TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)
den 27 april 2022(*)
”Skiljedomsklausul – Bidragsavtal som ingåtts inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (2007–2013) – Bidragsberättigande kostnader – Återkrav – Finansiell revision – Utredning av Olaf – Intressekonflikt på grund av familjeband eller känslomässiga band – Principen om tro och heder – Principen om icke-diskriminering på grund av civilstånd – Berättigade förväntningar – Talan om ogiltigförklaring – Debetnotor – Akter som inte kan skiljas från avtalet – Akt mot vilken talan inte kan väckas – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Avvisning”
I mål T‑4/20,
Sieć Badawcza Łukasiewicz – Port Polski Ośrodek Rozwoju Technologii, Wrocław (Polen), företrätt av Ł. Stępkowski, advokat,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av B. Araujo Arce och J. Estrada de Solà, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen),
sammansatt av ordföranden H. Kanninen, samt domarna M. Jaeger (referent) och M. Stancu,
justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,
med beaktande av det skriftliga förfarandet, särskilt
– sökandens begäran om att vissa uppgifter inte ska utlämnas till allmänheten, vilken framställts genom särskild handling av den 3 januari 2020 med stöd av artikel 66 i tribunalens rättegångsregler,
– det svaromål som inkom till tribunalens kansli den 20 maj 2020, där kommissionen uppgett att den inte motsatte sig sökandens begäran enligt artikel 66 i rättegångsreglerna,
efter förhandlingen den 5 oktober 2021,
följande
Dom
1 Sökanden, Sieć Badawcza Łukasiewicz – Port Polski Ośrodek Rozwoju Technologii, har i första hand, med stöd av artikel 272 FEUF, yrkat att tribunalen ska fastställa att Europeiska kommissionen inte har någon avtalsenlig fordran gentemot sökanden enligt vad som framgår av sex debetnotor av den 13 november 2019, till ett sammanlagt belopp om 180 893,90 euro, motsvarande ett kapitalbelopp om 164 449 euro och skadestånd om 16 444,90 euro, samt förplikta kommissionen att återbetala de belopp som anges i dessa debetnotor, och, i andra hand, med stöd av artikel 263 FEUF, att kommissionens skrivelse till sökanden av den 12 november 2019 ska ogiltigförklaras.
I. Bakgrund till tvisten
2 Sökanden är ett forskningsinstitut som i egenskap av stödmottagare ingått tre bidragsavtal inom ramen för Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för forskning och teknisk utveckling (2007–2013) (nedan kallat PC7).
3 Under perioden december 2007–juli 2010 ingick kommissionen flera bidragsavtal, bland annat med nummer 215669-EUWB, nr 248577-C2POWER och nr 257626-ACROPOLIS (nedan kallade bidragsavtalet EUWB, bidragsavtalet C2POWER, respektive bidragsavtalet ACROPOLIS eller, gemensamt, de aktuella bidragsavtalen) med tre konsortier, bestående av forskningsorgan från ett flertal medlemsstater, varvid varje konsortium leddes av en samordnare. Samordnarna för konsortierna var förvisso kommissionens huvudsakliga avtalsparter, men varje stödmottagare var part i de aktuella bidragsavtalen.
4 Sökanden, som då hette Wrocławskie Centrum Badań EIT+, var part i de aktuella bidragsavtalen i egenskap av stödmottagare.
5 Från den 12 till den 14 augusti 2013 genomförde en extern revisionsbyrå, som agerade i egenskap av företrädare för kommissionen, en revision av bidragsavtalet C2POWER, jämte andra bidragsavtal som ingåtts inom ramen för PC7 (projekten SAPHYRE och FIVER).
6 Den 11 oktober 2013 inkom sökanden med de ytterligare uppgifter som revisorerna hade begärt vid det avslutande möte som hållits den 14 augusti 2013.
7 Den 17 februari 2014 översände revisorerna ett första utkast till revisionsrapport till sökanden. Genom skrivelse av den 7 mars 2014 inkom sökanden med sina synpunkter på denna rapport.
8 Genom skrivelse av den 22 april 2014 översände kommissionen den slutliga revisionsrapporten av den 21 mars 2014 (nr 13-BA 222–030) avseende bidragsavtalet C2POWER, samt projekten SAPHYRE och FIVER (nedan kallad den slutliga revisionsrapporten) till sökanden, och meddelade att den ansåg att revisionen var avslutad.
9 Inom ramen för utredning OF/2013/0325/A3 skickade Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), den 15 september 2014, en begäran till sökanden, i dennes egenskap av berörd part, om att sökanden skulle förete handlingar avseende den arbetstid som en av sökandens anställda (nedan kallad den anställde i fråga) hade redovisat inom ramen för de projekt som finansierades av Europeiska unionen. Den 8 oktober 2014 överlämnade sökanden de begärda handlingarna till Olaf.
10 Genom skrivelse av den 10 oktober 2014 begärde Olaf att sökanden skulle förete andra styrkande handlingar avseende ytterligare två av dess anställda. Genom skrivelse av den 6 november 2014 inkom sökanden med de begärda handlingarna.
11 Den 15 januari 2015 informerade Olaf sökanden, i dess egenskap av part som berördes av utredningen, om det handlande som lades sökanden till last, det vill säga dess medhjälp till att det hade lämnats oriktiga uppgifter i tidsrapporteringen avseende dessa tre anställda.
12 Den 27 januari 2015 överlämnade sökanden sina synpunkter till Olaf, och bestred härvidlag Olafs påståenden.
13 Den 1 juni 2015 underrättade Olaf sökanden om att utredningen hade avslutats, och om de rekommendationer som Olaf hade överlämnat till de polska rättsliga myndigheterna och till kommissionens behöriga avdelningar.
14 Den 25 juni 2015 översände sökanden en skrivelse till Olaf och begärde att få tillgång till ett visst antal upplysningar och styrkande handlingar, inklusive ett exemplar av Olafs utredningsrapport.
15 Den 10 augusti 2015 lämnade Olaf de begärda uppgifterna till sökanden, med undantag för de som omfattades av strikt sekretess och skydd för personuppgifter, däribland Olafs utredningsrapport. I detta sammanhang förtydligade Olaf de omtvistade omständigheterna, den period och de projekt som dessa omständigheter hänförde sig till (närmare bestämt de aktuella bidragsavtalen, samt projekten SAPHYRE och ONEFIT), samt de rekommendationer som riktats till det behöriga generaldirektoratet angående återkrav av det aktuella beloppet.
16 Genom skrivelse av den 1 september 2015 begärde sökanden att Olaf skulle tillhandahålla detaljerade uppgifter och relevant lagstiftning avseende dess utredning. Olaf besvarade denna skrivelse den 9 november 2015.
17 Den 7 augusti 2018 informerade kommissionen sökanden om sin avsikt att utfärda två debetnotor, med ett kapitalbelopp om 374 188 euro och ett skadeståndsbelopp om 30 200 euro, på grundval av Olafs slutsatser om de aktuella bidragsavtalen, samt projekten SAPHYRE och ONEFIT.
18 Den 26 oktober 2018 översände sökanden en skrivelse till kommissionen, varigenom sökanden bestred Olafs slutsatser och begärde att kommissionen skulle beakta ytterligare faktiska och rättsliga omständigheter innan den vidtog återkravsåtgärder.
19 Genom skrivelse av den 22 juli 2019 underrättade kommissionen sökanden om att vissa av dess synpunkter hade medfört att kommissionen hade ändrat sin ursprungliga ståndpunkt. Närmare bestämt hade personalkostnaderna för de ytterligare två anställda slutligen godtagits och det var endast kostnaderna för den anställde som ursprungligen omfattades av Olafs utredning som underkändes med avseende på perioden augusti 2010–oktober 2012, med följden att återkravet uppgick till sammanlagt 180 895,90 euro.
20 Den 29 augusti 2019 översände sökanden en andra skrivelse till kommissionen för att bestrida detta återkrav, varvid sökanden begärde att kommissionen skulle beakta de ytterligare synpunkter som framförts avseende de åtgärder kommissionen avsåg att vidta.
21 Kommissionen svarade sökanden genom skrivelse av den 12 november 2019, där den vidhöll sin ståndpunkt och informerade sökanden om att debetnotorna utfärdats (nedan kallat det angripna beslutet). Ett e-postmeddelande av den 13 november 2019 innehöll denna skrivelse, jämte debetnotorna nr 3241913641 (bidragsavtalet ACROPOLIS, kapitalbelopp om 72 592 euro), nr 3241913642 (bidragsavtalet EUWB, skadeståndsbelopp om 7 259,20 euro), nr 3241913643 (bidragsavtalet EUWB, kapitalbelopp om 64 818 euro), nr 3241913644 (bidragsavtalet C2POWER, skadeståndsbelopp om 6 481,80 euro), nr 3241913645 (bidragsavtalet C2POWER, kapitalbelopp om 27 039 euro) och nr 3241913647 (bidragsavtalet ACROPOLIS, skadeståndsbelopp om 2 703,90 euro), vilka förföll till betalning den 30 december 2019.
22 Den 23 december 2019 betalade sökanden samtliga belopp som kommissionen krävt.
23 Genom skrivelse av den 24 december 2019 invände sökanden mot innehållet i det angripna beslutet, kommissionens e-postmeddelande av den 13 november 2019 samt de debetnotor som bifogats detta e-postmeddelande och bestred dessa.
II. Parternas yrkanden
24 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– bifalla den talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF och fastställa dels att kommissionen inte har någon avtalsenlig fordran gentemot sökanden, dels att de personalkostnader som återkrävts genom debetnotorna nr 3241913641 (72 592 euro), nr 241913643 (64 818 euro) och nr 3241913645 (27 039 euro) av den 13 november 2019 är bidragsberättigande,
– förplikta kommissionen att återbetala de belopp som sökanden betalat avseende debetnotorna nr 3241913641, nr 3241913642, nr 3241913643, nr 3241913644, nr 3241913645 och nr 3241913647 av den 13 november 2019, jämte ränta, belopp som redan hade utbetalats preliminärt till sökanden, med förbehåll för utgången i förevarande mål,
– i andra hand, bifalla den talan som väckts med stöd av artikel 263 FEUF och ogiltigförklara det angripna beslutet, samt
– under alla omständigheter förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
25 Kommissionen har i huvudsak yrkat att tribunalen ska:
– ogilla den talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF, och
– fastställa att beloppet om 180 893,90 euro, motsvarande det kapitalbelopp om 164 449 euro och skadeståndsbelopp om 16 444,90 euro som avses i debetnotorna nr 3241913641, nr 3241913642, nr 3241913643, nr 3241913644, nr 3241913645 och nr 3241913647 av den 13 november 2019, utgörs av icke bidragsberättigande kostnader,
– avvisa den talan som i andra hand väckts med stöd av artikel 263 FEUF, eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
III. Rättslig bedömning
A. Begäran om utelämnande av uppgifter
26 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 3 januari 2020 begärde sökanden, i enlighet med artikel 66 i tribunalens rättegångsregler, att vissa uppgifter inte skulle lämnas ut till allmänheten, dels för att skydda personuppgifter, dels för att skydda affärshemligheter.
27 Genom denna begäran önskar sökanden i huvudsak att följande uppgifter ska utelämnas:
– namn på personer som tidigare varit och för närvarande är anställda av sökanden,
– namn på tredjeman,
– innehållet i de anställningsavtal som sökanden ingått med sina anställda,
– övriga uppgifter i ansökan eller bilagorna som gör det möjligt för allmänheten att identifiera en viss person,
– sökandens organisationsstruktur,
– Olafs utredningsrapport, för det fall att den företes.
28 Sökanden har dessutom begärt att för det fall att förevarande dom publiceras, ska den endast publiceras i utdrag så att det inte är möjligt att identifiera de personer som berörs av förfarandet, och så att uppgifter om sökandens organisationsstruktur, ledningspraxis eller arbetsgivarpolicy inte röjs.
29 Härvidlag erinrar tribunalen för det första om att vid den avvägning som ska göras mellan offentliggörande av domstolsavgöranden och rätten till skydd för personuppgifter och affärshemligheter ska domstolen, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, söka efter en lämplig balans, även med beaktande av allmänhetens rätt att få tillgång till domstolsavgöranden i enlighet med de principer som stadfästs i artikel 15 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2020, Broughton/Eurojust, T‑87/19, ej publicerad, EU:T:2020:464, punkt 49).
30 I förevarande mål ska det inledningsvis noteras att varken namnen på de personer som tidigare var eller för närvarande är anställda av sökanden, namnen på tredjemän, eller andra uppgifter i ansökan och dess bilagor som skulle kunna göra det möjligt för allmänheten att identifiera en viss person, förekommer i denna dom.
31 Vidare saknar begäran avseende Olafs rapport relevans, eftersom denna rapport inte har företetts.
32 Vad slutligen gäller uppgifterna om innehållet i sökandens anställningsavtal, dess organisationsstruktur, ledningspraxis och arbetsgivarpolicy, innehåller förevarande dom endast sådana uppgifter som inte kan utelämnas, då det skulle kunna försvåra allmänhetens tillgång till och förståelse av domen.
33 För det andra ska det noteras att de uppgifter som framgår av förevarande dom antingen lades fram och diskuterades vid den offentliga förhandlingen den 5 oktober 2021, eller så fanns det inte tillräckliga skäl för att de skulle utelämnas, vilket innebär att det inte finns någon legitim anledning att bevilja sökandens begäran (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 21 juli 2017, Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo/kommissionen, T‑130/17 R, EU:T:2017:541, punkt 62, och beslut av den 21 juli 2017, PGNiG Supply Trading/kommissionen, T‑849/16 R, EU:T:2017:544, punkt 57).
B. Talan enligt artikel 272 FEUF
1. Yrkandet om fastställelse av att det inte föreligger någon avtalsenlig fordran och att personalkostnaderna är bidragsberättigande, samt yrkandet om återbetalning av de belopp som ställts till förfogande
34 Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sina förstahandsyrkanden inom ramen för den talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF. Dessa grunder avser ett åsidosättande av bestämmelserna i de aktuella bidragsavtalen, belgisk rätt, polsk arbetsrätt och principen om skydd för berättigade förväntningar.
a) Den första grunden, avseende ett åsidosättande av bestämmelserna i de aktuella bidragsavtalen
35 Sökanden har anfört tre anmärkningar till stöd för den första grunden.
1) Den första anmärkningen, avseende ett åsidosättande av artikel II.22 punkterna 1 och 6 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, till följd av ett ensidigt återkrav av medel och skadeståndskrav
36 Sökanden har genom sin första anmärkning ifrågasatt lagenligheten av såväl kommissionens återkrav som dess skadeståndskrav, mot bakgrund av de avtalsbestämmelser som reglerar kommissionens befogenhet i detta avseende.
37 Sökanden anser nämligen att om artikel II.22 punkt 6 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen ger kommissionen möjlighet att vidta sådana åtgärder såsom att utfärda återkrav eller att ålägga sanktioner, ska utövandet av denna befogenhet ske på grundval av slutsatserna av en revision i den mening som avses i artikel II.22 punkt 1 i bilaga II till dessa avtal.
38 Beträffande bidragsavtalen EUWB och ACROPOLIS krävde kommissionen emellertid att sökanden skulle återbetala stödet utan att grunda sig på slutsatserna i revisionen, och beträffande bidragsavtalet C2POWER krävde kommissionen att sökanden skulle återbetala stödet på ett sätt som strider mot slutsatserna i revisionen, vilka sökanden dock instämt i.
39 Vidare grundade sig kommissionen på Olafs utredningsrapport, som inte utgör en finansiell revision i den mening som avses i artikel II.22 punkt 1 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen. Härvidlag har sökanden hävdat att artikel II.22 punkt 8 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen visserligen ger kommissionen en möjlighet att vända sig till Olaf för att utföra kontroller och inspektioner på plats, men denna bestämmelse innebär likväl inte att kommissionen får avvika från bestämmelserna i artikel II.22 i bilaga II till nämnda avtal.
40 Sökanden har följaktligen dragit slutsatsen att de tillämpliga avtalsbestämmelserna inte kan utgöra stöd för kommissionens agerande, bestående i att ensidigt återkräva de utbetalda medlen och kräva skadestånd i stället för att väcka talan om betalning vid behörig domstol, och endast bestrida de faktiska omständigheterna utan att lägga fram någon bevisning i detta avseende.
41 Sökanden har tillagt att i motsats till vad kommissionen har påstått ger varken rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen) eller artikel 317 FEUF i sig en självständig avtalsenlig befogenhet för kommissionen att kräva återbetalning i avsaknad av en slutlig revisionsrapport eller i strid med slutsatserna i en sådan rapport, såsom följer av de aktuella bidragsavtalen.
42 Kommissionen har bestridit sökandens argument.
43 För det första innehåller avsnitt 3, med rubriken ”Kontroller och sanktioner”, i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen artikel II.22, med rubriken ”Revisioner och kontroller”, som innehåller bestämmelser om dels revisionsförfaranden, dels kontrollförfaranden.
44 Vad gäller revisionsförfaranden föreskrivs i artikel II.22 punkt 1 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen att ”när som helst under projektet och upp till fem år efter det att projektet avslutats får kommissionen låta genomföra revisioner, antingen av externa revisorer eller av kommissionens egna avdelningar, inklusive Olaf”. I denna artikel anges vidare att ”[r]evisonsförfarandet ska anses ha inletts den dag då stödmottagaren mottog kommissionens skrivelse”, att ”revisioner får omfatta finansiella, systematiska och övriga aspekter (såsom bokförings- och förvaltningsprinciper) som hänför sig till ett korrekt genomförande av bidragsavtalet”, och att” [d]ylika revisioner genomförs konfidentiellt”.
45 I artikel II.22 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen anges även att ”[p]å grundval av slutsatserna av revisionen ska kommissionen vidta samtliga lämpliga åtgärder som den anser nödvändiga, däribland utfärda återkrav avseende hela eller delar av utbetalda belopp och påföra tillämpliga sanktioner”.
46 Vad gäller kontrollförfaranden föreskrivs det i artikel II.22 punkt 8 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, angående möjligheten att vidta utredningsåtgärder, att ”[k]ommissionen för övrigt får utföra kontroller och inspektioner på plats i enlighet med rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter, och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av [Olaf], samt rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av [Olaf].
47 Av det ovan anförda följer att dessa kontrollförfaranden, såsom de regleras i de aktuella bidragsavtalen, utgör åtgärder som omfattas av parternas avtalsförhållande och som på ett självständigt sätt genomförs parallellt med revisionsförfarandena.
48 För det andra föreskrivs det i artikel II.3 g i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen att för att kunna genomföra de förfaranden som avses i artikel II.22 i denna bilaga ska ”[v]arje stödmottagare … direkt förse kommissionen, inklusive [Olaf] och revisionsrätten, med all nödvändig information som fordras för kontroller och revisioner”.
49 Olafs skrivelse av den 15 september 2014, varigenom sökanden ombads förete vissa handlingar (se punkt 9 ovan) eftersträvar specifikt detta syfte, vilket motiverar undersökningsåtgärden med stöd av artikel II.3 g i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen.
50 Det förfarande som Olaf genomfört omfattas således av den avtalsrättsliga ram som parterna har inrättat.
51 För det tredje är det relevant att notera att begäran om företeende av handlingar av den 15 september 2014 inte grundar sig på artikel II.22 punkt 3 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen. I den bestämmelsen föreskrivs följande:
”Stödmottagarna ska bevara originalen eller, i undantagsfall, bestyrkta kopior – inbegripet elektroniska kopior – av samtliga handlingar rörande bidragsavtalet under högst fem år från och med det att projektet avslutades. Dessa ska ställas till kommissionens förfogande på begäran vid varje revision som utförts inom ramen för bidragsavtalet.”
52 En ansökan som grundar sig på denna bestämmelse gör det visserligen möjligt att uppnå samma resultat som en ansökan enligt artikel II.3 g i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, men artikel II.22 punkt 3 i nämnda bilaga är endast tillämplig inom ramen för ett revisionsförfarande och inte ett kontrollförfarande. Samma resonemang är för övrigt tillämpligt för att avgränsa tillämpningsområdena för artikel II.22 punkt 3 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, respektive artikel II.22 punkt 8 i denna bilaga.
53 Det förfarande som Olaf genomfört i förevarande fall utgör således ett kontrollförfarande som regleras av bestämmelserna i de aktuella bidragsavtalen.
54 För det fjärde förhåller det sig så, att inom ramen för det kontrollförfarande som genomförts i förevarande fall identifierade kommissionen oegentligheter som lades sökanden till last och som medförde att vissa kostnader inte ansågs vara bidragsberättigande.
55 I detta hänseende ska det noteras att i artikel II.21 punkt 1 andra stycket i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen föreskrivs att ”[f]ör det fall att bidragstagaren ska återbetala ett belopp som tillkommer [unionen] sedan ett bidragsavtal enligt [PC7] hävts eller fullgjorts, ska kommissionen kräva återbetalning av beloppet genom att utfärda ett betalningskrav till den berörda bidragstagaren”.
56 I enlighet med denna bestämmelse, som uttryckligen ligger till grund för det angripna beslutet, hade kommissionen rätt att vidta åtgärder i enlighet med vad som framkommit under kontrollförfarandet genom att utfärda ett betalningskrav till sökanden.
57 I motsats till vad sökanden har påstått, nämligen dels att artikel II.22 punkt 8 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen inte ger kommissionen rätt att avvika från artikel II.22 punkt 6 i nämnda bilaga, dels att det följer av de aktuella bidragsavtalen att kommissionen måste rätta sig efter en slutlig revisionsrapport, är det förfarande som genomförts i förevarande oberoende av det revisionsförfarande som sökanden har hänvisat till.
58 Härvidlag ska det påpekas att i artikel 9.1 i de aktuella bidragsavtalen anges uttryckligen att dessa avtal ”regleras av… budgetförordningen för den allmänna budgeten och dess genomförandebestämmelser…”.
59 I artikel 119 i budgetförordningen föreskrivs följande:
”1. Bidragsbeloppet skall inte betraktas som slutligt förrän institutionen godkänt en slutrapport och slutliga räkenskaper, utan att detta påverkar institutionernas möjlighet att genomföra ytterligare kontroller i ett senare skede.
2. Om mottagaren inte uppfyller sina skyldigheter enligt lag eller överenskommelse skall bidraget dras in tillfälligt och reduceras eller helt bortfalla i de fall som anges i genomförandebestämmelserna efter det att mottagaren fått möjlighet att lämna synpunkter.”
60 Härvidlag ska det inledningsvis påpekas att artikel 119 i den version av budgetförordningen som var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet inte uppställer något särskilt och specifikt processuellt krav på hur oegentligheter ska fastställas inom ramen för kontrollförfaranden som inletts efter det att de slutliga rapporterna och sluträkenskaperna godkänts.
61 De genomförandebestämmelser avseende denna bestämmelse som var i kraft vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna innehåller inte heller några krav i detta avseende. Det följer nämligen av artikel 183 första stycket a och andra stycket i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för budgetförordningen (EGT L 357, 2002, s. 1) att den behörige utanordnaren bland annat har rätt att begära en proportionell återbetalning från stödmottagaren om det överenskomna arbetsprogrammet genomförts bristfälligt.
62 Slutligen har sökanden, som svar på en fråga som ställdes vid förhandlingen, medgett att artikel 119 i budgetförordningen är tillämplig på avtalsramen, under förutsättning att en oegentlighet är för handen.
63 Av det ovan anförda följer således att kommissionen inte kan klandras för att inte ha iakttagit de processuella krav som uppställs inom ramen för det kontrollförfarande som genomförts i förevarande fall.
64 För det femte är det utrett att kommissionen, till följd av de synpunkter som sökanden lämnat i sin skrivelse av den 26 oktober 2018, nedräknade de belopp som krävdes av sökanden. För att bestrida slutsatserna i Olafs rapport, vilka låg till grund för kommissionens påståenden, stödde sig sökanden bland annat på den slutliga revisionsrapporten. För att fastställa betalningskraven beaktade kommissionen följaktligen de bedömningar som framgick av såväl revisionsförfarandet som kontrollförfarandet. Kommissionen agerade härvidlag inom ramen för sina befogenheter enligt artiklarna II.22 punkt 6 och II.21 punkt 1 första stycket i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, vilket även återspeglas i det angripna beslutet.
65 Det förfarande som kommissionen genomfört för att begära återbetalning av de belopp som den anser sig ha rätt till strider följaktligen inte mot avtalsbestämmelserna. Den första invändningen kan därför inte godtas.
2) Den andra anmärkningen, avseende ett åsidosättande av artikel II.14 punkt 1 a–b i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, eftersom betalningskravet motsvarar verkliga kostnader
66 Genom sin andra anmärkning har sökanden gjort gällande att kommissionen var skyldig att medge att personalkostnaderna för den anställde i fråga motsvarade verkliga kostnader, eftersom den slutliga revisionsrapporten särskilt bekräftade att de var korrekta, och eftersom kommissionen godtagit denna slutsats i sin skrivelse av den 22 april 2014.
67 Sökanden har härav dragit slutsatsen att kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig bedömning och åsidosatte artikel II.14 punkt 1 a-b i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, genom att inte följa revisorernas slutsatser, utan att anföra några omständigheter till stöd för en sådan befogenhet, och genom att inte förklara varför Olafs slutsatser var relevanta trots att de delvis förkastats.
68 Sökanden har tillagt att kommissionens ståndpunkt vad gäller fördelningen av bevisbördan för att stödmottagarens kostnader är bidragsberättigande, samt kommissionens befogenhet att återkräva finansiering, saknar relevans. I detta avseende har sökanden understrukit att eftersom det i förevarande fall föreligger en slutlig revisionsrapport där de omtvistade kostnaderna bekräftas, har kommissionen bevisbördan för att rapporten är felaktig och att vissa personalkostnader inte är bidragsberättigande.
69 Kommissionen har bestridit sökandens argument.
70 Tribunalen påpekar inledningsvis att inom ramen för den första grundens andra invändning har sökanden klandrat kommissionen för att ha åsidosatt avtalsbestämmelserna genom att inte ha iakttagit den slutliga revisionsrapporten, som sökanden påstår är bindande.
71 Att revisionerna skulle vara bindande framgår dock inte av bestämmelserna i de aktuella bidragsavtalen. Tvärtom föreskrivs det i artikel II.22 punkt 1 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen att revisionerna har ett provisoriskt bevisvärde, eftersom det följer av denna bestämmelse att det finns möjlighet att genomföra nya revisioner under fem år efter det att det aktuella projektet har avslutats. På samma sätt får kommissionen enligt artikel II.22 punkt 8 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen inleda utredningar i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av [Olaf] (EGT L 136, 1999, s. 1), som upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av [Olaf] och om upphävande av [förordning nr 1073/1999] och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1).
72 Såsom framgår av övervägandena i punkterna 58–62 ovan omfattas det angripna beslutet av artikel 119 i budgetförordningen, i vars första punkt det uttryckligen anges att institutionens godkännande av slutrapporter och slutliga räkenskaper inte ”påverkar institutionernas möjlighet att genomföra ytterligare kontroller i ett senare skede”.
73 Den slutliga revisionsrapporten kan således inte anses vara bindande och omöjlig att ändra för kommissionen, inte ens efter det att kommissionen har godkänt rapporten. Tribunalen kan således inte godta sökandens argument att för att kommissionen inte skulle göra en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, och därigenom åsidosätta artikel II.14 punkt 1 a-b i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, var den skyldig att fastställa att personalkostnaderna avseende den anställde i fråga var korrekta, eftersom det dessförinnan hade slagits fast i en revision – vars slutsatser kommissionen godkänt – att dessa kostnader var korrekta.
74 Sökandens argument att kommissionen inte har visat att den slutliga revisionsrapporten var felaktig saknar av samma skäl relevans. Det framgår nämligen av övervägandena i punkt 72 ovan att de avtalsbestämmelser som nu är aktuella inte innebär att kommissionen är bunden av de slutsatser som framkommit vid en revision eftersom resultatet av denna revision kan ifrågasättas vid en senare kontroll.
75 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra anmärkningen.
3) Den tredje anmärkningen, avseende ett åsidosättande dels av artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen till följd av att kommissionen funnit att det förelåg en risk för en intressekonflikt på grund av familjeband, dels av artiklarna 7 och 9 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna till följd av diskriminering på grund av civilstånd
76 Sökanden anser för det första att kommissionen inte hade fog för slutsatsen att det förelåg en risk för en intressekonflikt i den mening som avses i artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, vilken kunde leda att tillförlitligheten i arbetstidrapporterna avseende den anställde i fråga kunde ifrågasättas, eftersom hans maka hade tillgång till dessa rapporter.
77 I detta avseende har sökanden gjort gällande att trots att kommissionen hade kännedom om att såväl den anställde i fråga som hans maka stod under sina respektive överordnades översyn, varvid dessa kontrollerade att den anställde faktiskt utförde det arbete som rapporterades, och att makarna inte hade någon funktionellt, hierarkiskt eller organisatoriskt koppling till varandra, underlät kommissionen att beakta dessa omständigheter. Sökanden har i detta avseende understrukit att kommissionen gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna när den antog att makan till den anställde i fråga hade varit inblandad i betydande omfattning, trots att hon i själva verket endast hade formell tillgång till hans tidrapporter och ingen befogenhet att ändra dessa handlingar. Sökanden har vidare påpekat att revisorerna hade kontrollerat och godkänt systemet för registrering av arbetstiden. Sökanden har dessutom hävdat att eftersom makarnas respektive överordnade inte hade identifierat någon händelse som eventuellt kunde utgöra bedrägeri vid arbetstidrapporteringen förelåg det inte någon risk för en intressekonflikt.
78 Sökanden har vidare anfört att det inte finns någon rättsregel som medför ett krav på att makar vid en och samma arbetsplats ska hållas strikt åtskilda. I detta hänseende har sökanden understrukit att de åtgärder som vidtagits i förevarande fall (dubbel oberoende övervakning, tjänstgöring vid olika avdelningar) utgjorde en mindre ingripande metod för att säkerställa att tidrapporterna som makan till den anställde i fråga hade tillgång till – på grund av sina administrativa uppgifter – var sanningsenliga.
79 Sökanden anser slutligen att kommissionens ståndpunkt utgör diskriminering på grund av civilstånd, i strid med artiklarna 7 och 9 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), eftersom en skyldighet att hålla makar åtskilda på arbetsplatsen enbart på grund av deras civilstånd, i avsaknad av en verklig anledning att betvivla deras uppriktighet, skulle utgöra särbehandling i arbetslivet och/eller diskriminering. Härvidlag har sökanden bestridit kommissionens ståndpunkt att arbetsuppgifterna för makan till den anställde i fråga borde ha ändrats för att undvika en intressekonflikt, eftersom en sådan åtgärd skulle utgöra diskriminering på grund av civilstånd.
80 Kommissionen har bestridit sökandens argument.
81 I artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen föreskrivs att stödmottagarna ska vidta samtliga erforderliga försiktighetsåtgärder för att undvika varje risk för intressekonflikter som kan uppstå på grund av ekonomiska, politiska eller nationella intressen, familjeband eller känslomässiga band eller andra intressen som kan äventyra ett opartiskt och objektivt genomförande av projektet.
82 Det ska inledningsvis noteras att i motsats till vad kommissionen har hävdat framgår det inte av artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen att förekomsten av ekonomiska intressen, familjeband eller känslomässiga band innebär att det kan presumeras föreligga en risk för en intressekonflikt som kan äventyra ett opartiskt och objektivt genomförande av projektet.
83 Förekomsten av ekonomiska intressen, familjeband eller känslomässiga band kan nämligen endast ge upphov till en presumtion om att det föreligger en risk för en intressekonflikt. Det framgår således av artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen att det föreligger en motbevisbar presumtion om att det föreligger en sådan risk bland annat när personer som har familjeband eller känslomässiga band till varandra på ett eller annat sätt är inblandade i samma projekt. I förevarande fall medför den äktenskapliga relationen mellan den anställde i fråga och hans maka att denna presumtion är tillämplig.
84 Även om kommissionen kan dra fördel av denna presumtion måste den likväl förebringa samtliga uppgifter som visar att ett opartiskt och objektivt genomförande av det aktuella projektet kan äventyras.
85 Tribunalen ska således först pröva de uppgifter som sökanden har anfört för att motbevisa presumtionen om att det föreligger en risk för en intressekonflikt, eftersom det inte har bestridits att villkoret avseende förekomsten av känslomässiga band och familjeband är uppfyllt.
86 Sökandens argument att det mellan den anställde i fråga och hans maka inte finns något hierarkiskt eller organisatoriskt förhållande innebär dock inte att en risk för intressekonflikt kan uteslutas, då det i förevarande mål förhåller sig så, att makan till den anställde i fråga godkände hans tidrapporter, vilket innebär att en påverkan på grund av familjesituationen inte kan uteslutas enbart på grund av att den ena maken inte har en i professionellt hänseende underordnad ställning i förhållande till den andra.
87 Denna situation medför följaktligen en risk för en intressekonflikt i den mening som avses i artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen.
88 Tribunalen ska därefter pröva de uppgifter som kommissionen har lagt fram för att visa att möjligheten att på ett opartiskt och objektivt sätt genomföra det aktuella projektet äventyras.
89 När det gäller den verksamhet som makan till den anställde i fråga ägnat sig åt hos sökanden, framgår det av handlingarna i målet att hon vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna var anställd av vid dess ekonomiavdelning såsom ”ansvarig för PC7-projekten”, och även hade titeln ”handläggare med huvudsakligt ansvar för PC7-bidrag”. I denna ställning ”hade hon stadgeenlig tillgång till de tidrapporter som hennes make gett in inom ramen för PC7-projekten, och undertecknade dessa till och med november 2012”, vilket sökanden även har medgett.
90 Vad för det första gäller det ansvar som den anställdes maka hade för hans tidrapporter, kan det konstateras att sökanden visserligen har påstått att den anställdes maka utförde administrativa uppgifter och bland annat var ansvarig för att samla in och hantera dokumentationen avseende PC7-bidragen, men det framgår entydigt av den anställdes tidrapporter, vilka återfinns i den bilaga A.16 som sökanden fogat till sin ansökan, att hans maka godkände innehållet i dessa rapporter genom att beteckna dem såsom godkända (approved) och underteckna dem.
91 Vad för det andra gäller sökandens påstående att makan till den anställde i fråga inte hade möjlighet att ändra i officiell dokumentation, finner tribunalen att ett dylikt påstående visar på att det är än mer troligt att ett korrekt genomförande av det aktuella projektet äventyrades, eftersom det innebär att trots att makan – såsom visats i punkt 90 ovan – ansvarade för att godkänna makens tidrapporter skulle hon inte ha haft möjlighet att ändra dessa ens om de var felaktiga.
92 Tribunalen finner följaktligen att kommissionen har styrkt att ett korrekt genomförande av det aktuella projektet äventyrades.
93 Denna slutsats påverkas inte av sökandens påstående att det arbete som makan till den anställde i fråga utförde var föremål för dubbla kontroller av hennes överordnade. De uppgifter som syftar till att visa att det finns en risk för att ett korrekt genomförande av projektet äventyrades ska nämligen bedömas mot bakgrund av att sökanden inte har lyckats vederlägga att det föreligger en situation som ger upphov till en risk för en intressekonflikt (se punkt 87 ovan). I detta sammanhang ska det påpekas att i motsats till vad sökanden har påstått finns det faktiskt en funktionell koppling mellan den anställde i fråga och hans maka. Den omständigheten att hon ska godkänna sin makes tidrapporter utan möjlighet att ändra dem, trots att det med all tydlighet framgår att hon är ”ansvarig” (supervisor) för dessa rapporter, räcker för att tribunalen ska komma till slutsatsen att det kontrollsystem som sökanden inrättat inte uppfyller kraven på att ett sådant system ska omfatta samtliga erforderliga försiktighetsåtgärder som krävs för att undvika varje risk för intressekonflikter på grund av familjeband eller känslomässiga band som kan äventyra ett opartiskt och objektivt genomförande av projektet, i enlighet med artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen.
94 Kommissionen åsidosatte således inte artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen när den fann att sökanden inte hade vidtagit samtliga erforderliga försiktighetsåtgärder för att undvika varje risk för intressekonflikter på grund av familjeband eller känslomässiga band som kunde äventyra ett opartiskt och objektivt genomförande av projektet.
95 Vad för övrigt gäller sökandens synpunkter avseende den omständigheten att systemet för registrering av arbetstiden hade godkänts av revisorerna i närvaro av den anställde i fråga och hans maka, hänvisar tribunalen till slutsatserna i punkterna 73 och 74 ovan, angående värdet av bedömningarna i den slutliga revisionsrapporten.
96 Vad därefter gäller sökandens invändningar att det saknas konkreta bevis för att det föreligger en risk för en intressekonflikt, räcker det att erinra om att det följer av själva ordalydelsen i artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen att det inte krävs att en sådan konflikt bevisligen ska ha haft en inverkan på avtalets fullgörande eller kostnader.
97 När det slutligen gäller påståendet att kommissionens ståndpunkt utgör diskriminering på grund av civilstånd i strid med artiklarna 7 och 9 i stadgan, ska det påpekas att den överträdelse som sökanden gör gällande inte avser ett bristfälligt fullgörande av avtalsbestämmelserna.
98 Det ska dock erinras om att tribunalen redan har slagit fast att det i artikel 51.1 i stadgan, som utgör en del av primärrätten, utan undantag föreskrivs att dess bestämmelser ”riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer”, och att de grundläggande rättigheterna följaktligen är avsedda att reglera utövandet av de befogenheter som unionens institutioner har tilldelats, även inom ramen för ett avtalsförhållande (dom av den 3 maj 2018, Sigma Orionis/kommissionen, T‑48/16, EU:T:2018:245, punkterna 101 och 102, och dom av den 3 maj 2018, Sigma Orionis/REA, T‑47/16, ej publicerad, EU:T:2018:247, punkterna 79 och 80, se även, analogt, dom av den 13 maj 2020, Talanton/kommissionen, T‑195/18, ej publicerad, EU:T:2020:194, punkt 73).
99 När unionens institutioner, organ och byråer fullgör ett avtal omfattas de således av de skyldigheter som åligger dem enligt stadgan och de allmänna unionsrättsliga principerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen, C‑584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 86). Domstolen har även understrukit att om parterna i sitt avtal genom en skiljedomsklausul beslutar att ge unionsdomstolen behörighet att pröva tvister som hänför sig till avtalet, är den domstolen behörig att pröva eventuella åsidosättanden av stadgan och unionsrättens allmänna principer, oberoende av tillämplig rätt enligt avtalet (dom av den 16 juli 2020, Inclusion Alliance for Europe/kommissionen, C‑378/16 P, EU:C:2020:575, punkt 81).
100 I förevarande fall förhåller det sig så, att kriteriet att varje intressekonflikt på grund av familjeband eller känslomässiga band ska undvikas syftar till att förhindra ett allvarligt och uppenbart åsidosättande av kravet på opartiskhet och objektivitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03, EU:T:2006:110, punkt 141), som särskilt åligger den person som ansvarar för tidrapporteringen för forskare som deltar i projekt som erhållit finansiering av unionen. Även om det antas att en bestämmelse som syftar till att avvärja en intressekonflikt, såsom den nu aktuella, kan påverka de rättigheter som skyddas genom artiklarna 7 och 9 i stadgan, är det således inte fråga om en påverkan på deras innehåll utan på sin höjd begränsas utövandet av dem. I enlighet med artikel 52.1 i stadgan får begränsningar, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.
101 Så förhåller det sig i förevarande fall. Vad inledningsvis gäller förekomsten av ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, syftar en sådan begränsning i ett dylikt fall till att säkerställa iakttagandet av principen om sund ekonomisk förvaltning, som slås fast i artikel 317 FEUF. Denna begränsning är dessutom nödvändig, eftersom kommissionen, som inte direkt bevittnar att en stödmottagare utför sina uppgifter, inte förfogar över andra medel för att kontrollera riktigheten av de personalkostnader som denne deklarerat än de som ska framgå av tillförlitliga tidrapporter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Amitié/kommissionen, T‑234/12, ej publicerad, EU:T:2015:601, punkt 210 och där angiven rättspraxis). Slutligen är denna begränsning inte oproportionerlig, dels eftersom de rättigheter som skyddas genom artiklarna 7 och 9 i stadgan inte påverkas till sitt innehåll, såsom framhållits i punkt 100 ovan, dels eftersom kravet på att avvärja intressekonflikter på grund av familjeband eller känslomässiga band kan uppfyllas genom mycket små organisatoriska förändringar, vilket även kommissionen har påpekat. Sökandens påstående att fråga är om diskriminering kan således inte godtas, dels eftersom det grundar sig på att ett åsidosättande av artiklarna 7 och 9 i stadgan förekommit, dels eftersom ett sådant åsidosättande – om ett sådant kan anses vara möjligt mot bakgrund av den omtvistade tillämpningen av regeln om intressekonflikter – inte har styrkts.
102 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje invändningen. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.
b) Den andra grunden avseende ett åsidosättande av belgisk rätt
103 Det ska inledningsvis noteras att sökanden har erinrat om att de aktuella bidragsavtalen hänvisar till belgisk rätt.
104 Sökanden har således, med stöd av belgisk civilrätt, anfört tre anmärkningar till stöd för sin andra grund.
105 Sökanden anser för det första att kommissionens ståndpunkt i förevarande fall medför en presumtion om att sökanden handlade i ond tro, vilken föranledde kommissionen att ensidigt slå fast att fråga var om ett avtalsbrott utan att detta konstaterats i den slutliga revisionsrapporten och, vad gäller bidragsavtalet C2POWER, att agera på ett sätt som strider mot slutsatserna i revisionen. Kommissionen har följaktligen åsidosatt principen om att avtal ska fullgöras i enlighet med tro och heder, vilken stadfästs i artiklarna 1134 och 1135 i den belgiska civillagen.
106 Sökanden har vidare kritiserat kommissionen för att ha grundat sitt yrkande om återbetalning av personalkostnaderna för den anställde i fråga på en utredningsrapport från Olaf som inte regleras av avtalet och vars bevisvärde är tvivelaktigt. Kommissionen beslutade nämligen ensidigt att inte följa samtliga slutsatser i nämnda rapport och redogjorde inte för skälen till varför den valde dels att inte godta konstaterandena i den slutliga revisionsrapporten, utan att för den skull ha visat att sökanden gjort sig skyldig till avtalsbrott, dels att inte längre beakta sådana kostnader som ansågs vara ”klart överdrivna”, det vill säga kostnader som överskred ett visst tröskelvärde som fastställts på ett sätt som inte var förenligt med bestämmelserna i de aktuella bidragsavtalen. Kommissionen har således åsidosatt bevisbörderegeln i artikel 1315 i den belgiska civillagen, där det föreskrivs att den som kräver att en förpliktelse ska fullgöras ska styrka förpliktelsen.
107 Slutligen anser sig sökanden ha betalat de belopp som kommissionen krävt trots att kommissionen inte hade någon fordran. Kommissionen har följaktligen åsidosatt artiklarna 1235, 1376 och 1377 i den belgiska civillagen genom att inte ha återbetalat de belopp som återkrävts av sökanden och som kommissionen felaktigt erhållit eftersom det inte förelåg någon skuld.
108 Kommissionen har bestridit sökandens argument.
109 Den andra grundens två första anmärkningar ska prövas gemensamt.
110 Tribunalen noterar inledningsvis att i motsats till vad sökanden har påstått, och i enlighet med vad som framgår av punkt 65 ovan, grundades inte kommissionens återkrav på en utredningsrapport som inte reglerades av avtalet. Tribunalen erinrar även om att det redan slagits fast att kommissionen inte var bunden av slutsatserna i den slutliga revisionsrapporten (se punkterna 73 och 74 ovan).
111 Härefter ska det undersökas vad som utgör grunden för kommissionens återkrav, för att fastställa huruvida kommissionen har åsidosatt dels principen om att avtal ska fullgöras i enlighet med tro och heder, genom att presumera att sökanden förfarit i ond tro, dels den åberopade bevisbörderegeln, genom att inte förebringa bevisning till stöd för nyssnämnda krav.
112 Härvidlag ska det för det första noteras att det följer av en allmänt erkänd rättsprincip att varje domstol ska tillämpa sina egna förfaranderegler, inbegripet behörighetsregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 april 1992, kommissionen/Feilhauer, C‑209/90, EU:C:1992:172, punkt 13). Reglerna om bevisbörda, tillåtlighet och bevisvärde omfattas emellertid inte av denna princip, eftersom de inte är av processuell utan substantiell karaktär, i den meningen att de fastställer villkoren för förekomsten av, område för och grunder för upphörande av individuella rättigheter. Det val beträffande tillämplig lag som gjorts i de avtal som omfattas av revisionen gäller således även bevisregler (dom av den 8 september 2015, Amitié/kommissionen, T‑234/12, ej publicerad, EU:T:2015:601, punkt 115).
113 I förevarande fall regleras fördelningen av bevisbördan, vad gäller frågan huruvida de kostnader som stödmottagaren har haft är bidragsberättigande, av artikel 1315 i den belgiska civillagen, där det föreskrivs att den som kräver att en förpliktelse ska fullgöras ska styrka förpliktelsen och, omvänt, att den som anser sig ha fullgjort sina förpliktelser ska styrka att betalning skett eller att förpliktelsen på annat sätt har upphört.
114 För det andra följer det av fast rättspraxis att inom ramen för ett avtal som innehåller en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 272 FEUF ankommer det på den part som har anmält kostnader till kommissionen för tilldelning av ett ekonomiskt bidrag från unionen att bevisa att dessa kostnader uppfyller de finansiella villkor som föreskrivs i bidragsavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2017, ANKO/kommissionen, T‑771/14, ej publicerad, EU:T:2017:27, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
115 Så som erinrats om i punkt 101 ovan ska det, för det tredje, noteras att kommissionen, som inte direkt bevittnar att en stödmottagare utför sina uppgifter, inte förfogar över andra medel för att kontrollera riktigheten av de personalkostnader som denne deklarerat än de som ska framgå av tillförlitliga tidrapporter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Amitié/kommissionen, T‑234/12, ej publicerad, EU:T:2015:601, punkt 210 och där angiven rättspraxis).
116 För det fjärde framgår det av fast rättspraxis att underlåtenheten att inkomma med tillförlitliga tidrapporter för att motivera de personalkostnader som debiterats i sig är ett tillräckligt skäl för att anse att samtliga berörda personalkostnader inte är bidragsberättigande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Technion och Technion Research & Development Foundation/kommissionen, T‑216/12, EU:T:2015:746, punkt 82 och där angiven rättspraxis). Om de kostnader som stödmottagaren redovisat inte är bidragsberättigande enligt det aktuella bidragsavtalet, på grund av att de inte ansetts vara kontrollerbara eller tillförlitliga, har kommissionen således inget annat val än att återkräva stödet upp till det belopp som inte har styrkts, eftersom kommissionen, på grundval av den rättsliga grund som detta bidragsavtal utgör, endast har rätt att från unionens budget betala ut belopp som är vederbörligen motiverade (dom av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen, C‑584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 102 och där angiven rättspraxis).
117 I förevarande fall har tribunalen, i punkt 92 ovan, dragit slutsatsen att de omtvistade tidrapporterna inte kan utgöra en godtagbar garanti för tillförlitlighet, eftersom det föreligger en risk för en intressekonflikt som kan äventyra ett opartiskt och objektivt genomförande av det aktuella projektet.
118 Härvidlag ska det framhållas att en risk för en intressekonflikt utgör en onormal situation där det kan förhålla sig så, att de uppkomna kostnaderna inte är verkliga eller inte bärs av stödmottagaren själv eller, i förekommande fall, inte har använts uteslutande för att genomföra det aktuella projektet i den mening som avses i artikel II.14 a, b och e i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen. Följaktligen utgör avtalspartens underlåtenhet att uppfylla den avtalsförpliktelse som föreskrivs i artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, det vill säga att vidta samtliga erforderliga försiktighetsåtgärder för att undvika varje risk för en intressekonflikt, ett bristfälligt fullgörande av avtalsförpliktelserna. Ett sådant bristfälligt fullgörande utgör skäl för att kräva återbetalning i enlighet med artikel 183 i förordning nr 2342/2002 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2019, EKETA/kommissionen, T‑198/17, ej publicerad, EU:T:2019:27, punkt 91). När kommissionen lägger fram konkreta indicier på att det föreligger en risk för att den redovisade arbetstiden inte uppfyller villkoren för bidragsberättigande, vilket är fallet när det har fastställts att det föreligger en risk för en intressekonflikt, presumeras kostnader hänförliga till detta arbete inte vara bidragsberättigande, och det ankommer på stödmottagaren att förebringa bevisning som styrker att villkoren för bidragsberättigande tvärtom är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2020, EKETA/kommissionen, C‑273/19 P, EU:C:2020:852, punkterna 74–77, och dom av den 22 januari 2019, EKETA/kommissionen, T‑166/17, ej publicerad, EU:T:2019:26, punkt 61).
119 Eftersom sökanden inte har bevisat att det inte föreligger en risk för en intressekonflikt, och således inte har uppfyllt sin skyldighet att inkomma med tillförlitliga tidrapporter för att styrka de redovisade personalkostnaderna, har sökanden inte heller iakttagit de skyldigheter som åvilar vederbörande i enlighet med reglerna om fördelningen av bevisbördan. Kommissionen hade följaktligen rätt att återkräva de belopp som den ansåg sig ha utbetalat felaktigt, det vill säga samtliga personalkostnader för den anställde i fråga som framgick av de tidrapporter som hans maka hade godkänt, utan att åsidosätta principen om att avtal ska fullgöras i enlighet med tro och heder i den mening som avses i artiklarna 1134 och 1135 i den belgiska civillagen eller den bevisbörderegel som föreskrivs i artikel 1315 i samma lag.
120 Den omständigheten att de principer som slagits fast i rättspraxis har definierats i ett sammanhang där skyldigheten att vid revision inkomma med tillförlitliga tidrapporter för att styrka de redovisade personalkostnaderna inte har iakttagits, medan det i förevarande fall förhåller sig så, att de tidrapporter som sökanden ingett inte ifrågasattes vid den revision som föregick upprättandet av den slutliga revisionsrapporten, påverkar inte relevansen av dessa principer inom ramen för förevarande talan. Såsom det erinrats om i punkterna 73 och 74 ovan är kommissionen nämligen inte bunden av slutsatserna i denna rapport.
121 Den omständigheten att kommissionen slutligen valde att inte ansluta sig till samtliga slutsatser i Olafs utredningsrapport föranleder inte heller något tvivel om bevisvärdet av denna rapport. Det framgår nämligen av skäl 31 i förordning nr 883/2013, om upphävande av de förordningar nr 1073/1999 och nr 1074/1999 som det hänvisas till i artikel II.22 punkt 8 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen, att det ankommer på unionsinstitutionerna att på grundval av Olafs slutliga utredningsrapporter besluta om vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av de slutgiltiga utredningsrapporterna. I artikel 11.1 i förordning nr 883/2013 anges dessutom tydligt att utredningsrapporten ska åtföljas av rekommendationer om vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av utredningen. Kommissionen har således rätt att endast beakta delar av slutsatserna i Olafs utredningsrapport, utan att detta påverkar bevisvärdet av dessa slutsatser.
122 Eftersom kommissionen hade rätt att återkräva samtliga kostnader som den anställde i fråga gett upphov till, kan sökanden inte bestrida den omständigheten att kommissionen beslutade att tillämpa ett tröskelvärde med följden att endast en del av dessa kostnader återkrävdes, eftersom sökanden inte hade något berättigat intresse av att få den saken prövad.
123 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första och den andra delen av den andra grunden.
124 Den tredje anmärkningen förlorar härigenom sitt föremål och kan således inte godtas.
125 Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden.
c) Den tredje grunden, avseende ett åsidosättande av polsk rätt
126 Sökanden har inledningsvis påpekat att artikel II.15 punkt 1 i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen innehåller en specifik hänvisning till den nationella lagstiftning som reglerar de anställningsavtal som ingåtts av bidragsmottagarna. Sökanden anser därför att polsk arbetsrätt ska tillämpas på dess anställningsförhållande med den anställde i fråga å ena sidan, och med hans maka, å den andra.
127 Sökanden har för det första åberopat ett åsidosättande av artikel 140 jämförd med artikel 18.2 i den polska arbetslagen, där det föreskrivs att ett system med ackordsarbete (system zadaniowego czasu pracy) är tillåtet, eftersom kommissionen har hävdat att den anställde i fråga har varit tvungen att arbeta ”orimligt många timmar” och ”under en oskäligt lång tid” då han har haft tre anställningsförhållanden samtidigt, inklusive den anställning han ingått med sökanden genom ett avtal om ackordsarbete. Sökanden har uppgett att detta system, som är lagligt i Polen, inte kräver att den anställde ständigt är fysiskt närvarande på arbetsplatsen, och säkerställer således att den anställde ges flexibilitet och möjlighet att utföra ett flertal uppgifter samtidigt (multitasking), under förutsättning att den anställde utför sina arbetsuppgifter.
128 För det andra har sökanden gjort gällande att kommissionen gjort sig skyldig till ett åsidosättande av artikel 113 i den polska arbetslagen, jämförd med artiklarna 7 och 9 i stadgan, eftersom dessa bestämmelser, vid tidpunkten för omständigheterna i målet, medförde att det var förbjudet för sökanden att skilja den anställde i fråga från hans hustru på arbetsplatsen enbart på grund av att de var gifta med varandra, eftersom det skulle ha utgjort diskriminering på grund av civilstånd.
129 Sökanden har vidare påpekat att kommissionen inte har åberopat några konkreta skäl till varför den bestrider personalkostnaderna för den anställde i fråga för perioden augusti 2010–oktober 2012 men samtidigt har godtagit personalkostnaderna samma anställde för november 2012, trots att hans maka hade tillgång till hans tidrapporter även under november 2012.
130 Kommissionen har bestridit sökandens argument.
131 Det ska inledningsvis noteras att även om talan skulle vinna bifall såvitt avser den tredje grunden, kvarstår det faktum att tidrapporterna fortfarande inte är tillförlitliga, eftersom den omständigheten att den anställde i fråga kan arbeta ett stort antal timmar på grund av sitt deltagande i olika projekt inte påverkar det förhållandet att dessa timmar har varit föremål för ett valideringsförfarande som sökanden har inrättat i strid med artikel II.3 n i bilaga II till de aktuella bidragsavtalen.
132 I detta sammanhang erinrar tribunalen om att de kostnader som inte ansetts bidragsberättigande avser perioden augusti 2010–oktober 2012. Samtliga tidrapporter avseende denna period godkändes av den anställdes maka. I den mån sökanden har upprepat sina invändningar beträffande relevansen av rättspraxis avseende fördelningen av bevisbördan vad gäller tidrapporternas tillförlitlighet, hänvisar tribunalen till punkt 92 ovan.
133 Vad vidare gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 113 i den polska arbetslagen, hänvisar tribunalen till punkt 101 ovan, där det slagits fast att någon diskriminering på grund av civilstånd inte är för handen.
134 Inom ramen för sin argumentation avseende ett åsidosättande av artikel 140 i den polska arbetslagen har sökanden dessutom understrukit att kommissionens synsätt är inkonsekvent, såtillvida att kommissionen har riktat kritik mot det förhållandet att makan till den anställde i fråga har haft tillgång till sin makes tidrapporter under hela den omtvistade perioden, men har inte invänt häremot vad gäller perioden november–december 2012, trots att makan inte lämnade sin anställning hos sökanden förrän i januari 2013.
135 Härvidlag påpekar tribunalen att det räcker att hänvisa till punkt 122 ovan – där det slagits fast att sökanden saknar ett berättigat intresse av att få denna sak prövad – för att komma till slutsatsen att sökanden inte kan vinna framgång med detta argument.
136 Mot bakgrund av det ovan anförda, och eftersom sökandens argument saknar betydelse för utgången i målet, kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden då den är verkningslös.
d) Den fjärde grunden, avseende ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar vid fullgörandet av avtal i enlighet med tro och heder, och av förbudet mot missbruk av avtalsvillkor
137 Genom den fjärde grunden har sökanden i huvudsak gjort gällande att kommissionen är skyldig att iaktta principen om skydd för berättigade förväntningar inom ramen för sina avtalsförhållanden. Genom att först godta samtliga slutsatser i den slutliga revisionsrapporten, vilka bland annat rörde frågan huruvida personalkostnaderna för den anställde i fråga var bidragsberättigande, och därefter konstatera att dessa kostnader inte var bidragsberättigande, åsidosatte kommissionen nämnda princip, eftersom sökanden med fog kunde förvänta sig att personalkostnaderna för den anställde i fråga var bidragsberättigande.
138 Sökanden har tillagt att de argument som kommissionen har anfört för att avfärda sökandens berättigade förväntningar på grund av en revision som inte har visat på några oegentligheter saknar rättslig grund.
139 Kommissionen har bestridit sökandens argument.
140 Tribunalen erinrar härvid om att det konstaterats i punkterna 73 och 74 ovan att det framgår av avtalsbestämmelserna att den slutliga revisionsrapporten inte var bindande för kommissionen. Sökanden kunde således inte ha några berättigade förväntningar, trots att kommissionen vitsordat resultatet av denna revision.
141 Det framgår dessutom av den slutliga revisionsrapporten att revisorerna uttryckligen angav att syftet med deras arbete ”inte var att ge någon som helst materiell garanti för att de interna kontrollsystemen i sig var lämpliga”. Även om revisorerna, inom ramen för sitt arbete, inte hade identifierat några särskilda brister i sökandens interna kontrollsystem avseende utarbetandet och redovisningen av räkenskaperna för bidragsavtalet C2POWER, medför det förbehåll som gjorts – beträffande arbetets syfte med hänsyn till de försäkringar som kunde lämnas angående systemets lämplighet – att det skapats en osäkerhet som hindrar uppkomsten av berättigade förväntningar i detta avseende.
142 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, och därmed avslås även sökandens yrkanden om fastställelse av att kommissionen inte har någon avtalsenlig fordran, och att de personalkostnader som anges i debetnotorna avseende kapitalbeloppen för de aktuella bidragsavtalen, varigenom kommissionen återkrävt de utbetalade beloppen, är bidragsberättigande.
2. Yrkandet att kommissionen ska förpliktas att betala dröjsmålsränta
143 Tribunalen har funnit att talan inte kan vinna bifall såvitt avser de grunder som åberopats till stöd för yrkandena om fastställelse av att kommissionen inte har någon avtalsenlig fordran, och att de personalkostnader som anges i debetnotorna avseende kapitalbeloppen för de aktuella bidragsavtalen, varigenom kommissionen återkrävt de utbetalade beloppen, är bidragsberättigande. Följaktligen ska även yrkandet om att kommissionen ska förpliktas att betala dröjsmålsränta ogillas, eftersom det har förlorat sitt föremål.
144 Av det ovan anförda följer att den talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF inte kan vinna bifall såvitt avser någon av de grunder och yrkanden som anförts, och den ska därför ogillas.
C. Talan enligt artikel 263 FEUF
145 I andra hand har sökanden väckt talan med stöd av artikel 263 FEUF, eftersom sökanden anser att det angripna beslutet är en akt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i denna bestämmelse.
146 Kommissionen har gjort gällande att det är uppenbart att den talan som väckts med stöd av artikel 263 FEUF inte kan tas upp till prövning.
147 I detta avseende följer det av fast rättspraxis att när det föreligger ett avtal mellan sökanden och en av institutionerna kan talan väckas vid unionsdomstolarna med stöd av artikel 263 FEUF endast för det fall att den angripna akten syftar till att skapa bindande rättsverkningar som ligger utanför avtalsförhållandet mellan parterna och som medför ett utövande av offentliga maktbefogenheter som den avtalsslutande institutionen getts i egenskap av administrativ myndighet (se, dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
148 Under dessa omständigheter ska det således prövas huruvida det angripna beslutet, som bifogats kommissionens e-postmeddelande av den 13 november 2019 jämte de omtvistade debetnotorna, utgör en sådan rättsakt som unionsdomstolen kan ogiltigförklara med stöd av artikel 263.4 FEUF, eller om det tvärtom ska anses vara av avtalsrättslig karaktär (se beslut av den 14 juni 2012, Technion och Technion Research & Development Foundation/kommissionen, T‑546/11, ej publicerat, EU:T:2012:303, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
149 I förevarande fall framgår det av det angripna beslutet dels att kommissionen har gjort gällande ett fordringsanspråk och angett det aktuella beloppet genom att utfärda flera debetnotor, dels att kommissionen har inkommit med synpunkter på sökandens invändningar. Det föreligger således inte någon omständighet som faller utanför avtalsramen eller medför ett utövande av offentliga maktbefogenheter.
150 I detta hänseende ska det noteras att sökanden anser att det angripna beslutet väsentligt förändrar sökandens rättsliga ställning, eftersom kommissionen har krävt att sökanden ska betala ett penningbelopp. Det framgår emellertid av punkt 65 ovan att begäran om återbetalning omfattas av bestämmelserna i de aktuella bidragsavtalen.
151 Även om det antas att sökanden har försökt bestrida debetnotorna, kan det konstateras att dessa handlingar inte utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF.
152 En debetnota som utställts av kommissionen med krav på återbetalning med stöd av ett bidragsavtal kan inte kvalificeras som en slutgiltig rättsakt mot vilken en talan om ogiltigförklaring kan väckas av det skälet att den innehåller uppgifter om de räntor som kommer att belöpa på den konstaterade fordran för det fall att betalning inte sker före sista betalningsdag, om eventuell kvittning eller ianspråktagande av säkerheter som ställts, samt om eventuella åtgärder för utmätning och inskrivning i en databas som är tillgänglig för unionens budgets utanordnare, även om dessa uppgifter är formulerade på ett sätt som kan ge intryck av att det är fråga om en slutlig rättsakt från kommissionen. Sådana uppgifter kan i vilket fall som helst och till följd av den karaktär de har endast anses vara förberedande för en akt från kommissionen som gäller verkställighet av den konstaterade fordran, eftersom kommissionen i debetnotan inte tar ställning till vilken metod den avser att använda för att driva in den ifrågavarande fordran, jämte dröjsmålsränta från den förfallodag som fastställts i debetnotan. Detsamma gäller uppgifter angående möjliga indrivningsmetoder (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 20 april 2016, Mezhdunaroden tsentar za izsledvane na maltsinstvata i kulturnite vzaimodeystvia/kommissionen, T‑819/14, EU:T:2016:256, punkterna 46, 47, 49 och 52 samt där angiven rättspraxis).
153 Härav följer att en talan mot de aktuella debetnotorna som grundar sig på artikel 263 FEUF inte kan väckas vid unionsdomstolarna. Dessa debetnotor ingår nämligen i ett rent avtalsrättsligt sammanhang vilket de inte kan skiljas från, och de ger inte upphov till bindande rättsverkningar som är mer långtgående än de som följer av de aktuella bidragsavtalen och som skulle innebära att kommissionen i egenskap av administrativ myndighet ägnade sig åt myndighetsutövning.
154 Det skulle förhålla sig annorlunda om kommissionen hade antagit ett beslut med stöd av artikel 299 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juli 2017, ADR Center/kommissionen, T‑644/14, EU:T:2017:533, punkterna 207 och 208). I förevarande fall har kommissionen emellertid inte antagit någon sådan rättsakt.
155 Eftersom återbetalning gjorts ankom det inte heller på kommissionen att anta en sådan rättsakt efter det att debetnotorna utfärdats. Det skulle strida mot rätten till god förvaltning att ge sökanden ett incitament till att inte betala utestående belopp enligt debetnotan för att få kommissionen att eventuellt anta ett beslut, efter utfärdandet av debetnotan, mot vilket talan kan väckas med stöd av artikel 263.4 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2018, Terna/kommissionen, T‑387/16, EU:T:2018:699, punkt 35).
156 I förevarande fall har sökandens rätt till ett effektivt rättsmedel dock inte åsidosatts, eftersom sökanden inte har berövats sin rätt att bestrida återbetalningskravet.
157 I detta sammanhang ska det noteras att den omständigheten att talan inte kan prövas som en talan om ogiltigförklaring inte innebär att den berörda avtalsparten fråntas rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom avtalsparten, om denna anser sig ha grund härför, kan göra gällande sina rättigheter inom ramen för en talan enligt artikel 272 FEUF med avtalet som rättslig grund (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 20 april 2016, Mezhdunaroden tsentar za izsledvane na maltsinstvata i kulturnite vzaimodeystvia/kommissionen, T‑819/14, EU:T:2016:256, punkterna 46, 47, 49 och 52).
158 I förevarande fall har sökanden faktiskt väckt talan med stöd av artikel 272 FEUF, och de grunder som åberopats till stöd för denna talan har prövats av behörig domstol.
159 Att den talan som väckts enligt artikel 263 FEUF avvisas påverkar således inte sökandens rätt till ett effektivt rättsmedel.
160 Den talan som väckts med stöd av artikel 263 FEUF ska följaktligen avvisas.
161 Mot bakgrund av det ovan anförda saknas det anledning att pröva de yrkanden som sökanden har framställt med stöd av artikel 88.1 och artikel 89.3 a och d i rättegångsreglerna.
IV. Rättegångskostnader
162 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
163 Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet ska yrkandet bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Sieć Badawcza Łukasiewicz – Port Polski Ośrodek Rozwoju Technologii ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 april 2022.
Underskrifter