Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

den 21 februari 2024 (*)

”Ekonomisk och monetär union – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Gemensam resolutionsfond (SRF) – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut om beräkning av förhandsbidrag för år 2016 – Motiveringsskyldighet – Princip om icke-retroaktivitet – Artikel 5.1 f i delegerad förordning (EU) 2015/63 – Avdrag för vissa skulder vid beräkningen av förhandsbidrag – Subventionerade lån – Verksamhet för utvecklingsbistånd – Invändning om rättsstridighet”

I mål T‑466/16 RENV,

NRW.Bank, Düsseldorf (Tyskland), företrädd av advokaterna J. Seitz och C. Marx,

sökande,

mot

Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), företrädd av H. Ehlers, J. Kerlin och C. De Falco, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna B. Meyring, S. Schelo, T. Klupsch och S. Ianc,

svarande,

med stöd av

Europeiska unionens råd, företrätt av A. Sikora-Kalėda och J. Bauerschmidt, båda i egenskap av ombud,

och av

Europeiska kommissionen, företrädd av D. Triantafyllou, A. Steiblytė och A. Nijenhuis, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna G. De Baere, D. Petrlík (referent), K. Kecsmár och S. Kingston,

justitiesekreterare: handläggaren S. Jund,

med beaktande av dom av den 14 oktober 2021, NRW.Bank/SRB (C‑662/19 P, EU:C:2021:846),

efter förhandlingen den 9 mars 2023,

följande

Dom

1        Sökanden, NRW.Bank, har med stöd av artikel 263 FEUF väckt talan om ogiltigförklaring av Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/ES/SRG/2022/23 av den 27 april 2022 om återkallande av beslut SRB/ES/SRF/2016/06 av den 15 april 2016 om förhandsbidrag för år 2016 till den gemensamma resolutionsfonden i den del som rör NRW.Bank och SRB:s beslut SRB/ES/SRF/2016/13 av den 20 maj 2016 om justering av förhandsbidragen för år 2016 till den gemensamma resolutionsfonden som kompletterar beslut SRB/ES/SRF/2016/06 i den del som rör NRW.Bank om beräkning av NRW.Banks förhandsbidrag för år 2016 till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallat det angripna beslutet).

I.      Bakgrund till tvisten och omständigheter som inträffat efter det att den nu aktuella talan väcktes

2        Sökanden är utvecklingsbank för Nordrhein-Westfalen (delstaten Nordrhein-Westfalen, Tyskland). Sökanden utför i enlighet med Gesetz über die NRW.BANK (lag om NRW.Bank) av den 16 mars 2004 (GV. NRW. 2004, s. 126) (nedan kallad lagen om NRW.Bank) ett allmännyttigt uppdrag bestående i att bistå delstaten och dess lokala myndigheter på området för strukturpolitik, ekonomisk politik, socialpolitik och politik för fysisk planering och den genomför och förvaltar i detta syfte stödåtgärder, i synnerhet genom att bevilja lån. Sökanden utför banktransaktioner för dessa ändamål och innehar banktillstånd.

3        Sökandens verksamhet består huvudsakligen av två verksamhetskategorier. För det första bedriver sökanden vad som kallas utvecklingsverksamhet, inom ramen för vilken sökanden bland annat beviljar subventionerade lån inom de områden som anges i artikel 3.2 i lagen om NRW.Bank (nedan kallad utvecklingsverksamhet).

4        För det andra bedriver sökanden verksamhet som benämns ”verksamhet för utvecklingsbistånd”, vilken är den verksamhet som är i fråga i det nu aktuella målet och som föreskrivs i artikel 3.5 i lagen om NRW.Bank. I denna bestämmelse anges att sökanden, för att fullgöra sina uppgifter, får ”genomföra transaktioner och tillhandahålla tjänster med direkt anknytning till fullgörandet av dess uppgifter [varvid sökanden för detta ändamål] bland annat får genomföra transaktioner för likviditets- och riskförvaltning, anskaffa sekundärt garantikapital, handla med vinstandelsbevis, offentliga obligationer och andra skuldförbindelser samt förvärva och avyttra fordringar” (nedan kallat verksamhet för utvecklingsbistånd). Inom ramen för denna verksamhet förvärvar sökanden i synnerhet medel på kapitalmarknaden och investerar dem långsiktigt i form av obligationer, som till största delen utgörs av värdepapper som utfärdats av den offentliga sektorn.

5        Genom beslut SRB/ES/SRF/2016/06 av den 15 april 2016 om förhandsbidrag för år 2016 till den gemensamma resolutionsfonden fastställde SRB, i enlighet med artikel 70.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1), förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallade förhandsbidragen) för år 2016 (nedan kallat 2016 års bidragsperiod) för institut som omfattas av bestämmelserna i artikel 2 och artikel 67.4 i denna förordning (nedan kallade instituten), däribland sökanden.

6        Genom beslut SRB/ES/SRF/2016/13 av den 20 maj 2016 om justering av förhandsbidragen för år 2016 till den gemensamma resolutionsfonden, vilket kompletterade beslut SRB/ES/SRF/2016/06, höjde SRB sökandens förhandsbidrag till följd av en rättelse av beräkningen av förhandsbidragen för alla institut för 2016 års bidragsperiod.

7        Bundesanstalt für Finanzmarktstabilisierung (den federala myndigheten för stabilisering av finansmarknaderna, Tyskland), nationell resolutionsmyndighet i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014, anmodade sökanden att betala det förhandsbidrag som SRB hade fastställt för bidragsperioden 2016 genom meddelande om uppbörd av den 22 april 2016 och den 10 juni 2016.

8        Den 27 april 2022 antog SRB det angripna beslutet, genom vilket de beslut som avses i punkterna 5 och 6 ovan (nedan kallade de ursprungliga besluten) återkallades och ersattes. Syftet med det angripna beslutet var enligt skälen 19 och 20 i beslutet att åtgärda den bristfälliga motiveringen av de ursprungliga besluten, vilken bristfällighet upptäcktes av SRB till följd av dom av den 28 november 2019, Hypo Vorarlberg Bank/SRB (T‑377/16, T‑645/16 och T‑809/16, EU:T:2019:823), och dom av den 28 november 2019, Portigon/SRB (T‑365/16, EU:T:2019:824).

II.    Det angripna beslutet

9        Det angripna beslutet består av en huvuddel och tre bilagor.

10      I punkterna 3–9 och 11 i det angripna beslutet beskrivs processen för att fastställa förhandsbidrag för bidragsperioden 2016, vilken var densamma för alla institut.

11      I avsnitt 6 i det angripna beslutet fastställde SRB den årliga målnivån, vilken anges i artikel 4 i rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81 av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (EUT L 15, 2015, s. 1), för 2016 års bidragsperiod (nedan kallad den årliga målnivån).

12      SRB förklarade att den årliga målnivån hade fastställts till en åttondedel av 1,05 procent av de garanterade insättningarna i samtliga institut år 2015, beräknade vid årets slut, vilket belopp nämnden hade fått fram på grundval av uppgifter som instituten hade lämnat i enlighet med artikel 14.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44).

13      I avsnitt 7 i det angripna beslutet beskrev SRB den metod som skulle användas för att beräkna förhandsbidragen för 2016 års bidragsperiod. I skäl 91 i beslutet angav SRB att 60 procent av förhandsbidragen för denna period hade beräknats på ”nationell grund”, det vill säga på grundval av uppgifter som lämnats av institut som är auktoriserade på den berörda medlemsstatens territorium (nedan kallad den nationella grunden) i enlighet med artikel 103 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) och i enlighet med artikel 4 i delegerad förordning 2015/63. Resterande del av förhandsbidragen (40 procent) beräknades på ”bankunionsgrund”, det vill säga på grundval av uppgifter som lämnats av samtliga auktoriserade institut i alla medlemsstater som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismen (nedan kallade unionsgrund och deltagande medlemsstater), i enlighet med artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81.

14      SRB beräknade därefter förhandsbidragen för instituten, såsom sökanden, i följande huvudsteg.

15      I det första steget beräknade SRB det årliga grundbidraget för varje institut i enlighet med artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014. Detta grundbidrag ska vara proportionellt mot beloppet för det berörda institutets skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, i förhållande till de totala skulderna, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, för alla institut auktoriserade på samtliga deltagande medlemsstaters territorier. SRB gjorde i enlighet med artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 avdrag för vissa typer av skulder från de sammanlagda skulder i ett institut som skulle beaktas vid fastställandet av detta bidrag.

16      I det andra steget av beräkningen av förhandsbidragen justerade SRB det årliga grundbidraget i förhållande till det berörda institutets riskprofil, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014. Nämnden bedömde riskprofilen på grundval av de fyra riskpelare som anges i artikel 6 i delegerad förordning 2015/63, vilka består av riskindikatorer. För att klassificera instituten utifrån risknivå fastställde SRB först och främst – för varje riskindikator som tillämpades för 2016 års bidragsperiod – intervall i vilka instituten grupperades in, i enlighet med punkt 3, avdelning ”Steg 2” i bilaga I till den delegerade förordningen. Institut som tillhörde samma intervall tilldelades ett gemensamt värde för en given riskindikator, ett ”diskretiserat värde”. Genom att kombinera de diskretiserade värdena för varje riskindikator beräknade SRB det berörda institutets ”multiplikator för riskjustering” för det berörda institutet (nedan kallad justeringsmultiplikator). Genom att multiplicera institutets årliga grundbidrag med dess justeringsmultiplikator fick SRB fram institutets ”årliga grundbidrag justerat för riskprofil”.

17      SRB adderade sedan alla årliga grundbidrag justerade för riskprofiler för att få fram en ”gemensam nämnare” som användes för att beräkna den andel av den årliga målnivån som varje institut skulle betala.

18      Slutligen beräknade SRB förhandsbidraget för varje institut genom att fördela den årliga målnivån mellan alla institut på grundval av kvoten mellan det årliga grundbidraget justerat för riskprofil, å ena sidan, och den gemensamma nämnaren, å andra sidan.

19      Bilaga I till det angripna beslutet innehåller sökandens individuella formulär med resultatet av beräkningen av sökandens förhandsbidrag (nedan kallad det individuella formuläret). I formuläret redovisas beloppet för sökandens årliga grundbidrag och värdet på sökandens justeringsmultiplikator, både på unionsgrund och på nationell grund, och för varje riskindikator anges numret på det intervall som sökanden placerats i. I det individuella formuläret redovisas också de uppgifter som användes vid beräkningen av förhandsbidragen för alla berörda institut vilka SRB fastställde genom att lägga till eller kombinera de individuella uppgifterna för alla dessa institut. Slutligen innehåller formuläret de uppgifter som sökanden angav i deklarationsblanketten och som användes vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag.

20      Bilaga II till det angripna beslutet innehåller statistiska uppgifter om beräkningen av förhandsbidragen för varje deltagande medlemsstat, i sammanfattad och aggregerad form. I denna bilaga anges särskilt det sammanlagda beloppet för de förhandsbidrag som de berörda instituten ska betala för var och en av dessa medlemsstater. I bilagan anges också för varje riskindikator antalet intervall, antalet institut i varje intervall samt de lägsta och de högsta värdena för intervallen. Värdena för intervaller som avser nationell grund har av sekretesskäl minskats eller ökats med ett slumpmässigt belopp, samtidigt som institutens ursprungliga fördelning har bibehållits.

21      I bilaga III till det angripna beslutet, som har rubriken ”Bedömning av [sökandens] kommentarer i samrådet om förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden för år 2016”, granskas de synpunkter som sökanden lämnade i det samrådsförfarande som SRB genomförde innan det angripna beslutet antogs.

22      I punkterna 21 och 27–31 i bilaga III till det angripna beslutet redogör SRB för skälen till att avdrag enligt artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 inte gjorts för skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag.

III. Parternas yrkanden

23      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, inklusive bilagorna till detta, i den del det rör sökanden, och

–        förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

24      SRB har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna,

–        i andra hand, för det fall tribunalen anser att det angripna beslutet inte borde ha fattats med retroaktiv verkan, ogiltigförklara detta beslut endast i denna del eller endast ogiltigförklara artikel 4 i beslutet och fastställa beslutet i alla andra delar,

–        i tredje hand, för det fall det angripna beslutet ogiltigförklaras i sin helhet, förordna att verkningarna av beslutet ska bestå till dess att beslutet har ersatts, eller i vart fall under en period på sex månader från den dag då domen vinner laga kraft.

25      Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

IV.    Rättslig bedömning

26      I ansökan har sökanden anfört två grunder till stöd för sin talan. Genom den första grunden har sökanden framställt en invändning om rättsstridighet mot artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 och genomförandeförordning 2015/81. Sökanden har anfört att dessa bestämmelser, för det fall de innebär att avdrag inte kan göras för skulder som har anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag, strider mot artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59 och artikel 70.2 och 70.7 i förordning nr 806/2014. Genom den andra grunden har sökanden anfört att SRB gjorde en oriktig tolkning av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 när den inte gjorde avdrag för skulder med anknytning till sådan verksamhet vid beräkningen av nämnda bidrag.

27      Sökanden har i en inlaga om justering av talan enligt artikel 86 i tribunalens rättegångsregler, vilken ingavs till tribunalens kansli den 11 juli 2022, vidhållit hela resonemanget i ansökan och samtidigt anfört nya grunder som en reaktion på att de ursprungliga besluten ersattes med det angripna beslutet.

28      Sökanden har således åberopat sammanlagt elva grunder som avser följande:

–        Den första och den sjunde grunden avser åsidosättande av artikel 41.1 och 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), i den del SRB underlät att vederbörligen höra sökanden om den omständigheten att de ursprungliga besluten – med retroaktiv verkan – ersattes av det angripna beslutet samt om själva antagandet av det angripna beslutet.

–        Den andra grunden avser åsidosättande av överordnade rättsregler, i den del det inte fanns någon rättslig grund för att med retroaktiv verkan ersätta de ursprungliga besluten med det angripna beslutet.

–        Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i stadgan, i den del det inte anges någon rättslig grund i det angripna beslutet för att med retroaktiv verkan ersätta de ursprungliga besluten med det angripna beslutet.

–        Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF, i den del det angripna beslutet inte är tillräckligt motiverat med avseende på beräkningen av sökandens förhandsbidrag.

–        Den femte grunden avser åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47.1 i stadgan, i den del det angripna beslutet inte är tillräckligt motiverat.

–        Den sjätte grunden avser åsidosättande, genom det angripna beslutet, av de allmänna förfarandereglerna i artikel 41 i stadgan, artikel 298 FEUF, de allmänna rättsprinciperna och SRB:s arbetsordning.

–        Den åttonde grunden avser åsidosättande av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63, av artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59, av artikel 70.2 och 70.7 i förordning nr 806/2014, av principen om likabehandling, av unionslagstiftarens vilja att ge utvecklingsbanker obegränsat företräde och av målet att minska de offentliga budgetarna, eftersom SRB inte gjorde avdrag för skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag.

–        Den nionde grunden, som anförts i andra hand, avser rättsstridighet hos artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 och hos genomförandeförordning 2015/81, i den del de strider mot överordnade rättsregler.

–        Den tionde grunden avser rättsstridighet hos artikel 6.5 första stycket b och hos avdelningen ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63, i den del dessa bestämmelser strider mot överordnade rättsregler.

–        Den elfte grunden avser åsidosättande av allmänna rättsprinciper, i den del SRB felaktigt inte grundade sig på rättsliga omständigheter som var i kraft då det angripna beslutet antogs.

29      Tribunalen inleder prövningen med de grunder som sökanden har anfört för att göra gällande att artikel 5.1 f, artikel 6.5 första stycket b och avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63 är rättsstridiga. Därefter prövas de grunder som direkt avser det angripna beslutets lagenlighet.

A.      Invändningarna om rättsstridighet hos artikel 5.1 f, artikel 6.5 första stycket b och avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63

1.      Den nionde grunden: Invändning om rättsstridighet hos artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63

a)      Inledande synpunkter

30      I ansökan har sökanden förvisso bestritt giltigheten både av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 och av hela genomförandeförordning 2015/81. Sökandens argument i sak avser emellertid endast den förstnämnda bestämmelsen. Detta bekräftas i det svar som sökanden lämnade den 13 juni 2022 med anledning av en åtgärd för processledning vidtagen den 20 maj 2022. I svaret angav sökanden att en rättsstridighet hos artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 även medför rättsstridighet hos artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81, eftersom den senare bestämmelsen hänvisar till den beräkningsmetod som anges i delegerad förordning 2015/63.

31      Under dessa förutsättningar ska tribunalen först bedöma giltigheten av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63.

32      Därefter ska tribunalen granska SRB:s argument att den nionde grunden endast kan tas upp till prövning i den utsträckning den anfördes i ansökan, eftersom SRB menar att ansökan endast innehåller en kortfattad och hypotetisk redogörelse för argument som ger stöd för denna grund. SRB anser således i sak att tribunalen inte kan beakta de ytterligare överväganden som har anförts till stöd för denna grund i justeringsinlagan, eftersom övervägandena är väsentliga och antagandet av det angripna beslutet inte ger ”skäl till det”, i den mening som avses i artikel 86 i rättegångsreglerna.

33      När den rättsakt som en talan om ogiltigförklaring avser har ersatts av eller har ändrats genom en annan rättsakt som rör samma sak, får sökanden, enligt artikel 86.1 i rättegångsreglerna, innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, justera talan för att ta hänsyn till denna nya omständighet.

34      I det nu aktuella fallet grundar sig de överväganden som förts fram i justeringsinlagan till stöd för den nionde grunden på rättsstridighet och på argument som anförts i ansökan och som rör såväl räckvidden av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 som alla delar av den nionde grunden, såsom de prövas nedan.

35      Vad beträffar räckvidden av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63, innehåller det angripna beslutet också en ny motivering till varför SRB ansåg att bestämmelsen inte tillät att skulder med anknytning till sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd undantogs från beräkningen av sökandens förhandsbidrag, medan de ursprungliga besluten inte innehöll någon uttrycklig motivering i detta avseende.

36      SRB:s invändning kan under dessa omständigheter inte godtas.

37      Tribunalen framhåller vidare att sökanden efter förhandlingen den 9 mars 2023 ansökte om att tribunalen skulle vidta en åtgärd för processledning för att ge parterna möjlighet att skriftligen ta ställning till huruvida utvecklingsverksamheten kunde avskiljas från verksamheten för utvecklingsbistånd. Sökanden anförde för första gången vid förhandlingen att det inte var möjligt att göra en tydlig åtskillnad mellan de båda typerna av verksamhet som sökanden bedrev. Ordföranden för tribunalens åttonde avdelning i utökad sammansättning beslutade den 16 maj 2023 att avslå ansökan med motiveringen att sökanden hade haft möjlighet att ta ställning till de argument som SRB framfört vid förhandlingen i sin slutreplik.

38      Sökandens invändning om rättsstridighet avseende artikel 5.1 f i den delegerade förordningen 2015/63 har vidare endast framställts i andra hand, för det fall tribunalen finner att bestämmelsen inte medger avdrag för skulder med anknytning till sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag.

39      Tribunalen ska alltså först pröva huruvida artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 medger avdrag för skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag och därefter, om så inte är fallet, pröva huruvida denna bestämmelse är förenlig med artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59 och med artikel 70.2 och 70.7 i förordning nr 806/2014.

b)      Räckvidden av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63

40      I artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 anges att avdrag ska göras, vid beräkningen av förhandsbidrag ”[n]är det gäller institut som sysslar med subventionerade lån, [för] ett mellanvarande instituts skulder till den utvecklingsbank som är upphov till det subventionerade lånet eller en annan utvecklingsbank eller ett annat mellanvarande institut och [för] skulder som den utvecklingsbank som är upphov till det subventionerade lånet har till sina finansierande parter i den utsträckning som beloppet av dessa skulder motsvaras av det institutets subventionerade lån”.

41      Med ”subventionerat lån” avses enligt artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63 ”ett lån som beviljas av en utvecklingsbank eller via ett mellanvarande institut och som beviljas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund, med syfte att främja allmänpolitiska mål på central eller regional nivå i en medlemsstat”.

42      Sökanden har gjort gällande att dessa bestämmelser ska tolkas så, att de gör det möjligt att vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag göra avdrag för skulder som har anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd, såsom den verksamhet som beskrivs ovan i punkt 4.

43      SRB har bestritt detta resonemang med stöd av kommissionen och rådet.

44      Det framgår av rättspraxis att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 inte ger SRB något utrymme för skönsmässig bedömning för att utesluta vissa skulder vid riskjusteringen av förhandsbidrag; tvärtom anges däri detaljerat på vilka villkor en skuld kan undantas på detta sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 93). Enligt samma rättspraxis kan beaktandet av principerna om likabehandling, icke-diskriminering och proportionalitet inte heller motivera ett annat resultat, eftersom det i delegerad förordning 2015/63 görs åtskillnad mellan situationer som uppvisar betydande särdrag som har ett direkt samband med de risker som är förenade med de aktuella skulderna (dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 95).

45      Tribunalen framhåller i detta sammanhang att tre rekvisit anges i artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 för att avdrag ska kunna göras för de berörda skulderna vid beräkningen av förhandsbidraget. Rekvisiten är kumulativa, vilket innebär att om något av dem inte är uppfyllt kan de berörda skulderna inte undantas från beräkningen.

46      För att skulderna ska kunna uteslutas från beräkningen av förhandsbidraget måste de för det första innehas av ett institut som sysslar med subventionerade lån.

47      För det andra måste skulderna utgöra ”skulder till den utvecklingsbank som är upphov till det subventionerade lånet eller en annan utvecklingsbank eller ett annat mellanvarande institut” eller ”skulder som den utvecklingsbank som är upphov till det subventionerade lånet har till sina finansierande parter”.

48      För det tredje får skulderna i fråga bara undantas från beräkningen av de skulder som ska användas för att fastställa förhandsbidraget ”i den utsträckning som beloppet av dessa skulder motsvaras av det institutets subventionerade lån”.

49      I det nu aktuella fallet är parterna oense i frågan huruvida skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd, såsom de skulder som anges ovan i punkt 4, uppfyller det tredje rekvisitet i punkt 48 ovan, det vill säga att det belopp som dessa skulder uppgår till ska motsvaras av den berörda utvecklingsbankens subventionerade lån.

50      I detta hänseende framgår det först och främst av lydelsen i artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 (se ovan punkt 48), i synnerhet av formuleringen ”i den utsträckning som”, att skulderna i fråga endast får undantas från beräkningen av det berörda institutets förhandsbidrag till ett belopp som motsvarar institutets subventionerade lån, såsom de definieras i artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63.

51      Bestämmelsen innebär således, i motsats till vad sökanden tycks mena, att vid beräkningen av förhandsbidraget kan avdrag inte göras för alla skulder som innehas av en utvecklingsbank och som på något vis har anknytning till fullgörandet av bankens utvecklingsuppdrag, utan endast för skulder vars belopp exakt motsvarar beloppet av en sådan banks subventionerade lån.

52      Vad beträffar frågan huruvida verksamhet för utvecklingsbistånd, såsom den som beskrivs ovan i punkt 4, kan hänföras till begreppet ”subventionerade lån” i den mening som avses i artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63, framgår det också av uppgifter som sökanden har lämnat i justeringsinlagan och vid förhandlingen att den verksamhet som är relevant för den nu aktuella invändningen om rättsstridighet bland annat består i förvärv av skuldförbindelser på kapitalmarknaden.

53      I detta hänseende är det inte nödvändigt att pröva huruvida sådana transaktioner kan betecknas som lån, eftersom det följer av lydelsen i artikel 3 led 28 i nämnda delegerade förordning (se ovan punkt 41) att ett villkor för att transaktioner ska utgöra subventionerade lån i vart fall är att de ska ”beviljas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund”.

54      Detta villkor måste tvärtemot vad sökanden har anfört vara uppfyllt inte bara när det gäller ett lån som beviljats av ett mellanvarande institut, utan även när det gäller ett lån som beviljats av en utvecklingsbank. Denna slutsats vederläggs inte av de engelska och franska versionerna av artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63, vilka sökanden har grundat sig på. Det framgår av lydelsen i dessa båda språkversioner – precis som i andra språkversioner, till exempel den spanska, den italienska och den polska versionen – att det villkor som följer av användningen av uttrycket ”på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund” är knutet till användningen av ordet ”beviljas”, vilket innebär att det hänför sig till både ”utvecklingsbank” och ”ett mellanvarande institut”. Den omständigheten att det nämnda villkoret anges direkt efter den sistnämnda formuleringen innebär inte att det endast avser subventionerade lån som beviljats av mellanvarande institut.

55      Den tyska versionen av artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63 ger också stöd för denna tolkning. I den tyska versionen kommer nämligen villkoret som följer av formuleringen ”på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund” före begreppet ”lån” och är således lika tillämpligt på de två berörda alternativen, det vill säga både på ett mellanvarande instituts beviljande av subventionerade lån som på en utvecklingsbanks beviljande av subventionerade lån.

56      Slutsatsen ovan i punkt 54 vinner även stöd i den första meningen i skäl 13 i delegerad förordning 2015/63, där villkoret som följer av formuleringen ”på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund” uttryckligen nämns i samband med lån som beviljas direkt av en utvecklingsbank.

57      Nämnda villkor är också en integrerad del av artikel 3 led 27 i delegerad förordning 2015/63, där det anges att definitionen av begreppet ”utvecklingsbank” avser ett företag eller en enhet som inrättas av en medlemsstat på central eller regional nivå och som beviljar subventionerade lån ”på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund”.

58      Av detta följer att villkoret som följer av formuleringen ”på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund” måste vara uppfyllt både när det gäller ett mellanvarande institut och när det gäller en utvecklingsbank för att en transaktion ska kunna betraktas som ett subventionerat lån enligt artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63.

59      När det gäller verksamhet för utvecklingsbistånd som består i förvärv av skuldförbindelser på kapitalmarknaden, såsom den verksamhet som avses ovan i punkt 52, finns det ingenting som tyder på att sådana transaktioner uppfyller det villkor som anges ovan i punkt 58.

60      Det är nämligen ostridigt att sådana transaktioner genomförs på den öppna kapitalmarknaden där det finns andra aktörer som genomför samma typ av transaktioner och kan förvärva samma skuldförbindelser som utvecklingsbankerna, på samma marknadsvillkor som de sistnämnda. På en sådan marknad konkurrerar utvecklingsbankerna per definition direkt med de övriga aktörerna på marknaden, och därför kan den aktuella verksamheten inte anses bedrivas på icke-konkurrensutsatt grund.

61      Sökanden har också själv medgett att den verksamhet som består i förvärv av skuldförbindelser på kapitalmarknaden är avsedd att ge, och också ger, inkomster, eftersom den består i att generera räntemarginaler i syfte att finansiera själva bankverksamheten hos sådana utvecklingsbanker som sökanden. Denna verksamhet kan därmed inte anses bedrivas på icke-vinstdrivande grund.

62      Denna slutsats vederläggs inte av sökandens argument att det ”yttersta syftet” med nämnda verksamhet inte är att göra en vinst på grund av förbudet mot utdelningar. Huruvida en verksamhet är vinstdrivande, såvitt avser tillämpningen av artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63, ska nämligen bedömas mot bakgrund av arten av varje berörd verksamhet. Det är inte relevant huruvida vinst från verksamheten sedan används för att finansiera utvecklingsverksamhet, vilken i sig bedrivs utan vinstsyfte. Att göra någon annan tolkning vore detsamma som att anse att den berörda verksamheten inte är vinstdrivande enbart på grund av att den bedrivs av en utvecklingsbank, vilket skulle innebära att det villkor som följer av formuleringen ”på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund” i artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63 skulle vara meningslöst.

63      Artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63, jämförd med artikel 3 led 27 och led 28 i samma delegerade förordning, ska mot bakgrund av det ovan anförda tolkas så, att den inte medger avdrag för skulder som hänför sig till utvecklingsbankers, såsom sökandens, verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av deras förhandsbidrag.

c)      Lagenligheten av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63

64      För det fall artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 ska tolkas så, att den inte medger avdrag för skulder med anknytning till sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag, har sökanden framställt en invändning om rättsstridighet mot denna bestämmelse och anfört att den inte är förenlig med artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59 och med artikel 70.2 och 70.7 i förordning nr 860/2014.

65      Tribunalen vill inledningsvis klargöra att sökanden har utvecklat sitt resonemang huvudsakligen med avseende på artikel 103.2 och artikel 103.7 i direktiv 2014/59 och att sökanden har åberopat åsidosättande av artikel 70.2 och 70.7 i förordning nr 860/2014 enbart på grund av hänvisningen i genomförandeförordning 2015/81 till den beräkningsmetod som redogörs för i delegerad förordning 2015/63.

66      Det framgår också av ansökan att sökandens invändning om rättsstridighet mot artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 består av tre delar. Den första delen avser åsidosättande av förarbetena till direktiv 2014/59, den andra avser åsidosättande av målet att minska de offentliga budgetarna och den tredje avser åsidosättande av principen om justering av förhandsbidragen till riskprofilen och av principen om likabehandling.

1)      Den första delgrunden: Underlåtenhet att beakta förarbetena till direktiv 2014/59

67      Sökanden har anfört att artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 inte är förenlig med förarbetena till direktiv 2014/59, eftersom den inte innebär att alla skulder med anknytning till de berörda utvecklingsbankernas verksamhet, vilka omfattas av en offentlig garanti, ska undantas från beräkningen av deras förhandsbidrag, vilket alltså inbegriper skulder med anknytning till utvecklingsbankernas verksamhet för utvecklingsbistånd. Under lagstiftningsprocessen föreslog nämligen parlamentet att utvecklingsbankernas särskilda betydelse och deras allmännyttiga uppdrag skulle beaktas vid fastställandet av förhandsbidragen och att sådana skulder inte skulle tas med i beräkningen av bidragen. Det faktum att parlamentets ändringsförslag om ett sådant undantag inte fördes in i den slutliga texten till direktivet beror enligt sökanden inte på någon oenighet i sak, utan på ett missförstånd. Undantaget övervägdes således redan när direktivet antogs och borde ha beaktats när delegerad förordning 2015/63 antogs.

68      SRB, rådet och kommissionen har bestritt detta resonemang.

69      Tribunalen erinrar i detta avseende om att förhandsbidrag tas ut och beräknas på grundval av artikel 70.2 i förordning nr 806/2014.

70      Det framgår av denna bestämmelse att ”institut” i den mening som avses i artikel 3.1 led 13 i förordning nr 806/2014 ska bidra till den gemensamma resolutionsfonden.

71      Det följer av artikel 3.1 led 13 i förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 3.2 i samma förordning och artikel 2.1 led 2 i direktiv 2014/59, att dessa institut bland annat inbegriper kreditinstitut i den mening som avses i artikel 4.1 led 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1), vilka inte hör till de enheter som avses i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338).

72      Sådana regionala utvecklingsbanker i Förbundsrepubliken Tyskland som sökanden, vilka utgör kreditinstitut i den mening som avses i artikel 4.1 led 1 i förordning nr 575/2013 (nedan kallade de regionala utvecklingsbankerna), var mot bakgrund av dessa bestämmelser inte undantagna från den allmänna ordningen för betalning av förhandsbidrag, eftersom de inte hörde till de enheter som var uteslutna från tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 enligt artikel 2.5 i direktiv 2013/36, i den lydelse som var tillämplig på 2016 års bidragsperiod.

73      Till skillnad från Kreditanstalt für Wiederaufbau (KfW), som är den nationella utvecklingsbanken i Förbundsrepubliken Tyskland, ingick nämligen inte regionala utvecklingsbanker såsom sökanden i artikel 2.5 led 6 i direktiv 2013/36 i den version som var tillämplig innan det ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/878 av den 20 maj 2019 (EUT L 150, 2019, s. 253).

74      Det förhåller sig också så, att även om det framgår av förarbetena till direktiv 2014/59 att parlamentet under lagstiftningsprocessen föreslog att alla utvecklingsbankers skulder skulle undantas från beräkningen av förhandsbidragen, så togs detta förslag inte med i den slutliga versionen av direktivet.

75      I motsats till vad sökanden har gjort gällande kan det inte anses ha varit ett ”missförstånd” i lagstiftningsprocessen att förslaget inte togs med. Bortsett från att det inte finns några belägg för detta påstående kan det nämligen inte godtas av det skälet att den omständigheten att ett ändringsförslag avvisas talar för en a contrario-tolkning av den aktuella bestämmelsen, eftersom lagstiftaren uttryckligt och avsiktligt har beslutat att inte godta ändringsförslaget i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1996, RTI m.fl., C‑320/94, C‑328/94, C‑329/94 och C‑337/94–C‑339/94, EU:C:1996:486, punkt 44).

76      Det följer av det ovan anförda att varken förordning nr 806/2014 eller direktiv 2014/59 ger de regionala utvecklingsbankerna något allmänt undantag från skyldigheten att betala förhandsbidrag – trots att de omfattas av en offentlig garanti – och att förordningen och direktivet således inte innebär att alla skulder med anknytning till dessa bankers verksamhet ska undantas från beräkningen av deras förhandsbidrag.

77      Inte heller anges det i någon av dessa rättsakter att kommissionen kan undanta vissa institut, såsom de regionala utvecklingsbankerna, från tillämpningsområdet med avseende på person för skyldigheten att betala förhandsbidrag.

78      Talan kan därmed inte bifallas såvitt avser den första delen av den nionde grunden.

2)      Den andra delgrunden: Åsidosättande av målet att minska belastningen på de offentliga budgetarna

79      Sökanden anser att den vägran att undanta de regionala utvecklingsbankernas skulder knutna till deras verksamhet för utvecklingsbistånd från beräkningen av deras förhandsbidrag som följer av delegerad förordning 2015/63, strider mot unionslagstiftarens vilja och det mål att inte belasta de offentliga budgetarna som fastställts i direktiv 2014/59. De offentliga budgetarna belastas således dubbelt, eftersom den summa som ska betalas i form av förhandsbidrag tas ut från de regionala utvecklingsbankerna, såsom sökanden, men också indirekt från de offentliga myndigheter som äger dessa banker och, följaktligen, från de offentliga budgetarna.

80      SRB och kommissionen har bestritt sökandens resonemang.

81      Tribunalen erinrar inledningsvis om att det, såsom följer av punkterna 69–77 ovan, inte föreskrivs vare sig i förordning nr 806/2014 eller i direktiv 2014/59 att de regionala utvecklingsbankerna ska undantas från skyldigheten att betala förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod, trots att de omfattas av en offentlig garanti.

82      Denna slutsats vederläggs inte av målet att minska belastningen på de offentliga budgetarna i direktiv 2014/59, vilket sökanden har grundat sig på i denna delgrund.

83      Det är riktigt att direktiv 2014/59, såsom framgår av skäl 109 i direktivet, syftar till att nå målet att finansieringen av resolutioner av de berörda instituten i första hand bör komma från aktieägare och borgenärer i instituten under resolution, och sedan från finanssektorn, och inte från offentliga budgetar.

84      I den mån en offentlig myndighet är aktieägare, fordringsägare eller borgenär i ett sådant institut, är det emellertid inte oförenligt med det mål som anges ovan i punkt 83 att myndigheten i denna egenskap deltar i finansieringen av den gemensamma resolutionsfonden och att den således bidrar till att säkerställa soliditet i unionens ordning med finansieringsarrangemang för resolution.

85      Nämnda mål kan därmed inte vederlägga den slutsats som anges ovan i punkt 76.

86      Talan kan mot bakgrund av det ovan anförda inte bifallas såvitt avser den nionde grundens andra del.

3)      Tredje delgrunden: Åsidosättande av principen om att förhandsbidrag ska justeras för riskprofil samt åsidosättande av principen om likabehandling

87      Sökanden har för det första gjort gällande att artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63, i den del den inte medger avdrag för skulder med anknytning till de regionala utvecklingsbankernas verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av deras förhandsbidrag, strider mot artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59 där det anges att förhandsbidraget ska justeras i förhållande till institutens riskprofil.

88      Sökanden anser, med beaktande av den inneboende logiken i bestämmelserna om finansiering av en resolution, vilken berörs i skäl 103 i direktiv 2014/59, att sannolikheten att ett institut underordnas ett resolutionsförfarande i det enskilda fallet kan väga avsevärt mycket tyngre än andra parametrar som gör det möjligt att justera förhandsbidragen för riskprofilen, såsom de anges i artikel 103.7 i direktivet. Delegerad förordning 2015/63, som i den del den föreskriver en metod för justering av förhandsbidragen i förhållande till institutens riskprofil grundar sig på denna artikel 103.7, är således enligt sökanden endast lagenlig i den mån den i föreskrifterna för beräkning av förhandsbidragen i tillräcklig utsträckning inbegriper sannolikheten att de berörda instituten underordnas ett resolutionsförfarande.

89      Sett utifrån denna sannolikhet finns det ingen skillnad mellan skulder som har anknytning till utvecklingsverksamhet och skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd. Dels säkerställer delstaten i egenskap av sökandens borgensman att det finns full täckning för båda kategorierna av skulder. Dels är det i praktiken uteslutet, på grund av delstatsgarantin, att sökanden fallerar, vilket betyder att sökanden aldrig skulle behöva använda sig av resolutionsinstrumenten.

90      Tribunalen understryker inledningsvis att kommissionen, när det gäller en delegerad befogenhet i den mening som avses i artikel 290 FEUF, förfogar över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning när den utövar sin tilldelade befogenhet, bland annat när den måste göra komplicerade bedömningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen, C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

91      Så är fallet när det gäller fastställande av kriterier för justering av förhandsbidrag i förhållande till riskprofil enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

92      Tribunalen erinrar i detta hänseende om att den specifika beskaffenheten hos dessa bidrag består i, såsom framgår av skälen 105–107 i direktiv 2014/59 och skäl 41 i förordning nr 806/2014, att de i försäkringssyfte ska säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, samtidigt som de berörda instituten ges incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg/SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

93      Unionslagstiftaren har i detta sammanhang, såsom framgår av skäl 114 i direktiv 2014/59, gett kommissionen i uppdrag att genom en delegerad rättsakt specificera hur institutens bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution ska justeras i förhållande till deras riskprofil.

94      I skäl 107 i direktivet anges i samma syfte att bidragen till nationella finansieringsordningar för att säkerställa en rättvis beräkning av förhandsbidragen och ge incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell, bör spegla den kredit-, likviditets- och marknadsrisk som instituten har tagit på sig.

95      Det följer av det ovan anförda att det ankom på kommissionen att ta fram regler för justering av förhandsbidragen till institutens riskprofil och därvid eftersträva två relaterade mål, dels att säkerställa att olika risker som uppkommer i bankernas eller i vidare mening finansinstitutens verksamhet beaktas, dels att ge incitament för dessa institut att driva verksamhet enligt mindre riskfyllda modeller.

96      Såsom framgår av de handlingar som avser antagandet av delegerad förordning 2015/63, särskilt handlingarna ”JRC technical work supporting Commission second level legislation on risk based contributions to the (single) resolution fund” (JRC:s tekniska studie till stöd för kommissionens lagstiftning på nivå 2 om riskbaserade bidrag till (den gemensamma) resolutionsfonden) (nedan kallad JRC:s tekniska studie), och ”Commission Staff Working Document: estimates of the application of the proposed methodology for the calculation of contributions to resolution financing arrangements” (Arbetsdokument från kommissionens avdelningar: uppskattningar av tillämpningen av den föreslagna metoden för beräkning av bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution), krävde utarbetandet av sådana regler att kommissionen gjorde komplicerade bedömningar, eftersom den behövde undersöka de olika uppgifter som låg till grund för hur de olika typerna av risker uppfattades inom bank- och finanssektorn.

97      Mot bakgrund av det ovan anförda hade kommissionen ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning för att, enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59, anta regler som specificerade begreppet justering av förhandsbidrag i enlighet med riskprofilen.

98      Under dessa förutsättningar ska unionsdomstolens prövning, med avseende på metoden för justering av den årliga grundbidragen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59, begränsas till en kontroll av att kommissionen vid denna skönsmässiga bedömning inte har gjort sig skyldig till uppenbara fel eller maktmissbruk, eller uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Etimine, C‑15/10, EU:C:2011:504, punkt 60).

99      Det ankommer följaktligen på sökanden att visa att artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 är behäftad med sådana fel, i det att den inte medger avdrag för skulder med anknytning till de regionala utvecklingsbankernas verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av förhandsbidraget.

100    Tribunalen erinrar i detta hänseende först och främst om att varken förordning nr 806/2014 eller direktiv 2014/59 föreskrev, för 2016 års bidragsperiod, något generellt undantag för regionala utvecklingsbanker från skyldigheten att betala förhandsbidrag, trots att de omfattades av en offentlig garanti och oavsett sannolikheten för deras resolution (se ovan punkterna 69–77).

101    På samma sätt är kommissionen inte skyldig, vare sig enligt direktiv 2014/59 eller förordning nr 806/2014, att undanta vissa av sådana instituts skulder från beräkningen av förhandsbidrag.

102    Enligt artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 och artikel 103.2 i direktiv 2014/59 ska alla skulder som innehas av instituten, utöver egna medel och garanterade insättningar, i princip beaktas vid beräkningen av förhandsbidragen, med förbehåll för att bidragen ska justeras i förhållande till institutens risk.

103    Ett sådant tillvägagångssätt motsvarar tanken att systemet med förhandsbidrag har ett försäkringssyfte och att hela finanssektorn måste ge den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113). I enlighet med denna tanke drar nämligen alla institut, även de vars resolutionssannolikhet är mycket låg, nytta av sina förhandsbidrag genom den stabilitet i finanssystemet som säkerställs genom den gemensamma resolutionsfonden.

104    Under dessa förutsättningar kan sökanden inte med framgång anföra att kommissionen var skyldig att undanta vissa av de regionala utvecklingsbankernas skulder, såsom skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd, från beräkningen av förhandsbidraget enbart på grund av att sannolikheten för en resolution är lägre hos dessa banker.

105    Detta gäller i än högre grad då sökanden inte har bestritt att det rättsligt sett inte var uteslutet att en regional utvecklingsbank, trots att den omfattades av offentliga garantier, kunde bli föremål för en resolution och följaktligen ta den gemensamma resolutionsfonden i anspråk.

106    Enligt artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 ska förhandsbidraget inte beräknas enbart på grundval av de berörda institutens skulder, utan bidraget ska i ett andra steg justeras på grundval av institutens riskprofil. Enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 har kommissionen således befogenhet att, genom en delegerad akt, specificera arrangemangen för denna justering av förhandsbidragen i enlighet med riskprofilen för de nämnda instituten.

107    I artikel 103.7 i direktiv 2014/59 anges i detta avseende åtta faktorer som kommissionen ska beakta vid en sådan justering. ”Sannolikheten för att en ordnad resolution av institutet inleds” och ”Institutets riskexponering” hör förvisso till dessa faktorer, vilket innebär att kommissionen är skyldig att beakta dem vid antagandet av en sådan delegerad rättsakt som delegerad förordning 2015/63, men dessa faktorer utgör endast två av åtta faktorer som kommissionen måste beakta vid utarbetandet av en sådan rättsakt.

108    Vidare framgår det inte av artikel 103.7 i direktiv 2014/59 att kommissionen skulle vara skyldig att fästa större vikt vid en eller flera av dessa faktorer, såsom sannolikheten för att institutet kommer att bli föremål för ett resolutionsförfarande.

109    Denna slutsats bekräftas av det sammanhang som artikel 103.7 i direktiv 2014/59 ingår i.

110    Dels framgår det av skäl 105 i direktivet att förhandsbidragen insamlas från aktörer inom finanssektorn före och oberoende av en eventuell resolution. Dels kan resolutionsverktygen bara tillämpas på de enheter som fallerat eller sannolikt kommer att fallera, och bara när de är nödvändiga för att tillgodose det allmänna intresset av finansiell stabilitet. I bestämmelserna föreskrivs inte något automatiskt samband mellan, å ena sidan, inbetalningen av förhandsbidraget och, å andra sidan, det berörda institutets resolution, eftersom det endast är skyddet för allmänintresset, och inte ett instituts individuella intresse, som är den avgörande faktorn vid bedömningen huruvida den gemensamma resolutionsfondens medel ska utnyttjas (dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 70). Av detta följer att det inte endast är sannolikheten för att ett institut blir föremål för en resolution som ska beaktas vid beräkningen av dess förhandsbidrag.

111    Detta gäller i än högre grad då skälet till det avdrag för skulder knutna till utvecklingsverksamhet vid beräkningen av förhandsbidragen som föreskrivs i artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 inte är att det är mindre sannolikt att utvecklingsbankerna, vilka innehar dessa skulder, ska bli föremål för resolution. Avdraget för nämnda skulder vilar nämligen på det faktum, såsom följer av skäl 13 i den delegerade förordningen, att subventionerade lån eftersträvar ett allmänpolitiskt syfte, att de beviljas på icke-konkurrensutsatt grund och utan vinstsyfte och att de delvis garanteras, direkt eller indirekt, av en central eller regional förvaltning eller av en lokal myndighet i en medlemsstat. Avdraget vilar således på den särskilda beskaffenheten hos en viss verksamhetskategori, i stället för den övergripande riskprofilen för de utvecklingsbanker som bedriver denna verksamhet, i och med att sådana banker inte nödvändigtvis har samma riskprofil enbart på grund av att de utöver annan verksamhet även bedriver utvecklingsverksamhet.

112    Mot bakgrund av det ovan anförda har sökanden inte visat att artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 var behäftad med ett uppenbart fel eller maktmissbruk eller att den uppenbart överskred gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning på grund av att den inte undantog skulder med anknytning till de regionala utvecklingsbankernas verksamhet för utvecklingsbistånd från beräkningen av deras förhandsbidrag.

113    Sökanden har vidare gjort gällande att artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 medför åsidosättande av likabehandlingsprincipen, då artikel 103 i direktiv 2014/59 kräver att banker med samma riskprofil ska behandlas lika.

114    Artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 innebär för det första enligt sökanden en omotiverad skillnad i behandling mellan skulder knutna till verksamhet för utvecklingsbistånd och skulder knutna till utvecklingsverksamhet. Det framgår i detta hänseende av skäl 13 i den delegerade förordningen att förmånsordningen för utvecklingsbankernas skulder för refinansiering av vissa lån motiveras av det faktum att dessa lån garanteras, direkt eller indirekt, av den centrala eller regionala förvaltningen eller av den lokala myndigheten i fråga. Den garanti för fortsatt verksamhet som sökanden omfattas av – och därmed den ”extremt låga” sannolikheten för att sökanden ska bli föremål för resolution – är emellertid inte på något sätt beroende av frågan huruvida sökandens skulder motsvarar fordringar som hänför sig till sökandens utvecklingsverksamhet eller verksamhet för utvecklingsbistånd. Skillnaden i behandling är inte heller motiverad med hänsyn till verksamhetens art, eftersom utvecklingsverksamhet inte kan särskiljas ekonomiskt från verksamhet för utvecklingsbistånd.

115    För det andra leder artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63, jämförd med artikel 5.1 b i samma delegerade förordning, enligt sökanden till en omotiverad skillnad i behandling mellan skulder knutna till verksamhet för utvecklingsbistånd och skulder som följer av åtaganden gentemot motparter med vilka ett institut har skapat ett institutionellt skyddssystem, eftersom avdrag för de sistnämnda skulderna ska göras vid beräkningen av förhandsbidragen enligt artikel 5.1 b i nämnda delegerade förordning. Sökanden omfattas nämligen, i den del som rör medel som används för sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd, av en skyddsmekanism som är oberoende av gemensamma resolutionsfonden, det vill säga delstatsgarantin, vilken är jämförbar med den garanti som ges av ett institutionellt skyddssystem.

116    För det tredje anser sökanden att de regionala utvecklingsbankerna behandlas annorlunda än de nationella utvecklingsbankerna, vilka inte betraktas som kreditinstitut i den mening som avses i förordning nr 575/2013 och alltså är undantagna skyldigheten att betala förhandsbidrag, trots att de regionala utvecklingsbankerna precis som de nationella utvecklingsbankerna utför särskilda finanseringsuppdrag av allmänintresse och omfattas av en garanti för fortsatt verksamhet.

117    Tribunalen erinrar om att likabehandlingsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 95).

118    Eftersom sökanden har gjort gällande att principen om likabehandling har åsidosatts, ankommer det på sökanden att i detalj identifiera de jämförbara situationer som sökanden anser har behandlats på olika sätt eller de olika situationer som sökanden anser har behandlats på samma sätt (dom av den 12 april 2013, Du Pont de Nemours (France) m.fl./kommissionen, T‑31/07, ej publicerad, EU:T:2013:167, punkt 311).

119    Enligt fast rättspraxis ska frågan huruvida sådana situationer är jämförbara bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter bör bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den aktuella skillnaden i behandling. Dessutom ska principerna och målsättningarna för det område som rättsakten avser beaktas (se dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr, C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

120    Vad gäller föremålet för och syftet med direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63, erinrar tribunalen om att dessa rättsakter ska hänföras till den gemensamma resolutionsmekanismen, vars inrättande enligt skäl 12 i förordning nr 806/2014 kommer att säkerställa neutralitet när det gäller hanteringen av fallerade banker, öka bankernas stabilitet i de deltagande medlemsstaterna och förhindra krisers spridningseffekter i icke-deltagande medlemsstater, varvid syftet är att underlätta hela den inre marknadens funktion.

121    Förhandsbidragen inrättades genom direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63 i syfte att säkerställa en finansiering av den gemensamma resolutionsmekanismens verksamhet. Deras specifika beskaffenhet består i, såsom framgår av skälen 105–107 i direktivet och skäl 41 i förordningen, att de i försäkringssyfte ska säkerställa att finanssektorn ger den gemensamma resolutionsmekanismen tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter och att instituten ska ges incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg/SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).

122    Det avdrag som föreskrivs i artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 motiveras i detta sammanhang, såsom följer av skäl 13 i den delegerade förordningen, av det faktum att subventionerade lån eftersträvar ett allmänpolitiskt syfte, att de beviljas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund och att de delvis garanteras, direkt eller indirekt, av en central eller regional förvaltning eller av en lokal myndighet i en medlemsstat.

123    Den första invändningen måste förstås så, att sökanden har anfört att verksamhet för utvecklingsbistånd är jämförbar med utvecklingsverksamhet, vilket innebär att skulder som innehas av regionala utvecklingsbanker som bedriver dessa båda kategorier av verksamheter borde ha undantagits från beräkningen av sökandens förhandsbidrag inte bara till det belopp som motsvarar utvecklingsverksamheten, utan till det belopp som motsvarar båda verksamhetskategorierna.

124    I detta hänseende framgår det först och främst ovan av punkt 60 att verksamhet för utvecklingsbistånd bedrivs på den öppna kapitalmarknaden och i vinstsyfte, att den kan bedrivas av andra institut än de regionala utvecklingsbankerna och att den utövas i konkurrens med andra institut. Utvecklingsverksamhet utförs däremot på grundval av en lagfäst skyldighet att bistå den centrala eller regionala förvaltningen i en medlemsstat i utförandet av uppdrag av allmänt intresse.

125    Det faktum att de båda kategorierna av verksamheter kompletterar varandra i ekonomiskt hänseende betyder dessutom inte, med beaktande av vad som konstateras ovan i punkterna 62 och 124 och tvärtemot vad sökanden har anfört, att de är jämförbara.

126    Den omständighet som sökanden har åberopat, nämligen att sökandens delstatsgaranti i sökandens enskilda fall omfattar all verksamhet som sökanden bedriver, oavsett om det rör sig om utvecklingsverksamhet eller verksamhet för utvecklingsbistånd, är slutligen inte relevant för bedömningen av huruvida dessa två verksamheter är jämförbara mot bakgrund av det syfte som eftersträvas med artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63. Syftet med denna bestämmelse är nämligen inte, såsom framgår ovan av punkt 122, att från beräkningen av förhandsbidragen utesluta alla skulder som innehas av alla regionala utvecklingsbanker som omfattas av sådana garantier som de som kommer sökanden till godo. Det är dessutom inte styrkt att de offentliga garantier som de regionala utvecklingsbankernas utvecklingsverksamhet i allmänhet omfattas av även omfattar deras verksamhet för utvecklingsbistånd när det gäller alla dessa banker. Sökanden har i detta hänseende inte bestritt kommissionens argument, att det fanns situationer där vissa regionala utvecklingsbankers verksamhet för utvecklingsbistånd inte omfattades av någon statlig eller motsvarande garanti.

127    Verksamheten för utvecklingsbistånd kan under dessa omständigheter inte anses vara jämförbar med utvecklingsverksamheten. Följaktligen är det inte styrkt att verksamheterna bör behandlas på samma sätt när det gäller avdrag för skulder med anknytning till dessa verksamheter vid beräkningen av förhandsbidragen.

128    Genom den andra anmärkningen har sökanden felaktigt anfört att skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd, mot bakgrund av det specifika syfte som eftersträvas med artikel 5.1 b i delegerad förordning 2015/63, är jämförbara med skulder med anknytning till åtagandena gentemot de motparter med vilka det berörda institutet har upprättat ett institutionellt skyddssystem. Avdraget för skulder med anknytning till institutionella skyddssystem följer nämligen, i enlighet med skäl 8 i den delegerade förordningen, av en vilja att undvika att vissa skulder räknas två gånger när förhandsbidraget fastställs för institut som är medlemmar i ett institutionellt skyddssystem eller permanent underställda samma centrala företagsenhet. Sökanden har inte anfört att det förhållandet att skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd togs med i beräkningen av sökandens förhandsbidrag medförde att sådana skulder räknades två gånger.

129    Vad beträffar den tredje anmärkningen, nämligen att de regionala utvecklingsbankerna behandlas annorlunda jämfört med nationella utvecklingsbanker i fråga om skyldigheten att betala förhandsbidrag, ska följande framhållas.

130    Först och främst följer denna skillnad i behandling av bestämmelserna i de rättsakter som berörs ovan i punkterna 70–73. Såsom förklaras i dessa punkter är det i själva verket artikel 2.5 led 6 i direktiv 2013/36, i den lydelse som var tillämplig före ändringen genom direktiv 2019/878, som uttryckligen undantog KfW från tillämpningsområdet för direktiv 2013/36 och följaktligen från den allmänna ordningen för betalning av förhandsbidrag. Sökanden har inte bestritt giltigheten av denna bestämmelse eller av de övriga bestämmelser som anges ovan i punkterna 70–73.

131    Artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63, vars rättsstridighet har gjorts gällande genom den nu aktuella grunden, är däremot tillämplig på alla utvecklingsbanker, i den mening som avses i artikel 3 led 27 i delegerad förordning 2015/63, som omfattas av tillämpningsområdet med avseende på person för den allmänna ordningen för betalning av förhandsbidrag. Denna bestämmelse fastställer således inte någon skillnad i behandling mellan dessa banker beroende på om de har inrättats av en central eller regional förvaltning i en medlemsstat.

132    Såsom också konstateras ovan i punkt 77 ger inte vare sig artikel 103.7 i direktiv 2014/59 eller någon annan bestämmelse i direktivet eller i förordning nr 806/2014 kommissionen befogenhet att genom delegerad rättsakt helt undanta vissa institut, såsom regionala eller nationella utvecklingsbanker, från skyldigheten att betala förhandsbidrag.

133    Lagenligheten av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 kan under dessa förutsättningar inte påverkas enbart på grund av att unionslagstiftaren beslutade att KfW, vars firmanamn uttryckligen anges i artikel 2.5 led 6 i direktiv 2013/36, i dess lydelse före dess ändring genom direktiv 2019/878, på individuell grund skulle undantas från den allmänna ordningen för betalning av förhandsbidrag.

134    Sökanden anser vidare att den beräkningsmetod som föreskrivs i genomförandeförordning 2015/81 och tillämpas i det angripna beslutet medför åsidosättande av proportionalitetsprincipen och leder till en snedvridning mellan strukturerna i medlemsstaternas banksektor, eftersom metoden leder till en korssubventionering av affärsbanker genom sektorn för utvecklingsbanker. Metoden ger således upphov till snedvridningar mellan strukturerna i medlemsstaternas banksektorer, i strid med artikel 70.2 första stycket b i förordning nr 806/2014.

135    Tribunalen erinrar i detta hänseende om att proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande ska säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 165, och dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 142, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2010, Vodafone m.fl., C‑58/08, EU:C:2010:321, punkt 51).

136    Sökanden har inte lagt fram några belägg för att det förhållandet att skulder med anknytning till verksamhet för utvecklingsbistånd inbegrips i beräkningen av förhandsbidraget inte är ändamålsenligt i förhållande till de syften som unionslagstiftaren och kommissionen eftersträvar, såsom de anges ovan i punkterna 120–122.

137    Sökanden har inte heller fört fram något skäl i syfte att visa att inbegripandet av dessa skulder i beräkningen av förhandsbidragen gick utöver vad som var nödvändigt för att nå de mål som anges ovan i punkterna 120–122 eller vållade orimliga olägenheter i förhållande till nämnda mål.

138    Vad gäller sökandens enda konkreta argument inom ramen för denna anmärkning, det vill säga att inbegripandet av nämnda skulder i beräkningen av förhandsbidragen enligt sökanden leder till ”korssubventioneringar” av affärsbankerna genom sektorn för utvecklingsbanker, har sökanden inte förklarat varför ett sådant inbegripande inte uppfyllde de kriterier som anges ovan i punkt 135. Dessutom bedrivs verksamheten för utvecklingsbistånd i vart fall, såsom anges ovan i punkt 124, på den öppna kapitalmarknaden i vinstsyfte, vilket innebär att ett eventuellt avdrag för skulder knutna till denna verksamhet vid beräkningen av förhandsbidragen skulle kunna utmynna i det motsatta resultatet till vad sökanden har avsett, det vill säga att det uppstår snedvridningar mellan olika institut som är aktiva på en sådan marknad.

139    Av det anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den nionde grundens tredje del och därmed inte såvitt avser någon del av denna grund.

2.      Den tionde grunden: Invändningar om rättsstridighet mot artikel 6.5 första stycket b och mot avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63

140    I den tionde grunden har sökanden anfört att ”den beräkningsmetod som fastställs i delegerad förordning … 2015/63” utgör åsidosättande av förordning nr 806/2014, direktiv 2014/59 och principen om likabehandling.

141    Tribunalen vill i detta hänseende förtydliga att sökanden visserligen har gjort gällande, i allmänna ordalag, att det är den beräkningsmetod som föreskrivs i delegerad förordning 2015/63 som i sig strider mot de överordnade rättsregler som sökanden har åberopat och har förtydligat att resonemanget om artikel 6.5 första stycket b och avdelning ”Steg 2” i bilaga I till den delegerade förordningen endast har utvecklats som ett exempel, men att sökandens inlagor inte innehåller några överväganden om andra aspekter av beräkningsmetoden än de som föreskrivs i dessa bestämmelser.

142    Under dessa förutsättningar ska prövningen av denna grund begränsas till den påstådda rättsstridigheten hos artikel 6.5 första stycket b och hos avdelning ”Steg 2” i bilaga I till den delegerade förordningen.

143    Sökanden har för det första anfört att det förhållandet att hänsyn inte tas till den offentliga garanti som sökanden omfattas av inom ramen för riskpelaren med rubriken ”Ytterligare riskindikatorer som fastställs av resolutionsmyndigheten” i artikel 6.5 i delegerad förordning 2015/63 strider mot principen om likabehandling samt mot förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59, eftersom dessa rättsakter kräver att beräkningen av förhandsbidragen ska justeras i förhållande till institutens riskprofil. I synnerhet borde riskindikatorn ”Medlemskap i ett institutionellt skyddssystem” i artikel 6.5 första stycket b i delegerad förordning 2015/63 ha beaktat sådana offentliga garantier som sökandens, vilka till och med kan vara mer relevanta för bedömningen av institutens riskprofil än ett medlemskap i ett institutionellt skyddssystem.

144    Sökanden menar för det andra att mekanismen genom vilken instituten hänförs till olika intervall, vilken fastställs i avdelningen ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63, strider mot direktiv 2014/59, principen om justering av förhandsbidragen i förhållande till riskprofilen och principen om likabehandling. Instituten hänfördes till olika intervall på grundval av en jämförelse mellan riskprofilerna för alla institut i de deltagande medlemsstaterna, vilket kan utmynna i uppenbart orättvisa resultat. Den metod som föreskrivs i avdelning ”Steg 2” i bilaga I till den delegerade förordningen går dessutom ut på att i möjligaste mån hänföra samma antal institut till varje intervall, vilken kan leda till att institut med liknande råriskindikatorer behandlas olika och institut med olika riskindikatorer behandlas likadant.

145    Således framgår det enligt sökanden till exempel av bilaga II till det angripna beslutet att intervallen 1–15 inom ramen för delriskindikatorn ”viktade tillgångar utifrån marknadsrisk, delade med de sammanlagda tillgångarna”, vad beträffar de tyska instituten, upptas av 646 institut med ett värde på 0 procent. Institutet med högst riskprofil för denna indikator, med ett värde på ungefär 1121,1 procent, har hänförts till intervall 18, det vill säga bara ett intervall över sökandens intervall, vilken med sitt värde på 0,05 procent hänförts till intervall 17. Följaktligen anser sökanden att institut med helt olika riskprofiler hamnat i samma intervall.

146    SRB har gjort gällande att den tionde grunden ska avvisas i sin helhet på grund av att den borde ha åberopats när talan väcktes år 2016. Den är i vart fall ogrundad.

147    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Enligt artikel 84.1 i rättegångsreglerna får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången. En grund, eller ett argument, som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats i ansökan och som har ett nära samband med denna kan emellertid prövas i sak (dom av den 11 juli 2013, Ziegler/kommissionen, C‑439/11 P, EU:C:2013:513, punkt 46).

148    När den rättsakt som en talan om ogiltigförklaring avser har ersatts av eller har ändrats genom en annan rättsakt som rör samma sak, får sökanden dessutom, i enlighet med artikel 86.1 i rättegångsreglerna, justera talan för att ta hänsyn till denna nya omständighet.

149    Artiklarna 84 och 86 i rättegångsreglerna ska vidare tolkas restriktivt, eftersom handläggningsregler är tvingande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2009, SELEX Sistemi Integrati/kommissionen, C‑113/07 P, EU:C:2009:191, punkt 48, och dom av den 20 september 2018, Spanien/kommissionen, C‑114/17 P, EU:C:2018:753, punkt 54).

150    I det nu aktuella fallet har sökandens invändning om rättstridighet mot artikel 6.5 första stycket b och avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63 framställts först i justeringsinlagan.

151    I stämningsansökan förs nämligen inget resonemang som skulle kunna anses ha anknytning, ens underförstått, till lagenligheten hos de bestämmelser som anges ovan i punkt 150. Det är visserligen riktigt att ansökan innehåller ett resonemang om institutens medlemskap i ett internationellt skyddssystem, men detta resonemang rör det förhållandet att vissa skulder ska undantas från beräkningen av förhandsbidrag enligt artikel 5 i delegerad förordning 2015/63, inte justeringen av dessa bidrag i förhållande till institutens riskprofil enligt artiklarna 6–9 i samma delegerade förordning. Därmed kan den nu aktuella invändningen om rättsstridighet inte anses utgöra en utvidgning av en grund som redan har åberopats i ansökan i den mening som avses i rättspraxis (se ovan punkt 147).

152    Det angripna beslutet grundar sig vidare på de rättsregler som var i kraft då de ursprungliga besluten fattades, vilket bland annat gäller för artikel 6.5 första stycket b och avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63. Det finns i detta hänseende ingenting som talar för att sökanden inte redan då talan väcktes förfogade över alla de uppgifter som sökanden har grundat sig på i sin justeringsinlaga för att bestrida giltigheten av dessa bestämmelser.

153    Tribunalen framhåller i detta hänseende att den av sökanden påtalade omständigheten, nämligen att instituten hänfördes till olika intervall på grundval av råriskindikatorerna för alla institut som denna indikator beräknades för, följer direkt av avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63.

154    Samma sak gäller för beräkningen av antalet intervall inom en given riskindikator och antalet institut som hänförts till varje intervall, eftersom SRB enligt punkt 3 i avdelning ”steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63 i princip ska hänföra samma antal institut till varje intervall och börja med att hänföra institut med lägst råriskindikatorvärden till det första intervallet.

155    Sökanden har bestritt giltigheten hos avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63 just för att det däri anges att samma antal institut ska hänföras till varje intervall.

156    Mot bakgrund av det anförda grundar sig den nu aktuella invändningen om rättsstridighet inte på någon faktiskt eller rättslig omständighet som har framkommit under förfarandet i den mening som avses i artikel 84 i rättegångsreglerna. Invändningen grundar sig inte heller på en uppgift som sökanden för första gången kunde beakta i samband med justeringen av sin ansökan enligt artikel 86.1 i rättegångsreglerna.

157    Den nu aktuella invändningen om rättsstridighet kan följaktligen inte tas upp till prövning på grund av att den har framställts för sent.

B.      Grunderna avseende det angripna beslutets lagenlighet

1.      Den andra och den tredje grunden: Det angripna beslutet innebär åsidosättande av artikel 41 i stadgan och av motiveringsskyldigheten på grund av att det inte finns någon rättslig grund för att ersätta de ursprungliga besluten med retroaktiv verkan

158    Genom den andra grunden har sökanden anfört att det angripna beslutet, i den del det med retroaktiv verkan ersätter de ursprungliga besluten, strider mot artikel 41 i stadgan, jämförd med artikel 4 i den europeiska kodexen om god förvaltningssed, rättsstatsprincipen och principen om god förvaltningssed, eftersom det saknades rättslig grund för att anta det angripna beslutet med retroaktiv verkan. Varken artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 eller artikel 17.4 i delegerad förordning 2015/63 utgör i detta hänseende en sådan rättslig grund.

159    I vart fall finns det inga sakliga skäl att ersätta de ursprungliga besluten med retroaktiv verkan. I synnerhet finns det inte någon fastställd risk för att målet att uppnå den slutliga målnivån skulle undergrävas i avsaknad av retroaktiv verkan. Ett eventuellt underskott i SRB:s finansiering kan kompenseras med högre förhandsbidrag under de efterföljande åren eller genom att den inledande perioden förlängs enligt artikel 69.4 i förordning nr 806/2014. Om det angripna beslutet inte hade varit retroaktivt skulle sökanden inte ha haft någon otillbörlig konkurrensfördel jämfört med andra institut, eftersom sökanden i egenskap av utvecklingsbank inte konkurrerar med dessa andra banker. Sökanden skulle inte heller ha haft någon otillbörlig fördel av att sökandens förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod skulle ha förfallit till betalning senare än för andra institut, eftersom sökanden i vart fall redan hade betalat detta bidrag år 2016.

160    Genom den tredje grunden har sökanden också gjort gällande att det angripna beslutet medför åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i stadgan, i det att beslutet inte anger den rättsliga grund som SRB grundade sig på för att fatta det angripna beslutet med retroaktiv verkan.

161    SRB har bestritt sökandens argument.

162    Det angripna beslutet antogs den 27 april 2022 och fick verkan, i enlighet med artikel 4 i dess artikeldel, den 15 april 2016, det vill säga när det första av de ursprungliga besluten fick verkan.

163    I skälen 177–184 i det angripna beslutet redogjorde SRB för skälen till att beslutets verkan i tiden fastställdes på det sätt som beskrivs ovan i punkt 162. SRB angav i synnerhet att man hade valt detta förfaringssätt för att bibehålla den rättsliga rubriceringen för 2016 års uttag av sökandens förhandsbidrag för 2016 och för att sökandens betalning av detta bidrag fortfarande skulle vara giltig.

164    Enligt rättspraxis hindrar rättssäkerhetsprincipen en unionsrättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före aktens offentliggörande, om inte det eftersträvade målet kräver detta och de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 1990, Fedesa m.fl., C‑331/88, EU:C:1990:391, punkt 45, och dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

165    Av detta följer att när de villkor som ställs upp i denna rättspraxis är uppfyllda följer befogenheten för unionens institutioner, organ och byråer att anta en rättsakt med retroaktiv verkan av de allmänna principerna i unionsrätten, utan att det krävs någon uttrycklig rättslig grund i den berörda lagstiftningen.

166    Det förhållandet att det angripna beslutet inte hänför sig till en uttrycklig bestämmelse i den berörda lagstiftningen som ger SRB en sådan befogenhet, kan under dessa förutsättningar, i motsats till vad sökanden har anfört genom sin tredje grund, inte utgöra åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

167    Det ska också framhållas – varvid det saknas anledning att pröva huruvida det angripna beslutet verkligen har retroaktiv verkan, såsom sökanden har gjort gällande genom sin andra grund – att de villkor som anges ovan i punkt 164 i vart fall är uppfyllda i det aktuella fallet.

168    Sökanden har i själva verket inte påstått att det angripna beslutets retroaktiva verkan utgör åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Det finns inte heller något som tyder på att sökandens eller tredje mans berättigade förväntningar inte respekterades på ett korrekt sätt under omständigheterna i det nu aktuella fallet.

169    Vad sedan beträffar frågan huruvida de syften som skulle uppnås med det angripna beslutet krävde att det fick verkan vid en tidpunkt före dess antagande, ska hänsyn tas till det sammanhang i vilket beslutet fattades.

170    Såsom följer av skälen 19, 20 och 183 i det angripna beslutet, antogs beslutet i syfte att avhjälpa den bristfälliga motiveringen i de ursprungliga besluten, vilket konstaterats av SRB till följd av domen av den 28 november 2019, Hypo Vorarlberg Bank/SRB (T‑377/16, T‑645/16 och T‑809/16, EU:T:2019:823), och dom av den 28 november 2019, Portigon/SRB (T‑365/16, EU:T:2019:824), utan att detta beslut eller dessa domar ändrade räckvidden av sökandens skyldighet att betala ett förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod, såsom den hade fastställts genom de ursprungliga beslutet och såsom den hade förelegat för den bidragsperioden.

171    Beräkningen av sökandens förhandsbidrag för denna bidragsperiod och storleken på detta bidrag var nämligen identisk i det andra av de ursprungliga besluten och i det angripna beslutet. I skäl 22 i det angripna beslutet framhöll SRB bland annat att beslutet ”grundade sig på uppgifter som inhämtades, antaganden som formulerades, förberedelser som vidtogs och en metod som tillämpades inom ramen för 2016 års förfarande vilket ledde fram till antagandet av [de ursprungliga besluten]”. Den enda nya beståndsdelen i det angripna beslutet var således en utförligare motivering av beräkningen av sökandens förhandsbidrag för år 2016.

172    Om SRB under dessa särskilda förutsättningar inte hade antagit det angripna beslutet och gett det verkan från och med den dag då det första av de ursprungliga besluten fick verkan, skulle det angripna beslutet inte ha kunnat ha verkan under perioden 15 april 2016–27 april 2022, under vilken period sökanden skulle ha varit befriad från skyldigheten att betala förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod, trots att sökanden omfattades av denna skyldighet enligt artikel 2, artikel 67.4 och artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014. På samma sätt skulle den gemensamma resolutionsfonden under samma period, i strid med samma bestämmelser, ha gått miste om medel från sökandens förhandsbidrag, vilket skulle ha inverkat menligt på genomförandet av direktiv 2014/59, förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63 (se, analogt, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkterna 176 och 177).

173    Syftet med att anta det angripna beslutet med verkan från och med den 15 april 2016 var följaktligen att säkerställa att det angripna beslutet var tillämpligt vid den tidpunkt då sökandens skyldighet att betala ett förhandsbidrag för år 2016 uppkom och således att undvika ett resultat som stred mot tillämpliga regler. För att ett sådant mål skulle kunna uppnås var det erforderligt att beslutets ikraftträdande fastställdes till en tidigare tidpunkt än den dag då beslutet antogs.

174    Talan kan mot bakgrund av det ovan anförda inte bifallas såvitt avser den andra och den tredje grunden.

2.      Den fjärde grunden: Bristfällig motivering i det angripna beslutet med avseende på beräkningen av sökandens förhandsbidrag

175    Sökanden har anfört att det angripna beslutet inte är tillräckligt motiverat med avseende på beräkningen av sökandens förhandsbidrag och att det således strider mot artikel 296 andra stycket FEUF.

176    Den fjärde grunden består av tre delar. Den första delgrunden avser avsaknad av individuell motivering i det angripna beslutet, och den andra delgrunden rör det förhållandet att individuella uppgifter om de andra instituten inte lämnades ut. Den tredje delgrunden avser en bristfällig motivering med avseende på upprättandet av intervaller.

a)      Inledande synpunkter

177    I artikel 296 andra stycket FEUF anges att rättsakter ska motiveras. Rätten till god förvaltning, som föreskrivs i artikel 41 i stadgan, innebär också en skyldighet för unionens institutioner, organ och byråer att motivera sina beslut.

178    Motiveringen av ett beslut av en av unionens institutioner, ett av dess organ eller en av dess byråer är av särskild betydelse, eftersom den ger den som berörs av beslutet möjlighet att med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan mot beslutet och gör det möjligt för den behöriga domstolen att utföra sin prövning och således utgör en av förutsättningarna för att den i artikel 47 i stadgan garanterade domstolsprövningen ska vara effektiv (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P et C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

179    Motiveringen ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området samt i synnerhet det intresse av att få förklaringar som de som berörs av rättsakten kan ha. En rättsakt som går någon emot ska följaktligen anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörda personen och som gör att denna person har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

180    För att pröva huruvida denna motivering är tillräcklig när det gäller ett beslut om fastställelse av förhandsbidrag, erinrar tribunalen för det första om att det av domstolens praxis inte går att dra slutsatsen att motiveringen av varje beslut av en av unionens institutioner, ett av dess organ eller en av dess byråer genom vilket en privat aktör åläggs att betala ett penningbelopp nödvändigtvis måste innehålla samtliga uppgifter som gör det möjligt för mottagaren att kontrollera att detta belopp har beräknats korrekt (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

181    För det andra är unionens institutioner, organ och byråer i princip skyldiga enligt principen om skydd för affärshemligheter – som är en allmän princip i unionsrätten, vilken bland annat kommit till konkret uttryck i artikel 339 FEUF – att inte avslöja hemliga uppgifter som en privat aktör har lämnat för dennes konkurrenter (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

182    Att för det tredje anse att motiveringen av SRB:s beslut om fastställelse av förhandsbidragen med nödvändighet måste göra det möjligt för ett institut att kontrollera huruvida beräkningen av dess förhandsbidrag är korrekt, skulle emellertid med nödvändighet medföra att unionslagstiftaren inte kan införa en beräkningsmetod för detta bidrag som innebär beaktande av uppgifter vars konfidentiella karaktär skyddas av unionsrätten och att det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren måste ha för detta ändamål minskas i alltför hög grad, genom att lagstiftaren bland annat hindras att välja en metod som är ägnad att säkerställa en dynamisk anpassning av finansieringen av den gemensamma resolutionsfonden till utvecklingen på finansmarknaden, genom att hänsyn tas till en komparativ jämförelse av särskilt den finansiella situationen för varje auktoriserat institut i en deltagande medlemsstat (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 118).

183    För det fjärde gäller att även om det av det ovan anförda följer att det på grund av logiken i systemet för finansiering av den gemensamma resolutionsfonden och den beräkningsmetod som unionslagstiftaren har fastställt ska göras en avvägning mellan SRB:s motiveringsskyldighet och dess skyldighet att iaktta skyddet för de berörda institutens affärshemligheter, så ska det likväl inte göras en så extensiv tolkning av sistnämnda skyldighet att motiveringsskyldigheten förlorar sitt kärninnehåll (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 120).

184    Det kan emellertid inte anses, med avseende på avvägningen mellan motiveringsskyldigheten och principen om skydd för affärshemligheter, att en motivering av ett beslut, genom vilket en privat aktör åläggs att betala ett penningbelopp, som inte innehåller alla uppgifter som krävs för att med exakthet kunna kontrollera beräkningen av detta penningbelopp, med nödvändighet och i samtliga fall medför att motiveringsskyldigheten förlorar sitt kärninnehåll (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 121).

185    I fråga om SRB:s beslut om fastställelse av förhandsbidragen ska motiveringsskyldigheten anses ha uppfyllts när de personer som berörs av beslutet känner till den beräkningsmetod som använts av nämnden och förfogar över tillräckliga uppgifter för att förstå på vilket sätt deras individuella situation har beaktats vid beräkningen av deras förhandsbidrag, mot bakgrund av situationen för samtliga andra berörda institut, även om de inte ges tillgång till uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 122).

186    I ett sådant fall kan dessa personer nämligen kontrollera huruvida deras förhandsbidrag har fastställts på ett sätt som är godtyckligt eller som bortser från deras verkliga finansiella situation eller med användning av ej tillförlitliga uppgifter om resten av finanssektorn. Nämnda personer kan då förstå skälen till beslutet om fastställande av deras förhandsbidrag och bedöma om det finns skäl att väcka talan mot detta beslut. Det vore därmed överdrivet att kräva att SRB ska tillkännage var och en av de sifferuppgifter som ligger till grund för beräkningen av förhandsbidraget för vart och ett av de berörda instituten (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 123).

187    Av detta följer bland annat att SRB inte är skyldig att tillhandahålla ett institut uppgifter som gör det möjligt för institutet att fullt ut kontrollera att värdet på multiplikatorn för riskjustering är korrekt, eftersom en sådan kontroll skulle förutsätta tillgång till uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter avseende vart och ett av de andra berörda institutens finansiella situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 135).

188    Däremot ankommer det på SRB att i sammanställning och anonymiserad version offentliggöra eller till de berörda instituten lämna uppgifter om dessa institut, vilka använts för att beräkna detta bidrag, i den mån dessa uppgifter kan lämnas ut utan att skyddet för affärshemligheter undergrävs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 166).

189    Bland de uppgifter som instituten således ska få tillgång till återfinns bland annat gränsvärdena för varje ”intervall” och de riskindikatorer som hänför sig härtill, vilka låg till grund för riskjusteringen av institutens förhandsbidrag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 167).

190    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som sökandens argument i den fjärde grunden ska prövas.

b)      Den första delgrunden: Avsaknad av individuell motivering av det angripna beslutet

191    Sökanden menar att det angripna beslutet strider mot artikel 296 andra stycket FEUF, eftersom det inte innehåller en tillräcklig individuell motivering. Sökanden nämns i synnerhet inte i skälen 24–164 i beslutet och bilagorna till beslutet innehåller inte en tillräckligt detaljerad granskning av sökandens individuella kännetecken.

192    Det angripna beslutet, i synnerhet skälen 53–57, innehåller enligt sökanden ingen granskning av sökandens specifika situation med avseende på kvalificeringen av sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd enligt artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63. Redogörelsen för denna fråga i bilaga III till det angripna beslutet vilar också på en missuppfattning av begreppet ”verksamhet för utvecklingsbistånd”. Redogörelsen är dessutom begränsad till att endast neka sökanden förmånen för verksamhet för utvecklingsbistånd och inbegriper argument som inte har något samband med denna verksamhet.

193    Slutligen anser sökanden att det i det angripna beslutet inte förklaras varför SRB avvek från den tyska resolutionsmyndighetens tidigare praxis, enligt vilken artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 tillämpades på sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd för avgiftsåret 2015.

194    SRB har bestritt sökandens argument.

195    Tribunalen erinrar för det första om att det angripna beslutet, såsom anges ovan i punkterna 9–21 ovan, består av fyra olika delar. I skälen 24–164 och 167–175 i huvuddelen av beslutet och i bilaga II till beslutet anges således överväganden och beräkningsfaktorer som gäller för alla institut. Bilaga I till det angripna beslutet, som har rubriken ”Beräkning i detalj (justerad för risker)”, och bilaga III, vilken innehåller en bedömning av sökandens yttrande i det samråd som SRB genomförde innan det angripna beslutet fattades, innehåller emellertid beräkningsfaktorer och grunder som är specifika för det enskilda bidrag som sökanden skulle betala till gemensamma resolutionsfonden.

196    Under dessa omständigheter är det angripna beslutet tillräckligt individualiserat i förhållande till sökanden.

197    Vad för det andra beträffar det konkreta innehållet i det angripna beslutet, har sökanden – utöver hänförandet av instituten till olika intervaller, vilket prövas i den andra delen av denna grund – endast pekat ut en enda faktor som inte är tillräckligt motiverad, nämligen den omständigheten att artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 inte tillämpades på sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd.

198    I skäl 55 i det angripna beslutet angav SRB att nämnden inte hade tillämpat artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 på skulder som inte uppfyllde samtliga villkor för att undantas från denna beräkning, eftersom det skulle ha varit oförenligt med bestämmelsens ordalydelse att göra en tolkning som tillät ett sådant undantag. I samma skäl angav SRB också att bestämmelsen, i och med att den var av undantagskaraktär, skulle tolkas restriktivt och inte fick tillämpas brett eller analogt, vare sig med avseende på dess ”subjektiva” tillämpningsområde, det vill säga med avseende på vilka institut som den var tillämplig på, eller med avseende på dess ”objektiva” tillämpningsområde, det vill säga med avseende på vilka typer av skulder som kunde undantas från beräkningen av förhandsbidragen.

199    I punkterna 21–23 och 27 i bilaga III till det angripna beslutet redogjorde SRB också för skälen till att den ansåg att sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd inte omfattades av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63. SRB angav bland annat, i skäl 22 i denna bilaga, att sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd och sökandens utvecklingsverksamhet var självständiga och åtskilda. SRB ansåg i samma skäl att utvecklingsverksamheten inte vilade på vare sig marknadsekonomi eller konkurrens och bedrevs på uppdrag av de offentliga myndigheterna, medan verksamheten för utvecklingsbistånd bedrevs på marknadsvillkor och var frivillig, konkurrensutsatt och vinstdrivande. SRB slog således fast, i punkt 27 i bilaga III till det angripna beslutet, att sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd till sin art inte kunde anses bedrivas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund, oavsett hur vinsterna från verksamheten användes.

200    Sådana inslag gjorde att sökanden kunde identifiera grunderna till att SRB fann att avdrag inte skulle göras för skulder med anknytning till sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag enligt artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63.

201    Under dessa omständigheter finns det ingenting som gör det möjligt att påstå att SRB bara vägrade att tillämpa artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 på sökanden eller att SRB använde sig av argument som inte hade något samband med sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd.

202    Sökandens argument om SRB:s påstådda missuppfattning av begreppet ”verksamhet för utvecklingsbistånd” bygger för det tredje inte på att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, utan på ett bestridande av skälen till att SRB inte tillämpade artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 på sökandens nämnda verksamhet. Detsamma gäller argumentet avsett att bestrida SRB:s uppfattning, att sådan verksamhet till sin beskaffenhet är konkurrensutsatt och har ett vinstsyfte. Enligt rättspraxis ska motiveringsskyldigheten särskiljas från frågan huruvida motiveringen i det angripna beslutet är välgrundad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2006, Ter Lembeek/kommissionen, T‑217/02, EU:T:2006:361, punkt 234).

203    Om detta resonemang skulle förstås på så sätt att sökanden har bestritt motiveringen i sak, överlappar det i själva verket den åttonde grunden, som prövas nedan i punkterna 258–262.

204    När det för det fjärde gäller argumentet att SRB avvek från den tyska resolutionsmyndighetens tidigare praxis, vilken bestod i att år 2015 tillämpa artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 på sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd, vill tribunalen förtydliga att sökanden endast har bestritt avsaknaden av motivering rörande avsteget från tidigare praxis, utan att åberopa åsidosättande av någon annan rättsregel.

205    I detta hänseende framgår det ovan av punkterna 198–200 att SRB tillräckligt utförligt redogjorde för skälen till att nämnden ansåg att sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd inte omfattades av undantaget i artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63. SRB förklarade också i punkt 23 i bilaga III till det angripna beslutet att resolutionsmyndigheten inte är bunden av en bedömning som gjorts för en viss bidragscykel när den gör en bedömning för en annan cykel, inte minst när var och en av dessa bidragscykler omfattas av en annan resolutionsmyndighets behörighet. SRB angav också att det inte ankom på nämnden att uttala sig om en bedömning som gjorts av en annan resolutionsmyndighet.

206    Sådana inslag gör det möjligt för sökanden att förstå skälen till att SRB inte tillämpade artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63 på sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd för bidragsåret 2016, trots vad sökanden anser ha varit en annan tidigare praxis. Dessa inslag uppfyller därmed de krav som följer av motiveringsskyldigheten, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 179.

207    Mot bakgrund av det anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den fjärde grundens första del.

c)      Den andra delgrunden: Underlåtenhet att lämna ut individuella uppgifter om de andra instituten

208    Sökanden har anfört att det angripna beslutet inte gör det möjligt att kontrollera huruvida beräkningen av förhandsbidragen är förenlig med tillämpliga bestämmelser. Detaljuppgifterna till beräkningarna i bilagorna I och II till nämnda beslut gör det dessutom inte möjligt att kontrollera sökandens placering i intervallen eller fastställelsen av sökandens förhandsbidrag. Beslutet borde särskilt ha innehållit individuella uppgifter för de andra instituten, åtminstone i anonymiserad form, eftersom sökanden inte kan kontrollera sin placering i intervallen utan sådana uppgifter.

209    SRB har bestritt sökandens argument.

210    I skäl 118 till det angripna beslutet påpekade SRB att ”institutens affärshemligheter – det vill säga all information som rör institutens affärsverksamhet vilken, om den röjs för en konkurrent och/eller en bredare allmänhet, skulle kunna vara till allvarligt förfång för institutens intressen – [betraktades] som konfidentiell information”. SRB angav också att ”[v]id beräkningen av förhandsbidragen …, [betraktades] de individuella uppgifter som instituten lämnat i sina [deklarations]blanketter …, vilka [SRB] grunda[de] sig på för att beräkna förhandsbidragen, som affärshemligheter”.

211    I skälen 120, 122 och 123 i det angripna beslutet angav SRB vidare att nämnden inte fick ”lämna ut de uppgifter för varje institut som låg till grund för beräkningarna i [det angripna beslutet]”, men att den fick ”lämna ut aggregerade och gemensamma uppgifter, i den mån dessa uppgifter [var] kumulerade”. Instituten hade emellertid enligt nämnda beslut ”full insyn i beräkningen av deras [årliga grundbidrag] och deras justeringsmultiplikator” för de olika stegen i beräkningen av detta bidrag, såsom de fastställts i bilaga I till delegerad förordning 2015/63, vilka avsåg ”beräkningen av råindikatorerna” (steg 1), ”omskalning av indikatorerna” (steg 3) och ”beräkning av de sammansatta indikatorerna” (steg 5). Instituten kunde också få ”gemensamma uppgifter som gemensamma resolutionsnämnden använt utan åtskillnad för alla institut, efter anpassning för deras riskprofil” för de beräkningssteg som avser ”diskretisering av indikatorerna” (steg 2), ”angivande av tilldelat tecken” (steg 4) och ”beräkning av de årliga bidragen” (steg 6).

212    I detta hänseende erinrar tribunalen först och främst om att den princip som genomsyrar metoden för beräkning av förhandsbidragen till gemensamma resolutionsfonden, såsom den framgår av direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014, förutsätter att SRB använder uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter och som inte kan återges i ett beslut om fastställelse av förhandsbidrag (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 114).

213    Det framgår vidare av den rättspraxis som anges ovan i punkterna 177–189 att SRB, i motsats till vad sökanden har anfört, inte var skyldig att ge sökanden möjlighet att till fullo kontrollera fastställandet av antalet intervaller eller hänförandet av instituten till dessa intervaller genom att tillhandahålla individuella uppgifter om de andra instituten, eftersom ett sådant förhållningssätt skulle ha inneburit att sökanden fick ta del av uppgifter som omfattas av skyddet för affärshemligheter.

214    Eftersom sökanden inte har åberopat någon bevisning för att bestrida SRB:s ställningstagande att värdena på råindikatorerna omfattas av skyddet för affärshemligheter, kan sökanden inte med framgång klandra SRB för att inte ha lämnat ut dem till instituten.

215    Om sökandens anmärkning om anonymisering av värdena på råindikatorerna ska förstås på så sätt att sökanden avser en situation där namnet på ett institut ersätts med en pseudonym, skulle ett sådant förfaringssätt slutligen inte säkerställa att instituten inte kan identifieras utifrån de uppgifter som lämnas ut på ett sådant vis. Det är faktiskt inte uteslutet att vissa institut, även under pseudonym, ändå kan identifieras på grund av de individuella uppgifter som redan har offentliggjorts, särskilt när det gäller större institut och medlemsstater med bara ett fåtal institut.

216    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den fjärde grundens andra del.

d)      Den tredje delgrunden: Bristfällig motivering avseende upprättandet av intervall

217    Sökanden har anfört att det inte ges någon förklaring i det angripna beslutet till att antalet institut per intervall och det sammanlagda antalet intervaller varierar från en riskindikator till en annan.

218    SRB har bestritt sökandens argument.

219    Vad beträffar antalet intervaller i varje riskindikator har SRB beräknat detta antal enligt regler fastställda i avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63, vilken SRB hänvisade till i skälen 85, 117 och 138 i det angripna beslutet, närmare bestämt med hjälp av den formel som anges i punkt 2 i avdelning ”Steg 2” i bilaga I till samma delegerade förordning. Enligt denna formel ska antalet intervall () för varje råindikator – med undantag för indikatorn ”omfattning av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd” – beräknas bland annat på grundval av ”antalet institutioner som bidrar till finansieringsarrangemanget vid resolution och som indikatorn beräknas för” (N) och värdena på råindikatorerna i fråga (). Antalet intervall kan således variera beroende på de indata som används i formeln.

220    Under dessa förutsättningar har sökanden fel i sitt påstående att det angripna beslutet inte innehåller några förklaringar till att antalet intervall varierar från en riskindikator till en annan.

221    Vad beträffar det olika antalet berörda institut i varje intervall lämnade SRB också en tillräcklig förklaring till en sådan fördelning i skäl 140 i det angripna beslutet. SRB angav att fördelningen syftade till att undvika att institut med samma värden för en råriskindikator hänfördes till olika intervall och att institut med samma värde för en sådan indikator hänfördes till samma intervall, vilket kunde leda till att olika antal institut hänfördes till varje intervall.

222    Mot bakgrund av det anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den fjärde grundens tredje del och därmed inte såvitt avser någon del av den fjärde grunden.

3.      Den sjätte grunden: Åsidosättande av de ”allmänna handläggningsregler” som följer av artikel 41 i stadgan, artikel 298 FEUF, de allmänna rättsprinciperna och SRB:s arbetsordning

223    Sökanden har anfört att det angripna beslutet strider mot de ”allmänna handläggningsregler” som följer av artikel 41 i stadgan, artikel 298 FEUF, allmänna rättsprinciper och SRB:s arbetsordning. Det är i synnerhet inte styrkt att beslutet fattades med iakttagande av ”den minimitid som gäller för den skriftliga handläggningen” och sökanden har inte haft möjlighet att kontrollera detta. Sökanden har inte heller kunna kontrollera huruvida andra handläggningsregler har iakttagits. Tribunalen måste därför enligt sökanden pröva detta ex officio.

224    SRB har gjort gällande att grunden inte är underbyggd och ska underkännas, eftersom den är rent spekulativ.

225    Tribunalen erinrar om att en ansökan enligt artikel 76 d i rättegångsreglerna ska innehålla uppgifter om saken i målet samt en kortfattad framställning om de grunder som åberopats. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan utföra sin prövning, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter (dom av den 7 mars 2017, United Parcel Service/kommissionen, T‑194/13, EU:T:2017:144, punkt 191).

226    I syfte att säkerställa rättssäkerhet och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till prövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (se dom av den 25 januari 2018, BSCA/kommissionen, T‑818/14, EU:T:2018:33, punkt 95 och där angiven rättspraxis). Liknande krav ställs när en anmärkning görs till stöd för en grund (se dom av den 25 mars 2015, Belgien/kommissionen, T‑538/11, EU:T:2015:188, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

227    Kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna är inte uppfyllda enbart genom ett åberopande av den unionsrättsliga princip som påstås ha blivit åsidosatt, utan att de faktiska och rättsliga omständigheter som påståendet grundas på anges (se dom av den 7 november 2019, ADDE/parlamentet, T‑48/17, EU:T:2019:780, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

228    I det nu aktuella fallet ska det framhållas att sökanden endast har anfört att det angripna beslutet strider mot de ”allmänna handläggningsregler som följer av artikel 41 i stadgan, artikel 298 [FEUF], allmänna rättsprinciper och SRB:s arbetsordning” på grund av att det inte är styrkt att beslutet iakttog ”den minimitid som gäller för den skriftliga handläggningen” och andra handläggningsregler, utan att för den skulle utveckla ett relevant resonemang i detta avseende.

229    Vad sedan beträffar sökandens yrkande att tribunalen ex officio ska pröva huruvida dessa regler har åsidosatts, framgår det av sökandens svar av den 31 januari 2023 på tribunalens frågor att sökanden genom sin sjätte grund vill att tribunalen ska förordna om ”framläggande av handlingar som gör det möjligt att kontrollera huruvida förfarandet som ledde fram till det angripna beslutet gick rätt till”. Såsom framgår ovan av punkt 228 har sökanden emellertid inte preciserat exakt vilka skäl som kan motivera ett sådant framläggande. Därmed uppfyller detta yrkande i vart fall inte kraven i artikel 88.2 i rättegångsreglerna.

230    Under dessa förutsättningar ska talan avvisas såvitt avser den sjätte grunden.

4.      Den första och den sjunde grunden: Åsidosättande av artikel 41.1 och 41.2 a i stadgan på grund av att rätten att yttra sig inte har iakttagits

231    Inom ramen för den första och den sjunde grunden, som ska prövas tillsammans, har sökanden gjort gällande att det samrådsförfarande som SRB genomförde innan det angripna beslutet antogs för att ersätta de ursprungliga besluten, inte uppfyllde kraven på rätten att yttra sig enligt artikel 41.1 och 41.2 a i stadgan.

232    Den nu aktuella grunden består av två delar och avser dels att tidsfristen för att yttra sig i detta samrådsförfarande var otillräcklig, dels att det angripna beslutet hade fastställts slutgiltigt före samrådsförfarandet.

a)      Den första delgrunden: Otillräcklig tidsfrist för att yttra sig i samrådsförfarandet

233    Sökanden har gjort gällande att den frist på tio arbetsdagar som SRB gav sökanden för att yttra sig innan det angripna beslutet fattades inte var tillräckligt lång, med hänsyn till ”förfarandets komplexitet” och den volym handlingar som SRB översände, för att sökanden skulle kunna granska de översända handlingarna ordentligt. SRB översände nämligen både ett 39-sidigt utkast till det angripna beslutet och ”flera bilagor” som innehöll beräkningsuppgifter och obegripliga siffror till sökanden.

234    SRB har bestritt sökandens argument.

235    Rätten att yttra sig, vilken stadfästs i artikel 41.2 a i stadgan, innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

236    I det nu aktuella fallet översände Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht (BaFin, federal tillsynsmyndighet för finansiella tjänster, Tyskland) till sökanden ett tillkännagivande från SRB av den 2 mars 2022, i vilket nämnden meddelade sin avsikt att återkalla och ersätta de ursprungliga besluten. Tillkännagivandet innehöll ett utkast till SRB:s nya beslut med bilagorna I och II för 2016 års bidragsperiod. SRB anmodade i tillkännagivandet sökanden att yttra sig över de översända handlingarna senast den 23 mars 2022.

237    Sökanden yttrade sig genom skrivelse till BaFin av den 23 mars 2022.

238    Det är ostridigt att sökanden beviljades en frist på tio arbetsdagar för att yttra sig.

239    Vad beträffar frågan huruvida denna tidsfrist var tillräcklig finns det för det första skäl att erinra om det sammanhang som det angripna beslutet ingår i. Såsom framhålls ovan i punkterna 170 och 171, ersatte det angripna beslutet de ursprungliga besluten för att avhjälpa den avsaknad av motivering som SRB hade konstaterat. Det andra av de ursprungliga besluten och det angripna beslutet innehöll samma beräkning av sökandens förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod och bidragets storlek var densamma. Många av de faktorer som ligger till grund för det angripna beslutet, till exempel att avdrag inte gjordes för skulder knutna till sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd vid beräkningen av skulder i syfte att fastställa sökandens förhandsbidrag, var således kända av sökanden sedan de ursprungliga besluten fattades, vilket för övrigt bekräftas av de grunder som sökanden har anfört i sin ansökan.

240    För det andra har sökanden visserligen gjort gällande att SRB:s samrådsförfarande var komplext, men ändå inte förklarat vad denna komplexitet bestod i. Sökanden har i synnerhet inte hänvisat till några konkreta osäkerheter rörande innehållet i de handlingar som lämnades ut inom ramen för samrådsförfarandet, och inte heller till några praktiska svårigheter som hindrade sökanden från att yttra sig inom den fastställda fristen.

241    För det tredje kan tribunalen inte följa sökandens resonemang när sökanden, för att visa att samrådsperioden inte var tillräckligt lång, har åberopat ”volymen handlingar som SRB översände”. Sökandens hänvisning till ”flera bilagor” som tillhandahölls inom ramen för samrådsförfarande ska nämligen uppfattas så, såsom sökanden förtydligade vid förhandlingen, att det är bilagorna I och II till utkastet till angripna beslutet som avses. Bilaga I bestod av tre sidor, varav en sida innehöll en förteckning över uppgifter som sökanden hade lämnat. Bilaga II omfattade visserligen 105 sidor, men den innehöll statistiska uppgifter om beräkningen av förhandsbidragen för varje deltagande medlemsstat i sammanfattad och aggregerad form. Det var således endast en begränsad del av denna bilaga som var direkt relevant för sökanden. Under dessa omständigheter finns det ingenting som tyder på att den mängd handlingar som SRB lämnade ut hindrade sökanden från att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt beträffande utkastet till det angripna beslutet inom den fastställda fristen.

242    Tribunalen påpekar för det fjärde att sökanden i sitt resonemang i punkterna 18–22 i justeringsinlagan, vilket syftar till att bestrida varje enskilt argument som SRB anfört för att motivera att den tidsfrist som nämnden gav instituten var tillräcklig, inte har fört fram någon omständighet som kan ge stöd för sökandens påstående att samrådsförfarandet var så komplext och de översända handlingarna så omfattande att tidsfristen på tio dagar var otillräcklig.

243    Mot bakgrund av det anförda finns det ingenting som ger stöd för att tidsfristen inte gav sökanden möjlighet att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt framföra sina synpunkter på utkastet till det angripna beslutet.

244    Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den nu aktuella delgrunden.

b)      Den andra delgrunden: Det angripna beslutet fastställdes slutgiltigt före samrådsförfarandet

245    Sökanden har anfört att SRB betraktade samrådsförfarandet som en ren formalitet, eftersom nämnden först aviserade, före samrådsförfarandet, sin avsikt att fatta det angripna beslutet under första kvartalet 2022, det vill säga bara sex arbetsdagar efter utgången av den frist som fastställs för att yttra sig. Sökanden kunde således inte förvänta sig att SRB skulle göra en seriös granskning av sökandens yttrande. I detta hänseende har det ingen betydelse att nämnden sedan bestämde att beslutet inte skulle fattas förrän efter fler än sex arbetsdagar efter utgången av denna frist.

246    Det framgår också enligt sökanden av SRB:s konstaterande i punkt 9 i bilaga III till det angripna beslutet att nämnden inte hade förväntat sig att bedömningen av resonemanget skulle ta lång tid, att nämnden inte var beredd att se över utkastet till det angripna beslutet. Bilaga III till det angripna beslutet ger också intrycket av att sökandens yttrande endast behandlades till en del och avvisades som ”delvis icke ändamålsenliga överväganden”.

247    SRB har bestritt sökandens argument.

248    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. De omständigheter som sökanden har nämnt, såsom den tidsplan som SRB följde inför antagandet av det angripna beslutet och den senare ändringen av tidsplanen, kan inte styrka att SRB inte avsåg att ta vederbörlig hänsyn till sökandens eventuella yttrande. Sökandens påståenden utifrån nämnda omständigheter är i själva verket rent spekulativa.

249    Vad sedan gäller sökandens påstående att sökandens yttrande endast behandlades delvis och avvisades genom att övervägandena betecknades som ”delvis icke ändamålsenliga”, har sökanden inte identifierat någon specifik synpunkt som inte bemöttes av SRB.

250    I den mån sökanden inte instämmer i SRB:s bedömning i det angripna beslutet, kan en sådan oenighet vidare inte utgöra åsidosättande av sökandens rätt att yttra sig, utan den ska hänföras till prövningen i sak av en sådan bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2015, Slovenská pošta/kommissionen, T‑556/08, ej publicerad, EU:T:2015:189, punkt 89).

251    Slutligen kan sökanden inte grunda sig på punkt 31 i domen av den 10 juli 2001, Ismeri Europa/Revisionsrätten (C‑315/99 P, EU:C:2001:391), i vilken domstolen konstaterade att det var självklart att en unionsinstitution var mer benägen att beakta synpunkter innan den antog sitt slutliga beslut än efter det att beslutet offentliggjorts, eftersom ett erkännande av att kritiken är berättigad efter ett offentliggörande medför en skyldighet att frångå det tidigare beslutet genom en rättelse. I det nu aktuella fallet hade sökanden inte beretts möjlighet att yttra sig över ett slutligt ställningstagande av SRB, vars ändring skulle ha krävt en rättelse, utan över ett beslutsutkast innan det slutliga beslutet fattades.

252    Talan kan därmed inte bifallas såvitt avser den nu aktuella delgrunden och således inte såvitt avser någon del av den första och den sjunde grunden.

5.      Den femte grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd genom det angripna beslutet

253    Sökanden har anfört att de brister i motiveringen som det redogörs för i den fjärde grunden har gjort det betydligt svårare för sökanden att utöva sin rätt till ett effektivt domstolsskydd. I själva verket är det i det närmaste omöjligt för sökanden att förstå skälen till det angripna beslutet och därmed att formulera grunderna för sin talan. Beslutet strider därmed enligt sökanden mot artikel 47 i stadgan och principen om ett kontradiktoriskt förfarande.

254    SRB har bestritt sökandens argument.

255    Det följer i detta avseende av rättspraxis att invändningen att rätten till ett effektivt rättsmedel har åsidosatts inte ska prövas separat om invändningen inte grundar sig på specifika argument, utan endast hänvisar till argument som anförts inom ramen för andra invändningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2015, First Islamic Investment Bank/rådet, T‑161/13, EU:T:2015:667, punkt 68, och dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 101).

256    I det nu aktuella målet har sökanden åberopat åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd, dock utan att grunda det på specifika argument utöver dem som sökanden har anfört inom ramen för sin fjärde grund.

257    Talan kan följaktligen inte tas upp till prövning såvitt avser den femte grunden, av samma skäl som de skäl som anförs ovan i punkterna 175–222 inom ramen för bedömningen av den fjärde grunden.

6.      Den åttonde grunden: Det angripna beslutet är rättsstridigt mot bakgrund av artiklarna 3 led 28 och 5.1 f i delegerad förordning 2015/63

258    Sökanden har gjort gällande att SRB genom att inte undanta skulder knutna till sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd från beräkningen av sökandens förhandsbidrag gjorde en oriktig tolkning av delegerad förordning 2015/63, i synnerhet artikel 3 led 28 och artikel 5.1 f.

259    SRB har bestritt detta resonemang med stöd av rådet och kommissionen. SRB anser dessutom att den åttonde grunden endast kan tas upp till prövning i den utsträckning den anförts i ansökan, av samma skäl som de som sammanfattas ovan i punkt 32.

260    I punkt 27 i bilaga III till det angripna beslutet angav SRB att sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd var ”av sådan art att den inte kunde anses bedrivas på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund, oavsett hur inkomsterna från verksamheten investerades, och [att] beloppet från [nämnda verksamhet] i vart fall inte täck[te] beloppet för [sökandens] subventionerade lån”.

261    Utan att tribunalen behöver uttala sig i frågan huruvida sökandens överväganden i justeringsinlagan kan tas upp till prövning, följer det i detta hänseende av punkterna 44–63 ovan att SRB gjorde en riktig bedömning när den vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod fann att sökandens verksamhet för utvecklingsbistånd inte omfattades av begreppet ”subventionerat lån”, såsom det definieras i artikel 3 led 28 i delegerad förordning 2015/63, och att avdrag således inte skulle göras för sökandens skulder knutna till nämnda verksamhet vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag enligt artikel 5.1 f i den delegerade förordningen.

262    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den åttonde grunden.

7.      Den elfte grunden: Åsidosättande av allmänna rättsprinciper, i det att det angripna beslutet inte grundades på rättsregler som var i kraft vid tidpunkten för dess antagande

263    Sökanden har anfört att det angripna beslutet strider mot det krav som följer av allmänna rättsprinciper och rättspraxis, att en rättsakt som antas av en unionsinstitution måste grunda sig på rättsregler som är i kraft vid tidpunkten för dess antagande. När SRB antog det angripna beslutet år 2022 borde nämnden ha beaktat att sökanden efter antagandet av direktiv 2019/878 inte längre var ett institut som omfattades av förordning nr 806/2014 och att sökanden inte längre var skyldig att betala förhandsbidrag. När de ursprungliga besluten för 2016 års bidragsperiod ersattes av ett nytt beslut innebar det i själva verket att ett nytt beslut antogs år 2022.

264    SRB har bestritt sökandens argument.

265    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Det framgår av rättspraxis att iakttagandet av principen om lagstiftningens tillämplighet i tiden, av rättssäkerhetsprincipen och av principen om skydd för berättigade förväntningar innebär att det är de materiella bestämmelser som är i kraft vid tidpunkten för de relevanta omständigheterna som ska tillämpas, även om dessa bestämmelser inte längre är i kraft när en rättsakt antas av ifrågavarande unionsinstitution, unionsorgan eller unionsbyrå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl., C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

266    Samma principer ligger till grund för bestämmelserna om betalning av förhandsbidrag.

267    I det angripna beslutet i det nu aktuella fallet fastställs förhandsbidragen för 2016 års bidragsperiod på grundval av den årliga målnivå som fastställts för den perioden.

268    Det är utrett att sökanden under 2016 års bidragsperiod var ett institut i den mening som avses i artikel 2 och artikel 3.1 led 13 i förordning nr 806/2014. Det innebär att sökanden utgjorde ett institut som var skyldigt att betala ett förhandsbidrag för denna period, i enlighet med artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81, jämförd med artikel 2, artikel 67.4 och artikel 70.1 i förordning nr 806/2014.

269    Under dessa förutsättningar kan sökandens skyldighet att betala ett förhandsbidrag för år 2016 inte påverkas av att direktiv 2019/878 sedan antogs, ett direktiv som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 7 juni 2019 och trädde i kraft den tjugonde dagen efter detta offentliggörande, med en genomförandefrist som i princip löpte ut senast den 28 december 2020. Direktivet innehåller nämligen ingen bestämmelse som retroaktivt (ex tunc) utesluter sökanden från den personkrets som omfattas av skyldigheten att betala förhandsbidrag. Följaktligen fanns det ingen anledning för SRB att beakta denna omständighet i det angripna beslutet vid fastställandet av dessa bidrag.

270    Mot bakgrund av det anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den elfte grunden.

8.      Motiveringen till fastställandet av den årliga målnivån

271    Tribunalen erinrar om att avsaknad av motivering eller brister i motiveringen utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan, och till och med ska, pröva ex officio (se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

272    I det nu aktuella fallet har parterna genom en åtgärd för processledning och vid förhandlingen tillfrågats om det angripna beslutet saknade motivering med avseende på fastställandet av den årliga målnivån.

273    Det följer av parternas svar att de är oense i frågan huruvida det angripna beslutet är tillräckligt motiverat i detta hänseende. Sökanden anser att så inte är fallet medan SRB är av motsatt uppfattning.

274    Under dessa omständigheter anser tribunalen, trots att sökanden inte har anfört kritik mot motiveringen av fastställandet av den årliga målnivån i sin ansökan eller i justeringsinlagan, att det ankommer på tribunalen att ex officio pröva huruvida SRB tillräckligt motiverade fastställandet av den årliga målnivån i det angripna beslutet.

275    Tribunalen påpekar att enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden, vid utgången av den inledande perioden, uppgå till den årliga målnivån, vilken motsvarar minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier.

276    I artikel 69.2 i förordning nr 806/2014 förskrivs att under den inledande perioden ska förhandsbidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden till dess att den slutliga målnivån som har nämnts i punkt 275 ovan uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på institutens finansiella ställning.

277    I artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 anges att de bidrag som varje år ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier ska inte överstiga 12,5 procent av den slutliga målnivån.

278    Vad beträffar metoden för att beräkna förhandsbidragen, föreskrivs det i artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63 att SRB ska fastställa förhandsbidragens storlek på grundval av den årliga målnivån, med beaktande av den slutliga målnivån och utifrån det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år, beräknat kvartalsvis, i samtliga institut som auktoriserats på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

279    Likaså anges det i artikel 4 i delegerad förordning 2015/81 att SRB ska beräkna förhandsbidraget för varje institut på grundval av den årliga målnivån, vilken ska fastställas med hänsyn till den slutliga målnivån och i enlighet med den metod som anges i delegerad förordning 2015/63.

280    För att undersöka om SRB iakttog sin motiveringsskyldighet vid fastställandet av den årliga målnivån, erinrar tribunalen först och främst om att även om den som har fattat ett beslut inte är skyldig att i motiveringen till beslutet specificera alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, måste den icke desto mindre redogöra för de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 169 och där angiven rättspraxis).

281    Det ska vidare erinras om att när SRB antar ett beslut om att fastställa förhandsbidragen, ska den underrätta de berörda instituten om metoden för att beräkna dessa bidrag (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 122).

282    Samma sak ska gälla metoden för att fastställa den årliga målnivån, eftersom detta belopp har en väsentlig betydelse för systematiken i ett sådant beslut. Såsom framgår av artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 består metoden för att beräkna förhandsbidrag i att detta belopp fördelas mellan alla de berörda instituten, så att en ökning eller minskning av detta belopp medför en motsvarande ökning eller minskning av förhandsbidraget för vart och ett av dessa institut.

283    Av det ovan anförda framgår att institut som ska betala förhandsbidrag måste kunna förstå, när de läser det angripna beslutet, åtminstone de viktigaste stegen i beräkningsmetoden för fastställande av den årliga målnivån för den berörda bidragsperioden.

284    I det nu aktuella fallet fastställde SRB den årliga målnivån till 7 007 654 704 euro, såsom framgår av skäl 80 i det angripna beslutet.

285    I skäl 60 i det angripna beslutet erinrade SRB om att denna målnivå hade fastställts med beaktande av bland annat den prognosticerade slutliga målnivån, vilken borde uppnås vid utgången av den inledande perioden, och de redan disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden.

286    SRB redogjorde för det tillvägagångssätt som använts för att fastställa den årliga målnivån i skälen 62–79 i det angripna beslutet.

287    I skäl 62 i det angripna beslutet förklarade SRB att en årlig målnivå på en åttondedel av 1 procent av beloppet för de garanterade insättningarna under föregående år inte skulle vara tillräcklig för att uppnå den slutliga målnivån för det fall att de garanterade insättningarna kunde förväntas öka i framtiden.

288    I skälen 63–66 i det angripna beslutet angav SRB att nämnden, för att beakta den förväntade utvecklingen av garanterade insättningar under den inledande perioden, hade analyserat – i avsaknad av tillförlitliga uppgifter om utvecklingen av institutens garanterade insättningar – tillväxttakten för hushållens insättningar och icke-finansiella kommersiella bolags insättningar och härvid grundat sig på uppgifter som offentliggjorts av Europeiska centralbanken (ECB). SRB påpekade att det mest realistiska scenariot på grundval av denna analys var en årlig tillväxttakt för garanterade insättningar på cirka 3 procent.

289    I skälen 67–77 i det angripna beslutet bedömde SRB också fasen i konjunkturcykeln och den procykliska inverkan som förhandsbidragen skulle kunna få på institutens finansiella ställning. I det sistnämnda avseendet angav SRB bland annat att den hade beaktat det faktum att förhandsbidragen för 2016 skulle bli avsevärt högre än de bidrag som de nationella resolutionsmyndigheterna hade tagits ut för år 2015 på grundval av direktiv 2014/59.

290    Efter denna bedömning slog SRB fast, i skäl 78 i det angripna beslutet, att det var lämpligt, med beaktande av den ogynnsamma utvecklingen inom banksektorn och den osäkerhet som präglade den globala ekonomin under år 2016, för att inte förvärra de procykliska effekterna av förhandsbidragen på banksektorns solvens, att använda sig av en lägre tillväxttakt än den som prognosticerats på grundval av tillväxten av hushållens och icke-finansiella kommersiella bolags insättningar, det vill säga en tillväxt på mindre än 3 procent.

291    I skäl 80 i det angripna beslutet angav SRB, mot bakgrund av dessa överväganden, en koefficient på 1,05 procent som den tillämpade för att fastställa den årliga målnivån (nedan kallad koefficienten). Därefter beräknade SRB den årliga målnivån genom att multiplicera beloppet för de garanterade insättningarna i alla institut år 2015 med koefficienten och dela resultatet av denna beräkning med åtta, i enlighet med följande matematiska formel:

Mål0 [den årliga målnivån] = 5 339 158 631 522 [Totala garanterade insättningar2015] * 0.0105 * ⅛ = 7 007 654 704 euro.

292    Vad beträffar frågan huruvida denna motivering är tillräcklig erinrar tribunalen för det första om att 2016 års bidragsperiod motsvarar det första året i den inledande perioden på åtta år. Även om det framgår av skäl 60 i det angripna beslutet att den årliga målnivån ska fastställas med beaktande av de redan disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden, kunde instituten veta att denna omständighet inte påverkade beräkningen av den slutliga målnivån för 2016 års bidragsperiod.

293    Det framgår också av bland annat skälen 60 och 80 i det angripna beslutet att SRB fastställde den årliga målnivån i två huvudsteg. Först fastställde SRB ett belopp för den prognosticerade slutliga målnivån. Nämnden delade sedan detta belopp med åtta för att beakta det faktum att den inledande perioden omfattade åtta bidragsår (se ovan punkterna 285–291).

294    Däremot finns det ingenting som tyder på att den årliga målnivån för 2016 års bidragsår beräknades med någon annan matematisk formel än den som anges i skäl 80 i det angripna beslutet eller att den beräkningen bestod av fler steg som inte beskrivs i det angripna beslutet.

295    Under dessa förutsättningar kan SRB inte anses ha underlåtit att i det angripna beslutet ange de viktigaste stegen i beräkningsmetoden för fastställandet av den årliga målnivån för 2016 års bidragsperiod.

296    När det för det andra gäller det prognosticerade beloppet för den slutliga målnivån, framhåller tribunalen att detta belopp kan härledas ur den matematiska formel som finns i skäl 80 i det angripna beslutet, något som sökanden själv har medgett och som SRB bekräftade vid förhandlingen. Genom att närmare bestämt multiplicera de två första faktorerna i denna formel, det vill säga beloppet för de garanterade insättningarna i instituten år 2015 (5 339 158 631 522 euro) och koefficienten (0,0105), kan man få fram det prognosticerade beloppet för den slutliga målnivån, det vill säga ungefär 56 miljarder euro.

297    När det för det tredje gäller SRB:s sätt att fastställa det prognosticerade beloppet för den slutliga målnivån, följer det av skäl 59 i det angripna beslutet att SRB grundade sin analys på det förhållandet att detta belopp enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 skulle motsvara minst 1 procent av beloppet för de garanterade insättningarna i alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater vid utgången av den inledande perioden.

298    I detta hänseende framgår det av skälen 62 och 63 i det angripna beslutet att SRB beaktade den prognostiserade utvecklingen av alla dessa instituts garanterade insättningar, på grundval av beloppet för dessa insättningar som de såg ut år 2015 och fram till slutet av den inledande perioden, det vill säga fram till slutet av år 2023.

299    Vidare följer det bland annat av skälen 66 och 78 i det angripna beslutet att SRB först identifierade en årlig tillväxt för de nämnda garanterade insättningarna på 3 procent mellan åren 2015 och 2023, men att nämnden sedan satte ned detta procenttal för att beakta analysen av fasen i konjunkturcykeln och den procykliska inverkan som förhandsbidragen skulle kunna få på institutens finansiella ställning (se ovan punkterna 289 och 290).

300    Det följer således av det angripna beslutet att SRB använde sig av en årlig tillväxt för garanterade insättningar på mindre än 3 procent under perioden 2015–2023 för att fastställa den slutliga målnivån.

301    Tribunalen framhåller slutligen att SRB, såsom följer av skälen 64 och 79 i det angripna beslutet, då den årliga målnivån för 2016 års bidragsperiod fastställdes inte hade tillgång till tillförlitliga uppgifter om den sannolika utvecklingen av de garanterade insättningarna i instituten mellan 2015 och 2023, på grund av att en ny definition av garanterade insättningar hade införts ett år tidigare genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 2014, s. 149). I avsaknad av sådana uppgifter var SRB tvungen att bedöma den prognosticerade utvecklingen av dessa insättningar på grundval av tillväxttakten för hushållens och icke-finansiella kommersiella företags insättningar, såsom framgår av skäl 64 i det angripna beslutet.

302    Under dessa särskilda omständigheter och också med hänsyn till att det angripna beslutet avsåg den första bidragsperioden efter antagandet av förordning nr 806/2014, kunde instituten, i egenskap av informerade aktörer, rimligen förvänta sig att SRB, för att fastställa den årliga målnivån för denna period, även skulle beakta det prognosticerade beloppet för den slutliga målnivån, såsom det angavs i motiveringen till kommissionens förslag COM(2013) 520 final av den 10 juli 2013, vilket utmynnade i antagandet av denna förordning, där kommissionen uppskattade att den slutliga målnivån skulle uppgå till 55 miljarder euro.

303    Mot bakgrund av det ovan anförda kunde instituten förstå huvuddragen i det förfaringssätt som SRB skulle använda för att fastställa den slutliga målnivån vid fastställandet av den årliga målnivån för 2016 års bidragsperiod.

304    Sökandens argument vederlägger inte denna slutsats.

305    Sökanden har för det första ställt sig kritisk till att det angripna beslutet inte innehåller vare sig det prognosticerade beloppet för de garanterade insättningarna i de auktoriserade instituten i alla deltagande medlemsstater för utgången av den inledande perioden eller det prognosticerade beloppet för den slutliga målnivån.

306    Tribunalen behöver i detta hänseende bara erinra om att den prognosticerade slutliga målnivån såsom framhålls ovan i punkt 296 kan härledas ur den matematiska formeln i skäl 80 i det angripna beslutet.

307    Vad sedan beträffar beloppet för de prognosticerade garanterade insättningarna för utgången av den inledande perioden, utgör detta belopp sett till systematiken i det angripna beslutet inte en väsentlig uppgift utan vilken sökanden inte kunde förstå huvudstegen i den metod som tillämpades av SRB och som beskrivs ovan i punkt 293.

308    Sökanden har för det andra anfört att det angripna beslutet inte innehåller några sifferuppgifter som gör det möjligt att förstå skälen till att SRB fastställde koefficienten till just 1,05 procent. Sifferuppgifterna i det angripna beslutet är dessutom motsägelsefulla. Att SRB tillämpade en koefficient på 1,05 procent betyder nämligen att den årliga målnivån fastställdes på grundval av en kumulerad tillväxt av de garanterade insättningarna på 5 procent över de åtta åren i den inledande perioden, medan det anges i det angripna beslutet att målnivån fastställdes på grundval av en ”årlig” tillväxt för de garanterade insättningarna på ungefär 3 procent. Den sistnämnda procentsatsen leder till en kumulativ ökning av de garanterade insättningarna som klart överstiger 5 procent i slutet av den inledande perioden. Vidare anges det inte huruvida hänvisningen till ett ”försiktigt förhållningssätt” i skäl 79 i det angripna beslutet betyder att man som en säkerhetsåtgärd var tvungen att fastställa en hög årlig målnivå, eller huruvida det i stället betyder att SRB grundade sig på en låg tillväxt för de garanterade insättningarna.

309    Detta resonemang vilar på den felaktiga premissen att SRB, för att fastställa den slutliga målnivån, valde en årlig tillväxt för de garanterade insättningarna på ”ungefär 3 procent”. Det framgår nämligen, såsom påpekas ovan i punkt 300, av det angripna beslutet, i synnerhet av skäl 78, att SRB ansåg att det var lämpligt att ”fastställa den årliga målnivån för 2016 på grundval av en lägre tillväxt för de prognosticerade garanterade insättningarna än den som fastställts på grundval av den tillväxt som noterats för hushållens och icke-finansiella bolags insättningar”, det vill säga mindre än 3 procent. Det kan således härledas ur detta skäl att SRB valde en procentsats mellan 0 och 3 procent. Genom att understryka ett ”försiktigt förhållningssätt” angav SRB att man fann det lämpligt, av de skäl som redogörs för i det angripna beslutet, att använda sig av en årlig tillväxt i den nedre delen av detta spann.

310    Vid förhandlingen angav SRB, utan att motsägas av sökanden i detta avseende, att den slutliga målnivån på 56 miljarder euro, vilken fastställdes genom det angripna beslutet, motsvarade en årlig tillväxt för de garanterade insättningarna på ungefär 0,6 procent. En sådan årlig tillväxt motsvarar, tillämpad på summan 5 339 158 631 522 euro, efter åtta år en kumulerad tillväxt på 4,92 procent och är alltså tvärtemot vad sökanden har anfört inte oförenlig med en kumulerad tillväxt efter nämnda period på ungefär 5 procent, såsom återspeglas i en koefficient på 1,05 procent.

311    I detta avseende brister det angripna beslutet således inte i inre samstämmighet.

312    Vad sedan beträffar sökandens kritik, enligt vilken det angripna beslutet inte ger några sifferuppgifter som gör det möjligt att förstå skälen till att SRB fastställde en koefficient på just 1,05 procent, framhåller tribunalen i ett första led att det kunde härledas ur uppgifterna i det angripna beslutet och de omständigheter som berörs ovan i punkterna 309 och 310 att denna koefficient motsvarade en kumulerad tillväxt för de förväntade de garanterade insättningarna efter den inledande perioden på åtta år på ungefär 5 procent, vilket i det nu aktuella fallet motsvarade en årlig tillväxt på ungefär 0,6 procent. Den sistnämnda procentsatsen ligger således i den nedre delen av det spann på 0–3 procent som tillämpades av SRB, vilket stämmer överens med dess försiktiga förhållningssätt som motiverades med bedömningen av fasen i konjunkturcykeln och den procykliska inverkan som förhandsbidragen kunde få på institutens finansiella ställning. En informerad aktör som sökanden kunde alltså förstå förhållandet mellan dessa faktorer. Koefficienten på 1,05 procent innebar i ett andra led att SRB under de särskilda omständigheterna i det nu aktuella fallet, vilka erinras om ovan i punkt 302, kunde få den slutliga målnivån närmare det prognostiserade beloppet för denna nivå, såsom framgick av förarbetena till förordning nr 806/2014. När det i ett tredje led gäller fastställandet av en koefficient som är avsedd att återspegla en ekonomisk prognos som bygger på flera föränderliga, osäkra eller variabla faktorer, skulle det vara överdrivet att kräva en särskild motivering för vart och ett av de tekniska val eller varje enskild sifferuppgift som resonemanget vilar på, i och med att det tydlig framgår av det angripna beslutet vilket resonemang som förts så att beslutets riktighet senare kan bestridas vid behörig domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

313    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att det angripna beslutet, i motsats till vad sökanden har anfört, inte är behäftat med en bristfällig motivering i den del som gäller fastställandet av den årliga målnivån för 2016 års bidragsperiod.

C.      Slutsats

314    Sökanden har inte vunnit framgång med någon av de anförda grunderna, och därför ska talan ogillas i sin helhet.

V.      Rättegångskostnader

315    Enligt artikel 133 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om rättegångskostnader i den dom genom vilket målet avgörs slutligt. Enligt artikel 219 i rättegångsreglerna, vilken är tillämplig i detta förfarande efter återförvisning, ska tribunalen besluta om rättegångskostnader som uppkommit i rättegången dels i målet vid tribunalen, dels i målet om överklagande vid domstolen.

316    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

317    I det nu aktuella fallet upphävde domstolen, i domen i målet om överklagande, den ursprungliga domen och förordnade att beslut om rättegångskostnader skulle anstå. Tribunalen ska därför i denna dom besluta om rättegångskostnaderna i det ursprungliga förfarandet vid tribunalen, i överklagandeförfarandet vid domstolen och i det nu aktuella förfarandet efter återförvisning.

318    SRB tappade målet om överklagandet vid domstolen och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader i det målet.

319    Eftersom sökanden har tappat målet i sak i målet om återförvisning vid tribunalen, på grundval av de argument som sökanden hade anfört i förfarandet vid tribunalen före överklagandet, ska sökanden förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta SRB:s rättegångskostnader i dessa båda förfaranden.

320    Slutligen ska rådet och kommissionen i enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för NRW.Bank i förfarandet om överklagande vid domstolen i mål C‑662/19 P.

3)      NRW.Bank ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för SRB i målet om återförvisning vid tribunalen i mål T‑466/16 RENV och i det ursprungliga förfarandet vid tribunalen i mål T‑466/16.

4)      Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Kornezov De Baere Petrlík

Kecsmár Kingston

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 februari 2024.

Justitiesekreterare Ordförande

T. Henze, biträdande justitiesekreterare

Innehållsförteckning

I. Bakgrund till tvisten och omständigheter som inträffat efter det att den nu aktuella talan väcktes

II. Det angripna beslutet

III. Parternas yrkanden

IV. Rättslig bedömning

A. Invändningarna om rättsstridighet hos artikel 5.1 f, artikel 6.5 första stycket b och avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63

1. Den nionde grunden: Invändning om rättsstridighet hos artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63

a) Inledande synpunkter

b) Räckvidden av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63

c) Lagenligheten av artikel 5.1 f i delegerad förordning 2015/63

1) Den första delgrunden: Underlåtenhet att beakta förarbetena till direktiv 2014/59

2) Den andra delgrunden: Åsidosättande av målet att minska belastningen på de offentliga budgetarna

3) Tredje delgrunden: Åsidosättande av principen om att förhandsbidrag ska justeras för riskprofil samt åsidosättande av principen om likabehandling

2. Den tionde grunden: Invändningar om rättsstridighet mot artikel 6.5 första stycket b och mot avdelning ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63

B. Grunderna avseende det angripna beslutets lagenlighet

1. Den andra och den tredje grunden: Det angripna beslutet innebär åsidosättande av artikel 41 i stadgan och av motiveringsskyldigheten på grund av att det inte finns någon rättslig grund för att ersätta de ursprungliga besluten med retroaktiv verkan

2. Den fjärde grunden: Bristfällig motivering i det angripna beslutet med avseende på beräkningen av sökandens förhandsbidrag

a) Inledande synpunkter

b) Den första delgrunden: Avsaknad av individuell motivering av det angripna beslutet

c) Den andra delgrunden: Underlåtenhet att lämna ut individuella uppgifter om de andra instituten

d) Den tredje delgrunden: Bristfällig motivering avseende upprättandet av intervall

3. Den sjätte grunden: Åsidosättande av de ”allmänna handläggningsregler” som följer av artikel 41 i stadgan, artikel 298 FEUF, de allmänna rättsprinciperna och SRB:s arbetsordning

4. Den första och den sjunde grunden: Åsidosättande av artikel 41.1 och 41.2 a i stadgan på grund av att rätten att yttra sig inte har iakttagits

a) Den första delgrunden: Otillräcklig tidsfrist för att yttra sig i samrådsförfarandet

b) Den andra delgrunden: Det angripna beslutet fastställdes slutgiltigt före samrådsförfarandet

5. Den femte grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd genom det angripna beslutet

6. Den åttonde grunden: Det angripna beslutet är rättsstridigt mot bakgrund av artiklarna 3 led 28 och 5.1 f i delegerad förordning 2015/63

7. Den elfte grunden: Åsidosättande av allmänna rättsprinciper, i det att det angripna beslutet inte grundades på rättsregler som var i kraft vid tidpunkten för dess antagande

8. Motiveringen till fastställandet av den årliga målnivån

C. Slutsats

V. Rättegångskostnader

*      Rättegångsspråk: tyska.