Language of document : ECLI:EU:T:2014:88

Mål T‑128/11

(publicerat i utdrag)

LG Display Co. Ltd

och

LG Display Taiwan Co. Ltd

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Världsmarknaden för flytkristallskärmar (LCD) – Avtal och samordnade förfaranden vad gäller priser och produktionskapacitet – Intern försäljning – Rätten till försvar – Böter – Partiell immunitet mot böter – En enda, fortlöpande överträdelse – Principen ne bis in idem”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 27 februari 2014

1.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Beräkningsmetod som fastställs i kommissionens riktlinjer – Beräkning av grundbeloppet för böterna – Fastställande av försäljningsvärdet – Kriterier – Beaktande av försäljning till utomstående bolag – Villkor

(Artikel 101.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2, kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 13)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Beräkningsmetod som fastställs i kommissionens riktlinjer – Beräkning av grundbeloppet för böterna – Fastställande av försäljningsvärdet – Kriterier – Beaktande av försäljning till bolag som tillhör samma koncern, men som inte utgör ett enda företag tillsammans med det företag som är föremål för utredning – Annan behandling av försäljning inom företag som utgör ett enda företag och som har deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte

(Artikel 101.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2, kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 13)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Skillnad på en situation som föranleder immunitet mot böter och en situation som föranleder nedsättning av böternas belopp – Partiell immunitet – Villkor – Restriktiv tolkning

(Artikel 101.1 FEUF, kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkterna 8 b och 23 b tredje stycket)

4.      Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Att tillskriva ett företag ansvar för hela överträdelsen – Villkor

(Artikel 101.1 FEUF)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Partiell immunitet beviljad för viss tid – Följder – Denna tid undantas från samtliga led av beräkningen av böterna

(Artikel 101.1 FEUF, kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkt 23 b tredje stycket)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Riktlinjer för beräkning av böter som åläggs till följd av överträdelse av konkurrensreglerna – Befrielse från eller nedsättning av böter i utbyte mot att det företag som är föremål för utredning samarbetar utöver tillämpningsområdet för meddelandet om samarbete – Villkor

(Artikel 101.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2, kommissionens meddelande 2002/C 45/03 och 2006/C 210/02, punkt 29 fjärde strecksatsen)

7.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – En enda, fortlöpande överträdelse – Kommissionens skyldighet att vidta åtgärder i ett enda förfarande mot ageranden som ingår i en enda, fortlöpande överträdelse Föreligger inte – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning avseende förfarandenas omfattning – Gränser – Iakttagande av principen ne bis in idem

(Artikel 101.1 FEUF)

8.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut varigenom en överträdelse fastställs – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artiklarna 101.1 FEUF, 102 FEUF och 296 FEUF)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolens fulla prövningsrätt – Räckvidd

(Artiklarna 101.1 FEUF, 102 FEUF och 261 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

1.      Beträffande fastställelsen av grundbeloppet för de böter som åläggs på grund av överträdelsen av konkurrensrätten kan, när en deltagare i en överträdelse säljer produkter som berörs av denna till bolag som inte utgör ett enda företag, försäljningen anses ske till oberoende utomstående, trots att ett samband föreligger mellan den deltagaren och de ovannämnda bolagen. Kommissionen är emellertid ändå skyldig att förklara vilket samband som föreligger mellan kartellen och den aktuella försäljningen.

(se punkterna 60–63)

2.      Beträffande fastställelsen av grundbeloppet för de böter som åläggs på grund av överträdelsen av konkurrensrätten kan den omständigheten att försäljning inom ett enda företag behandlas annorlunda än försäljning mellan bolag som tillhör samma koncern men inte anses utgör ett enda företag inte kritiseras utifrån principen om likabehandling. Det förhållandet att det är fråga om ett enda företag innebär nämligen att en annan situation är för handen, vilket motiverar att olika kategorier tillämpas på de olika deltagarna.

(se punkterna 136–140)

3.      Punkt 23 b i kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden ska endast tillämpas när två villkor är uppfyllda. För det första ska företaget vara det första som bevisar för kommissionen tidigare okända sakförhållanden. För det andra ska dessa sakförhållanden, som har en direkt inverkan på den presumerade kartellens allvar eller varaktighet, göra det möjligt för kommissionen att komma fram till nya slutsatser angående överträdelsen.

Dessa villkor ska tillämpas restriktivt, så att bestämmelsen endast omfattar de fall då ett företag som deltagit i en kartell förser kommissionen med nya uppgifter om kartellens allvar eller varaktighet och inte omfattar de fall då ett företag endast tillhandahållit uppgifter som ytterligare styrker bevisen för att överträdelsen förelegat. Effektiviteten i systemet med förmånlig behandling skulle minska om företagen förlorade incitamenten för att vara först med att avslöja en kartell för kommissionen.

Det rekvisit som anges i punkt 8 b i meddelandet om samarbete skiljer sig från rekvisitet i punkt 23 b sista stycket i samma meddelande. I den första av dessa bestämmelser föreskrivs nämligen att fullständig immunitet ska beviljas det företag som är det första som förebringar bevisning som enligt kommissionens uppfattning kan göra det möjligt att fastställa att en samverkan ägt rum. Den omständigheten att det är fråga om olika rekvisit utgör ett sakligt skäl som innebär att kommissionen har möjlighet att inte ge det första och det andra bolaget incitament att förebringa bevisning på samma sätt, utan att åsidosätta principen om likabehandling.

Rekvisiten för att bevilja en nedsättning med anledning av ett betydande mervärde i den mening som avses punkterna 21 och 22 i meddelandet om samarbete skiljer sig från de rekvisit som ska tillämpas för att avgöra om ett företags förklaring kan läggas till grund för partiell immunitet i den mening som avses i punkt 23 b sista stycket i det meddelandet.

(se punkterna 157, 166, 167, 178, 179 och 190)

4.      Se domen.

(se punkterna 193, 220 och 221)

5.      I konkurrensmål innebär den omständigheten att ett företag beviljas partiell immunitet enligt punkt 23 b sista stycket i kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden att företaget ska behandlas som om det inte hade deltagit i överträdelsen under den tid som omfattas av immuniteten för beräkning av det bötesbelopp som ska åläggas. I den ovannämnda bestämmelsen föreskrivs nämligen inte att kommissionen ska bortse från de aktuella omständigheterna endast vid beräkningen av koefficienten avseende överträdelsens varaktighet. Immuniteten måste ges ett mer allmänt tillämpningsområde, vilket innebär att dessa omständigheter inte ska beaktas med avseende på något av de led som avser fastställelse av bötesbeloppet, inbegripet beräkningen av genomsnittet av det relevanta försäljningsvärdet. I huvudsak utgör partiell immunitet enligt meddelandet om samarbete därmed en ”rättslig fiktion”, enligt vilken kommissionen vid beräkningen av bötesbeloppet ska resonera som om det företag som beviljats immunitet inte deltagit i överträdelsen under den tid som omfattas av immuniteten.

(se punkterna 199 och 201)

6.      Punkt 29 fjärde strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 ska härvid tolkas på så sätt att bötesbeloppet för ett företag inte får sättas ned två gånger med anledning av ett och samma samarbete med kommissionen. Det får således inte sättas ned med stöd av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden och samtidigt sättas ned med stöd av riktlinjerna för beräkning av böter. I fråga om överträdelser som kan hänföras till tillämpningsområdet för meddelandet om samarbete, kan den berörda parten i princip inte med giltig verkan klandra kommissionen för att den inte betraktade dennes samarbete som en förmildrande omständighet utanför den rättsliga ram som utgörs av detta meddelande. Den lösning som innebär att kommissionen i exceptionella situationer är skyldig att bevilja en nedsättning av böterna för ett företag på grundval av punkt 29 fjärde strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter ska därför tolkas så, att sådana situationer förutsätter att det aktuella företagets samarbete går utöver företagets rättsliga skyldighet att samarbeta men att detta samarbete ändå inte innebär att företaget har rätt till nedsättning av böterna med stöd av meddelandet om samarbete.

(se punkterna 205–208)

7.      I konkurrensmål innebär tolkningen av begreppet en enda, fortlöpande överträdelse visserligen att kommissionen, genom ett enda förfarande och ett enda beslut kan ingripa samtidigt mot flera ageranden som den hade kunnat ingripa mot individuellt. Denna rättspraxis innebär emellertid inte att kommissionen är skyldig att förfara på det sättet. Kommissionen kan därför i princip inte klandras för att ingripa separat mot olika ageranden som den hade kunnat förena i en enda, fortlöpande överträdelse. Härav följer att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på omfattningen av de förfaranden som den inleder. Den kan nämligen inte vara skyldig att fastställa och vidta sanktionsåtgärder mot samtliga konkurrensbegränsande ageranden. Unionsdomstolen kan inte – om så enbart i syfte att sätta ned bötesbeloppet – slå fast att kommissionen, mot bakgrund av de bevis den har haft tillgång till, borde ha funnit att ett visst företag begått en överträdelse under en viss period.

En domstolsprövning kan göras av hur kommissionen har utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionens val kan anses utgöra maktmissbruk endast om det skulle visa sig att den utan sakliga skäl har inlett två separata förfaranden avseende en och samma omständighet. Om kommissionen anser att den inte förfogar över tillräcklig bevisning mot vissa företag som misstänks för att ha deltagit i en enda överträdelse, eller om det inte finns bevis för en samlad plan eller några gemensamma metoder, utgör dessa omständigheter sakliga skäl som innebär att kommissionen kan ingripa mot olika aktörer genom separata förfaranden.

Risken för att ett företag som är föremål för det första av de förfaranden som kommissionen inleder blir föremål för ett ingripande i samband med ett eventuellt andra förfarande avseende samma överträdelse medför inte att det företaget har möjlighet att åberopa principen ne bis in idem mot beslutet att avsluta det första förfarandet. Det är uppenbart att det är otänkbart att iaktta denna princip i preventivt syfte. Detta fritar inte företaget från skyldigheten att samarbeta med kommissionen i ett eventuellt andra förfarande.

(se punkterna 222–225, 231 och 242–244)

8.      Se domen.

(se punkt 238)

9.      Se domen.

(se punkterna 255 och 256)