som hade förstärkts av produktionsminskningarna. Sökanden har vidare anfört att de ökade produktionskostnaderna år 2005 och under undersökningsperioden överskred marknadspriserna fastän dessa år 2005 var de högsta i världen. Härutöver har sökandena hävdat att de ökade produktionskostnaderna främst kommer sig av högre kostnader för insatsvaror, förlust av stordriftsfördelar till följd av produktionsminskningar och produktionsomställningar och slutligen andra faktorer som inte har något med den omtvistade importen att göra.

208    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

k)     b) Tribunalens bedömning

209    Det ska inledningsvis erinras om att det redan har slagits fast i punkt 43 ovan att det under vissa förhållanden är nödvändigt att göra en gemensam bedömning av skadefaktorerna. Så är bland annat fallet om institutionerna beträffande ett stort antal andra skadefaktorer än den dumpade importen kommit fram till att var och en av dessa faktorer kunnat bidra till skadan men att deras respektive inverkan inte kunde betraktas som väsentlig.

210    I förevarande mål har institutionerna i skälen 115–136 i förordningen om preliminär tull och i skälen 87–136 i den angripna förordningen bedömt tolv andra skadefaktorer än den dumpade importen. Dessa faktorer är import med ursprung i Norge, Island, Brasilien respektive Venezuela, konkurrens från en annan gemenskapsproducent, efterfrågans utveckling, gemenskapsindustrins exportnivå, växelkursernas fluktuationer, produktionskostnader, produktionsomställning, det sätt på vilket ferrokiselpriserna fastställts samt gemenskapsindustrins konkurrenskraft. Institutionerna fann att ingen av dessa faktorer i sig hade bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin med undantag av importen från Island och Venezuela, vars inverkan emellertid inte betraktades som väsentlig.

211    Den analys som tribunalen utfört i punkterna 49–203 ovan har gjort det möjligt att slå fast att bedömningen av skadefaktorerna separat inte var behäftad med någon uppenbart oriktig bedömning, dock med undantag av två faktorer som behandlats inom ramen för prövningen av den fjärde invändningen i den tredje delgrunden och den första grundens sjunde del, som institutionerna hade underlåtit att analysera men i fråga om vilka sökandena i förevarande mål inte har kunnat bevisa att de bidragit till den skada som åsamkats gemenskapsindustrin. Följaktligen kan slutsatsen dras av det ovan anförda att institutionerna utan att göra sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning kunde avstå från att göra en gemensam bedömning av andra skadefaktorer än den dumpade importen.

212    Denna slutsats kan inte ifrågasättas genom de argument som sökandena framfört inom ramen för den första grundens första del. Argumentet angående de yttranden som andra parter i antidumpningsförfarandet ingett under undersökningsförfarandet kan inte tas upp till sakprövning eftersom sökandena, på det hela taget, inte framfört några argument utan har nöjt sig med att hänvisa till yttranden av andra parter i antidumpningsförfarandet vilka bifogats ansökan. Det bör härvidlag erinras om att enligt artikel 21 första stycket i domstolens stadga, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i nämnda stadga, och artikel 44.1 c och d i tribunalens rättegångsregler ska varje ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan och en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och tribunalen ska kunna pröva talan. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga förhållanden som talan grundas på åtminstone kortfattat, men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (förstainstansrättens dom av den 6 maj 1997 i mål T‑195/95, Guérin automobiles mot kommissionen, REG 1997, s. II‑679, punkt 20, och av den 3 februari 2005 i mål T‑19/01, Chiquita Brands m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑315, punkt 64). Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, kan enligt rättspraxis en generell hänvisning till andra handlingar inte, även om handlingarna är bifogade ansökan, kompensera avsaknad av de väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen som ska återfinnas i själva ansökan (förstainstansrättens beslut av den 21 maj 1999 i mål T‑154/98, Asia Motors m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II‑1703, punkt 49).

213    Vad beträffar det argument som bygger på att de enskilda producenterna befann sig i mycket olika situationer konstaterar tribunalen att det argumentet i stort sett överensstämmer med de argument som framförts inom ramen för den åttonde delgrunden såvitt gäller producenternas egna förhållanden. Eftersom det har beslutats att talan inte ska bifallas på denna delgrund, kan argumentet inte bidra till att visa att det hade krävts en gemensam bedömning av andra skadefaktorer än den dumpade importen i förevarande mål.

214    Denna slutsats kan inte heller ifrågasättas genom de argument som sökandena framfört inom ramen för den första grundens åttonde del. Dessa argument är nämligen i stort sett identiska med vissa av de argument som anförts inom ramen för den första grundens tredje till femte del. Eftersom det har beslutats inom ramen för prövningen av dessa delgrunder att det inte fanns fog för argumenten, kan de inte bidra till att visa att det hade krävts en gemensam bedömning av andra skadefaktorer än den dumpade importen i förevarande mål.

215    Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den första grundens första och åttonde del, såvitt de bygger på att det saknas en gemensam bedömning av skadefaktorerna. Dessutom kan, mot bakgrund av denna slutsats, talan inte bifallas på den första grundens första del, såvitt den avser att det skett en felaktig rättstillämpning i fråga om skyldigheten att göra en gemensam bedömning av de olika skadefaktorerna.

B –  Den andra grunden: Huruvida det finns ett gemenskapsintresse

1.     Den andra grundens första del: Ferrokiselprisernas tendens att öka efter undersökningsperioden

l)     a) Parternas argument

216    Sökandena har för det första hävdat att rådet gjort en felaktig tolkning av artikel 6.1 i grundförordningen (nu artikel 6.1 i förordning nr 1225/2009). I skäl 106 i den angripna förordningen har rådet med orätt åberopat denna bestämmelse för att inom ramen för bedömningen av gemenskapsintresset göra gällande att rådet inte behövde beakta utvecklingen efter undersökningsperioden. Emellertid är artikel 6.1 i grundförordningen endast tillämplig på bedömningen av dumpningen och skadan. Artikel 21 i grundförordningen (nu artikel 21 i förordning nr 1225/2009) angående gemenskapsintresset, innehåller ingen begränsning i tiden. Kriteriet för gemenskapsintresse är ett framåtblickande kriterium, så att dess tillämpning per definition inte kan begränsas till uppgifter som rör en period som tar slut innan undersökningsperioden börjar. Härutöver ska institutionerna rutinmässigt beakta uppgifter som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden, vilket de gjort exempelvis i förordning nr 1420/2007. Vad mer är, i dom av den 14 november 2006 i mål T‑132/08, Nanjing Metalink mot rådet (REG 2006, s. II‑4347, punkt 59), uttalade förstainstansrätten att förbudet mot att ta faktiska omständigheter som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden i beaktande syftar till att grunderna för bestämmandet av dumpningen och av skadan inte ska påverkas av de berörda tillverkarnas uppträdande efter det att antidumpningsförfarandet har inletts. Detta resonemang är dock inte tillämpligt på bedömningen av gemenskapsintresset, då detta inte kan bli föremål för manipulation.

217    För det andra har sökandena anfört att rådet gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning genom att i skäl 106 i den angripna förordningen påstå att produktionskostnaderna hade ökat under månaderna efter undersökningsperioden och att gemenskapsindustrin återhämtat sig i en sådan utsträckning att införandet av åtgärder inte längre skulle vara berättigat trots att priserna på ferrokisel stigit. Enligt sökandena är det korrekt att de främsta kostnaderna för ferrokiselproduktionen fortsatte att öka efter undersökningsperioden. Omfattningen av dessa kostnadsökningar var mer begränsad än omfattningen av prishöjningarna på ferrokisel. Medan ferrokiselpriserna hade stigit med 50 procent mellan undersökningsperioden och antagandet av den angripna förordningen, hade elpriset som är den främsta produktionskostnaden stigit med omkring 4 procent under det andra kvartalet 2007. Detta gjorde det möjligt för gemenskapsproducenterna att passera tröskelvärdet på 5 procents vinstmarginal, vilket ansågs rimligt i den angripna förordningen. Efter hand hade gemenskapsproducenterna börjat producera ferrokisel igen.

218    För det tredje har sökandena hävdat i repliken att rådet inte på ett tillfredsställande sätt har motiverat varför det förkastade sökandenas argument och den bevisning som de förebringat inom ramen för antidumpningsundersökningen, i syfte att styrka att prisökningen på ferrokisel efter undersökningsperioden var större än kostnadsökningen.

219    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

m)     b) Tribunalens bedömning

220    Det ska för det första avgöras inom ramen för prövningen av denna del av den andra grunden om rådet gjorde sig skyldigt till felaktig rättstillämpning när det i skäl 106 i den angripna förordningen fann att artikel 6.1 i grundförordningen var tillämplig vid fastställandet av huruvida det fanns ett gemenskapsintresse att införa antidumpningsåtgärder vilket innebär att uppgifter som hänför sig till tiden efter undersökningsperioden i normalfallet inte används i syfte att fastställa detta.

221    En bokstavlig och teleologisk tolkning av såväl artikel 6.1 som artikel 21.1 i grundförordningen (nu artikel 21 i förordning nr 1225/2009) möjliggör slutsatsen att, tvärtemot vad rådet hävdade i skäl 106 i den angripna förordningen, artikel 6.1 i grundförordningen inte är tillämplig när det ska fastställas om det finns ett gemenskapsintresse, såsom det definieras i artikel 21.1 i grundförordningen vilket betyder att uppgifter som hänför sig till en senare tidsperiod än undersökningsperioden kan beaktas inom ramen för detta fastställande.

222    Det ska erinras om att artikel 6 i grundförordningen har rubriken ”Undersökningen”. I artikel 6.1 i grundförordningen föreskrivs det att undersökningen ”skall omfatta såväl dumpning som skada”. Det preciseras också att ”[f]ör att säkerställa att undersökningsresultaten blir representativa skall en undersökningsperiod väljas” och att ”[u]ppgifter avseende en period som infaller efter undersökningsperioden … normalt inte [skall] beaktas”. Eftersom det preciseras i artikel 6.1 i grundförordningen att undersökningen endast rör fastställandet av dumpningen och skadan, ska den sista meningen i samma bestämmelse enligt vilken det normalt inte kan tas hänsyn till utvecklingen efter undersökningsperioden, inte tillämpas på samma sätt som på bedömningen av dumpningen och skadan.

223    Denna tolkning bekräftas även av en analys av syftet med artikel 6.1 i grundförordningen. Tribunalen har i detta avseende haft tillfälle att konstatera att fastställandet av en undersökningsperiod och förbudet mot att ta faktiska omständigheter som hänför sig till tiden efter denna i beaktande syftar till att säkerställa att resultaten från undersökningen ska vara representativa och tillförlitliga (förstainstansrättens dom av den 20 juni 2001 i mål T‑188/99, Euroalliages mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1757, punkt 74). Undersökningsperioden i artikel 6.1 i grundförordningen syftar nämligen främst till att säkerställa att grunderna för bestämmandet av dumpningen och av skadan inte ska påverkas av de berörda tillverkarnas uppträdande efter det att antidumpningsförfarandet har inletts och att den slutgiltiga tull som införs när förfarandet har avslutats är ägnad att effektivt avhjälpa den skada som orsakas av dumpningen (domen i det ovan i punkt 216 nämnda målet Nanjing Metalink mot rådet, punkt 59). Det ska emellertid framhållas, såsom sökandena har gjort, att de berörda parterna kan påverka fastställandet av dumpningen och skadan genom att ändra sin affärsstrategi. Denna möjlighet saknas däremot i samband med fastställandet av huruvida det finns ett gemenskapsintresse att införa åtgärderna. Följaktligen är syftet med att definiera en undersökningsperiod efter vars utgång uppgifterna inte beaktas irrelevant i samband med artikel 21 i grundförordningen.

224    Det är likaledes viktigt att understryka dels att artikel 21 i grundförordningen inte innehåller någon begränsning i tiden vad gäller uppgifter som kan beaktas av institutionerna när de ska fastställa om det finns ett gemenskapsintresse. Dels anses det enligt rättspraxis att undersökningen av gemenskapsintresset kräver en bedömning av de troliga följderna av såväl att de planerade åtgärderna tillämpas som att de inte tillämpas för gemenskapsindustrins intresse och för övriga intressen i fråga. Denna bedömning förutsätter en prognos grundad på hypoteser kring framtida händelser som innebär en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2003 i mål T‑132/01, Euroalliages m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2359, punkt 47). Eftersom den bedömning som ska göras enligt artikel 21 i grundförordningen är framåtblickande, kan institutionerna föranledas att beakta uppgifter som inte hänför sig till undersökningsperioden utan till en period som ligger senare i tiden.

225    Det kan således slås fast, såsom sökandena har påpekat, att rådet gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning i skäl 106 i den angripna förordningen genom att tillämpa artikel 6.1 i grundförordningen vid fastställandet av huruvida det finns ett gemenskapsintresse.

226    Även om institutionerna ansåg att artikel 6.1 i grundförordningen var tillämplig vid fastställandet av huruvida det fanns ett gemenskapsintresse, analyserade de inte desto mindre i skäl 106 i den angripna förordningen de tillgängliga uppgifter som hänförde sig till tiden efter undersökningsperioden. Den felaktiga rättstillämpningen som sådan kan således inte påverka den angripna förordningens lagenlighet.

227    För det andra måste det avgöras om institutionernas prövning i skäl 106 i den angripna förordningen av uppgifter som hänför sig till tiden efter förordningen är behäftad med en uppenbart oriktig bedömning. Tribunalen erinrar härvidlag om att kommissionen vid en komplicerad ekonomisk bedömning såsom utvärderingen av gemenskapsintresset har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Domstolsprövningen ska således endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domen i det ovan i punkt 224 nämnda målet Euroalliages m.fl. mot kommissionen, punkt 67).

228    Det är viktigt att erinra om att rådet i skäl 106 i den angripna förordningen angav att den slutsatsen inte kunde dras att gemenskapsindustrin återhämtat sig i en sådan utsträckning att införandet av åtgärder inte längre skulle vara berättigat, eftersom även om priserna på ferrokisel visade en tendens att öka under månaderna efter undersökningsperioden, ökade också priserna på de viktigaste insatsvarorna för tillverkning av ferrokisel.

229    Sökandenas påstående att skäl 106 i den angripna förordningen är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning har grundats på två argument. Dels hade priserna stigit med 50 procent mellan undersökningsperioden och antagandet av den angripna förordningen. Dels hade produktionskostnaderna inte ökat lika mycket som priserna på ferrokisel.

230    Det bör emellertid noteras att de handlingar som sökandena företett till stöd för dessa argument, såväl inom ramen för förfarandet vid tribunalen som inom ramen för antidumpningsförfarandet lider av en grundläggande brist. Även om de bevisar att priserna på ferrokisel steg under månaderna efter undersökningsperioden, bevisar de på intet sätt att den totala kostnadsökningen var mycket blygsammare. Sökandena har härvidlag endast företett en handling i vilken det anges att elpriserna hade stigit med 4 procent utan att det nämns något om prisutvecklingen på andra insatsvaror.

231    Enligt artikel 21.7 i grundförordningen (nu artikel 21.7 i förordning nr 1225/2009) ska emellertid de uppgifter som lämnats in till institutionerna endast beaktas när faktisk bevisning stöder deras tillförlitlighet. Eftersom någon sådan bevisning inte fanns tillgänglig, kan rådet inte anklagas för att ha gjort en uppenbart oriktig bedömning.

232    Med beaktande av att den bevisning som sökandena lagt fram var otillräcklig är deras argument ännu mindre motiverade eftersom det i grundförordningen föreskrivs specifika mekanismer vars syfte är att beakta viss utveckling som ägt rum efter undersökningsperiodens slut. Det anges således i artikel 11.3 i grundförordningen (nu artikel 11.3 i förordning nr 1225/2009) att (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 maj 1987 i mål 258/84, Nippon Seiko mot rådet, REG 1987, s. 1899, punkt 53) att en interimsöversyn ska inledas i tre typfall: Den fortsatta tillämpningen av åtgärden är inte längre nödvändig för att motverka dumpning, det är osannolikt att skadan fortsätter eller återkommer om åtgärden upphävs eller ändras och när den gällande åtgärden inte längre är tillräcklig för att motverka den skadevållande dumpningen. Enligt artikel 11.8 i grundförordningen (nu artikel 11.8 i förordning nr 1225/2009) kan återbetalning ske av tull som tagits ut, om det framkommer att den dumpningsmarginal som ligger till grund för den erlagda tullen har slopats eller sänkts till en nivå som är lägre än den gällande tullsatsen. Slutligen anges det i artikel 14.4 i grundförordningen (nu artikel 14.4 i förordning nr 1225/2009) att antidumpningsåtgärderna endast får upphävas tillfälligt om marknadsförhållandena tillfälligt har ändrats i en sådan omfattning att det finns anledning att anta att skada inte kommer att återuppstå.

233    Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan det inte anses att skäl 106 i den angripna förordningen är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning.

234    För det tredje kan sökandenas argument att det var omotiverat att förkasta den bevisning som de förebringat inte godtas. Det har nämligen slagits fast ovan i punkt 230 att de handlingar som sökandena tillhandahållit institutionerna kunde bevisa att priserna på ferrokisel steg under månaderna efter undersökningsperioden, men de bevisade på intet sätt att den totala kostnadsökningen hade varit mycket blygsammare. Motiveringen i skäl 106 i den angripna förordningen är således tillräcklig för att dessa handlingar ska underkännas.

235    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på den andra grundens första del. Den felaktiga rättstillämpning som konstaterats inom ramen för prövningen av denna delgrund kan nämligen inte motivera en ogiltigförklaring av den angripna förordningen.

2.     Den andra grundens andra del: Tidigare erfarenheter visar att antidumpningsåtgärder inte hjälper gemenskapsindustrin

n)     a) Parternas argument

236    Sökandena har hävdat att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning, när det i skälen 117–118 i den angripna förordningen nekade att beakta tidigare erfarenheter fastän dessa visade dels, att antidumpningsåtgärder i ferrokiselindustrin inte haft den förväntade önskade korrigerande verkan, dels att åtgärderna utgör en onödig börda för gemenskapsindustrin. Även om det enligt sökandena är korrekt att beslutet att införa antidumpningsåtgärder ska fattas på grundval av uppgifter som samlats in och analyserats under pågående undersökning, är dessa tidigare åtgärders inverkan en faktor som ska beaktas inom ramen för tillämpningen av artikel 21 i grundförordningen. I beslut 2001/230/EG av den 21 februari 2001 om avslutande av antidumpningsförfarandet rörande import av ferrokisel med ursprung i Brasilien, Kazakstan, Folkrepubliken Kina, Ryssland, Ukraina och Venezuela (EGT L 84, s. 36) upphävde emellertid kommissionen de antidumpningsåtgärder som tillämpats på import av ferrokisel sedan år 1987 med motiveringen att de inte gjort det möjligt att uppnå den förväntade korrigerande verkan trots den mycket tunga börda som gemenskapsanvändarna fått bära. Kommissionens beslut har bekräftats av tribunalen. Med hänsyn till det ovan anförda är sökandena av den åsikten att institutionerna borde ha bestämt i vilket avseende förevarande fall skilde sig från andra, för att motivera den avvikande bedömningen.

237    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

o)     b) Tribunalens bedömning

238    Inom ramen för denna del av den andra grunden har sökandena i huvudsak gjort gällande att institutionerna i skälen 117 och 118 i den angripna förordningen borde ha beaktat beslut 2001/230 genom vilket de antidumpningsåtgärder upphävdes som hade påförts importen av ferrokisel, med motiveringen att de inte hade haft den förväntade korrigerande verkan. Denna invändning ska bedömas mot bakgrund av den rättspraxis som anges ovan i punkt 227.

239    Det bör nämnas att rådet i skälen 117 och 118 i den angripna förordningen vägrade att beakta beslut 2001/230 eftersom det föreskrivs i grundförordningen att beslut ska fattas på grundval av uppgifter som samlats in och analyserats under pågående undersökning och inte på grundval av uppgifter från tidigare undersökningar.

240    Det är härvidlag viktigt att erinra om att det föreskrivs i artikel 21.1 i grundförordningen att ett fastställande om huruvida ett ingripande är befogat med hänsyn till gemenskapens intresse ska fattas på grundval av en helhetsbedömning av alla berörda parters intressen, inbegripet den inhemska industrins, användarnas och konsumenternas intressen. Enligt rättspraxis kräver bedömningen av gemenskapsintresset en avvägning mellan de olika berörda parternas intressen och allmänintresset (domen i det ovan i punkt 224 nämnda målet, Euroalliages m.fl. mot kommissionen, punkt 48).

241    Det ska på nytt betonas, såsom ovan i punkt 227, att kommissionen vid utvärderingen av gemenskapsintresset har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Detta utrymme för skönsmässig bedömning ska användas från fall till fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 90 nämnda målet Gestetner Holdings mot rådet och kommissionen, punkt 43). Ett tidigare beslut, i vilket det konstaterats att de antidumpningsåtgärder är verkningslösa som införts på import av en likadan produkt med ursprung i samma länder som dem som är föremål för undersökningsförfarandet, kan vara relevant inom ramen för tillämpningen av artikel 21.1 i grundförordningen om det bidrar till att visa att det inte ligger i gemenskapens intresse att vidta sådana åtgärder. I en sådan situation ankommer det dock på den person som åberopar nämnda beslut att visa på vilket sätt de förhållanden under vilka detta beslut har antagits liknar dem i pågående undersökningsförfarande och varför de slutsatser som dragits av beslutet borde överföras på nämnda förfarande.

242    I förevarande mål har således sökandena underlåtit att visa på vilket sätt de förhållanden under vilka beslut 2001/230 antogs var likartade och därför motiverar att beslutets slutsatser tillämpas på de faktiska omständigheterna i förevarande mål. Såsom rådet har anfört skilde sig de förhållanden under vilka beslut 2001/230 antogs från dem i förevarande mål. Beslutet var en följd av en omprövning av åtgärder som hade upphört att gälla och av åtgärder som var i kraft gentemot olika länder sedan många år, vilket innebar att gemenskapsindustrin sedan en längre tid åtnjöt skydd på marknaden. Så var inte fallet i förevarande mål. För att kunna dra slutsatsen att det inte var meningsfullt att vidta antidumpningsåtgärder baserade sig kommissionen i beslut 2001/230 på det faktum att trots det långvariga skyddet hade gemenskapsindustrins situation inte förbättrats. De rådande förhållandena på gemenskapsmarknaden för ferrokisel, såsom de studerats i beslut 2001/230, var således fundamentalt olika i jämförelse med dem i förevarande mål.

243    Eftersom inget av de argument som sökandena har anfört visar att skälen 117 och 118 i den angripna förordningen innehåller någon uppenbart oriktig bedömning kan talan följaktligen inte bifallas på den andra grundens andra del.

3.     Den andra grundens tredje del: Bedömningen av antidumpningsåtgärdernas inverkan på användarna

p)     a) Parternas argument

244    För det första har sökandena anfört att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning när det fann att antidumpningsåtgärdernas inverkan på användarna inte skulle bli särskilt stor. Rådet inskränkte sig till att i skäl 115 i den angripna förordningen ange inverkan på resultatet uttryckt i procent. Med en genomsnittlig tullsats på 23,4 procent måste de bära en merkostnad på omkring 104 miljoner euro årligen. Dessutom ger antidumpningsåtgärderna upphov till indirekta ytterligare kostnader för gemenskapsanvändarna i samband med leveransstörningar och prishöjningar på ferrokisel, på kort och medellång sikt.

245    Sökandena har vidare uppmärksammat att rådet underlät att ta hänsyn till den omständigheten att gemenskapsanvändarna under den beaktade perioden blev alltmer beroende av importen för att kunna tillfredsställa sina behov av ferrokisel, eftersom gemenskapsproducenterna varken kunde eller önskade tillfredsställa dessa behov. Härutöver fortsatte leveransproblemen att förvärras efter den beaktade perioden, eftersom Vargön Alloys hade beslutat att upphöra med sin produktion av ferrokisel, OFZ hade beslutat att koncentrera sig på intern produktion avsedd för ArcelorMittal, TDR hade beslutat att gå över till produktion av kisel och att Huta Laziska hade tvingats fortsätta sin drift under rättslig övervakning utan tryggad elförsörjning.

246    Sökandena anser vidare att för att proportionalitetsprincipen ska iakttas måste de höga kostnader som användarna åsamkats vägas mot den vinst som gemenskapsindustrin erhåller. Mot bakgrund av tidigare antidumpningsförfaranden och marknadsvillkorens förändringar, skulle det ligga i gemenskapens intresse att inte ta ut någon tull.

247    Sökandena har dessutom hävdat i repliken att rådet inte på ett lämpligt sätt har motiverat beslutet att inte beakta kostnader för gemenskapsanvändarna som härrör från produktionsavbrott.

248    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

q)     b) Tribunalens bedömning

249    Inom ramen för denna del av den andra grunden har sökandena i huvudsak bestritt att antidumpningsåtgärderna skulle ha en obetydlig inverkan på användarna. I likhet med de föregående delgrunderna ska denna analyseras mot bakgrund av den rättspraxis som anges ovan i punkt 227.

250    För det första anser sökandena att skäl 115 i den angripna förordningen innehåller en uppenbart oriktig bedömning. I detta avseende bör det preciseras att rådet i nämnda skäl uttalade att med hänsyn till att den genomsnittliga slutgiltiga tullsatsen är 23,4 procent är det troligt att verkningarna av åtgärderna för stål- och gjuteriindustrin inte blir särskilt stora och att de som mest kan komma att påverka industrins ekonomiska resultat med 0,16 procent respektive 0,33 procent.

251    Sökandena har hävdat att detta skäl är missvisande, eftersom ferrokiselanvändarna måste bära en merkostnad på omkring 104 miljoner euro årligen. Det bör inte desto mindre noteras att sökandena inte har påstått att de siffror som rådet uppgav i nämnda skäl angående inverkan på användarnas ekonomiska resultat är inkorrekta. Sökandena har endast angett ett absolut tal som motsvarar den merkostnad som användarna fått bära, men de har inte förklarat varför denna uppgift skulle vara mer tillförlitlig eller mer avslöjande än de sifferuppgifter som rådet lämnat.

252    Vad vidare beträffar de indirekta kostnader som användarna måste bära har sökandena inte lagt fram någon bevisning för att ferrokiselanvändarna drabbats av leveransstörningar (störningar i elförsörjningen). Det måste härutöver i likhet med rådet framhållas att det rör sig om ett påstående som är ren spekulation, eftersom införandet av antidumpningsåtgärder inte förhindrar försäljning av ferrokisel med ursprung i de länder som är föremål för undersökningsförfarandet utan det hindrar enbart exportörerna från att sälja ferrokisel till dumpade priser.

253    I fråga om sökandenas påstående om att gemenskapsproducenterna varken önskade eller kunde tillfredsställa användarnas behov under den beaktade perioden, är det viktigt att framhålla att sökandena till stöd för detta påstående har nämnt två handlingar som ingetts till kommissionen av European Confederation of Iron and Steel Industries (Eurofer) inom ramen för undersökningsförfarandet. Eftersom dessa handlingar i sig endast innehåller enkla påståenden från en annan berörd parts sida saknar de bevisvärde. Sökandena har även baserat sig på en artikel som publicerats i fackpressen i vilken det sägs att Vargön Alloys beslutade att ställa om sin produktion av ferrokisel till produktion av kiselmangan. Denna handling räcker inte för att styrka att gemenskapsproducenterna i deras helhet varken önskade eller kunde förse gemenskapsanvändarna med ferrokisel.

254    Härav följer att inget av de argument som sökandena har framfört kan visa att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning när det i skäl 115 i den angripna förordningen ansåg att antidumpningsåtgärderna inte skulle få särskilt stora verkningar för användarna.

255    Det är tillräckligt att konstatera angående invändningen om att proportionalitetsprincipen åsidosatts, att den i stort sett innehåller samma argument som anförts till stöd för den andra grundens första och andra del. Då det inte finns fog för argumenten kan inte denna invändning godtas.

256    Det ska angående åsidosättandet av motiveringsskyldigheten vad gäller leveransstörningar, erinras om att enligt rättspraxis ska det av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att unionsdomstolen ges möjlighet att göra sin prövning (förstainstansrättens dom av den 12 oktober 1999 i mål T‑48/96 Acme Industry mot rådet, REG 1999, s. II‑3089, punkt 141). Däremot är rådet inte skyldigt att i motiveringen till förordningen om preliminär tull eller förordningen om slutgiltig tull ta ställning till alla de faktiska och rättsliga omständigheter som berörda parter åberopar under det administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 25 juni 1998 i de förenade målen T‑371/94 och T‑394/94, British Airways m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2405, punkt 94).

257    I detta sammanhang bör noteras att kommissionen i skälen 159–166 i förordningen om preliminär tull gjorde en klar och tydlig analys av antidumpningsåtgärdernas konsekvenser för gemenskapsanvändarna av ferrokisel. På samma sätt utförde rådet, i skälen 113–116 i den angripna förordningen, en förvisso mer kortfattad men inte mindre klar undersökning av vilka verkningar det fått för nämnda användare att antidumpningsåtgärder infördes.

258    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens tredje del.

259    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas på den andra grunden.

C –  Den tredje grunden: Det bristande samarbetet, användningen av tillgängliga uppgifter och beviljandet av marknadsekonomisk status

1.     Den tredje grundens första del: Det bristande samarbetet

r)     a) Parternas argument

260    Sökandena har gjort gällande att rådet gjorde sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen (nu artikel 18.1 och 18.3 i förordning nr 1225/2009), samt artikel 6.8 i antidumpningsavtalet och bilaga II, punkterna 3 och 5 till samma avtal, när det ansåg att sökandena hade vägrat att samarbeta, när det därför avslog deras ansökan om marknadsekonomisk status samt när det baserade sig på tillgängliga uppgifter vid beräkningen av dumpningsmarginalen och skadan.

261    För det första har sökandena förklarat att de varit samarbetsvilliga i undersökningsförfarandet. Deras samarbetsvilja har visat sig i de yttranden som de inkommit med inom ramen för dumpningsförfarandet. Deras yttranden var fler än vad som normalt krävs inom ramen för ett sådant förfarande.

262    För det andra har sökandena anfört att, även om det är sant att de till följd av extraordinära omständigheter utanför deras kontroll inte kunde ta emot något kontrollbesök, innebär inte detta bristande samarbete i den mening som avses i grundförordningen, eftersom bortsett från kontrollbesöket hade de gjort allt för att samarbeta fullt ut i undersökningen. Sökandena har härvidlag preciserat att de hade planerat att ta emot besök men de hade varit tvungna att inställa besöket endast sex dagar innan det skulle äga rum. De har förklarat att de inte disponerade den personal som behövdes för besöket, eftersom personalen arbetade med att förbereda en börsintroduktion i London avseende flera miljoner euro och med antidumpningsundersökningen avseende kiselmangan. Eftersom det innebär ett stort merarbete att samarbeta fullt ut i en undersökning och eftersom det var nödvändigt att avsätta stora personalresurser för att förbereda börsintroduktionen tvingades sökandena att välja mellan att fortsätta att samarbeta fullt ut i antidumpningsundersökningen avseende kiselmangan, som redan hade nått långt, eller att samarbeta fullt ut i undersökningen om ferrokisel. Såtillvida som undersökningen avseende kiselmangan var mindre betungande och kontrollbesöket redan hade ägt rum och såtillvida som kiselmangan hade ett större ekonomiskt intresse hade sökandena minskat sin produktion av ferrokisel och inte sin produktion av kiselmangan. Det var bakgrunden till att sökandena informerade kommissionen att de fortsatte att samarbeta i undersökningen avseende ferrokisel men att de inte var lika aktiva som i undersökningen avseende kiselmangan.

263    För det tredje har sökandena anfört att det inte behövdes något kontrollbesök. De har framhållit att flera av WTO:s särskilda arbetsgrupper har preciserat hur artikel 6.8 i antidumpningsavtalet och punkterna 3 och 5 i bilaga II till samma avtal, som har genomförts i artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen enligt skäl 5 i förordningen ska tolkas. I tvisten ”Förenta staterna – Stålplåt” (WT/DS206/R) angav den särskilda arbetsgruppen att upplysningarna måste vara verifierbara men att de myndigheter som utför undersökningen inte kunde välja att bortse från upplysningar som delgetts dem, med motiveringen att de inte hade kunnat kontrolleras på platsen. Detta påstående har bekräftats av den särskilda arbetsgruppen i tvisten ”EG – Lax (Norge)” (WT/DS337/R), som tillade att det medges i antidumpningsavtalet att en undersökning på platsen inte är det enda sätt på vilket det kan konstateras att upplysningarna går att kontrollera. Dessutom kan kommissionen, när samarbetsvilliga parter lämnar information som inte kan kontrolleras på platsen, avvisa nämnda information om andra källor tyder på att informationens riktighet bör ifrågasättas. Det var av det skälet som sökandena föreslog att kommissionen skulle granska uppgifter som tillhandahållits med hjälp av annan tillgänglig information. Sökandena har nämligen förklarat att de var säkra på att den tillhandahållna informationen inte skulle ifrågasättas och att det inte fanns något som motiverade att unionens institutioner avstod från att använda sig av denna information för att dra sina slutsatser.

264    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

s)     b) Tribunalens bedömning

265    Det ska inom ramen för denna del av den tredje grunden avgöras huruvida institutionerna åsidosatte grundförordningen och antidumpningsavtalet när de, med anledning av sökandenas beslut att avstå från att ta emot det kontrollbesök som kommissionens behöriga avdelning hade planerat, drog sina slutsatser på grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga. Det är underförstått att sökandena deltog aktivt under den återstående undersökningsperioden och att de av sökandena tillhandahållna uppgifterna kunde kontrolleras på andra sätt än genom ett kontrollbesök.

266    Oenigheten parterna emellan rör i korthet tolkningen av artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen som utgör ett införlivande med unionsrätten av artikel 6.8 i antidumpningsavtalet samt punkterna 3 och 5 i bilaga II till samma avtal. Det ska särskilt avgöras huruvida en vägran att ta emot ett kontrollbesök, enligt denna bestämmelse, motiverar att uppgifter som finns tillgängliga används. Det bör vid besvarandet av denna fråga tas hänsyn dels till ordalydelsen i artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen och dess syfte, dels till förordningens systematik.

267    Tribunalen noterar att artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen har formulerats på ett sådant sätt att institutionerna har rätt att använda de uppgifter som finns tillgängliga när en part motsätter sig ett kontrollbesök som planerats av kommissionen.

268    Artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen rör nämligen institutionernas användning av tillgängliga uppgifter, i stället för en eller flera berörda parters egna uppgifter. Även om det i artikel 18.1 i grundförordningen anges i vilka fall tillgängliga uppgifter kan användas, beskrivs i artikel 18.3 i grundförordningen de fall där tillgängliga uppgifter inte med nödvändighet måste användas. Enligt artikel 18.1 i grundförordningen finns det möjlighet att använda tillgängliga uppgifter i fyra typfall: När en berörd part vägrar att ge tillgång till nödvändiga uppgifter, inte lämnar nödvändiga uppgifter inom den föreskrivna tidsfristen, väsentligen hindrar undersökningen eller lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter. I artikel 18.3 i grundförordningen föreskrivs det att i sådana fall där någon berörd part vägrar att ge tillgång till eller på något annat sätt inte lämnar nödvändiga uppgifter inom den föreskrivna tidsfristen enligt denna förordning eller väsentligen hindrar undersökningen kan preliminära eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden fattas på grundval av tillgängliga uppgifter. Om det framkommer att någon berörd part har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter ska dessa lämnas utan beaktande och tillgängliga uppgifter kan användas. Berörda parter bör göras uppmärksamma på konsekvenserna av bristande samarbete. Även om de uppgifter som lämnas av en berörd part inte är invändningsfria i varje avseende bör de inte lämnas utan beaktande, under förutsättning att eventuella brister inte är sådana att de gör det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande, att uppgifterna lämnas på ett korrekt sätt i god tid och är kontrollerbara och att parten har handlat efter bästa förmåga.

269    Härav följer att det är olika situationer som åsyftas i punkterna 1 och 3 i artikel 18 i grundförordningen. Medan artikel 18.1 i grundförordningen innehåller en allmän beskrivning av de fall där institutionerna behöver information för undersökningen som inte har tillhandahållits, behandlas i artikel 18.3 i grundförordningen de fall där de uppgifter som behövs för undersökningen har tillhandahållits men inte är invändningsfria i varje avseende.

270    Tribunalen anser att den omständigheten att kontrollbesök inställs av en berörd part ska bedömas med avseende på artikel 18.1 och inte med avseende på artikel 18.3 i grundförordningen. Det inställda besöket bör omfattas av tillämpningsområdet för artikel 18.1 i grundförordningen. Det kan förvisso inte anses passa in på något av de tre sista typfallen i denna bestämmelse, såsom det beskrivits ovan i punkt 268. Det är uppenbart att genom ett sådant inställt besök som det är fråga om i förevarande mål underlåter inte den berörda parten att lämna uppgifter inom den föreskrivna tidsfristen och lämnar inte någon oriktig eller vilseledande uppgift. Mot bakgrund av förhållandena i samband med det inställda kontrollbesöket kan det i förevarande mål inte heller påstås att sökandena väsentligen har hindrat undersökningen. Även om inställandet av ett sådant kontrollbesök som det är fråga om i förevarande mål inte nämns bland de tre sistnämnda typfallen i artikel 18.1 i grundförordningen måste det, förutom vid fall av force majeure, betraktas som en vägran att ge tillgång till uppgifter som kommissionen ansett vara nödvändiga i den mening som avses i det första typfall som beskrivs i bestämmelsen. De skäl som sökandena har angett i förevarande mål för att rättfärdiga att besöket inställdes kan inte utgöra ett fall av force majeure.

271    Tvärtemot vad sökandena har gjort gällande kan artikel 18.3 inte användas för att kringgå skyldigheten att ta emot ett kontrollbesök när kommissionens behöriga avdelning har ansett att ett sådant besök är nödvändigt. Ett kontrollbesök syftar förvisso till att bekräfta uppgifter som lämnats av en berörd part inom ramen för undersökningsförfarandet och det kan förhålla sig så att uppgifterna går att kontrollera på andra sätt än genom besök i den berörda partens lokaler. Dock är det lämpligt att erinra om att artikel 18.3 i grundförordningen utesluter att tillgängliga uppgifter används som inte är invändningsfria i varje avseende endast om parten har handlat efter bästa förmåga. I en situation där ett kontrollbesök inte tagits emot, kan parten emellertid inte anses ha handlat efter bästa förmåga.

272    För det andra kan det utläsas av syftet med artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen att en vägran att ta emot ett kontrollbesök motiverar att tillgängliga uppgifter används. Vad beträffar syftet med artikel 18.1 och 18.2 i grundförordningen är det således lämpligt att erinra om att det har slagits fast i rättspraxis att kommissionen enligt grundförordningen inte har några undersökningsbefogenheter som ger den rätt att tvinga producenter eller exploatörer som utpekas i ett klagomål att delta i undersökningen eller att lämna upplysningar. Rådet och kommissionen är under dessa förhållanden beroende av att parterna samarbetar frivilligt för att nödvändiga upplysningar ska kunna lämnas inom utsatta frister. Parternas svar på det frågeformulär som föreskrivs i artikel 6.2 i grundförordningen och den kontroll som kommissionen senare kan göra på platsen och som föreskrivs i artikel 16 i den ovannämnda förordningen är härvid väsentliga för antidumpningsförfarandets förlopp. Antidumpningsförfarandet innebär en risk för att institutionerna beaktar andra uppgifter än dem som lämnats till svar på frågeformuläret när de företag som åsyftas med undersökningen inte samarbetar och detta syftar till att uppmuntra dessa företag till att samarbeta lojalt och omsorgsfullt (förstainstansrättens dom av den 13 juli 2006 i mål T‑413/03, Shandong Reipu Biochemicals mot rådet, REG 2006, s. II‑2243, punkt 65). Artikel 18.1 och 18.2 i grundförordningen syftar för sin del till att åstadkomma att institutionerna inte i alltför hög grad lämnar uppgifter utan avseende som även om de inte är invändningsfria dock är användbara och möjliga att kontrollera.

273    Att använda tillgängliga uppgifter när en berörd part vägrar att ta emot ett kontrollbesök är förenligt med dessa syften. En sådan vägran strider nämligen mot syftet att samarbeta lojalt och omsorgsfullt i artikel 18.1 och 18.2 i grundförordningen. Dessutom kan institutionerna inte kritiseras för någon överdriven underlåtenhet att beakta uppgifter, vilket betyder att de uppgifter som inte kontrollerats genom en undersökning på platsen, inte med nödvändighet måste kontrolleras på annat sätt utan kan lämnas utan avseende.

274    För det tredje bekräftas möjligheten att använda tillgängliga uppgifter, när en berörd part har vägrat att ta emot ett kontrollbesök, av en analys av grundförordningens systematik. Härvidlag kan framhållas att enligt artikel 6.8 i grundförordningen (nu artikel 6.8 i förordning nr 1225/2009) ska kommissionen inom ramen för antidumpningsundersökningen, utom under de omständigheter som avses i artikel 18, i görligaste mån undersöka riktigheten i de uppgifter som lämnas av berörda parter och som läggs till grund för de avgöranden som träffas. Vidare ska kommissionen enligt artikel 16.1 i grundförordningen (nu artikel 16.1 i förordning nr 1225/2009) om den finner detta lämpligt, genomföra besök hos importörer, exportörer, handlare, agenter, producenter och branschföreningar och ‑organisationer för att kontrollera bokföringen och de uppgifter som lämnats om dumpning och skada.

275    Härav följer att det ankommer på institutionerna att besluta om de anser att det är nödvändigt för att kontrollera uppgifter som lämnats av en berörd part att bekräfta dessa uppgifter genom ett kontrollbesök i denna parts lokaler. Härav följer även att i en situation där en berörd part motsätter sig en kontroll av de uppgifter som parten lämnat är artikel 18.1 tillämplig och tillgängliga uppgifter kan användas.

276    Mot bakgrund av det ovan anförda kan den slutsatsen dras att institutionerna enligt artikel 18.1 i grundförordningen har rätt att använda de uppgifter som finns tillgängliga när en part motsätter sig ett kontrollbesök och att institutionerna enligt artikel 18.3 i förordningen inte har någon skyldighet att, genom ett studium av andra tillgängliga källor, kontrollera uppgifter som en berörd part tillhandahållit vilka inte blivit föremål för någon kontroll på platsen.

277    Den slutsatsen motsägs varken av den rapport av WTO:s särskilda arbetsgrupp som antogs den 29 juli 2002 i tvisten ”Förenta staterna – Stålplåt” (WT/DS206/R), eller av den rapport som antogs den 15 januari 2008 i tvisten ”EG – Lax (Norge)” (WT/DS337/R).

278    Frågan om institutionernas behandling av en vägran från en berörd parts sida att ta emot ett kontrollbesök tas faktiskt inte upp i någon av rapporterna. I avsnittet om tvisten ”Förenta staterna – Stålplåt”, vilken sökandena har nämnt i sina inlagor, invände således den särskilda arbetsgruppen mot Förenta staternas påpekande att vissa upplysningar inte hade beaktats under undersökningsförfarandet, att de inte uppfyllde kriterierna i punkt 3 i bilaga II till antidumpningsavtalet. I det sammanhanget definierade arbetsgruppen begreppet kontrollerbara uppgifter. Likaledes rörde det avsnitt i den särskilda arbetsgruppens rapport i tvisten ”EG – Lax (Norge)” som sökandena baserat sig på i sina skrivelser frågan huruvida upplysningar som lagts fram efter ett kontrollbesök kan betraktas som kontrollerbara.

279    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att rådet, med hänsyn till sökandenas beslut att avstå från att ta emot kommissionens behöriga avdelnings planerade kontrollbesök, lagenligt och utan att göra sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning kunde använda tillgängliga uppgifter.

280    Följaktligen kan talan inte bifallas på den tredje grundens första del.

2.     Den tredje grundens andra del: Användningen av tillgängliga uppgifter utan beaktande av kontrollerbara uppgifter

t)     a) Parternas argument

281    Sökandena har hävdat att rådet åsidosatte artikel 18.5 i grundförordningen (nu artikel 18.5 i förordning nr 1225/2009) samt artikel 6.8 och punkterna 3 och 5 i bilaga II till antidumpningsavtalet, när det underlät att studera de kontrollerbara utförliga upplysningar som överlämnats till det inom den föreskrivna fristen. Institutionerna var nämligen skyldiga att kontrollera sina slutsatser genom hänvisning till de upplysningar som sökandena i deras egenskap av berörda parter hade förelagt dem. Detta bekräftas av den rapport av WTO:s särskilda arbetsgrupp som antogs den 20 december 2005 i tvisten ”Mexico – Antidumpningsåtgärder avseende ris” (WT/DS295/R).

282    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

u)     b) Tribunalens bedömning

283    Sökanden har inom ramen för den tredje grundens andra del hävdat att institutionerna skulle ha kontrollerat sina slutsatser med hänvisning till de upplysningar som sökandena förelagt dem.

284    Det bör härvidlag uppmärksammas att det är riktigt med avseende på artikel 18.5 i grundförordningen att institutionerna när de använder sig av tillgängliga uppgifter är skyldiga att i möjligaste mån kontrollera dem genom hänvisning till uppgifter från andra oberoende källor eller uppgifter som andra berörda parter lämnat som ett led i undersökningen.

285    I förevarande mål är det viktigt att, i likhet med rådet, slå fast att sökandena inte har preciserat vilka slutsatser som skulle ha ifrågasatts om de tillgängliga uppgifterna hade kontrollerats genom ett studium av de upplysningar som sökandena tillhandahållit. De har inte heller preciserat vilka upplysningar som skulle gjort det möjligt att ifrågasätta nämnda slutsatser.

286    Härav följer, mot bakgrund av den rättspraxis som anges ovan i punkt 212, att talan inte kan tas upp till sakprövning på denna del av den tredje grunden.

3.     Den tredje grundens tredje del: Avslaget på ansökan om marknadsekonomisk status

v)     a) Parternas argument

287    För det första har sökandena hävdat att institutionerna gjorde sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 2.7 b i grundförordningen när de införde ett ytterligare villkor som inte föreskrivs i denna bestämmelse samt såg bort från viktiga upplysningar enbart därför att händelser utanför sökandenas kontroll hade hindrat dem från att ta emot ett kontrollbesök.

288    Tvärtemot vad institutionerna har låtit förstå i skälen 10 och 25 i förordningen om preliminär tull, krävs det inte enligt artikel 2.7 b i grundförordningen att ansökningar om marknadsekonomisk status leder till ett kontrollbesök på platsen. Detta följer även av praxis hos institutionerna vilka baserar sig på en bedömning av handlingarna när det inte är möjligt att kontrollera vissa uppgifter på platsen. Så var fallet under de antidumpningsförfaranden som ledde till rådets förordning (EG) nr 1212/2005 av den 25 juli 2005 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa gjutjärnsprodukter med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 199, s. 1) och kommissionens förordning (EG) nr 426/2005 av den 15 mars 2005 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av vissa appreterade klädtyger av polyesterfilament med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 69, s. 6).

289    Institutionerna förfogade enligt sökandena över betydelsefull information om sökandenas sätt att fungera eftersom kommissionen i samband med antidumpningsundersökningen avseende kiselmangan hade bekräftat att de var verksamma på de villkor som råder i en marknadsekonomi och att de kunde räkna med att beviljas marknadsekonomisk status.

290    För det andra har sökandena anfört att institutionerna åsidosatte artikel 2.7 c i grundförordningen, när sökandena inte informerades om att deras ansökan om marknadsekonomisk status hade avslagits förrän den 5 juli 2007, det vill säga sju månader efter det att undersökningen inletts. Enligt sökandena krävs det enligt artikel 2.7 c i grundförordningen att beslutet ska fattas inom tre månader efter det att undersökningen har inletts, vilket har bekräftats av tribunalen. Vidare har sökandena uppgett att om kommissionen hade agerat inom den föreskrivna tidsfristen skulle de ha kunnat ta emot kontrollbesöket eftersom detta då inte skulle ha sammanfallit med börsintroduktionen.

291    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

w)     b) Tribunalens bedömning

292    Sökandena har för det första hävdat att institutionerna genom att avslå ansökan om marknadsekonomisk status i och med att något kontrollbesök inte hade ägt rum, gjorde sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 2.7 c i grundförordningen eftersom det inte krävs något kontrollbesök med tillämpning av denna artikel, och för det andra förfogade institutionerna, enligt sökandena, över betydelsefull information om deras sätt att fungera som institutionerna erhållit i samband med antidumpningsundersökningen avseende kiselmangan.

293    När det inledningsvis gäller argumentet att det enligt artikel 2.7 b i grundförordningen inte krävs något kontrollbesök, har det redan ovan i punkt 274 hänvisats till artikel 6.8 och artikel 16.1 i grundförordningen.

294    Enligt artikel 6.8 i grundförordningen ska kommissionen i görligaste mån undersöka riktigheten i de uppgifter som lämnas av berörda parter och som läggs till grund för de avgöranden som träffas. Eftersom artikel 6.8 i grundförordningen inte innehåller någon begränsning av räckvidden för skyldigheten att kontrollera de uppgifter som används till stöd för institutionernas slutsatser, utsträcks skyldigheten till att även omfatta information som en berörd part lämnar inom ramen för en ansökan om marknadsekonomisk status.

295    Härutöver kan kommissionen enligt artikel 16.1 i grundförordningen, om den finner detta lämpligt, genomföra besök i berörda parters lokaler. Denna bestämmelse innehåller inte någon som helst begränsning av möjligheten att göra sådana besök, beroende på vilka upplysningar som kommissionen önskar få bekräftade. Härav följer att artikel 16.1 i grundförordningen innebär att kommissionen har rätt att besöka en exporterande tillverkares lokaler när den ska behandla dennes ansökan om marknadsekonomisk status och att försäkra sig om att de uppgifter som lämnats i ansökan är riktiga om den finner detta nödvändigt.

296    Det faktum att det enligt artikel 2.7 b i grundförordningen inte krävs att något kontrollbesök genomförs i lokalerna hos en exporterande tillverkare som har ansökt om marknadsekonomisk status, betyder inte att ett sådant besök inte kan äga rum. Likaledes kan det inte anses att, arrangerandet av ett kontrollbesök inom ramen för en ansökan om marknadsekonomisk status, innebär att ett ytterligare villkor införs i artikel 2.7 b i grundförordningen.

297    Denna slutsats kan inte ifrågasättas genom de tidigare fall som sökandena nämnt, där kommissionen när den handlade ansökningar om marknadsekonomisk status inte genomförde något kontrollbesök utan nöjde sig med att göra en bedömning utifrån handlingarna.

298    Först och främst ankommer det nämligen, såsom har framhållits ovan i punkt 295, på institutionerna att avgöra huruvida det är lämpligt att genomföra ett kontrollbesök. Att ett kontrollbesök inte är nödvändigt i en antidumpningsundersökning hindrar följaktligen inte att det är nödvändigt i en annan.

299    Vidare kan de tidigare fall som sökandena har nämnt inte jämföras med situationen i förevarande mål. I såväl förordning nr 1212/2005 som i förordning nr 426/2005 tillämpade institutionerna ett stickprovsförfarande, i den mening som avses i artikel 17 i grundförordningen (nu artikel 17 i förordning nr 1225/2009), med hänsyn till det stora antalet exporterande tillverkare som var berörda och som hade ansökt om att beviljas marknadsekonomisk status. I det sammanhanget genomförde institutionerna kontrollbesök enbart i de exporterande tillverkarnas lokaler som ingick i stickprovet. Vad angick de övriga exporterande tillverkarna nöjde sig kommissionen med en bedömning utifrån handlingarna.

300    I fråga om det argument som bygger på att institutionerna förfogade över betydelsefull information om sökandenas situation som de erhållit i samband med antidumpningsundersökningen avseende kiselmangan, erinrar tribunalen om att det föreskrivs i artikel 2.7 b i grundförordningen att för att marknadsekonomisk status ska beviljas måste det visas, på grundval av en korrekt underbyggd ansökan från en tillverkare som omfattas av undersökningen, att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren i samband med produktion och försäljning av en den berörda liknande produkt. Härav följer att de slutsatser som institutionerna dragit inom ramen för en undersökning avseende en särskild produkt inte kan utsträckas till att omfatta en annan produkt. Härvidlag bör anmärkas, såsom rådet har gjort, att även om en undersökning gör det möjligt att visa att ett bolag uppfyller kriterierna för beviljande av marknadsekonomisk status för en särskild produkt, detta inte med automatik betyder att det även uppfyller kriterierna för en annan produkt. Det kan nämligen förhålla sig så att staten har ett strategiskt intresse i en produkt och intervenerar i besluten angående dess pris, kostnader och insatsvaror.

301    Följaktligen kan inte de uppgifter som erhållits vid behandlingen av de ansökningar om marknadsekonomisk status som framställts i undersökningen avseende kiselmangan användas vid behandlingen av sådana ansökningar i undersökningen avseende ferrokisel.

302    När det för det andra rör sig om invändningen angående åsidosättande av artikel 2.7 c i grundförordningen föreskrivs det i denna bestämmelse, såsom sökandena har betonat, att frågan huruvida marknadsekonomiska förhållanden råder för en producent ska avgöras inom tre månader efter det att undersökningen har inletts. I förevarande mål publicerades meddelandet om att inleda förfarandet i Europeiska unionens officiella tidning den 30 november 2006. Tremånadersfristen löpte således ut den 28 februari 2007. Emellertid erhöll sökandena ett svar på sin ansökan om marknadsekonomisk status först den 5 juli 2007, det vill säga mer än sex månader efter det att undersökningen inletts. Såsom sökandena har anfört överskreds således den tidsfrist som föreskrivs i artikel 2.7 c i grundförordningen.

303    En sådan oegentlighet kan endast påverka den angripna förordningens lagenlighet om sökandena visar att utgången med anledning av ansökan om marknadsekonomisk status skulle ha kunnat bli en annan om beslutet hade fattats inom den föreskrivna tidsfristen. Sökandenas påstående att de skulle haft möjlighet att ta emot kontrollbesöket om kommissionen hade agerat på ett annat sätt och försäkrat sig om att tremånadersfristen iakttagits, har emellertid inte kunnat styrkas genom någon bevisning. Sökandena påstod således vid förhandlingen att det skulle ha varit möjligt för dem att ta emot kontrollbesöket – vilket skulle ha ägt rum mellan den 21 februari och den 2 mars 2007 – om det hade arrangerats i januari 2007, eftersom börsintroduktionen inte hade krävt ökade arbetsinsatser förrän från och med slutet av februari 2007. Sökandena har inte företett någon som helst handling till stöd för påståendet. Tvärtom förklarade de i en skrivelse av den 14 februari 2007 att i februari 2007 hade förberedelserna för börsintroduktionen redan påbörjats för flera månader sedan.

304    Eftersom såväl börsintroduktionen som undersökningen avseende kiselmangan förmodligen hade tagit sökandenas personal i anspråk under relativt lång tid, är det föga troligt att sökandena skulle haft möjlighet att ta emot kontrollbesöket, även om det hade ägt rum tidigare, i synnerhet som ansökan om marknadsekonomisk status inte hade ingetts förrän den 15 december 2006.

305    Under dessa förhållanden kan det slås fast att sökandena inte har visat att den oegentlighet som konstaterats med avseende på artikel 2.7 c i grundförordningen kan motivera att den angripna förordningen ogiltigförklaras.

306    Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del.

D –  Den fjärde grunden: Sökandenas rätt till försvar

1.     Den fjärde grundens första del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar, såtillvida att institutionerna underlät att i rätt tid tillhandahålla en konsekvent sammanfattning av de konfidentiella handlingarna i förfarandet

x)     a) Parternas argument

307    Sökandena har hävdat att deras rätt till försvar har åsidosatts eftersom kvaliteten på de icke-konfidentiella uppgifter som de fick tillgång till samt den tidpunkt då uppgifterna överlämnades allvarligt påverkade deras möjlighet att bemöta påståendet att den dumpade importen hade orsakat väsentlig skada.

308    De har således för det första anfört att de icke-konfidentiella uppgifter som lämnats av gemenskapsproducenterna, i form av indexerade uppgifter, var otillräckliga. Dessa var inte tillräckligt detaljerade för att sökandena skulle kunna förstå innehållet i den konfidentiella information som överlämnats. Sökandena har härvidlag preciserat att de icke-konfidentiella indexerade uppgifterna till största delen inte åtföljdes av någon förklarande text och att de därför hade förhindrats att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin rätt till försvar. Enligt sökandena innehöll vidare dessa uppgifter inte information angående alla skadeindikatorerna. Exempelvis saknades upplysningar om exporten och försäljningen till associerade bolag.

309    För det andra anser sökandena att sammanfattningarna av de indexerade uppgifterna borde ha funnits bland de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet redan från och med januari 2007. De hade dock inte förts till nämnda handlingar förrän den dag då förordningen om preliminär tull offentliggjordes, det vill säga den 28 augusti 2007. Rent konkret betyder detta att sökandena förlorade nio månader under vilka de inte kunde studera dessa uppgifter och således inte kunde återkomma förrän i ett mycket sent skede av förfarandet till en väsentlig del av vad de redan hade lagt fram. Närmare bestämt hade de inte kunnat besvara vissa obesvarade frågor och erhålla vissa relevanta upplysningar före den sista dagen för ingivande av yttranden över handlingen med preliminära uppgifter.

310    För det tredje har sökandena förklarat att de sammanfattningar av indexerade uppgifter som fördes till de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet den 28 augusti 2007 motsade de tidigare icke-konfidentiella uppgifterna. Detta betydde att de uppgifter som lämnats, efter att ha kontrollerats, visade sig vara inkorrekta. Dessutom har sökandena angett att uppgifterna innehöll många avvikelser från det normala och detta gällde särskilt uppgifterna om FerroAtlántica och FerroPem.

311    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

y)     b) Tribunalens bedömning

312    Det är mot bakgrund av artikel 19.1 och 19.2 i grundförordningen (nu artikel 19.1 och 19.2 i förordning nr 1225/2009) och den rättspraxis som nämns ovan i punkt 110 som det ska avgöras om sökandenas rätt till försvar verkligen har åsidosatts till följd av den dåliga kvaliteten på den icke-konfidentiella versionen av de sammanfattningar av uppgifter som var och en av gemenskapsproducenterna lämnade angående förändringar i deras ekonomiska situation och till följd av den tidpunkt då den fördes till de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet.

313    När det för det första gäller argumentet som bygger på att den icke-konfidentiella versionen av nämnda sammanfattningar var otillräcklig på grund av att det saknades förklarande text bör det framhållas att nämnda sammanfattningar består av detaljerade tabeller, gemenskapsproducent för gemenskapsproducent och år för år, mellan år 2003 och undersökningsperioden som visar hur 19 olika skadefaktorer har förändrats. Det behövs inte någon förklarande text för att förstå dessa förändringar och sökandena kunde på ett ändamålsenligt sätt ge uttryck för sina synpunkter på nämnda förändringar.

314    För övrigt har sökandena påstått i sina inlagor att de i avsaknad av förklarande text var tvungna att försöka gissa hur gemenskapsproducenternas situation i realiteten var beskaffad och att de därför hade förhindrats att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin rätt till försvar. Det framgår emellertid av deras yttranden över handlingen med preliminära uppgifter att de i själva verket har invänt mot att det saknades förklaringar av orsakerna till de tendenser som iakttagits i fråga om varje gemenskapsproducent. Institutionerna hade dock ingen skyldighet att begära av gemenskapsproducenterna att de skulle tillhandahålla sådana förklaringar, eftersom det inte ankommer på nämnda producenter att göra en analys i enlighet med artikel 3.7 i grundförordningen (nu artikel 3.7 i förordning nr 1225/2009) för att säkerställa att den skada som vållas av andra kända faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. En sådan analys ska utföras av institutionerna till stöd för det preliminära och det slutgiltiga avgörandet. Det fanns med andra ord ingen anledning att leta efter en sådan förklaring i den icke-konfidentiella versionen av de uppgifter som gemenskapsproducenterna tillhandahållit utan förklaringen ska sökas i den analys som utförts av institutionerna.

315    Såsom framgår av punkterna 193–203 ovan, analyserade institutionerna de bakomliggande orsakerna till vissa särskilda tendenser hos gemenskapsproducenterna. Då analysen återfinns såväl i förordningen om preliminär tull som i handlingarna med preliminära och slutliga uppgifter kunde emellertid sökandena på ett ändamålsenligt sätt ge uttryck för sina synpunkter på den, vilket de för övrigt också har gjort. Sökandena har exempelvis i den underavdelning i sitt yttrande över handlingen med preliminära uppgifter, i vilken de hävdade att det var nödvändigt att den icke-konfidentiella versionen av uppgifterna angående den ekonomiska utvecklingen hos de enskilda gemenskapsproducenterna innehöll förklarande noter, framfört ett antal argument angående orsakerna till de tendenser som iakttagits i fråga om varje gemenskapsproducent.

316    Tribunalen konstaterar följaktligen att sökandena har utövat sin rätt till försvar och att institutionerna inte kan kritiseras för något som helst åsidosättande av denna rätt, till följd av avsaknaden av förklarande noter i de indexerade uppgifterna angående gemenskapsproducenterna i den icke-konfidentiella versionen av handlingarna i förfarandet.

317    I samband med argumentet angående avsaknaden av uppgifter rörande vissa skadeindikatorer, har sökandena vidare hänvisat till uppgifter angående exporten och försäljningen till associerade bolag. Emellertid innehåller tabellerna, tvärtemot vad sökandena har påstått, uppgifter angående exporten. Dessutom har rådet i sina inlagor, i fråga om uppgifterna angående försäljningen till associerade bolag, förklarat att även om dessa uppgifter inte återfinns i de tabeller i vilka de skadeindikatorer som rör gemenskapsproducenterna sammanfattas, återfinns de i gengäld i en annan del av de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet vilken sökandena har konsulterat flera gånger. Som svar på en begäran om att tribunalen ska besluta om att handlingar ska företes genom en processledningsåtgärd, företedde rådet dessa uppgifter såsom de framgick av de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet.

318    Mot bakgrund av det ovan anförda kan argumentet angående avsaknaden av uppgifter om vissa skadeindikatorer inte godtas.

319    För det andra måste det slås fast angående den tidpunkt då de icke-konfidentiella uppgifterna om gemenskapsproducenterna delgavs sökandena, att de fördes till de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet den 28 augusti 2007 och att den angripna förordningen inte antogs förrän den 25 februari 2008. Förvisso kunde sökandena inte tillkännage sina synpunkter på dessa uppgifter innan förordningen om preliminär tull antogs. Det följer inte desto mindre av rättspraxis att även om det antogs att principen om respekt för rätten till försvar medför ett krav på att exportörerna ska underrättas om de viktigaste faktiska omständigheterna och övervägandena på grundval av vilka institutionerna avser att införa preliminära tullar, kan det förhållandet att denna rätt inte respekteras inte i sig leda till att en förordning om införande av slutgiltiga tullar blir ogiltig, om det under förfarandet för att anta en förordning om införande av en slutgiltig tull har vidtagits åtgärder för att undanröja ett fel i förfarandet för antagande av en motsvarande förordning om införande av en preliminär tull (domstolens dom av den 3 maj 2001 i de förenade målen C‑76/98 P och C‑77/98 P, Ajinomoto och NutraSweet mot rådet och kommissionen, REG 2001, s. I‑3223, punkt 67).

320    Eftersom sökandena förfogade över flera månader innan den angripna förordningen antogs för att tillkännage sina synpunkter på dessa uppgifter, kan det inte anses att deras rätt till försvar har åsidosatts till följd av att uppgifterna fördes till handlingarna i förfarandet så pass sent.

321    För det tredje kan sökandena inte förväxla uteblivet iakttagande av deras rätt till försvar med förekomst av faktiska fel som kan påverka den angripna förordningens lagenlighet när det gäller de inkonsekvenser och avvikelser från det normala som påverkat dessa uppgifter. Den omständigheten att sökandena anser att uppgifterna angående gemenskapsproducenterna är inkonsekventa och behäftade med avvikelser från det normala visar inte, detta till trots, att kommissionen har åsidosatt sökandenas rätt till försvar.

322    Härav följer att talan inte kan bifallas på den fjärde grundens första del.

2.     Den fjärde grundens andra del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar, såtillvida att institutionerna underlät att reagera på de avvikelser från det normala som förekom i de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet

z)     a) Parternas argument

323    Sökandena har hävdat att förekomsten av avvikelser från det normala i de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet, på vilka institutionerna inte hade reagerat, trots påpekanden om detta betydligt minskade värdet på de tillgängliga uppgifterna i nämnda handlingar och således utgjorde en allvarlig inskränkning av deras möjlighet att utöva sin rätt till försvar. Således anges det varken i de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet eller i handlingen med slutliga uppgifter varför OFZ minskade antalet anställda till hälften mellan år 2003 och år 2004. Det förklarades dessutom varken i de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet eller i handlingen med slutliga uppgifter hur kostnadsfördelningen skulle ske efter FerroAtlánticas förvärv av FerroPem år 2005. Detta hade emellertid en betydande inverkan på dessa företags lönsamhet. Det tillhandahölls inte heller någon förklarande text till uppgifterna om investeringar. Sökandena har även frågat sig hur FerroAtlántica kunde öka sin försäljning medan Huta Laziskas försäljning hade minskat med två tredjedelar. Sökandena har slutligen understrukit skiljaktigheterna mellan den information som ursprungligen tillhandahållits och den som efterhand fördes till handlingarna i förfarandet.

324    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

å)     b) Tribunalens bedömning

325    Det argument som redogjorts för i denna del av den fjärde grunden är en variant av det som sökandena framförde, inom ramen för den första delen av denna grund, enligt vilken vissa avvikelser från det normala påverkat uppgifterna i de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet. De har anfört att de påpekade avvikelserna för institutionerna under förfarandets gång utan att dessa reagerade.

326    Såsom det har förklarats ovan i punkt 321 kan sökandena inte förväxla uteblivet iakttagande av deras rätt till försvar med förekomst av faktiska fel som kan påverka den angripna förordningens lagenlighet. Den ytterligare omständigheten att sökandena anser att uppgifterna angående gemenskapsproducenterna är inkonsekventa och behäftade med avvikelser från det normala visar inte heller att kommissionen har åsidosatt sökandenas rätt till försvar.

327    I vart fall har sökandena, eftersom de hävdat att de uppmärksammade institutionerna på förekomsten av dessa avvikelser från det normala, just därigenom visat att de på ett ändamålsenligt sätt har tillkännagett sina synpunkter på dessa avvikelser från det normala. Följaktligen kan de inte göra gällande att det skett ett åsidosättande av deras rätt till försvar. Det ska härvidlag erinras om att enligt den rättspraxis som nämns ovan i punkt 110 kräver iakttagandet av rätten till försvar på intet sätt att institutionerna bemöter varje argument som en exporterande tillverkare har lagt fram under förfarandet, utan enbart att de berörda parterna ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt försvara sina intressen.

328    Härav följer att talan inte kan bifallas på den fjärde grundens andra del.

3.     Den fjärde grundens tredje del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar, såtillvida att institutionerna underlät att reagera på deras yttranden

ä)     a) Parternas argument

329    Sökandena har hävdat att institutionerna har åsidosatt deras rätt till försvar genom att inte beakta flera av deras argument under förfarandets gång och genom att underlåta att motivera varför argumenten lämnades utan avseende. Sökandena har således förklarat att institutionerna exempelvis inte bemötte deras argument att det var omöjligt för dem att ta emot kontrollbesöket och att de hade gjort sitt bästa för att samarbeta. Vidare var gemenskapsmarknadens priser på ferrokisel de högsta i världen. Nedskärningen av personalen föregick nedgången för gemenskapsindustrins produktion. Huta Laziska har förklarat att dess produktion under undersökningsperioden fastställdes till endast 29 procent av dess produktion år 2003, medan bolaget i stort sett hade lika många anställda som under det sistnämnda året. Priserna på ferrokisel följer samma utveckling på samtliga stora marknader i världen. Om tidigare antidumpningsförfaranden i ferrokiselindustrin togs i beaktande är det inte sannolikt att antidumpningsåtgärderna rent konkret skulle gynna gemenskapsindustrin.

330    Rådet har med stöd av intervenienterna bestritt sökandenas argument.

a)     b) Tribunalens bedömning

331    Det framgår av rubriken till denna del av den fjärde grunden att sökandena har gjort gällande att deras rätt till försvar har åsidosatts. Det kan emellertid konstateras att de i sak även har anfört att motiveringsskyldigheten åsidosatts. Enligt rättspraxis ska emellertid de grunder som en sökande åberopar tolkas utifrån deras innehåll snarare än utifrån hur de kvalificeras (domstolens dom av den 15 december 1961 i de förenade målen 19/60, 21/60, 2/61 och 3/61, Fives Lille Cail m.fl. mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 559). Följaktligen ska inte endast grunden avseende åsidosättande av sökandenas rätt till försvar utan även invändningen avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten prövas.

332    För det första är det viktigt, beträffande grunden om åsidosättande av sökandenas rätt till försvar, att erinra om att enligt den rättspraxis som nämns ovan i punkt 110, kräver iakttagandet av rätten till försvar på intet sätt att institutionerna bemöter varje argument som en exporterande tillverkare framför under förfarandets gång, utan enbart att de berörda parterna ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt försvara sina intressen. Eftersom sökandena har hävdat att de framfört ett antal argument under antidumpningsförfarandets gång, har de just därigenom visat att de haft tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sina synpunkter. Följaktligen kan de inte göra gällande att det skett ett åsidosättande av deras rätt till försvar.

333    För det andra måste det slås fast, vad gäller invändningen om åsidosättande av motiveringsskyldigheten, att det resonemang som föranledde institutionerna att först införa preliminär och sedan slutgiltig antidumpningstull, klart och tydligt framgår av den angripna förordningen. Institutionerna utförde en analys i enlighet med artikel 3.7 i grundförordningen för att säkerställa att den skada som vållas av andra kända faktorer inte tillskrivs den dumpade importen. Eftersom slutsatserna av den analysen återges i skälen 115–136 i förordningen om preliminär tull och i skälen 96–101 i den angripna förordningen, var institutionerna med avseende på den rättspraxis som anges ovan i punkt 256, inte härutöver skyldiga att bemöta sökandenas argument angående ferrokiselprisernas nivå och utveckling i gemenskapen och i övriga världen, förhållandet mellan färre arbetstillfällen i gemenskapsindustrin och produktionsminskningen, Huta Laziskas speciella situation samt tidigare antidumpningsförfaranden. Eftersom kommissionen hade förklarat i skälen 10 och 25 i förordningen om preliminär tull varför den ansåg att den omständigheten att sökandena inte hade tillåtit något kontrollbesök motiverade att det med tillämpning av artikel 18.1 i grundförordningen inte togs hänsyn till de uppgifter som de tillhandahållit, var institutionerna inte skyldiga att bemöta sökandenas detaljerade argument angående konsekvenserna av det uteblivna besöket.

334    Det ska i vart fall uppmärksammas att institutionerna bemötte alla dessa argument. Således besvarade kommissionen delvis sökandenas argument angående kontrollbesöket, i skäl 25 i förordningen om preliminär tull. Kommissionen förklarade nämligen delvis i detta skäl varför den inte kunde tillämpa slutsatserna från undersökningen avseende kiselmangan på undersökningen avseende ferrokisel. Argumenten angående ferrokiselprisernas nivå och utveckling i gemenskapen och i övriga världen beaktades i skälen 87–90 i den angripna förordningen. Institutionerna analyserade hur gemenskapens sysselsättning och produktion hade utvecklats i skälen 91, 102 och 103 i förordningen om preliminär tull. Institutionerna beaktade Huta Laziskas speciella situation, särskilt i skäl 93 i förordningen om preliminär tull samt i skälen 100 och 101 i den angripna förordningen. Slutligen förklarade rådet i skälen 117 och 118 i den angripna förordningen varför det ansåg att det inte var möjligt att grunda sig på tidigare antidumpningsförfaranden.

335    Härav följer att sökandena inte har visat att det skett något åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den tredje delen av den fjärde grunden. Talan kan således inte vinna bifall med stöd av den fjärde grunden.

336    Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

337    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet ska de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med vad rådet och Euroalliages har yrkat.

338    Vidare ska enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna medlemsstater och institutioner som har intervenerat i ett mål, bära sina egna rättegångskostnader. Kommissionen ska således bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Transnational Company ”Kazchrome” AO och ENRC Marketing AG ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta de rättegångskostnader som åsamkats Europeiska unionens råd och Euroalliages. Europeiska kommissionen ska bära sin rättegångskostnad.

Pelikánová Jürimäe Soldevila Fragoso

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 oktober 2011.

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

A –  Den första grunden: Orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan

1.  Den första grundens första del: Tolkningen av tillämpliga rättsprinciper vid bedömningen av orsakssambandet

a)  Parternas argument

b)  Tribunalens bedömning

2.  Den andra grundens andra till åttonde del: Bedömningen, var och en för sig, av andra skadefaktorer än den dumpade importen

c)  a) Den första grundens andra del: Utvecklingen av efterfrågan på stål samt av priserna på gemenskapsmarknaden och världsmarknaden.

Parternas argument

Tribunalens bedömning

d)  b) Den första grundens tredje del: Verkningarna av gemenskapsindustrins påstådda självförvållade skada

Den första invändningen avseende vissa gemenskapsproducenters produktionsomställning

–  Parternas argument

–  Tribunalens bedömning

Den andra invändningen avseende vissa gemenskapsproducenters beslut att göra uppehåll i sin produktion

–  Parternas argument

–  Tribunalens bedömning

Den tredje invändningen om användningen av den nominella teoretiska produktionskapaciteten

–  Parternas argument

–  Tribunalens bedömning

Den fjärde invändningen avseende gemenskapens investeringar år 2005 och under undersökningsperioden

–  Parternas argument

–  Tribunalens bedömning

e)  c) Den första grundens fjärde del: De ökade råvarukostnadernas inverkan

Parternas argument

Tribunalens bedömning

f)  d) Den första grundens femte del: Verkningarna av vikande efterfrågan år 2005

Parternas argument

Tribunalens bedömning

g)  e) Den första grundens sjätte del: Verkningarna av import med ursprung i andra tredjeländer

Parternas argument

Tribunalens bedömning

h)  f) Den första grundens sjunde del: Gemenskapsproducenternas brist på konkurrenskraft innan det förekom någon skadlig import

Parternas argument

Tribunalens bedömning

i)  g) Den första grundens åttonde del: Omständigheter hänförliga till producenternas egna förhållanden

Parternas argument

Tribunalens bedömning

3.  Avsaknaden av gemensam bedömning av skadefaktorerna (första grundens första och åttonde del)

j)  a) Parternas argument

k)  b) Tribunalens bedömning

B –  Den andra grunden: Huruvida det finns ett gemenskapsintresse

1.  Den andra grundens första del: Ferrokiselprisernas tendens att öka efter undersökningsperioden

l)  a) Parternas argument

m)  b) Tribunalens bedömning

2.  Den andra grundens andra del: Tidigare erfarenheter visar att antidumpningsåtgärder inte hjälper gemenskapsindustrin

n)  a) Parternas argument

o)  b) Tribunalens bedömning

3.  Den andra grundens tredje del: Bedömningen av antidumpningsåtgärdernas inverkan på användarna

p)  a) Parternas argument

q)  b) Tribunalens bedömning

C –  Den tredje grunden: Det bristande samarbetet, användningen av tillgängliga uppgifter och beviljandet av marknadsekonomisk status

1.  Den tredje grundens första del: Det bristande samarbetet

r)  a) Parternas argument

s)  b) Tribunalens bedömning

2.  Den tredje grundens andra del: Användningen av tillgängliga uppgifter utan beaktande av kontrollerbara uppgifter

t)  a) Parternas argument

u)  b) Tribunalens bedömning

3.  Den tredje grundens tredje del: Avslaget på ansökan om marknadsekonomisk status

v)  a) Parternas argument

w)  b) Tribunalens bedömning

D –  Den fjärde grunden: Sökandenas rätt till försvar

1.  Den fjärde grundens första del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar, såtillvida att institutionerna underlät att i rätt tid tillhandahålla en konsekvent sammanfattning av de konfidentiella handlingarna i förfarandet

x)  a) Parternas argument

y)  b) Tribunalens bedömning

2.  Den fjärde grundens andra del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar, såtillvida att institutionerna underlät att reagera på de avvikelser från det normala som förekom i de icke-konfidentiella handlingarna i förfarandet

z)  a) Parternas argument

å)  b) Tribunalens bedömning

3.  Den fjärde grundens tredje del: Åsidosättande av sökandenas rätt till försvar, såtillvida att institutionerna underlät att reagera på deras yttranden

ä)  a) Parternas argument

a)  b) Tribunalens bedömning

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: engelska.