Begäran om förhandsavgörande framställd av Sąd Najwyższy (Polen) den 21 juli 2023 – E. S.A. mot W. sp. z o.o. och Bank S.A.
(Mål C-459/23, E.)
Rättegångsspråk: polska
Hänskjutande domstol
Sąd Najwyższy
Parter i det nationella målet
Kärande: E. S.A.
Svarande: W. sp. z o.o., Bank S.A.
Tolkningsfrågor
Ska artikel 19.1 andra stycket FEU, såsom den tolkats av EU-domstolen i mål C-487/19 W.Ż., tolkas så, att det strider mot principen om domares oavsättlighet och oavhängighet, på samma sätt som omplacering av en domare vid en allmän domstol mellan två avdelningar inom en och samma domstol, att utnämna en domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), utan dennes samtycke, att för en bestämd tid döma vid en annan avdelning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) när
- domaren utses att döma i mål, i vilka saken inte sammanfaller med den materiella behörigheten vid den avdelning på vilken domaren vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) utnämnts till domare,
- domaren saknar med avseende på utnämningsbeslutet garanterad tillgång till ett rättsmedel som uppfyller de krav som anges i punkt 118 i domen i målet W.Ż., C-487/18,
- beslutet av förste ordföranden för Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) att utnämna domaren för tjänstgöring vid en annan avdelning och beslutet av ordföranden som leder arbetet på Izba Cywilna Sądu Najwyższego (Högsta domstolens tvistemålsavdelning) om tilldelning av konkreta mål utfärdades av personer som hade utnämnts till domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) under samma omständigheter som i mål C-487/18 W.Ż., och mot bakgrund av hittillsvarande rättspraxis är domstolsförfaranden som inbegriper personer som utnämnts på så sätt antingen ogiltiga eller strider mot en parts rätt till rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen,
- utnämningen av en domare utan dennes samtycke att för en bestämd tid döma i mål på en annan avdelning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) än den avdelning vid vilken domaren tjänstgör, samtidigt som domaren ska fortsätta att avgöra mål på sin ursprungliga avdelning, saknar grund i nationell rätt,
- utnämningen av en domare utan dennes samtycke att för en bestämd tid döma i mål på en annan avdelning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) än den avdelning vid vilken domaren tjänstgör, strider mot artikel 6b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden1 ?
2. Oberoende av svaret på den första frågan, ska artikel 19.1 andra stycket FEU tolkas så, att en domstol i den sammansättning som utformats genom beslut av förste ordföranden för Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) om utnämning av domare att döma på en annan avdelning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och beslut av ordföranden som leder arbetet på Izba Cywilna Sądu Najwyższego (Högsta domstolens tvistemålsavdelning) om tilldelning av konkreta mål, vilka utfärdats av personer som hade utsetts till domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) under samma omständigheter som i mål C-487/18 W.Ż., inte är en domstol som upprättats enligt lag, eftersom det av hittillsvarande rättspraxis framgår att domstolsförfaranden i vilka det ingår personer som utsetts på detta sätt är ogiltiga eller strider mot en parts rätt till rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen?
3. Om svaret på den första och den andra frågan är jakande, varvid en domstol som upprättats på detta sätt inte anses vara en domstol som ”upprättats enligt lag”, ska då artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde tolkas så, att de domare som utsetts att ingå i sammansättningen i en domstol som upprättats på det sätt som beskrivs i frågorna 1 och 2 kan vägra att vidta åtgärder i det mål som tilldelats dem, och även vägra att döma i målet, med motiveringen att de beslut inte existerar genom vilka de utsetts att döma i mål på en annan avdelning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och konkreta mål tilldelats, eller ska de meddela dom och överlåta åt parterna att avgöra om domen eventuellt ska överklagas på den grunden att den åsidosätter en parts rätt att få saken prövad av en domstol som uppfyller de krav som uppställs i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna?
4. Om svaret på de ovannämnda frågorna är att den hänskjutande domstolen är en domstol ”som har inrättats enligt lag” i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, ska artikel 3.3 b jämförd med artiklarna 20 och 1.2 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster1 då tolkas så, att ett offentligrättsligt organ som avses i artikel 2.1 b i detta direktiv, vilket bedriver grossist- och detaljhandelsförsäljning av el, är skyldigt att vid en offentlig upphandling förvärva de gröna certifikat som avses i artikel 2 k–l i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG2 ?
5. Om fråga 4 besvaras jakande, ska artikel 14 jämförd med artikel 1.4 i direktiv 2004/17 då tolkas så, att ett ramavtal mellan ett sådant offentligrättsligt organ och en producent av energi från förnybara energikällor ska ingås i enlighet med förfarandet för offentlig upphandling när det beräknade (men i avtalet inte specificerade) totala värdet av de gröna certifikat som förvärvats enligt avtalet överstiger det tröskelvärde som anges i artikel 16 a i detta direktiv, samtidigt som värdet av de enskilda transaktioner som genomförts med stöd av detta avtal inte överstiger detta tröskelvärde?
6. Om frågorna 4 och 5 besvaras jakande, ska då ingåendet av ett avtal i strid med bestämmelserna om offentlig upphandling anses utgöra ett sådant fall som avses i artikel 2d.1 a i rådets direktiv 92/13/EEG av den 25 februari 1992 om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna1 eller är det fråga om ett annat fall av åsidosättande av unionsrätten i fråga om offentlig upphandling enligt vilken det är möjligt att ogiltigförklara ett avtal utanför det förfarande som föreskrivs i den nationella lagstiftning som genomför ovannämnda direktiv?
7. Om frågorna 4–6 besvaras jakande, ska den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk då tolkas så, att ett sådant upphandlande organ som avses i artikel 2.1 b i direktiv 2004/17 inte kan begära ogiltigförklaring av ett avtal som det har ingått med en leverantör i strid med nationella bestämmelser som genomför unionens direktiv om offentlig upphandling, när den bakomliggande anledningen till begäran om ogiltigförklaring av avtalet inte är att unionsrätten ska efterlevas, utan att det upphandlande företagets lönsamhet i samband med fullgörandet av avtalet har minskat?
____________
1 EUT L 299, 2003, s. 9.
1 EUT L 134, 2004, s. 1.
1 EUT L 140, 2009, s. 16.
1 EGT L 76, 1992, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 127.