Mål T‑453/11

Gilbert Szajner

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsordmärket LAGUIOLE – Den äldre franska firman Forge de Laguiole – Artiklarna 53.1 c och 8.4 i förordning (EG) nr 207/2009”

Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 21 oktober 2014

1.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Talan vid unionsdomstolen – Tribunalens behörighet – Prövning av omständigheterna på nytt mot bakgrund av handlingar som en part har åberopat för första gången vid tribunalen – Omfattas inte

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 65)

2.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Talan vid unionsdomstolen – Lagenligheten hos ett beslut från överklagandenämnden – Beaktande, för tolkningen av nationell rätt, av omständigheter rörande nationell lagstiftning eller rättspraxis som inte åberopats vid harmoniseringsbyrån – Tillåtet

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 65)

3.      Gemenskapsvarumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Relativa ogiltighetsgrunder – Förekomst av en äldre rättighet som avses i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 – Villkor – Tolkning mot bakgrund av unionsrätten – Bedömning mot bakgrund av de villkor som anges i de nationella bestämmelser som rör det åberopade kännetecknet

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 1.2, 8.4 och 53.1 c)

4.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Talan vid unionsdomstolen – Lagenligheten hos ett beslut från överklagandenämnden – Beaktande, för tolkningen av nationell rätt, av ett avgörande som meddelades efter det angripna beslutet och som innebär en förändring av nationell rättspraxis – Tillåtet

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 65)

5.      Gemenskapsvarumärke – Ingivande av ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke – Identifiering av vilka varor och tjänster som varumärket avser – Användning av de allmänna upplysningar som rubrikerna i Niceklassificeringens klasser ger – Räckvidd

(Kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 2.4)

6.      Gemenskapsvarumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Relativa ogiltighetsgrunder – Förekomst av en äldre rättighet som avses i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 – Den äldre rättigheten har hög särskiljningsförmåga – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.4 och 8.5)

7.      Gemenskapsvarumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Relativa ogiltighetsgrunder – Förekomst av en äldre rättighet som avses i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 – Ordmärket LAGUIOLE – Firman Forge de Laguiole

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.4)

1.      Se domen.

(se punkt 21)

2.      Det är inte otillåtet vare sig för parterna eller för tribunalen att, vid tolkningen av nationell rätt som unionsrätten hänför sig till, vägledas av nationell lagstiftning eller rättspraxis. Detta gäller förutsatt att det inte har gjorts gällande att överklagandenämnden felaktigt har underlåtit att beakta de faktiska omständigheterna i ett visst nationellt avgörande, utan att överklagandenämnden har åsidosatt en nationell bestämmelse, varvid nationell lagstiftning eller rättspraxis åberopats till stöd för detta påstående.

Härvid angav domstolen visserligen att en part som åberopar en nationell bestämmelse ska ge in information som visar innehållet i den nationella lagstiftningen till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån). Det innebär emellertid inte att harmoniseringsbyråns tillämpning av nationell lagstiftning inte kan prövas av tribunalen mot bakgrund av ett nationellt avgörande som meddelats efter det att harmoniseringsbyrån meddelade sitt beslut och som en part åberopat.

(se punkterna 23, 24)

3.      Enligt artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken jämförd med artikel 8.4 i samma förordning, innebär dessa två bestämmelser att den omständigheten att ett annat kännetecken än ett varumärke föreligger, att ett gemenskapsvarumärke kan förklaras ogiltigt om kännetecknet uppfyller följande fyra villkor samtidigt. Kännetecknet ska användas i näringsverksamhet. Det ska användas i mer än bara lokal omfattning. Rätten till kännetecknet ska ha förvärvats enligt lagstiftningen i den medlemsstat där detta kännetecken användes innan ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke gavs in. Kännetecknet ska slutligen ge innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke. Genom dessa fyra villkor begränsas det antal andra kännetecken, förutom varumärken, som kan åberopas mot ett gemenskapsvarumärkes giltighet inom hela gemenskapen i enlighet med artikel 1.2 i förordning nr 207/2009.

De två första villkoren – det vill säga villkoren avseende det åberopade kännetecknets användning och omfattningen därav, varvid kännetecknet ska ha använts i mer än bara lokal omfattning – följer av lydelsen i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 och ska därför tolkas mot bakgrund av unionsrätten. I förordning nr 207/2009 föreskrivs enhetliga normer beträffande användningen av kännetecken och omfattningen därav, vilka är förenliga med de principer som ligger till grund för det system som införts genom nämnda förordning.

Det framgår däremot av uttrycket ”om och i den mån det finns … tillämplig nationell lagstiftning om detta tecken” att de två andra villkor som därefter anges i artikel 8.4 a och b i förordning nr 207/2009 utgör villkor som föreskrivs i förordningen, men som till skillnad från de föregående villkoren ska bedömas med beaktande av kriterier som föreskrivs i den lagstiftning som gäller för det åberopade kännetecknet. Hänvisningen till den lagstiftning som gäller för det åberopade kännetecknet är motiverad av införandet i förordning nr 207/2009 av en möjlighet att åberopa kännetecken som står utanför systemet med gemenskapsvarumärken mot ett gemenskapsvarumärke. Det är således endast med stöd av den lagstiftning som gäller för det åberopade kännetecknet som det kan slås fast huruvida det åberopade kännetecknet är äldre än gemenskapsvarumärket och om kännetecknet kan medföra att det är motiverat att förbjuda användning av ett yngre varumärke.

(se punkterna 27–29)

4.      Tribunalen har rätt att beakta en dom, avseende en förändring av rättspraxis, från en nationell domstol vid sin lagenlighetsprövning av ett beslut som meddelats av Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) om tolkning av nationella bestämmelser som unionsrätten hänför sig till, även om den domen meddelades efter det angripna beslutet. Ny rättspraxis är nämligen i princip tillämplig retroaktivt på befintliga situationer.

Denna princip är motiverad genom att den rättsliga tolkningen av en bestämmelse inte får variera beroende på när de aktuella omständigheterna ägde rum, och man kan inte med framgång göra gällande en rättighet som förvärvats enligt den rättspraxis som förelåg vid en viss tidpunkt. Det är visserligen riktigt att den aktuella principen kan tonas ned på så sätt att domstolarna, om synnerliga skäl föreligger, kan frångå principen i syfte att anpassa rättsverkningarna i tiden av ny rättspraxis. Huvudregeln är emellertid att ny rättspraxis ska tillämpas retroaktivt.

Även om ett avgörande från en nationell domstol om en förändring av rättspraxis som sådant är en ny omständighet, innebär den endast ett klargörande av hur den nationella rätten borde ha tillämpats av harmoniseringsbyrån i det angripna beslutet och hur den bör tillämpas av tribunalen.

(se punkterna 45–50)

5.      Niceklassificeringen används uteslutande för administrativa ändamål. Den har endast till syfte att underlätta upprättande och behandling av ansökningar om varumärkesregistrering genom att det däri föreslås olika klasser samt varu- och tjänsteslag. Däremot utgör klassernas rubriker inte något system som innebär att det är uteslutet att en vara eller en tjänst som ingår i en klass eller ett varu- eller tjänsteslag även omfattas av en annan klass eller ett annat varu- eller tjänsteslag. Detta följer bland annat av regel 2.4 i förordning nr 2868/95 om genomförande av förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärke.

(se punkt 88)

6.      För att en firma ska anses ha högre särskiljningsförmåga än normalt på grund av att den är känd bland allmänheten på marknaden är det nödvändigt att denna firma är känd av åtminstone en betydande del av omsättningskretsen. Det krävs emellertid inte nödvändigtvis att firman åtnjuter renommé i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken. Det kan inte, till exempel med hänvisning till att en viss procentsats av omsättningskretsen känner till firman, generellt fastställas att en firma har hög särskiljningsförmåga på grund av att den är känd bland allmänheten. Det föreligger dock ett visst samspel mellan i hur hög grad en firma är känd bland allmänheten och firmans särskiljningsförmåga på så sätt att ju mer firman är känd bland omsättningskretsen, desto högre är firmans särskiljningsförmåga. Vid bedömningen av huruvida en firma har hög särskiljningsförmåga på grund av att den är känd bland allmänheten ska alla relevanta faktorer beaktas, nämligen bland annat det aktuella bolagets marknadsandel, i hur stor omfattning, hur länge och på hur stort geografiskt område firman har använts, hur stora investeringar som har gjorts för att marknadsföra den, hur stor del av omsättningskretsen som tack vare firman kan ange att varan kommer från ett visst företag samt utlåtanden från industri- och handelskamrar och andra branschorganisationer.

(se punkt 132)

7.      Se domen.

(se punkterna 161–166)