Talan väckt den 2 augusti 2013 – APRAM – Administração dos Portos da Região Autónoma da Madeira, SA mot Europeiska kommissionen

(Mål T-403/13)

Rättegångsspråk: portugisiska

Parter

Sökande: APRAM – Administração dos Portos da Região Autónoma da Madeira, SA (Funchal, Portugal) (ombud: advokaten M. Gorjão-Henriques)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara artiklarna 1 och 2 i Europeiska kommissionens beslut C (2013) 1870 slutlig av den 27 mars 2013 genom vilket det företas en nedsättning av Sammanhållningsfondens stöd till projektet ”Utveckling av hamninfrastrukturerna i den autonoma regionen Madeira – Hamnen i Caniçal”, Madeira, Portugal.

fastställa att förordning (EG) nr 16/2003¹ , i synnerhet dess artikel 7, inte är tillämplig i förevarande fall, på grund av att väsentliga formföreskrifter, förordning (EG) nr 1164/94² och i vart fall allmänna rättsprinciper i unionens rättsordning har åsidosatts,

förplikta kommissionen att betala resterande belopp,

i andra hand

a) fastställa att preskription inträtt i förfarandet för återkrav av redan utbetalade belopp och i fråga om rätten att innehållade resterande, ännu inte utbetalade belopp,

b) ålägga kommissionen att minska den nedsättningskoefficient som den tillämpat med anledning av oegentligheter som kan föranleda att resterande belopp inte utbetalas till någon del och att ersättning ska utgå för samtliga utgifter som betalats efter den 3 juni 2003 men som fakturerats mellan juni 2002 och februari 2003,

i samtliga fall förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden sex grunder.

Första grunden: Åsidosättande av bestämmelser om vilka utgifter som är stödberättigande

Det angripna beslutet strider mot rättsregler avseende tillämpningen av fördraget, särskild dem som reglerar vilka utgifter som berättigar till stöd från de europeiska fonderna, nämligen artikel 11 i förordning (EG) nr 1164/94 och artikel 7 i förordning (EG) nr 16/2003. Parterna är oense om huruvida de utgifter som har betalats efter, och under inledningen av, stödperioden utgör utgifter som berättigar till finansiering från de europeiska fonderna, trots att de fakturerats tidigare.

Andra grunden: Artikel 7 i förordning (EG) nr 16/2003 är rättsstridig på grund av att den strider mot väsentliga formföreskrifter och mot en bestämmelse av högre rang

Beslutet är även rättsstridigt på grund av att det grundas på förordning nr 16/2003, som är rättsstridig på grund av att den inte har antagits av kommissionsledamöternas kollegium, varken enligt godkännandeförfarandet, det skriftliga förfarandet eller något annat förenklat förfarande i enlighet med kommissionens arbetsordning,³ på grund av att den strider mot artikel 18 i arbetsordningen och då kommissionen har gjort en tolkning av artikel 7 i förordning nr 16/2003 som är oförenlig med förordning nr 1164/94.

Tredje grunden: åsidosättande av subsidiaritetsprincipen

Subsidiaritetsprincipen innebär att det ska antas nationella bestämmelser som ska tillämpas vid bedömningen av vilka utgifter som är stödberättigande, eftersom den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen är ett område där unionen och medlemsstaterna har delad befogenhet, och denna princip ska således iakttas på detta område. Förordning nr 16/2003 är emellertid oförenlig med denna princip i den mån den inte hänvisar till denna princip, och inte motiverar varför det är nödvändigt att anta bestämmelserna i förordningen mot bakgrund av denna princip.

4.    Fjärde grunden: Åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerheten och åsidosättande av förvaltningens skyldighet att att inte agera i strid med sina egna rättsakter

Europeiska kommissionen hade som fast praxis att tolka bestämmelsen i fråga på det sätt som APRAM gjort gällande.

Denna tolkning framgick av dokument som godkänts av kommissionen och som hade översänts till Republiken Portugal och andra medlemsstater. Utifrån dessa dokument kunde portugisiska staten ha en berättigad förväntning på att de fakturor som mottagits innan och betalats efter att den fullständiga ansökan mottagits av kommissionen var stödberättigande. Denna inställning hade även de behöriga nationella myndigheterna. APRAM hade således berättigade förväntningar på att dessa utgifter faktiskt var stödberättigande.

Den tolkning som kommissionen numera förespråkar är uppenbart oförenlig med principen om rättssäkerhet eftersom den innebär att APRAM åläggs betydande ekonomiska bördor, utan att detta är rättvist eller kunde förutses.

5.    Femte grunden: åsidosättande av proportionalitetsprincipen

Enligt artikel H i bilaga II till förordnin nr 1164/94 får kommissionen visserligen göra de finansiella korrigeringar som den anser vara nödvändiga, vilka kan innebär att en del av eller hela det tilldelade stödet dras in. Kommissionen ska emellertid även iaktta proportionalitetsprincipen och beakta omständigheterna i det enskilda fallet, såsom vilken typ av oegentlighet som det är fråga om och den finansiella effekten som de eventuella bristerna i förvaltnings- eller kontrollsystemen kan få, så att den inte väljer en oproportionerligt ingripande åtgärd. Det går därför inte att förstå varför kommissionen har valt att dra in hela det tilldelade stödet. Korrektionskoefficienter på 100 procent tillämpas bara när bristerna i systemen eller oegentlighetens allvar motsvarar ett totalt åsidosättande av gemenskapsbestämmelserna vilket innebär att samtliga betalningar har skett i strid med reglerna. När detta inte är fallet, ska myndigheterna föreslå korrigeringar på 5, 2 eller till och med 0 procent.

Svårigheterna att tolka bestämmelsen i fråga är en avgörande faktor i förmildrande riktning, som kommissionen alltid ska beakta. Under de beskrivna omständigheterna fanns det mindre ingripande åtgärder – en korrigering enligt en lägre sats eller med noll – för att uppnå det eftersträvade syftet. Även om kommissionen skulle besluta – vilket sökanden bestrider – att tillämpa en korrigeringskoefficient på det tilldelade stödet, får således denna koefficient under inga omständigheter överskrida 5 procent, utan bör i stället vara lägre eller till och med noll.

6.    Sjätte grunden: preskription

Möjligheten att kräva återbetalning av stöd för utgifter som hänför sig till tiden före den 3 juni 2003 har under alla omständigheter preskriberats eftersom den sista fakturan är daterad den 28 februari 2003, dvs. tre månader och två dagar före datumet i fråga. Enligt förordning nr 2988/95⁴ av den 18 december 1995 är preskriptionstiden i dessa fall fyra år, räknat från den dag då oegentligheten begicks.

____________

¹ Kommissionens förordning (EG) nr 16/2003 av den 6 januari 2003 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1164/94 beträffande stödberättigande utgifter i samband med insatser som edfinansieras av Sammanhållningsfonden (EUT L 2, s. 7).

² Rådets förordning (EG) nr 1164/94 av den 16 maj 1994 om inrättandet av en sammanhållningsfond (EGT L 130, s. 1).

³ EGT L 308, 8.12.2000, s. 26.

⁴ Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, s. 1).