Language of document : ECLI:EU:C:2022:307

Mål C804/21 PPU

C
och
CD

mot

Syyttäjä

(begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen (Finland))

 Domstolens dom (andra avdelningen) av den 28 april 2022

”Begäran om förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 23.3 – Krav på att den verkställande rättsliga myndigheten ska vidta åtgärder – Artikel 6.2 – Polismyndighet – Omfattas inte – Force majeure – Begrepp – Rättsliga hinder för överlämnande – Rättsliga åtgärder som vidtagits av den eftersökta personen – Ansökan om internationellt skydd – Omfattas inte – Artikel 23.5 – De tidsfrister som föreskrivs för överlämnande har löpt ut – Följder – Försättande på fri fot – Skyldighet att vidta varje annan nödvändig åtgärd för att förhindra avvikande”

1.        Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Tidsfrist för överlämnande av den eftersökta personen – Fastställande av en ny tidpunkt för överlämnande om det är omöjligt att överlämna personen inom den föreskrivna fristen till följd av force majeure – Begreppet force majeure – Restriktiv tolkning – Rättsliga hinder för överlämnande till följd av att den eftersökta personen har vidtagit rättsliga åtgärder med stöd av lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten – Force majeure föreligger inte – Följder – Tidsfristerna för överlämnande har inte skjutits upp

(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 23.3)

(se punkterna 44–49, 51 och 58 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Kravet på att en verkställande rättslig myndighet ska ingripa i den mening som avses i artikel 23.3 i rambeslutet – Ingripande av polismyndigheten i den verkställande medlemsstaten – Otillåtlighet – Följder – Fristerna för att överlämna den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern har löpt ut – Försättande av personen på fri fot – Skyldighet för den verkställande medlemsstaten att fullfölja förfarandet för verkställighet av den europeiska arresteringsordern – Behörig myndighet i den medlemsstaten som är skyldig att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att undvika att personen avviker, med undantag för frihetsberövande åtgärder

(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, skälen 8 och 9, artiklarna 6, 7, 15.1 och 23)

(se punkterna 61–63, 66–69 och 71–76 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

I maj 2015 utfärdade en rumänsk rättslig myndighet europeiska arresteringsorder mot C och CD, två rumänska medborgare (nedan kallade de berörda), för verkställighet av frihetsberövande påföljd. År 2020 greps och häktades de berörda i Finland på grundval av dessa europeiska arresteringsorder. I april 2021 beslutade Högsta domstolen (Finland) att dessa skulle överlämnas till de rumänska myndigheterna och centralkriminalpolisen (Finland) fastställde ett första datum för överlämnande till den 7 maj 2021. Detta överlämnande misslyckades emellertid på grund av att de berörda personerna hade överklagat till samma domstol. Innan Högsta domstolen (Finland) ogillade överklagandet den 31 maj 2021 hade den nämligen tillfälligt förbjudit verkställighet av beslut om överlämnande. En andra tidpunkt för överlämnande fastställdes till den 11 juni 2021, men flyttades på nytt till följd av att det var omöjligt att anordna en lufttransport i enlighet med överenskommen tidsplan. Det tredje datum som fastställts för överlämnandet, i slutet av juni 2021, medförde inte att de berörda personerna överlämnades, på grund av att de ansökt om internationellt skydd i Finland.

De berörda väckte då talan vid Helsingfors tingsrätt (Finland) och yrkade att de skulle försättas på fri fot och att överlämnandet av dem skulle skjutas upp på grund av deras ansökningar om internationellt skydd. Nämnda domstol avvisade talan. I detta sammanhang vill Högsta domstolen (Finland), till vilken avgörandena från Helsingfors tingsrätt har överklagats, för det första få klarhet i begreppet force majeure, vilket enligt artikel 23.3 i rambeslut 2002/584(1) tillåter att överlämnandet av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder skjuts upp. Den hänskjutande domstolen, som ställs inför de hinder som föreskrivs i finländsk rätt, frågar sig särskilt om rättsliga hinder, såsom ett förbud mot verkställighet av beslut om överlämnande under ett domstolsförfarande eller inlämnandet av en ansökan om internationellt skydd, kan utgöra force majeure i den mening som avses i denna bestämmelse. För det andra frågar sig den hänskjutande domstolen vilka processuella regler som ska tillämpas vid bedömningen av huruvida force majeure föreligger, med hänsyn till den centrala roll som centralkriminalpolisen har vid verkställigheten av överlämnandet.

I förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande besvarar EU-domstolen den första av dessa frågor nekande och uttalar därvid följande. Begreppet force majeure omfattar inte rättsliga hinder för överlämnande som följer av rättsliga åtgärder som har vidtagits av den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern och grundar sig på lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, när den verkställande rättsliga myndigheten har antagit det slutliga beslutet om överlämnande.(2) Vidare preciserar EU-domstolen att kravet i artikel 23.3 på att den verkställande rättsliga myndigheten ska vidta åtgärder inte är uppfyllt, om den verkställande medlemsstaten överlåter på en polismyndighet att kontrollera huruvida force majeure föreligger och att villkoren för kvarhållande i häkte av den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern är uppfyllda samt att vid behov besluta om en ny tidpunkt för överlämnandet, och detta även om personen i fråga har rätt att när som helst vända sig till den verkställande rättsliga myndigheten för att denna ska uttala sig om ovannämnda omständigheter.

EU-domstolens bedömning

För det första erinrar EU-domstolen om att force majeure-begreppet anses åsyfta onormala och oförutsebara omständigheter, som den som åberopar det inte kan kontrollera och vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas. En laglig talan som väckts av den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, inom ramen för de förfaranden som föreskrivs i den verkställande medlemsstatens lagstiftning, i syfte att bestrida överlämnandet eller som får till följd att överlämnandet försenas, kan inte anses utgöra en oförutsebar omständighet. Rättsliga hinder för överlämnande till följd av sådana rättsliga åtgärder kan följaktligen inte utgöra force majeure i den mening som avses i artikel 23.3 i rambeslut 2002/584. När det slutgiltiga beslutet att överlämna personen har fattats av den verkställande rättsliga myndigheten, eftersom de tidsfrister för överlämnande som föreskrivs i artikel 23 i rambeslutet inte kan anses vilande på grund av sådana pågående förfaranden som inletts i den verkställande medlemsstaten, är myndigheterna i den medlemsstaten fortfarande skyldiga att överlämna personen till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten inom nämnda tidsfrister.

För det andra erinrar EU-domstolen om att polismyndigheten i en medlemsstat inte omfattas av begreppet rättslig myndighet i artikel 6 i rambeslut 2002/584. De åtgärder som den verkställande rättsliga myndigheten ska vidta enligt artikel 23.3 i rambeslutet för att bedöma huruvida force majeure föreligger och vid behov fastställa en ny tidpunkt för överlämnandet kan inte överlåtas på en polismyndighet. Oberoende av om force majeure föreligger i materiellt hänseende, uppfyller nämligen inte åtgärder vidtagna av en polismyndighet för dessa båda typer av beslut de formella krav som föreskrivs i denna bestämmelse. Om den verkställande rättsliga myndigheten inte vidtar några åtgärder, kan de tidsfrister för överlämnande som föreskrivs i artikel 23.2–23.4 i rambeslutet följaktligen inte förlängas på grund av force majeure. I en sådan situation ska tidsfristerna anses ha löpt ut, vilket innebär att den berörda personen försätts på fri fot. Det föreskrivs inte något undantag från denna skyldighet för den verkställande medlemsstaten i ett sådant fall. Enbart den omständigheten att de tidsfrister för överlämnande som fastställs i artikel 23 i rambeslut 2002/584 har löpt ut kan emellertid inte medföra att den verkställande medlemsstaten kan undandra sig sin skyldighet att fullfölja förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder och överlämna den eftersökta personen, eftersom de berörda myndigheterna måste komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. Om den berörda personen försätts på fri fot är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten således skyldig att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att undvika att personen avviker, med undantag för frihetsberövande åtgärder.

I artikel 23 i rambeslut 2002/584 föreskrivs närmare bestämt fristerna för överlämnande av eftersökta personer i enlighet med en europeisk arresteringsorder när det slutgiltiga beslutet att överlämna dessa personer väl har fattats av den verkställande rättsliga myndigheten. Om det föreligger hinder för överlämnandet på grund av force majeure, kan denna frist förlängas enligt artikel 23.3. För det fall den eftersökta personen inte överlämnas inom de frister som anges i rambeslutet ska han eller hon försättas på fri fot enligt artikel 23.5.


1      Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).


2      Detta slutliga beslut om överlämnande har fattats av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med artikel 15.1 i rambeslut 2002/584. Däri anges att det är nödvändigt att iaktta de tidsfrister och de villkor som föreskrivs i rambeslutet.