Förenade målen T‑200/22 och T‑314/22
Republiken Polen
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens dom (andra avdelningen i utökad sammansättning) av den 29 maj 2024
”Miljö – Utvinning av brunkol i ett dagbrott – Brunkolsgruvan i Turów (Polen) – Institutionell rätt – Underlåtenhet att följa ett föreläggande från domstolen – Löpande vite – Inkassering av fordringar genom avräkning – Artikel 101.1 och artikel 102 i förordning (EU, Euratom) 2018/1046 – Målet rörande huvudsaken har avskrivits från vidare handläggning – Ingen retroaktiv verkan på vidtagna interimistiska åtgärder – Motiveringsskyldighet”
Interimistiskt förfarande – Interimistiska åtgärder – Påförande av vite för det fall den berörda parten inte rättar sig efter det utfärdade föreläggandet – Överenskommelse i godo mellan parterna och avskrivning av målet rörande huvudsaken – Inverkan av att målet avskrivits på det löpande vitesbelopp som ska erläggas
(Artiklarna 2 FEU och 279 FEUF; domstolens rättegångsregler, artiklarna 160.1, 160.2 och 162.3)
(se punkterna 31–42 och 47–49)
Resumé
Tribunalen, som meddelar sin dom i utökad sammansättning, ogillar talan om ogiltigförklaring i två mål. Republiken Polen har väckt respektive talan mot flera olika beslut från Europeiska kommissionen varigenom denna institution inkasserar belopp som domstolen ålagt Polen att betala i dagligt vite. I förevarande fall beslutade domstolen, inom ramen för ett interimistiskt förfarande, i ett mål mellan Tjeckien och Polen att vidta interimistiska åtgärder för att säkerställa att dess framtida slutliga avgörande skulle få full verkan. Polen efterlevde inte dessa interimistiska åtgärder och dömdes därför att betala ett dagligt vite till dess nämnda åtgärder hade verkställts. Målet rörande huvudsaken avskrevs sedermera sedan parterna nått en överenskommelse i godo. Tribunalen klargör i sin dom följderna av detta avskrivningsbeslut för Polens skyldighet att erlägga vitesbeloppet.
Den 26 februari 2021 väckte Tjeckien talan mot Polen med yrkande om fastställelse av att denna medlemsstat underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten på grund av den utvidgade och förlängda brunkolsutvinningen i dagbrottet i Turów (Polen), beläget i gränsområdet till Tjeckien och Tyskland. Parallellt inkom Republiken Tjeckien med en ansökan om interimistiska åtgärder med yrkande om att Polen skulle föreläggas att omedelbart upphöra med brunkolsutvinningen. Denna ansökan beviljades av domstolen den 21 maj 2021.(1)
Tjeckien ansåg att Polen inte efterlevt detta beslut och inkom därför med en ny ansökan om interimistiska åtgärder, den 7 juni 2021, med yrkande om att Polen skulle förpliktas att betala ett dagligt vite. Den 20 september 2021(2) ålades Polen att betala ett dagligt vite på 500 000 euro till kommissionen fram till dess nämnda medlemsstat efterlevde beslutet om interimistiska åtgärder.
Kommissionen riktade en betalningsanmodan till Polen avseende de aktuella vitesbeloppen och påpekade samtidigt att i avsaknad av betalning skulle kommissionen komma att inkassera beloppen genom avräkning med stöd av budgetförordningen. (3)
Då Polen inte betalade beloppen antog kommissionen de fem angripna besluten.(4) Genom dessa beslut avräknade kommissionen skulden från olika fordringar som Polen hade gentemot unionen. Beloppet som inkasserades på detta sätt uppgick till närmare 68 500 000 euro för perioden mellan den 20 september 2021 och den 3 februari 2022.
Den 3 februari 2022 nådde Tjeckien och Polen en överenskommelse i godo och begärde att målet skulle avskrivas.
Sedan målet rörande huvudsaken avskrivits,(5) begärde Polen att beslutet av den 20 september 2021 att ålägga Polen vite skulle upphävas. Polen begärde vidare att kommissionen skulle avsluta förfarandet för verkställighet av de ålagda vitena och återkalla de beslut som redan antagits vid denna tidpunkt. Kommissionen angav att den hade för avsikt att fortsätta att genom avräkning inkassera de belopp som förfallit till betalning fram till den dag då överenskommelsen i godo nåddes, så länge beslutet av den 20 september 2021 inte ”upphävts”. Genom beslut av den 19 maj 2022(6) avslogs begäran om att det ovannämnda beslutet skulle upphävas.
Genom talan i två separata mål har Polen yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara de angripna kommissionsbesluten mot bakgrund av överenskommelsen i godo som utmynnade i att målet rörande huvudsaken vid domstolen avskrevs.
Tribunalens bedömning
Polen hävdar genom sin första grund att överenskommelsen i godo och avskrivningsbeslutet i mål C‑121/21 medfört att rättsverkningarna av de interimistiska åtgärder som vidtagits i detta mål har upphört med retroaktiv verkan. Detta innebär enligt nämnda medlemsstat att den aktuella fordran inte längre existerar och att inkassering enligt artiklarna 101 och 102 i budgetförordningen blir rättsstridig.
Tribunalen erinrar härvid om att det interimistiska förfarandet är accessoriskt i förhållande till målet rörande huvudsaken. Beslutet av den 21 maj 2021 med föreläggande att upphöra med brunkolsutvinningen i dagbrottet i Turów och beslutet av den 20 september 2021 att förelägga vite upphörde därför att gälla när målet rörande huvudsaken avskrevs, det vill säga den 4 februari 2022.
Vad gäller följderna av att målet rörande huvudsaken har avskrivits för frågan huruvida Polens skuld fortfarande ska anses existera konstaterar tribunalen följande. För det första nämns i beslutet att avskriva målet varken de interimistiska åtgärder som vidtogs i beslutet av den 21 maj 2021 eller det dagliga vitet. Vidare avslogs Polens begäran att beslutet av den 20 september 2021 att ålägga vite skulle upphävas. Slutligen preciseras det uttryckligen i beslutet att avslå denna begäran att det dagliga vitet måste anses sakna verkan från och med den 4 februari 2022. Det dagliga vitet skulle följaktligen erläggas mellan dagen för delgivningen av beslutet av den 20 september 2021 och dagen då målet rörande huvudsaken avskrevs från domstolens register den 4 februari 2022.
En annan bedömning skulle innebära att syftet med vitet gick förlorat, det vill säga att säkerställa en effektiv tillämpning av unionsrätten, vilket utgör en del av de värden som ingår i en rättsstat och som stadfästs i artikel 2 FEU.
Denna bedömning ändras inte av Polens argument att fortsatt verkställighet av de interimistiska åtgärderna, trots att målet rörande huvudsaken har avskrivits, skulle gå utöver det enda syfte som eftersträvas med dessa åtgärder, nämligen att säkerställa att avgörandet i sak får full verkan. De viten som åläggs av unionsdomstolarna syftar inte enbart till att säkerställa att avgörandet i sak får full verkan. De syftar även till att säkerställa efterlevnaden av vidtagna interimistiska åtgärder och till att avhålla i förevarande fall Polen från att förhala anpassningen av sitt agerande till dessa åtgärder. Om Polens argument godtogs skulle detta innebära att ändamålet med vitesmekanismen gick förlorat. Det skulle nämligen innebära att man godtog att en part avsiktligt åsidosätter sin skyldighet att efterkomma interimistiska åtgärder som vidtagits fram till dess att målet rörande huvudsaken har avgjorts, vilket i sin tur skulle undergräva unionsrättens effektivitet.
Polens argument att verkställigheten av vitesföreläggandet gör det mindre attraktivt att nå en överenskommelse i godo kan inte godtas mot bakgrund av vitets syfte och med hänsyn till att beslutet att avskriva målet rörande huvudsaken har haft positiva verkningar för Polen, i och med att det dagliga vitet upphörde att löpa den 4 februari 2022 och inte den dag då domstolen meddelade sin dom.
Tribunalen finner slutligen att artikel 101 i budgetförordningen, i motsats till vad Polen har hävdat, inte föreskriver någon skyldighet för kommissionen att annullera en fastställd fordran. Villkoren för att inkassera fordran genom avräkning var för övrigt uppfyllda i förevarande fall. Kommissionen kontrollerade nämligen att fordran mot Polen verkligen existerade och fastställde sedan fordringsbeloppet.
Tribunalen underkände således den första grunden. Även den andra grunden, om åsidosättande av motiveringsskyldigheten, underkändes varför talan ogillas i båda målen.