FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen)

den 15 mars 2007

Mål T‑402/03

Georgios Katalagarianakis

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Tillsättning – Omprövning av beslut om placering i lönegrad och löneklass – Tillämpning av domstolens rättspraxis – Artikel 5, artikel 31.2, artikel 32 andra stycket, artiklarna 45 och 62 i tjänsteföreskrifterna”

Saken: Talan om ogiltigförklaring av kommissionen beslut om omprövning, genom vilket sökanden vid rekryteringen placerades i löneklass 1 i lönegrad A6, och från och med den 1 april 2000 i löneklass 3 i lönegrad A5, samt genom vilket beslutets ekonomiska verkan begränsades till att gälla från och med den 5 oktober 1995.

Avgörande: Kommissionens beslut av den 14 april 2003 ogiltigförklaras i den del beslutet innebär att den ekonomiska verkan begränsas till att gälla från och med den 5 oktober 1995. Kommissionen skall utföra en jämförelse av kvalifikationer med avseende på sökanden och de tjänstemän som befordrats till lönegrad A5 vid varje befordringsförfarande sedan den 1 maj 1993. Efter att denna jämförelse gjorts och om kommissionen inte har möjlighet att befordra sökanden till en löneklass som visat sig vara lämplig, anmodas parterna att försöka uppnå en överenskommelse i form av en skälig ersättning. Parterna skall inom tre månader från det att denna dom meddelas underrätta personaldomstolen om vilken ersättning de kommit överens om eller, om de inte har kunnat enas, om sina respektive förslag till ersättning av den skada som lidits. Talan ogillas i övrigt. Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Beslut om placering i lönegrad och löneklass – Motiveringsskyldigheten skall uppfyllas senast i samband med avslag på ett klagomål

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket, 31.2, 32 andra stycket och 90.2)

2.      Tjänstemän – Rekrytering – Placering i lönegrad och löneklass

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 31.2 och 32 andra stycket)

3.      Tjänstemän – Rekrytering – Likabehandling – Placering i löneklass

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 5.3, 31.2 och 32 andra stycket)

4.      Tjänstemän – Rekrytering – Placering i lönegrad

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 31.2, 45.1 och 62 första stycket)

5.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Fel i tjänsten

1.      Motiveringen av ett beslut om placering i lönegrad och löneklass kan ges då beslut fattas om klagomålet. Det är därvid tillräckligt att motiveringen omfattar den omständigheten att villkoren för ett riktigt förfarande enligt tjänsteföreskrifterna är uppfyllda samt en individuell och relevant motivering av det beslut som fattats med avseende på den berörda tjänstemannen.

Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att i ett beslut om avslag på ett klagomål avseende ett beslut om en tjänstemans placering i en högre lönegrad inom tjänsteklassen ange vilken utbildning och särskild yrkeserfarenhet som är nödvändig för att få tillgodoräkna sig tjänstetid vid placering i löneklass inom den högre lönegraden. Med beaktande av dels tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning vid beslut om placering i lönegrad, dels den kasuistiska karaktären hos bedömningen av de särskilda krav på utbildning och yrkeserfarenhet som skall vara uppfyllda för att bli omplacerad i en högre lönegrad inom tjänsteklassen, är tillsättningsmyndigheten inte skyldig att generellt definiera den utbildning och den yrkeserfarenhet som krävs för att få tillgodoräkna sig tjänstetid vid placering i löneklass inom den aktuella lönegraden.

(se punkterna 39, 42 och 43)

Hänvisning till förstainstansrätten den 17 december 2003, T‑133/02, Chawdhry mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑329 och II‑1617, punkt 121; förstainstansrätten den 26 oktober 2004, T‑55/03, Brendel mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑311 och II‑1437, punkt 120; förstainstansrätten
den 16 februari 2005, T‑284/03, Aycinena mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑29 och II‑125, punkt 33; förstainstansrätten den 15 november 2005, T‑145/04, Righini mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑349 och II‑1547, punkt 55

2.      Tillsättningsmyndigheten innehar ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning, inom den ram som fastställts genom artiklarna 31 och 32 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, för att bedöma tidigare förvärvad yrkeserfarenhet hos en person som har rekryterats som tjänsteman, med avseende på såväl yrkeserfarenhetens karaktär och varaktighet som i vilken mån den överensstämmer med de krav som ställs för den tjänst som skall tillsättas. Av detta följer att förstainstansrätten vid sin prövning av ett beslut om placering i löneklass av en tjänsteman som tillsatts i den högre lönegraden i tjänsteklassen inte kan ersätta nämnda myndighets bedömning med sin egen.

Då denna myndighet har beaktat en nyrekryterad tjänstemans utbildning och särskilda yrkeserfarenhet i samband med placeringen, vid dennes rekrytering, av vederbörande i den högre lönegraden i tjänsteklassen, kan myndigheten finna att nämnda tjänsteman inte kan göra anspråk på en högre löneklass inom denna lönegrad, eftersom dennes utbildning och yrkeserfarenhet togs i beräkning vid fastställande av tjänstemannens lönegrad.

(se punkterna 59 och 61)

Hänvisning till domstolen den 5 oktober 1988, 314/86 och 315/86,
De Szy Tarisse och Feyaerts mot kommissionen, REG 1988, s. 6013, punkt 26; förstainstansrätten den 7 februari 1991, T‑2/90, Ferreira de Freitas mot kommissionen, REG 1991, s. II‑103, punkt 56; Aycinena mot kommissionen, ovannämnd, punkt 72

3.      Med hänsyn till att de tjänstemän som har rekryterats i den högre lönegraden i deras tjänsteklass och de som har rekryterats i den lägre lönegraden i deras tjänsteklass inte befinner sig i samma faktiska och rättsliga situation, skall den omständigheten att de tjänstemän som har rekryterats i den lägre lönegraden kan placeras en högre löneklass medan de som har rekryterats i den högre lönegraden i förekommande fall inte kan placeras i en högre löneklass, inte anses utgöra en skillnad i behandling av nämnda tjänstemän.

(se punkt 71)

4.      Genom att i samband med granskningen av en tjänstemans placering i lönegrad vid dennes rekrytering skilja mellan en ändring av placeringen, som gäller från tjänstemannen tillsättning, och de ekonomiska verkningarna av detta beslut, vilka skall träda i kraft vid ett senare datum, begränsar tillsättningsmyndigheten på ett skönsmässigt sätt den berördes rätt till ersättning för tidsperioden mellan dessa två datum. Detta är en personlig rätt som säkerställs i tjänsteföreskrifterna och som enbart kan begränsas genom uttryckliga bestämmelser i tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 62 första stycket i dessa.

Tillsättningsmyndigheten bortser, genom att göra en sådan åtskillnad, dessutom från skillnaden mellan en begäran om omplacering i lönegrad som syftar till en ändring av den ursprungliga placeringen i lönegrad som gjordes när tjänstemannen tillsattes, och en befordran, som enligt artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna innebär att tjänstemannen under sin karriär flyttas upp till den närmast högre lönegraden i den kategori som han tillhör.

Den omständigheten att det ursprungliga beslutet om placering inte överklagades inom tidsfristerna för talans väckande saknar i detta avseende betydelse eftersom beslutet om omplacering i en högre lönegrad vid tillsättningen, med tillämpning av domen i mål C‑389/98 P, Gevaert mot kommissionen, är ämnat att, i alla dess verkningar, ersätta det ursprungliga beslutet om placering.

(se punkterna 80, 84, 85, 87, 88 och 90)

Hänvisning till domstolen den 11 januari 2001, C‑389/98 P, Gevaert mot kommissionen, REG 2001, s. I‑65, punkt 39; förstainstansrätten den 27 juni 2001, T‑214/00, X mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑143 och II‑663, punkt 29

5.      Den omständigheten att tillsättningsmyndigheten, innan den beslutar om befordring, vid flera bedömningar av meriter inte har beaktat en tjänsteman vars placering i lönegrad vid rekryteringen myndigheten reviderade endast vid ett senare tillfälle, utgör ett fel i tjänsten som kan medföra skadeståndsansvar, enligt domen i mål C‑389/98 P, Gevaert mot kommissionen. Genom att gå tillväga på detta sätt berövar myndigheten nämligen den berörde från en möjlighet att få sin ansökan beaktad vid relevanta befordringsomgångar.

Trots ett sådant fel uppstår dock myndighetens faktiska skadeståndsansvar inte förrän det har fastställts att den påstådda skadan faktiskt föreligger och vad dess omfattning är. För att fastställa skadans omfattning är det i förevarande fall nödvändigt att jämföra sökandens meriter med de meriter som andra tjänstemän besitter, vilka befordrades i samband med de befordringsomgångar som i strid med gällande bestämmelser inte omfattade sökanden. Detta skall göra det möjligt att fastställa huruvida sökanden faktiskt inte medtagits i en befordringsomgång som han med rätta kunde förvänta sig och i så fall fastställa storleken på den skada sökanden därvid lidit.

(se punkterna 101–106)

Hänvisning till förstainstansrätten den 12 december 1996, T‑99/95, Stott mot kommissionen, REG 1996, s. II‑2227, punkt 72