Mål C‑487/19
W.Ż.
(begäran om förhandsavgörande från Sąd Najwyższy (Izba Cywilna))
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 oktober 2021
”Begäran om förhandsavgörande – Rättsstatsprincipen – Effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten – Artikel 19.1 andra stycket FEU – Principerna om domares oavsättlighet och oavhängighet – En domare vid en allmän domstol omplaceras, utan dennes samtycke – Överklagande – Avvisningsbeslut som meddelats av en domare vid Sąd Najwyższy (Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych) (Högsta domstolen (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter), Polen)) – Domare som tillsatts av Republiken Polens president på grundval av en resolution från Nationella domstolsrådet, trots att domstol inhiberat denna resolution i avvaktan på att EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande – Domare som inte kan anses utgöra en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag – Unionsrättens företräde – Fråga huruvida det är möjligt att betrakta ett sådant avvisningsbeslut som en nullitet”
1. Medlemsstater – Skyldigheter – Införande av de rättsmedel som krävs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd – Iakttagande av principerna om domares oavsättlighet och oavhängighet – Bestämmelser som är tillämpliga då domare omplaceras utan deras samtycke därtill – Omplaceringsåtgärder som endast får vidtas av legitima skäl, såsom allokering av tillgängliga personalresurser – Faktisk möjlighet att få dessa åtgärder prövade i domstol
(Artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47, 48 och 51.1)
(se punkterna 102–118)
2. Grundläggande rättigheter – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Stadfäst i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna – Samma innebörd och räckvidd – Den skyddsnivå som säkerställs genom stadgan står inte i strid med den skyddsnivå som garanteras i konventionen
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket och artikel 52.3)
(se punkt 123)
3. Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Rätt till en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag – Räckvidd
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)
(se punkterna 126–130, 147 och 148)
4. Medlemsstater – Skyldigheter – Införande av de rättsmedel som krävs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd – Iakttagande av principen om domares oavhängighet – Företräde – Nationella domstolars skyldigheter – Överklagande, som getts in av en domare vid en domstol som kan tolka och tillämpa unionsrätten, mot ett beslut att omplacera vederbörande utan dennes samtycke – Jävsinvändning som framställs i samband med ett sådant överklagande – Beslut av organ som dömer i sista instans och såsom ensamdomare om avslag på nämnda överklagande – Tillsättningen av ensamdomaren har uppenbart skett i strid med de grundläggande reglerna för det aktuella domstolsväsendet – Tillsättningen har skett på ett sätt som gett upphov till legitima tvivel hos enskilda rättssubjekt beträffande den aktuella ensamdomarens oavhängighet och opartiskhet – Beslut som är en nullitet
(Artikel 19.1 andra stycket FEU; artikel 267 FEUF)
(se punkterna 138–146 och 149–161 i domskälen samt domslutet)
Resumé
I augusti 2018 omplacerades domaren W.Ż., som tjänstgör vid en regional domstol i Polen, utan hans samtycke från den avdelning där han tjänstgjorde till en annan avdelning vid samma domstol. Han överklagade detta omplaceringsbeslut till Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS) som fann att det saknades anledning att döma i saken. I november 2018 överklagade W.Ż. denna resolution till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) och framställde därvid även en jävsinvändning gentemot samtliga domare i den avdelning som hade att pröva överklagandet, det vill säga Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, Polen) (nedan kallad kontrollavdelningen). Han ansåg att ledamöterna på denna avdelning, med hänsyn till det sätt på vilket de hade tillsatts, inte kunde anses uppfylla erforderliga garantier för oavhängighet och opartiskhet.
Sąd Najwyższy (Izba Cywilna) (Högsta domstolen (tvistemålsavdelningen), Polen), som har att pröva denna jävsinvändning, har i sitt beslut om hänskjutande angett att överklaganden har ingetts till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) mot KRS resolution nr 331/2018, med förslag till Republiken Polens president om vilka nya domare som skulle tillsättas på kontrollavdelningen. Trots att sistnämnda domstol förordnat om inhibition av denna resolution, tillsatte Republiken Polens president vissa av de kandidater som hade föreslagits i resolutionen till domare vid kontrollavdelningen.
I mars 2019 – trots att förfarandet vid Högsta förvaltningsdomstolen fortfarande pågick och trots att nämnda domstol hade hänskjutit en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen avseende en annan resolution från KRS i vilken Republiken Polens president föreslogs en förteckning över kandidater till domare vid Högsta domstolen(1) – tillsattes en ny domare vid kontrollavdelningen (nedan kallad domaren vid kontrollavdelningen) på grundval av resolution nr 331/2018. I egenskap av ensamdomare, utan att ha tillgång till handlingarna i målet och utan att ha hört W.Ż., meddelade den nya domaren ett beslut (nedan kallat det omtvistade beslutet) att avvisa W.Ż.:s överklagande av KRS resolution om att det saknades anledning att döma i saken.
Den hänskjutande domstolen har bett EU-domstolen att klargöra huruvida en domare som tillsatts under sådana omständigheter utgör en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i bland annat artikel 19.1 andra stycket FEU(2) och begärt att EU-domstolen ska precisera vilka följder som ett fastställande av att en sådan kvalificering inte föreligger skulle kunna få för det omtvistade beslutet.
I sin dom, som meddelas av stora avdelningen, uttalar sig EU-domstolen om de omständigheter som en nationell domstol måste beakta för att komma fram till att det i ett förfarande för tillsättning av en domare föreligger sådana oegentligheter som hindrar att domaren kan anses utgöra en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, samt vilka konsekvenser principen om unionsrättens företräde i ett sådant fall får för ett sådant avgörande som det omtvistade beslutet som meddelats av en sådan domstol.
EU-domstolens bedömning
EU-domstolen konstaterar inledningsvis att en allmän domstol som en polsk regional domstol omfattas av det polska systemet med rättsmedel inom ”de områden som omfattas av unionsrätten” i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU. För att en sådan domstol ska kunna säkerställa det effektiva domstolsskydd som krävs enligt denna bestämmelse är det av avgörande betydelse att dess oavhängighet bevaras. En omplacering av en domare utan dennes samtycke kan emellertid utgöra ett åsidosättande av principerna om domares oavsättlighet och oavhängighet. En sådan omplacering kan nämligen påverka omfattningen av den berörda domarens befogenheter och handläggningen av de akter som tilldelats domaren samt få betydande konsekvenser för dennes levnadsbetingelser och karriärutveckling. Den kan således utgöra ett sätt att kontrollera innehållet i domstolsavgöranden och få liknande verkningar som en disciplinåtgärd. Kravet på domarnas oavhängighet innebär följaktligen ett krav på att det regelverk som är tillämpligt på omplaceringar utan vederbörandes samtycke ska uppfylla de garantier som krävs för att undvika att denna oavhängighet äventyras genom direkta eller indirekta yttre ingripanden. Sådana omplaceringsåtgärder, som endast kan beslutas av legitima skäl som särskilt avser allokeringen av tillgängliga personalresurser, bör således kunna bestridas i domstol, i enlighet med ett förfarande som till fullo garanterar rätten till försvar.
EU-domstolen konstaterar därefter att tillsättningen av en domare på kontrollavdelningen i strid med Högsta förvaltningsdomstolens slutliga avgörande om inhibition av KRS resolution nr 331/2018, och utan att invänta EU-domstolens dom i målet A.B. m.fl. (tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) (C‑824/18), har undergrävt effektiviteten hos det system med förhandsavgöranden som införts genom artikel 267 FEUF. När denna tillsättning ägde rum kunde EU-domstolens svar i det målet nämligen leda till att Högsta förvaltningsdomstolen, i förekommande fall, skulle behöva ogiltigförklara KRS resolution nr 331/2018 i dess helhet.
Vad gäller övriga omständigheter kring tillsättningen av domaren vid kontrollavdelningen, erinrar EU-domstolen även om följande. EU-domstolen har nyligen uttalat att vissa omständigheter som påtalats av den hänskjutande domstolen – avseende nyligen vidtagna ändringsåtgärder som påverkat sammansättningen vid KRS – kan ge upphov till rimligt tvivel vad gäller bland annat KRS oavhängighet.(3) Dessutom har denna tillsättning och det omtvistade beslutet skett trots att den hänskjutande domstolen höll på att pröva en jävsinvändning som framställts mot samtliga domare som då var i tjänst vid kontrollavdelningen.
De ovannämnda omständigheterna kan sammantagna, med förbehåll för de slutliga bedömningar som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, leda till slutsatsen att tillsättningen av domaren vid kontrollavdelningen uppenbart strider mot de grundläggande reglerna för tillsättning av domare vid Högsta domstolen. Samma omständigheter kan även föranleda den hänskjutande domstolen att dra slutsatsen att de förhållanden under vilka tillsättningen skedde har äventyrat integriteten i det resultat som tillsättningsförfarandet ledde fram till, genom att bidra till att enskilda rättssubjekt hyser rimliga tvivel samt att det framstår som att domaren vid kontrollavdelningen inte är oavhängig eller opartisk, vilket inverkar menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat.
EU-domstolen slår följaktligen fast att enligt artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde ska en nationell domstol som har att pröva en jävsinvändning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, när en sådan konsekvens är nödvändig med hänsyn till den aktuella processuella situationen för att säkerställa unionsrättens företräde, förklara att ett beslut såsom det omtvistade beslutet är en nullitet, om det framgår av samtliga villkor och omständigheter kring tillsättningen av den domare som meddelat beslutet inte utgör en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i nämnda bestämmelse.