TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)
den 27 februari 2014(*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Världsmarknaden för flytkristallskärmar (LCD) – Avtal och samordnade förfaranden vad gäller priser och produktionskapacitet – Intern försäljning – Rätten till försvar – Böter – Partiell immunitet mot böter – En enda, fortlöpande överträdelse – Principen ne bis in idem”
I mål T‑128/11,
LG Display Co. Ltd, Seoul (Sydkorea),
LG Display Taiwan Co. Ltd, Taipei (Taiwan),
företrädda av advokaterna A. Winckler och F.-C. Laprévote,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av P. Van Nuffel och F. Ronkes Agerbeek, båda i egenskap av ombud, biträdda av S. Kingston, barrister,
svarande,
angående en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2010) 8761 slutlig av den 8 december 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (ärende COMP/39.309 – LCD) och om nedsättning av de böter som sökandena ålades enligt detta beslut,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen),
sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna G. Berardis (referent) och C. Wetter,
justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 26 april 2013,
följande
Dom(1)
Bakgrund till tvisten
Bolag som är i fråga i förevarande mål
1 LG Display Co. Ltd (nedan kallat LGD), tidigare kallat LG Philips LCD Co. Ltd, är ett bolag bildat enligt koreansk rätt som kontrollerar en koncern av bolag som är etablerade över hela världen och som är verksamma med tillverkning av flytkristallskärmar med aktiv matris (nedan kallade LCD).
2 LGD bildades den 26 juli 1999 genom ett joint venture-avtal som ingicks mellan LG Electronics, Inc. (nedan kallat LGE), som är ett bolag bildat enligt koreansk rätt, och Koninklijke Philips Electronics NV (nedan kallat Philips), som är ett bolag bildat enligt nederländsk rätt.
3 Under tiden mellan den 26 juli 1999 och den 23 juli 2004, innehade LGE och Philips vardera 50 procent av aktiekapitalet i LGD. Deras respektive innehav minskade därefter till 37,9 respektive 32,87 procent.
4 LG Display Taiwan Co. Ltd, tidigare kallat LG Philips LCD Taiwan (nedan kallat LGDT), är ett bolag bildat enligt taiwanesisk rätt. Det är ett helägt dotterbolag till LGD och är verksamt med tillverkning och leverans av LCD.
[utelämnas]
Det angripna beslutet
[utelämnas]
19 I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att en konkurrensbegränsande samverkan förelåg mellan sex stora internationella LCD-tillverkare, bland annat sökandena. Kommissionen konstaterade att denna samverkan avsåg följande två kategorier av produkter i storlekar på minst tolv tum: LCD för informationsteknik, till exempel för bärbara kompaktdatorer och monitorer för datorer och LCD för TV-apparater (nedan tillsammans kallade de LCD som omfattades av kartellen).
20 Enligt det angripna beslutet utgjorde den konkurrensbegränsande samverkan en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Överträdelsen pågick åtminstone mellan den 5 oktober 2001 och den 1 februari 2006 (nedan kallad överträdelseperioden). Under denna tid höll kartelldeltagarna flera multilaterala möten som de kallade ”kristallmöten” och som framför allt ägde rum på hotell i Taiwan. Mötena hade ett tydligt konkurrensbegränsande syfte, eftersom deltagarna hade tillfälle bland annat att fastställa minimipriser för de LCD som omfattades av kartellen, att diskutera prisprognoser för att undvika prissänkningar och att samordna prishöjningar och produktionsnivåer. Kartelldeltagarna träffades även bilateralt under överträdelseperioden och utbytte ofta upplysningar angående det som behandlades under ”kristallmötena”. De vidtog även åtgärder för att kontrollera att de beslut som fattades under mötena efterlevdes (skälen 70–74 i det angripna beslutet).
[utelämnas]
22 I enlighet med 2006 års riktlinjer fastställde kommissionen försäljningsvärdet för de LCD som omfattades av kartellen och som direkt eller indirekt berördes av överträdelsen. Kommissionen slog därför fast följande tre försäljningskategorier som kartelldeltagarna hade genomfört:
– ”Direkt EES-försäljning”, det vill säga försäljning av LCD som omfattades av kartellen till ett annat företag inom EES.
– ”Direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter”, det vill säga försäljning av LCD som omfattades av kartellen och som, inom den koncern som tillverkaren tillhör, infogats i färdiga produkter som sålts till ett annat företag inom EES.
– ”Indirekt försäljning”, det vill säga försäljning av LCD som omfattades av kartellen till ett annat företag beläget utanför EES, vilket därefter fogade in skärmarna i färdiga produkter som såldes inom EES (skäl 380 i det angripna beslutet).
23 Kommissionen ansåg emellertid att den kunde begränsa sig till att beakta de två första kategorierna i punkt 22 ovan. De ålagda böterna skulle kunna bli tillräckligt avskräckande även om den tredje kategorin inte togs med (skäl 381 i det angripna beslutet).
24 Kommissionen utgick inte från värdet på ett företags försäljning under det sista kompletta räkenskapsåret då detta deltog i överträdelsen, vilket föreskrivs vara regel i punkt 13 i 2006 års riktlinjer. Den ansåg i stället att det – med beaktande av bland annat att de flesta inblandade företagen hade ökat sin försäljning kraftigt under de år som avsågs i det angripna beslutet – var lämpligt att i förevarande fall utgå från det genomsnittliga årliga försäljningsvärdet under hela överträdelsen (skäl 384 i det angripna beslutet).
25 Sökandenas invändningar till trots ansåg kommissionen att det relevanta försäljningsvärdet borde beräknas även med beaktande av sökandenas försäljning till LGE och Philips. För det första hade nämligen även försäljningen till dessa bolag avsetts i diskussionerna mellan kartelldeltagarna och för det andra hade priset vid denna försäljning påverkats av omständigheter som kännetecknade marknaden, det vill säga den omständigheten att priser förelåg som omfattades av kartellen. Med avseende på sökandena fastställdes det relevanta försäljningsvärdet under överträdelseperioden till totalt 2 296 240 479 euro. Årsgenomsnittet erhölls genom att det beloppet dividerades med den konkurrensbegränsande samverkans varaktighet på 4,33 år och uppgick således till 530 309 579 euro (skälen 386 och 396 samt tabell 4 i det angripna beslutet).
[utelämnas]
31 Av dessa skäl förpliktade kommissionen, i artikel 2 i det angripna beslutet, sökandena att solidariskt erlägga böter med 215 000 000 euro.
Förfarandet och parternas yrkanden
32 Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 februari 2011.
33 Sedan kommissionen ingett sin duplik den 8 december 2011, har sökandena åberopat ytterligare bevisning på grundval av artikel 48.1 i tribunalens rättegångsregler till stöd för den fjärde grunden i ansökan (nedan kallat åberopande av ytterligare bevisning).
34 Kommissionen yttrade sig över åberopandet av ytterligare bevisning den 26 januari 2012.
35 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (sjätte avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och att, inom ramen för de åtgärder för processledning som anges i artikel 64 i rättegångsreglerna, ställa vissa skriftliga frågor till parterna. Dessa besvarade frågorna inom angiven tid.
36 Parterna utvecklade sin talan och besvarade tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 26 april 2013.
37 Efter förhandlingen, och medan det muntliga förfarandet fortfarande pågick, ställde tribunalen ytterligare skriftliga frågor till parterna. Parterna besvarade frågorna inom den utsatta tidsfristen.
38 Det muntliga förfarandet avslutades genom beslut av ordföranden på tribunalens sjätte avdelning den 12 juli 2013.
39 Sökandena har yrkat att tribunalen ska
– delvis ogiltigförklara det angripna beslutet och väsentligt sätta ned det bötesbelopp som sökandena ålades att betala i detta beslut,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna,
– vidta övriga lämpliga åtgärder.
40 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
[utelämnas]
Den första grunden: Huruvida kommissionen oriktigt och med åsidosättande av sökandenas rätt till försvar, räknade in deras interna försäljning vid beräkningen av bötesbeloppet
[utelämnas]
Den första delgrunden: Åsidosättande av 2006 års riktlinjer
[utelämnas]
– Beaktande av försäljning till bolag som var knutna till sökandena
60 Sökandena har i huvudsak gjort gällande att den omständigheten att de, LGE och Philips inte utgör ett enda företag i den mening som avses i den rättspraxis som tribunalen har erinrat om ovan i punkt 54, visserligen medför att de sistnämnda företagen inte kan anses gemensamt och solidariskt ansvariga för sökandenas överträdelse. Denna omständighet saknar emellertid relevans för att slå fast huruvida de LCD som omfattades av kartellen och som sökandena hade sålt till LGE och Philips ingick i den försäljning som hade samband med den överträdelse som fastställdes i det angripna beslutet i den mening som avses punkt 13 i 2006 års riktlinjer.
61 Kommissionen har inte gjort gällande att sökandenas försäljning till LGE och Philips berördes av överträdelsen av det enkla skälet att det inte var fråga om försäljning mellan bolag som utgjorde del av ett enda företag i den mening som avses i den rättspraxis som tribunalen har erinrat om ovan i punkt 54.
62 Det förhållandet att kommissionen inte slog fast i det angripna beslutet att sökandena, LGE och Philips utgjorde ett enda företag, var nämligen en nödvändig förutsättning för att sökandenas försäljning till LGE och Philips skulle kunna hänföras till kategorin ”direkt EES-försäljning”, eftersom det förutsätts att försäljning i den kategorin sker till oberoende utomstående. Kommissionen var emellertid ändå skyldig att förklara vilket samband som förelåg mellan kartellen och sökandenas försäljning till LGE och Philips.
63 I skäl 396 i det angripna beslutet ansåg kommissionen att detta samband för det första utgjordes av den omständigheten att försäljning av LCD som omfattades av kartellen till kunder som, i likhet med LGE et Philips, var knutna till kartelldeltagarna, utgjorde en del av diskussionerna mellan dessa. För det andra påverkades priset vid denna försäljning till dessa kunder av omständigheter som kännetecknade marknaden, det vill säga den omständigheten att priser förelåg som omfattades av kartellen.
[utelämnas]
Den tredje delgrunden: Åsidosättande av principen om likabehandling
[utelämnas]
136 Kommissionen ansåg slutligen att sökandena, LGE och Philips inte utgör ett enda företag. Sökandena har inte förebringat någon uppgift som kan leda till att kommissionens slutsats i detta avseende ifrågasätts.
137 Sökandenas försäljning till LGE och Philips inbegreps därför i kategorin ”direkt EES-försäljning”.
138 Om kommissionen inte hade förfarit på detta sätt, skulle sökandena ha haft en fördel i förhållande till övriga kartelldeltagare som i likhet med sökandena inte var vertikalt integrerade i den meningen att de och de företag till vilka de sålde de LCD som omfattades av kartellen inte utgjorde ett enda företag.
139 Den omständigheten att kommissionen – beträffande de kartelldeltagare som i motsats till sökandena ansågs vara ett enda vertikalt integrerat företag – hade inbegripit den relevanta försäljningen i kategorin ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter” kan inte kritiseras utifrån principen om likabehandling. Det förhållandet att det är fråga om ett enda företag innebär nämligen att en annan situation är för handen, vilket motiverar att dessa kartelldeltagares försäljning inbegreps i en annan kategori.
140 Beträffande sökandenas påstående att diskriminering förelåg i förhållande till om den interna försäljningen inom en koncern gjordes till dotterföretag eller moderföretag, finner tribunalen att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den tillämpade begreppet ett enda företag. Helägda dotterbolag ansågs därmed utgöra samma företag som kartelldeltagarna, medan bolag som hade ett aktieinnehav i de bolag som deltog i kartellen inte ansågs vara moderbolag om det inte visades att de villkor var uppfyllda som ställts upp i detta avseende i rättspraxis. Kommissionen ansåg att detta inte var fallet beträffande LGE och Philips i förhållande till sökandena och dessa har inte ifrågasatt den slutsatsen. När ett av de företag som deltog i kartellen genomförde försäljning inom EES till oberoende utomstående beaktade kommissionen däremot detta, oavsett vilket bolag (dotter- eller moderbolag) som tillhörde det bolag som hade genomfört en materiell försäljning av LCD som omfattades av kartellen.
141 Kommissionen beslutade att vid beräkningen av böterna inte beakta den tredje av de försäljningskategorier som anges i skäl 380 i det angripna beslutet, det vill säga ”indirekt försäljning” (se ovan punkt 22). Tribunalen erinrar härvid om att vissa LCD, som omfattades av kartellen och som kartelldeltagare levererade till utomstående som var etablerade utanför EES, visserligen kan ha funnits i färdiga produkter som sålts inom EES. Det kan emellertid inte förnekas att sambandet mellan kartellen och EES-området, i den mening som avses i punkt 13 i 2006 års riktlinjer, var svagare än sambandet i fråga om de två försäljningskategorier som beaktades i det angripna beslutet.
142 Eftersom kategorin ”indirekt försäljning” inte tillämpades på någon av kartelldeltagarna, kan det inte slås fast att någon diskriminering har skett i detta avseende.
[utelämnas]
Den andra grunden: Huruvida kommissionen gjorde fel då den inte beviljade sökandena immunitet mot böter för år 2005
155 Sökandena anser att kommissionen borde ha beviljat dem partiell immunitet enligt punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om förmånlig behandling för både år 2006 och år 2005. Genom deras muntliga ansökan om förmånlig behandling av den 17 juli 2006, deras muntliga tilläggsförklaring av den 20 juli 2006 och ett stort antal skriftliga bevis var sökandena nämligen de första som tillkännagav omständigheter för kommissionen som den tidigare inte hade kännedom om, nämligen att kartellen avseende LCD fortsatte under år 2005. Sökandena har hävdat att de handlingar som Samsung ingav den 18 juli 2006, efter deras muntliga ansökan, inte gjorde det möjligt att styrka att ”kristallmöten” hade arrangerats under år 2005. De har dessutom hävdat att Samsungs tilläggsförklaring av den 20 juli 2006 visserligen innehöll en redogörelse för olika kontakter mellan konkurrenter under år 2005, men inte åtföljdes av skriftlig bevisning.
[utelämnas]
157 I punkt 23 i 2002 års meddelande om förmånlig behandling föreskrivs följande:
”23 Kommissionen kommer att avgöra följande i de slutgiltiga beslut som fattas för att fullborda det administrativa förfarandet:
a) Huruvida det bevismaterial som ett företag lämnat har ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen besitter vid samma tidpunkt.
b) Hur omfattande nedsättning ett företag kommer att åtnjuta vilket kommer att bestämmas enligt det följande på grundval av de böter som annars skulle ha ålagts företagen. För
– det första företaget som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med 30-50 %,
– …
Om ett företag lämnar in bevismaterial som gäller för kommissionen tidigare okända sakförhållanden som har ett direkt samband med den misstänkta kartellens betydelse och varaktighet, kommer kommissionen inte att beakta dessa element när den avgör vilka böter som skall åläggas det företag som tillhandahållit detta bevismaterial.”
[utelämnas]
Redogörelse för allmänna principer
[utelämnas]
166 Punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om förmånlig behandling gäller således inte de fall då ett företag endast har förebringat ny eller fullständigare bevisning för omständigheter som kommissionen redan känner till. Detta stycke är inte heller tillämpligt när ett företag upplyser kommissionen om nya sakförhållanden som emellertid inte påverkar kommissionens bedömning av kartellens allvar eller varaktighet. Den ovannämnda bestämmelsen ska endast tillämpas när två villkor är uppfyllda. För det första ska företaget vara det första som bevisar för kommissionen tidigare okända sakförhållanden. För det andra ska dessa sakförhållanden, som har en direkt inverkan på den presumerade kartellens allvar eller varaktighet, göra det möjligt för kommissionen att komma fram till nya slutsatser angående överträdelsen (domen i det ovannämnda målet Transcatab mot kommissionen, punkt 382).
167 Villkoren för att tillämpa punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om förmånlig behandling ska tolkas restriktivt, så att bestämmelsen endast omfattar de fall då ett företag som deltagit i en kartell förser kommissionen med nya uppgifter om kartellens allvar eller varaktighet och inte omfattar de fall då ett företag endast tillhandahållit uppgifter som ytterligare styrker bevisen för att överträdelsen förelegat. Eftersom förfarandet om förmånlig behandling utgör ett undantag från principen att sanktionsåtgärder ska vidtas för överträdelser av konkurrensrätten, måste dessa undantagsregler tolkas restriktivt. Effektiviteten i systemet med förmånlig behandling skulle dessutom minska om företagen förlorade incitamenten för att vara först med att avslöja en kartell för kommissionen.
[utelämnas]
Tillämpning på förevarande mål
170 Sökandena har inte bestritt tidsföljden för de händelser i juli 2006 som kommissionen har gjort gällande. Följande är därför ostridigt:
– Sökandena avgav en muntlig förklaring den 17 juli 2006.
– Samsung förebringade viss bevisning den 18 juli 2006.
– Samsung avgav en muntlig förklaring den 20 juli 2006, kl. 9.40.
– Sökandena avgav en muntlig förklaring och förebringade bevisning den 20 juli 2006, kl. 15.30.
171 Härav följer att sökandena, för att komma i åtnjutande av partiell immunitet för år 2005, måste visa att de upplysningar som de lämnade den 17 juli 2006 motsvarade de villkor som föreskrivs i punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om förmånlig behandling och som sammanfattats ovan i punkt 166. Om sökandena inte visar detta måste de visa dels att kommissionen, trots de upplysningar som Samsung lämnade den 18 och 20 juli 2006, inte hade kännedom om att den överträdelse som avsågs i det angripna beslutet hade fortsatt under år 2005, dels att de upplysningar som sökandena lämnade den 20 juli 2006 motsvarade de aktuella villkoren.
172 Tribunalen ska kontrollera huruvida sökandena genom argumenten till stöd för den här aktuella grunden har visat att de borde ha kommit i åtnjutande av partiell immunitet för år 2005.
173 Enligt sökandena gjorde kommissionen för det första en oriktig tolkning av punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om förmånlig behandling. Kommissionen fordrade nämligen att sökandena, för att komma i åtnjutande av partiell immunitet, skulle förebringa tillräcklig bevisning för att styrka de ifrågavarande omständigheterna. Enligt lydelsen i detta meddelande, såsom kommissionen har tolkat det i andra ärenden, föreskrivs nämligen endast att bevisen ska vara relevanta. För övrigt gav kommissionen Samsung en förmånlig behandling, eftersom den beviljade Samsung immunitet med anledning av upplysningar som inte var av högre kvalitet än sökandenas upplysningar.
174 Tribunalen finner att kommissionen, i enlighet med de principer som tribunalen erinrat om ovan i punkterna 161–168, gjorde en riktig bedömning när den slog fast att de upplysningar som sökandena lämnade den 17 juli 2006 var för vaga för att uppfylla de villkor som föreskrivs i den ifrågavarande bestämmelsen, såsom denna har tolkats i rättspraxis.
175 Av sökandenas förklaring av den 17 juli 2006 framgår nämligen att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den angav följande i punkt 467 i det angripna beslutet:
”… Den 17 juli 2006 gjordes muntliga påståenden om att möten som liknade dem som hölls den 5 och 19 oktober 2001 hade hållits även fram till början av år 2005 och att ett visst informationsutbyte fortsatte under en tid efter den dagen samt att minimipriser och riktlinjer för priser ibland diskuterades eller avtalades, men att mötena i övrigt begränsades till informationsutbyte om priser, produktionskapacitet och tillverkning. Dessa påståenden är emellertid inte tillräckliga för att slå fast att överträdelsen fortsatte under hela år 2005. Vid den tidpunkt då [LGD], bland annat genom förklaringen av den 20 juli 2006, förebringade detta slags bevisning avseende år 2005 och de två första månaderna år 2006, hade Samsung, i samband med att företaget ansökte om immunitet, i förklaringar av den 18 och 20 juli 2006 redan lämnat kommissionen tillräckliga upplysningar om att överträdelsen hade fortsatt år 2005 …”
176 Till skillnad mot vad sökandena har hävdat kan deras förklaring inte anses innehålla exakta och väl underbyggda bevis – som har ett direkt samband med överträdelsens varaktighet i den mening som avses i den rättspraxis som tribunalen har erinrat om ovan i punkt 168 – för att överträdelsen pågick under hela år 2005. Även om förklaringen innehåller uppgifter om att upplysningar om priser, marknad och leveransvillkor på global nivå samt upplysningar beträffande vissa kunder utbyttes under mötena mellan oktober 2001 och början av år 2005, är det efter den dagen endast fråga om ”ett visst informationsutbyte” under ”en viss tidsperiod” och det anges inte vilket slags information det var fråga om. Hänvisningarna i förklaringen till informationsutbytet om priser avser de ovannämnda mötena som hölls mellan år 2001 och början av år 2005. Förklaringen innehåller inte några upplysningar om att information om priser hade utbytts sedan början av år 2005. I förklaringen anges inte heller vilken dag år 2005 som mötena ändrade karaktär. Det anges endast att förändringen ägde rum i början av året.
177 Härav följer att upplysningarna i sökandenas förklaring avseende år 2005 är för vaga för att ha ett direkt samband med kartellens varaktighet.
178 Beträffande det förhållandet att kommissionen tillämpade mindre stränga krav på Samsung när den beviljade detta företag immunitet avseende hela bötesbeloppet, finner tribunalen att det rekvisit som ska användas och som anges i punkt 8 b i 2002 års meddelande om förmånlig behandling skiljer sig från rekvisitet i punkt 23 b sista stycket i samma meddelande. I den första av dessa bestämmelser föreskrivs nämligen att fullständig immunitet ska beviljas det företag som är det första som förebringar bevisning som enligt kommissionens uppfattning kan göra det möjligt att fastställa att en samverkan ägt rum.
179 Den omständigheten att det är fråga om olika rekvisit utgör ett sakligt skäl som innebär att kommissionen har möjlighet att behandla Samsung och sökandena på olika sätt utan att åsidosätta principen om likabehandling (se den rättspraxis som tribunalen har erinrat om ovan i punkt 131).
[utelämnas]
189 Det är visserligen riktigt att den sista bevisning som Samsung förebringade och som anges ovan i punkt 187 inte nämndes i det angripna beslutet. Detta beslut stöds oftast på den bevisning som sökandena förebringade med avseende på år 2005. Den omständigheten att det angripna beslutet inte innehåller någon hänvisning till vart och ett av de bevis som Samsung hade lagt fram inverkar emellertid inte på det förhållandet att kommissionen, vid den tidpunkt då sökandena avgav förklaringen av den 20 juli 2006, på grund av den bevisning som Samsung förebringat inte var okunnig om att de bilaterala kontakterna mellan vissa kartelldeltagare hade fortsatt år 2005.
190 Genom det förhållandet att kommissionen ofta använde de upplysningar som sökandena lämnade den 20 juli 2006 bekräftas att dessa upplysningar hade ett större bevisvärde än de som Samsung hade lämnat vid ett tidigare tillfälle. Det var emellertid av just detta skäl som kommissionen ansåg att den bevisning som sökandena hade förebringat hade ett ”betydande mervärde” i den mening som avses punkterna 21 och 22 i 2002 års meddelande om förmånlig behandling och att detta motiverade att böterna sattes ned med 50 procent. Rekvisiten för att bevilja denna nedsättning skiljer sig från de rekvisit som angetts ovan i punkt 166 och som ska tillämpas för att avgöra om sökandenas förklaring av den 20 juli 2006 kunde läggas till grund för partiell immunitet även med avseende på år 2005.
[utelämnas]
192 Med avseende på den omständigheten att de upplysningar som Samsung lämnade inte avser ”kristallmötena” utan enbart de bilaterala kontakterna, erinrar tribunalen om att den ifrågavarande överträdelsen enligt det angripna beslutet – bland annat skäl 70 i detta – omfattade både ”kristallmötena” samt möten och bilaterala kontakter mellan deltagarna. Bevisningen för att sådana kontakter ägde rum under år 2005 är därför relevant för att styrka att den enda överträdelse som fastställdes i det angripna beslutet fortsatte under hela det året.
193 Beträffande den omständigheten att den bevisning som Samsung förebringade inte specifikt avsåg sökandenas deltagande i kartellen år 2005, erinrar tribunalen, i enlighet med vad som anmärkts ovan i punkt 185, om att det i ett av de e‑postmeddelanden som Samsung ingav angavs att sökandena kunde tillfrågas om vilka avsikter de hade beträffande vissa priser, vilket utvisar att de fortsatte att delta i kartellen. Enligt rättspraxis kan ett företag som har deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse genom beteenden som ägde rum under företagets egna förutsättningar, men som utgjorde avtal eller samordnade förfaranden som omfattas av artikel 101.1 FEUF och som syftade till att bidra till förverkligandet av hela överträdelsen, vara ansvarigt, med avseende på hela den tid som företaget deltog i överträdelsen, för beteenden som genomfördes av andra företag inom ramen för samma överträdelse (förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i de förenade målen T-101/05 och T-111/05, BASF och UCB mot kommissionen, REG 2007, s. II-4949, punkt 160, och av den 2 februari 2012 i mål T-83/08, Denki Kagaku Kogyo och Denka Chemicals mot kommissionen, punkt 242).
194 Av vad anförts följer att sökandena inte kan vinna framgång med sina argument för att beviljas partiell immunitet för år 2005.
195 Tribunalen ska härvid till sist pröva sökandenas alternativa argument att den omständigheten att kommissionen beviljade dem partiell immunitet för januari 2006 innebar att den månaden skulle tas bort från samtliga led av beräkningen av sökandenas böter.
196 Såsom anges i tabell nr 5 i det angripna beslutet tog kommissionen bort januari 2006 vid beräkningen av koefficienten avseende överträdelsens varaktighet beträffande sökandena. För dessa tillämpades nämligen en koefficient på 4,16, medan koefficienten för de övriga kartelldeltagarna uppgick till 4,25, vilket motsvarade hela överträdelseperiodens varaktighet avrundad neråt.
197 För att slå fast försäljningsvärdet på de varor som hade samband med överträdelsen, vilket var det värde som låg till grund för grundbeloppet för bötesberäkningen, beräknade kommissionen för samtliga kartelldeltagare det genomsnittliga försäljningsvärdet under hela överträdelseperioden, inbegripet januari 2006.
198 Därför beaktade kommissionen det totala försäljningsvärdet under hela överträdelseperioden, inbegripet januari 2006, även beträffande sökandena och dividerade det erhållna beloppet med 4,33, vilket motsvarade hela överträdelseperiodens varaktighet avrundad uppåt.
199 Såsom kommissionen medgav i skäl 468 i det angripna beslutet innebär den omständigheten att sökandena beviljades partiell immunitet för år 2006 att de, vid beräkningen av det bötesbelopp som ska påföras dem, ska behandlas som om de hade deltagit i överträdelsen mellan den 5 oktober 2001 och den 31 december 2005. I en formulering som ligger närmare lydelsen i punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om förmånlig behandling ska element som ägt rum efter den 31 december 2005 inte beaktas när bötesbeloppet fastställs.
200 Genom sitt tillvägagångssätt gentemot sökandena iakttog kommissionen emellertid inte sitt eget åtagande att inte beakta den tid som omfattades av den partiella immunitet som beviljades enligt punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om förmånlig behandling.
201 I den ovannämnda bestämmelsen föreskrivs nämligen inte att kommissionen ska bortse från de omständigheter som omfattas av immuniteten endast vid beräkningen av koefficienten avseende överträdelsens varaktighet. Immuniteten måste ges ett mer allmänt tillämpningsområde, vilket innebär att dessa omständigheter inte ska beaktas med avseende på något av de led som avser fastställelse av bötesbeloppet, inbegripet beräkningen av genomsnittet av det relevanta försäljningsvärdet. I huvudsak utgör partiell immunitet enligt 2002 års meddelande om förmånlig behandling därmed en ”rättslig fiktion”, enligt vilken kommissionen vid beräkningen av bötesbeloppet ska resonera som om det företag som beviljats immunitet inte deltagit i överträdelsen under den tid som omfattas av immuniteten.
202 Av detta skäl kan tribunalen inte godta kommissionens uppfattning att partiell immunitet inte har någon inverkan på vilket eller vilka år som ska väljas som referensår vid beräkningen av det relevanta försäljningsvärdet för beräkning av böternas grundbelopp. Detta värde används nämligen endast för att uppskatta hur stor förmåga kartelldeltagaren haft att tillfoga skada.
203 Talan ska således delvis bifallas såvitt avser förevarande grund, eftersom kommissionen gjorde fel när den beaktade januari 2006 vid fastställandet av sökandenas försäljningsvärde för beräkningen av bötesbeloppet.
Den tredje grunden: Huruvida kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den ansåg att sökandenas samarbete inte utgjorde någon förmildrande omständighet vid beräkningen av bötesbeloppet
[utelämnas]
205 Enligt punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer kan den omständigheten att ”[f]öretaget samarbetar med kommissionen i en omfattning som går utöver tillämpningsområdet för [2002 års meddelande om förmånlig behandling och] företagets lagstadgade skyldighet att samarbeta” utgöra en förmildrande omständighet som kan medföra att bötesbeloppet sänks.
206 Den ovannämnda bestämmelsen ska härvid tolkas på så sätt att bötesbeloppet för ett företag inte får sättas ned två gånger med anledning av ett och samma samarbete med kommissionen. Det får således inte sättas ned med stöd av 2002 års meddelande om förmånlig behandling och samtidigt sättas ned med stöd av 2006 års riktlinjer.
207 Det framgår av rättspraxis att, i fråga om överträdelser som kan hänföras till tillämpningsområdet för 2002 års meddelande om förmånlig behandling, kan den berörda parten i princip inte med giltig verkan klandra kommissionen för att den inte betraktade dennes samarbete som en förmildrande omständighet utanför den rättsliga ram som utgörs av detta meddelande (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T‑15/02, BASF mot kommissionen, REG 2006, s. II‑497, punkt 586, och tribunalens dom av den 14 juli 2011 i mål T-189/06, Arkema France mot kommissionen, REU 2011, s. II‑5455, punkt 178). Eftersom kommissionen beaktade att sökandena hade samarbetat och satte ned bötesbeloppet enligt 2002 års meddelande om förmånlig behandling, kan den inte med framgång klandras för att den inte, utanför tillämpningsområdet för nämnda meddelande, ytterligare sänkte sökandenas bötesbelopp.
208 Den rättspraxis som innebär att kommissionen i exceptionella situationer är skyldig att bevilja en nedsättning av böterna för ett företag på grundval av punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer (se, för ett liknande resonemang, domen av den 17 maj 2011 i det ovannämnda målet Arkema France mot kommissionen, punkt 170, och domen i det ovannämnda målet Transcatab mot kommissionen, punkt 330) ska därför tolkas så, att sådana situationer förutsätter att det aktuella företagets samarbete går utöver företagets rättsliga skyldighet att samarbeta men att detta samarbete ändå inte innebär att företaget har rätt till nedsättning av böterna med stöd av 2002 års meddelande om förmånlig behandling.
209 Eftersom kommissionen har klandrat sökandena för att ha deltagit i en kartell, är det i förevarande mål obestridligen fråga om en överträdelse som omfattas av tillämpningsområdet för 2002 års meddelande om förmånlig behandling (se, analogt domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C‑202/02 P, C-205/02 P–C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkt 381).
210 Det är på samma sätt utrett att sökandenas bötesbelopp har satts ned i enlighet med detta meddelande.
211 Under dessa förhållanden skulle sökandena kunna komma i åtnjutande av ytterligare en sänkning – en sänkning på grund av förmildrande omständigheter – endast med anledning av ett annat samarbete än det som beaktades i samband med 2002 års meddelande om förmånlig behandling och under förutsättning att detta samarbete uppfyllde rekvisiten i punkt 29 fjärde strecksatsen i 2006 års riktlinjer.
[utelämnas]
Den fjärde grunden: Angående den omständigheten att de japanska leverantörerna av LCD undantogs från förfarandet
[utelämnas]
Begreppet en enda, fortlöpande överträdelse
[utelämnas]
220 Begreppet en enda överträdelse avser det fallet att flera företag har deltagit i en överträdelse som består i ett fortlöpande beteende i avsikt att nå ett enda ekonomiskt mål som syftar till att snedvrida konkurrensen eller individuella överträdelser som är förenade genom samma syfte (samtliga delar har ett och samma ändamål) och samma aktörer (samma berörda företag, vilka är medvetna om att de eftersträvar ett gemensamt syfte) (se tribunalens dom av den 28 april 2010 i mål T-446/05, Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II-1255, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
221 En överträdelse av artikel 101.1 FEUF kan ske inte bara genom ett enstaka handlande, utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortlöpande beteende. Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika handlandena ingår i en helhetsplan, på grund av deras identiska syfte som innebär en snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden, får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen som helhet betraktad (se domen i det ovannämnda målet Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, punkt 90 och där angiven rättspraxis).
222 På grundval av denna rättspraxis kan kommissionen genom ett enda förfarande och ett enda beslut samtidigt ingripa mot flera ageranden som den hade kunnat ingripa mot individuellt. Denna rättspraxis innebär emellertid inte att kommissionen är skyldig att förfara på det sättet. Kommissionen kan därför i princip inte klandras för att ingripa separat mot olika ageranden som den hade kunnat förena i en enda, fortlöpande överträdelse. För övrigt hade vart och ett av dessa ageranden kunnat omfatta flera överträdelser.
223 Härav följer att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på omfattningen av de förfaranden som den inleder. Enligt rättspraxis kan den nämligen inte vara skyldig att fastställa och vidta sanktionsåtgärder mot samtliga konkurrensbegränsande ageranden. Unionsdomstolen kan inte – om så enbart i syfte att sätta ned bötesbeloppet – slå fast att kommissionen, mot bakgrund av de bevis den har haft tillgång till, borde ha funnit att ett visst företag begått en överträdelse under en viss period (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkterna 369 och 370).
224 En domstolsprövning kan göras av hur kommissionen har utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Det framgår emellertid av rättspraxis att kommissionens val kan anses utgöra maktmissbruk endast om det skulle visa sig att den utan sakliga skäl har inlett två separata förfaranden avseende en och samma omständighet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 juni 2010 i mål C-441/07 P, kommissionen mot Alrosa, REU 2010, s. I-5949, punkt 89).
225 I förevarande mål ansåg kommissionen att den inte, eller ännu inte, förfogade över tillräckliga bevis mot de japanska leverantörerna. Den valde därför att inte ingripa mot dessa på samma gång som den ingrep mot sökandena och mot de andra bolag som det angripna beslutet riktade sig till. Denna omständighet utgör emellertid sakliga skäl som motiverar kommissionens val. Det är självklart att kommissionen, i det förfarande som har inletts mot de japanska leverantörerna, måste iaktta bland annat principen ne bis in idem med avseende på sökandena.
[utelämnas]
228 Den överträdelse för vilken kommissionen klandrade dem som det angripna beslutet riktade sig till, ligger i att dessa deltog i ”kristallmötena” – då de fastställde minimipriser för de LCD som omfattades av kartellen, diskuterade prisprognoser för att undvika prissänkningar och samordnade prishöjningar och produktionsnivåer – men även i bilaterala möten om det som behandlades under ”kristallmötena” (se ovan punkt 20).
229 Sökandena har emellertid medgett att de japanska leverantörerna inte deltog i ”kristallmötena”, utan i andra möten. I dessa deltog emellertid inte de bolag som det angripna beslutet riktade sig till.
230 Även om det antas att även de japanska leverantörerna – mellan sig eller tillsammans med de bolag som det angripna beslutet riktade sig till – genomförde en kartell i syfte att snedvrida priskonkurrensen i fråga om LCD, kan det inte anses att deras strategi i detta avseende med nödvändighet avsåg samma samlade plan och omfattade samma metoder som de som utformades av de bolag som det angripna beslutet riktade sig till.
231 Att det inte finns bevis för en samlad plan eller några gemensamma metoder utgör sakliga skäl som innebär att kommissionen kan vidta åtgärder mot den överträdelse som sökandena har begått, utan att genom samma förfarande vidta åtgärder mot den överträdelse som de japanska leverantörerna eventuellt har begått.
[utelämnas]
234 Tribunalen kan i övrigt inte godta sökandenas argument avseende den omständigheten att kommissionen i sina skrivelser till tribunalen har gjort gällande att den, för att följa principerna i förstainstansrättens dom av den 12 oktober 2007 i mål T-474/04, Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen (REG 2007, s. II-4225), punkterna 72–81, underlät att nämna de japanska leverantörerna i det angripna beslutet, trots att dessa hade nämnts i meddelandet om invändningar, oaktat att detta inte riktade sig till dem.
235 Av domen i det ovannämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen framgår nämligen att kommissionen, bland annat för att iaktta oskuldspresumtionen, ska undvika att i sina beslut offentliggöra hänvisningar som kan innebära att ett företag anklagas för en överträdelse, trots att artikeldelen däri inte avser detta företag. Den omständigheten att kommissionen i enlighet med de principer som följer av denna dom inte nämnde de japanska leverantörerna i det angripna beslutet betyder endast att den iakttog oskuldspresumtionen beträffande dessa leverantörer. Att de japanska leverantörerna inte nämndes kan däremot inte tolkas så, att kommissionen, ens underförstått, hade tagit ställning i fråga om huruvida de japanska leverantörerna hade deltagit i konkurrensbegränsande förfaranden beträffande de LCD som omfattades av kartellen.
[utelämnas]
Huruvida motiveringsskyldigheten åsidosattes
[utelämnas]
238 Tribunalen erinrar om att kommissionen inte var skyldig att i det angripna beslutet ange varför den inte hade ingripit mot de japanska leverantörerna. Skyldigheten att motivera en rättsakt innefattar nämligen inte någon skyldighet för den institution som antagit rättsakten att motivera varför den inte riktat liknande rättsakter till utomstående parter (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i de förenade målen T-67/00, T-68/00, T-71/00 och T-78/00, JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II-2501, punkt 414, och av den 4 juli 2006 i mål T-304/02, Hoek Loos mot kommissionen, REG 2006, s. II-1887, punkt 63). Sökandenas argument kan därför inte godtas.
Huruvida rättssäkerhetsprincipen och principen ne bis in idem åsidosattes
[utelämnas]
242 Sökandena kan i förevarande mål inte med framgång göra gällande principen ne bis in idem, eftersom talan avser det beslut varigenom det första förfarande avslutades som kommissionen hade inlett mot sökandena med anledning av en överträdelse angående de LCD som omfattades av kartellen. Denna princip kan nämligen åberopas endast i fråga om ett beslut varigenom ett eventuellt andra förfarande avslutas beträffande samma överträdelse. Principen kan emellertid inte ha någon betydelse i fråga om det angripna beslutet, vars existens är ett oeftergivligt villkor för att denna princip ska kunna åberopas beträffande ett andra förfarande.
243 Sökandenas rättssäkerhet säkerställs genom att alla beslut som kommissionen fattar om att vidta åtgärder mot dem på grund av samma överträdelse som den som avses i det angripna beslutet skulle strida mot principen ne bis in idem. Det är uppenbart att det är otänkbart att iaktta denna princip i preventivt syfte i förevarande talan mot det angripna beslutet.
244 Den omständigheten att kommissionen inledde ett förfarande mot de japanska leverantörerna och därvid begärde upplysningar från sökandena har ingen inverkan på lagenligheten av det angripna beslutet eller på det bötesbelopp som ålades sökandena. Den omständigheten att kommissionen ingrep mot sökandena med anledning av den överträdelse som slogs fast i det angripna beslutet fritar dem nämligen inte från skyldigheten att samarbeta med kommissionen i ett förfarande som kan leda till att denna fastställer att en överträdelse har begåtts av andra företag eller till och med av sökandena. Detta gäller under förutsättning att de omständigheter som kommissionen slår fast skiljer sig från de omständigheter som lades till grund för det angripna beslutet, vilket inte avsåg de japanska leverantörerna.
[utelämnas]
Huruvida proportionalitetsprincipen åsidosattes
[utelämnas]
248 Frågan huruvida böter är proportionerliga ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter rörande överträdelsen (se förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T-52/02, SNCZ mot kommissionen, REG 2005, s. II-5005, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Den av sökandena åberopade risken att behöva bära ytterligare kostnader till följd av att kommissionen inlett ett andra förfarande mot bland annat de japanska leverantörerna kan emellertid inte anses utgöra omständigheter som avser den överträdelse som sökandena begick och som slogs fast i det angripna beslutet.
[utelämnas]
Utövande av den obegränsade behörigheten
252 Utöver yrkandet om partiell ogiltigförklaring av det angripna beslutet har sökandena yrkat att tribunalen ska sätta ned det bötesbelopp som kommissionen ålade dem. Till grund för detta yrkande har sökandena anfört att kommissionen begick de fel som avses i de grunder som prövats ovan. Med avseende på att de japanska leverantörerna av LCD undantogs från förfarandet, har sökandena dessutom anfört att det finns en risk för att de kommer att lida skada om ett förfarande inleds mot dessa leverantörer.
253 Vid prövningen av sökandenas grunder framgår att det enda fel som kommissionen begick när den fastställde de böter som den ålade sökandena, bestod i att den beaktade januari 2006 vid beräkningen av deras genomsnittliga försäljningsvärde (se ovan punkterna 195–203). Av de skäl som angetts ovan i punkt 244, kan det inte anses ha lett till skada för sökandena att kommissionen inledde ett förfarande mot de japanska leverantörerna. Den omständigheten hade i vart fall inte något samband med hur allvarlig och varaktig sökandenas överträdelse var.
254 Under dessa förhållanden ska tribunalen pröva sökandenas yrkande att tribunalen ska korrigera felet avseende januari 2006 och därmed sätta ned det bötesbelopp som kommissionen ålade dem.
255 Prövningen av lagenligheten av beslut som fattats av kommissionen kompletteras av att unionsdomstolen har en obegränsad behörighet enligt artikel 31 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) och i enlighet med artikel 261 FEUF. Förutom att pröva lagenligheten av en sanktionsåtgärd är unionsdomstolen således behörig att ersätta kommissionens bedömning med sin egen. Följaktligen kan unionsdomstolen undanröja, sätta ned eller höja de böter eller viten som ålagts.
256 Tribunalen ska således, i samband med sin obegränsade behörighet, den dag då den meddelar sitt avgörande, pröva huruvida sökandena ålagts ett bötesbelopp som på ett riktigt sätt avspeglar överträdelsens allvar och varaktighet (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 27 september 2012 i mål T-343/06, Shell Petroleum m.fl. mot kommissionen, punkt 117 och där angiven rättspraxis).
257 Parterna är ense om att den omständigheten att januari 2006 togs bort vid beräkningen av genomsnittet av sökandenas relevanta försäljningsvärde innebär att det bötesbelopp som ska åläggas sökandena uppgår till 210 000 000 euro, om samma metod tillämpas på detta genomsnitt som den som tillämpades i det angripna beslutet.
258 Eftersom det inte finns några andra omständigheter som kan motivera en ännu större ändring av sökandenas bötesbelopp och med beaktande av samtliga omständigheter i målet, ska bötesbeloppet sättas ned till 210 000 000 euro.
259 Med beaktande av vad ovan anförts ska talan ogillas i övrigt.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
tribunalen (sjätte avdelningen)
följande:
1) De böter som solidariskt ålades LG Display Co. Ltd och LG Display Taiwan Co. Ltd enligt artikel 2 i kommissionens beslut K(2010) 8761 slutlig av den 8 december 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (ärende COMP/39.309 – LCD) fastställs till 210 000 000 euro.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) LG Display och LG Display Taiwan ska bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
4) Kommissionen ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 februari 2014.
Underskrifter