Language of document : ECLI:EU:C:2014:2206

Mål C‑91/13

Essent Energie Productie BV

mot

Minister van Sociale Zaken en Werkgelegenheid

(begäran om förhandsavgörande från Raad van State (Nederländerna))

”Associeringsavtalet EEG Turkiet – Artikel 41.1 i tilläggsprotokollet och artikel 13 i beslut nr 1/80 – Tillämpningsområde – Införande av nya restriktioner avseende etableringsfriheten, friheten att tillhandahålla tjänster och villkoren för tillträde till anställning – Förbud – Frihet att tillhandahålla tjänster – Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF – Utstationering av arbetstagare – Tredjelandsmedborgare – Krav på arbetstillstånd för tillhandahållande av arbetskraft”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 11 september 2014

1.        Internationella avtal – Associeringsavtalet EEG-Turkiet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Standstillregel i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet – Direkt effekt – Tillämpningsområde

(Tilläggsprotokollet till associeringsavtalet EEG–Turkiet, artikel 41.1)

2.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Identifiering av samtliga relevanta uppgifter om unionsrätten – Omformulering av frågorna

(Artikel 267 FEUF)

3.        Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Utstationering av arbetstagare som är tredjelandsmedborgare av ett företag med säte i en annan medlemsstat – Nationella bestämmelser enligt vilka det krävs arbetstillstånd för att ställa arbetskraft till förfogande – Otillåtet – Det berörda kravet är orimligt

(Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF)

1.        Se domen.

(se punkterna 21, 31–34)

2.        Se domen.

(se punkt 36)

3.        Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelser i en medlemsstat enligt vilka följande gäller. När arbetstagare som är tredjelandsmedborgare ställs till förfogande av ett företag med säte i en annan medlemsstat till förmån för ett användarföretag med säte i den första medlemsstaten och som använder arbetstagarna för att utföra arbete för ett annat företags räkning, vilket har säte i samma medlemsstat, krävs för ett sådant ställande till förfogande att arbetstagarna har arbetstillstånd.

En medlemsstat ska visserligen ha såväl möjlighet att kontrollera att ett företag med säte i en annan medlemsstat – som tillhandahåller ett användarföretag med säte i den förstnämnda medlemsstaten en tjänst som består i att ställa arbetstagare som är tredjelandsmedborgare till förfogande – inte utnyttjar friheten att tillhandahålla tjänster för andra ändamål än fullgörandet av den berörda tjänsten, som möjlighet att vidta härför nödvändiga kontrollåtgärder. Denna möjlighet ger dock inte medlemsstaten rätt att ställa orimliga krav. Ett permanent krav på arbetstillstånd från en medlemsstat för tredjelandsmedborgare som ställs till förfogande för ett företag med säte i denna stat av ett företag hemmahörande i en annan medlemsstat går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det syfte som eftersträvas med de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet.

Skyldigheten för ett tjänstetillhandahållande företag att ge myndigheterna i en mottagande medlemsstat upplysningar som styrker att situationen för de berörda arbetstagarna, bland annat i fråga om bostadsort, arbetstillstånd och socialförsäkring, är i sin ordning i den medlemsstat där detta företag anlitar arbetstagarna, ger nämligen nämnda myndigheter, på ett sätt som är mindre restriktivt men lika effektivt som kravet på arbetstillstånd, garantier för att situationen för dessa arbetstagare är korrekt och för att dessa utför sitt huvudsakliga arbete i den medlemsstat där det tjänstetillhandahållande företaget är etablerat.

Skyldigheten för ett tjänstetillhandahållande företag att i förväg meddela myndigheterna i en medlemsstat om närvaron av en eller flera utstationerade avlönade arbetstagare, hur länge de förväntas vara närvarande och den eller de tjänster som tillhandahålls och som motiverar utstationeringen, utgör en åtgärd som är minst lika effektiv och samtidigt mindre restriktiv än kravet på arbetstillstånd. En sådan åtgärd skulle möjliggöra för dessa myndigheter att kontrollera efterlevnaden av den nederländska sociallagstiftningen under den tid som utstationeringen varar samtidigt som de skyldigheter som företaget redan har att efterkomma enligt de socialrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i ursprungsmedlemsstaten beaktas.

(se punkterna 55–57, 59 och 60 samt domslutet)