Language of document : ECLI:EU:T:2004:3

Mål T-67/01

JCB Service

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

’’Konkurrens – Artikel 81 EG – Distributionsavtal’’

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en rimlig tidsfrist – Åsidosättande – Följder

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 17)

2.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av principen om oskuldspresumtion – Räckvidd

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Tillgång till handlingarna i ärendet – Syfte – Iakttagande av rätten till försvar – Åsidosättande – Följder

(Rådets förordning nr 17, artikel 19.1; kommissionens förordning nr 99/63, artiklarna 3 och 7–9)

4.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Anmälan – Verkningar – Tillämpningsområde – Avtal med ett innehåll som är identiskt med det i ett avtal som varit föremål för en giltig anmälan – Skärpning eller utvidgning av begränsningarna eller införande av nya begränsningar – Ny formell anmälan krävs

(Rådets förordning nr 17)

5.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Selektivt distributionssystem – Klausuler enligt vilka passiv försäljning till auktoriserade distributörer är förbjuden – Otillåtet

(Artikel 81.1 EG)

6.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Kommissionens tillämpning – Självständighet i förhållande till en nationell domstols tillämpning av liknande nationella regler

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

7.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräcklig fastställelse

(Artikel 81.1 EG)

8.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Selektivt distributionssystem – Konkurrensbegränsning genom priset – Räckvidd

(Artikel 81.1 EG)

9.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Undantag – Villkor – Bevisbörda – Undantagsvillkorens kumulativa karaktär

(Artikel 81.3 EG)

10.    Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Gruppundantag – Förordning nr 123/85 – Förordning nr 1475/95 – Tillämpningsområde – Byggmaskiner – Omfattas inte

(Kommissionens förordningar nr 123/85, artikel 1, och nr 1475/95, artikel 1)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsernas allvarliga karaktär – Domstolsprövning

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Jämförelser av uppgifter från olika ärenden – Vägledande – Jämförelser avseende omsättningens storlek – Beloppen av de böter som olika företag åläggs motsvarar olika andelar av deras respektive omsättning – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

1.      Att administrativa förfaranden inom området för konkurrenspolitik skall genomföras inom skälig tid utgör en allmän gemenskapsrättslig princip, vars iakttagande domstolen skall säkerställa och vilken återges som en del av rätten till god förvaltning i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000.

Den omständigheten att principen om skälig tid har åsidosatts motiverar emellertid inte att ett beslut som antagits vid slutet av ett administrativt förfarande i ett konkurrensärende ogiltigförklaras, såvida det inte samtidigt medfört ett åsidosättande av det berörda företagets rätt till försvar. Om det inte har fastställts att den oskäligt långa tid som förflutit har påverkat de berörda företagens möjlighet att faktiskt försvara sig, saknar underlåtelsen att iaktta principen om skälig tid betydelse för det administrativa förfarandets giltighet.

(se punkterna 36 och 40)

2.      Principen om oskuldspresumtion är en del av gemenskapens rättsordning och den är tillämplig i förfaranden om åsidosättande av de konkurrensregler som är tillämpliga på företag, där böter eller viten kan utdömas.

Den omständigheten att kommissionen upprättade två meddelanden om anmärkningar är i sig inte tillräcklig för att man skall kunna fastställa att principen om oskuldspresumtion har åsidosatts. En allmän presumtion om det ifrågavarande företagets skuld skulle inte heller kunna tillskrivas kommissionen, såvida inte de faktiska omständigheter som fastställts av kommissionen i beslutet saknar stöd i den bevisning den har framlagt.

(se punkterna 50 och 53)

3.      Insynen i akten är en del av det processrättsliga skyddet av rätten till försvar. Ett åsidosättande av rätten till insyn i kommissionens akt under det förfarande som leder fram till ett beslut i ett konkurrensärende kan i princip utgöra grund för ogiltigförklaring av detta beslut då beslutet innebär att det berörda företagets rätt till försvar har åsidosatts. I så fall kan åsidosättandet inte ställas till rätta enbart genom att det berörda företaget, i en rättegång rörande ogiltigförklaring av detta beslut, får ta del av handlingarna i fråga. Om företaget får ta del av handlingarna i detta skede är det berörda företaget inte skyldigt att bevisa att kommissionens beslut hade fått ett annat innehåll om företaget hade haft tillgång till de handlingar som inte lämnades ut, utan företaget är endast skyldigt att bevisa att det kunde ha använt nämnda handlingar för sitt försvar.

(se punkt 64)

4.      En anmälan har endast verkan för avtal med identiskt innehåll som ingåtts av samma företag. Användningen av formulär A/B är obligatorisk och ett villkor för anmälans giltighet, och en ny anmälan måste göras vid skärpning eller utvidgning av begränsningarna och, i än högre grad, vid införande av nya begränsningar. Det är endast i det särfall som rör förnyelse av en ansökan om undantag som det är tillräckligt att sända in en ansökan om förnyelse och ändringar utan att det krävs en ny formell anmälan.

(se punkt 79)

5.      En restriktion som införs, inom ramen för ett system av distributionsavtal, för den passiva försäljningen från auktoriserade distributörer, vilka hindras eller avråds från försäljning, inte bara till icke auktoriserade distributörer utan även till auktoriserade distributörer som etablerat sig utanför deras tilldelade distrikt, liksom till slutanvändare, har till syfte och resultat att minska avsättningsmöjligheterna och dela upp marknaderna och är förbjuden enligt artikel 81.1 b och c EG .

(se punkt 85)

6.      De likheter som kan finnas mellan konkurrenslagstiftningen i en medlemsstat och ordningen i artiklarna 81 EG och 82 EG kan inte under några som helst omständigheter innebära en begränsning av kommissionens frihet att tillämpa dessa bestämmelser eller en skyldighet för den att göra samma bedömning som de organ som är ansvariga för tillämpningen av en sådan nationell lagstiftning.

(se punkt 93)

7.      Det faktum att en avtalsklausul som syftar till att begränsa konkurrensen inte har tillämpats av de avtalsslutande parterna är inte ett tillräckligt skäl för att undanta klausulen från förbudet i artikel 81.1 EG.

(se punkt 103)

8.      En begränsning av priskonkurrensen är en oskiljaktig del av ett selektivt distributionssystem. Återförsäljarna kan inte lagligen tvingas till åtaganden avseende priser, men under förutsättning att det inte förekommer ett samordnat förfarande för att de verkligen skall tillämpas, liksom att en rimlig vinstmarginal för återförsäljarna beaktas, innebär inte meddelanden om riktpriser en begränsning av konkurrensen. Däremot måste en förstärkning av rigiditeten i prisstrukturen stävjas, om den kan hindra en effektiv priskonkurrens.

(se punkt 131)

9.      Vid ansökan om undantag enligt artikel 81.3 EG åligger det det företag som gör ansökan att framlägga bevis så att det kan fastställas att det föreligger ekonomiska skäl att medge undantag, och att visa att det uppfyllt vart och ett av de fyra villkor som föreskrivs i artikeln, vilka är kumulativa. På samma sätt ankommer det på företaget att bevisa att de ifrågavarande begränsningar som gjorts av konkurrensen uppfyller de syften som avses i artikel 81.3 EG, och att syftena inte kan nås utan dessa begränsningar.

(se punkt 162)

10.    I förordning nr 123/85 om tillämpning av artikel [81.3 EG] på vissa grupper av försäljnings- och serviceavtal för motorfordon, nämns, enligt lydelsen av artikel 1, ”vissa med tre eller flera hjul försedda motorfordon avsedda för användning på allmänna vägar”. I förordning nr 1475/95, som har ersatt förordning nr 123/85, tilläggs att nämnda fordon skall vara nya. Förordningarna om gruppundantag skall tolkas restriktivt. Det är emellertid uppenbart att byggmaskiner är avsedda för schaktning och byggen, och att även om de skall kunna framföras på allmän väg är de inte avsedda för sådan användning i den mening som avses i ifrågavarande undantagsförordning. Produkterna omfattas följaktligen inte av nämnda förordning, vilken inte kan tillämpas analogt på andra grupper av fordon än dem som anges i den.

(se punkt 164)

11.    Storleken på de böter som åläggs på grund av ett åsidosättande av konkurrensreglerna skall graderas alltefter omständigheterna kring överträdelsen och hur allvarlig överträdelsen är, varvid uppskattningen av det sistnämnda skall ske med beaktande av bland annat konkurrensbegränsningarnas karaktär. Även om valet av bötesbelopp utgör ett instrument i kommissionens politik inom konkurrensområdet för att främja att företagen respekterar reglerna inom detta, ankommer det inte desto mindre på förstainstansrätten att kontrollera om det ålagda bötesbeloppet står i proportion till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Förstainstansrätten skall i synnerhet göra en avvägning mellan hur allvarlig överträdelsen är och de omständigheter som sökanden åberopat.

(se punkt 179)

12.    Det krävs att kommissionen, liksom varje institution i all sin verksamhet, iakttar principen om likabehandling, enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling, när den ålägger ett företag böter på grund av överträdelse av konkurrensreglerna.

Oavsett vilka jämförelser kommissionen ansett det värdefullt att göra för att fastställa det bötesbelopp som åläggs ett företag, kan sådana endast vara vägledande, eftersom omständigheterna i ärendena, såsom marknader, produkter, stater, företag och aktuella perioder, inte är identiska. Vad gäller jämförelser avseende omsättningens storlek fastställs i artikel 15.2 i förordning nr 17 ett tak för bötesbeloppet, men artikeln innebär inte att kommissionen är skyldig att göra sin bötesberäkning utifrån belopp som grundas på de berörda företagens omsättning när den fastställer bötesbelopp på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet.

Kommissionen tar i sin bedömning av överträdelsens allvar hänsyn till ett stort antal omständigheter, vilka inte följer av någon tvingande eller uttömmande förteckning över kriterier som skall tas i beaktande. Dess tidigare beslutspraxis utgör inte i sig den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet, eftersom det endast är i förordning nr 17 som denna definieras. Inte heller anses kommissionen vara skyldig att tillämpa en exakt matematisk formel, oavsett om det rör sig om det totala beloppet av de ålagda böterna eller de olika delarna av detsamma.

Den omständigheten att de bötesbelopp som ålagts olika företag motsvarar olika andelar av respektive företags omsättning är inte ett tecken på diskriminerande behandling.

(se punkterna 187–189)