Mål T‑17/12

Moritz Hagenmeyer

och

Andreas Hahn

mot

Europeiska kommissionen

”Konsumentskydd – Förordning (EG) nr 1924/2006 – Hälsopåståenden om livsmedel – Beslut att inte godkänna ett påstående om minskad sjukdomsrisk – Angivande av en riskfaktor – Huruvida förfarandet för godkännande av påståenden om minskad sjukdomsrisk är lagenligt – Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad – Villkoret direkt och personligen berörd – Upptagande till sakprövning – Proportionalitet – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (femte avdelningen) av den 30 april 2014

1.      Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad – Krav på ett faktiskt intresse – Talan om ogiltigförklaring av ett beslut om avslag på en individuell ansökan om godkännande av ett påstående om minskad sjukdomsrisk – Upptagande till sakprövning

(Artikel 263 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006, artikel 14.1 a och 4.15; kommissionens förordning nr 1170/2011, bilagan)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Förordning av kommissionen genom vilken en individuell ansökan om godkännande, vilken ingetts i enlighet med förfarandet för godkännande av ett påstående om minskad sjukdomsrisk, avslås – Talan väckt av den som ansökt om nämnda godkännande – Upptagande till sakprövning

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006, artikel 15; kommissionens förordning nr 1170/2011, bilagan)

3.      Tillnärmning av lagstiftning – Näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel –Förordning nr 1924/2006 – Påstående om minskad sjukdomsrisk – Ansökan om godkännande av ett påstående – Den sökandes skyldighet att ange en riskfaktor för utveckling av en sjukdom

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006, artiklarna 2.2 punkt 6 samt 14.1 a och 14.2)

4.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan

(Domstolens stadga, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

5.      Tillnärmning av lagstiftning – Näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel – Förordning nr 1924/2006 – Påstående om minskad sjukdomsrisk – Tillståndsförfarande – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006, artiklarna 10.1, 14.1 a och 17.1)

6.      Tillnärmning av lagstiftning – Näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel – Förordning nr 1924/2006 – Påstående om minskad sjukdomsrisk – Ansökan om godkännande av ett påstående – Enskild och allmän karaktär – Valet av rättslig form för beslutet överlåts på kommissionen

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006, artikel 17.1–17.4)

7.      Tillnärmning av lagstiftning – Näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel – Förordning nr 1924/2006 – Påstående om minskad sjukdomsrisk – Tillståndsförfarande – Fördelningen av behörighet mellan unionen och de behöriga nationella myndigheterna

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006, artikel 16.1 andra meningen)

8.      Tillnärmning av lagstiftning – Näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel – Förordning nr 1924/2006 – Påstående om minskad sjukdomsrisk – Tillståndsförfarande – Överskridande av en tidsfrist – Inverkan på beslutets lagenlighet – Villkor

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006, artiklarna 15.2 a i, 16.1 och 17.1)

9.      Tillnärmning av lagstiftning – Näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel – Förordning nr 1924/2006 – Påstående om minskad sjukdomsrisk – Tillståndsförfarande – Sökandens rätt att inge synpunkter till den institution som ska ge sitt godkännande – Räckvidd

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1924/2006, artikel 16.6 andra stycket)

10.    Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Kommissionens beslut att avslå en ansökan om godkännande att använda ett hälsopåstående

(Artikel 296 andra stycket FEUF; kommissionens förordning nr 1170/2011)

1.      I den mån som en person som väcker talan måste styrka att denne har ett faktiskt intresse av att rättsakten ogiltigförklaras och följaktligen inte kan åberopa en framtida oviss ställning, har en person som, med iakttagande av tillämpliga bestämmelser och som rent allmänt har hänvisat till sökande, ansökt om ett godkännande av ett påstående om minskad sjukdomsrisk uppenbarligen ett intresse av att begära ogiltigförklaring av ett beslut om att neka sådant godkännande.

(punkterna 38, 39, 44 och 45)

2.      I enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF kan en fysisk eller juridisk person till vilken en rättsakt inte är riktad endast väcka talan mot rättsakten om personen direkt eller personligen berörs av den. En kommissionsförordning som har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning och i vilken en ansökan om tillstånd definitivt avslås genom förfarandet för godkännande av ett påstående om minskad sjukdomsrisk, på grundval av förordning nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel, påverkar direkt den sökande i den mån som lagstiftarens avsikt var att alla fysiska och juridiska personer skulle kunna ge in en ansökan om godkännande i enlighet med artikel 15 i nämnda förordning och det slutliga beslutet att avslå ansökan om godkännande återfinns i den angripna förordningen, som utgör den sista delen i godkännandeförfarandet. Den angripna förordningen berör dessutom sökanden personligen då denne gett in en individuell ansökan om godkännande.

(punkterna 50, 51, 56 och 61)

3.      För att ett påstående om minskad sjukdomsrisk, i den mening som avses i artikel 2.2 punkt 6 i förordning nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel, ska kunna godkännas krävs att, utöver en sjukdom, en riskfaktor för utveckling av denna sjukdom anges, vilken enligt sökanden skulle minskas väsentligt. Lagstiftaren har nämligen i artikel 14.2 i förordning nr 1924/2006 medgett att en mängd riskfaktorer finns för en sjukdom. Enligt denna bestämmelse ska märkningen, eller om ingen sådan märkning finns, presentationen eller reklamen i fråga om påståenden om minskad sjukdomsrisk också innehålla ett uttalande om att en mängd riskfaktorer finns för den sjukdom som påståendet avser och att en ändring av en av dessa riskfaktorer kan, men inte behöver, ha en positiv effekt. Om sökanden inte hade angett en sjukdom eller en konkret riskfaktor kan kommissionen följaktligen inte bedöma vilken riskfaktor för utveckling av vilken sjukdom som väsentligt skulle minskas genom det agerande som utgör föremål för påståendet. Det räcker att angivandet av en riskfaktor i vart fall underförstått framgår av den föreslagna formuleringen av påståendet eller av de handlingar som åtföljer ansökan om godkännande.

(punkterna 73 och 75)

4.      Se beslutet.

(punkterna 99 och 122)

5.      Artiklarna 10.1, 14.1 a och 17.1 i förordning nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel är inte uppenbart olämpliga i förhållande till de syften som institutionerna eftersträvar. Nämnda bestämmelser är följaktligen inte rättsstridiga på grund av att de åsidosätter proportionalitetsprincipen.

De bestämmelser som antagits med stöd av det system som föreskrivs i direktiv 2000/13 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel, vilket gällde fram till antagandet av förordning nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel kan emellertid inte, i förhållande till de syften som eftersträvas, anses vara lika ändamålsenliga som de aktuella bestämmelserna i nämnda förordning.

(punkterna 113 och 121)

6.      Av de ord som används i artikel 17 i förordning nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel följer att denna bestämmelse anger de olika leden i det förfarande som kommissionen ska följa för att anta ett slutligt beslut om en ansökan om tillstånd att använda ett påstående enligt artikel 14 i denna förordning. Däremot anges inte närmare vilken rättslig form nämnda beslut ska ha. Valet av rättslig form för den rättsakt som ska antas har lagstiftaren överlåtit på kommissionen som ska bifalla eller avslå ansökan.

Det strider inte mot systematiken i det förfarande som avses att anta en förordning, som har allmän räckvidd. Godkännandeförfarandet avser i och för sig en individuell ansökan. Icke desto mindre får hälsopåståenden som godkänts av kommissionen användas av alla livsmedelsföretagare enligt artikel 17.5 i förordning nr 1924/2006. Med beaktande av att denna bestämmelse föreskriver allmängiltiga verkningar (erga omnes) har det aktuella godkännandeförfarandet dubbel karaktär, nämligen individuell och allmän karaktär.

(punkterna 127, 130 och 131)

7.      Den omständigheten att den behöriga nationella myndigheten under det administrativa förfarandet uttalade sig om kraven angående giltigheten av ansökan om godkännande av ett påstående innebär inte att förfarandet är felaktigt. Av artikel 16.1 första meningen i förordning nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel följer nämligen att den behöriga nationella myndigheten i vart fall också ansvarar för att det finns en giltig ansökan. Ansökan ska uppfylla formkraven och de materiella kraven i nämnda förordning, däribland kravet på att en riskfaktor ska vara angiven.

(punkterna 136 och 138)

8.      Se beslutet.

(punkt 160)

9.      Se beslutet.

(punkt 165)

10.    Se beslutet.

(punkterna 173, 175 och 177–179)