Mål T‑395/22
Hypo Vorarlberg Bank AG
mot
Gemensamma resolutionsnämnden
Tribunalens dom (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) av den 29 maj 2024
”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Gemensam resolutionsfond (SRF) – SRB:s beslut om beräkning av förhandsbidragen för bidragsperioden 2022 – Fastställande av SRF:s årliga målnivå – Det tak som föreskrivs i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning (EU) nr 806/2014 – Artikel 291.2 FEUF – Artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 – Genomförandeförordning (EU) 2015/81 – Genomförandebefogenheter som tilldelats rådet – Särskilda vederbörligen motiverade fall – Genomförandebefogenheternas räckvidd – Begränsning i tiden av domens verkningar”
1. Institutionernas rättsakter – Förordningar – Grundförordningar och genomförandeförordningar – Rådet tilldelas en genomförandebefogenhet som föreskrivs i grundförordningen – Motiveras inte i nämnda förordning – Rättsstridighet
(Artiklarna 291.2 och 296 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv nr 806/2014, artikel 70.7; rådets förordning 2015/81)
(se punkterna 27, 28, 32, 34, 37 och 39–42)
2. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Genomförandebefogenhet som tilldelats rådet – Metoden för att beräkna nämnda bidrag föreskrivs i en genomförandeförordning från rådet – Genomförandeförordningen ändrar den beräkningsmetod som föreskrivs i grundförordningen – Befogenhetens gränser har överskridits – Rättsstridighet
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 806/2014, artikel 70.1 och 70.2 andra stycket; rådets förordning 2015/81, artikel 8.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59, artikel 103)
(se punkterna 61, 65, 66, 69–72, 76, 77, 79, 82 och 84)
3. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Det årliga taket för det totala beloppet av de enskilda bidragen till SRF har fastställts till 12,5 procent av den slutliga målnivån – Tillämpningsområde – Tillämpning under den inledande perioden
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 806/2014, artikel 70.1 första och fjärde styckena)
(se punkterna 98 och 106)
4. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) – Det årliga taket för det totala beloppet av de enskilda bidragen till SRF har fastställts till 12,5 procent av den slutliga målnivån – Räckvidd – Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) får inte överskrida detta tak – Bedömningskriterier – Dynamiskt synsätt vad avser den slutliga målnivån
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 806/2014, artiklarna 69.1 och 70.2 första och fjärde styckena)
(se punkterna 109 och 113–116)
Resumé
Vid sin prövning av talan om ogiltigförklaring av Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut om fastställande av förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden (SRF) för år 2022(1) bifaller tribunalen invändningen om rättsstridighet avseende artikel 70.7 i förordning nr 806/2014(2), med motiveringen att det i denna förordning inte anges varför valet att tilldela Europeiska unionens råd den genomförandebefogenhet som föreskrivs i denna bestämmelse, vad gäller sättet att beräkna dessa bidrag, utgör ett särskilt vederbörligen motiverat fall, i den mening som avses i artikel 291.2 FEUF. Tribunalen klargör dessutom räckvidden av denna befogenhet genom att bifalla invändningen om rättsstridighet avseende artikel 8.1 g i genomförandeförordning 2015/81(3).
Hypo Vorarlberg Bank AG (nedan kallat sökanden) är ett kreditinstitut etablerat i Österrike. Den 11 april 2022 antog SRB det angripna beslutet, varigenom den fastställde(4) förhandsbidragen till SRF för år 2022 för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag, däribland sökanden. Sökanden har yrkat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras i den del det avser densamme.
Tribunalens bedömning
Tribunalen påpekar för det första att förordning nr 806/2014(5) inte innehåller någon motivering till varför unionslagstiftaren beslutade att tilldela rådet en genomförandebefogenhet avseende tillämpningen av metoden för beräkning av förhandsbidrag (nedan kallad den berörda befogenheten). I denna förordning anges nämligen endast syftet med och innehållet i de genomförandeakter som ska antas samt beslutet att ge rådet befogenhet att anta dem, utan att det anges varför det är rådet, snarare än kommissionen, som har tilldelats denna befogenhet.
Tribunalen understryker vidare att förordning nr 806/2014 inte innehåller någon annan motivering som skulle kunna anses visa på de specifika skäl som motiverade att rådet tilldelades den aktuella genomförandebefogenheten. Tribunalen konstaterar dessutom att även om det under vissa omständigheter är möjligt att motivera tilldelningen av genomförandebefogenhet till rådet med det sammanhang i vilket denna tilldelning ingår, så står det klart att svaranden och intervenienterna inte har åberopat någon konkret omständighet som följer av det sammanhang i vilket förordning nr 806/2014 antogs och som skulle kunna avslöja dessa skäl. Vidare finns det inte någon motivering i förordning nr 806/2014 eller i någon annan unionslagstiftningsakt som visar att tilldelningen av den aktuella genomförandebefogenheten till rådet motiverades av den särskilda roll som rådet skulle ha på området för beräkning av förhandsbidrag. Slutligen underkänner tribunalen argumentet att denna tilldelning av befogenhet var motiverad av ”politiska skäl”. En sådan motivering framgår inte av förordning nr 806/2014 och uppfyller inte heller, på grund av sin allmänna karaktär, de krav som följer av rättspraxis, eftersom den varken är utförlig eller knuten till arten av eller innehållet i förordning nr 806/2014. Tribunalen finner således att förordning nr 806/2014 inte innehåller någon motivering till att rådet, snarare än kommissionen, tilldelats den berörda befogenheten, varför den bifaller invändningen om rättsstridighet genom att slå fast att artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 inte är tillämplig i förevarande fall enligt artikel 277 FEUF. Genomförandeförordning 2015/81, som antogs av rådet med stöd av denna bestämmelse och i förhållande till vilken det angripna beslutet utgör en tillämpningsåtgärd, är följaktligen inte heller tillämplig i förevarande fall.
Vad för det andra gäller invändningen om att artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81 är rättsstridig, konstaterar tribunalen till att börja med att det framgår av lydelsen i förordning nr 806/2014(6) att metoden för att beräkna de berörda institutens grundläggande årliga bidrag bygger på att varje instituts nettoskulder ska stå i proportion till nettoskulderna för alla institut auktoriserade ”på alla de deltagande medlemsstaters territorier”. Uppgifterna om alla dessa institut beaktas således vid beräkningen av varje instituts förhandsbidrag, åtminstone vad gäller dess första komponent, det vill säga det grundläggande årliga bidraget. Vidare är den beräkningsmetod som införts genom förordning nr 806/2014, och i synnerhet regeln om vilka uppgifter som ska beaktas vid tillämpningen av denna metod, tillämplig i sin helhet för varje år under den inledande perioden, däribland bidragsperioden 2022.
Själva syftet med den ”justerade metod” som införts genom genomförandeförordning 2015/81(7) är att föreskriva att en del av förhandsbidragen, under nästan hela den inledande perioden, ska beräknas på grundval av ett annat urval av uppgifter än det som föreskrivs i förordning nr 806/2014. Enligt genomförandeförordning 2015/81, jämförd med direktiv 2014/59(8), ska således, vid beräkningen av en del av förhandsbidragen för denna period, endast uppgifter som lämnats av institut som är auktoriserade på den berörda deltagande medlemsstatens territorium beaktas, och inte uppgifter som lämnats av institut auktoriserade på andra deltagande medlemsstaters territorier, medan det, inom ramen för den beräkningsmetod som föreskrivs i förordning nr 806/2014, är just de uppgifter som avser institut auktoriserade i andra deltagande medlemsstater som ska beaktas vid beräkningen av det grundläggande årliga bidraget. Av detta följer att genomförandeförordning 2015/81 ändrar själva grunden för den metod för beräkning av förhandsbidrag som föreskrivs i förordning nr 806/2014 genom att ändra urvalet av uppgifter som ska beaktas inom ramen för denna metod. Härav följer att beloppen för institutens förhandsbidrag, beräknade enligt den ”justerade metoden”, med nödvändighet skiljer sig från dem som skulle ha följt av tillämpningen av metoden i förordning nr 806/2014. Omfattningen av denna ändring förstärks av att den avser sju av den inledande periodens åtta år, vilket innebär att nämnda metod förlorar sin fulla verkan under nästan hela denna period.
Vidare understryker tribunalen att när den berörda institutionen antar genomförandeåtgärder med stöd av artikel 291.2 FEUF, ska den begränsa sig till att precisera den grundläggande rättsakten utan att ändra dess normativa innehåll. Även om det antas att rådet, genom att införa den ”justerade metoden”, avsåg att undvika snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna(9), var det således skyldigt att iaktta gränserna för den genomförandebefogenhet som det hade tilldelats, genom att begränsa sig till att precisera beräkningsmetoden i förordning nr 806/2014.
Vidare erinrar tribunalen om att beräkningen av förhandsbidragen till SRF regleras av artikel 70 i förordning nr 806/2014 och inte av artikel 103 i direktiv 2014/59, som avser förhandsbidrag till de nationella finansieringsarrangemangen för resolution. Det är riktigt att det i nämnda förordning föreskrivs att justeringen i förhållande till riskprofilen för förhandsbidragen ska grundas på kriterierna i direktiv 2014/59. Enligt denna förordning ska rådet dessutom anta genomförandeakter ”inom ramen för de delegerade akter” som antas av kommissionen i enlighet med direktiv 2014/59 för att specificera begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil. I förordning nr 806/2014 hänvisas emellertid endast till begreppet justering av förhandsbidragen i förhållande till den riskprofil som föreskrivs i direktiv 2014/59. Även om rådet i detta sammanhang var skyldigt att beakta begreppet anpassning av bidragen i förhållande till riskprofilen och de delegerade akter som kommissionen antagit för att precisera detta begrepp, framgår det varken av förordning nr 806/2014, direktiv 2014/59 eller nämnda delegerade akter att rådet hade befogenhet att införa en justerad beräkningsmetod, inom ramen för vilken en del av de årliga grundläggande bidragen beräknades på nationell grundval(10), nämligen den som definieras i direktiv 2014/59.
Slutligen konstaterar tribunalen att det inte finns någon bestämmelse i förordning nr 806/2014 eller i direktiv 2014/59 som ålägger eller bemyndigar rådet att införa en metod för beräkning av förhandsbidrag som grundar sig på ett gradvis avskaffande av den nationella beräkningsmetoden och som föreskriver att denna metod gradvis ska ersättas med unionsmetoden(11). Även om rådet visserligen kan anses ha agerat på detta sätt i syfte att uppnå ett legitimt mål, nämligen att undvika snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna, och även om det inte var uteslutet att den justerade metoden var nödvändig för detta ändamål, ankom det icke desto mindre på unionslagstiftaren att föreskriva att den nationella metoden ska ersätta unionsmetoden och, i förekommande fall, ge rådet befogenhet att i en genomförandeakt precisera hur den ska tillämpas. Rådet kunde således inte föreskriva en sådan övergång utan att överskrida gränserna för sin genomförandebefogenhet.
Tribunalen anser följaktligen att genomförandeförordning 2015/81 ändrar det normativa innehållet i förordning nr 806/2014 vad gäller metoden för beräkning av förhandsbidrag och att rådet, genom att anta artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, överskred de genomförandebefogenheter som det hade tilldelats genom förordning nr 806/2014, jämförd med artikel 291.2 FEUF.
Med beaktande av rättsstridigheterna i det angripna beslutet, ogiltigförklarar tribunalen det angripna beslutet i den del det avser sökanden. Med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet beslutar tribunalen likväl att låta verkningarna av nämnda beslut bestå till dess att de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen träder i kraft, inom skälig tid, dock längst tolv månader räknat från dagen för avkunnandet av denna dom.