FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

den 16 juli 1998 (1)

”Frilansande konferenstolkar - Tillåtligheten av deras skyldighet att betalagemenskapsskatt”

I de förenade målen T-202/96 och T-204/96,

Andrea von Löwis och Marta Alvarez-Cotera, konferenstolkar, Genève (Schweiz),företrädda av advokaten Gerard van der Wal, verksam vid Hoge Raad derNederlanden och i Bryssel, delgivningsadress: Aloyse May, 31, Grand-Rue,Luxemburg,

sökande,

varvid den sistnämnda sökandens stöds av

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av Ernst Röder, Ministerialrat,förbundsekonomiministeriet, Bonn (Tyskland), i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Peter Oliver, rättstjänsten,i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz,Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

angående talan om återbetalning av den gemenskapsskatt som avdragits frånsökandenas löner sedan den 1 januari 1989,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden V. Tiili samt domarna C.P. Briët, K. Lenaerts,A. Potocki och J.D. Cooke,

justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandetden 5 maj 1998,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser i tvisten

1.

    Artikel 13 i Protokoll om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier avden 8 april 1965 (nedan kallat protokollet) har följande lydelse:

”Gemenskapens tjänstemän och övriga anställda skall vara skyldiga att betala skatttill gemenskaperna på de löner och arvoden de får av gemenskaperna enligt devillkor och det förfarande som rådet på förslag från kommissionen har fastställt.

De skall vara befriade från nationella skatter på de löner och arvoden de får avgemenskaperna.”

2.

    Sedan år 1970 har kommissionen och Association internationale des interprètes deconférence (internationell sammanslutning för konferenstolkar, nedan kallad AIIC)slutit femåriga ramavtal (nedan kallade ramavtalen), vilka innehåller dearbetsvillkor och villkor om ekonomisk ersättning som har fastställts för frilansandekonferenstolkar som har anställts för att tillgodose gemenskapsinstitutionernasbehov.

3.

    Enligt artikel 1 första stycket i ramavtalen är de ”tillämpliga, oavsetttjänstgöringsort, på frilansande konferenstolkar som har anställts av kommissioneni enlighet med villkoren som anges i de föreskrifter om konferenstolkar som gällervid den institution vid vilken de utför sina tjänster”.

4.

    I ingressen till det ramavtal som slöts den 9 december 1988 (nedan kallat 1988 årsramavtal) konstaterade avtalskontrahenterna att Europaparlamentet, med stöd avartikel 78 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna(nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda), uttog gemenskapsskattpå frilansande tolkars löner som anställts för dess räkning. De parter somundertecknade 1988 års ramavtal ansåg därför att det var önskvärt, ”med hänsyntill de exklusiva skattebestämmelser som följer av tillämpningen av artikel 78 ianställningsvillkoren för övriga anställda, att inom skatteområdet säkerställalikabehandling av alla frilanstolkar”.

5.

    Följande angavs därför i artikel 8 i 1988 års ramavtal, vilket trädde i kraft den 1januari 1989:

”Frilanstolkar som anställs av kommissionen för samtliga gemenskapsinstitutionersräkning skall omfattas av den skatt till gemenskaperna som har införts genomartikel 13 i [protokollet].

Ingen skall omfattas av det föregående stycket som inte är medborgare i en avgemenskapens medlemsstater, om institutionen inte bestämmer något annat.”

6.

    För att beakta det särskilda fallet med frilanstolkar som är bosatta i ett tredje land,infördes i artikel 8 i det ramavtal som slöts den 15 september 1994, för periodenmellan den 1 januari 1994 och den 31 december 1988 (nedan kallat 1994 årsramavtal), ett tredje stycke med följande lydelse:

”Vid beskattning i ett tredje land av den ersättning som utbetalas av kommissionenskall, med avvikelse från första stycket, den uttagna gemenskapsskatten återbetalastill frilanstolken mot uppvisande av handlingar som styrker den nationellabeskattningen, dock begränsat till ett belopp som motsvarar den nationellaskatten.”

7.

    Vad beträffar enskilda tvister anges i artikel 23 i ramavtalen att om tvisten inte harkunnat lösas i det administrativa förfarande som anges i artikel 22, får frilanstolkenväcka talan vid EG-domstolen, som tillerkänns behörighet i anställningsavtalen,med stöd av artikel 42 i EKSG-fördraget, artikel 181 i EG-fördraget och artikel 153i Euratomfördraget.

8.

    I artikel 23 andra stycket preciseras att om något annat inte anges i ramavtalet, idess bilagor eller i de individuella anställningsavtalen, skall belgisk rätt tillämpas påavtalsförhållandet mellan frilanstolken och institutionerna.

9.

    I praktiken anställs frilansande konferenstolkar med kort varsel, per telefon ellertelefax, för en tid som vanligtvis är begränsad till några dagar. Avtalet formaliserassedan genom en skriftlig bekräftelse som undertecknas av bägge parter.

10.

    I denna bekräftelse preciseras att anställningen regleras dels i de föreskrifter omfrilanstolkar som har antagits av den institution vid vilken tolken utför sina tjänster,dels i gällande ramavtal. I bekräftelsen hänvisas även till klausulen om behörigdomstol i artikel 23 i ramavtalet.

Faktiska omständigheter i målet

11.

    Andrea von Löwis är tyska och Marta Alvarez-Cotera är spanska och schweiziska.De är bosatta i Schweiz sedan år 1964 respektive år 1970. Båda två är verksammasom frilanstolkar vid gemenskapens institutioner. Andrea von Löwis har sedanår 1973 utfört sådant arbete under cirka 125-135 dagar om året och Marta Alvarez-Cotera har sedan mars 1986 utfört sådant arbete under cirka 40-50 dagar om året.

12.

    Till följd av att kommissionen har uttagit gemenskapsskatt på frilanstolkars lönersedan den 1 januari 1989, har sökandena riskerat att utsättas för endubbelbeskattning av denna lön, på grund av möjligheten att den omfattas avschweizisk inkomstskatt.

13.

    Med stöd av artikel 22 i 1994 års ramavtal begärde Marta Alvarez-Cotera ochAndrea von Löwis, den 23 april 1996 respektive den 8 juli 1996, att kommissionenskulle återbetala den gemenskapsskatt som de hade betalat sedan år 1989.

14.

    Efter att direktören för direktoratet ”Konferenser” vid den gemensamma tjänstenför ”tolkning och konferenser” avslagit deras begäran, framförde sökandenalikadana framställningar till de behöriga generaldirektörerna.

15.

    Dessa avslogs också, genom beslut av den 25 september 1996 respektive den 21oktober 1996, med motiveringen att sökandena före år 1994 hade tillhandahållitsina tolktjänster med fullständig kännedom om de ramavtal som slutits med AIICoch att artikel 8 tredje stycket i 1994 års ramavtal endast kunde få verkningar förde tjänster som utfördes från och med år 1994. För att gemenskapsskatten skulleåterbetalas med stöd av denna bestämmelse, krävde kommissionen att sökandenaföretedde handlingar som styrkte att inbetalningar verkligen hade gjorts till denschweiziska skattemyndigheten.

Förfarande

16.

    Genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 9 december 1996väckte sökandena talan i förevarande mål om återbetalning av gemenskapsskatt.

17.

    Den 22 maj 1997 ansökte Förbundsrepubliken Tyskland om att få intervenera i målT-204/96, till stöd för sökanden. Denna ansökan beviljades i beslut av den11 juli 1997.

18.

    Genom beslut av den 18 november 1997 förenades målen T-202/96 och T-204/96vad gällde det muntliga förfarandet och domen, med stöd av artikel 50 irättegångsreglerna.

19.

    Målen, som inledningsvis tilldelades den tredje avdelningen, hänsköts till den tredjeavdelningen i utökad sammansättning genom beslut av förstainstansrätten av den4 februari 1998, fattat med stöd av med bestämmelserna i artiklarna 14 och 51 i

rättegångsreglerna.

20.

    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredjeavdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet. Som enprocessledande åtgärd anmodades kommissionen att lämna vissa uppgifter tillförstainstansrätten.

21.

    Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågorvid förhandlingen den 5 maj 1998.

Parternas yrkanden

22.

    Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall

-    uppta deras talan till sakprövning,

-    ogiltigförklara besluten av den 25 september 1996 respektive den21 oktober 1996,

-    fastställa att uttaget av gemenskapsskatt på sökandenas löner är olagligtoch/eller ogiltigförklara artikel 8 i ramavtalet,

-    förordna om återbetalning av den gemenskapsskatt som har uttagits avkommissionen och/eller som har betalats av sökandena från och med den1 januari 1989 fram till och med den dag när dom meddelas i målen, jämteränta på 8 procent eller enligt lag, samt

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

23.

    Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, samt

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

24.

    Intervenienten i mål T-204/96 har yrkat att förstainstansrätten skall bifalla yrkandetom återbetalning av gemenskapsskatten.

Den rättsliga beskaffenheten av sökandenas anställningsförhållande

25.

    Det är ostridigt mellan parterna att sökandena, i sin egenskap av extraanställdatolkar som är anställda på grundval av kortvariga avtal som vid upprepade tillfällenförnyas från år till år, inte är att anse som tjänstemän eller anställda igemenskaperna i den mening som avses i anställningsvillkoren för övriga anställda(domstolens domar av den 11 juli 1985 i mål 43/84, Maag mot kommissionen,REG 1985, s. 2581, punkt 23, och i mål 111/84, Cantisani, REG 1985, s. 2671,punkt 13), utan som avtalsparter vilkas förhållande till kommissionen, enligtartikel 23 i ramavtalen, regleras i belgisk privaträtt vad beträffar alla frågor sominte regleras i de individuella anställningsavtalen och i ramavtalen.

26.

    Härav följer att respektive talan är grundad på avtal.

Upptagande till sakprövning

Invändningen om att förstainstansrätten inte skulle vara behörig

Parternas argumentation

27.

    Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten inte är behörig att avgöradessa två mål, eftersom de avser avtal som slöts före den 1 augusti 1993,beträffande vilka talan skulle ha väckts på annat sätt vid EG-domstolen. I artikel 3andra stycket i rådets beslut 93/350/Euratom, EKSG, EEG av den 8 juni 1993 omändring av rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom, om upprättandet avEuropeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 144, s. 21, svenskspecialutgåva, område 1, volym 3, s. 21, nedan kallat rådets beslut) begränsasförstainstansrättens behörighet att pröva talan som, liksom i detta fall, väcks avfysiska personer enligt en klausul om behörig domstol till att enbart omfatta tvisterom verkställigheten av avtal som har slutits efter att beslutet har trätt i kraft, vilketskedde den 1 augusti 1993.

28.

    Sökandena, i huvudsak understödda av intervenienten, har invänt attförstainstansrätten är behörig att pröva respektive talan, eftersom denna väcktesefter ikraftträdandet av 1994 års ramavtal och avser ett stadigvarande rättsligtförhållande till kommissionen, i form av flera kortvariga avtal, vilket det voreolämpligt att pröva separat.

Förstainstansrättens bedömning

29.

    I förevarande mål ifrågasätts lagenligheten av uttaget av gemenskapsskatt, som hargjorts med stöd av likalydande bestämmelser i de två tillämpliga ramavtalen för

åren 1989-1994 respektive åren 1994-1998, på den lön som kommissionen harutbetalat till sökandena enligt successiva individuella avtal med i huvudsak sammainnehåll som har slutits efter den 1 januari 1989.

30.

    Under dessa omständigheter står det i överensstämmelse med god rättskipning ochsökandenas rättsliga skydd att förstainstansrätten prövar tvisterna i deras helhet,oavsett om de individuella anställningsavtalen har slutits före eller efterikraftträdandet av rådets beslut (jämför domstolens dom av den 1 juli 1982 imål 109/81, Porta mot kommissionen, REG 1982, s. 2469, punkt 10).

31.

    Följaktligen skall kommissionens invändning om att förstainstansrätten inte skullevara behörig förkastas.

Invändningen om rättegångshinder avseende fel rättsmedel

32.

    Kommissionen har i huvudsak klandrat sökandena för att försöka kringgå dengrundläggande skillnaden mellan en talan på grundval av avtal och en talan omogiltigförklaring. Närmare bestämt kan sökandena varken beteckna kommissionensåtgärder för att avsluta det avtalsenliga administrativa förfarandet som beslut elleryrka att dessa skall ogiltigförklaras.

33.

    Sökandena har invänt att deras tvist inte endast utgör en privat tvist, eftersomkommissionen, genom sitt olagliga uttag av gemenskapsskatt, inte har handlat somen avtalspart, utan i egenskap av offentlig myndighet.

34.

    Förstainstansrätten kan inskränka sig till att konstatera att sökandena, i enlighetmed vad som framgår av deras yrkanden, har begärt att denna, i enlighet med denavtalsmässiga beskaffenheten av förevarande tvister, skall förplikta kommissionenatt återbetala gemenskapsskatten till dem, och att de därvid har gjort gällande attdet saknas rättslig grund för bestämmelserna i ramavtalen, på grundval av vilkaskatten har uttagits.

35.

    Härav följer att kommissionens invändning om rättegångshinder skall förkastas.

Invändningarna om rättegångshinder avseende överträdelse av rättegångsreglerna

36.

    Kommissionen har för det första gjort gällande att sökandena i strid medartikel 44.5a har underlåtit att till sina ansökningar foga en kopia av de av sinaanställningsavtal som innehåller en klausul om behörig domstol.

37.

    Sökandena har invänt att de i vederbörlig ordning, tillsammans med ansökningarna,har ingivit såväl de tillämpliga ramavtalen som ett exemplar av derasanställningsavtal, i enlighet med den ovannämnda bestämmelsen.

38.

    Förstainstansrätten konstaterar att sökandena i föreskriven ordning till sinaansökningar har fogat en kopia av det anställningsavtal som innehållerskiljedomsklausulen, i enlighet med vad som anges i artikel 44.5a irättegångsreglerna, och att de på grund av det likalydande innehållet ibestämmelserna inte var tvungna att förete alla de anställningsavtal som efterhandhar slutits.

39.

    För det andra har kommissionen klandrat sökandena för att inte exakt ha angivitmed vilket belopp gemenskapsskatt har uttagits på deras löner.

40.

    Sökandena har uppgivit att de bestrider att gemenskapsskatt överhuvudtaget skalluttas på deras löner och att det förhållandet att det saknas uppgifter om det exaktabeloppet inte kan medföra att deras talan inte skulle kunna upptas till sakprövning.

41.

    Förstainstansrätten anser sig, på grundval av den väckta talan, kunna pröva såvälhuruvida det uttag av gemenskapsskatt som kommissionen har gjort principiellt settvar tillåtet som yrkandena om återbetalning. Det är nämligen ostridigt att desistnämnda avser belopp som kommissionen själv har uttagit, varför denna måstekunna fastställa storleken av dessa belopp.

42.

    För det tredje har kommissionen gjort gällande att sökandena inte ens har försöktange på grundval av vilken rättsregel de har rätt att ifrågasätta artikel 8 i de tvårelevanta ramavtalen, vilket är en uppenbar överträdelse av skyldigheten att lämnaen ”kortfattad framställning av grunderna”, i den mening som avses i artikel 44.1 ci rättegångsreglerna.

43.

    Sökandena menar däremot att de korrekt har redogjort för skälen till att de anseratt kommissionen felaktigt har tillämpat artikel 8 i ramavtalen på dem.

44.

    Förstainstansrätten konstaterar att sökandena under åberopande av relevantagemenskapsrättsliga bestämmelser klart har gjort gällande att kommissionen intehade behörighet att göra de omtvistade skatteuttagen.

45.

    Under dessa omständigheter skall invändningarna om rättegångshinder avseendeöverträdelse av rättegångsreglerna förkastas.

Invändningen om rättegångshinder avseende sökandenas samtycke till uttaget avgemenskapsskatt

46.

    Kommissionen har gjort gällande att sökandena har godtagit att de varit skyldigaatt betala gemenskapsskatt sedan år 1989 och att de följaktligen försöker erhållaåterbetalning av gemenskapsskatt efter att ha väntat flera år med att väcka talan.

47.

    Förstainstansrätten anser att det finns anledning att pröva denna invändningtillsammans med saken i målet, eftersom den utgör en väsentlig del av denna.

Prövning i sak

Parternas argumentation

48.

    Sökandena, i huvudsak understödda av intervenienten i mål T-204/96, har påpekatatt rådet, på grundval av artikel 13 i protokollet, i sin förordning (EEG, Euratom,EKSG) nr 260/68 av den 29 februari 1968 om villkoren för och förfarandet vid skatttill Europeiska gemenskaperna (EGT L 56, s. 8; svensk specialutgåva, område 1,volym 1, s. 45) har angivit villkoren och tillvägagångssättet för att uttagemenskapsskatt på de löner som gemenskaperna utbetalar till sina tjänstemän ochövriga anställda.

49.

    Eftersom frilanstolkar varken är tjänstemän eller övriga anställda i gemenskapernai den mening som avses i anställningsvillkoren för övriga anställda, harkommissionen gjort ett uppenbart rättsligt fel när den har gjort avdrag förgemenskapsskatt från deras löner med stöd av artikel 8 i ramavtalen, vilka harslutits med en privaträttslig internationell sammanslutning och omfattas avcivilrätten.

50.

    Kommissionen har invänt att frilanstolkarnas skyldighet att betala gemenskapsskattär grundad på avtal, vilket betyder att sökandena, enligt principen pacta suntservanda, inte kan bestrida lagenligheten av deras avtal såvida inte bedrägeri,felaktigheter, tvång eller andra liknande omständigheter föreligger. Kommissionenmenar dessutom att artikel 8 i ramavtalen inte kan särskiljas från de andrabestämmelserna i ramavtalen.

Förstainstansrättens bedömning

51.

    Genom artikel 13 första stycket i protokollet infördes det en skatt tillgemenskaperna på de löner som dessa utbetalar till sina tjänstemän och övrigaanställda.

52.

    På grundval av denna bestämmelse har det i artikel 2 i ovannämnda förordningnr 260/68 föreskrivits en skyldighet för personer som omfattas avtjänsteföreskrifterna eller av anställningsvillkoren för övriga anställda, medundantag för lokalt anställda, att betala denna gemenskapsskatt.

53.

    Eftersom sökandena, i sin egenskap av frilanstolkar, varken kan betraktas somtjänstemän eller som anställda i den mening som avses i anställningsvillkoren förövriga anställda, har kommissionen inte lagligen kunnat utta gemenskapsskatt påde löner som denna har utbetalat till sökandena sedan år 1989.

54.

    Dessutom följer det av systematiken i artikel 13 i protokollet att skyldigheten, iförsta stycket, för tjänstemän och övriga anställda i gemenskaperna att betalagemenskapsskatt på den lön som gemenskaperna utbetalar till dem, i enlighet med

andra stycket i bestämmelsen måste få till följd att vederbörande befrias frånnationell skatt på samma löner.

55.

    Denna princip preciseras i artikel 2 a i rådets förordning (Euratom, EKSG, EEG)nr 549/69 av den 25 mars 1969 om fastställande av de grupper av tjänstemän ochövriga anställda i Europeiska gemenskaperna som skall omfattas av vissabestämmelser i protokollet (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 1,volym 1, s. 51), i dess senaste lydelse enligt förordning nr 3163/94 av den19 december 1994 (EGT L 335, s. 6; svensk specialutgåva, område 1, volym 3,s. 226), enligt vilken enbart personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna eller avanställningsvillkoren för övriga anställda, med undantag för lokalt anställda,omfattas av bestämmelserna i artikel 13 andra stycket i protokollet.

56.

    Detta betyder att de löner som kommissionen utbetalar till sökandena faller undermedlemsstaternas fiskala behörighet.

57.

    Således har kommissionen även åsidosatt medlemsstaternas fiskala behörighetgenom att göra de omtvistade uttagen av gemenskapsskatt.

58.

    Följaktligen skall sökandenas yrkanden om återbetalning bifallas. Skäl föreliggerinte att bifalla de invändningar som kommissionen har framfört på grundval avsökandenas påstådda samtycke till uttaget av gemenskapsskatten och av att det inteskulle vara möjligt att skilja på bestämmelserna i ramavtalen (se ovan punkt 50).Varken avtalsparternas vilja eller jämvikten i ett avtal kan nämligen åberopas föratt erhålla verkställighet eller bibehållande av otillåtna skyldigheter.

59.

    Av vad som har anförts ovan följer att kommissionen skall förpliktas att tillsökandena återbetala de belopp som den under beteckningen gemenskapsskatträttsstridigt har uttagit på utbetalda löner sedan den 1 januari 1989, jämtedröjsmålsränta enligt belgisk lag från och med dagen för den första begäran omåterbetalning från respektive sökande (se ovan punkt 13) till dess full betalningsker.

Rättegångskostnader

60.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har yrkat att kommissionenskall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen hartappat målet, skall sökandenas yrkande bifallas.

61.

    Förbundsrepubliken Tyskland, som har intervenerat i mål T-204/96, skall i enlighetmed artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna bära sin rättegångskostnad.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1.

    Kommissionen förpliktas att till sökandena återbetala de belopp som denunder beteckningen gemenskapsskatt har uttagit på de löner som den harutbetalat till sökandena sedan den 1 januari 1989, jämte dröjsmålsräntaenligt belgisk lag från och med dagen för den första begäran omåterbetalning från respektive sökande till dess full betalning sker.

2.

    Sökandenas yrkanden ogillas i övrigt.

3.

    Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna.

4.

    Förbundsrepubliken Tyskland skall bära sin rättegångskostnad.

TiiliBriët Lenaerts Potocki Cooke

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 juli 1998.

H. Jung

V. Tiili

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: engelska.