Yttrande 2/15
Yttrande enligt artikel 218.11 FEUF
”Yttrande som avges enligt artikel 218.11 FEUF – Frihandelsavtal mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore – 'Nya generationens’ avtal, framförhandlat efter det att EU- och EUF-fördragen trätt i kraft – Befogenhet att ingå avtalet – Artikel 3.1 e FEUF – Gemensam handelspolitik – Artikel 207.1 FEUF – Handel med varor och tjänster – Utländska direktinvesteringar – Offentlig upphandling – Handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter – Konkurrens – Handel med tredjeländer och hållbar utveckling – Socialt skydd för arbetstagare – Miljöskydd – Artikel 207.5 FEUF – Tjänster på transportområdet – Artikel 3.2 FEUF – Internationellt avtal som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa – Sekundärrättsliga unionsbestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster på transportområdet – Andra utländska investeringar än direktinvesteringar – Artikel 216 FEUF – Avtal som är nödvändigt för att uppnå ett av fördragens mål – Fri rörlighet för kapital och betalningar mellan medlemsstater och tredjeländer – Fördragssuccession på investeringsområdet – Investeringsavtalen mellan medlemsstaterna och Republiken Singapore ersätts – Institutionella bestämmelser i avtalet – Tvistlösning mellan investerare och stater – Tvistlösning mellan parterna”
Sammanfattning – Domstolens yttrande (plenum) av den 16 maj 2017
1. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Befogenhet att ingå avtal om utbyte av varor och tjänster – Räckvidd – Frihandelsavtal mellan unionen och Republiken Singapore – Bestämmelser som syftar till att underlätta utbytet av varor eller tillåta handelspolitiska skyddsåtgärder – Omfattas
(Artiklarna 3.1 e och 207.1 FEUF)
2. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Räckvidd – Avtal på transportområdet omfattas av den gemensamma tranportpolitiken – Syfte
(Artiklarna 3.1 e och 207.5 FEUF)
3. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Räckvidd – Avtal på transportområdet omfattas av den gemensamma tranportpolitiken – Ej tillämplig på avtal om tjänster som inte har en nära anknytning till en transporttjänst – Åtaganden avseende reparation och underhåll av flygplan och avseende deltagande i offentlig upphandling på transportområdet – Ingen nära anknytning till en transporttjänst – Unionens exklusiva befogenhet
(Artiklarna 3.1 e och 207.5 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123, skäl 33)
4. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Befogenhet att ingå avtal om utländska direktinvesteringar – Räckvidd – Gränser
(Artiklarna 3.1 e och 207.1 FEUF)
5. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Befogenhet att ingå avtal om utländska direktinvesteringar – Räckvidd – Frihandelsavtal mellan unionen och Republiken Singapore – Skyddsnormer för utländska direktinvesteringar – Omfattas
(Artikel 207.1 FEUF)
6. Europeiska unionen – Egendomsordningar – Neutralitetsprincipen – Tillämpning av de grundläggande fördragsbestämmelserna – Ingående av ett internationellt avtal som begränsar möjligheten för medlemsstaterna av förstatliga eller expropriera investeringar gjorda av tredjelandsmedborgare – Åsidosättande av neutralitetsprincipen – Föreligger inte
(Artikel 345 FEUF)
7. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Befogenhet att ingå avtal om handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter – Räckvidd – Frihandelsavtal mellan unionen och Republiken Singapore – Bestämmelser som erinrar om redan existerande internationella skyldigheter och säkerställer en viss skyddsnivå för immateriella rättigheter – Omfattas
(Artikel 207.1 FEUF)
8. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Befogenhet att ingå avtal som syftar till enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder – Räckvidd – Frihandelsavtal mellan unionen och Republiken Singapore – Bestämmelser om kampen mot konkurrensbegränsande verksamhet och mot företagskoncentrationer – Omfattas
(Artikel 207.1 FEUF)
9. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Skyldighet att iaktta principerna och syftena bakom unionens yttre åtgärder – Räckvidd
(Artiklarna 3.5 och 21.1–21.3 FEU; artiklarna 9, 11, 205 och 207.1 FEUF)
10. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Skyldighet att iaktta principerna och syftena bakom unionens yttre åtgärder – Frihandelsavtal mellan unionen och Republiken Singapore – Åtaganden som syftar till att säkerställa att internationella skyldigheter avseende socialt skydd för arbetstagare och miljöskydd – Nära anknytning till handeln mellan parterna
(Artiklarna 3.1 e och 207.1 FEUF)
11. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Räckvidd – Befogenheten används för att reglera parternas nivå på social trygghet och miljöskydd – Omfattas inte
(Artiklarna 3.1 d och e, 3.2, 4.2 b och e och 207.6 FEUF)
12. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Exklusiv befogenhet avseende ett avtal som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa – Frihandelsavtal mellan unionen och Republiken Singapore – Åtaganden avseende tillhandahållande av sjö-, järnvägs- och vägtransporttjänster – Påverkan på bestämmelserna i förordningarna nr 4055/86, 1071/2009, 1072/2009 och 1073/2009 och i direktiv 2012/34
(Artiklarna 3.2 och 216 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordningar nr 1071/2009, 1072/2009 och 1073/2009; rådets förordning nr 4055/86; Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34)
13. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Exklusiv befogenhet avseende ett avtal som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa – Krav på att de gemensamma reglerna och det planerade avtalet ska vara oförenliga – Föreligger inte
(Artiklarna 3.2 och 216 FEUF)
14. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Exklusiv befogenhet avseende ett avtal som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa – Krav på kontroll av risken för påverkan för bestämmelser med begränsad räckvidd i det planerade avtalet – Föreligger inte
(Artiklarna 3.2 och 216 FEUF)
15. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Exklusiv befogenhet avseende ett avtal som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa – Påverkan på Förenade kungarikets, Irlands och Danmarks ställning av protokollen nr 21 och 22 bilagda EU- och EUF-fördragen avseende ett avtal som inte rör de områden som avser med de protokollen – Föreligger inte
(Artiklarna 3.2 och 216 FEUF; protokollen nr 21 och 22 bilagda EU- och EUF-fördragen)
16. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Exklusiv befogenhet avseende ett avtal som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa – Frihandelsavtal mellan unionen och Republiken Singapore – Bestämmelser om förfarandena för offentlig upphandling – Påverkan på bestämmelserna i direktivet 2014/24 och 2014/25
(Artiklarna 3.2 och 216 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24 och 2014/25)
17. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Exklusiv befogenhet avseende ett avtal som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa – Begreppet gemensamma regler – Unionens primärrätt – Omfattas inte – Avtal som ingåtts av unionen – Omfattas inte
(Artiklarna 3.2 och 216 FEUF)
18. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Exklusiv befogenhet avseende ett avtal som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa – Räckvidd – Avtal om andra utländska investeringar än direktinvesteringar – Omfattas inte
(Artiklarna 3.2, 4.1, 4.2 a, 63 och 216.1 FEUF)
19. Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Befogenhet av ingå avtal om utländska direktinvesteringar – Räckvidd – Avtal innehållande en bestämmelse om att bilaterala investeringsavtal som medlemsstater ingått tidigare med ett tredjeland ska upphöra att gälla – Omfattas
(Artiklarna 2.1 och 207.1 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1219/2012)
20. Internationella avtal – Medlemsstaternas avtal – Avtal som föregår EG‑fördraget eller en medlemsstats anslutning – Iakttagande av de rättigheter och skyldigheter som följer därav
(Artikel 351 FEUF)
21. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Befogenhet att införa bestämmelser av institutionell karaktär i ett avtal – Räckvidd – Införande av en tvistlösningsmekanism som låter en tredjelandsmedborgare undandra en tvist jurisdiktionen för domstolarna i en medlemsstat – Omfattas inte – Delad befogenhet mellan unionen och medlemsstaterna
22. Internationella avtal – Unionens och medlemsstaternas befogenhet – Medlemsstaternas befogenhet rörande administrativa och rättsliga förfaranden – Frihandelsavtal mellan unionen och Republiken Singapore – Åtaganden som ålägger unionen och medlemsstaterna att iaktta principerna om god förvaltningssed och ett effektivt domstolsskydd – Intrång i de nationella befogenheterna – Föreligger inte
23. Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Räckvidd – Upprättande av en domstol eller annan enhet behörig att yttra sig över bestämmelserna i avtalet – Omfattas
1. Det framgår av artikel 207.1 FEUF, i synnerhet andra meningen enligt vilken den gemensamma handelspolitiken ska föras inom ramen för unionens yttre åtgärder, att den politiken avser handeln med tredjeländer. En unionsrättsakt omfattas av den gemensamma handelspolitiken om den specifikt rör sådan handel, genom att den huvudsakligen syftar till att främja, underlätta eller reglera handeln och direkt och omedelbart påverkar denna. Av detta följer att enbart de delar av det planerade avtalet som har en specifik koppling, i den mening som avses ovan, till handeln mellan unionen och det berörda tredjelandet omfattas av den gemensamma handelspolitiken.
Kapitel 2 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore, som föreskriver att vardera parten ska avstå från att diskriminera varor från den andra parten och alltefter de specifika åtagandena i bilagan till det kapitlet sänka eller avskaffa sina import- och exporttullar, omfattas av denna politik och därför av unionens exklusiva befogenhet enligt artikel 3.1 e FEUF. Kapitlet föreskriver också att vardera parten ska avstå från att anta eller bibehålla icke-tariffära hinder för import och export av varor. Detta kapitel består således av tull- och handelsåtaganden som rör utbyte av varor i den mening som avses i artikel 207.1 FEUF. Detsamma gäller kapitel 3 i avtalet, som preciserar hur parterna, när kraven enligt Världshandelsorganisationens (WTO) bestämmelser är uppfyllda, kan vidta antidumpningsåtgärder och utjämningsåtgärder samt skyddsåtgärder rörande importen från den andra parten. Kapitlet rör således handelspolitiska skyddsåtgärder i den mening som avses i artikel 207.1 FEUF.
Vad gäller kapitlen 4 och 5 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore framgår det av dessa dels att varor som exporteras av en part måste följa den importerande partens tekniska och sanitära normer, dels att de varor som den sistnämnda importerar inte ska underkastas normer som är diskriminerande eller oproportionerliga i förhållande till dem som tillämpas på de egna varorna. De kapitlen har således specifikt till syfte att underlätta varuhandeln mellan unionen och Republiken Singapore. Kapitel 6 i avtalet föreskriver att vardera partens tullagstiftning ska vara icke-diskriminerande och att skatter och avgifter som tas ut för tjänster med anledning av import eller export av dessa varor inte ska överstiga den ungefärliga kostnaden för tjänsterna. Det kapitlet har således till huvudsyfte att reglera och underlätta varuhandeln mellan parterna.
Vad gäller kapitel 7 i frihandelsavtalet mellan unionen och Republiken Singapore syftar detta till att reglera och underlätta marknadstillträde inom sektorn energiproduktion från icke-fossila, hållbara energikällor, och det inför inte några miljönormer på området. Eftersom det kapitlet således syftar till att öppna båda parternas marknader, är det ägnat att direkt och omedelbart påverka utbytet av varor och tjänster mellan unionen och Republiken Singapore inom denna sektor. Det omfattas därför helt av unionens exklusiva befogenhet enligt artikel 3.1 e FEUF.
(se punkterna 35–37, 40–47 och 72–74)
2. Unionens behörighet att godkänna ett avtal om bland annat tillhandahållande av tjänster på transportområdet kan inte falla endast under artikel 3.1 e FEUF. Det området är undantaget från den gemensamma handelspolitiken genom artikel 207.5 FEUF, som stadgar att förhandlingar om och ingående av internationella avtal på transportområdet ska omfattas av avdelning VI i tredje delen i EUF-fördraget, det vill säga avdelningen om den gemensamma transportpolitiken.
Artikel 207.5 FEUF, som i sak motsvarar artikel 133.6 tredje stycket EG, syftar vad gäller internationell handel med transporttjänster till att bibehålla en principiell parallellism mellan den interna befogenheten att unilateralt anta unionsbestämmelser och den externa befogenheten att ingå internationella avtal, varvid båda dessa befogenheter liksom tidigare grundar sig på den avdelning i fördraget som specifikt rör den gemensamma transportpolitiken.
(se punkterna 56–59)
3. Vid tolkningen av artikel 207.5 FEUF, som föreskriver att internationella avtal på transportområdet inte ingår den gemensamma handelspolitiken, ska domstolen beakta begreppet tjänster på transportområdet, som innefattar inte bara transporttjänsterna som sådana, utan även andra tjänster, förutsatt att de har en nära anknytning till en fysisk verksamhet att flytta personer eller varor från en plats till en annan med transportmedel.
Vad gäller åtagandena i kapitel 8 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore, har varken reparation och underhåll av flygplan, varvid flygplanet tas ur bruk, eller tjänster avseende försäljning, marknadsföring eller bokning av lufttransporttjänster, oavsett om de tillhandahålls av resebyråer eller av andra kommersiella tjänsteleverantörer, nära anknytning till transporttjänster i ovannämnda mening. Reparation och underhåll av flygplan, varvid flygplanet tas ur bruk, för det första, har på sin höjd en avlägsen koppling till handlingen att flytta personer eller varor från en plats till en annan. Vad för det andra gäller försäljning, saluföring eller bokning av lufttransporttjänster, framgår det av skäl 33 i direktiv 2006/123 om tjänster på den inre marknaden att de tjänster som omfattas av detta direktiv även inkluderar resebyråer, som är de som främst marknadsför sådana tjänster. Eftersom reparation och underhåll av flygplan, varvid flygplanet tas ur bruk, försäljning och marknadsföring av lufttransporttjänster och tjänster som rör databokningssystem följaktligen inte omfattas av artikel 207.5 FEUF, ingår dessa tjänster bland dem som avses i artikel 207.1 FEUF.
Vad gäller kapitel 10 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore har det specifikt till syfte att fastställa hur näringsidkare från vardera parten kan delta i de upphandlingsförfaranden som organiseras av den andra partens myndigheter. Eftersom dessa tillvägagångssätt grundar sig på icke-diskriminerande tillträde, öppenhet och effektivitet, är de ägnade att direkt och omedelbart påverka utbytet av varor och tjänster mellan parterna. Kapitel 10 i avtalet omfattas således av unionens exklusiva befogenhet med stöd av artikel 3.1 e FEUF, dock med förbehåll för offentlig upphandling av internationella sjötransporttjänster, järnvägstjänster, vägtransporttjänster och transporttjänster på inre vattenvägar samt tjänster med nära anknytning till dessa transporttjänster, vilka räknas upp i punkterna 11 och 12 i tilläggen 8-A-1 och 8-B-1 och i punkterna 16 och 17 i tilläggen 8-A-2 och 8-A-3 till bilagorna till kapitel 8 i avtalet.
(se punkterna 61, 66–68, 76 och 77)
4. Artikel 207.1 FEUF föreskriver att unionsrättsakter om utländska direktinvesteringar omfattas av den gemensamma handelspolitiken. Av detta följer att unionen har exklusiv befogenhet enligt artikel 3.1 e FEUF att godkänna alla åtaganden gentemot ett tredjeland avseende investeringar av fysiska eller juridiska personer från det tredjelandet i unionen, och vice versa, som ger dem möjlighet att effektivt medverka i ledningen eller kontrollen av ett bolag som utövar en ekonomisk verksamhet.
Att EUF-fördragets upphovsmän i artikel 207.1 FEUF valt ordalydelsen ”utländska direktinvesteringar” uttrycker otvetydigt deras avsikt att inte inkludera andra utländska investeringar i den gemensamma handelspolitiken. Åtaganden gentemot ett tredjeland avseende dessa andra investeringar omfattas alltså inte av unionens exklusiva befogenhet enligt artikel 3.1 e FEUF.
Denna avgränsning av den gemensamma handelspolitikens tillämpningsområde vad gäller utländska investeringar ger uttryck för att varje unionsakt som främjar, underlättar eller reglerar deltagandet för en fysisk eller juridisk person från ett tredjeland i unionen, eller vice versa, i ledningen eller kontrollen av ett bolag som utövar en ekonomisk verksamhet är ägnad att direkt och omedelbart påverka handelsutbytet mellan det tredjelandet och unionen. En sådan specifik koppling till handeln saknas däremot vid investeringar som inte leder till ett sådant deltagande.
(se punkterna 81–84)
5. De normer som unionen och Republiken Singapore kommit överens om i kapitel 9 i avtalet om frihandel dem emellan angående skydd för direktinvesteringar omfattas av den gemensamma handelspolitiken när de har en särskild koppling till handelsutbytet mellan unionen och detta tredjeland. Artikel 207.1 FEUF hänvisar allmänt till unionens åtgärder på området utländska direktinvesteringar, utan att skilja mellan åtgärder som avser tillträde till respektive skydd för dessa investeringar.
Alla dessa åtaganden om att inte ge en mindre gynnsam behandling och förbuden mot godtycklig behandling i kapitel 9 – som bland annat rör utnyttjande, ökning och avyttring, av fysiska och juridiska personer från vardera parten, av ägarandelar i bolag som bedriver näringsverksamhet och är belägna på den andra partens territorium – bidrar till investerarnas rättssäkerhet. Inrättandet av en sådan rättslig ram har till syfte att främja, underlätta och reglera handeln mellan unionen och Singapore. Bestämmelserna i avsnitt A i kapitel 9 i frihandelsavtalen mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore är, i den utsträckning de rör direktinvesteringar, ägnade att direkt och omedelbart påverka handeln mellan unionen och Singapore, eftersom de avser behandlingen av näringsidkares deltagande i en del av ledningen eller kontrollen av bolag som bedriver näringsverksamhet på den andra partens territorium.
(se punkterna 87, 94 och 95)
6. Artikel 345 FEUF uttrycker att fördragen är neutrala i förhållande till medlemsstaternas befintliga egendomsordningar men innebär inte att de grundläggande unionsreglerna inte ska tillämpas på dessa. Vad gäller artikel 9.6 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore, som föreskriver att ingendera parten får nationalisera, expropriera eller vidta åtgärder vilkas effekter motsvarar nationalisering eller expropriation av berörda investeringar som gjorts av berörda investerare från den andra parten utom i det allmännas intresse, är det inte ett åtagande som rör medlemsstaternas egendomsordning. Den uttrycker helt enkelt att även om medlemsstaterna förvisso är fria att utöva sin befogenhet på området rätt till egendom och följaktligen att göra ändringar i sina egna egendomsordningar, måste de likväl iaktta dessa principer och grundläggande rättigheter.
(se punkterna 91 och 107)
7. Enligt lydelsen av artikel 207.1 FEUF inkluderar den gemensamma handelspolitiken handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter. Unionens internationella åtaganden om immaterialrättsområdet omfattas av den gemensamma handelspolitiken om den särskilt rör internationell handel, genom att den huvudsakligen syftar till att främja, underlätta eller reglera handeln och direkt och omedelbart påverkar denna.
Vad gäller åtagandena på immaterialrättsområdet i kapitel 11 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore erinrar alla dessa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter, varumärken, geografiska beteckningar, formgivning, patent, testdata och växtsorter dels om existerande multilaterala internationella förpliktelser, dels om bilaterala åtaganden. Bestämmelsernas huvudsakliga syfte, enligt vad som anges i artikel 11.1.1 b i avtalet, är att tillförsäkra näringsidkare från unionen och Singapore ett lämpligt skydd för deras immateriella rättigheter. Dessa bestämmelser gör att näringsidkare från unionen och Singapore kan åtnjuta en relativt likartad standard av immaterialrättskydd på den andra partens territorium och bidrar därmed till att de på lika villkor kan delta i den fria handeln med varor och tjänster mellan unionen och Singapore. Detsamma gäller artiklarna 11.36–11.47 i avtalet, som ålägger vardera parten att föreskriva vissa slags förfaranden och civilprocessuella åtgärder som berörda personer kan tillgripa för att skydda sina immateriella rättigheter, och artiklarna 11.48–11.50 i avtalet, som ålägger vardera parten att införa metoder för tullmyndigheterna att identifiera förfalskade och piratkopierade varor och ge immaterialrättsinnehavarna möjlighet att, vid misstanke om varumärkesförfalskning eller piratkopiering, få frisläppandet av dessa varor uppskjutet.
Av detta följer att kapitel 11 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore, såsom nämns i artikel 11.1 i avtalet, syftar till att underlätta produktion och kommersialisering av innovativa och kreativa produkter och tillhandahållandet av tjänster mellan parterna och att öka nyttan av handel och investeringar. Det kapitlet ingår på intet sätt i harmoniseringen av unionsmedlemsstaternas lagstiftningar, utan syftar till att reglera en liberalisering av handeln mellan unionen och Singapore. Av detta följer att kapitel 11 i avtalet avser handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter i den mening som avses i artikel 207.1 FEUF.
(se punkterna 111–113, 121–126 och 128)
8. Artiklarna 12.1 och 12.2 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore ingår tveklöst i liberaliseringen av handeln mellan unionen och Singapore. De rör nämligen specifikt bekämpande av konkurrensbegränsande verksamhet och företagskoncentrationer som har till syfte eller resultat att hindra att handeln mellan unionen och detta tredjeland äger rum under sunda konkurrensförhållanden. Dessa bestämmelser ingår följaktligen i den gemensamma handelspolitiken. De avser inte den inre marknaden. Kapitel 12 i det planerade avtalet innehåller också bestämmelser om subventioner. De erinrar om parternas skyldigheter enligt avtalet vad gäller subventioner och utjämningsåtgärder, som ingår i bilaga 1 A till WTO-avtalet, fastställer vilka subventioner med koppling till handeln med varor och tjänster mellan unionen och Singapore som är förbjudna och ålägger parterna att göra sitt yttersta för att avhjälpa eller avlägsna effekterna av icke förbjudna subventioner på handeln med den andra parten.
(se punkterna 134, 135 och 137)
9. EUF-fördraget skiljer sig väsentligt från EG‑fördraget, som gällde tidigare, på så sätt att det inkluderar nya aspekter av dagens internationella handel i den gemensamma handelspolitiken. Utvidgningen av den gemensamma handelspolitikens område genom EUF-fördraget utgör en betydande utveckling av unionens primärrätt. Den utvecklingen kännetecknas bland annat av regeln i artikel 207.1 andra meningen FEUF om att den gemensamma handelspolitiken ska föras inom ramen för principerna och målen för unionens yttre åtgärder. De principerna och målen preciseras i artikel 21.1 och 21.2 FEU och rör bland annat, såsom anges i artikel 21.2 f FEU, hållbar utveckling genom bevarande och förbättrande av miljön och en hållbar förvaltning av jordens naturresurser.
Skyldigheten för unionen att integrera de målen och principerna i sin gemensamma handelspolitik framgår av artikel 207.1 andra meningen FEUF jämförd med artikel 21.3 FEU och artikel 205 FEUF. Vidare ska artiklarna 9 och 11 FEUF beaktas. I artikel 3.5 FEU stadgas också att unionen i sina förbindelser med den övriga världen ska bidra till fri och rättvis handel. Av detta följer att målet hållbar utveckling numera är en integrerad del av den gemensamma handelspolitiken.
(se punkterna 141–143, 146 och 147)
10. Kapitel 13 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore omfattas av den gemensamma handelspolitiken och följaktligen av unionens exklusiva befogenhet enligt artikel 3.1 e FEUF. Genom bestämmelserna i det kapitlet åtar sig unionen och Republiken Singapore i huvudsak att säkerställa att handeln dem emellan äger rum under iakttagande av de skyldigheter som följer av de internationella konventioner om socialt skydd för arbetstagare och om miljöskydd i vilka de är parter. Detta kapitel 13 rör varken räckvidden av de internationella konventioner som kapitlet hänvisar till eller unionens eller medlemsstaternas befogenheter avseende de konventionerna. Däremot har det en specifik koppling till handeln mellan unionen och Singapore. Nämnda kapitel reglerar den handeln genom säkerställa att den sker under iakttagande av nämnda konventioner och att ingen åtgärd som vidtas i enlighet med dessa tillämpas på ett sätt som innebär en godtycklig eller oberättigad diskriminering eller en förtäckt begränsning av denna handel.
Detta kapitel är också ägnat att direkt och omedelbart påverka denna handel. Vad särskilt gäller de åtaganden som syftar till att bekämpa handeln med olagligt avverkat timmer och trävaror och olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, som avses i punkterna 13.7 och 13.8 b i avtalet, åtar sig parterna i avtalet att genomföra eller främja system för dokumentation, kontroll och certifiering. Sådana system är ägnade att direkt påverka handeln med de berörda produkterna. Vad gäller den specifika kopplingen till bestämmelserna i kapitel 13 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore beror denna även på att den andra parten, vid ett åsidosättande av bestämmelserna om socialt skydd för arbetstagare och om miljöskydd i det kapitlet, får avbryta eller skjuta upp liberaliseringen av handeln enligt övriga bestämmelser i avtalet, i enlighet med den sedvaneregel i internationell rätt som kodifierats i artikel 60.1 i konventionen om traktaträtten, som gäller i förbindelserna mellan unionen och tredjeländer.
(se punkterna 152, 155–157, 160, 161 och 167)
11. Unionens exklusiva befogenhet enligt artikel 3.1 e FEUF kan förvisso inte utövas för att reglera skyddsnivåer på det sociala området och miljöområdet inom de respektive territorierna för parterna i ett internationellt avtal mellan unionen och ett tredjeland. Antagandet av sådana bestämmelser omfattas av befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna i bland annat artiklarna 3.1 d, 3.2 och 4.2 b och e FEUF. Artikel 3.1 e FEUF har inte företräde framför dessa övriga bestämmelser i EUF-fördraget. Vidare stadgar artikel 207.6 FEUF att utövandet av de befogenheter som tilldelas inom den gemensamma handelspolitiken inte ska påverka fördelningen av befogenheterna mellan unionen och medlemsstaterna.
(se punkt 164)
12. Artikel 216 FEUF ger unionen befogenhet att ingå, bland annat, internationella avtal som kan komma att inverka på gemensamma regler eller räckvidden för dessa. Risken för inverkan på de gemensamma reglerna föreligger när åtagandena i ett internationellt avtal omfattas av de reglernas tillämpningsområde. För att det ska anses föreligga en sådan risk krävs det inte att det råder fullständig överensstämmelse mellan det område som omfattas av de internationella åtagandena och det som omfattas av unionslagstiftningen. Räckvidden för unionens gemensamma regler kan nämligen påverkas eller ändras genom sådana åtaganden även när åtagandena hänför sig till ett område som redan i stor utsträckning omfattas av sådana regler.
Vad gäller åtagandena om tillhandahållande av internationella sjötransporttjänster i kapitel 8 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore, omfattas det område som dessa åtaganden avser till stor del av de gemensamma reglerna i förordning nr 4055/86, som reglerar tillämpningen av principen om frihet att tillhandahålla sjötransporttjänster mellan medlemsstater och mellan medlemsstater och tredjeländer. Åtagandena i avtalet påverkar, eller rentav avsevärt förändrar, räckvidden av de gemensamma reglerna i förordning nr 4055/86 vad gäller sjötransporttjänster mellan unionen och Singapore. Det följer av artikel 8.56.3 i avtalet att leverantörer av sjötransporttjänster hemmahörande i unionen liksom medborgare i en medlemsstat som kontrollerar ett rederi etablerat i Singapore kommer att ha tillträde till trafiken till och från det tredjelandet, detta utan att det krävs av dem att deras fartyg seglar under en unionsmedlemsstats flagg. De reglerna skiljer sig avsevärt från dem i förordning nr 4055/86. Unionens befogenhet att godkänna dessa åtaganden är följaktligen exklusiv enligt artikel 3.2 FEUF.
Detsamma gäller åtagandena om järnvägstransporttjänster mellan unionen och Republiken Singapore. De icke mindre gynnsamma villkoren för de singaporianska leverantörerna enligt dessa åtaganden, när det gäller tillträde till järnvägsnät och järnvägsdrift i unionen och möjlighet att etablera sig där, motsvarar den materia som regleras i bestämmelserna om ett gemensamt europeiskt järnvägsområde, i direktiv 2012/34. Vad gäller åtagandena om vägtransporttjänster, hör även de till ett område som till stor del täcks av gemensamma unionsregler. De icke mindre gynnsamma villkoren för de singaporianska leverantörerna enligt dessa åtaganden, när det gäller rätten att tillhandahålla vägtransporter i unionen, motsvarar i stor utsträckning den materia som regleras genom de gemensamma reglerna i förordningarna nr 1071/2009 om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som bedriver yrkesmässig trafik, 1072/2009 om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg och 1073/2009 om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för persontransporter med buss.
(se punkterna 171, 180–182, 189, 190, 193, 195, 198, 206 och 207)
13. När ett avtal mellan unionen och ett tredjeland föreskriver att bestämmelser som i hög grad överlappar unionens gemensamma regler för gemenskapsinterna situationer tillämpas på de internationella förbindelser som avtalet avser, anses det kunna påverka eller ändra räckvidden för dessa gemensamma regler. Även om de inte är oförenliga med de gemensamma reglerna, kan deras innebörd, räckvidd och verkan påverkas.
(se punkt 201)
14. Vid prövningen av arten av befogenhet att ingå ett internationellt avtal ska bestämmelser i det avtalet som har en ytterst begränsad räckvidd inte beaktas.
(se punkt 217)
15. Vid prövningen av unionens befogenhet vad gäller åtaganden i ett planerat internationellt avtal på transportområdet är, då det planerade avtalet inte rör de aspekter som regleras i tredje delen avdelning V i EUF-fördragen, protokoll (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, bilagt EU- och EUF-fördragen inte relevant. Detsamma gäller protokoll (nr 22) om Danmarks ställning, bilagt EU- och EUF-fördragen. Den gemensamma handelspolitiken och den gemensamma transportpolitiken omfattas inte av protokoll nr 21. Det är rättsaktens syfte och innehåll som avgör vilka protokoll som eventuellt är tillämpliga och inte tvärtom.
(se punkt 218)
16. Kapitel 10 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore innehåller ett flertal bestämmelser om offentlig upphandling i unionen och i Singapore för att säkerställa att principerna om icke-diskriminering och öppenhet följs i upphandlingsförfarandena. Genom direktiv 2014/24 om offentlig upphandling och direktiv 2014/25 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster infördes ett flertal gemensamma regler som syftar till att säkerställa att offentlig upphandling inom unionen, bland annat i transportsektorn, följer dessa principer, såsom påpekas i skäl 1 och artikel 18 i direktiv 2014/24 och i skäl 2 och artikel 36 i direktiv 2014/25.
Så snart det planerade avtalet träder i kraft, omfattas således singaporianska leverantörers tillträde till offentlig upphandling i unionen på transportområdet av åtaganden som täcker samma materia som den som regleras i direktiven 2014/24 och 2014/25. Unionen har således exklusiv extern befogenhet med stöd av artikel 3.2 FEUF för de internationella åtagandena i kapitel 10 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore beträffande offentlig upphandling av tjänster på transportområdet. Dessa åtaganden ingår i ett område som redan till stor del täcks av unionens gemensamma regler och kan påverka eller ändra räckvidden av dessa.
(se punkterna 221–224)
17. Gemensamma regler som skulle kunna påverkas eller få sin räckvidd ändrad av åtaganden i ett internationellt avtal som unionen ingår är de sekundärrättsliga bestämmelser som unionen efter hand infört. När unionen därmed har utövat sina interna befogenheter måste den parallellt ha en exklusiv extern befogenhet, för att undvika att medlemsstaterna gör internationella åtaganden som skulle kunna påverka dessa gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa. Det skulle vara att bortse från den motivering som ligger i den exklusiva externa befogenheten att utsträcka räckvidden av den regeln, som numera stadgas i slutledet i artikel 3.2 FEUF, till ett fall som inte rör sekundärrättsliga regler som unionen infört med stöd av sin interna befogenhet enligt fördragen, utan en primärrättslig regel som antagits av fördragens upphovsmän.
(se punkterna 233 och 234)
18. Ingående av ett internationellt avtal om andra utländska investeringar än direktinvesteringar är i unionsrättens nuvarande skede inte något som föreskrivs i en unionslagstiftningsakt i den mening som avses i artikel 3.2 FEUF. Ingående av ett sådant avtal förefaller inte heller nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt i den mening som avses i nämnda bestämmelse. Av detta följer att unionen inte har exklusiv befogenhet av ingå ett internationellt avtal i den utsträckning detta rör skydd av andra utländska investeringar än direktinvesteringar.
Att unionen ingår ett internationellt avtal om sådana investeringar kan däremot visa sig nödvändigt för att inom ramen för unionens politik förverkliga något av de mål som avses i fördragen i den mening som avses i artikel 216.1 FEUF. Med tanke på att den fria rörligheten för kapital och betalningar mellan medlemsstater och tredjeland, som föreskrivs i artikel 63 FEUF, inte formellt kan göras gällande mot tredjeland, kan det anses nödvändigt att ingå internationella avtal som bidrar till att genomföra denna fria rörlighet på ömsesidig basis för att fullt ut kunna uppnå denna, vilket är ett av målen med avdelning IV (fri rörlighet för personer, tjänster och kapital) i tredje delen (unionens politik och inre åtgärder) i EUF-fördraget. Denna avdelning IV omfattas av den delade befogenheten mellan unionen och medlemsstaterna på området inre marknaden, enligt artikel 4.2 a FEUF. Unionens befogenhet enligt artikel 216.1 FEUF att ingå ett avtal som är nödvändigt för att inom ramen för unionens politik förverkliga något av de mål som avses i fördragen är också till sin art delad, eftersom artikel 4.1 FEUF föreskriver att unionen ska ha delad befogenhet med medlemsstaterna om den genom fördragen tilldelas en befogenhet som inte omfattas av de områden som avses i artiklarna 3 och 6 FEUF.
(se punkterna 236–242)
19. Den omständigheten att unionen och ett tredjeland i det planerade avtalet har infört en bestämmelse som uttryckligen anger att de bilaterala investeringsavtalen mellan unionsmedlemsstaterna och detta tredjeland upphör att gälla och inte längre ska medföra några rättigheter eller skyldigheter när avtalet som ingåtts med detta tredjeland på unionsnivå träder i kraft kan inte anses inkräkta på medlemsstaternas befogenheter, i den mån bestämmelsen rör ett område där unionen har exklusiv befogenhet. När unionen förhandlar fram och ingår ett avtal med ett tredjeland som rör ett område där unionen har fått exklusiv befogenhet, tar den medlemsstaternas plats. Unionen kan överta medlemsstaternas internationella åtaganden när medlemsstaterna genom ett av de konstituerande unionsfördragen har överfört sina befogenheter avseende dessa åtaganden till unionen och denna utövar de befogenheterna.
Av detta följer att från den 1 december 2009, den dag då EUF-fördraget trädde i kraft – det fördrag som ger unionen exklusiv befogenhet på området utländska direktinvesteringar – har unionen befogenhet att ensam godkänna en bestämmelse i ett avtal som den ingått med ett tredjeland i vilken det stadgas att åtaganden om direktinvesteringar i de bilaterala avtal som ingåtts tidigare mellan unionsmedlemsstaterna och detta tredjeland ska anses ha ersatts av avtalet som ingåtts av unionen så snart detta träder i kraft. Enligt artikel 2.1 FEUF får medlemsstaterna inte anta rättsligt bindande akter på de områden där unionen har exklusiv befogenhet, utom efter bemyndigande från unionen. Förordning nr 1219/2012 om införande av övergångsordningar för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och tredjeland bemyndigar förvisso medlemsstaterna, under strikta villkor, att upprätthålla eller ingå bilaterala avtal med ett tredjeland på området direktinvesteringar så länge det inte finns något avtal om direktinvesteringar mellan unionen och tredjelandet i fråga. Så snart ett sådant avtal mellan unionen och tredjelandet träder i kraft upphör det bemyndigandet emellertid att gälla.
Följaktligen kan det inte med framgång hävdas att medlemsstaterna ska ha möjlighet att, efter det att åtaganden på området utländska direktinvesteringar i ett avtal som unionen ingått har trätt i kraft, anta rättsakter som avgör vad som ska ske med åtagandena på området i bilaterala avtal som de tidigare ingått med samma tredjeland.
(se punkterna 247–251)
20. Syftet med artikel 351 FEUF är att medlemsstaterna ska kunna iaktta de rättigheter som ett tredjeland enligt internationell rätt har enligt avtal som ingåtts före den 1 januari 1958 eller, för stater som senare ansluter sig, före tidpunkten för deras anslutning.
(se punkt 254)
21. Unionens befogenhet att göra internationella åtaganden inbegriper att förse dessa åtaganden med institutionella bestämmelser. Att avtalet innehåller sådana bestämmelser påverkar inte arten av befogenheten att ingå avtalet. Dessa bestämmelser är av stödkaraktär och omfattas således av samma befogenhet som de materiella bestämmelser de kompletterar.
Annorlunda förhåller det sig med bestämmelser som inför en ordning för att reglera tvister mellan en kärande från den ena parten och den andra parten rörande behandling som påstås strida mot avtalet och därmed orsaka förlust eller skada för käranden eller dess lokalt etablerade företag. Om en investerare kan besluta att hänskjuta tvisten till skiljeförfarande, utan att medlemsstaten kan motsätta sig detta, kan en sådan ordning, som undandrar tvister från medlemsstaternas jurisdiktion inte vara av ren stödkaraktär och kan således inte införas utan deras samtycke. Godkännande av en sådan ordning omfattas inte av unionens exklusiva befogenhet, utan av delad befogenhet mellan unionen och medlemsstaterna.
(se punkterna 276, 285 och 291–293)
22. Åtagandena i kapitel 14 i frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Singapore – enligt vilka myndigheterna inom unionen, däribland medlemsstaternas myndigheter, ska iaktta principerna om god förvaltningssed och ett effektivt domstolsskydd – kan inte anses inkräkta på medlemsstaternas exklusiva befogenhet. Reglerna i det kapitlet innefattar inte något åtagande som rör medlemsstaternas förvaltnings- eller domstolsorganisation, utan de återspeglar att såväl unionen som medlemsstaterna när de genomför avtalet måste iaktta de allmänna principer och grundläggande rättigheter som erkänns i unionens rättsordning, såsom principerna om god förvaltningssed och ett effektivt domstolsskydd.
(se punkt 284)
23. Unionens befogenhet i fråga om internationella förbindelser och dess befogenhet att ingå internationella avtal innefattar med nödvändighet befogenheten att såvitt gäller tolkningen och tillämpningen av dessa avtals bestämmelser följa avgörandena från en domstol vilka upprättats eller utsetts enligt avtalen i fråga. På motsvarande sätt innebär unionens befogenhet att ingå internationella avtal med nödvändighet en möjlighet att underkasta sig beslut av ett organ som visserligen inte formellt är en domstol men som i praktiken har rättskipande uppgifter, såsom det tvistlösningsorgan som inrättats inom ramen för WTO-avtalet.
(se punkterna 298 och 299)