Mål T‑21/17

RL

mot

Europeiska unionens domstol

”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2015 – Beslut att inte befordra sökanden till lönegrad AD 10 med verkan från den 1 juli 2015 – Övergång mellan institutioner – Tidsproportionerligt system – Jämförelse av kvalifikationer – Artikel 45 i tjänsteföreskrifterna – Ansvar”

Sammanfattning – Tribunalens dom (nionde avdelningen) av den 14 december 2017

1.      Talan väckt av tjänstemän – Talan mot beslutet att avslå klagomålet – Upptagande till prövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Förflyttning mellan institutioner under befordringsförfarandet – Den ursprungliga institutionens behörighet att besluta om befordran

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

3.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Förflyttning mellan institutioner under befordringsförfarandet – Tilldelning av befordringspoäng – Procedur – Tidsproportionerligt system för befordran vid Europeiska unionens domstol

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 6 och 45)

4.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Likabehandling

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

5.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Institutionernas självständighet – Tjänsteman som flyttat från en annan institution – Utebliven befordran trots att villkoren för befordran var uppfyllda vid den ursprungliga institutionen – Bestraffning av tjänstemannen med anledning av att denne bytt institution – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

6.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor

(Artikel 340 FEUF)

7.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Skada – Ekonomisk skada som påstås ha uppkommit till följd av en nekad befordran – Skadan är inte säker eftersom rätt till befordran saknas

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

1.      Se domen.

(se punkt 26)

2.      I enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, är det, när en tjänsteman kan befordras under det år då denne förflyttas från en institution till en annan, tillsättningsmyndigheten vid den ursprungliga institutionen som är behörig att fatta beslut om befordran.

Det följer med nödvändighet av att det är tillsättningsmyndigheten vid ursprungsinstitutionen som är behörig att besluta om befordran för en tjänsteman under det år då han eller hon överförs och av att det på grundval av denna behörighet är nödvändigt att jämföra kollegor vid samma institution vid tidpunkten för denna jämförelse att den berörda ursprungsinstitutionen tillämpar sitt eget befordringssystem.

(se punkterna 33 och 35)

3.      När det gäller befordran vid överföring till en annan institution är det nödvändigt att jämföra meriterna för överförda tjänstemän med de tjänstemän som alltjämt var deras kollegor under året före överföringen. Tillsättningsmyndigheten kan nämligen i praktiken, vid prövningen av om en tjänsteman ska befordras med retroaktiv verkan från den 1 januari år N, endast göra en jämförande bedömning av tjänstemännens tidigare meriter, i synnerhet under år N-1, utifrån de betygsrapporter som lämnats för dessa tjänstemän under år N-1 och tidigare år.

Befordran beslutas retroaktivt, med verkan från en tidpunkt då den berörde tjänstemannen tillhörde den institution som är behörig att besluta om befordran. Medgivandet av en befordran förutsätter nämligen att det finns en budgeterad tjänst tillgänglig som motsvarar den ifrågavarande lönegraden och varje institution fastställer självständigt hur många anställda den ska ha, enligt artikel 6 i tjänsteföreskrifterna, och motsvarande gäller för förteckningen över tillgängliga tjänster. Den institution som är behörig att besluta om befordran kan således befordra den berörda tjänstemannen endast vid en tidpunkt då den kan tillsätta en vakant tjänst, det vill säga under den period då tjänstemannen tillhör sagda institution.

Det ska således anses att de befordringspoäng som ges enligt det tidsproportionerliga systemet under år N, oberoende av om de lämnas efter en jämförande undersökning beträffande år N eller om de följer efter en enkel fiktiv extrapolering av de meriter som uppnåtts under år N-1, endast kan ges så länge som berörd tjänsteman tillhör den institution som är behörig att göra en jämförande bedömning av tjänstemannens meriter och därmed besluta om befordran. Eftersom tilldelningen av befordringspoäng, i likhet med senare ingripanden av den partssammansatta befordringskommittén och av tillsättningsmyndigheten, utgör en del av befordringsförfarandet år N, i syfte att fastställa tidpunkten för befordran av berörd tjänsteman, kan dessa poäng endast ges fram till den tidpunkt då institutionen är behörig att jämföra sökandens meriter med meriterna för hans kollegor inom denna institution och får befordra honom, det vill säga i förevarande fall tidpunkten för överföringen av sökanden till den andra institutionen.

(se punkterna 37, 38 och 40)

4.      Se domen.

(se punkterna 47 och 48)

5.      Det framgår visserligen av rättspraxis att det ankommer på institutionerna att försäkra sig om dels att mobiliteten inte påverkar tjänstemännens karriärutveckling, dels att överförda tjänstemän inte bestraffas inom ramen för befordringsförfarandet.

Det följer emellertid av betydelsen av varje institutions självständighet som arbetsgivare att en tjänsteman som överförs till en annan institution inte kan förvänta sig tillämpning av samma befordringsbestämmelser som de mer förmånliga sådana som tillämpats av hans ursprungsinstitution för att göra gällande att han bestraffats i befordringshänseende till följd av sin övergång.

Tjänsteföreskrifterna ger inte upphov till någon rätt till befordran, ens till tjänstemän som uppfyller alla villkor för att kunna befordras, däribland att de uppnått miniminivån för befordran. Tilldelning av befordringspoäng fastställer nämligen inte definitivt institutionens inställning vid utgången av ett befordringsförfarande eftersom tillsättningsmyndigheten behåller sitt utrymme för skönsmässig bedömning och inte är bunden av de befordringspoäng som tilldelats av direktörer eller enhetschefer, och heller inte av referensnivån eller samrådskommittén för befordran.

(se punkterna 53–55)

6.      Se domen.

(se punkt 59)

7.      Se domen.

(se punkt 60)