FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (åttonde avdelningen)
den 12 november 2008(*)
”Gemenskapsvarumärke – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av tredimensionellt varumärke – Röd LEGO‑kloss – Absolut registreringshinder – Kännetecken som endast består av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat – Artikel 7.1 e ii i förordning (EG) nr 40/94 – Åberopande av bevisning”
I mål T‑270/06,
Lego Juris A/S, Billund (Danmark), företrätt av advokaterna V. von Bomhard, A. Renck och T. Dolde,
sökande,
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av D. Botis, i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, som intervenerat vid förstainstansrätten, var
Mega Brands, Inc., Montreal (Kanada), företrätt av advokaterna P. Cappuyns och C. De Meyer,
angående en talan mot det beslut som fattats av stornämnden vid harmoniseringsbyrån den 10 juli 2006 (ärende R 856/2004‑G) om ett ogiltighetsförfarande mellan Mega Brands, Inc. och Lego Juris A/S,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden E. Martins Ribeiro samt domarna S. Papasavvas (referent) och A. Dittrich,
justitiesekreterare: handläggaren J. Plingers,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 juni 2008,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Kirkbi A/S, vars rättigheter och skyldigheter har övertagits av sökanden, Lego Juris A/S, ingav den 1 april 1996 en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse.
2 Det sökta varumärket utgörs av det nedan återgivna röda tredimensionella kännetecknet:
3 De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 9 och 28 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar, för var och en av dessa klasser, följande beskrivning:
– Klass 9: ”Vetenskapliga, nautiska, elektriska, fotografiska, kinematografiska och optiska apparater och instrument samt apparater och instrument för lantmäteri, besiktning, vägning, mätning, signalering, kontroll (övervakning), livräddning och undervisning, alla ingående i klass 9; apparater för inspelning, upptagning, sändning eller återgivning av ljud och bilder; magnetiska och elektroniska databärare, grammofonskivor; registrerade dataprogram och programvara; försäljningsautomater och mekanismer för myntstyrda apparater; kassaapparater, räknemaskiner, databehandlingsutrustningar och datorer; registrerade dataprogram och programvara; eldsläckningsapparatur.”
– Klass 28: ”Spel och leksaker; gymnastik- och sportartiklar (ingående i klass 28); julgransprydnader.”
4 Det sökta varumärket registrerades som gemenskapsvarumärke den 19 oktober 1999.
5 Ritvik Holdings Inc., vars rättigheter och skyldigheter har övertagits av Mega Brands, Inc., ansökte den 21 oktober 1999 om att denna registrering skulle ogiltigförklaras för ”byggleksaker” i klass 28 enligt artikel 51.1 a i förordning nr 40/94, på den grunden att registreringen stod i strid med de absoluta registreringshinder som föreskrivs i artikel 7.1 a, 7.1 e ii och iii samt 7.1 f i förordningen.
6 Annulleringsenheten förklarade ärendet vilande, den 8 december 2000, i avvaktan på domstolens dom av den 18 juni 2002 i mål C‑299/99, Philips (REG 2002, s. I‑5475) (nedan kallad domen i målet Philips). Förfarandet inför annulleringsenheten återupptogs den 31 juli 2002.
7 Annulleringsenheten ogiltigförklarade, genom beslut av den 30 juli 2004, registreringen för ”byggleksaker” i klass 28 med stöd av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94, eftersom det aktuella varumärket endast ansågs bestå av en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat.
8 Sökanden överklagade annulleringsenhetens beslut till harmoniseringsbyrån den 20 september 2004 med stöd av artiklarna 57–62 i förordning nr 40/94. Ärendet tilldelades första överklagandenämnden.
9 Sökanden framställde den 15 november 2004 en jävsinvändning mot första överklagandenämndens ordförande med stöd av artikel 132.3 i förordning nr 40/94. Första överklagandenämnden bestämde, i beslut R 856/2004‑1, att den ordförande som inledningsvis hade utsetts skulle ersättas av sin första suppleant.
10 På grund av ärendets komplicerade beskaffenhet begärde sökanden, i ett fax av den 30 september 2005, att överklagandenämnden skulle hålla muntlig förhandling i ärendet i enlighet med artikel 75.1 i förordning nr 40/94 och att ärendet skulle hänskjutas till stornämnden i enlighet med artikel 130.2 och 130.3 i förordningen.
11 Presidiet för överklagandenämnderna hänsköt den 7 mars 2006, på förslag av överklagandenämndernas direktör, ärendet till stornämnden i enlighet med punkt 3 i artikel 1b i kommissionens förordning nr 216/96 av den 5 februari 1996 om processordningen för överklagandenämnderna vid harmoniseringsbyrån (EGT L 28, s. 11).
12 Stornämnden avslog sökandens begäran om muntlig förhandling genom beslut av den 10 juli 2006 (nedan kallat det angripna beslutet). Stornämnden avslog dessutom överklagandet med motiveringen att det aktuella varumärket inte kunde registreras för ”byggleksaker” i klass 28 på grund av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94.
13 Stornämnden fann, i punkterna 32 och 33 i det angripna beslutet, att det faktum att ett varumärke har förvärvat särskiljningsförmåga enligt vad som föreskrivs i artikel 7.3 i förordning nr 40/94 inte är till hinder för att artikel 7.1 e ii i förordningen tillämpas. I punkt 34 i det angripna beslutet slog stornämnden vidare fast att artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 avser att förbjuda registrering av former vars väsentliga särdrag fyller en teknisk funktion, så att dessa fritt kan användas av alla. Stornämnden fann i punkt 36 att en form som innehåller ett mindre inslag av godtycklighet, såsom en färg, inte faller utanför detta förbud. I punkt 58 slog stornämnden fast att det saknar betydelse att det finns andra former som gör det möjligt att uppnå samma tekniska resultat. Stornämnden fann i punkt 60 att ordet ”endast”, som används i artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94, betyder att formen inte har något annat syfte än att uppnå ett tekniskt resultat och att uttrycket ”som krävs”, som används i samma bestämmelse, betyder att formen är en förutsättning för att detta tekniska resultat ska uppnås, men att detta inte innebär att andra former inte också de kan fylla samma funktion. Stornämnden angav dessutom i punkterna 54 och 55 vilka särdrag hos den aktuella formen som den ansåg vara grundläggande och företog, i punkterna 41–63, en prövning av dessa egenskapers funktionalitet.
Förfarandet och parternas yrkanden
14 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 september 2006. Intervenienten och harmoniseringsbyrån inkom med svarsinlagor den 29 januari respektive den 30 januari 2007.
15 Intervenienten begärde, i skrivelse av den 11 juni 2007, att till handlingarna i målet få föra ett beslut meddelat av varumärkesdomstolen i Tyskland den 2 maj 2007. Ordföranden på förstainstansrättens tredje avdelning biföll denna begäran genom beslut av den 25 juli 2007. Sökanden yttrade sig över detta beslut den 21 augusti 2007. Harmoniseringsbyrån yttrade sig inte inom den föreskrivna fristen.
16 På grund av ändringen i sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar från och med den 25 september 2007 förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen denna avdelning.
17 Sökanden begärde den 12 november 2007 att till handlingarna i målet få föra ett beslut meddelat av appellationsdomstolen i Budapest den 12 juli 2007. Ordföranden på förstainstansrättens sjätte avdelning biföll denna begäran genom beslut av den 22 november 2007. Intervenienten yttrade sig över detta beslut den 14 december 2007. Harmoniseringsbyrån yttrade sig inte inom den föreskrivna fristen.
18 Eftersom den inledningsvis utsedda referenten hade fått förhinder utsåg förstainstansrättens ordförande, genom beslut av den 9 januari 2008, en ny referent, som var förordnad att tjänstgöra på åttonde avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen denna avdelning.
19 Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Harmoniseringsbyrån och intervenienten har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Huruvida handlingar som har åberopats för första gången vid förstainstansrätten kan tillåtas
21 Det ska inledningsvis konstateras att besluten från den tyska och den ungerska domstolen, som intervenienten respektive sökanden har ingett (se punkterna 15 och 17 ovan), har åberopats för första gången vid förstainstansrätten.
22 Härvid ska det erinras om att en talan vid förstainstansrätten syftar till att rätten ska pröva lagenligheten av beslut från harmoniseringsbyråns överklagandenämnder i den mening som avses i artikel 63 i förordning nr 40/94. Förstainstansrättens uppgift är därmed inte att ompröva de faktiska omständigheterna mot bakgrund av bevisning som företes för första gången vid rätten. Att tillåta denna bevisning skulle nämligen strida mot artikel 135.4 i förstainstansrättens rättegångsregler. Enligt denna artikel kan parternas inlagor inte ändra föremålet för tvisten i överklagandenämnden (förstainstansrättens dom av den 6 mars 2003 i mål T‑128/01, DaimlerChrysler mot harmoniseringsbyrån (kylargaller), REG 2003, s. II‑701, punkt 18).
23 Nämnda beslut, som åberopats av intervenienten och sökanden, kan således inte tillåtas som bevisning för de faktiska omständigheter som ligger till grund för förevarande mål.
24 Det ska dock preciseras att det inte kan vara otillåtet vare sig för parterna eller för förstainstansrätten att, vid tolkningen av gemenskapsrätten, vägledas av gemenskapens rättspraxis eller av nationell eller internationell rättspraxis. Den rättspraxis som omnämnts ovan i punkt 22 omfattar inte en sådan möjlighet att hänvisa till nationella avgöranden, eftersom det inte har gjorts gällande att överklagandenämnden felaktigt har underlåtit att beakta de faktiska omständigheterna i ett visst nationellt avgörande, utan att överklagandenämnden har åsidosatt en bestämmelse i förordning nr 40/94, varvid rättspraxis åberopats till stöd för detta påstående (förstainstansrättens dom av den 24 november 2005 i mål T‑346/04, Sadas mot harmoniseringsbyrån – LTJ Diffusion (ARTHUR ET FELICIE), REG 2005, s. II‑4891, punkt 20, av den 8 december 2005 i mål T‑29/04, Castellblanch mot harmoniseringsbyrån – Champagne Roederer (CRISTAL CASTELLBLANCH), REG 2005, s. II‑5309, punkt 16, och av den 12 juli 2006 i mål T‑277/04, Vitakraft-Werke Wührmann mot harmoniseringsbyrån – Johnson’s Veterinary Products (VITACOAT), REG 2006, s. II‑2211, punkt 71).
25 Härav följer att besluten från den tyska och den ungerska domstolen, som intervenienten respektive sökanden har ingett, kan tillåtas i den mån de i förevarande fall kan användas vid tolkningen av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94.
Prövning i sak
26 Sökanden har till stöd för sin talan åberopat en enda grund, nämligen åsidosättande av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94. Denna grund består av två delar, varav den första avser en felaktig tolkning av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 och den andra en felaktig bedömning av föremålet för det aktuella varumärket.
Den första delgrunden: Felaktig tolkning av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94
Parternas argument
27 Sökanden har anfört att artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 efter sin ordalydelse inte avser att utesluta funktionella former som sådana från varumärkesregistrering, utan bara sådana kännetecken som ”endast” består av en form på en vara ”som krävs” för att uppnå ett tekniskt resultat. För att denna bestämmelse ska kunna tillämpas krävs således att det är fråga om en form som saknar icke‑funktionella egenskaper, och dess yttre utseende får inte kunna ändras såvitt avser de särskiljande egenskaperna utan att funktionaliteten går förlorad.
28 Sökanden har dessutom framhållit att det framgår av det sammanhang i vilket artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 ingår att en form, som inte omfattas av det absoluta registreringshinder som föreskrivs i denna bestämmelse, även måste uppfylla de villkor som avses i artikel 7.1 b–d i förordningen. Det framgår av rättspraxis att en varas form endast kan registreras om den har förvärvat särskiljningsförmåga och detta villkor är endast sällan uppfyllt. En extensiv tolkning av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 är följaktligen inte nödvändig, vare sig i syfte att skydda allmänhetens intresse av att fritt kunna förfoga över former eller i syfte att förhindra att produkternas egenskaper monopoliseras. Härav följer att avsikten med denna bestämmelse inte är att värna om möjligheten att fritt förfoga över former och inte heller att förhindra att egenskaper hos produkterna monopoliseras. Avsikten med bestämmelsen är endast att de tekniska lösningarna ska hållas fritt tillgängliga för konkurrenterna.
29 Härutöver har sökanden anfört att ändamålet med artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94, enligt domen i målet Philips, inte är att funktionella former som sådana inte ska kunna skyddas som varumärken. Ändamålet är endast att sådana former inte ska kunna skyddas som varumärken, om detta skulle innebära att det skapades ett monopol på sådana tekniska lösningar eller sådana funktionella egenskaper hos en vara som varans användare sannolikt skulle kräva hos konkurrenternas varor. Det framgår dessutom av domen i målet Philips att avsikten med denna bestämmelse, när det gäller bedömningen av särskiljningsförmåga, inte är att förhindra registrering av former som saknar inslag av godtycklighet utan funktionellt syfte. Detsamma gäller vid bedömningen av funktionaliteten.
30 Sökanden anser följaktligen att artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 inte innebär att det är omöjligt att uppnå varumärkesskydd för all ”industriell formgivning”. Sådana former kan registreras som varumärken, även om de endast består av funktionella beståndsdelar. Den avgörande frågan är huruvida varumärkesskyddet skulle medföra att det skapades ett monopol på tekniska lösningar eller funktionella egenskaper hos den aktuella formen, eller huruvida konkurrenterna har tillräcklig handlingsfrihet för att kunna utnyttja samma tekniska lösning och samma egenskaper. Enligt sökanden var det den hänskjutande domstolens konstaterande av risken för att ett monopol skulle skapas till följd av bristen på alternativa former som låg till grund för att domstolen, i domen i målet Philips, slog fast att konkurrenterna inte kunde anvisas andra ”tekniska lösningar”.
31 Domstolen uttalade inte, i punkt 84 i domen i målet Philips, att förefintligheten av alternativa former helt saknar betydelse. I de fall där de utmärkande egenskaperna hos en form visar sig endast vara hänförliga till uppnåendet av ett ”tekniskt resultat”, slog domstolen fast att det faktum att samma resultat även kan uppnås genom andra former, som utnyttjar andra ”tekniska lösningar”, inte medför att formen kan registreras. I själva verket är förefintligheten eller bristen på alternativa funktionellt likvärdiga former, som utnyttjar samma ”tekniska lösning”, det enda kriteriet för att fastställa huruvida beviljande av varumärkesskydd leder till att det skapas ett monopol, vilket även följer av den amerikanska funktionalitetsdoktrinen.
32 Sökanden har i detta hänseende framhållit att domstolen, i domen i målet Philips, använde uttrycket ”teknisk lösning” när domstolen hänvisade till ändamålet att förhindra att det skapas ett monopol, medan uttrycket ”tekniskt resultat” däremot användes när domstolen hänvisade till andra former. Dessa uttryck betecknar, enligt sökanden, olika begrepp, eftersom ett ”tekniskt resultat” kan uppnås genom olika ”tekniska lösningar”. Domstolen uteslöt således möjligheten att anvisa konkurrenterna andra tekniska lösningar som leder till samma resultat, medan förefintligheten av alternativa former som utnyttjar samma tekniska lösning däremot bevisar att det inte finns någon risk för att det skapas ett monopol.
33 Denna åtskillnad har sin motsvarighet i den terminologi som används inom patenträtten, eftersom ”teknisk lösning” är en annan benämning för ”patenterad uppfinning”, vilken är bestämmande för patentskyddets omfattning och gör det möjligt att uppnå ett ”tekniskt resultat”. Samma tekniska resultat skulle, enligt sökanden, även lagligen kunna uppnås genom andra patenterade uppfinningar, medan alternativa former som utnyttjar samma ”tekniska lösning” däremot skulle göra intrång i patentet. Sistnämnda alternativa former skulle däremot, enligt sökanden, inte göra intrång i rätten till ett varumärke som skyddar ett specifikt utförande av samma ”tekniska lösning”, under förutsättning att skillnaderna mellan de olika utförandena gör det möjligt för konsumenterna att skilja mellan produkterna. Varumärkesskyddet medför således inte ett bestående monopol avseende de tekniska aspekterna, utan tillåter att varumärkesinnehavarens konkurrenter använder sig av samma ”tekniska lösning”.
34 Sökanden har vidare hävdat att en historisk tolkning ger vid handen att rådet har infört uttrycken ”endast” och ”som krävs” i artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 i syfte att utesluta möjligheten för en konkurrent att dra fördel av det renommé som förknippas med en välkänd form genom vilken ett viktigt tekniskt resultat kan uppnås, medan det inte finns något hinder för registrering om detta resultat kan uppnås genom andra former.
35 Harmoniseringsbyrån och intervenienten har anfört att den tolkning som sökanden har föreslagit är oförenlig med domen i målet Philips, eftersom domstolen i denna dom fann att förbudet i artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 omfattar alla väsentligen funktionella former som kan tillskrivas det tekniska resultatet.
Förstainstansrättens bedömning
36 Enligt artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 ”får … [k]ännetecken som endast består av … en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat … [inte registreras]”. Det framgår även av artikel 3.1 e andra strecksatsen i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178) (nedan kallat direktivet), att ”[t]ecken som endast består av … en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat … [får inte registreras och om registrering har skett skall de kunna ogiltigförklaras]”.
37 I förevarande fall har sökanden i huvudsak klandrat stornämnden för att ha felbedömt räckvidden av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94, särskilt vad avser uttrycken ”endast” och ”som krävs”, då den ansåg att förefintligheten av alternativa funktionellt likvärdiga former som utnyttjar samma tekniska lösning saknar betydelse för tillämpningen av denna bestämmelse.
38 Det kan inledningsvis konstateras att ordet ”endast” i såväl artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 som i artikel 3.1 e andra strecksatsen i direktivet ska läsas mot bakgrund av uttrycket ”väsentliga särdrag som fyller en teknisk funktion”, vilket används i punkterna 79, 80 och 83 i domen i målet Philips. Det framgår nämligen av detta uttryck att tillägg av icke väsentliga särdrag utan teknisk funktion inte innebär att formen faller utanför tillämpningsområdet för detta absoluta registreringshinder, om formens alla väsentliga särdrag fyller en sådan funktion. Det var således berättigat av stornämnden att pröva den aktuella formens funktionalitet utifrån de särdrag som den ansåg vara väsentliga. Stornämnden tolkade därmed ordet ”endast” på ett riktigt sätt.
39 Det framgår vidare av punkterna 81 och 83 i domen i målet Philips att formuleringen ”som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat”, vilken förekommer i såväl artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 som i artikel 3.1 e andra strecksatsen i direktivet, inte innebär att detta absoluta registreringshinder endast ska kunna tillämpas när den aktuella formen är den enda form som gör det möjligt att uppnå det avsedda resultatet. Domstolen fann, i punkt 81 i domen, att ”förefintligheten av andra former med hjälp av vilka samma tekniska resultat kan uppnås [inte] kan medföra att … registreringshind[ret] … inte skall tillämpas”. I punkt 83 i domen slog domstolen vidare fast att ”registreringsförbudet … [ska] tillämpas på ett tecken som består av den [aktuella] formen, även om det skulle finnas andra former med hjälp av vilka detta tekniska resultat kunde uppnås”. För att detta absoluta registreringshinder ska vara tillämpligt räcker det således att formens väsentliga särdrag förenar de särdrag som tekniskt sett utgör en tillräcklig betingelse för att det avsedda tekniska resultatet ska uppnås, så att de tillskrivs det tekniska resultatet. Härav framgår att stornämnden inte gjorde en felaktig bedömning genom att slå fast att uttrycket ”som krävs” innebär att formen är en förutsättning för att ett tekniskt resultat ska kunna uppnås, även om ett sådant resultat kan uppnås genom andra former.
40 I motsats till vad sökanden har gjort gällande fann domstolen, i punkterna 81 och 83 i domen i målet Philips, att förefintligheten av ”andra former med hjälp av vilka samma tekniska resultat kan uppnås” saknar betydelse. Domstolen gjorde härvid inte någon skillnad mellan de former som utnyttjar en annan ”teknisk lösning” och de former som utnyttjar samma ”tekniska lösning”.
41 Enligt domstolen är i övrigt syftet med registreringshindret i artikel 3.1 e i direktivet ”att förhindra att skyddet för varumärken ger dess innehavare en ensamrätt till … användbara egenskaper hos en vara” och ”att förhindra att det varumärkesrättsliga … skyddet [blir] ett hinder mot att [konkurrenter] fritt och i konkurrens med varumärkets innehavare kan saluföra varor i vilka dessa … användbara egenskaper ingår” (punkt 78 i domen i målet Philips). Det kan emellertid inte uteslutas att en varas användbara egenskaper, vilka enligt domstolen jämväl ska stå till konkurrenternas förfogande, är specifika för en bestämd form.
42 Domstolen har vidare, i punkt 80 i domen i målet Philips, framhållit att artikel 3.1 e i direktivet ”har till syfte att skydda ett syfte av allmänt intresse, nämligen att en form vars väsentliga särdrag fyller en teknisk funktion … kan användas fritt av alla”. Detta syfte avser således inte bara den tekniska lösning som en sådan form utnyttjar, utan även själva formen och dess väsentliga särdrag. Eftersom formen som sådan ska kunna användas fritt, kan sökanden inte vinna framgång med argumentet att det ska göras åtskillnad i detta avseende.
43 Av vad ovan anförts följer att artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 utgör hinder för registrering av varje form som uteslutande, såvitt avser formens väsentliga särdrag, består av varans form, som tekniskt sett utgör en tillräcklig betingelse för att det avsedda tekniska resultatet ska uppnås, även om detta resultat kan uppnås genom andra former som utnyttjar samma tekniska lösning eller en annan teknisk lösning.
44 Det ska följaktligen konstateras att stornämnden inte tolkade artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 på ett felaktigt sätt.
45 Sökandens övriga argument föranleder inte förstainstansrätten att göra någon annan bedömning.
46 Med avseende på sökandens påstående att artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 inte ska tolkas extensivt, då en varas form endast sällan uppfyller de villkor som ställs i artikel 7.1 b och 7.3 i denna förordning, kan det konstateras att dessa registreringshinder har olika syften och att olika villkor ska vara uppfyllda för att dessa registreringshinder ska vara tillämpliga. Följaktligen ska vart och ett av dessa registreringshinder, såsom domstolen slog fast i punkt 77 i domen i målet Philips, tolkas mot bakgrund av det underliggande allmänintresset och inte utifrån eventuella praktiska konsekvenser som kan följa av att andra registreringshinder tillämpas. Detta argument kan därmed inte godtas.
47 Vad därefter gäller jämförelsen mellan varumärkesrätten och patenträtten bygger den på att det görs åtskillnad mellan former som utnyttjar samma tekniska lösning och former som utnyttjar andra tekniska lösningar (se punkt 33 ovan). Det har dock, i punkterna 40–43 ovan, konstaterats att det inte ska göras någon sådan åtskillnad. Inte heller detta argument kan därmed godtas.
48 Det ska vidare framhållas att argumentet avseende tillkomsten av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 framfördes i målet Philips utan att det fick någon inverkan på domstolens bedömning. Därtill kommer att argumentet förkastades av generaladvokaten Luiz-Jarabo Colomer i punkt 41 i dennes förslag till avgörande i detta mål (REG 2002, s. I‑5475). Argumentet kan således inte godtas.
49 Med beaktande av vad som ovan anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den första delgrunden.
Den andra delgrunden: Felaktig bedömning av föremålet för det aktuella varumärket
50 Inom ramen för den andra delgrunden har sökanden i huvudsak framfört tre invändningar. Den första avser bristande identifiering av det aktuella varumärkets väsentliga särdrag. Den andra rör felaktig bedömning av funktionaliteten av det aktuella varumärkets väsentliga särdrag. Den tredje avser felaktigt beaktande av ett avgörande från en nationell domstol. Den första och den andra invändningen ska prövas tillsammans.
Den första och den andra invändningen: Bristande identifiering av det aktuella varumärkets väsentliga särdrag och felaktig bedömning av funktionaliteten av dessa väsentliga särdrag
– Parternas argument
51 När det gäller invändningen om bristande identifiering av det aktuella varumärkets väsentliga särdrag har sökanden klandrat stornämnden för att ha underlåtit att identifiera den aktuella formens väsentliga särdrag, det vill säga knopparnas utförande och proportioner. Stornämnden prövade funktionaliteten hos LEGO-klossen som helhet, inbegripet de beståndsdelar som inte omfattas av det begärda skyddet, såsom den ihåliga undersidan och den inre tubulära strukturen, trots att sökanden hade påpekat att det endast var den yttre ytans särskilda form som omfattades av registreringsansökan. Stornämnden förbisåg sålunda den omständigheten att den registrering som sökanden ansökt om gör det möjligt för sökanden att invända mot registreringsansökningar som avser byggklossar med samma utseende, men inte mot sådana som avser byggklossar med ett annat utseende, oberoende av om dessa klossar utnyttjar samma tekniska lösning eller inte.
52 Sökanden anser vidare att det följer av domen i målet Philips att en forms väsentliga särdrag ska fastställas ur den relevanta konsumentens synvinkel och inte av experter på grundval av en rent teknisk undersökning, eftersom de väsentliga särdragen logiskt sett måste identifieras innan det kan prövas huruvida de fyller en teknisk funktion.
53 Om formens väsentliga särdrag visar sig vara helt och hållet funktionella så innebär det, enligt vad sökanden har framhållit, att det skapas ett oönskat monopol på en teknisk funktion. Om så inte är fallet, exempelvis på grund av att de väsentliga särdragen kan ändras utan att den tekniska lösningen påverkas, är artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 däremot inte tillämplig. För att den aktuella formen ska kunna registreras ska den emellertid även ha förvärvat särskiljningsförmåga. Enligt sökanden är detta ett villkor som endast med svårighet kan uppfyllas.
54 Sökanden har även gjort gällande att den bevisning som företetts, med avseende på hur konsumenterna uppfattar formen, ska beaktas vid identifieringen av de väsentliga särdragen. I förevarande fall har ett flertal undersökningar utförts som visar att ett stort antal konsumenter, när de ser översidan på en LEGO-kloss, förknippar den med ett visst ursprung utifrån knopparnas utförande och proportioner. En undersökning som utfördes i Tyskland år 1991 visar att konsumenterna uppfattar de funktionella beståndsdelarna och särskiljer LEGO-klossen från andra leksaksklossar som skulle kunna fungera på samma sätt utifrån knopparnas utförande. Det faktum att knopparnas sammansättning utgör en särskiljande beståndsdel bekräftas genom en annan undersökning som utfördes år 2003.
55 Sökanden har vidare hävdat att stornämnden inte beaktade den bevisning som sökanden hade företett, varvid den hänvisade till artikel 7.3 i förordning nr 40/94, trots att denna bestämmelse aldrig togs upp i den diskussion som fördes avseende artikel 7.1 e ii i förordningen. Stornämnden tog inte hänsyn till att samma omständigheter och bevis kan vara rättsligt relevanta i olika sammanhang.
56 När det sedan gäller invändningen om felaktig bedömning av de väsentliga särdragens funktionalitet med avseende på det aktuella varumärket, anser sökanden att stornämnden inte prövade om den aktuella formens väsentliga särdrag var funktionella. Den företog en prövning av LEGO-klossen som helhet, vilken endast grundades på de expertutlåtanden som intervenienten framlagt. Stornämnden vägrade att beakta förefintligheten av alternativa former som utnyttjar samma tekniska lösning och felbedömde den räckvidd och den inverkan som ett tidigare patentskydd har vid bedömningen av en forms funktionalitet.
57 Sökanden har för det första, vad gäller expertutlåtandena, hävdat att stornämnden okritiskt grundade sig på utlåtandet från M, vilket är framlagt och bekostat av invervenienten, samt på utlåtandena från P och R. Eftersom expertutlåtandet från M avser funktionaliteten hos LEGO-klossen som helhet saknar detta utlåtande emellertid betydelse för bedömningen av de väsentliga särdragens funktionalitet med avseende på den aktuella formen, det vill säga knopparnas utformning. Enligt sökanden saknar även expertutlåtandena från P betydelse i förevarande fall, eftersom de avser patentet Duplo och endast hänför sig till de ”rör” som förekommer på klossarnas undersida. Påståendet från R, att den cylinderformade knoppen har fler användningsområden än den sexkantiga knoppen, avser inte bara det aktuella varumärkets specifika utförande, utan ett obegränsat antal cylindriska former med vitt skilda utseenden.
58 Sökanden har vidare gjort gällande att påståendena från M avseende funktionaliteten hos knopparnas utförande, i motsats till vad stornämnden påstått, hade vederlagts av sökanden, särskilt genom ett antal expertutlåtanden. Stornämnden nämnde emellertid inte dessa utlåtanden och redogjorde inte heller för anledningen till att endast utlåtandet från M skulle anses vara trovärdigt och relevant. Stornämnden förnekade till och med att det fanns några bevis för att LEGO-klossens väsentliga särdrag saknade funktionalitet. Enligt vad som har gjorts gällande i förevarande mål åberopade sökanden domstolsavgöranden, där det avfärdades att LEGO-klossens form är betingad av dess funktion, och ingav sju expertutlåtanden av vilka det framgår att knopparnas utförande inte fyllde en teknisk funktion, nämligen utlåtandena från H, B‑W, R och B. Sökanden har gjort gällande att stornämnden borde ha beaktat alla dessa bevis och att den, genom sin underlåtelse i detta avseende, har åsidosatt sökandens rätt till försvar, nämligen rätten att yttra sig.
59 Sökanden har vidare anfört att det faktum att stornämnden vägrade att beakta de expertutlåtanden som sökanden hade ingivit ledde till att stornämnden gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Enligt sökanden framgår det nämligen av det oberoende expertutlåtandet från B‑W att den form som Lego har valt att ge knopparna inte krävs av tekniska skäl, eftersom det endast rör sig om ett av ett obegränsat antal möjliga tillvägagångssätt för att åstadkomma ett optimalt motstånd när två nya klossar från samma serie sätts ihop. Vidare framgår att denna funktion lika väl skulle kunna fyllas genom användning av en alternativ teknisk metod. Enligt sökanden uttalade även R att det finns ett stort antal knoppar med andra utformningar, vilka med avseende på funktion, produktionskostnad, kvalitet och säkerhet helt och hållet är likvärdiga med LEGO-klossens knoppar och som till och med kan vara kompatibla med LEGO-klossen. Det faktum att andra utföranden funktionellt sett kan vara likvärdiga bekräftas, enligt sökanden, genom expertutlåtandena från B och H. Dessa utlåtanden visar även att själva bilden av LEGO-klossens utförande förmedlar en klar identitet, som särskilt består i de lätt igenkännliga knopparna.
60 Sökanden har för det andra klandrat stornämnden för att ha slagit fast att de andra, funktionellt likvärdiga, formerna som konkurrenterna använder saknade betydelse, trots att de är relevanta för att fastställa huruvida det förhållandet att en form skyddas innebär att det skapas ett monopol på en teknisk lösning. Enligt sökanden motsade stornämnden sig själv när den slog fast att det endast är de former som krävs för att fylla en teknisk funktion som inte kan skyddas, samtidigt som den fann att detta inte innebär att det är uteslutet att samma tekniska funktion kan fyllas av andra former.
61 Enligt sökanden finns det i praktiken inga andra möjligheter än att pröva alternativa utföranden för att fastställa om en forms väsentliga särdrag är funktionella och om skyddandet av dessa särdrag skulle kunna medföra en risk för att det skapas ett monopol. Samtliga experter, inklusive de experter vars utlåtanden låg till grund för stornämndens ställningstagande, använder sig av detta komparativa tillvägagångssätt, särskilt vad gäller alternativa utföranden av knopparna. Enligt sökanden framgår det av rättspraxis från en appellationsdomstol i Förenta staterna att alternativa utföranden är av betydelse vid bedömningen av en forms funktionalitet.
62 Sökanden har slutligen anfört att argumentet att ett monopol på en teknisk lösning skulle kunna skapas om alla funktionellt likvärdiga utföranden registrerades avslöjar att stornämnden inte var säker på att registrering av det aktuella varumärket verkligen skulle innebära att ett monopol skapades. Detta argument skulle dessutom, enligt sökandens uppfattning, kunna framföras som invändning mot alla registreringsansökningar avseende varumärken för vilka det endast finns ett begränsat antal möjliga kombinationer, såsom exempelvis en ansökan omfattande en kombination av två bokstäver. Sådana ansökningar har dock beviljats av harmoniseringsbyrån. I övrigt har sökanden anfört att det är orealistiskt att påstå att det är ”lätt att registrera samtliga tänkbara former”, eftersom en form måste övervinna övriga absoluta registreringshinder, vilket mycket få tredimensionella kännetecken har lyckats med på den grunden att de har förvärvat särskiljningsförmåga.
63 Sökanden har för det tredje hävdat att stornämnden gjorde en felaktig bedömning av den inverkan som ett tidigare patentskydd har vid bedömningen av en forms funktionalitet. Sökanden har anfört att ett och samma föremål kan skyddas genom olika immaterialrätter.
64 Enligt sökanden insåg inte stornämnden att ett tidigare patent, enligt amerikansk rätt, inte utgör ett obestridligt bevis på att de offentliggjorda särdragen är funktionella, utan att det rör sig om ett bevis som kan vederläggas genom att det påvisas att det finns andra utföranden som är funktionellt likvärdiga. I denna rättspraxis hänvisas dessutom till särdrag som omfattas av patentkraven för ett patent och inte till offentliggjorda särdrag, vilket stornämnden inte insåg. Slutligen finns det i den europeiska varumärkesrätten inte någon funktionalitetsdoktrin som den som tillämpas i Förenta staterna.
65 Sökanden har även gjort gällande att stornämnden förbisåg att det aktuella varumärkets väsentliga särdrag, de runda cylinderformade knopparna, inte är en patenterbar uppfinning och aldrig har omfattats av ett patent. Enligt sökanden var det en specifik fästningsanordning för byggklossar, som inte är beroende av något särskilt utförande av knopparna, som omfattades av patentkraven. Detta visar dels att knopparnas utförande saknar betydelse för funktionaliteten av en leksaksbyggkloss, dels att de tidigare patenten aldrig hindrade tredje man från att använda knoppar med en specifik form. Stornämnden prövade emellertid inte de omständigheter och argument som sökanden framförde i denna del.
66 Det faktum att det av patenten framgick att knopparna företrädesvis återgavs som en ”cylinderformad” struktur innebär, enligt sökanden, inte att den tekniska lösningen endast kan åstadkommas genom en sådan struktur och inte heller att knopparnas utförande är funktionellt. Den tekniska termen ”cylinderformad” omfattar dessutom ett obegränsat antal cylindriska former med skilda utseenden. Någon ensamrätt har således aldrig förelegat i form av ett patent som täcker en ”cylinderformad” struktur.
67 Enligt sökanden skulle vidare en byggkloss med ett liknande visuellt utseende kunna utgöra intrång i varumärkesrätten till LEGO-klossen, men inte i det tidigare patentet, om den utnyttjar en annan teknisk lösning. I motsats härtill skulle alternativa former kunna utgöra intrång i de tidigare patenten men inte i rätten till det aktuella varumärket, om de kan särskiljas genom sina ovansidor. Härav följer, enligt sökanden, att registrering av det aktuella varumärket inte innebär att det skapas en ensamrätt till en teknisk lösning och inte heller att skyddet enligt de tidigare patenten förlängs. Det faktum att flera konkurrenter har salufört klossar som har ett annat utseende men som har utnyttjat samma tekniska lösning visar att konkurrensen inte blir lidande av sökandens ensamrätt.
68 Sökanden har slutligen gjort gällande att det faktum att den aktuella formen skyddas som varumärke inte innebär att sökanden uppnår ett monopol på en teknisk lösning, eftersom samma tekniska lösning kan åstadkommas genom användning av ett obegränsat antal olika former som konsumenterna kan särskilja från varandra. För att kunna använda samma tekniska lösning behöver konkurrenterna således inte kopiera LEGO-klossens form vilken, som bärare av renommé, är ekonomiskt attraktiv för andra näringsidkare. Ett sådant ekonomiskt intresse skyddas, enligt sökanden, dock inte genom artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94, vilken inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom det inte finns någon risk för monopol.
69 Harmoniseringsbyrån och intervenienten har bestritt sökandens argument.
– Förstainstansrättens bedömning
70 Vad beträffar sökandens argument att den aktuella formens väsentliga särdrag ska fastställas ur konsumentens synvinkel och att marknadsundersökningar härvid ska beaktas, ska det framhållas att dessa särdrag fastställs, inom ramen för artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94, med det specifika syftet att den aktuella formens funktionalitet ska kunna prövas. Den uppfattning som en konsument ur omsättningskretsen ger uttryck för saknar emellertid betydelse för prövningen av funktionaliteten hos en forms väsentliga särdrag. Det är nämligen möjligt att denna konsument inte har de tekniska kunskaper som krävs för att bedöma en forms väsentliga särdrag. Vissa särdrag skulle därmed kunna anses väsentliga ur konsumentens synvinkel men inte inom ramen för en funktionalitetsprövning, och vice versa. En forms väsentliga särdrag ska därför, vid tillämpningen av artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94, fastställas objektivt, utifrån den grafiska återgivningen och utifrån eventuella beskrivningar som ingetts i samband med registreringsansökan.
71 Av vad som anförts i föregående punkt framgår i övrigt att sökanden inte kan vinna framgång med sitt påstående att stornämnden felbedömde räckvidden av artikel 7.1 e ii (avseende en forms funktionalitet) och artikel 7.3 (avseende den särskiljningsförmåga som formen förvärvat) i förordning nr 40/94 och att sökanden saknar grund för sitt påstående att marknadsundersökningarna är relevanta i dessa två fall.
72 Sökanden har även klandrat stornämnden för att inte ha identifierat den aktuella formens väsentliga särdrag och för att ha undersökt inte den aktuella formen, utan LEGO-klossen som helhet, varvid även beståndsdelar som inte är synliga, såsom den ihåliga undersidan och den inre tubulära strukturen, beaktades.
73 Det framgår av rättspraxis att det endast är den form som återges ovan i punkt 2 som ska innefattas i prövningen av registreringsansökan (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 30 november 2005 i mål T‑12/04, Almdudler‑Limonade mot harmoniseringsbyrån (formen på en lemonadflaska), ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 42–45, av den 17 januari 2006 i mål T‑398/04, Henkel mot harmoniseringsbyrån (rektangulär röd och vit tablett med blå oval i mitten), ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 25, och av den 31 maj 2006 i mål T‑15/05, De Waele mot harmoniseringsbyrån (formen på en korv), REG 2006, s. II‑1511, punkt 36). Eftersom den grafiska återgivningen har till syfte att definiera varumärket, måste den vara fullständig i sig själv, för att det exakta föremålet för det skydd som det registrerade varumärket ger innehavaren klart och tydligt ska kunna avgränsas (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 12 december 2002 i mål C‑273/00, Sieckmann, REG 2002, s. I‑11737, punkterna 48 och 50–52). Eftersom sökanden i förevarande fall, när ansökan om registrering ingavs, endast beskrev den aktuella formen genom den grafiska återgivning som framgår av punkt 2 ovan och eftersom en beskrivning som inges därefter inte kan beaktas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Formen på en lemonadflaska, punkt 42), ska de väsentliga särdragen identifieras endast på grundval av denna återgivning.
74 Det framgår emellertid av punkterna 38, 39, 42, 54, 55 och 61–63 i det angripna beslutet att stornämnden faktiskt undersökte LEGO-klossen i dess helhet, och stornämnden identifierade särskilt, i punkterna 54 och 55 i det angripna beslutet, den ihåliga undersidan och den inre tubulära strukturen, som inte är synliga i återgivningen av det aktuella varumärket, som de väsentliga särdrag som skulle prövas.
75 Det ska dock konstateras att denna prövning även omfattar alla de beståndsdelar som är synliga i den grafiska återgivningen i punkt 2 ovan och att var och en av dessa, enligt stornämnden, fyller en bestämd teknisk funktion. Enligt punkt 54 i det angripna beslutet gör de yttre knopparnas höjd och diameter det möjligt att sätta ihop leksaksklossarna, knopparnas antal och placering gör det möjligt att sätta ihop dem på många olika sätt och i olika arrangemang, sidorna fyller den funktionen att de kan sammanföras med sidorna på andra klossar så att de bildar en mur. Vidare är klossen i sin helhet utformad som en byggkloss och den har, slutligen, en storlek som gör det möjligt för ett barn att hålla den i handen. Det ska tilläggas att ingen av handlingarna i målet ger anledning att ifrågasätta riktigheten av att dessa särdrag identifierades som väsentliga särdrag för den aktuella formen.
76 Eftersom stornämnden följaktligen på ett korrekt sätt identifierade den aktuella formens alla väsentliga särdrag, påverkas inte det angripna beslutets lagenlighet av det faktum att stornämnden även beaktade andra särdrag.
77 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första invändningen.
78 Vad avser den andra invändningen ska det framhållas att det inte finns något som hindrar stornämnden från att, inom ramen för prövningen av de sålunda fastställda väsentliga särdragens funktionalitet, beakta såväl beståndsdelar hos LEGO-klossen som inte är synliga, såsom den ihåliga undersidan och den inre tubulära strukturen, som alla andra bevis som kan anses vara relevanta. I detta hänseende hänvisade stornämnden i förevarande fall till sökandens tidigare patent, till det faktum att sökanden vitsordade att de funktionella beståndsdelarna hos LEGO-klossen beskrivs i dessa patent och till expertutlåtandena från M, P och R.
79 I detta avseende har sökanden klandrat stornämnden för att okritiskt ha beaktat expertutlåtandet från M, vilket i övrigt avser LEGO-klossen som helhet. Sökanden har även hävdat att uttalandena från P avser DUPLO-klossen och att uttalandena från R avser samtliga cylinderformade knoppar och inte bara LEGO-klossens knoppar. Det ska emellertid konstateras att P och R uttalade sig om funktionaliteten hos de cylinderformade knopparna som sådana och att stornämnden hänvisade till dessa uttalanden just till stöd för sin bedömning avseende funktionaliteten hos den aktuella formens yttre cylinderformade knoppar. När det gäller expertutlåtandet från M har det förvisso framlagts och finansierats av intervenienten, men de uppgifter som M har lämnat vad avser funktionaliteten hos LEGO-klossens egenskaper vinner stöd av de tidigare patenten, liksom av de utlåtanden som sökanden har framlagt. Den av sökanden anförda omständigheten att de undersökningar som M har företagit avser LEGO-klossen som helhet saknar dessutom betydelse, eftersom bedömningen av funktionaliteten av de väsentliga särdragen hos den aktuella formen omfattas av dessa undersökningar.
80 Av det som anförts ovan följer även att det saknas anledning att godta sökandens argument att dennes egna expertutlåtanden styrker att den aktuella formens väsentliga särdrag inte är funktionella. Sökanden har gjort gällande att de åsikter som experterna har gett uttryck för, och de avgöranden från nationella domstolar som sökanden har åberopat till stöd för sitt påstående att förefintligheten av andra former är av betydelse för att visa att kännetecknet inte är funktionellt, bevisar att det önskade resultatet kan uppnås genom användning av andra former än LEGO-klossens och att denna form därmed inte krävs av tekniska skäl. Förstainstansrätten finner emellertid att det har konstaterats i punkt 42 ovan att bedömningen av en forms funktionalitet ska göras oberoende av förefintligheten av andra former och, i punkt 39 ovan, att uttrycket ”som krävs” innebär att formen måste omfatta de särdrag som tekniskt sett är tillräckliga för att uppnå det aktuella resultatet.
81 Följaktligen saknas det även anledning att godta argumentet att stornämnden, genom sin underlåtelse att beakta de expertutlåtanden som sökanden ingett, har åsidosatt sökandens rätt att yttra sig. Eftersom det argument som framförts med stöd av dessa utlåtanden grundar sig på att en felaktig åtskillnad gjorts mellan former som utnyttjar samma tekniska lösning och former som utnyttjar andra tekniska lösningar, var stornämnden inte skyldig att hänvisa till utlåtandena i det angripna beslutet. Stornämnden har därmed, genom sin underlåtelse i detta avseende, i vart fall inte åsidosatt sökandens rätt att yttra sig.
82 Mot bakgrund av ovanstående ska det konstateras att stornämndens slutsatser, angående de väsentliga särdragens funktionalitet med avseende på den aktuella formen, är berättigade.
83 Sökandens övriga argument föranleder inte förstainstansrätten att göra någon annan bedömning.
84 Sökanden har anfört att stornämndens resonemang, enligt vilket ett monopol på en teknisk lösning skulle kunna skapas om alla former som utnyttjar denna lösning registrerades, är orealistiskt med beaktande av de krav som i rättspraxis ställs avseende särskiljningsförmåga. Även om det antogs att förstainstansrätten skulle finna det orealistiskt att sådana former registrerades, skulle detta emellertid inte påverka bedömningen att den aktuella formen är funktionell. Sökandens argument kan därmed inte godtas.
85 Även frågan huruvida ett patent utgör ett obestridligt bevis enligt amerikansk rätt måste anses sakna betydelse. Den omständigheten att stornämnden i punkt 40 i det angripna beslutet hänvisade till amerikansk rättspraxis innebär inte att stornämnden lade ett sådant obestridligt bevis till grund för sin prövning av LEGO-klossens funktionalitet. Den grundade, i punkterna 41–63 i det angripna beslutet, sin prövning på domen i målet Philips och beaktade, i punkterna 42–48, 52 och 53 i det angripna beslutet, de tidigare patenten som en av flera omständigheter, utan att anse att det rörde sig om obestridliga bevis.
86 Vad vidare gäller argumenten att ett patentskydd omfattande en teknisk lösning inte hindrar att en form som utnyttjar denna lösning skyddas som varumärke och att dessa två skilda typer av skydd har olika tillämpningsområden, finner förstainstansrätten att dessa argument inte är relevanta. Stornämnden medgav nämligen att så är fallet i punkt 39 i det angripna beslutet och hänvisade därefter till de tidigare patenten endast i syfte att framhålla att de väsentliga särdragen hos LEGO-klossen är funktionella.
87 Sökanden har vidare gjort gällande att dess konkurrenter inte behöver kopiera LEGO-klossens form för att kunna använda samma tekniska lösning och att artikel 7.1 e ii i förordning nr 40/94 inte är tillämplig, då det inte finns någon risk för att det skapas ett monopol. Detta argument grundas emellertid på det felaktiga antagandet att förefintligheten av andra former som utnyttjar samma tekniska lösning bevisar att den aktuella formen inte är funktionell, medan det har framhållits i punkt 42 ovan att den funktionella formen i sig, enligt domen i målet Philips, ska kunna användas fritt av alla. Detta argument kan således inte godtas.
88 Mot bakgrund av ovanstående finner förstainstansrätten att stornämnden gjorde en riktig bedömning då den slog fast att den aktuella formen är funktionell. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra invändningen.
Den tredje invändningen: Felaktigt beaktande av ett avgörande från en nationell domstol och påstådd partiskhet vid fattande av det angripna beslutet
– Parternas argument
89 Sökanden har klandrat stornämnden för att dels ha beaktat en dom från högsta domstolen i Kanada, dels ha funnit att en annan dom från Rechtbank Breda (distriktsdomstol i Breda, Nederländerna) saknade betydelse. Enligt sökanden avsåg båda dessa domar den påstådda funktionaliteten hos LEGO-klossens form. Domarna meddelades i mål som rörde otillbörlig konkurrens, varumärkesintrång och slavisk efterbildning. Den enda skillnaden mellan de två domarna är att den kanadensiska domstolen och den nederländska domstolen kom till motsatta slutsatser. Sökanden anser att det faktum att stornämnden valde att beakta domen från högsta domstolen i Kanada, och att endast beakta de expertutlåtanden som var förenliga med den slutsats som drogs i denna dom, visar att stornämnden var partisk.
90 Harmoniseringsbyrån och intervenienten har bestritt sökandens argument.
– Förstainstansrättens bedömning
91 När det gäller det faktum att stornämnden hänvisade till en dom från högsta domstolen i Kanada men inte beaktade en nederländsk dom, räcker det att framhålla att sökanden själv har vitsordat att avgöranden från nationella domstolar inte har någon inverkan på överklagandenämndernas avgöranden. Gemenskapsordningen för varumärken är ett självständigt system och lagenligheten av överklagandenämndernas beslut ska enbart bedömas på grundval av förordning nr 40/94, såsom den tolkas av gemenskapsdomstolen (se förstainstansrättens dom av den 12 mars 2008 i mål T‑128/07, Suez mot harmoniseringsbyrån (Delivering the essentials of life), ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 32, och där angiven rättspraxis). Det framgår dessutom av det angripna beslutet att stornämnden inte grundade sitt beslut på den kanadensiska domen, utan att stornämnden, efter det att den hade dragit slutsatsen att LEGO-klossen var funktionell, noterade att den bedömning som den kommit fram till bekräftades i rättspraxis från flera nationella domstolar, däribland i domen från högsta domstolen i Kanada.
92 Det ska även konstateras att sökanden oberättigat har klandrat stornämnden för att ha varit partisk. Stornämnden redogjorde, i punkt 65 i det angripna beslutet, för skälen till att den ansåg att den nederländska domen saknade betydelse. Det framgår även av den prövning som företagits i punkterna 36–49 ovan att stornämnden gjorde en riktig bedömning då den fann att de expertutlåtanden som sökanden hade ingett saknade betydelse, eftersom de alla avsåg tillgängligheten av andra former som använder samma tekniska lösning. Det är även riktigt, som harmonsieringsbyrån har framhållit, att det aktuella ärendet hänsköts till stornämnden, att första överklagandenämndens ordförande ersattes med sin suppleant efter det att sökanden hade framställt en jävsinvändning, och att harmoniseringsbyrån vidtog flera andra åtgärder för att säkerställa ett opartiskt förfarande.
93 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna invändning.
94 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas.
Rättegångskostnader
95 Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Harmoniseringsbyrån och intervenienten har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska harmoniseringsbyråns och intervenientens yrkanden bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Lego Juris A/S ska ersätta rättegångskostnaderna.
Martins Ribeiro | Papasavvas | Dittrich |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 november 2008.
Underskrifter