PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 23 november 2010

Mål F-65/09

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Allvarlig sjukdom – Invändning om rättsstridighet av de kriterier som fastställts av medicinska rådet – Avslag på ansökningar om ersättning för sjukvårdskostnader”

Saken: Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och 152 EA, varigenom Luigi Marcuccio för det första yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 5 augusti 2008, som antogs för att följa den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 10 juni 2008 i mål T‑18/04, Marcuccio mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, att avslå hans begäran om 100 procentig ersättning av de sjukvårdskostnader han haft för att behandla de åkommor han är sjukskriven för sedan den 4 januari 2002, för det andra ogiltigförklaring av beslutet att avslå hans klagomål mot beslutet, och för det tredje att kommissionen ska förpliktas att utge 25 000 euro i ersättning för den skada han anser sig ha lidit på grund av besluten.

Avgörande: Talan ogillas. Luigi Marcuccio ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Förberedande rättsakt – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)

2.      Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Allvarlig sjukdom – Fastställande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel  72, gemensamma regler om sjukförsäkring, bilaga I, punkt IV, § 1)

3.      Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Allvarlig sjukdom – Fastställande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel  72,  gemensamma regler om sjukförsäkring)

4.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – ansökan om att en viss patologi ska erkännas som allvarlig sjukdom – Beslut att neka som grundas på ett medicinskt yttrande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel  72)

5.      Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Allvarlig sjukdom – Fastställande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel  72.1)

1.      Endast sådana rättsakter eller åtgärder som har tvingande rättsverkningar vilka kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra hans rättsliga ställning anses gå honom emot.

Rättsakter som förbereder ett beslut anses inte utgöra en rättsakt som går någon emot. Det är först då talan väcks mot det beslut som förfarandet utmynnade i som tjänstemannen kan göra gällande fel i tidigare rättsakter som hänger nära samman med beslutet. Även om vissa rent förberedande åtgärder kan gå en tjänsteman emot då de kan påverka innehållet i en senare rättsakt mot vilken talan kan väckas, kan de dock inte vara föremål för en självständig talan och måste bestridas i samband med en talan mot rättsakten.

Vad beträffar ett förfarande enligt artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna i syfte att en sjukdom ska erkännas som allvarlig sjukdom enligt denna bestämmelse, är det fastställt att enligt reglerna om sjukförsäkring fattas det slutgiltiga beslutet av tillsättningsmyndigheten, eller av det behöriga avräkningskontoret om tillsättningsmyndigheten gett kontoret detta i uppdrag, efter yttrande av avräkningskontorets förtroendeläkare. Det är först då beslutet fattas och inte i samband med företroendeläkarens yttrande som sökandens situation påverkas.

(se punkterna 41–43)

Hänvisning till

Domstolen: 11 juli 1968, Van Eick mot kommissionen, 35/67, REG 1968, s. 481, 500, 10 december 1969, Grasselli mot kommissionen, 32/68, REG 1969, s. 505, punkterna 4–7; 24 maj 1988, Santarelli mot kommissionen, 78/87 och 220/87, REG 1988, s. 2699, punkt 13

Förstainstansrätten: 22 mars 1995, Kotzonis mot CES, T‑586/93, REG 1995, s. II‑665, punkt 28;  25 oktober 1996, Lopes mot domstolen, T‑26/96, REGP 1996, s. I‑A‑487 och II‑1357, punkt 19

2.      Lagenlighetsprövningen av de allmänna kriterier som det medicinska rådet fastställt för att fastställa om en patologi ska anses som en allvarlig sjukdom i enlighet med bilaga I, avsnitt IV, punkt 1 i reglerna om sjukförsäkring för tjänstemän i Europeiska unionen, vilka antagits med verkställande av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, innebär inte enbart en medicinsk bedömning som undgår personaldomstolens kontroll. Det rör sig inte här om att analysera huruvida en medicinsk bedömning som gjorts i ett visst fall, till exempel fastställd diagnos eller av läkare föreskriven behandling, är lämplig eller inte. I stället ska personaldomstolen pröva huruvida åtgärder av allmän räckvidd som vidtagits med tillämpning av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna motsvarar lagstiftarens avsikt, det vill säga att sjukdomar ”av lika allvarlig art” som dem som nämns i nämnda artikel ska kunna erkännas som allvarliga. En sådan legalitetskontroll förutsätter emellertid medicinska överväganden, som en domstol inte är mest lämpad att göra, vilket motiverar att domstolsprövningen begränsas till att korrigera de eventuella uppenbara fel som åtgärderna av allmän räckvidd som vidtagits med tillämpning av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna kan vara behäftade med.

(se punkt 50)

Hänvisning till

Domstolen: 8 mars 1988, Brunotti mot kommissionen, 339/85, REG 1988, s. 1379

Förstainstansrätten: 26 oktober 1993, Reinarz mot kommissionen, T‑6/92 och T‑52/92, REG 1993, s. II‑1047, punkterna 54–57

Personaldomstolen: 11 juli 2007, Wils mot parlamentet, F‑105/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑207 och II‑A‑1‑1187, punkterna 68–71, och där angiven rättspraxis; 18 september 2007, Botos mot kommissionen, F‑10/07, REGP 2007, s. I‑A‑1‑243och II‑A‑1‑1345, punkterna 39–41 och 62–76

3.      De sjukdomar som avses i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna kan i vissa fall ha särskilt allvarliga fysiska och psykiska verkningar, varaktiga eller kroniska, som ställer krav på tung behandling vilket i sin tur innebär att den föregående diagnosen måste vara klart fastställd, vilket förutsätter särskilda analyser och utredningar. Nämnda sjukdomar kan även utsätta den berörda personen för risk för allvarliga handikapp.

Det följer klart av såväl artikel 72 i tjänsteföreskrifterna som av de villkor för att erkänna en sjukdom såsom allvarlig enligt reglerna om om sjukförsäkring för tjänstemän i Europeiska unionen att ett sådant erkännande är underställt en undersökning av den berörda personens hälsa och vissa villkor för att behandla den aktuella patologin.

I artikel 72 i tjänsteföreskrifterna fastställs nämligen inte enbart en förteckning med allvarliga sjukdomar, som i sig i princip och rent abstrakt anses som allvarliga, oavsett den berörda personens situation. I artikel 72 föreskrivs att andra sjukdomar kan anses vara av lika allvarlig art av tillsättningsmyndigheten. Erkännande av dessa andra allvarliga sjukdomar är beroende av en detaljerad hälsoundersökning av den berörda personen, som görs med stöd av en rapport från vederbörandes behandlande läkare som utförs utifrån kriterier som fastställs av det medicinska rådet. Samtliga dessa kriterier innebär en noggrann analys av den berördes situation.

(se punkterna 52, 55 och 56)

4.      Ett beslut varigenom en institution avslår en begäran om att en viss patologi ska erkännas som allvarlig sjukdom, genom hänvisning till förtroendeläkarens yttrande enligt vilket två av de kumulativa kriterierna för att en patologi ska anses som en allvarlig sjukdom inte var uppfyllda, ska visa de skäl av faktisk och rättslig natur som medförde att den berördes patologi inte kunde anses som en allvarlig sjukdom. En sådan motivering genom hänvisning kan godtas, även om den är kortfattad, i synnerhet när det beslut som sökanden bestrider har fattats inom ramen för ett regelverk som sökanden redan känner till på grund av att han tidigare vidtagit inlett liknande förfaranden. Att en sådan motivering är kortfattad utgör inte hinder för den kontroll som personaldomstolen ska utöva över sådana beslut.

(se punkterna 61 och 62)

Hänvisning till

Domstolen : 19 november 1998, Parlamentet mot Gaspari, C‑316/97 P, REG 1998, s. I‑7597, punkterna 26–29

Förstainstansrätten: 9 september 2008, Marcuccio mot kommissionen, T‑143/08, REGP 2008, s. I‑A‑2‑47 och II‑A‑2‑321; 11 maj 2000, Pipeaux mot parlamentet, T‑34/99, REGP 2000, s. I‑A‑79 och II‑337, punkt 8

5.      Det följer redan av lyselsen i artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna att endast särskilt allvarliga sjukdomar kan ge rätt till 100 procent ersättning för de vårdkostnader som sammanhänger härmed. Det allmänna och oprecisa begreppet mentalsjukdom som nämns i artikeln kan således endast avse sjukdomar som objektivt sett är av viss allvarlig art, och inte alla psykologiska eller psykiatriska problem oavsett hur allvarliga de är. Vad gäller denna typ av sjukdom saknas det därför anledning att tro att lagstiftaren hade för avsikt att välja en mindre strikt definition än för psykologiska sjukdomar.

Då det i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna inte närmare preciseras vilka sjukdomar som ska anses som mentalsjukdom i den mening som avses i denna bestämmelse, ankommer det på administrationen att i varje enskilt fall, utifrån de kriterier för definition av vad som är en allvarlig sjukdom som det medicinska rådet ställt upp, pröva om den mentala sjukdom eller de psykologiska besvär som en tjänsteman lider av kan anses vara av särkilt allvarlig art. Endast allvarlig sjukdom ger rätt till en 100 procentig ersättning av sjukvårdskostnaderna.

Enbart det förhållandet att tjänstemannen lider av en sådan sjukdom innebär inte per automatik att vederbörande medges rätt till 100 procentig ersättning av sjukvårdskostnaderna för denna sjukdom.

(se punkterna 70, 71 och 73)