Language of document : ECLI:EU:T:2021:609

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)

den 22 september 2021 (*)

”EU-varumärke – Förfarande för återkallande av beslut och borttagande av införda uppgifter – Borttagande av en inskrivning som utgör ett uppenbart fel som EUIPO har gjort – Varumärke som ingår i ett insolvensförfarande – Registrering av en överlåtelse av varumärket – Frågan huruvida ett konkursförfarande eller liknande förfaranden kan äga rättsverkan i förhållande till tredje man – EUIPO:s behörighet – Omsorgsplikt – Artiklarna 20, 24, 27 och 103 i förordning (EU) 2017/1001 – Artiklarna 3, 7 och 19 i förordning (EU) 2015/848”

I mål T‑169/20,

Marina Yachting Brand Management Co. Ltd, Dublin (Irland), företrädd av advokaterna A. von Mühlendahl, C. Eckhartt och P. Böhner,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av M. Capostagno, i egenskap av ombud,

motpart,

varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var

Industries Sportswear Co. Srl, Venedig (Italien), företrädd av advokaten P. Cervato,

angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s andra överklagandenämnd den 10 februari 2020 (förenade ärendena R 252/2019–2 och R 253/2019–2) om förfaranden för borttagande av inskrivningar mellan Industries Sportswear och Marina Yachting Brand Management,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen),

sammansatt av ordföranden M.J. Costeira samt domarna D. Gratsias och M. Kancheva (referent),

justitiesekreterare: handläggaren A. Juhasz-Toth,

med beaktande av ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 mars 2020,

med beaktande EUIPO:s svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 13 augusti 2020,

med beaktande av intervenientens svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 5 augusti 2020,

efter förhandlingen den 5 maj 2021,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Moncler Srl ingav den 10 augusti 2012 en ansökan om registrering av EU-varumärke till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU‑varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i ändrad lydelse (ersatt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)).

2        Det sökta varumärket var ordkännetecknet MARINA YACHTING.

3        De varor och tjänster som registreringsansökningarna avsåg omfattades av klasserna 18, 25 och 35 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

4        Efter flera överlåtanden av registreringsansökan registrerades det sökta varumärket den 28 september 2014 under nummer 11111317 i intervenientens namn, närmare bestämt Industries Sportswear Co. Srl.

5        Den 13 oktober 2017 försattes intervenienten i konkurs genom beslut nr 142/2017 från Tribunale di Venezia (domstolen i Venedig, Italien), som meddelades inom ramen för insolvensförfarandet nr 138/2017.

6        Den 18 oktober 2017 registrerades överlåtelsen av det aktuella varumärket från intervenienten till Spring Holdings Sarl i EUIPO:s register på begäran av en företrädare som var gemensam för båda parterna (nedan kallad den gemensamma företrädaren).

7        Den 25 oktober 2017 underrättade den konkursförvaltare som utsetts av intervenienten (nedan kallad konkursförvaltaren) EUIPO dels om att intervenienten hade försatts i konkurs och ingav en kopia av det beslut som meddelats av Tribunale di Venezia (domstolen i Venedig) den 13 oktober 2017, dels att konkursen inträdde från och med sistnämnda datum till följd av att beslutet registrerats i det italienska bolagsregistret (registro delle imprese). Konkursförvaltaren begärde även att insolvensförfarandet avseende intervenienten skulle noteras i EUIPO:s register, i enlighet med artikel 24 i förordning 2017/1001, samt att registreringen av överlåtelsen av det aktuella varumärket till Spring Holdings skulle tas bort i enlighet med artikel 103 i samma förordning.

8        Den 9 april 2018 underrättade EUIPO konkursförvaltaren och den gemensamma företrädaren om sitt beslut att ta bort registreringen av nämnda överföring, eftersom den var felaktig, och att offentliggöra rättelsen samma dag.

9        Klaganden, Marina Yachting Brand Management Co. Ltd, ingav den 16 april 2018 en ansökan om registrering av överlåtelsen av det aktuella varumärket till förmån för detta bolag. Klaganden gjorde gällande att intervenienten ursprungligen överlåtit varumärket till Spring Holdings, och att detta senare bolag därefter överlåtit varumärket till klaganden. När det gäller den första överlåtelsen ingav bolaget en bestyrkt kopia, daterad den 21 mars 2018, av ett överlåtelseavtal som var daterat den 26 juni 2014 och, vad gäller den andra överlåtelsen, en bestyrkt kopia, daterad den 1 mars 2018, av ett överlåtelseavtal som var daterat den 15 december 2017.

10      Samma dag, det vill säga den 16 april 2018, registrerades överlåtelsen av äganderätten till det aktuella varumärket, först till Spring Holdings (registrering T 014185659), och därefter till klaganden (registrering T 014188703), i EUIPO:s register.

11      Den 23 juni 2018 ansökte konkursförvaltaren ånyo om registrering av intervenientens insolvensförfarande och begärde, i enlighet med artikel 103 i förordning nr 2017/1001, att inskrivningarna av överlåtelserna av det aktuella varumärket T 014185659 och T 014188703 skulle tas bort med stöd av artikel 42 i Regio decreto nr 267 (kungligt dekret nr 267/1942) av den 16 mars 1942 (GU nr 81 av den 6 april 1942) (nedan kallad den italienska konkurslagen), enligt vilken ett bolag i konkurs fråntas möjligheten att förvalta och åtnjuta dess tillgångar från och med dess insolvens, det vill säga, i klagandens fall, den 13 oktober 2017. Konkursförvaltaren preciserade även att han redan hade ingett en sådan ansökan om borttagande den 5 och den 14 juni 2018, men att han från EUIPO inte hade fått någon bekräftelse om mottagande.

12      Den 11 juli 2018 underrättade EUIPO konkursförvaltaren, angående den ansökan om registrering av insolvensförfarandet avseende intervenienten som ingavs den 25 oktober 2017, om att ansökan hade bifallits och betonade att ansökan ”aldrig hade registrerats i [dess] databas på grund av tekniska problem som uppkommit vid den tidpunkten”.

13      Den 12 juli 2018 underrättade EUIPO klaganden om ansökningarna T 014552205 (borttagande av registrering T 014185659) och T 014480019 (borttagande av registrering T 014188703) och beredde klaganden möjlighet att yttra sig. Klaganden inkom med sitt yttrande den 8 augusti 2018.

14      Den 21 augusti 2018 översände EUIPO en kopia av detta yttrande till konkursförvaltaren och anmodade denne att inkomma med ”officiellt bevis för [intervenientens] äganderätt till [det aktuella] varumärket vid tidpunkten för insolvensförfarandet” och uppmanade intervenienten att yttra sig. Den 20 och den 21 september 2018 efterkom konkursförvaltaren denna uppmaning och ingav handlingar för att besvara EUIPO:s begäran om bevisning.

15      Den 25 september 2018 underrättade EUIPO klaganden om att EUIPO, med hänsyn till de handlingar som ingetts av konkursförvaltaren, ansåg att intervenienten var innehavare av det aktuella varumärket vid tidpunkten för insolvensförfarandet, och att inskrivningarna T 014185659 och T 014188703 därför skulle tas bort. Klaganden uppmanades att yttra sig.

16      Den 20 november 2018 inkom klaganden med sitt yttrande, i vilket det bland annat hänvisades till ett ”överlåtelseavtal” som ingåtts den 26 juni 2014 mellan intervenienten och Spring Holdings, och till ett ”licensavtal avseende immateriella rättigheter” (Intellectual Property Licence Agreement) som ingicks den 30 december 2014 mellan Spring Holdings, i egenskap av ny innehavare av det aktuella varumärket sedan den 26 juni 2014, och intervenienten, i egenskap av licenstagare (nedan kallat licensavtalet). Den 17 januari 2019 inkom konkursförvaltaren med sitt svar.

17      Den 30 januari 2019 antog den avdelning som ansvarar för att föra EUIPO:s register, vilken inrättats genom artikel 159 c i förordning 2017/1001, i enlighet med artikel 162 i förordningen, två beslut om att i efterhand ta bort inskrivningarna av överlåtelserna av det aktuella varumärket T 014185659 och T 014188703, vilka företogs den 16 april 2018, eftersom de var daterade efter den 13 oktober 2017. Denna avdelning fann att EUIPO hade gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att inte beakta ett ”väsentligt förfarandefel” som signalerats den 25 oktober 2017, närmare bestämt begäran om registrering av ett insolvensförfarande avseende intervenienten, vilket grundades på ett slutligt beslut av Tribunale di Venezia (domstol i Venedig), som trädde i kraft den 13 oktober 2017. Avdelningen förordnade dessutom att ansökan om att notera insolvensförfarandet i registret på grundval av detta beslut av domstolen i Venedig skulle registreras med retroaktiv verkan från och med den 13 oktober 2017 (ärende T 014459807) i enlighet med artikel 24.3 i förordning 2017/1001.

18      Den 31 januari 2019 överklagade klaganden, med stöd av artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001, besluten från avdelningen som ansvarar för att föra EUIPO:s register, om att inskrivningarna T 014185659 och T 014188703 skulle tas bort.

19      Den 9 april 2019 ingav konkursförvaltaren en ansökan om att registrera den dom som Tribunale di Venezia (domstol i Venedig), som har att avgöra insolvensförfarandet avseende intervenienten, meddelade den 13 mars 2019, enligt vilken det aktuella varumärket skulle beläggas med kvarstad som en säkerhetsåtgärd i enlighet med den italienska civilprocesslagen. Konkursförvaltaren angav att han den 22 februari 2019 hade ingett en ansökan till den domstolen, i vilken han hade upplyst denna om att han under förfarandet vid EUIPO hade tagit del av det ”överlåtelseavtal” och det licensavtal för år 2014, vilka åberopats av klaganden (se punkt 16 ovan), och begärt att varumärket skulle beläggas med kvarstad med anledning av dess ogiltighet och av den bedrägliga karaktären av dessa akter. Efter att ha hört samtliga berörda parter fastställde Tribunale di Venezia (domstol i Venedig) den 5 juli 2019 domen av den 13 mars 2019.

20      Genom beslut av den 10 februari 2020 (nedan kallat det överklagade beslutet) avslog överklagandenämnden, efter att ha förenat dem, de överklaganden som avses i punkt 18 ovan.

21      För det första konstaterade överklagandenämnden, i punkterna 43–49 i det angripna beslutet, att intervenienten, som har sitt säte i Italien, den 13 oktober 2017 hade förklarats insolvent av Tribunale di Venezia (domstol i Venedig). Av detta drog överklagandenämnden slutsatsen att insolvensförfarandet avseende intervenienten omfattades av italiensk rätt, närmare bestämt den italienska konkurslagen, i likhet med vad konkursförvaltaren gjort gällande. Enligt denna lag kunde ett konkursbeslut göras gällande mot gäldenären (det insolventa bolaget, i förevarande fall intervenienten) från och med det att det inkom till den italienska domstolens kansli, och mot tredje man (alltså förvärvarna av det aktuella varumärket, Spring Holdings och klaganden) så snart det registrerades i det italienska bolagsregistret, med tillämpning av artikel 16 i den italienska konkurslagen, i vilken det hänvisas till artikel 133 i den italienska civilprocesslagen.

22      Överklagandenämnden konstaterade vidare att konkursbeslutet avseende intervenienten i förevarande fall hade meddelats, inkommit och förts in i det italienska bolagsregistret samma dag, det vill säga den 13 oktober 2017, såsom framgår av detta beslut och av utdraget av rapporten över nämnda register. Överklagandenämnden drog härav slutsatsen att intervenienten från och med den dagen saknade rätt att förvalta och förfoga över sina tillgångar, i enlighet med artikel 42 i den italienska konkurslagen, och att samtliga åtgärder som denne vidtagit efter nämnda dom inte kunde göras gällande mot borgenärerna enligt artikel 44 i samma lag. Överklagandenämnden påpekade även att intervenienten, vid samma tidpunkt, var registrerad som innehavare av det aktuella varumärket i EUIPO:s register och att detta varumärke dessutom fanns med i förteckningen över tillgångar och skulder i konkursboet, i vilken uppgifterna i EUIPO:s register återgavs.

23      Vidare konstaterade överklagandenämnden att konkursförvaltaren den 25 oktober 2017 hade begärt att insolvensförfarandet avseende intervenienten skulle föras in i EUIPO:s register, att EUIPO inte hade beaktat denna ansökan, vilken fortfarande var under behandling den 16 april 2018, då ansökan om registrering av överlåtelsen av det aktuella varumärket till klaganden lämnades in, och att EUIPO ändå registrerade bytet av innehavare av detta varumärke genom att samma dag göra två på varandra följande inskrivningar av överlåtelsen av varumärket (först till förmån för Spring Holdings, och därefter till förmån för klaganden). Överklagandenämnden påpekade även att EUIPO några dagar tidigare, det vill säga den 9 april 2018, hade beslutat att ta bort en tidigare inskrivning av den första av dessa överlåtanden till förmån för Spring Holdings, och detta efter att ha informerats av konkursförvaltaren om dels intervenientens konkurs, dels den omständigheten att den gemensamma företrädaren inte hade kunnat företräda Spring Holdings i dess egenskap av överlåtande bolag.

24      Därefter bemötte överklagandenämnden, i punkterna 50–58 i det överklagade beslutet, för det första klagandens argument att EUIPO inte borde ha tagit bort dessa inskrivningar, eftersom det aktuella varumärket, oberoende av intervenientens insolvens, redan hade överförts till Spring Holdings under juni 2014. Överklagandenämnden konstaterade i detta avseende att enligt artikel 45 i den italienska konkurslagen var de formaliteter som krävs för att en handling ska ha rättsverkan i förhållande till tredje man verkningslösa med avseende på konkursförfarandet om de genomförts efter det att företaget förklarats vara insolvent. Enligt artikel 27.1 i förordning 2017/1001 hade de påstådda överlåtandena av det aktuella varumärket inte införts i registret innan intervenienten förklarats vara insolvent och saknade således rättsverkan i förhållande till tredje man, det vill säga i förevarande fall konkursförvaltaren. Det saknar således betydelse huruvida tidpunkten den 26 juni 2014, som angavs i det första avtalet om överlåtelse av det aktuella varumärket, verkligen gällde, i den mening som avses i italiensk lagstiftning, vilket parterna i detalj hade diskuterat, eftersom överlåtelsen ännu inte hade införts i EUIPO:s register. Under alla omständigheter fann överklagandenämnden, vilket klaganden själv har medgett, att den inte var behörig att pröva denna fråga, eftersom den omfattas av de nationella domstolarnas behörighet. Enligt överklagandenämnden var införandet av en överlåtelse i EUIPO:s register visserligen inte ett villkor för att överlåtelsen mellan parterna skulle vara giltig, såsom klaganden har gjort gällande, men överlåtelsen var emellertid ett villkor för att överlåtelsen av varumärket skulle kunna ha rättsverkan i förhållande till tredje man, det vill säga i förevarande fall konkursförvaltaren.

25      Överklagandenämnden konstaterade vidare att det påstådda beslutet om ”förlängning” av licensavtalet (vilket enligt klaganden bekräftade Spring Holdings äganderätt till det aktuella varumärket) inte hade undertecknats av konkursförvaltaren, varför klaganden inte med framgång kunde göra gällande att konkursförvaltaren hade erkänt Spring Holdings rättigheter till varumärket. Vidare påpekade överklagandenämnden att konkursförvaltaren, vid Tribunale di Venezia (domstol i Venedig), hade bestritt överlåtelseavtalet av den 26 juni 2014 mellan intervenienten och Spring Holdings.

26      Överklagandenämnden konstaterade vidare att EUIPO var skyldig att beakta det förhållandet, att det aktuella varumärket fanns med i den förteckning som bifogats beslutet om fastställande av intervenientens konkurs – en förteckning som EUIPO inte hade behörighet att ifrågasätta på grund av att den inte kunde träda i de nationella domstolarnas ställe –, och registrera insolvensförfarandet vad gäller detta varumärke i registret, i enlighet med konkursförvaltarens ansökan. Enligt överklagandenämnden hade klagandens ansökan om registrering av de på varandra följande överlåtandena av det aktuella varumärket efter intervenientens konkurs inkommit för sent och utgjorde därför inte bevis för att beslutet att försätta företaget i konkurs var felaktigt. Klaganden borde ha lagt fram bevis till EUIPO för att nämnda dom inte hade någon inverkan på varumärket på grundval av ett nationellt domstolsavgörande, vilket klaganden emellertid inte gjorde.

27      Slutligen fann överklagandenämnden att EUIPO hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den förde in de på varandra följande överlåtandena av det aktuella varumärket i registret den 16 april 2018, eftersom intervenienten, som var överlåtare inom ramen för den första av dessa överlåtelser, var ett företag i konkurs sedan den 13 oktober 2017, vilket EUIPO hade underrättats om. Överklagandenämnden preciserade att det uppenbara felet således hade begåtts i samband med inskrivningarna av nämnda överlåtanden, alltså den 16 april 2018 och inte enbart år 2017, såsom klaganden hävdat. Överklagandenämnden tillade att beslutet om att ta bort inskrivningarna i registret hade fattats inom ett år från och med den dag då dessa gjordes, det vill säga den 30 januari 2019, varför villkoren för tillämpning av artikel 103 i förordning nr 2017/1001 var uppfyllda. Kommissionen fann följaktligen att besluten om att ta bort inskrivningarna i registret över överlåtandena T 014185659 och T 014188703 var korrekta.

 Parternas yrkanden

28      Klaganden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

–        förplikta EUIPO och intervenienten att bära rättegångskostnaderna.

29      EUIPO har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

30      Intervenienten har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet,

–        fastställa det överklagade beslutet, vilket innebär att EUIPO dels måste ta bort de inskrivningar som den 16 april 2018 gjordes i registret över överlåtanden av det aktuella varumärket, och ånyo registrera intervenienten som exklusiv innehavare av detta varumärke, dels måste registrera insolvensförfarandet mot intervenienten i registret från och med den 13 oktober 2017, och

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Huruvida intervenientens andra yrkande kan upptas till sakprövning

31      Intervenienten har genom sitt andra yrkande begärt att tribunalen ska fastställa det överklagade beslutet, vilket innebär att EUIPO dels måste ta bort de inskrivningar som den 16 april 2018 gjordes i registret över överlåtanden av det aktuella varumärket och ånyo registrera intervenienten som exklusiv innehavare av detta varumärke, dels måste registrera insolvensförfarandet mot intervenienten i registret från och med den 13 oktober 2017.

32      Yrkandet om att tribunalen ska fastställa det angripna beslutet ska förstås så, att det i huvudsak syftar till att talan ska ogillas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2016 i målet Kicktipp/harmoniseringsbyrån – Italiana Calzature (kicktipp), T‑135/14, EU:T:2016:69, punkt 19 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis). Det sammanfaller således i själva verket med intervenientens första yrkande om att talan ska ogillas.

33      När det gäller de slutsatser som intervenienten har yrkat att tribunalen ska dra av att överklagandet ogillas, vilka i huvudsak innebär att tribunalen ska förelägga EUIPO att företa olika ändringar i sitt register, räcker det att erinra om att det inte ankommer på tribunalen att rikta förelägganden till EUIPO, eftersom det ankommer på EUIPO att dra konsekvenserna av domslutet och av domskälen i unionsdomstolens avgöranden (se dom av den 11 juli 2007, El Corte Inglés/harmoniseringsbyrån – Bolaños Sabri (PiraÑAM diseño original Juan Bolaños), T‑443/05, EU:T:2007:219, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

34      Intervenientens andra yrkande ska således ogillas i den del det syftar till att tribunalen ska rikta förelägganden till EUIPO på grund av bristande behörighet.

 Prövning i sak

35      Klaganden har till stöd för överklagandet åberopat en enda grund, avseende ett åsidosättande av artikel 103 i förordning 2017/1001, jämförd med artiklarna 20, 24 och 27 i samma förordning. Klaganden har i huvudsak gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när den fann att villkoren för att återkalla ett beslut eller att ta bort en inskrivning som är behäftad med ett ”uppenbart fel” i den mening som avses i artikel 103 i nämnda förordning var uppfyllda, trots att inskrivningarna av de överlåtanden av det aktuella varumärket som gjordes den 16 april 2018 uppfyllde samtliga rättsliga villkor.

36      Denna enda grund är formellt uppdelad i fyra nära förbundna delar, genom vilka klaganden har gjort gällande följande: För det första att nämnda inskrivningar gjordes i enlighet med tillämplig rätt och att de inte var behäftade med ”uppenbara fel”, i den mening som avses i artikel 103 i förordning nr 2017/1001, för det andra att denna bestämmelse inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom det inte föreligger något ”uppenbart fel”, för det tredje att artikel 27 i samma förordning inte är tillämplig och, för det fjärde, att intervenienten och konkursförvaltaren, även för det fall att denna sistnämnda bestämmelse skulle ha varit tillämplig, kände till de aktuella överlåtandena av varumärket.

37      Tribunalen anser att invändningarna om att EUIPO inte gjort något uppenbart fel i den mening som avses i artikel 103 i förordning 2017/1001, invändningar som återfinns i de två första delarna av klagandens enda grund, i själva verket utgör en femte självständig delgrund som logiskt sett ska prövas efter de fyra andra delgrunderna, vilka avser artiklarna 20, 24 och 27 i samma förordning.

38      Tribunalen anser även att det finns anledning att omklassificera de fem delarna av klagandens enda grund, efter deras respektive innehåll. Dessa ska således avse, för det första, EUIPO:s åsidosättande av dess befogenheter enligt artiklarna 20 och 24 i förordning 2017/1001, för det andra, EUIPO:s och överklagandenämndens felaktiga beaktande av konkursbeslutet av den 13 oktober 2017, för det tredje, att artikel 27.1 i förordning 2017/1001 inte är tillämplig i förevarande fall, för det fjärde, att undantaget avseende kännedom i artikel 27 i förordning 2017/1001, och den omständigheten att intervenienten och konkursförvaltaren eventuellt hade kännedom om 2014 års överföringsavtal, i förevarande fall ska vara tillämpliga, och, för det femte, att överklagandenämnden tillämpat artikel 103 i förordning 2017/1001 felaktigt avseende EUIPO:s beslut att ta bort inskrivningarna av den 16 april 2018.

39      EUIPO och intervenienten har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser klagandens enda grund, och har bestritt klagandens argument.

 Inledande synpunkter

40      Inledningsvis påpekar tribunalen, i likhet med intervenienten, att familjen A, bestående av bland annat B och dennes son C, som leder klaganden, tidigare ledde intervenienten, och att konkursförvaltaren företräder intervenientens konkursbo.

41      I förevarande fall ankommer det på tribunalen att avgöra huruvida överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den fann att de beslut som fattades av den avdelning som ansvarar för att föra EUIPO:s register, om att ta bort inskrivningarna av den 16 april 2018 avseende de på varandra följande överlåtandena av det aktuella varumärket, var lagenliga enligt artikel 103 i förordning 2017/1001. I detta avseende ska hänsyn tas till de relevanta bestämmelserna i denna förordning, bland annat artiklarna 103, 20, 24 och 27, samt artiklarna 3, 7 och 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19, med rättelse i EUT L 349, 2016, s. 9).

42      I artikel 103 i förordning nr 2017/1001, med rubriken ”Återkallelse av beslut”, men som även avser borttagande av inskrivningar, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.      Om [EUIPO] har fört in en uppgift i registret eller fattat ett beslut som är behäftat med ett uppenbart fel som immaterialrättsmyndigheten har gjort, ska den se till att den införda uppgiften tas bort eller att beslutet återkallas. Om det bara finns en part i ärendet och införandet eller beslutet gör intrång i denna parts rätt, skall borttagande eller återkallande ske även om felaktigheten inte var uppenbar för parten.

2.      Borttagande eller återkallelse som avses i punkt 1 ska, självmant eller på begäran av en av parterna i ärendet, beslutas av den enhet som förde in uppgiften eller fattade beslutet. Borttagande av en uppgift i registret eller återkallelse av beslutet ska ske inom ett år från den dag då uppgiften infördes i registret eller beslutet fattades, sedan parterna i ärendet och de eventuella innehavare av rätten till det aktuella EU-varumärket som är införd i registret har hörts. [EUIPO] ska föra protokoll över sådana borttaganden eller återkallelser.”

43      I artikel 20 i förordning nr 2017/1001, med rubriken ”Överlåtelse”, föreskrivs följande i punkterna 1, 3–5 och 11:

”1.      Ett EU-varumärke får, oavsett om företaget överlåts, överlåtas för alla eller en del av de varor eller tjänster för vilka det är registrerat.

3.      … en överlåtelse av EU-varumärket [ska] ske skriftligen och undertecknas av de avtalsslutande parterna, förutom när överlåtelsen är en följd av ett beslut av en domstol; i annat fall är överlåtelsen ogiltig.

4.      En överlåtelse ska införas i registret och offentliggöras på begäran av en av parterna.

5.      En ansökan om registrering av en överlåtelse ska innehålla [särskilt angivna] uppgifter.

11.      Innan överlåtelsen har införts i registret kan förvärvaren inte göra gällande de rättigheter som uppstår genom EU-varumärkets registrering.”

44      I artikel 13 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/626 av den 5 mars 2018 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 om EU-varumärken och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2017/1431 (EUT L 104, 2018, s. 37) anges vilka uppgifter en ansökan om registrering av en överlåtelse av ett varumärke ska innehålla enligt artikel 20.5 i förordning 2017/1001.

45      I artikel 24 i förordning nr 2017/1001, med rubriken ”Insolvensförfarande”, föreskrivs följande i punkt 1 första stycket och i punkt 3:

”1.      Ett EU-varumärke kan endast ingå i sådana insolvensförfaranden som inleds i den medlemsstat på vars territorium gäldenärens huvudsakliga intressen finns.

3.      Om ett EU-varumärke ingår i ett insolvensförfarande, ska detta på begäran av den behöriga nationella myndigheten noteras i registret och offentliggöras i den tidning om EU-varumärken som avses i artikel 116.”

46      I artikel 27 i förordning nr 2017/1001, med rubriken ”Rättsverkan i förhållande till tredje man”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 4:

”1.      De rättshandlingar angående ett EU-varumärke som anges i artiklarna 20, 22 och 25 ska inte äga rättsverkan i förhållande till tredje man i samtliga medlemsstater förrän efter det att de införts i registret. Emellertid ska en sådan rättshandling äga rättsverkan i förhållande till tredje man innan den införts i registret om denne har förvärvat rättigheter till varumärket efter det att rättshandlingen ägde rum men han kände till rättshandlingen vid tiden för rättigheternas förvärvande.

4.      Till dess att för medlemsstaterna gemensamma bestämmelser om konkurs träder i kraft ska rättsverkan i förhållande till tredje man i en konkurs eller ett liknande förfarande bestämmas av lagstiftningen i den medlemsstat där ett sådant förfarande först har inletts enligt nationell lagstiftning eller enligt de konventioner som ska tillämpas på området.”

47      I artikel 3 i förordning nr 2015/848, med rubriken ”Internationell behörighet”, föreskrivs följande i punkt 1 första och andra styckena:

”Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande … Platsen för de huvudsakliga intressena ska vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man.

För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena, om inte annat visas. …”

48      I artikel 7 i förordning nr 2015/848, med rubriken ”Tillämplig lag”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.      Om inte annat föreskrivs i denna förordning ska lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds (nedan kallad inledandestaten) vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.

2.      Lagen i inledandestaten ska bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och slutföra det. Den ska särskilt fastställa

b)      vilka tillgångar som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser och hur de tillgångar ska behandlas som förvärvats av gäldenären efter det att insolvensförfarandet har inletts,

m)      regler om vilka återvinningsbestämmelser eller liknande bestämmelser som är tillämpliga.”

49      I artikel 19 i förordning nr 2015/848, med rubriken ”Utgångspunkt”, anges följande i punkt 1 första stycket:

”Beslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt artikel 3, ska från den tidpunkt det har verkan i inledandestaten erkännas i alla andra medlemsstater.”

50      Det ska således påpekas att den italienska konkurslagen, i enlighet med förordning 2017/1001, är tillämplig på vissa aspekter av förevarande mål.

51      För det första reglerar den italienska lagstiftningen, i egenskap av lag i den medlemsstat på vars territorium intervenientens huvudsakliga intressen fanns vid tidpunkten för konkursen, det insolvensförfarande i vilket det aktuella varumärket ingår, enligt artikel 24.1 i förordning nr 2017/1001, och för övrigt och enligt artikel 7 i förordning 2015/848. Enligt artikel 27.4 i förordning nr 2017/1001 ska denna lagstiftning även reglera frågor som har samband med rättsverkan i förhållande till tredje man i nämnda insolvensförfarande.

52      Det följer av artikel 7.2 i förordning nr 2015/848 att den italienska konkurslagen bland annat ska fastställa, enligt punkt b, ”vilka tillgångar som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser och hur de tillgångar ska behandlas som förvärvats av gäldenären efter det att insolvensförfarandet har inletts” och, enligt punkt m, ”regler om vilka återvinningsbestämmelser eller liknande bestämmelser som är tillämpliga”. Enligt artikel 19 i samma förordning har det konkursbeslut som meddelats av Tribunale di Venezia (domstolen i Venedig) full rättsverkan i hela unionen i förhållande till samtliga tredje män och således i förevarande fall till klaganden och EUIPO.

53      I artiklarna 16 och 17 i den italienska konkurslagen föreskrivs att ett konkursbeslut kan göras gällande mot gäldenären (den fysiska eller juridiska person som försatts i konkurs) från det att det ingavs till domstolens kansli och mot tredje man så snart det registrerats i det italienska bolagsregistret (i förevarande fall den 13 oktober 2017). I artikel 42 i denna lag, som avser gäldenärens förlorade äganderätt, föreskrivs att förvaltningen av gäldenärens tillgångar anförtros den person som ansvarar för genomförandet av konkursen. I artikel 44 i nämnda lag föreskrivs att alla åtgärder som gäldenären vidtar efter konkursbeslutet eller som ännu inte erhållit en fastställd tidpunkt före konkursbeslutet är rättsligt ogiltiga och inte har någon rättsverkan i förhållande till tredje man, däribland konkursboet. I artikel 45 i samma lag föreskrivs att de formaliteter som krävs för att en handling ska äga rättsverkan i förhållande till tredje man, inbegripet borgenärskollektivet, är verkningslösa om de har fullgjorts efter konkursbeslutet.

54      Det är mot bakgrund av dessa bestämmelser som tribunalen ska pröva de fem delarna av klagandens enda grund.

 Den enda grundens första del: Huruvida EUIPO har överskridit sina befogenheter enligt artiklarna 20 och 24 i förordning 2017/1001

55      I den enda grundens första del har klaganden gjort gällande att EUIPO endast måste kontrollera de formella villkoren för en ansökan om registrering av en överlåtelse av ett varumärke, bland annat enligt artikel 20 i förordning 2017/1001, och att det inte ankommer på EUIPO att pröva sakfrågorna, då dessa inte omfattas av EUIPO:s behörighet.

56      I förevarande fall har klaganden gjort gällande att EUIPO har överskridit sina befogenheter, dels genom att pröva frågor om äganderätten enligt italiensk rätt, dels genom att inte begränsa sig till en formell granskning av handlingar som lämnats in som stöd för ansökningarna om registrering av övergångarna av det aktuella varumärket, det vill säga skriftliga avtal som undertecknats av de berörda parterna. EUIPO borde således endast ha prövat huruvida bevisningen för nämnda överlåtanden var tillräcklig och huruvida de handlingar som ingetts innehöll de uppgifter som angetts i ansökningarna om registrering av dessa överlåtanden. Det följer även av tribunalens praxis att EUIPO inte är behörig att pröva giltigheten och rättsverkningarna av en överlåtelse av ett varumärke mot bakgrund av gällande nationell rätt. Överklagandenämnden har alltså överskridit sina befogenheter genom att i sak pröva huruvida den förteckning som bifogats intervenientens konkursbeslut bevisade äganderätten till varumärket i fråga.

57      Enligt klaganden är det ostridigt att ansökan av den 16 april 2018, om registrering av överlåtelsen av nämnda varumärke, uppfyllde samtliga materiella och formella villkor, eftersom överlåtelseavtalen hade ingåtts skriftligen och undertecknats av de båda parterna i respektive överlåtelser. Intervenienten, som visserligen medgett att den var den registrerade varumärkesinnehavaren av detta varumärke vid denna tidpunkt, har anfört att registret inte återspeglade den rättsliga situationen, eftersom intervenienten hade överlåtit det aktuella varumärket år 2014 till Spring Holdings, som i sin tur hade överlåtit det till klaganden under december 2017. Intervenienten har härav dragit slutsatsen att nämnda överlåtanden registrerades den 16 april 2018 i enlighet med de tillämpliga rättsliga villkoren och att EUIPO inte kunde pröva huruvida de avtal som ingicks år 2014 (överföring till Spring Holdings) eller år 2017 (överföring till intervenienten) var giltiga enligt italiensk eller irländsk rätt.

58      Tribunalen erinrar inledningsvis om att det enligt fast rättspraxis, som är tillämplig på EUIPO, är den behöriga institutionen eller byrån som är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt undersöka alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14, dom av den 15 juli 2011, Zino Davidoff/harmoniseringskontoret – Kleinakis kai SIA (GOOD LIFE), T‑108/08, EU:T:2011:391, punkt 19, och dom av den 25 september 2018, Grendene/EUIPO – Hipanema (HIPANEMA), T‑435/17, ej publicerad, EU:T:2018:596, punkt 79 och där angiven rättspraxis). EUIPO, som för ett offentligt register, ska i detta avseende omsorgsfullt beakta de omständigheter som kan få rättsliga följder för de uppgifter som den har infört i nämnda register.

59      Vidare konstaterar tribunalen att artikel 19 i förordning 2017/1001, enligt den rättspraxis som klaganden har hänvisat till, i princip inte kräver att EUIPO ska pröva och tillämpa medlemsstaternas lagar rörande ett EU-varumärke som förmögenhetsobjekt. I synnerhet framgår det inte av denna bestämmelse att EUIPO eller unionsdomstolarna ska pröva eller avgöra avtalsrättsliga eller rättsliga frågor som följer av nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2011 i målet Chalk/harmoniseringsbyrån – Reformed Spirits Company Holdings (CRAIC), T‑83/09, ej publicerad, EU:T:2011:450, punkt 27).

60      Enligt samma rättspraxis ger en eventuell konflikt mellan två varumärkesöverlåtelser upphov till frågor om avtalsrätt och om äganderätt som går utanför ramen för artikel 20 i förordning 2017/1001 och genomförandeförordning 2018/626 och vars behandling inte omfattas av EUIPO:s behörighet. Av detta följer att det inte ankommer på EUIPO att pröva giltigheten och rättsverkningarna av en överlåtelse av EU-varumärken enligt den tillämpliga nationella rätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2011, CRAIC, T‑83/09, ej publicerad, EU:T:2011:450, punkterna 30 och 31).

61      Såsom EUIPO för övrigt har påpekat i sin svarsskrivelse, framgår det av denna rättspraxis att EUIPO, vid handläggningen av en ansökan om registrering av en överlåtelse av ett EU-varumärke, i princip endast är behörig att pröva de formella villkor som avses i artikel 20 i förordning 2017/1001 och i artikel 13 i genomförandeförordning 2018/626, och ska alltså inte bedöma de sakfrågor som kan uppkomma inom ramen för tillämplig nationell rätt.

62      I enlighet med fast rättspraxis ska man emellertid, vid tolkningen av en unionsbestämmelse, inte bara beakta dess lydelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (se dom av den 4 februari 2016, Hassan, C‑163/15, EU:C:2016:71, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

63      I synnerhet ska artikel 20 i förordning 2017/1001 tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i samma avsnitt i förordning 2017/1001, med rubriken ”EU‑varumärken som förmögenhetsobjekt” (kapitel II, avsnitt 4, artiklarna 19–29), vars syfte är att säkerställa att ett sådant varumärke kan ”överlåtas, ställas som säkerhet till förmån för tredje man eller bli föremål för licenser” (se skäl 26 i den förordningen).

64      Vid tillämpningen av artikel 20 i förordning 2017/1001 ska EUIPO bland annat beakta artikel 27.1 i denna förordning, enligt vilken överlåtelse av ett EU‑varumärke i princip inte ska äga rättsverkan i förhållande till tredje man förrän efter det att det har införts i registret över EU-varumärken, av vilket det för övrigt framgår att en sådan registrering inte har retroaktiv verkan.

65      När ett insolvensförfarande har inletts mot innehavaren av ett varumärke, såsom i förevarande fall, ska EUIPO dessutom beakta bestämmelserna i artikel 27.4 i förordning 2017/1001, av vilka det framgår att rättsverkan i förhållande till tredje man av sådana förfaranden regleras i nationell rätt.

66      I förevarande fall regleras förfarandet avseende intervenientens insolvens av italiensk rätt, vilket klaganden inte har bestritt. Det framgår särskilt av de uppgifter som konkursförvaltaren har lämnat till EUIPO att det i artiklarna 16 och 17 i den italienska konkurslagen föreskrivs att ett konkursbeslut har rättsverkan i förhållande till gäldenären, det vill säga den fysiska eller juridiska person som försatts i konkurs, från och med att detta beslut lämnats in till domstolens kansli, och i förhållande till tredje man från och med att beslutet registrerats i det italienska bolagsregistret. Vidare framgår det av artikel 42 i denna lag att förvaltningen av konkursbolaget ska anförtros konkursförvaltaren. Slutligen framgår det av artiklarna 44 och 45 i nämnda lag dels att alla åtgärder som gäldenären vidtar efter konkursbeslutet eller som ännu inte erhållit en fastställd tidpunkt före konkursbeslutet är rättsligt ogiltiga och inte har någon rättsverkan i förhållande till tredje man, däribland konkursboet, dels att de formaliteter som krävs för att en handling ska äga rättsverkan i förhållande till samma tredje man är verkningslösa om de har fullgjorts efter konkursbeslutet.

67      I förevarande fall skulle alltså konsekvenserna av konkursförfarandet, i enlighet med artikel 27.4 i förordning nr 2017/1001, dras från italiensk rätt, bland annat genom att det tas vederbörlig hänsyn till förfarandets följder för de åtgärder som gäldenären vidtagit efter konkursbeslutet eller vilka ännu inte erhållit en fastställd tidpunkt före detta konkursbeslut.

68      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att EUIPO visserligen ska begränsa sig till att pröva de formella villkoren för att en ansökan om registrering av en överlåtelse av ett varumärke ska vara giltig enligt artikel 20.5 i förordning nr 2017/1001 och artikel 13 i genomförandeförordning 2018/626, men att denna prövning emellertid inte utesluter att EUIPO omsorgsfullt beaktar omständigheter som kan få rättsliga följder för ansökan om registrering av en sådan överlåtelse, inbegripet förekomsten av ett konkursförfarande.

69      EUIPO:s omsorgsplikt enligt den princip som det erinras om i punkt 58 ovan är än mer tvingande när EUIPO, såsom i förevarande fall, innan den mottar en ansökan om registrering av en överlåtelse av ett EU-varumärke, har underrättats, genom en tidigare ansökan om registrering som ingetts i enlighet med artikel 24.3 i förordning 2017/1001, om att detta varumärke ingått i ett insolvensförfarande, det vill säga ett förfarande för att realisera varumärkesinnehavarens tillgångar till förmån för borgenärerna. I ett sådant fall ankommer det på EUIPO att handlägga ansökan om registrering av en överlåtelse med särskild omsorg, för att beakta syftet att ”garantera insolvensförfarandets effektivitet” i enlighet med skäl 36 i förordning nr 2015/848, i synnerhet om konkursförvaltaren bestrider förekomsten, giltigheten eller tidpunkten för nämnda överlåtelse.

70      Klaganden har emellertid gjort gällande att en ansökan om registrering av en överlåtelse av ett EU-varumärke är helt oberoende av varje tidigare ansökan om registrering av ett insolvensförfarande som avser samma varumärke. Klaganden anser att EUIPO endast är behörig att kontrollera de formella villkoren för överlåtelsen och att den borde avstå från varje bedömning av den första ansökans eventuella inverkan på senare ansökningar.

71      Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 58–69 ovan kan en sådan argumentation emellertid inte godtas. När EUIPO väl har underrättats, av en nationell domstol, om att ett insolvensförfarande inletts som omfattar ett EU‑varumärke, får EUIPO nämligen inte bortse från denna kännedom i samband med en senare ansökan om registrering av en överlåtelse av samma varumärke, särskilt när den person som ansvarar för att likvidera tillgångarna i konkursboet dessutom uttryckligen bestrider existensen eller giltigheten av den handling som ingetts till stöd för nämnda sistnämnda ansökan och en talan har väckts i detta avseende.

72      I likhet med vad som angetts ovan i punkt 66 ovan medförde det aktuella insolvensförfarandet dessutom, i enlighet med tillämplig italiensk rätt, att de formaliteter som måste vara uppfyllda för att en av gäldenären företagen rättshandling ska äga rättsverkan i förhållande till tredje man, blev verkningslösa när de har fullgjorts efter konkursbeslutet. Eftersom konkursbeslutet hade verkningar före ansökan om registrering av de aktuella överlåtelserna och EUIPO hade informerats om detta före nämnda ansökan, var EUIPO följaktligen skyldig att skjuta upp registreringen av dessa överlåtelser till dess att den nationella domstolen prövat målet i sak.

73      Att godta klagandens argument skulle i praktiken inte enbart medföra ett kringgående av de nationella insolvensbestämmelserna och deras syfte, det vill säga att skydda borgenärerna, utan skulle också beröva artikel 24.3 i förordning nr 2017/1001 en stor del av sin ändamålsenliga verkan.

74      Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den, i punkt 56 i det överklagade beslutet, konstaterade att den omständigheten, att det aktuella varumärket fanns med i den förteckning över tillgångar och skulder som bifogats beslutet om fastställande av intervenientens konkurs, gjorde att EUIPO var skyldig att beakta denna omständighet och att skriva in insolvensförfarandet avseende detta varumärke i registret i enlighet med konkursförvaltarens ansökan. Härigenom erinrade överklagandenämnden endast om EUIPO:s omsorgsplikt, såsom denna redovisats i punkterna 58–69 ovan. Överklagandenämnden gjorde även en riktig bedömning när den i samma punkt i sitt beslut erinrade om att EUIPO inte hade rätt att ifrågasätta denna förteckning, eftersom EUIPO inte kunde träda i de nationella domstolarnas ställe.

75      Talan kan således inte vinna bifall på den enda grundens första del.

 Den enda grundens andra del: Huruvida EUIPO och överklagandenämnden felaktigt beaktade konkursbeslutet av den 13 oktober 2017

76      Genom den enda grundens andra del har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när den fann att ett väsentligt led i förfarandet inte var uppfyllt, eftersom EUIPO, när den registrerade överlåtelserna av det aktuella varumärket den 16 april 2018, inte beaktade den omständigheten att EUIPO själv hade bortsett från den tidigare ansökan om registrering i intervenientens insolvensförfarande, som konkursförvaltaren lämnade in den 25 oktober 2017 i enlighet med artikel 24 i förordning 2017/1001. Klaganden anser att intervenienten, vid tidpunkten för ansökan om registrering av nämnda överlåtelser, inte längre kunde anses vara innehavare av detta varumärke, eftersom intervenienten tidigare hade överlåtit varumärket till Spring Holdings genom ett överlåtelseavtal av den 26 juni 2014, och detta senare bolag i sin tur överlät varumärket till klaganden. Enligt klaganden kunde registreringen av insolvensförfarandet enligt artikel 24 i förordning 2017/1001 således inte ha någon inverkan, eftersom intervenienten i oktober 2017 och i april 2018 inte längre kunde anses vara innehavare av nämnda varumärke.

77      Klaganden anser att överlåtelsen av det aktuella varumärket, först till förmån för Spring Holdings och därefter till förmån för klaganden, borde ha registrerats trots att EUIPO noterat insolvensförfarandet i registret, eftersom, för det första, samtliga villkor för registrering av en överlåtelse, i artikel 20 i förordning nr 2017/1001 (skriftlig överenskommelse, underskrift, ansökan om registrering) var uppfyllda, och den nödvändiga bevisningen hade lagts fram, och, för det andra intervenienten vid tidpunkten för en sådan inskrivning i registret inte längre var innehavare av varumärket som överlåtits till förmån för Spring Holdings. Klaganden har anfört att inskrivningen av insolvensförfarandet i registret inte hade kunnat leda till att tillgångar – såsom varumärket –, som vid den tidpunkt då insolvensförfarandet inleddes inte längre ingick i intervenientens tillgångar, återfördes till intervenienten, som är ett bolag i konkurs. Klaganden har tillagt att insolvensen som sådan och registreringen av insolvensförfarandet i registret, ger rättsverkan i framtiden, vilket framgår av artikel 27.4 i förordning nr 2017/1001.

78      Det ska inledningsvis påpekas att det är ostridigt mellan parterna att intervenienten förklarades insolvent genom ett konkursbeslut som meddelades den 13 oktober 2017 av Tribunale di Venezia (domstol i Venedig) med tillämpning av den italienska konkurslagen, och som samma dag fick rättsverkan i förhållande till tredje man i enlighet med nämnda lag, vilken, enligt artikel 27.4 i förordning nr 2017/1001 reglerar rättsverkan i förhållande till tredje man. Från och med detta datum hade intervenienten följaktligen inte längre rätt att överlåta det aktuella varumärket i enlighet med artikel 20 i samma förordning, och EUIPO kunde efter detta datum inte heller efterkomma en ansökan om registrering av någon överlåtelse.

79      Överklagandenämnden erinrade, i punkterna 46 och 47 i det överklagade beslutet, endast om vilka följder ett sådant konkursbeslut skulle få för den part som var registrerad som innehavare av ett EU-varumärke vid tidpunkten för detta beslut, närmare bestämt att innehavaren inte längre får förvalta sina tillgångar (egendom och äganderätter inskrivna i registret) och att alla senare rättshandlingar gentemot borgenärerna blir ogiltiga eller utan rättsverkan i förhållande till tredje man (inbegripet de formkrav som krävs för att säkerställa att en handling äger rättsverkan i förhållande till tredje man, vilka är verkningslösa om de genomförs efter konkursbeslutet). Överklagandenämnden påpekade att intervenienten, vid den tidpunkt då nämnda beslut meddelades den 13 oktober 2017, var inskriven som innehavare av det aktuella varumärket i EUIPO:s register och att detta varumärke fanns med i förteckningen över tillgångar och skulder i konkursboet.

80      Tribunalen konstaterar i detta avseende att överklagandenämnden, i motsats till vad klaganden har påstått, inte har prövat i sak huruvida förteckningen över tillgångar och skulder kunde bevisa äganderätten till det aktuella varumärket. Överklagandenämnden beaktade nämligen endast en officiell handling som godkänts av Tribunale di Venezia (domstol i Venedig), som ansvarar för insolvensförfarandet, och konstaterade i punkt 56 i det angripna beslutet att det inte hade lagts fram några bevis för att denna handling hade bestritts vid en domstol. I punkterna 48 och 49 i detta beslut påpekade överklagandenämnden dessutom att EUIPO inte hade behandlat konkursförvaltarens ansökan av den 25 oktober 2017 om att registrera insolvensförfarandet avseende intervenienten och att denna ansökan fortfarande var föremål för handläggning den 16 april 2018, datumet för ansökan om registrering av överlåtelsen av nämnda varumärke från intervenienten till Spring Holdings och sedermera från Spring Holdings till klaganden.

81      Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den, i punkterna 50–54 i det angripna beslutet, fann att klagandens argument, att intervenientens överlåtelse av det aktuella varumärket till Spring Holdings ägde rum den 26 juni 2014 (det vill säga innan intervenienten försattes i konkurs), inte kunde tjäna som grund för att anse att inskrivningarna avseende överlåtelse, av den 16 april 2018, var rättsenliga, och att detta argument var verkningslöst.

82      I detta avseende gjorde överklagandenämnden en riktig bedömning när den grundade sig på artikel 27.1 i förordning nr 2017/1001, avseende rättsverkan i förhållande till tredje man av sådana rättshandlingar som överlåtelse av varumärken, vilken inte inträder förrän efter det att överlåtelsen noterats i registret. Överklagandenämnden fann att intervenientens påstådda överlåtelse av det aktuella varumärket, oberoende av om den kunde anses giltig eller om datumet för överlåtelsen kunde fastställas, under alla omständigheter inte hade införts i EUIPO:s register före konkursbeslutet av den 13 oktober 2017 och att den därför inte kunde äga någon rättsverkan i förhållande till konkursförvaltaren, vilken ska anses som ”tredje man”, eftersom han inte var part i den påstådda överlåtelsen. Med hänsyn till artikel 27.4 i samma förordning var det för övrigt korrekt av överklagandenämnden att grunda sig på artikel 45 i den italienska konkurslagen, i vilken det föreskrivs att alla de formaliteter som krävs för att en handling ska äga rättsverkan i förhållande till samma tredje man är verkningslösa om de har fullgjorts efter konkursbeslutet, vilket var fallet i förevarande mål.

83      Det framgår således av det angripna beslutet att överklagandenämnden inte prövade de rättsliga sakfrågor som omfattas av de nationella domstolarnas behörighet och av den nationella rätten, såsom äganderätten till varumärket i fråga enligt italiensk rätt eller giltigheten i sak av de överlåtelser av detta varumärke som registrerades den 16 april 2018. Tvärtom har överklagandenämnden, i punkterna 53 och 56 i det angripna beslutet, uttryckligen förklarat sig sakna all behörighet i detta avseende och i vederbörlig ordning erkänt de nationella domstolarnas behörighet på området.

84      I den mån klaganden har åberopat punkt 30 i domen av den 9 september 2011, CRAIC (T‑83/09, ej publicerad, EU:T:2011:450), ska det slutligen erinras om att tribunalen, i nämnda punkt, slog fast att den första ansökan om registrering av det aktuella varumärket i det målet uppfyllde kraven i regel 31 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken (EUT L 303, 1995, s. 1) (nu artikel 13 i genomförandeförordning 2018/626), eftersom till ansökan bifogats en överlåtelsehandling avseende varumärket som uppfyllde kraven i denna regel. Därmed var nämnda varumärke och inskrivningen av förvärvaren som ny varumärkesinnehavare giltiga. Tribunalen fann däremot att en andra ansökan om överlåtelse av samma varumärke inte uppfyllde dessa krav, eftersom överlåtaren inte var den registrerade innehavaren, som alltså redan var förvärvaren i samband med den tidigare överlåtelsen av nämnda varumärke. I detta avseende fann tribunalen att en eventuell konflikt mellan de två överlåtelserna av detta varumärke ger upphov till frågor om avtalsrätt och om äganderätt som går utanför ramen för nämnda regel och vars behandling inte omfattas av EUIPO:s behörighet.

85      Dessa överväganden innebär emellertid inte att överklagandenämnden i förevarande fall har prövat giltigheten av överlåtelserna av det aktuella varumärket i sak, vilket klaganden har antytt. I detta avseende räcker det att klaganden, i det mål som tribunalen avgjorde genom dom av den 9 september 2011, CRAIC (T‑83/09, ej publicerad, EU:T:2011:450), inte hänvisade, som stöd för sin ansökan om registrering av en överlåtelse av varumärket, till något beslut av en nationell domstol avseende ett insolvensförfarande, som liknande det avgörande som i förevarande fall meddelats av Tribunale di Venezia (domstol i Venedig). EUIPO var således inte skyldig att tillämpa nationell rätt och hänvisningen till den ovannämnda domen är således inte relevant. I vart fall begränsade sig överklagandenämnden i det angripna beslutet endast till att beakta nämnda dom och, såsom redan påpekats i punkt 83 ovan, prövade inte själv äganderätten till det aktuella varumärket mot bakgrund av italiensk rätt eller huruvida överlåtelsen av varumärket i sak var giltig.

86      Talan kan således inte vinna bifall på den enda grundens andra del.

 Den enda grundens tredje del: Huruvida artikel 27.1 i förordning 2017/1001 är tillämplig i förevarande fall

87      Genom den enda grundens tredje del har klaganden i huvudsak gjort gällande att artikel 27.1 i förordning 2017/1001 inte kan tillämpas i förevarande fall, eftersom den endast avser situationer där mer än en part gör anspråk på en rätt till ett EU‑varumärke, det vill säga åberopar rättsakter som har till syfte eller resultat att skapa eller överföra rättigheter till ett sådant varumärke. Den är däremot inte tillämplig i en sådan situation som den som är aktuell i förevarande mål, där en enhet inte längre är innehavare av det aktuella varumärket vid den tidpunkt då ett insolvensförfarande inleds avseende denna enhet, eftersom enheten överlåtit detta varumärke till en annan enhet flera år tidigare.

88      I detta avseende erinrar tribunalen om att det av artikel 27.1 första meningen i förordning 2017/1001 följer att de rättshandlingar angående ett EU-varumärke som anges i artiklarna 20, 22 och 25 i denna förordning inte ska äga rättsverkan i förhållande till tredje man i samtliga medlemsstater förrän efter det att de införts i registret.

89      Tribunalen konstaterar att överklagandenämnden, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, gjorde en riktig bedömning när den fann att denna bestämmelse var tillämplig i förevarande fall.

90      I punkterna 47–54 i det överklagade beslutet påpekade överklagandenämnden nämligen att äganderätten till det aktuella varumärket, per den 13 oktober 2017 – det vill säga den dag då den registrerade innehavaren av detta varumärke, intervenienten, försattes i konkurs –, var föremål för en tvist mellan klaganden och konkursförvaltaren, som företrädde intervenientens konkursbo, och att den påstådda överlåtelsen av denna äganderätt, vilken enligt klaganden ägde rum år 2014, under alla omständigheter inte kunde äga rättsverkan i förhållande till tredje man, däribland konkursförvaltaren, eftersom överlåtelsen inte hade noterats i EUIPO:s register före den 13 oktober 2017.

91      Härav följer att artikel 27.1 i förordning 2017/1001 är tillämplig i förevarande fall, särskilt på det påstådda avtalet om överlåtelse av det aktuella varumärket från år 2014, vilket inte kunde äga rättsverkan i förhållande till tredje man i enlighet med denna bestämmelse före den 13 oktober 2017, det datum då konkursbeslutet avseende intervenienten trädde i kraft och ägde rättsverkan i förhållande till tredje man i enlighet med den italienska konkurslagen, vilken är tillämplig enligt artikel 27.4 i nämnda förordning och artikel 19.1 i förordning nr 2015/848.

92      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den enda grundens tredje del.

 Den enda grundens fjärde del: Huruvida det undantag avseende kännedom som föreskrivs i artikel 27.1 i förordning 2017/1001 är tillämpligt i förevarande fall, och huruvida intervenienten och konkursförvaltaren kände till 2014 års överlåtelseavtal

93      Genom den enda grundens fjärde del har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde fel när den inte beaktade den omständigheten att intervenienten och konkursförvaltaren hade kännedom om överlåtelsen av det aktuella varumärket år 2014, en kännedom som framgår dels av licensavtalet avseende detta varumärke, vilket ingicks den 30 december 2014 mellan intervenienten och Spring Holdings, dels av att konkursförvaltaren förlängde licensavtalet genom ett e-postmeddelande av den 7 december 2017. Detta framgår även av en ”avtalsskrivelse” av den 24 november 2017, genom vilken Spring Holdings föreslog att licensavtalets giltighetstid skulle förlängas till och med den 30 november 2022.

94      Under alla omständigheter kunde konkursförvaltaren, enligt klaganden, inte betraktas som tredje man (även i förhållande till intervenientens borgenärers intresse), eftersom han stod i ett avtalsförhållande med klaganden, i egenskap av part i licensavtalet. Klaganden har härav dragit slutsatsen att även om artikel 27.1 i förordning 2017/1001 var tillämplig i förevarande fall, skulle intervenienten och konkursförvaltaren själv inte kunna åberopa denna bestämmelse, eftersom de faktiskt kände till den tidigare överlåtelsen av det aktuella varumärket till Spring Holdings år 2014.

95      Det ska påpekas att dessa argument grundar sig på det undantag avseende kännedom som föreskrivs i artikel 27.1 andra meningen i förordning 2017/1001, enligt vilket en rättshandling ska äga rättsverkan i förhållande till tredje man även innan den införts i registret om denne har förvärvat rättigheter till varumärket efter det att rättshandlingen ägde rum men kände till rättshandlingen vid tiden för rättigheternas förvärvande.

96      Tribunalen konstaterar emellertid att EUIPO i förevarande fall inte kunde tillämpa detta undantag avseende kännedom.

97      Såsom redan har påpekats i punkt 74 ovan, gjorde överklagandenämnden en riktig bedömning när den, i punkt 56 i det överklagade beslutet, fann att eftersom det aktuella varumärket fanns upptaget i den förteckning över tillgångar och skulder som bifogats konkursbeslutet av den 13 oktober 2017, ankom det inte på EUIPO att bestrida förteckningen, eftersom EUIPO inte kunde träda i de nationella domstolarnas ställe och var skyldig att skriva in insolvensförfarandet avseende nämnda varumärke i registret. Överklagandenämnden gjorde även en riktig bedömning när den i samma punkt i nämnda beslut fann att klagandens ansökan om registrering av överlåtelsen av detta varumärke, efter det att intervenienten försatts i konkurs, hade inkommit för sent och att klaganden inte hade lagt fram någon bevisning för att konkursbeslutet var felaktigt, på grundval av ett nationellt domstolsavgörande.

98      Det ankom följaktligen inte på EUIPO att kontrollera huruvida undantaget avseende kännedom, vid tiden för konkursbeslutet, kunde göras gällande mot intervenienten och konkursförvaltaren. Härav följer att denna delgrund är verkningslös.

99      Vad gäller påståendet att intervenienten och konkursförvaltaren den 13 oktober 2017 kände till att intervenienten överlåtit det aktuella varumärket till Spring Holdings, vilket påstås ha skett år 2014, gör tribunalen följande bedömning.

100    För det första, när det gäller intervenienten, erinrar tribunalen om att domstolen, när det gäller ändamålet med den regel som föreskrivs i artikel 27.1 första meningen i förordning 2017/1001, har slagit fast att det förhållandet, att de rättshandlingar som avses i artiklarna 20, 22 och 25 i förordningen inte ska äga rättsverkan i förhållande till tredje man om de inte har införts i registret, syftar till att skydda den som har eller som kan ha rättigheter till ett EU-varumärke som förmögenhetsobjekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2016, Hassan, C‑163/15, EU:C:2016:71, punkt 25).

101    Artikel 27.1 i förordning nr 2017/1001 ska i förevarande fall alltså anses syfta till att skydda den som har eller som kan ha rättigheter till det aktuella varumärket som förmögenhetsobjekt, det vill säga borgenärerna i förhållande till intervenienten, ett bolag som har försatts i konkurs. Intervenientens kännedom om att detta varumärke överlåtits är således inte relevant och kan inte påverka borgenärernas rättigheter med avseende på dess tillgångar i konkursen.

102    För det andra, vad gäller konkursförvaltaren, ska det prövas huruvida denne verkligen har bekräftat att han hade kännedom om 2014 års överlåtelse före den 13 oktober 2017, såsom klaganden har påstått.

103    Tribunalen påpekar i detta hänseende att undantaget avseende kännedom enligt artikel 27.1 i förordning nr 2017/1001 ska tillämpas på personer som, efter att sedermera ha förvärvat rättigheter till det aktuella varumärket, kände till handlingen ”vid tiden för rättigheternas förvärvande”, det vill säga i förevarande fall den 13 oktober 2017, vilket klaganden själv medgett i punkt 74 i överklagandet.

104    Det är emellertid utrett att konkursförvaltaren inte var inblandad i vare sig överlåtelseavtalet eller det licensavtal som klaganden åberopat, vilket påstås ha ingåtts år 2014.

105    Det framgår vidare av handlingarna i målet att konkursförvaltaren bestritt giltigheten av överlåtelseavtalet och licensavtalet vid Tribunale di Venezia (domstol i Venedig). I den handling som klaganden har åberopat, det vill säga konkursförvaltarens konkursansökan till denna domstol av den 13 juni 2019, anges det uttryckligen att konkursförvaltaren fick kännedom om överlåtelseavtalet ”för den första (och enda) gången” i juni 2018 (det vill säga efter konkursbeslutet av den 13 oktober 2017), just på grund av förfarandet vid EUIPO.

106    Till stöd för sina påståenden har klaganden endast hänvisat till ”avtalsskrivelsen”, det vill säga en skriftväxling från november och december 2017, angående förlängningen av licensavtalet. I detta avseende påpekar tribunalen att den skriftväxling som klaganden har åberopat ägde rum efter konkursbeslutet av den 13 oktober 2017. Det framgår under alla omständigheter av handlingarna i målet att konkursförvaltaren tillbakavisade klagandens påståenden och hävdade att förslaget om förlängning av licensavtalet som Spring Holdings lade fram den 24 november 2017 var ”rent tillfälligt och provisoriskt och uppenbarligen förhindrade rättshandlingar mot den påstådda överlåtelsen av varumärken”, däribland det aktuella varumärket. Såsom uttryckligen angetts i konkursförvaltarens ansökan om tillstånd att godta denna förlängning, skulle detta godkännande ”inte inverka på en eventuell rättshandling som företas i syfte att fastställa huruvida varumärkesöverlåtelsen var rättsenlig och skett till ett rimligt pris, eller för att fastställa alla andra omständigheter med hänsyn till föremålet”. Konkursförvaltaren har dessutom vid överklagandenämnden bestritt sanningshalten i det e-postmeddelande som denne påståtts ha skickat som svar på nämnda förslag, och som klaganden har åberopat, och klaganden har inte visat att konkursförvaltaren någonsin har undertecknat detta förslag. Sådana omständigheter kan således inte läggas till grund för påståendet att konkursförvaltaren den 13 oktober 2017 kände till det påstådda överlåtelseavtalet av den 26 juni 2014.

107    Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den fann att undantaget avseende kännedom i artikel 27.1 i förordning 2017/1001 inte var tillämpligt i förevarande fall, och att det påstådda överlåtelseavtalet och licensavtalet från år 2014, oavsett om deras giltighet och exakta datum kunde fastställas enligt italiensk rätt, under alla omständigheter den 13 oktober 2017 inte kunde äga rättsverkan i förhållande till intervenienten och konkursförvaltaren.

108    Talan kan således inte bifallas på den enda grundens fjärde del.

 Den enda grundens femte del: Huruvida överklagandenämnden gjorde en felaktig tillämpning av artikel 103 i förordning 2017/1001 avseende EUIPO:s beslut att ta bort inskrivningarna av den 16 april 2018

109    Genom den enda grundens femte del har klaganden i huvudsak gjort gällande att artikel 103 i förordning 2017/1001 inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom det inte var fråga om ett ”uppenbart fel” när EUIPO registrerade överlåtelsen av det aktuella varumärket till klaganden den 16 april 2018, under iakttagande av de föreskrivna villkoren. Klaganden har ånyo anfört att intervenienten, innan konkursen, hade överlåtit detta varumärke till Spring Holdings, som i sin tur hade överlåtit det till klaganden. Dessutom begicks inte det fel som intervenienten har gjort gällande, det vill säga underlåtenheten att vidta en processhandling, vid tidpunkten för registreringen av nämnda överlåtelse, utan i oktober 2017.

110    Det ska i detta hänseende erinras om att lydelsen i artikel 103 i förordning 2017/1001, som trädde i kraft den 1 oktober 2017, skiljer sig från lydelsen i artikel 80 i förordning nr 207/2009, eftersom den omfattar varje ”uppenbart fel” som kan tillskrivas EUIPO, och inte längre bara varje ”uppenbart handläggningsfel” som kan tillskrivas EUIPO, vilket domstolen hade definierat som ett tydligt fel av processuell karaktär som begåtts av EUIPO (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 oktober 2019, Repower/EUIPO, C‑281/18 P, EU:C:2019:916, punkt 29). Den processuella karaktären av ett uppenbart fel är således inte ett villkor för att artikel 103 i förordning 2017/1001 ska vara tillämplig.

111    När det gäller frågan huruvida det fel som motiverar antagandet av ett beslut om återkallande av ett tidigare beslut eller ett beslut att ta bort en inskrivning, är ”uppenbart” eller tydligt, är det fråga om ett fel som har en så hög grad av uppenbarhet att det inte är möjligt att behålla artikeldelen i det aktuella beslutet eller inskrivningen, utan att en ny bedömning senare görs av den instans som fattade nämnda beslut eller gjorde denna inskrivning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2020, Aurea Biolabs/EUIPO – Avizel (AUREA BIOLABS), T‑724/18 och T‑184/19, EU:T:2020:227, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis).

112    Mer allmänt och i enlighet med rättspraxis kan ett fel endast kvalificeras som uppenbart om det kan upptäckas på ett tydligt sätt mot bakgrund av de kriterier som lagstiftaren uppställt för administrationens utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, och när den bevisning som lagts fram är tillräcklig för att medföra att administrationens bedömning förlorar sin trovärdighet, utan att denna bedömning kan anses motiverad och sammanhängande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2019, Fleig/SEAE, T‑492/17, EU:T:2019:211, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

113    Vad gäller underlåtenheten att registrera insolvensförfarandet ska det i förevarande fall påpekas att en insolvens ska anses vara effektiv och äga rättsverkan från och med det datum som fastställts i tillämplig nationell rätt, i förevarande fall den 13 oktober 2017, enligt artiklarna 44 och 45 i den italienska konkurslagen (se bland annat punkterna 53–66 ovan). EUIPO kände dessutom till att intervenienten var insolvent och hade redan uttryckligen, genom beslutet av den 9 april 2018 (se punkt 8 ovan), meddelat sin avsikt att ge verkan åt den. Eftersom den första inskrivningen av intervenientens överlåtelse av det aktuella varumärket till Spring Holdings, som deras gemensamma företrädare ansökte om den 18 oktober 2017, togs bort av EUIPO den 9 april 2018 med retroaktiv verkan, ska varumärket anses ha tillhört intervenienten den 13 oktober 2017 och i allra högsta grad den 16 april 2018.

114    Tribunalen konstaterar således att det ”uppenbara fel” som EUIPO har gjort, i den mening som avses i artikel 103 i förordning 2017/1001, gjordes när EUIPO, den 16 april 2018, förde in överlåtelserna av det aktuella varumärket i registret på klagandens begäran, utan att beakta huruvida det förelåg ett konkursbeslut avseende intervenienten av den 13 oktober 2017 eller huruvida detta ägde rättsverkan i förhållande till tredje man, ett beslut som EUIPO hade underlåtit att registrera trots konkursförvaltarens ansökan härom den 25 oktober 2017.

115    De inskrivningar i registret av de på varandra följande överlåtelserna av det aktuella varumärket som gjordes den 16 april 2018 utgjorde således ”uppenbara fel” som EUIPO gjort, i den mening som avses i artikel 103 i förordning 2017/1001, dels eftersom intervenientens konkurs redan hade deklarerats tidigare, det vill säga den 13 oktober 2017, dels eftersom EUIPO, vid tidpunkten för dessa inskrivningar, kände till att det hade inletts ett insolvensförfarandet avseende innehavaren av detta varumärke, det vill säga intervenienten.

116    Om konkursbeslutet avseende den registrerade innehavaren av det aktuella varumärket hade skrivits in i registret vid tidpunkten för konkursförvaltarens ansökan därom, det vill säga den 25 oktober 2017, skulle, under normala förhållanden i vilka inga fel begåtts, varje senare ansökan om att skriva in en överlåtelse av samma varumärke automatiskt ha avbrutits och endast ha kunnat genomföras med uttryckligt tillstånd av konkursförvaltaren eller av den nationella domstol som ansvarar för insolvensförfarandet.

117    Genom att i enlighet med klagandens ansökan av den 16 april 2018 skriva in de angripna överlåtelserna, efter att ha underlåtit att skriva in konkursbeslutet avseende innehavaren av det aktuella varumärket i enlighet med konkursförvaltarens ansökan av den 25 oktober 2017, gjorde EUIPO ett uppenbart fel, vilket innebar att EUIPO var skyldig att så snart som möjligt ta bort inskrivningarna av den 16 april 2018, eftersom dessa var behäftade med detta uppenbara fel.

118    Domstolen har i detta avseende slagit fast att den skyldighet att återkalla ett beslut eller att ta bort inskrivning som är behäftad med ett uppenbart fel som EUIPO har gjort, en skyldighet som för närvarande framgår av artikel 103 i förordning 2017/1001, syftar till att säkerställa god förvaltning och processekonomi (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 31 oktober 2019, Repower/EUIPO, C‑281/18 P, EU:C:2019:916, punkt 32).

119    Den frist på ett år från dagen för införande i registret, som föreskrivs i artikel 103.2 i förordning 2017/1001, iakttogs i vederbörlig ordning när den avdelning med ansvar för att föra EUIPO:s register den 30 januari 2019 antog de båda besluten om att ta bort inskrivningarna i registret avseende överlåtelserna T 014185659 och T 014188703, vilka gjordes den 16 april 2018.

120    Härav följer att villkoren för EUIPO, och särskilt avdelningen med ansvar för att föra dess register, att tillämpa artikel 103 i förordning 2017/1001 var uppfyllda.

121    Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den fastställde nämnda avdelnings beslut av den 30 januari 2019 att ta bort inskrivningarna av de efterföljande överlåtelserna av det aktuella varumärket, vilka gjordes den 16 april 2018.

122    Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den enda grundens femte del.

123    Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser den enda grunden och därmed ska talan ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

124    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

125    EUIPO och intervenienten har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska EUIPO:s och intervenientens yrkanden bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Marina Yachting Brand Management Co. Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit i det aktuella förfarandet för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) och Industries Sportswear Co. Srl.

Costeira

Gratsias

Kancheva

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 september 2021.

Underskrifter


Innehållsförteckning



*      Rättegångsspråk: engelska.