Mål C‑696/15 P

Republiken Tjeckien

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Transport – Direktiv 2010/40/EU – Införande av intelligenta transportsystem på vägtransportområdet – Artikel 7 – Delegering av befogenheter till Europeiska kommissionen – Gränser – Delegerad förordning (EU) nr 885/2013 – Tillhandahållande av informationstjänster för säkra och skyddade parkeringsplatser för lastbilar och kommersiella fordon – Delegerad förordning (EU) nr 886/2013 – Data och förfaranden för kostnadsfritt tillhandahållande av ett minimum av vägsäkerhetsrelaterad universell trafikinformation för användare – Artikel 290 FEUF – Delegeringen av befogenhet ska uttryckligen avgränsa mål, innehåll, omfattning och varaktighet – Väsentlig del av det aktuella området – Upprättandet av ett kontrollorgan”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 26 juli 2017

1.        Transport – Vägtransport – Intelligenta transportsystem – Skyldighet för medlemsstaterna att införa ITS-tillämpningar och ITS-tjänster i sådana system – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2010/40; kommissionens förordningar nr 885/2013 och 886/2013)

2.        Unionsrätt – Tolkning – Metoder – Tolkning av en genomförandeförordning mot bakgrund av grundförordningen

3.        Europeiska unionens institutioner – Utövande av befogenheter – Befogenhet som getts kommissionen för att anta delegerade akter – Nödvändigt att unionslagstiftaren klart och tydligt avgränsar dessa befogenheter i den grundläggande lagstiftningsakten– Räckvidd

(Artikel 290.1 andra stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/40, artiklarna 6 och 7)

4.        Överklagande – Grunder – Domskäl som innebär ett åsidosättande av unionsrätten – Domslut som grundar sig på andra rättsliga skäl – Ogillande

(Artikel 256.1 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

5.        Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Tribunalens motivering är underförstådd – Tillåtet – Villkor

(Artikel 256.1 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

6.        Europeiska unionens institutioner – Utövande av befogenheter – Befogenheter som kommissionen getts i fråga om antagandet av delegerade rättsakter – Skyldighet att inte ändra väsentliga delar av den grundläggande rättsakten – Kvalifikation av väsentliga delar – Beaktande av kännetecknade och särskilda egenskaper på det berörda området – Domstolsprövning – Räckvidd

(Artikel 290.1 andra stycket FEUF)

1.      Förordningarna nr 885/2013, om komplettering av direktiv 2010/40 vad gäller tillhandahållande av informationstjänster för säkra och skyddade parkeringsplatser för lastbilar och kommersiella fordon, och nr 886/2013, om komplettering avovanstående direktiv vad gäller data och förfaranden för kostnadsfritt tillhandahållande, när så är möjligt, av ett minimum av vägsäkerhetsrelaterad universell trafikinformation för användare, innehåller ingen bestämmelse som föreskriver en uttrycklig skyldighet för medlemsstaterna att införa ITS-tillämpningar och ITS-tjänster på sina territorier. Det framgår nämligen otvetydigt av hänvisningen till direktiv 2010/40 i artikel 1 i var och en av de omtvistade förordningarna, att dessa förordningar enbart förpliktigar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att de specifikationer som framgår av dessa förordningar tillämpas på ITS–tillämpningar och ITS–tjänster när sådana har införts.

(se punkterna 25 och 30)

2.      Se domen.

(se punkt 33)

3.      Även om kommissionen med stöd av artikel 7 i direktiv 2010/40, om ett ramverk för införande av intelligenta transportsystem på vägtransportområdet och för gränssnitt mot andra transportslag, är skyldig att anta de specifikationer som behövs för att kompatibiliteten ska kunna garanteras liksom interoperabiliteten och kontinuiteten vad gäller införande och operativ användning av intelligenta transportsystem, ska det konstateras att delegeringen av befogenhet som framgår i artikel 7, med beaktande av artikel 290 FEUF, inte kan tolkas som en befogenhet för kommissionen att överskrida de fastslagna ramarna i artikel 6 i direktivet, som uttryckligen inte bara begränsar specifikationernas syfte, i punkt 1, utan också deras innehåll och räckvidd, genom att det bland annat i punkt 4 uttryckligen fastställs vilka åtgärder som specifikationerna kan avse.

I enlighet med artikel 290.1 andra stycket första meningen FEUF ska nämligen lagstiftningsakterna uttryckligen avgränsa inte enbart målet, utan också innehållet, omfattningen och varaktigheten för delegeringen av befogenhet. Detta krav innebär att tilldelningen av en delegerad befogenhet syftar till att bestämmelser ska antas som införlivar det regelverk som definieras genom den grundläggande lagstiftningsakten. Avgränsningen av den delegerade befogenheten ska bland annat vara tillräckligt preciserad, så att den klart anger gränserna för befogenheten, och att kommissionens tillämpning av denna kan bli föremål för en objektiv kontroll utifrån kriterier som unionslagstiftaren fastställer. I detta avseende kan inte den tolkningen godtas, att den enda begränsningen för unionslagstiftaren inom ramen för utformningen av en delegering av befogenhet består i ett förbud mot att delegera antagande av väsentliga delar av det givna området. Det är visserligen riktigt att artikel 290.1 andra stycket första meningen FEUF ger unionslagstiftaren möjlighet att ge kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning för att utöva den av unionslagstiftaren delegerade befogenheten, vilken beroende på det berörda områdets beskaffenhet kan vara mer eller mindre omfattande. En delegering av befogenhet i den mening som avses i artikel 290 FEUF – och varje eventuellt utrymme för skönsmässig bedömning som denna innebär – ska emellertid vara föremål för begränsningar som har bestämts i den grundläggande lagstiftningsakten.

(se punkterna 47–50 och 52)

4.      Se domen.

(se punkt 56)

5.      Se domen.

(se punkt 72)

6.      Av lydelsen av artikel 290.1 andra stycket andra meningen FEUF framgår att de väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna och därför inte får bli föremål för delegering av befogenhet. En beståndsdel är av väsentlig karaktär, i den mening som avses i denna bestämmelse, bland annat om antagandet kräver sådana politiska val som omfattas av unionslagstiftarens eget ansvar, i det att den innebär en avvägning mellan olika intressen på grundval av flertalet bedömningar, eller om den möjliggör ingrepp i de berörda personernas grundläggande rättigheter som är så omfattande att det är nödvändigt för unionslagstiftaren att ingripa.

Eftersom det anges uttryckligen i artikel 290.1 andra stycket andra meningen FEUF att de väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna och därför inte får bli föremål för delegering av befogenhet, avgränsar denna bestämmelse det spelrum som unionslagstiftaren råder över vid utformningen av en delegering av befogenhet. Denna bestämmelse syftar nämligen till att försäkra sig om att beslut om sådana delar är förbehållna lagstiftaren. Av detta följer att unionsdomstolen, för det fall den inte prövar frågan huruvida en viss aspekt av den grundläggande lagstiftningsakten utgör en väsentlig del av densamma, utan nöjer sig med att hänvisa till omfattningen av den delegerade befogenheten som framgår av nämnda akt, har åsidosatt artikel 290.1 andra stycket FEUF. I motsats till vad som krävs med hänsyn till denna bestämmelse, har unionsdomstolen alltså inte försäkrat sig om att antagandet av regler avseende väsentliga delar av det aktuella området, i detta fall, förbehölls unionslagstiftaren och inte blev föremål för delegering av befogenhet.

(Se punkterna 75, 78 och 81–83)