TRIBUNALENS BESLUT (första avdelningen)
den 14 oktober 2021 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Online-försäljning – Beslut att inleda en undersökning – Undersökningens territoriella tillämpningsområde – Undantag för Italien – Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas – Förberedande rättsakt – Avvisning”
I mål T‑19/21,
Amazon.com, Inc., Wilmington, Delaware (Förenta staterna),
Amazon Services Europe Sàrl, Luxemburg (Luxemburg),
Amazon EU Sàrl, Luxemburg,
Amazon Europe Core Sàrl, Luxemburg,
företrädda av advokaterna A. Komninos och G. Tantulli,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av B. Ernst, T. Franchoo, G. Meessen och C. Sjödin, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan enligt artikel 263 FEUF om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2020) 7692 final av den 10 november 2020 om inledande av ett förfarande enligt artikel 102 FEUF i ärende AT.40703 Amazon – Buy Box,
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen),
sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna M. Jaeger och N. Półtorak (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Klagandena, Amazon.com, Inc., Amazon Services Europe Sàrl, Amazon EU Sàrl och Amazon Europe Core Sàrl (nedan tillsammans kallade Amazon), ingår i företaget Amazon. Amazon är särskilt verksamt på internet och bedriver bland annat detaljhandelsförsäljning online och tillhandahåller olika online-tjänster.
2 Den 10 november 2020 antog Europeiska kommissionen beslut C(2020) 7692 final om att inleda ett förfarande i ärende AT.40703 Amazon – Buy Box (nedan kallat det angripna beslutet).
3 Enligt kommissionen kan vissa av Amazons affärsmetoder på ett konstlat sätt gynna dess eget detaljhandelsutbud och det utbud som erbjuds av försäljare på Amazons marknadsplats som använder företagets logistik- och leveranstjänster.
4 Kommissionen ansåg att om påståendet om den aktuella praxisen visade sig vara riktigt, så skulle denna praxis kunna strida mot artikel 102 FEUF.
5 I det angripna beslutet angav kommissionen att undersökningen skulle omfatta hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), med undantag för Italien, vilket den, i det pressmeddelande som åtföljde antagandet av nämnda beslut, motiverade med att den italienska konkurrensmyndigheten, i april 2019, hade inlett en undersökning som rörde delvis likartade problem, varvid denna myndighet koncentrerade sig på den italienska marknaden.
Förfarandet och parternas yrkanden
6 Amazon väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 januari 2021.
7 Genom särskild handling som inkom den 19 januari 2021 begärde Amazon att målet skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 152 i tribunalens rättegångsregler. Genom beslut av den 11 februari 2021 avslog tribunalen denna begäran.
8 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 29 mars 2021 framställde kommissionen, med stöd av artikel 130 i rättegångsreglerna, en invändning om rättegångshinder. Amazon inkom med yttrande över invändningen den 14 maj 2021.
9 Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 21 respektive den 22 april 2021 ansökte Republiken Italien och Autorità Garante della Concorrenza e del Mercato (Konkurrensmyndigheten, Italien) om att få intervenera i detta mål till stöd för kommissionens yrkanden.
10 Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 21 april 2021 ansökte Chamber of Commerce of the United States of America (USA:s handelskammare) och Computer Communications Industry Association om att få intervenera i målet till stöd för Amazon.
11 Amazon har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska
– delvis ogiltigförklara det angripna beslutet, i den del Italien utesluts från det territoriella tillämpningsområdet för undersökningen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
12 I sin invändning om rättegångshinder har kommissionen yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan, och
– förplikta Amazon att ersätta rättegångskostnaderna.
13 Amazon har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska ogilla invändningen om rättegångshinder.
Rättslig bedömning
14 Till stöd för sin invändning om rättegångshinder har kommissionen anfört tre invändningar. Den första avser att det inte föreligger en rättsakt som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, den andra att Amazon saknar berättigat intresse av att få saken prövad och den tredje att det är omöjligt för tribunalen att delvis ogiltigförklara det angripna beslutet och förelägga kommissionen att ändra det geografiska området för den undersökning som kommissionen inlett.
15 Sökandena anser bland annat att de särskilda omständigheterna i förevarande mål medför att det angripna beslutet är en rättsakt mot vilken talan kan väckas.
16 Enligt artikel 130.1 och 130.7 i rättegångsreglerna får tribunalen, om svaranden begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas. Eftersom kommissionen i förevarande mål har yrkat att tribunalen ska meddela beslut i fråga om rättegångshinder och tribunalen anser sig ha tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet, beslutar tribunalen att meddela beslut i frågan utan vidare handläggning.
17 Det framgår av fast rättspraxis att alla bestämmelser – oavsett form – som antas av Europeiska unionens institutioner och som är avsedda att ha bindande rättsverkningar ska anses utgöra sådana akter mot vilka talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Dessa bindande rättsverkningar av en rättsakt ska bedömas med hänsyn till dess innehåll i sak och med beaktande av objektiva kriterier, såsom rättsaktens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antagits och den antagande institutionens befogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, Ungern/kommissionen, C‑31/13 P, EU:C:2014:70, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis, och dom av den 25 oktober 2017, Rumänien/kommissionen, C‑599/15 P, EU:C:2017:801, punkterna 47 och 48).
18 Det går således i princip endast att väcka talan om ogiltigförklaring mot en åtgärd varigenom den berörda institutionen slutgiltigt tar ställning i frågan efter avslutat administrativt förfarande. Däremot kan bland annat mellanliggande rättsakter som syftar till att förbereda det slutliga beslutet inte betraktas som rättsakter mot vilka talan kan väckas (dom av den 19 januari 2017, kommissionen/Total och Elf Aquitaine, C‑351/15 P, EU:C:2017:27, punkt 37).
19 I detta sammanhang ska det påpekas att även om åtgärder av rent förberedande karaktär inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, kan de eventuella rättsliga fel som dessa åtgärder kan vara behäftade med åberopas till stöd för en talan mot den slutliga rättsakt i vars beredande de ingår, vilket säkerställer ett effektivt och fullständigt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 12).
20 Verkningarna och den rättsliga arten av det angripna beslutet, som antagits i enlighet med artikel 2.1 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) 2015/1348 av den 3 augusti 2015 (EUT L 208, 2015, s. 3), ska bedömas mot bakgrund av beslutets funktion inom ramen för det förfarande som leder till att ett beslut antas i enlighet med kapitel III i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 487/2009 av den 25 maj 2009 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal och samordnade förfaranden inom luftfartssektorn (EUT L 148, 2009, s. 1) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 13).
21 Detta förfarande har inrättats för att ge de berörda företagen tillfälle att yttra sig och ge kommissionen så fullständiga upplysningar som möjligt, innan den antar ett beslut som kan påverka företagens intressen. Det syftar således till att skapa processuella garantier till förmån för dessa företag, och, i enlighet med artikel 10 i förordning nr 773/2004, till att säkerställa deras rätt att bli hörda av kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 14).
22 En talan om ogiltigförklaring av ett beslut om att inleda ett förfarande enligt artikel 102 FEUF skulle emellertid kunna tvinga unionsdomstolen att pröva frågor som kommissionen ännu inte har haft tillfälle att uttala sig om, och skulle därmed kunna föregripa prövningen av ärendet i sak och leda till en sammanblandning av de olika stegen i det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet. Att tillåta en sådan talan skulle följaktligen vara oförenligt med fördragets system för kompetensfördelning mellan kommissionen och unionsdomstolen och med fördragets rättsmedelssystem, liksom med kraven på god rättskipning och ett korrekt genomförande av kommissionens administrativa förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 20).
23 Detta innebär att det följer av rättspraxis att en rättsakt varigenom kommissionen har inlett ett förfarande enligt artikel 102 FEUF endast ger upphov till verkningar som är kännetecknande för en processrättslig åtgärd som, utanför den aktuella processen, i princip inte påverkar sökandenas rättsliga ställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 17, och beslut av den 15 mars 2019, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen, T‑410/18, EU:T:2019:166, punkt 19).
24 I förevarande fall ska det emellertid påpekas att sökandena endast har ifrågasatt den del av det angripna beslutet i vilken kommissionen har undantagit en medlemsstat från det geografiska område som det förfarande som den inleder omfattar, och inte det angripna beslutet som sådant. Det ska följaktligen prövas huruvida denna del av det angripna beslutet, mot bakgrund av de principer som det erinrats om ovan i punkterna 17–23, inte sträcker sig längre än verkningarna av en processrättslig åtgärd.
25 Enligt artikel 2.1 i förordning nr 773/2004 får kommissionen besluta om att inleda ett förfarande i syfte att anta ett beslut enligt kapitel III i förordning nr 1/2003 vid vilken tidpunkt som helst, dock senast den dag då den utfärdar ett meddelande om invändningar.
26 Den rättsakt genom vilken kommissionen underrättar ett företag om sin avsikt att inleda ett förfarande i syfte att fatta ett av de beslut som avses i kapitel III i förordning nr 1/2003 ska således ange de påstådda överträdelser av artiklarna 101 och 102 FEUF, som ett eller flera företag har begått under en eller flera perioder på en eller flera produktmarknader och en eller flera geografiska marknader, vilka rättsakten avser (dom av den 25 februari 2021, Slovak Telekom, C‑857/19, EU:C:2021:139, punkt 29).
27 Av detta följer att flera uppgifter obligatoriskt måste finnas med i ett beslut som kommissionen fattar med stöd av artikel 2.1 i förordning nr 773/2004, däribland den eller de geografiska marknader som kommissionens undersökning kommer att avse. Avgränsningen av detta geografiska område är således endast en av de obligatoriska beståndsdelarna i ett beslut att inleda ett förfarande i syfte att fatta ett sådant beslut som avses i kapitel III i förordning nr 1/2003.
28 När kommissionen i förevarande fall beslutade att inleda ett förfarande i syfte att fatta ett av de beslut som avses i kapitel III i förordning nr 1/2003, och detta beslut inte omfattar Italien som geografiskt område, begränsade sig kommissionen följaktligen till att avgränsa det geografiska området för detta förfarande, såsom krävs för ett beslut som fattats med stöd av artikel 2.1 i förordning nr 773/2004.
29 Amazon har emellertid påpekat att vissa beslut av processrättslig beskaffenhet kan få bindande och slutgiltiga rättsverkningar, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, såsom den har tolkats i rättspraxis.
30 Dels rör det sig om beslut som, även om de utgör steg i ett pågående administrativt förfarande, inte syftar enbart till att skapa villkor för det fortsatta framskridandet av detta förfarande, utan får verkningar som går utöver förfarandets ram och i sak förändrar de berördas rättigheter och skyldigheter, dels kan talan väckas mot vissa beslut av processrättslig beskaffenhet, eftersom de påverkar de berördas processuella rättigheter (se dom av den 15 januari 2003, Philip Morris International/kommissionen, T‑377/00, T‑379/00, T‑380/00, T‑260/01 och T‑272/01, EU:T:2003:6, punkterna 96, 97 och 99 och där angiven rättspraxis).
31 I förevarande fall innebär emellertid uteslutandet av Italien från det geografiska området för det förfarande som kommissionen inledde till följd av antagandet av det angripna beslutet inte någon väsentlig ändring av Amazons rättigheter och skyldigheter och påverkar inte heller dess processuella rättigheter.
32 Denna avgränsning av det geografiska området för den undersökning som kommissionen har inlett syftar till att förbereda det slutliga beslutet och kan komma att förändras, eftersom det under det administrativa förfarandet står kommissionen fritt att ändra den geografiska omfattningen av sin undersökning genom att utvidga den eller genom att i förekommande fall anpassa den till de omständigheter som den kan komma att upptäcka.
33 Det är först när kommissionen har antagit ett slutligt beslut angående den påstådda överträdelsen eller de påstådda åsidosättandena av artikel 102 FEUF och förfarandet i fråga kommer att avslutas som kommissionen slutgiltigt tar ställning till den påstådda överträdelsens geografiska omfattning.
34 Vidare har kommissionen – genom att i det angripna beslutet besluta att den geografiska marknad som dess undersökning avser omfattar hela EES, med undantag för Italien – använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avgränsa den geografiska omfattningen av sin undersökning, vilken motsvarar att upprätta en förteckning över samtliga stater utom Italien. Att Italien utesluts från den undersökning som kommissionen har inlett är följaktligen en rent processuell följd av att denna undersökning har inletts, vilket innebär att den inte kan omvandla det angripna beslutet till en rättsakt som påverkar Amazons rättsliga ställning och således till en rättsakt mot vilken talan kan väckas.
35 Samma slutsats måste dras vad gäller Amazons påståenden om att det angripna beslutet dels tvingar företaget att försvara sig mot två olika myndigheter, nämligen den italienska konkurrensmyndigheten och kommissionen, med iakttagande av handläggningsregler, garantier och, rent allmänt, helt olika system, dels skulle kunna leda till en avvikande tillämpning av unionens konkurrensrätt och till att olika sanktioner åläggs, vilket kan inverka menligt på dess policy att i sin verksamhet betrakta Europa som en enhet.
36 Den omständigheten att Amazon måste försvara sig inför två olika myndigheter medför nämligen inte några verkningar som går utöver de processuella ramarna och påverkar således inte dess rättsliga ställning, i likhet med vad som kan ha slagits fast när det gäller preskriptionsregler (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 15 mars 2019, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen, T‑410/18, EU:T:2019:166, punkt 26). För det andra är risken för motstridiga beslut eller olika påföljder, som i förekommande fall vidtas av både den italienska konkurrensmyndigheten och kommissionen, inte en följd av det angripna beslutet, utan en följd av dessa administrativa förfaranden eller påföljande slutliga beslut. Såsom angetts ovan i punkt 19 är det först efter det att kommissionen och den italienska konkurrensmyndigheten har avslutat sina förfaranden som Amazon kan åberopa eventuella rättsstridigheter i nämnda förfaranden, eller i de beslut som antagits efter dessa förfaranden, till stöd för en talan mot den slutliga rättsakten
37 Det framgår dessutom av rättspraxis att ett beslut om att inleda ett förfarande, i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning nr 773/2004, inte får till följd att de som beslutet riktar sig till fråntas sina processuella rättigheter. Detta förfarande har tvärtom inrättats just för att ge de berörda företagen tillfälle att yttra sig och ge kommissionen så fullständiga upplysningar som möjligt, innan den antar ett beslut som kan påverka företagens intressen (beslut av den 29 januari 2020, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen, C‑418/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:43, punkt 48). Syftet med direktivet är således att skapa processuella garantier för företagen och, såsom framgår av skäl 32 i förordning nr 1/2003 och skäl 10 i förordning nr 773/2004, att stadfästa företagens rätt att yttra sig inför kommissionen.
38 Härav följer att beslutet att utesluta Italien från det förfarande som kommissionen inledde efter antagandet av det angripna beslutet endast har de verkningar som är utmärkande för en processrättslig åtgärd och att detta beslut inte påverkar Amazons rättsliga ställning, utöver deras processuella ställning.
39 Denna slutsats påverkas inte av Amazons påståenden att det angripna beslutet, trots att det rör sig om ett processuellt beslut, har rättsverkningar och tvingande rättsverkningar, eftersom uteslutandet av det italienska territoriet från dess tillämpningsområde fråntagit Amazon det skydd mot parallella förfaranden som föreskrivs i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003.
40 Det framgår härvidlag av rättspraxis att när kommissionen, med tillämpning av artikel 11.6 första meningen i förordning nr 1/2003, inleder ett förfarande mot ett eller flera företag på grund av en påstådd överträdelse av artiklarna 101 eller 102 FEUF, fråntas medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sin behörighet att vidta åtgärder mot samma företag för samma påstådda konkurrensbegränsande beteende som skett på samma geografiska marknad eller marknader och samma produktmarknad eller produktmarknader under samma period eller perioder (dom av den 25 februari 2021, Slovak Telekom, C‑857/19, EU:C:2021:139, punkt 30).
41 Att de nationella konkurrensmyndigheterna fråntas sin behörighet motiveras av syftet med förordning nr 1/2003, som är att säkerställa en effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler genom att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter ges behörighet att parallellt tillämpa unionsrätten tillsammans med kommissionen. En parallell tillämpning av dessa regler kan emellertid inte göras på företagens bekostnad. Den omständigheten att de nationella konkurrensmyndigheterna fråntas sin behörighet gör det således möjligt att skydda företagen från att de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen inleder parallella förfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2021, Slovak Telekom, C‑857/19, EU:C:2021:139, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
42 I artikel 16.2 i förordning nr 1/2003 föreskrivs dessutom att när medlemsstaternas konkurrensmyndigheter fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artiklarna 101 eller 102 FEUF som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot beslut som kommissionen har fattat.
43 Det skydd som föreskrivs i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 avser emellertid en situation med två parallella förfaranden, för det fall att kommissionen beslutar att inleda ett undersökningsförfarande, och inte en ansökan om att inleda ett förfarande på en viss marknad för att komma i åtnjutande av detta skydd.
44 Under alla omständigheter framgår det av den rättspraxis som anges ovan i punkt 41 att syftet med artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, som innehåller en förfaranderegel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl., C‑17/10, EU:C:2012:72, punkt 70), är att skydda företagen från att de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen inleder parallella förfaranden, genom att frånta de förstnämnda deras behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF på de faktiska omständigheter som är föremål för det förfarande som inletts av kommissionen. Därigenom medför artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 att företag inte kan bli föremål för parallella åtgärder från dessa olika myndigheters sida (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 15 mars 2019, Silgan Closures och Silgan Holdings/kommissionen, T‑410/18, EU:T:2019:166, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
45 Detta skydd mot parallella förfaranden som föreskrivs i rättspraxis innebär emellertid inte någon rätt för ett företag att få ett ärende prövat i sin helhet av kommissionen. Det ska i detta sammanhang erinras om att kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter enligt artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1/2003 har parallell behörighet att tillämpa artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF och att systematiken i förordning nr 1/2003 vilar på ett nära samarbete dem emellan (se dom av den 17 december 2014, Si.mobil/kommissionen, T‑201/11, EU:T:2014:1096, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
46 Varken förordning nr 1/2003 eller kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter (EUT C 101, 2004, s. 43) innehåller emellertid någon regel om befogenhetsfördelning mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter.
47 I detta avseende har tribunalen redan slagit fast att artikel 13.1 i förordning nr 1/2003, som ger en konkurrensmyndighet möjlighet att avbryta eller avsluta ett ärende på grund av att en annan myndighet handlägger eller har handlagt samma ärende, och skäl 18 i samma förordning, av vilket det framgår att ”syftet är att varje ärende skall handläggas av endast en myndighet”, inte kan anses upprätta något kriterium för tilldelning eller fördelning av ärenden eller behörigheter mellan kommissionen och den eller de nationella myndigheter som eventuellt berörs av ärendet i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2014, Si.mobil/kommissionen, T‑201/11, EU:T:2014:1096, punkt 38).
48 När det gäller kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter framgår dessutom, av punkt 4 i detta tillkännagivande, att förfrågningar och diskussioner inom nätverket sker myndigheter emellan, varvid dessa agerar i allmänintresset. I punkt 31 tilläggs att tillkännagivandet inte skapar någon individuell rätt för berörda företag att få ärendet handlagt av en viss myndighet. Mer allmänt skapar varken förordning nr 1/2003 eller tillkännagivandet om nätverket några rättigheter eller förväntningar för ett företag med avseende på att en viss konkurrensmyndighet ska handlägga företagets ärende (se dom av den 17 december 2014, Si.mobil/kommissionen, T‑201/11, EU:T:2014:1096, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
49 Av detta följer att Amazon saknar grund för sitt påstående att man, genom den ifrågasatta delen av det angripna beslutet, har berövats det skydd som föreskrivs i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, eftersom denna skyddande verkan inte innebär att kommissionen är skyldig att inleda ett förfarande för att frånta de nationella konkurrensmyndigheterna deras behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF.
50 Om det dessutom antas att den italienska konkurrensmyndigheten, i strid med skyddet mot parallella förfaranden enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, genomför ett förfarande avseende samma geografiska område och samma förmodade åsidosättanden av konkurrensreglerna som det som kommissionen har inlett, kan Amazon fortfarande bestrida denna omständighet vid de nationella domstolarna och särskilt åberopa att nämnda myndighet saknar behörighet. Om det även antas att det förekommit oegentligheter under kommissionens förfarande, skulle dessa oegentligheter i förekommande fall kunna bestridas inom ramen för en talan mot kommissionens slutliga beslut.
51 Av ovanstående överväganden följer att den ifrågasatta delen av det angripna beslutet, i den del Italien utesluts från undersökningens territoriella tillämpningsområde, utgör en förberedande rättsakt som inte har några rättsverkningar för Amazon, i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Kommissionens invändning om rättegångshinder ska således bifallas och talan ska följaktligen avvisas, utan att det är nödvändigt att pröva de två övriga invändningar om rättegångshinder som kommissionen har gjort gällande.
52 Det framgår av artikel 144.3 i rättegångsreglerna att om svaranden framställer en invändning om rättegångshinder eller om bristande behörighet enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna, ska interventionsansökan prövas först efter det att invändningen har avslagits eller beslut har fattats om att invändningen ska prövas i samband med att målet avgörs i sak. Eftersom talan i förevarande mål ska avvisas i sin helhet, saknas anledning att pröva de interventionsansökningar som avses ovan i punkterna 9 och 10.
Rättegångskostnader
53 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet ska yrkandet bifallas.
54 Om målet, såsom det förevarande, avgörs slutligt innan interventionsansökan har prövats, ska interventionssökanden och parterna i enlighet med artikel 144.10 i rättegångsreglerna var och en bära sina rättegångskostnader i den mån de hänför sig till interventionsansökan. Eftersom ansökningarna om intervention inte har delgetts sökandena och kommissionen och dessa därför inte har haft anledning att ådra sig rättegångskostnaderna, anser tribunalen att Republiken Italien, den italienska konkurrensmyndigheten, USA:s handelskammare och Computer & Communications Industry Association ska bära sina rättegångskostnader i detta avseende.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Det saknas anledning att pröva interventionsansökningarna från Republiken Italien Autorità Garante della Concorrenza e del Mercato (Konkurrensmyndigheten, Italien), Chamber of Commerce of the United States of America (USA:s handelskammare) och Computer & Communications Industry Association.
3) Amazon.com, Inc., Amazon Services Europe Sàrl, Amazon EU Sàrl och Amazon Europe Core Sàrl ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
4) Republiken Italien, den italienska konkurrensmyndigheten, USA:s handelskammare och Computer & Communications Industry Association ska bära sina rättegångskostnader avseende interventionsansökningarna.
Luxemburg den 14 oktober 2021.
Justitiesekreterare | | Ordförande |