Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 30 april 2024(1)
Mål C‑650/22
Fédération internationale de football association (Fifa)
mot
BZ,
ytterligare deltagare i rättegången:
Union Royale Belge des Sociétés de Football Association ASBL (URBSFA),
SA Sporting du Pays de Charleroi,
Fédération Internationale des Footballeurs Professionnels,
Union Nationale des Footballeurs Professionnels,
Fédération Internationale des Footballeurs Professionnels, Division Europe
(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons, Belgien))
”Begäran om förhandsavgörande – Fri rörlighet för arbetstagare – Förbud mot avtal – Fifas reglemente för fotbollsspelares status och spelarövergångar – Förtida avslut av ett kontrakt som ingåtts mellan en klubb och en spelare – Regler som bestraffar en annan klubb som anställer spelaren i fråga – Förbud mot utfärdande av det certifikat som krävs för spelarens övergång till den andra klubben”
I. Inledning
1. Denna begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons, Belgien), som gäller tolkningen av artiklarna 45 och 101 FEUF, har framställts i ett mål mellan fotbollsspelaren BZ och Fédération internationale de football association (Internationella fotbollsförbundet (Fifa)) och gäller den skada som spelaren anser sig ha lidit till följd av vissa Fifa-regler som reglerar avtalsförhållanden mellan spelare och klubbar.
2. Reglerna i fråga rör ersättning, sportsliga påföljder och utfärdandet av ett obligatoriskt internationellt transfercertifikat, i en situation där ett kontrakt anses ha avslutats utan giltig orsak.
3. Jag ska i detta förslag till avgörande undersöka om artiklarna 45 och 101 FEUF eller artikel 15 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) utgör hinder för de omtvistade bestämmelserna.
II. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan
A. Parter i tvisten
4. BZ är en tidigare professionell fotbollsspelare som är bosatt i Paris (Frankrike).
5. SA Sporting du Pays de Charleroi är en belgisk fotbollsklubb.
6. Fifa är en privaträttslig sammanslutning som grundades år 1904 i Paris. Den har sitt säte i Zürich (Schweiz) och har bildats enligt schweizisk rätt. Fifas mål, som beskrivs i artikel 2 i Fifas stadgar är bland annat att ”utarbeta regler och bestämmelser för fotbollsspelet och relaterade frågor samt att säkerställa att de efterlevs”(2) och ”utöva kontroll över fotbollen i alla dess former genom att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra överträdelse av stadgar, förordningar eller beslut av Fifa eller spelets regler”.(3) Fifas organ omfattar bland annat ett ”lagstiftande organ” kallat ”kongressen”, vilket utgör ”högsta instans”,(4) ”rådet” som utgör ”strategiskt och övervakande organ”(5) och ”generalsekretariatet” som utgör ”verkställande, operativt och administrativt organ”(6)
7. Enligt artiklarna 11 och 14 i Fifas stadgar kan varje ”organisation med ansvar för att organisera och utöva kontroll över fotbollen” i ett visst land bli medlem i Fifa bland annat på villkor att denna organisation redan är medlem i en av Fifas sex kontinentala federationer som avses i artikel 22 i dessa stadgar, däribland Union des associations européennes de football (Union of European Football Associations) (nedan kallad Uefa). En sådan organisation måste på förhand åta sig att följa Fifas stadgar, regler, riktlinjer och beslut samt de bestämmelser som instiftats av den kontinentala federation som organisationen redan är medlem i. I praktiken är mer än 200 nationella fotbollsförbund för närvarande medlemmar i Fifa. I denna egenskap är de enligt artiklarna 14 och 15 i Fifas stadgar bland annat skyldiga att ”förmå sina egna medlemmar att iaktta Fifas stadgar, reglementen, riktlinjer och beslut av Fifas organ”(7) samt att se till att dessa iakttas av samtliga fotbollsaktörer, särskilt professionella ligor, klubbar och spelare. Dessutom anges följande: ”Klubbar, ligor eller andra klubbgrupperingar som är anslutna till ett medlemsförbund ska vara underordnade detta förbund och måste vara erkända av detta förbund.”(8)
B. De omtvistade bestämmelserna
8. Den 22 mars 2014 antog Fifa en text med titeln ”Regulations on the Status and Transfer of Players” (Fifas reglemente för fotbollsspelares status och spelarövergångar) (nedan kallat RSTP), som trädde i kraft den 1 augusti samma år. Dessa bestämmelser upphäver och ersätter en tidigare uppsättning bestämmelser med samma titel.
9. Artikel 9.1 i RSTP har följande lydelse:
”En spelare som är registrerad hos ett förbund får endast registreras hos ett nytt förbund när det nya förbundet har mottagit ett internationellt transfercertifikat (nedan [även] kallat ITC), utfärdat av det tidigare förbundet. ITC ska utfärdas villkorslöst, kostnadsfritt och utan tidsbegränsning. Alla bestämmelser om motsatsen är ogiltiga. Det förbund som utfärdar ITC ska skicka en kopia till Fifa. Det administrativa förfarandet för utfärdande av ITC beskrivs i artikel 8 i bilaga 3 … till detta reglemente.”
10. I artikel 8.2.7 i bilaga 3 till RSTP fastställs följande: ”Det tidigare förbundet ska inte utfärda ett ITC om den tidigare klubben och den professionella spelaren har en avtalstvist som rör sådana omständigheter som anges i artikel 8.2 stycke 4b i bilaga 3 …”.
11. I artikel 8.2 stycke 4 b i bilaga 3 till RSTP anges i sin tur följande: ”Inom sju dagar från dagen för begäran om ITC ska det tidigare förbundet … avslå ansökan om ITC och ange … skälet till avslaget, vilket kan vara antingen att kontraktet mellan den tidigare klubben och den professionella fotbollsspelaren inte har löpt ut eller att det inte har funnits någon ömsesidig överenskommelse om att kontraktet ska avslutas i förtid.”
12. I artikel 17 RSTP anges följande:
”Följande bestämmelser gäller när ett kontrakt sägs upp utan giltigt skäl:
1. I samtliga fall ska den part som har brutit mot kontraktet betala en ersättning. Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 20 och bilaga 4 om ersättning för utbildning och om inget annat föreskrivs i kontraktet, ska ersättningen för avtalsbrott beräknas med hänsyn till gällande lagstiftning i det berörda landet, idrottens särdrag och andra objektiva kriterier. Dessa kriterier omfattar bland annat den lön och andra förmåner som spelaren har rätt till enligt det nuvarande kontraktet och/eller det nya kontraktet, den återstående löptiden för det nuvarande kontraktet upp till högst fem år, de kostnader och utgifter som den tidigare klubben har ådragit sig eller betalat (avskrivna över kontraktsperioden) om uppsägningen sker under en skyddad period.
2. Rätten till sådan ersättning kan inte överlåtas till tredje part. Om en professionell spelare är skyldig att betala ersättning, så ska den professionella spelaren och hans [eller hennes] nya klubb vara solidariskt ansvariga för betalningen av denna ersättning. Beloppet kan anges i kontraktet eller överenskommas mellan parterna.
…
4. Utöver skyldigheten att betala ersättning kommer idrottsliga påföljder att införas för alla klubbar som befinns ha brutit mot ett avtal eller uppmuntrat till avtalsbrott under den skyddade perioden. En klubb som tecknar ett kontrakt med en professionell spelare som har brutit sitt tidigare kontrakt utan giltigt skäl ska, till dess att motsatsen bevisas, antas ha förmått den professionella spelaren att bryta kontraktet. Påföljden består av ett förbud för klubben att registrera nya spelare, nationellt eller internationellt, under två fullständiga och på varandra följande registreringsperioder. Klubben får endast registrera nya spelare, nationellt eller internationellt, från och med nästa registreringsperiod som inträffar efter det att den idrottsliga påföljden i fråga har avtjänats fullt ut. I synnerhet får klubben inte använda sig av det undantag eller de provisoriska åtgärder som anges i artikel 6.1 i detta reglemente för att registrera spelare före denna period.”
C. Det nationella målet
13. BZ var professionell fotbollsspelare mellan år 2004 och år 2019.
14. Den 20 augusti 2013 undertecknade han ett fyraårigt kontrakt med den professionella ryska fotbollsklubben Futbolny Klub Lokomotiv (nedan kallad Lokomotiv Moscow).
15. Den 22 augusti 2014 bröt Lokomotiv Moscow det kontraktet och yrkade att Fifas ”Dispute Resolution Chamber” (nedan kallad förlikningsnämnden) skulle förplikta BZ att betala ersättning om 20 miljoner euro, på grundval av åsidosättande och ”brytande av kontrakt utan giltig orsak”, i den mening som avses i artikel 17 i RSTP. BZ väckte då genkäromål och yrkade att Lokomotiv Moscow skulle erlägga obetald lön och ersättning motsvarande det ersättningsbelopp som han skulle ha haft rätt till om kontraktet hade löpt tiden ut.
16. BZ började därefter leta efter en ny klubb som skulle kunna anställa honom, vilket dock visade sig vara svårt. Detta berodde enligt BZ på att den nya klubben riskerade att bli ålagd att solidariskt med BZ betala den ersättning som Lokomotiv Moskva skulle ha rätt till.
17. BZ uppger att han trots intresse från flera klubbar endast lyckades få ett enda kontraktsförslag, nämligen från Sporting du pays de Charleroi, som den 19 februari 2015 skickade honom ett brev med erbjudande om anställning, förenat med följande två kumulativa suspensiva villkor: 1) att vara registrerad och uttagningsbar för Sporting du Pays de Charleroi, så att han i enlighet med gällande regler kan spela för klubbens representationslag i alla officiella tävlingar som anordnas av Union Royale Belge des Sociétés de Football Association ASBL (kungliga belgiska fotbollsförbundet) (nedan kallat URBSFA), Uefa eller Fifa, och detta senast den 30 mars 2015, och 2) att (inom samma tidsfrist) ha erhållit en skriftlig och ovillkorlig bekräftelse på att Sporting du Pays de Charleroi inte kan hållas solidariskt ansvarigt för någon som helst ersättning (särskilt ersättning för kontraktsbrott) som BZ kan vara skyldig Lokomotiv Moskva.
18. Genom skrivelser av den 20 februari och den 5 mars 2015 begärde BZ:s och Sporting du Pays de Charlerois respektive ombud en bekräftelse från både Fifa och URBSFA på att BZ enligt gällande regler kunde vara registrerad och uttagningsbar för att spela i Sporting du Pays de Charlerois representationslag samt att artikel 17.2 och 17.4 i RSTP inte skulle tillämpas mot klubben.
19. I en skrivelse av den 23 februari 2015 svarade Fifa att endast det behöriga beslutsfattande organet, och inte dess administrativa organ, har befogenhet att tillämpa bestämmelserna i RSTP. URBSFA meddelade, å sin sida, den 6 mars 2015 att BZ:s registrering i enlighet med Fifas regler inte kunde ske förrän hans tidigare klubb hade utfärdat ett internationellt transfercertifikat.
20. Genom ett beslut av den 18 maj 2015 gav förlikningsnämnden delvis bifall till Lokomotiv Moskvas krav och fastställde ersättningsbeloppet från BZ till 10,5 miljoner euro, medan BZ:s krav avslogs. Förlikningsnämnden beslutade också att artikel 17.2 i RSTP inte skulle tillämpas på BZ i framtiden. Detta beslut fastställdes efter överklagande av Court of Arbitration for Sport (nedan kallad CAS) den 27 maj 2016.
21. Genom ett kontrakt av den 24 juli 2015 anställdes BZ av klubben Olympique de Marseille (Frankrike).
22. Den 9 december 2015 väckte BZ talan mot Fifa och URBSFA vid Tribunal de commerce du Hainaut, division de Charleroi (Handelsdomstolen i Hainaut, Charleroi-avdelningen, Belgien) och begärde ersättning för skada, nämligen en inkomstförlust på 6 miljoner euro, som han hävdar att han har lidit till följd av dessa fotbollsförbunds försummelser, nämligen tillämpningen av de omtvistade bestämmelserna, som BZ anser vara rättsstridiga mot bakgrund av unionsrätten.
23. Genom dom av den 19 januari 2017 förklarade ovannämnda domstol att BZ:s talan var principiellt välgrundad och förpliktade Fifa och URBSFA att betala BZ ett preliminärt belopp på 60 001 euro.
24. Fifa överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen. URBSFA, som har kallats till förfarandet, yrkar också att domen ska upphävas.
D. Fråga som har hänskjutits för förhandsavgörande
25. Mot denna bakgrund beslutade Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons) genom ett beslut av den 19 september 2022, vilket inkom till EU-domstolen den 17 oktober 2022, att ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artiklarna 45 och 101 FEUF tolkas på så sätt att de utgör hinder för
– principen om solidariskt betalningsansvar mellan spelaren och den klubb som vill anställa honom eller henne för den ersättning som ska betalas till den klubb med vilken spelarens kontrakt har brutits utan giltig orsak, i enlighet med artikel 17.2 i RSTP, i kombination med de sportsliga påföljder som föreskrivs i artikel 17.4 i samma regler och de ekonomiska påföljder som föreskrivs i artikel 17.1;
– möjligheten för det förbund vilket spelarens tidigare klubb tillhör att vägra att utfärda det internationella transfercertifikat som krävs för att spelaren ska kunna anställas av en ny klubb, om det föreligger en tvist mellan den tidigare klubben och spelaren (artikel 9.1 i RSTP och artikel 8.2.7 i bilaga 3 till RSTP)?”
26. FIFA, BZ, URBSFA, Fédération Internationale des Footballeurs Professionnels (internationella förbundet för professionella spelarföreningar) (nedan kallat FIFPro),(9) Fédération Internationale des Footballeurs Professionnels, Division Europe (nedan kallat FIFPro europé), Union Nationale des Footballeurs Professionnels (nedan kallad UNFP), den grekiska, den franska, den italienska och den ungerska regeringen samt Europeiska kommissionen inkom med skriftliga yttranden. FIFA, BZ, URBSFA, FIFPro, FIFPro Europe, UNFP, den grekiska regeringen och kommissionen medverkade vid förhandlingen den 18 januari 2024.
III. Bedömning
A. Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
27. Fifa och URBSFA gör gällande att begäran om förhandsavgörande inte är tillräckligt tydlig och hävdar att tvisten i det nationella målet bör anses ha en ”rent intern” karaktär och att föreliggande mål därför bör avvisas. Den grekiska, den franska och den ungerska franska regeringen har liknande betänkligheter avseende möjligheten att ta upp ärendet till prövning.
28. Jag kan inte ställa mig bakom detta argument. Rättsfrågorna framgår tydligt av begäran om förhandsavgörande. Samtliga berörda parter förstod fullt ut tolkningsfrågans innebörd och sammanhang liksom de faktiska och rättsliga omständigheterna för frågans uppkomst liksom det faktum att tvisten hade en gränsöverskridande dimension i och med att fotbollsspelaren, som är fransk medborgare och var bosatt i Frankrike, gjorde gällande att han hade förhindrats att flytta till Belgien för att utöva sitt yrke.(10)
B. Prövning i sak
29. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 45 och 101 FEUF utgör hinder för tillämpning av Fifas antagna regler som fastställer 1) att en spelare och en klubb som önskar anställa honom eller henne är solidariskt betalningsansvariga för den ersättning som ska betalas till den klubb med vilken spelarens kontrakt har avslutats utan giltig orsak, och 2) att ett förbund vilket spelarens tidigare klubb tillhör har möjlighet att vägra att utfärda det internationella transfercertifikat som krävs för att spelaren ska kunna anställas av en ny klubb, om det föreligger en tvist mellan den tidigare klubben och spelaren.
1. Anmärkningar om metodiken
30. Det bör erinras om att domstolen nyligen avkunnade två arrêts de principe (principdomar) om regler som har antagits av privata enheter med ansvar för att organisera och utöva kontroll över fotbollen på internationell, europeisk och nationell nivå.(11) Det innebär att det nyligen har gjorts en betydande insats för att sammanställa och sammanfatta tidigare rättspraxis. Eftersom detta förslag till avgörande kan baseras på dessa aktuella domar ska fokus främst läggas på det aktuella målets särdrag.(12)
31. Sådana regler som talan avser prövar domstolen både enligt konkurrensreglerna och enligt reglerna för den inre marknaden.(13) Artiklarna 101 och 45 FEUF är därför i princip tillämpliga på detta mål. Detta pragmatiska tillvägagångssätt kan emellertid leda till potentiellt vanskliga situationer, vilket jag helt kort ska försöka visa.
32. Enligt fördragens logik syftar både de grundläggande friheterna och konkurrensreglerna till att skapa förutsättningar för en fungerande inre marknad.(14) I det sammanhanget klargörs i protokoll (nr 27) om den inre marknaden och konkurrens uttryckligen att den inre marknaden enligt definitionen i artikel 3 FEU innefattar en ordning som säkerställer att konkurrensen inte snedvrids.(15) I fördragen hade tanken först varit att de grundläggande friheterna gällde medlemsstaterna som offentliga enheter, medan konkurrensreglerna skulle vara bindande för privata företag.
33. Under årens lopp har denna uppdelning dock blivit allt mer otydlig. Det är ofta svårt att förneka att vissa privata enheter agerar på ett sätt som ligger nära hur en stat agerar, antingen genom sin ekonomiska makt eller också genom sitt sätt att anta ”regler”, medan det finns andra situationer där en stat agerar på ett sätt som mer liknar hur ett privat företag agerar. Domstolen har därför (tvingats) hålla jämna steg med denna utveckling och rättspraxis har utvecklats: å ena sidan har en del av den inre marknadens friheter tillämpats på privata enheter i vissa situationer,(16) medan å andra sidan har medlemsstaternas handlingar ansetts falla under konkurrenslagstiftningen i andra situationer.(17) Det skulle gå utöver räckvidden för detta förslag till förhandsavgörande att göra en heltäckande och slutlig bedömning av denna fråga.
34. I vissa fall har domstolen dessutom funnit att samma uppsättning omständigheter omfattas både av de grundläggande friheterna och av konkurrensreglerna. Tillvägagångssättet handlade med andra ord inte längre om ett binärt val (antingen konkurrensregler eller grundläggande friheter), utan om parallell (eller kumulativ) tillämpning. Med tanke på fördragens första syfte, som beskrevs ovan, kan man fråga sig på vilka grunder som domstolen har valt detta tillvägagångssätt. Det är uppenbart att en sådan parallell tillämpning av bestämmelser visserligen skulle kunna leda till den önskvärda situationen att inga regler som har antagits av en enhet som Fifa hamnar utanför unionens tillämpningsområde, men samtidigt medföra svårigheter: vad händer om exempelvis en omtvistad bestämmelse bedöms vara förenlig med artikel 101 FEUF, men oförenlig med artikel 45 FEUF eller vice versa? Det intuitiva svaret är uppenbart: båda uppsättningarna regler (konkurrens och grundläggande friheter) måste bedömas oberoende i sak.
35. Vi kan till exempel ta domstolens dom i målet Royal Antwerp Football Club(18) och tänka oss att den hänskjutande domstolen tillämpar domstolens slutsatser och kommer till ett läge där de omtvistade bestämmelserna 1) har till syfte att begränsa konkurrensen, i den mening som avses i artikel 101 FEUF,(19) och 2) utgör en begränsning enligt artikel 45 FEUF. Om den nationella domstolen fortfarande tillämpar domen Royal Antwerp Football Club på det mål den har framför sig, skulle den därnäst behöva konstatera att en begränsning genom syfte (artikel 101 FEUF) är förbjuden i sig, vilket gör det omöjligt att bedöma den utifrån andra syften enligt den rättspraxis som bygger på domen Wouters m.fl.(20).(21) Samtidigt skulle den nationella domstolen kunna undersöka om det kan tänkas vara motiverat enligt artikel 45 FEUF och till och med komma fram till att i det fallet är begränsningarna berättigade. Detta skulle resultatera i att de omtvistade bestämmelserna var oförenliga med artikel 101 FEUF, men förenliga med artikel 45 FEUF.
36. Slutligen ska det erinras om att de rättsliga konsekvenserna av att åsidosätta de grundläggande friheterna och konkurrensreglerna skiljer sig åt väsentligt: när domstolen väl har konstaterat att Fifa bryter mot exempelvis artikel 45 FEUF, får de omtvistade bestämmelserna inte tillämpas inom Fifas jurisdiktion vad gäller EU:s inre marknad. Det behöver dock fortfarande föreligga ett gränsöverskridande element mellan medlemsstaterna. Har däremot en överträdelse av artikel 101 FEUF konstaterats, får de omtvistade bestämmelserna inte ens tillämpas i en medlemsstat.
37. I vilket fall ska jag i detta förslag till avgörande följa samma tillvägagångssätt som domstolen gjorde i ovannämnda arrêts de principe: jag ska granska båda artiklarna 45 och 101 TFEU.
2. De omtvistade bestämmelserna
38. Jag anser att det här kan vara lämpligt att göra en kort rekapitulering av de omtvistade bestämmelserna.
39. Enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.4 i RSTP är en spelare och den klubb som önskar anställa honom eller henne solidariskt betalningsansvariga för den ersättning som ska betalas till den klubb som fått sitt kontrakt med spelare avslutat utan giltig orsak. Dessutom införs sportsliga påföljder och ekonomiska påföljder för spelaren och klubben.
40. Enligt artikel 9.1 i RSTP och artikel 8.2.7 i bilaga 3 till RSTP ska ett förbund vilket spelarens tidigare klubb tillhör ha möjlighet att vägra att utfärda det internationella transfercertifikat som krävs för att spelaren ska kunna anställas av en ny klubb, om det föreligger en tvist mellan den tidigare klubben och spelaren. Jag kommer nedan kalla dessa regler för ”regler om det internationella transfercertifikatet”.
3. Begränsning enligt artikel 45 FEUF
41. I enlighet med domstolens fasta rättspraxis utgör artikel 45 FEUF hinder för varje åtgärd som kan missgynna unionsmedborgare när de önskar utöva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat än deras ursprungsmedlemsstat, oavsett om åtgärden grundar sig på nationalitet eller är tillämplig oberoende av nationalitet, genom att hindra eller avskräcka dem från att lämna den sistnämnda medlemsstaten.(22)
42. Det kan knappast föreligga några tvivel om att samtliga omtvistade bestämmelser är av restriktiv karaktär, vilket framgår inte minst av det faktum att ingen av parterna i förevarande förfarande har försökt ifrågasätta den restriktiva karaktären.
43. De bestämmelser som föreskriver att den nya klubben har ett solidariskt betalningsansvar att betala ersättning för den professionella spelarens kontraktsbrott till hans eller hennes tidigare klubb vid förtida avslut av ett kontrakt utan giltig orsak syftar till att avskräcka eller avhålla klubbar från att anställa spelaren av rädsla för en ekonomisk risk. Detsamma gäller för den sportsliga påföljd som består av ett förbud mot att registrera nya spelare på nationell eller internationell nivå, under två fullständiga och på varandra följande perioder, samt vägran att utfärda det internationella transfercertifikatet. Detta kan på ett effektivt sätt förhindra en spelare från att utöva sitt yrke hos en klubb i en annan medlemsstat.
44. I detta sammanhang är det tämligen onödigt att undersöka om de omtvistade bestämmelserna utgör indirekt diskriminering mot medborgare i andra medlemsstater eller om de enbart utgör ett hinder för personers fria rörlighet. Det avgörande är att spelarna faktiskt hindras från att gå över till klubbar i andra medlemsstater. Detta är precis vad som inträffat i förevarande mål: BZ, som är fransk medborgare och utövar yrkesverksamhet, hade för avsikt att börja arbeta i Belgien, en stat där han inte var medborgare. De omtvistade bestämmelserna hindrade honom effektivt från att göra detta.
4. Artikel 101 FEUF
45. Enligt artikel 101.1 FEUF är följande oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.
46. De omtvistade bestämmelserna utgör beslut av företagssammanslutningar i enlighet med artikel 101.1 FEUF(23), som kan påverka handeln mellan medlemsstater i den mening som avses i samma bestämmelse.(24) I detta sammanhang skulle jag vilja framhålla att denna slutsats inte ändras av den omständigheten att de omtvistade bestämmelserna gäller sådant som normalt skulle betraktas som arbetsrätt. Framför allt är det som har kommit att kallas ”Albany‑undantaget” inte tillämpligt i förevarande fall, av det enkla skälet att de omtvistade bestämmelserna inte utgör kollektivavtal mellan arbetsgivare och anställda.(25) Som BZ med rätta framhåller var det snarare så att Fifa antog RSTP för att det saknades sådana avtal.
47. Härnäst ska jag undersöka huruvida de omtvistade bestämmelserna utgör beteende som har till syfte eller resultat att förhindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den inre marknaden.
48. BZ och FIFPro gör gällande att artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att de omtvistade bestämmelserna har till syfte(26) att begränsa konkurrensen, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Artiklarna 17 och 9.1 i RSTP och artikel 8.2.7 i bilaga 3 till RSTP har, sett till lydelse, ekonomiskt och rättsligt sammanhang och eftersträvat objektivt mål, till faktiskt syfte och under alla omständigheter till resultat, både faktiskt och potentiellt, att samtliga ”företag” som ur ett ekonomiskt perspektiv är professionella fotbollsklubbar anslutna till de nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Fifa, åläggs ett antal villkor som är så undertryckande och avskräckande att de, i både juridisk och praktisk bemärkelse, måste anses i hög grad begränsa eller ”låsa” dessa klubbars möjlighet att konkurrera med varandra på detta sätt, allt för att säkra tjänster från högnivåspelare som inte längre har kontrakt med en konkurrerande klubb, men vars kontrakt påstås ha avslutats utan giltig orsak. En sådan begränsning har desto större betydelse, eftersom den avser ett element som enligt den rättsliga och ekonomiska doktrinen utgör en av de främsta parametrar som klubbar kan använda för att tävla med varandra, eftersom rekryteringen av spelare i sig är kopplad till organisation och sändning av tävlingar mellan olika fotbollsklubbar. På samma sätt och i samma omfattning reglerar dessa regler dessutom spelarnas möjlighet att själva konkurrera.
49. Fifa och URBSFA förnekar däremot att det förekommer någon begränsning enligt artikel 101.1 FEUF och fokuserar på om de omtvistade bestämmelserna eventuellt kan motiveras. Den grekiska och den ungerska regeringen lade fram en liknande analys. Den franska regeringen hänskjuter i huvudsak frågan om begränsning genom syfte eller resultat enligt artikel 101.1 FEUF tillbaka till den hänskjutande domstolen.(27)
50. Kommissionen anser att det föreligger en konkurrensbegränsning genom resultat. Kommissionen hävdar att de omtvistade bestämmelserna, med tanke på deras innehåll, ekonomiska och rättsliga sammanhang och eftersträvade mål, inte kan anses ha konkurrensbegränsning till syfte, om de enbart tillämpas vid ett eventuellt kontraktsbrott utan giltig orsak. Kommissionen menar att de därför inte inverkar på klubbarnas möjlighet att fritt konkurrera genom att teckna kontrakt med spelare både vid utgången av det kontrakt som binder dem till deras tidigare klubb och under löptiden för det kontraktet, förutsatt att alla berörda parter är överens om kontraktsteckningen och att den uppfyller de olika tidsmässiga och materiella regler som reglerar spelarregistreringen.
a) Konkurrensbegränsning genom syfte (artikel 101.1 FEUF)
51. För att fastställa om det föreligger en konkurrensbegränsning genom syfte eller resultat är det lämpligt att börja med att undersöka syftet med det aktuella beteendet. För det fall att det efter en sådan undersökning visar sig att beteendet har ett konkurrensbegränsande syfte, är det inte nödvändigt att undersöka dess inverkan på konkurrensen. Det är således endast om det aktuella beteendet inte kan anses ha ett konkurrensbegränsande syfte som det blir nödvändigt att, i ett andra steg, undersöka dess resultat.(28) För att i ett enskilt fall avgöra huruvida ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande till sin natur(29) är så pass skadligt för konkurrensen att det kan anses ha till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, är det nödvändigt att undersöka, för det första, innehållet i avtalet, beslutet eller förfarandet i fråga, och, för det andra, det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket de ingår och, för det tredje, de mål som eftersträvas med dem.(30)
52. Kombinationen av de omtvistade bestämmelserna leder till följande scenario: I artikel 17 i RSTP fastställs att ersättning ska betalas och allvarliga sportsliga påföljder åläggas så snart en spelare har avslutat ett kontrakt utan giltig orsak. Enligt artikel 8.2 i bilaga 3 till RSTP kommer en sådan spelare inte att få det internationella transfercertifikat som behövs för att en klubb ska kunna rekrytera honom eller henne.
53. Om en spelare avslutar ett kontrakt utan giltig orsak får det med andra ord så drakoniska konsekvenser att det är högst osannolikt att en spelare skulle välja det alternativet. De omtvistade bestämmelserna är utformade för att ha en avskräckande och avkylande effekt på varje enskild spelare. Detsamma gäller för klubbar som skulle kunna vara intresserade av att locka spelare med nya möjligheter, även om de fortfarande omfattas av ett kontrakt. ”Prislappen” för att göra något sådant skulle vara extremt hög.
54. I en situation där en spelare har avslutat sitt kontrakt utan giltig orsak begränsar således de omtvistade bestämmelserna till sin natur(31) möjligheten för spelare att byta klubb och omvänt för (nya) klubbar att anställa spelare. Såsom uttryckligen har fastslagits av domstolen utgör rekryteringen av talangfulla spelare ”en av de väsentliga parametrarna för den konkurrens som professionella fotbollsklubbar kan ägna sig åt”,(32) vilket gör spelarna till den viktigaste ”produktionsfaktorn”(33) för klubbar.
55. I och med att de omtvistade bestämmelserna begränsar klubbarnas möjlighet att rekrytera spelare påverkar de med nödvändighet konkurrensen mellan klubbarna på marknaden vad gäller förvärv av professionella spelare.
56. Dessa element är starka indikationer på att det föreligger en konkurrensbegränsning genom syfte. Det förekommer uppenbart andra situationer då spelare kan byta klubb och rekryteras. Detta innebär dock inte, som kommissionen gör gällande i sina yttranden, att det inte föreligger någon konkurrensbegränsning genom syfte.(34) I en situation där ett kontrakt avslutas utan giltig orsak upphör dock konkurrensen enligt de omtvistade bestämmelserna. Jag ser inte hur det kan likställas med en konkurrens genom syfte.
b) Konkurrensbegränsning genom resultat (artikel 101.1 FEUF)
57. Som en konsekvens av min analys finns det inte längre något behov att undersöka om de omtvistade bestämmelserna medför en konkurrensbegränsning genom resultat. Men jag anser att det i alla fall är uppenbart att de omtvistade bestämmelserna åtminstone har en konkurrensbegränsande effekt. Under förhandlingen förklarade Fifas representant att det praktiskt taget inte förekommer att kontrakt avslutas utan giltig orsak, vilket är en faktisk omständighet som, enligt min mening, mer än tydligt visar att de omtvistade bestämmelserna har den avsedda avkylande effekt som beskrivits ovan.
c) Undantag (artikel 101.3 FEUF)
58. För mig framstår det som uppenbart att kraven för ett eventuellt undantag enligt artikel 101.3 FEUF inte är uppfyllda, och de kommer därför inte att undersökas i detta förslag till avgörande.(35)
d) Slutsats beträffande artikel 101
59. Artikel 101.1 FEUF utgör hinder för de omtvistade bestämmelserna. För den händelse att domstolen skulle finna att det föreligger en konkurrensbegränsning inte genom syfte, utan genom resultat, skulle nästa steg vara att bedöma de omtvistade bestämmelserna utifrån andra syften i enlighet med den rättspraxis som bygger på domen Wouters m.fl.(36) för att fastställa om de är motiverade på grund av att de eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som i sig inte är konkurrensbegränsande.(37) I detta hänseende skulle testet vara i huvudsak jämförbart med motiveringstestet enligt artikel 45 FEUF, som jag kommer att gå in på nu.
5. Motivering
60. En begränsning av den fria rörligheten för arbetstagare kan bara motiveras om den för det första grundas på någon av de hänsyn som anges i artikel 45.3 FEUF(38) eller på tvingande hänsyn till allmänintresset(39) och för det andra om proportionalitetsprincipen iakttas, vilket innebär att begränsningen är ägnad att på ett konsekvent och systematiskt sätt säkerställa förverkligandet av det aktuella målet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.(40)
a) Huruvida det föreligger tvingande hänsyn till allmänintresset
61. Fifa och URBSFA gör gällande att de omtvistade bestämmelserna syftar till att upprätthålla kontraktsmässig stabilitet i den professionella fotbollssektorn samt närmare bestämt till att säkerställa att såväl spelares som klubbars skyldigheter efterlevs.
62. Jag ser inget problem med att godta de åberopade grunderna som tvingande hänsyn till allmänintresset, i den mån de inte utgör syften av rent ekonomisk karaktär.(41) I den mån som kontraktsmässig stabilitet ska bidra till en viss nivå av likvärdiga förutsättningar mellan klubbarna, bör det erinras om att domstolen uttryckligen har erkänt målet att upprätthålla en jämvikt mellan fotbollsklubbarna, genom att bevara en viss grad av jämlikhet och en ovisshet när det gäller resultaten.(42)
b) Proportionalitet
63. När det gäller proportionaliteten måste de omtvistade bestämmelserna på ett konsekvent och systematiskt sätt kunna säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de omtvistade bestämmelserna är proportionerliga. Vid en sådan prövning åligger det Fifa att bevisa att de omtvistade bestämmelserna är proportionerliga.
1) Ändamålsenlighet
64. De omtvistade bestämmelserna förefaller generellt sett sannolikt kunna främja kontraktsmässig stabilitet och sålunda bidra både till stabilitet i fråga om lagens sammansättning i idrottstävlingar och till att uppnå målet om att upprätthålla en viss balans mellan klubbar i idrottstävlingar genom att i viss mån bibehålla lika möjligheter. Det bör här erinras om att det i viss mån rör sig om ett visst särdrag för idrotten i och med att fotbollsklubbar behöver motståndare för att systemet ska fungera.(43)
65. Spelarens och den nya klubbens skyldighet att betala ersättning(44) bör uppmuntra spelare att inte avsluta sina kontrakt utan giltig orsak och avskräcka klubbar från att rekrytera en spelare som i förtid har avslutat sitt kontrakt utan giltig orsak. Detsamma gäller för de sportsliga påföljderna(45) och det internationella transfercertifikatet,(46) som när det inte utfärdas förvärrar spelarens situation genom att det skapas ett tekniskt hinder för att spelaren i fråga ska kunna registreras hos en ny klubb som hör till ett annat förbund.
2) Nödvändighet
66. Vidare får de omtvistade bestämmelserna inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet om kontraktsmässig stabilitet.(47)
i) Ersättning för kontraktsbrott (artikel 17.1 i RSTP)
67. Betalningen av ersättning när ett kontrakt har avslutats utan giltig orsak kan anses vara rimligen nödvändig för att uppnå syftet kontraktsmässig stabilitet. Ersättningen måste dock beräknas på ett sådant sätt att det belopp som ska erläggas av den part som tillskrivs avsaknaden av giltig orsak inte överskrider vad som rimligtvis kan anses vara nödvändigt för att kompensera den andra parten för den skada som åsamkats till följd av kontraktsbrottet samt – i det här fallet spelaren – från att avsluta kontraktet utan giltig orsak.(48)
ii) Solidariskt betalningsansvar (artikel 17.2 i RSTP) och sportsliga påföljder (artikel 17.4 i RSTP)
68. Även om det ur Fifas perspektiv kan vara svårt att förstå skälen som ledde till att den professionella spelarens kontrakt med den tidigare klubben avslutades i förtid när denna spelare rekryteras av en annan klubb, framstår det som att gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det legitima målet om den nya klubben systematiskt hålls ansvarig, i en situation där den nya klubben inte har spelat någon roll för att kontraktet avslutades. Presumtionen i artikel 17.4 i RSTP att den nya klubben har förmått spelaren till kontraktsbrottet framstår som drakonisk, eftersom jag inte ser hur den nya klubben ska kunna bevisa sin ”oskuld”. Även om man som Fifa och kommissionen kan hävda att det är möjligt att göra undantag från tillämpningen av artikel 17.2 i RSTP, i och med att förlikningsnämnden har befogenhet att begränsa tillämpningen av principen om solidariskt betalningsansvar,(49) anser jag att det faktum att förlikningsnämnden tillerkänns ett sådant utrymme för eget skön inte ger spelare och klubbar den rättssäkerhet som krävs, eftersom allt hänger på att ett förfarande skyndsamt kan genomföras, vilket förefaller vara svårt att fastställa.
iii) Internationellt transfercertifikat (artikel 8.2.7 och artikel 8.2.4 b) i bilaga 3 till RSTP)
69. Här medför artikel 8.2.7 i bilaga 3 till RSTP en risk för att det internationella transfercertifikatet inte utfärdas på grundval av ett rent påstående om att spelaren inte har fullgjort villkoren i sitt kontrakt och att klubben har tvingats avsluta kontraktet på grund av spelarens påstådda underlåtenhet att fullgöra sina avtalsskyldigheter. Man kan återigen hävda att systemet har den flexibilitet som krävs, eftersom Fifa, vid en eventuell tvist mellan spelaren och dennes tidigare klubb, på begäran av den nya klubben kan införa provisoriska åtgärder om det föreligger exceptionella omständigheter.(50) Men även dessa element framstår som alltför svaga för att man ska dra slutsatsen att de krävs för att uppnå kontraktsmässig stabilitet.
c) Artikel 15 i stadgan
70. Eftersom vissa av parterna stöder sig på artikel 15 i stadgan, finner jag det lämpligt att undersöka den bestämmelsen i detta förslag till avgörande.
1) Tillämpningsområde: Artikel 51.1 i stadgan
71. Innan jag går in på det materiella tillämpningsområdet för artikel 15 i stadgan måste det dock först klargöras huruvida den artikeln principiellt sett över huvud taget är tillämplig i målet vid den nationella domstolen. Innebär med andra ord Fifas antagande av en text som RSTP att Fifa är bunden av stadgan, särskilt artikel 15?
72. Enligt min uppfattning är svaret ja.
73. Enligt artikel 51.1 i stadgan, som fastställer stadgans tillämpningsområde, riktar sig stadgans bestämmelser, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.
74. Fifa är inte en medlemsstat som införlivar unionsrätten i egentlig mening.
75. Såsom jag har förklarat i ett annat förslag till avgörande kan privata enheter som Fifa, i en situation sådan som den i det aktuella fallet, i funktionellt hänseende inte likställas med en EU-institution, utan med en medlemsstat som försöker motivera en begränsning av en grundläggande rättighet.(51) Domstolen har sedan domen Walrave och Koch(52) konsekvent vidhållit att fördragets bestämmelser gäller för en enhet som Fifa. En sådan enhet behandlas som om den vore en medlemsstat som försöker motivera en begränsning av en grundläggande rättighet (eller, i förekommande fall, en konkurrensbegränsning). I en sådan situation är det följaktligen bara logiskt att stadgans bestämmelser bör vara tillämpliga, i den meningen att de är bindande för enheten. Om domstolen inte hade några problem med att tillämpa artikel 45 FEUF horisontellt på en enhet som Fifa, måste med andra ord detsamma gälla för tillämpningen av stadgan.(53)
76. Begreppet ”som tillämpar unionsrätten” har klargjorts i domstolens dom i målet Åkerberg Fransson(54), där domstolen utgick från förklaringarna till stadgan och fann att kravet att respektera de grundläggande rättigheter som fastställts inom ramen för unionen endast var bindande för medlemsstaterna när de fattar beslut inom tillämpningsområdet för unionsrätten.(55) Domstolen slog sedan fast att eftersom de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan ska respekteras när nationella bestämmelser omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, finns det inga situationer som omfattas av unionsrätten utan att de grundläggande rättigheterna är tillämpliga. Att unionsrätten är tillämplig innebär att de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan ska iakttas.(56)
77. Jag anser att en sådan ”princip om att det omvända ska gälla” ligger helt i linje med syftet med artikel 51 i stadgan, nämligen att säkerställa att rättigheterna i stadgan iakttas inom unionsrättens tillämpningsområde.
78. Vidare skulle jag vilja erinra om långvarig rättspraxis, både före(57) och efter(58) stadgans ikraftträdande, enligt vilken en medlemsstat som försöker åberopa en grund för att motivera en begränsning av en grundläggande rättighet också måste följa unionens grundläggande rättigheter.
79. Mot bakgrund av det ovan anförda ser jag inte något skäl till att stadgans bestämmelser i det här fallet inte skulle tillämpas så att enskilda personer kan åberopa dem mot en enhet som Fifa.(59)
80. Avslutningsvis skulle jag vilja komma med en annan kort kommentar om metodik. Mot bakgrund av ovanstående utläggningar anser jag att det vore lämpligt att undersöka de omtvistade bestämmelsernas förenlighet med stadgan i samband med analysen av den motivering som har lagts fram av Fifa och URBSFA. I detta avseende ställer jag mig helt bakom generaladvokat Saugmandsgaard Øes ståndpunkt att ”när domstolen prövar nationell lagstiftning med hänsyn till de fria rörligheterna kan ett påstått åsidosättande av en grundläggande rättighet som garanteras i stadgan inte prövas oberoende av frågan huruvida dessa friheter har åsidosatts”.(60) Det räcker här att tillägga att det också är på detta sätt som domstolen hittills verkar ha agerat: frågor som rör grundläggande rättigheter i mål om fri rörlighet behandlas inom ramen för motiveringen av begränsningen.(61)
2) Materiella krav i artikel 15 i stadgan
81. Jag skulle redan i detta skede vilja konstatera att det inte finns något i den följande analysen av artikel 15.1 i stadgan(62) som på något väsentligt sätt kommer att skilja sig från analysen av artikel 45 FEUF.
82. I ett fall som förevarande ska för det första den (grundläggande och individuella) subjektiva ekonomiska rättighet som föreskrivs i artikel 45 FEUF(63) betraktas som funktionellt likvärdig med artikel 15 i stadgan(64) och jag ska därför begränsa mig till överläggningarna ovan, för fullständighetens skull.(65) I det här sammanhanget avser jag att peka på potentiella problem som kommer att behöva lösas av domstolen i något skede.
83. För det första fastställs rätten att välja och utöva ett yrke, vilket också redan framgår av lydelsen i artikel 15.1 i stadgan.(66) Givet att de omtvistade bestämmelserna gäller utövandet av fotbollsspelarnas yrke omfattas de av det skydd som ges genom artikel 15.1 i stadgan.
84. För det andra: vad gäller en möjlig begränsning av rätten att utöva ett yrke fastställs i artikel 52.1 i stadgan att varje begränsning av stadgans rättigheter ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i de rättigheterna. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast införas om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.
85. För det första måste man undersöka huruvida RSTP ska betraktas som ”lag”, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.(67) Här skulle det intuitiva och enligt min mening också övertygande svaret vara att på en abstrakt nivå kan bestämmelser av samma slag som RSTP utgöra en ”lag”, även här enligt ett resonemang som är analogt med det som beskrevs ovan för artikel 51.1 i stadgan: när en akt från Fifa eller URBSFA bedöms ligga i stadgans tillämpningsområde i en situation sådan som den i det aktuella fallet betraktas dessa bestämmelser som ”lag”, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan. Jag skulle med andra ord välja ett funktionellt tillvägagångsätt vad gäller definitionen av begreppet ”lag” och betrakta RSTP som ”materiell lag”, eftersom den är formulerad och avsedd att vara tillämplig på ett abstrakt sätt. Även om jag är medveten om den konstitutionella betydelsen av en sådan slutsats, som definitivt skulle förtjäna att undersökas grundligare i en situation där artikel 15 i stadgan inte som i förevarande fall ”konsumeras” av artikel 45 FEUF, anser jag att detta är en konsekvens av att den sistnämnda bestämmelsen utvidgas till att omfatta enheter som Fifa.
86. Vidare måste de aktuella reglerna vara tillgängliga på lämpligt sätt och utformas med nödvändig precision. (68) Jag anser att så är fallet vad gäller RSTP.
87. Slutligen, vad gäller den återstående prövningen av begränsningen (identifiering av en motiverande grund, proportionalitet), givet att den är funktionellt likvärdig med artikel 45 FEUF, kan jag hänvisa till ovanstående överväganden i detta förslag till avgörande.
IV. Förslag till avgörande
88. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons, Belgien,) har ställt på följande sätt:
1) Artikel 101 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för regler som har antagits av en organisation med ansvar för att organisera fotbollstävlingar på internationell nivå och genomförts både av den organisationen och av dess nationella fotbollsförbund som är medlemmar i organisationen, som föreskriver att en spelare och en klubb som önskar anställa honom eller henne är solidariskt betalningsansvariga för den ersättning som ska betalas till den klubb med vilken spelarens kontrakt har avslutats utan giltig orsak samt att ett förbund vilket spelarens tidigare klubb tillhör ska ha rätt att vägra att utfärda det internationella transfercertifikat som krävs för att spelaren ska kunna anställas av en ny klubb, om det föreligger en tvist mellan den tidigare klubben och spelaren, om det visas för det första att dessa beslut av företagssammanslutningar kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och för det andra visas att dessa regler, oavsett om de har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen mellan professionella fotbollsklubbar, om det inte i det andra av dessa scenarier styrks genom övertygande argument och belägg, såvida det inte, i det andra fallet, genom övertygande argument och bevisning visas att de är motiverade av ett eller flera legitima syften och absolut nödvändiga för detta ändamål.
2) Artikel 45 ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av regler som har antagits av en organisation med ansvar för att organisera fotbollstävlingar på internationell nivå och som har genomförts både av den organisationen och av dess nationella fotbollsförbund som är medlemmar i organisationen
– som föreskriver att en spelare och en klubb som önskar anställa honom eller henne är solidariskt betalningsansvariga för den ersättning som ska betalas till den klubb med vilken spelarens kontrakt har avslutats utan giltig orsak, om det inte kan styrkas att det verkligen är möjligt att inom en rimlig tidsram låta bli att tillämpa denna princip när det kan fastställas att den nya klubben inte varit involverad i att spelarens kontrakt sagts upp i förtid utan giltig orsak,
– som föreskriver att ett förbund vilket spelarens tidigare klubb tillhör har rätt att vägra att utfärda det internationella transfercertifikat som krävs för att spelaren ska kunna anställas av en ny klubb, om det föreligger en tvist mellan den tidigare klubben och spelaren, om det inte kan styrkas att effektiva, verkliga och skyndsamma provisoriska åtgärder kan vidtas i en situation där det har förekommit ett rent påstående om att spelaren inte har fullgjort villkoren i sitt kontrakt och att klubben har tvingats avsluta kontraktet på grund av spelarens påstådda underlåtenhet att fullgöra sina avtalsskyldigheter.