Mål C‑276/18
KrakVet Marek Batko sp.k.
mot
Nemzeti Adó- és Vámhivatal Fellebbviteli Igazgatósága
(begäran om förhandsavgörande från Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság)
Domstolens dom (femte avdelningen) av den 18 juni 2020
”Begäran om förhandsavgörande – Gemensamt system för mervärdesskatt – Direktiv 2006/112/EG – Artikel 33 – Fastställande av platsen för beskattningsbara transaktioner – Leverans av varor med transport – Leverans av varor som försänts eller transporterats av leverantören eller för dennes räkning – Förordning (EU) nr 904/2010 – Artiklarna 7, 13 och 28–30 – Samarbete mellan medlemsstaterna – Informationsutbyte”
1. Harmonisering av lagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Leverans av varor – Platsen för beskattningsbara transaktioner – Leverans av varor med transport – Mervärdesskattens utkrävbarhet för transaktioner som redan har beskattats i andra medlemsstater – Medlemsstaternas skattemyndigheters skyldighet att samarbeta med varandra – Räckvidd – Gemensam lösning vad gäller hur en och samma transaktion ska behandlas i mervärdesskattehänseende – Omfattas inte – Ensidigt beslut att göra en annan bedömning av hur vissa transaktioner ska behandlas i mervärdesskattehänseende än den bedömning som gjorts av skattemyndigheten i en annan medlemsstat – Tillåtet
(Rådets förordning nr 904/2010; rådets direktiv 2006/112)
(se punkterna 46, 48–50, 53 samt punkt 1 i domslutet)
2. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Skyldigheten att begära ett förhandsavgörande – Räckvidd – Transaktion som behandlas olika i mervärdesskattehänseende i två medlemsstater – Omfattas – Villkor – Avgörandet från den hänskjutande domstolen får inte överklagas enligt nationell rätt
(Artikel 267 FEUF)
(se punkt 51)
3. Harmonisering av lagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Leverans av varor – Platsen för beskattningsbara transaktioner – Leverans av varor med transport – Transportavtal har ingåtts mellan förvärvaren och transportören – Leverantören rekommenderar en transportör men låter förvärvaren välja fritt – Transport eller försändelse som utförs av leverantören eller för dennes räkning – Begrepp – Varorna transporteras eller försänds av en leverantör som har en dominerande roll i de väsentliga skedena av leveransen – Omfattas – Prövningskriterier – Beaktande av de faktiska ekonomiska och affärsmässiga förhållandena
(Rådets direktiv 2006/112, artiklarna 32 och 33)
(se punkterna 61, 63, 66, 67, 69–73, 77, 78, 80 och 82 samt punkt 2 i domslutet)
4. Harmonisering av lagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Transaktioner som utgör förfarandemissbruk – Leverans av varor som transporteras från en annan medlemsstat än den där transporten avslutas – Transportavtal har ingåtts mellan förvärvaren och transportören – Leverantören rekommenderar en transportör men låter förvärvaren välja fritt – Den rekommenderade transportören är oberoende och bedriver verklig ekonomisk verksamhet – Missbruk föreligger inte
(Rådets direktiv 2006/112)
(se punkterna 84, 85, 89, 90 och 96 samt punkt 3 i domslutet)
Resumé
I domen i målet KrakVet Marek Batko (C‑276/18), som meddelades den 18 juni 2020, tolkade domstolen för första gången artikel 33 i direktiv 2006/112(1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet) och begreppet varor ”som försänts eller transporterats av leverantören eller för [dennes] räkning”, i den mening som avses i den bestämmelsen, i ett fall där dubbelbeskattning uppkommit till följd av att två medlemsstater behandlat en och samma transaktion – leverans av varor som innefattar en gränsöverskridande försändelse eller transport – på olika sätt i mervärdesskattehänseende. Nyss nämnda kvalificering påverkar fastställandet av platsen för den beskattningsbara transaktionen och av vilken medlemsstat som är behörig att uppbära mervärdesskatt.
Domstolen hade även att besvara en fråga som rörde omfattningen av medlemsstaternas skattemyndigheters skyldighet att samarbeta med varandra när det gäller fastställandet av platsen för leveransen av de aktuella varorna, enligt förordning nr 904/2010,(2) och att pröva huruvida skattemyndigheten i den medlemsstat där varorna befinner sig vid den tidpunkt då transporten avslutas har rätt att göra en annan bedömning av en och samma transaktion än den som skattemyndigheten i den medlemsstat där leverantören är etablerad har gjort och som innebär att den beskattningsbara personen blir föremål för dubbelbeskattning.
Omständigheterna i det aktuella fallet var följande. KrakVet, ett bolag bildat enligt polsk rätt som saluför varor avsedda för husdjur, erbjöd via sin webbplats kunder i Ungern möjligheten att låta ett polskt transportföretag som samarbetade med KrakVet sköta transporten av varorna. Det stod emellertid kunderna fritt att välja en annan transportör. Om köparna valde att anlita den rekommenderade transportören, ingick de ett avtal med transportören, som körde varorna till lagerlokaler tillhörande två budfirmor etablerade i Ungern, från vilka en ungersk transportör distribuerade varorna till kunderna. Betalningen för varor som köpts på den ovannämnda webbplatsen skulle ske antingen till budfirman vid leveransen eller i förskott till ett bankkonto.
Den polska skattemyndigheten hade funnit att KrakVets näringsverksamhet skulle beskattas i Polen och bolaget betalade därför mervärdesskatt i den medlemsstaten. Den ungerska skattemyndigheten genomförde emellertid en revision i syfte att i efterhand kontrollera KrakVets mervärdesskattedeklarationer och inledde ett administrativt skatteförfarande mot bolaget. I samband med detta begärde den upplysningar från polska skattemyndigheten. Efter det att förfarandet hade avslutats bedömde den ungerska skattemyndigheten att mervärdesskatten på de varor som transporterades till Ungern skulle betalas i Ungern och ålade KrakVet att betala så kallad skatteskillnad avseende mervärdesskatt. Bolaget påfördes även skattetillägg jämte dröjsmålsränta samt böter för att det inte registrerat sig till mervärdesskatt hos den ungerska skattemyndigheten.
KrakVet ansåg att den ungerska skattemyndighetens beslut innebar att bolaget blev skyldigt att betala mervärdesskatt två gånger och att detta stred mot unionsrätten. Bolaget överklagade därför beslutet till den hänskjutande domstolen.
EU-domstolen fann i sin dom först att mervärdesskattedirektivet och de relevanta bestämmelserna i förordning nr 904/2010 inte utgör hinder för att skattemyndigheten i en medlemsstat ensidigt kan besluta att göra en annan bedömning av hur vissa transaktioner ska behandlas i mervärdesskattehänseende än den bedömning som gjorts av skattemyndigheten i en annan medlemsstat och som inneburit att transaktionerna beskattats där. Domstolen konstaterade att förordning nr 904/2010 endast medger ett administrativt samarbete i syfte att utbyta information som kan vara nödvändig för medlemsstaternas skattemyndigheter och således inte reglerar skattemyndigheternas behörighet att, mot bakgrund av sådan information, fatta beslut om hur de aktuella transaktionerna ska klassificeras enligt mervärdesskattedirektivet. Denna förordning innebär inte någon skyldighet för skattemyndigheterna i två medlemsstater att samarbeta för att nå en gemensam lösning på hur en viss transaktion ska behandlas i mervärdesskattehänseende eller något krav på att skattemyndigheten i en medlemsstat ska vara bunden av den kvalificering som skattemyndigheterna i en annan medlemsstat har gjort av denna transaktion. En korrekt tillämpning av mervärdesskattedirektivet ska göra det möjligt att undvika dubbelbeskattning och säkerställa skatteneutralitet. Om det finns skillnader mellan medlemsstaterna avseende hur en transaktion behandlas i mervärdesskattehänseende, ankommer det på de nationella domstolarna att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen angående tolkningen av unionsbestämmelserna. Om det visar sig att mervärdesskatten redan har betalats in felaktigt i en medlemsstat, utgör rätten att erhålla återbetalning av skatter och avgifter som i en medlemsstat har tagits ut i strid med unionsregler en följd av och ett komplement till de rättigheter som enskilda har tillerkänts i unionsbestämmelserna, såsom dessa har tolkats av domstolen. En medlemsstat är således i princip skyldig att återbetala skatter och avgifter som har tagits ut i strid med unionsrätten.
Därefter övergick EU-domstolen till att pröva bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet som rör fastställandet av platsen för beskattningsbara transaktioner vid leverans av varor med transport. Domstolen erinrade om att det i artikel 32 i direktivet anges att om varan försänds eller transporteras av leverantören, förvärvaren eller en tredje person, ska platsen för leveransen anses vara den plats där varan befinner sig vid den tidpunkt då försändelsen eller transporten till förvärvaren avgår. I artikel 33 föreskrivs dock ett undantag till nyss nämnda huvudregel. Där anges nämligen att platsen för leverans av varor som försänts eller transporterats av leverantören eller för dennes räkning från en annan medlemsstat än den där försändelsen eller transporten avslutas ska anses vara den plats där varorna befinner sig när försändelsen eller transporten till förvärvaren avslutas, under förutsättning att vissa i bestämmelsen angivna villkor är uppfyllda.
Domstolen erinrade om att det är väsentligt att beakta de faktiska ekonomiska och affärsmässiga förhållandena vid tillämpningen av det gemensamma systemet för mervärdesskatt och slog mot denna bakgrund fast att i ett fall som det aktuella, där varor säljs av en leverantör etablerad i en medlemsstat till förvärvare bosatta i en annan medlemsstat och transporteras till dem av ett bolag som rekommenderas av leverantören, men som förvärvarna fritt kan välja att anlita för denna transport, ska varorna i enlighet med artikel 33 i mervärdesskattedirektivet anses ha försänts eller transporterats ”av leverantören eller för [dennes] räkning” om leverantören har en avgörande roll när det gäller att ta initiativ till samt att organisera de väsentliga skedena av försändelsen eller transporten av varorna.
Slutligen ansåg den hänskjutande domstolen att förhållandena i det nationella målet gav upphov till frågan huruvida KrakVets agerande kunde anses utgöra missbruk. Bolaget hade nämligen kommit i åtnjutande av den lägre mervärdesskattesats som gäller i den medlemsstat där bolaget var etablerat, eftersom bestämmelserna i artikel 33 i mervärdesskattedirektivet inte hade tillämpats på bolaget. I det avseendet slog EU-domstolen fast att transaktioner genom vilka varor som säljs av en leverantör försänds eller transporteras till förvärvarna av ett bolag som leverantören rekommenderar – varvid det å ena sidan finns kopplingar mellan leverantören och det bolaget, i den meningen att leverantören, oberoende av nämnda försändelse eller transport, anlitar bolaget för vissa av sina egna logistikbehov, och det å andra sidan står förvärvarna fritt att anlita ett annat bolag eller själva avhämta varorna – inte ska anses utgöra rättsmissbruk, i den mån dessa omständigheter inte utgör hinder mot bedömningen att leverantören och den av denne rekommenderade transportören är självständiga bolag som för egen räkning bedriver verklig ekonomisk verksamhet.