TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)

den 8 februari 2023(*)

”Energi – Transeuropeiska energiinfrastrukturer – Förordning (EU) nr 347/2013 – Delegerad förordning om ändring av förteckningen över projekt av gemensamt intresse – Artikel 172 andra stycket FEUF – Beslut av en medlemsstat att inte ge sitt godkännande till ett projekt för elsammanlänkning i syfte att det ska ges status som ett projekt av gemensamt intresse – Kommissionen har inte fört in projektet i den ändrade förteckningen – Motiveringsskyldighet – Principen om god förvaltning – Likabehandling – Rättssäkerhet – Berättigade förväntningar – Proportionalitet – Artikel 10 i energistadgefördraget”

I mål T‑295/20,

Aquind Ltd, Wallsend (Förenade kungariket),

Aquind SAS, Rouen (Frankrike),

Aquind Energy Sàrl, Luxemburg (Luxemburg),

företrädda av S. Goldberg, C. Davis och J. Bille, solicitors, samt advokaten E. White,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av O. Beynet och B. De Meester, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av J. Möller och S. Costanzo, båda i egenskap av ombud,

av

Konungariket Spanien, företrätt av M. Ruiz Sánchez, i egenskap av ombud,

och av

Republiken Frankrike, företrädd av A.-L. Desjonquères, A. Daniel, W. Zemamta och R. Bénard, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen),

vid överläggningen sammansatt av ordföranden V. Tomljenović samt domarna P. Škvařilová-Pelzl och I. Nõmm (referent),

justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 6 september 2022,

följande

Dom

1        Sökandena, Aquind Ltd, Aquind SAS och Aquind Energy Sàrl, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/389 av den 31 oktober 2019 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 347/2013 vad gäller unionens förteckning över projekt av gemensamt intresse (EUT L 74, 2020, s. 1) (nedan kallad den angripna förordningen).

 Bakgrund till tvisten

2        Sökandena är ansvariga för ett projekt avseende elektrisk sammanlänkning av elöverföringsnäten i Förenade kungariket och Frankrike (nedan kallat Aquind-sammanlänkningsprojektet).

3        Aquind-sammanlänkningsprojektet fördes in i Europeiska unionens förteckning över ”projekt av gemensamt intresse” genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/540 av den 23 november 2017 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 347/2013 vad gäller unionens förteckning över projekt av gemensamt intresse (EUT L 90, 2018, s. 38), och ansågs därför vara ett projekt av grundläggande betydelse för den infrastruktur som är nödvändig för att fullborda den inre marknaden för energi. Statusen som ett unionsprojekt av gemensamt intresse gör det möjligt för den projektansvariga att, för det första, dra fördel av en effektiviserad, samordnad och påskyndad tillståndsprocess, för det andra, lämna in en investeringsförfrågan och en begäran om gränsöverskridande kostnadsfördelning till de behöriga nationella tillsynsmyndigheterna, så att de faktiska investeringskostnaderna kan återkrävas från nätanvändarna, och, för det tredje, söka finansiering från Fonden för ett sammanlänkat Europa.

4        Den förteckning som upprättades genom den delegerade förordningen 2018/540 ersattes av den förteckning som upprättades genom den angripna förordningen. I den nya förteckningen som finns i bilagan till den angripna förordningen anges Aquind-sammanlänkningsprojektet i tabellen över projekt som inte längre anses vara unionsprojekt av gemensamt intresse.

 Parternas yrkanden

5        Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand, ogiltigförklara den angripna förordningen, i den del Aquind-sammanlänkningsprojektet avförs från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse,

–        i andra hand, ogiltigförklara den angripna förordningen i dess helhet, och

–        förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

6        Kommissionen och Konungariket Spanien har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

7        Republiken Frankrike har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.

8        Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att tribunalen ska ogilla talan i vart fall i den del den avser artikel 10.1 i energistadgefördraget, som undertecknades i Lissabon den 17 december 1994 (EGT L 380, 1994, s. 24; svensk specialutgåva, område 12, volym 3, s. 75), och klargöra frågan huruvida artikel 26 i samma stadga inte är tillämplig på förhållandena inom unionen.

 Rättslig bedömning

9        Sökandena har åberopat sju grunder till stöd för sin talan. Som första grund har det gjorts gällande att motiveringsskyldigheten åsidosattes. Den andra grunden avser åsidosättande av de processuella och materiella krav som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 347/2013 av den 17 april 2013 om riktlinjer för transeuropeiska energiinfrastrukturer och om upphävande av beslut nr 1364/2006/EG och om ändring av förordningarna (EG) nr 713/2009, (EG) nr 714/2009 och (EG) nr 715/2009 (EUT L 115, 2013, s. 39), särskilt artikel 5.8 i nämnda förordning. Sökandena har som tredje grund gjort gällande att artikel 10.1 i energistadgefördraget åsidosattes. Som fjärde grund har det gjorts gällande att rätten till god förvaltning, som stadgas i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), åsidosattes. Den femte grunden avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Såvitt avser den sjätte grunden har sökandena gjort gällande att proportionalitetsprincipen åsidosattes. Som sjunde grund har det gjorts gällande att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosattes.

10      Tribunalen anser att det är lämpligt att pröva den fjärde och femte grunden tillsammans, vilka avser åsidosättande av rätten till god förvaltning respektive åsidosättande av likabehandlingsprincipen, och att först sist pröva den tredje grunden, som avser åsidosättande av artikel 10.1 i energistadgefördraget.

 Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

11      Inom ramen för den första grunden har sökandena gjort gällande att motiveringsskyldigheten åsidosattes. Den omständigheten att Aquind-sammanlänkningsprojektet avfördes från förteckningen har nämligen inte förklarats vare sig i den angripna förordningen, i den bifogade motiveringen eller ens i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar som åtföljde den angripna förordningen.

12      Kommissionen har, med stöd av Konungariket Spanien och Republiken Frankrike, tillbakavisat denna grund.

13      Enligt rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den har antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som berörs av den i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 150; se, även, dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 53 och där angiven rättspraxis, dom av den 10 juni 2020, Spliethoff's Bevrachtingskantoor/kommissionen, T‑564/15 RENV, ej publicerad, EU:T:2020:252, punkt 108). En rättsakt som går någon emot ska särskilt anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att vederbörande har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (dom av den 18 oktober 2018, Terna/kommissionen, T‑387/16, EU:T:2018:699, punkt 53).

14      Vidare ska det intresse som sökandena kan ha av att erhålla förklaringar beaktas vid bedömningen av omfattningen av skyldigheten att motivera de aktuella besluten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, Portigon/SRB, T‑365/16, EU:T:2019:824, punkt 164). Motiveringsskyldigheten följer nämligen av principen om iakttagande av rätten till försvar. Skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot har således till syfte att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om rättsakten är välgrundad, eller huruvida den eventuellt är behäftad med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 462).

15      En motivering kan slutligen vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om skälen till varför de ifrågavarande åtgärderna vidtagits och att tribunalen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (dom av den 13 juli 2011, General Technic-Otis m.fl./kommissionen, T‑141/07, T‑142/07, T‑145/07 och T‑146/07, EU:T:2011:363, punkt 302).

16      Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som tribunalen ska pröva den första grunden.

17      Först ska det fastställas av vilka skäl kommissionen inte förde in Aquind-sammanlänkningsprojektet som ett unionsprojekt av gemensamt intresse i den angripna förordningen och var dessa skäl anges.

18      För det första innehåller skälen i den angripna förordningen en kort sammanfattning av innehållet i förordning nr 347/2013, i skälen nämns kommissionens befogenhet att anta delegerade akter för att upprätta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, och däri upprepas skyldigheten att upprätta en ny förteckning vartannat år och framhålls att de projekt som har föreslagits för införande i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse har utvärderats av de regionala grupperna och att dessa grupper har bekräftat att de aktuella projekten uppfyllde kriterierna i artikel 4 i förordning nr 347/2013.

19      I den angripna förordningens två beaktandeled görs det en allmän hänvisning till EUF-fördraget och till förordning nr 347/2013.

20      I skäl 5 i den angripna förordningen anges att ”[u]tkasten till regionala förteckningar över projekt av gemensamt intresse [hade] ant[agits] av de regionala grupperna vid möten på teknisk nivå” och att ”[e]fter yttranden från [Europeiska unionens byrå] för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) … om den konsekventa tillämpningen av bedömningskriterierna och kostnads-nyttoanalysen i alla regioner antog de regionala gruppernas beslutsfattande organ de regionala förteckningarna den 4 oktober 2019”. I skälet anges även att ”[f]öre antagandet av de regionala förteckningarna [hade] … alla förslag till projekt [godkänts] av de medlemsstater vars territorium berörs av respektive projekt, enligt artikel 3.3 a i förordning … nr 347/2013”.

21      I avsnitt A i bilaga VII till förordning nr 347/2013 (i dess lydelse enligt den angripna förordningen), som har rubriken ”Principer vid fastställandet av unionsförteckningen [över projekt av gemensamt intresse]”, finns punkt 3, med rubriken ”Projekt som inte längre anses vara projekt av gemensamt intresse …”. I punkt 3 angav kommissionen följande:

”Flera projekt i de unionsförteckningar som upprättades genom förordning (EU) nr 1391/2013 och förordning (EU) 2016/89 ans[åg]s inte längre vara [unions]projekt av gemensamt intresse av ett eller flera av följande skäl:

–        Projektet har redan tagits i drift eller kommer att tas i drift inom en snar framtid, så det skulle inte gynnas av bestämmelserna i förordning (EU) nr 347/2013.

–        Enligt nya uppgifter uppfyller projektet inte de allmänna kriterierna.

–        En projektansvarig har inte lagt fram projektet på nytt i urvalsprocessen för denna unionsförteckning [över projekt av gemensamt intresse].

–        Projektet rangordnades lägre än andra förslag till projekt av gemensamt intresse i urvalsprocessen.

…”

22      Sökandena har korrekt påpekat att bland dessa fyra skäl, är det andra skälet – där det anges att ”[e]nligt nya uppgifter uppfyller projektet inte de allmänna kriterierna” – det enda som eventuellt kunde ha motiverat att Aquind-sammanlänkningsprojektet inte fördes in i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

23      Begreppet ”allmänna kriterier” som används i det aktuella andra skälet är emellertid ganska vagt. Det är inte uppenbart huruvida detta begrepp är begränsat till det som anges i artikel 4.1 i förordning nr 347/2013 – och följaktligen de villkor som förtecknas i nämnda bestämmelse och som föreslagna projekt av gemensamt intresse ska uppfylla – eller huruvida uttrycket ”allmänna kriterier”, förutom de villkor som anges i ovannämnda bestämmelse, omfattar samtliga villkor som ett projekt ska uppfylla för att finnas med i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

24      För det andra ska det framhållas att kommissionen i sina inlagor uppgav att skälet till att den inte hade fört in Aquind-sammanlänkningsprojektet som ett unionsprojekt av gemensamt intresse i den angripna förordningen hade samband med Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till att nämnda projekt fördes in i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Den angav att Republiken Frankrike hade motiverat sitt beslut med att det förelåg en risk för överkapacitet på grund av förekomsten av flera projekt i samma region och med den omständigheten att Aquind-sammanlänkningsprojektet ansågs vara det mest osäkra projektet. Kommissionen har dock medgett att den angripna förordningen inte innehåller någon hänvisning till Republiken Frankrikes beslut eller skälen till att denna medlemsstat beslutade att inte ge sitt godkännande.

25      Vidare ska det därför undersökas huruvida sökandena, trots denna avsaknad av en uttrycklig hänvisning i den angripna förordningen till skälet till Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande, kunde få kännedom om skälen till varför deras Aquind-sammanlänkningsprojekt inte hade förts in i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Detta innebär att det ska fastställas huruvida åtgärden att inte föra in projektet i förteckningen har, i den mening som avses i den rättspraxis som har angetts i punkt 13 ovan, vidtagits i ett sammanhang som är känt för sökandena, så att de har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtagits gentemot dem och huruvida det kan anses att det fanns en underförstådd motivering i den angripna förordningen.

26      För det första kan sökandena inte bortse från det regelverk inom ramen för vilket den angripna förordningen antogs. Detta regelverk kännetecknas av artikel 172 andra stycket FEUF, där det föreskrivs att riktlinjer och projekt av gemensamt intresse som angår en medlemsstats territorium kräver den berörda medlemsstatens godkännande. Regelverket kännetecknas även av artikel 3.3 andra stycket a i förordning nr 347/2013, där det föreskrivs att varje enskilt förslag till projekt av gemensamt intresse kräver godkännande av de berörda medlemsstaterna, när en grupp utarbetar sin regionala förteckning. Detta regelverk kännetecknas även av artikel 3.4 första stycket i förordning nr 347/2013, där det i huvudsak föreskrivs att kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter för att upprätta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, med förbehåll för godkännande av den medlemsstat i vars territorium projektet av gemensamt intresse gäller.

27      Vad, för det andra, beträffar det faktiska sammanhang i vilket den angripna förordningen antogs, ska det erinras om att denna förordning offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 11 mars 2020. Det finns dock flera omständigheter som leder till slutsatsen att sökandena, före detta offentliggörande, hade fått kännedom om de reservationer som Republiken Frankrike hade framfört mot Aquind-sammanlänkningsprojektet och slutligen dess beslut att inte ge sitt godkännande till detta projekt.

28      I ett e-postmeddelande av den 11 juli 2019 som skickades till sökandena, informerade kommissionen dem om att Republiken Frankrike hade framfört reservationer mot Aquind-sammanlänkningsprojektet vid den regionala gruppens möte på teknisk nivå den 5 juli 2019 och att kommissionen föreslog att de skulle ta kontakt med det berörda ministeriet för att få mer detaljerad information.

29      Vid mötet den 5 december 2019 i Europaparlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi, besvarade därefter kommissionsledamoten med ansvar för energi en fråga som ställdes av två parlamentsledamöter från Förenade kungariket om skälen till att Aquind-sammanlänkningsprojektet hade avförts från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Kommissionsledamoten med ansvar för energi uppgav, för det första, att Republiken Frankrike ansåg att de fyra projekt som förbinder Förenade kungariket och Frankrike skulle leda till överkapacitet, för det andra, att denna medlemsstat var av den uppfattningen att Aquind-sammanlänkningsprojektet ansågs vara det mest osäkra projektet och, för det tredje, att denna medlemsstat på grund av detta hade begärt att det aktuella projektet inte skulle anges i den nya förteckningen över projekt av gemensamt intresse. Kommissionsledamoten med ansvar för energi preciserade att medlemsstaterna hade rätt att godkänna de projekt som berörde deras territorium och att kommissionen var skyldig att respektera denna rätt.

30      I sitt svar på en skriftlig från tribunalen har sökandena medgett att de fick kännedom om svaret från kommissionsledamoten med ansvar för energi samma dag som mötet ägde rum, det vill säga den 5 december 2019.

31      Slutligen uppgav sökandena, som svar på en annan skriftlig fråga från tribunalen, att biträdande generaldirektören för kommissionens generaldirektorat (GD) för energi i en skrivelse av den 20 februari 2020 informerade dem, som svar på deras skrivelse av den 24 oktober 2019, om att kommissionen inte hade befogenhet att föra in projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse efter det att besluten av de regionala grupperna hade fattats, och uppgav att Republiken Frankrike hade framställt en invändning mot Aquind-sammanlänkningsprojektet.

32      Av det ovan anförda följer att sökandena fick kännedom om skälet till varför kommissionen inte förde in Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse i den angripna förordningen, eftersom detta skäl hade samband med den omständigheten att Republiken Frankrike inte hade godkänt detta projekt. Dessutom kunde de notera att det enligt denna medlemsstat förelåg en risk för överkapacitet på grund av förekomsten av flera projekt och att Aquind-sammanlänkningsprojektet var det mest osäkra projektet.

33      Tribunalen ska dessutom pröva sökandenas argument att motiveringen avseende Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till att föra in Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, och denna medlemsstats förklaringar när det gäller risken för överkapacitet och den omständigheten att det aktuella projektet var det mest osäkra projektet, är otillräckliga. Sökandena har i huvudsak gjort gällande att kommissionen inte kunde begränsa sig till en sådan motivering, utan borde ha krävt att den berörda medlemsstaten skulle ytterligare motivera sitt beslut.

34      För att avgöra huruvida den motivering som det har hänvisats till i punkt 32 ovan var tillräcklig, är det nödvändigt att först veta vilken motivering som krävs när det beslutas huruvida ett sammanlänkningsprojekt ska föras in i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse eller inte.

35      Prövningen av denna fråga innebär att man måste fundera över fördelningen och omfattningen av medlemsstaternas och kommissionens respektive befogenheter i förfarandet för att anta unionsförteckningar över projekt av gemensamt intresse. Sökandena har hävdat att artikel 172 andra stycket FEUF inte ger medlemsstaterna en helt skönsmässig vetorätt när det gäller införandet av projekt av gemensamt intresse i unionsförteckningen och att kommissionen, enligt förordning nr 347/2013, har ett utrymme för skönsmässig bedömning att anta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Kommissionen har för sin del gjort gällande den inte kunde föra in Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, eftersom den anser att den inte kan bortse från beslutet av en medlemsstat att inte ge sitt godkännande.

36      Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska enligt fast rättspraxis inte bara lydelsen och de eftersträvade målen beaktas, utan också sammanhanget och unionsrättens samtliga bestämmelser (se dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Bredbandsnät), C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 49 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 24 oktober 2019, Liaño Reig/SRB, T‑557/17, ej publicerat, EU:T:2019:771, punkt 59).

37      När det gäller lydelsen i artikel 172 andra stycket FEUF ska det påpekas att en bokstavstolkning av denna bestämmelse klart talar för kommissionens ståndpunkt. Lydelsen i denna bestämmelse kan nämligen inte alls tolkas på flera sätt och medför därför inte några tolkningsproblem.

38      Med hänsyn till den klara lydelsen i artikel 172 andra stycket FEUF, ska det anses att denna bestämmelse ger den berörda medlemsstaten ett utrymme för skönsmässig bedömning, det vill säga ett stort utrymme för eget skön, när det gäller att ge sitt godkännande eller inte ge sitt godkännande till införandet av ett projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

39      Detta bekräftas av en teleologisk och kontextuell tolkning av artikel 172 andra stycket FEUF. Lagstiftarens val att införa en form av vetorätt för den berörda medlemsstaten kan förklaras av att den transeuropeiska nätpolitiken omfattar territoriella aspekter och således i viss mån är av intresse för fysisk planering, som är ett område vilket traditionellt omfattas av medlemsstaternas suveränitet (förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑121/14, EU:C:2015:526, punkterna 157 och 158).

40      För övrigt är detta även innebörden av bestämmelserna i förordning nr 347/2013 som det har hänvisats till i punkt 26 ovan. I motsats till vad sökandena har hävdat hade kommissionen följaktligen inte befogenhet att bortse från beslutet att inte godkänna projektet.

41      Med hänsyn till medlemsstatens utrymme för skönsmässig bedömning ska det fastställas i vilken utsträckning medlemsstatens beslut att inte godkänna ett projekt ska vara motiverat. I det avseendet anges det i artikel 3.3 andra stycket a och bilaga III.2.10 i förordning nr 347/2013 att när en grupp utarbetar sin regionala förteckning, ska den berörda medlemsstaten som beslutar att inte godkänna ett projekt inför denna regionala grupp motivera sitt beslut. I dessa bestämmelser anges att den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ får undersöka skälen till beslutet att inte godkänna projektet ”på begäran av en medlemsstat” i denna regionala grupp. Lagstiftaren har således uttryckt sin avsikt att, i linje med artikel 172 andra stycket FEUF, låta frågan huruvida beslutet att inte godkänna ett projekt hindrar det från att beviljas status som ett unionsprojekt av gemensamt intresse omfattas av de berörda medlemsstaternas befogenhet.

42      I förevarande fall anges det i protokollet från mötet med de tekniska beslutsfattande organen och i protokollet från mötet med det högsta beslutsfattande organet att Republiken Frankrike hade motiverat sitt beslut att inte godkänna införandet av Aquind-sammanlänkningen i den fjärde förteckningen över projekt av gemensamt intresse och att ingen medlemsstat i den berörda regionala gruppen hade begärt att dessa skäl skulle undersökas.

43      Kommissionen uppfyllde således motiveringsskyldigheten genom att nämna Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Kommissionen kan inte heller klandras för att den inte begärde att Republiken Frankrike skulle förklara de utförliga skälen till detta beslut. I det avseendet tillät inte artikel 3.3 andra stycket a och bilaga III.2.10 i förordning nr 347/2013 att kommissionen på något sätt blandade sig i de skäl som Republiken Frankrike hade anfört. Det ska tilläggas att sökandena inte har gjort gällande att dessa bestämmelser är rättsstridiga och att de därför inte kan klandra kommissionen för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet, även om den följde dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 26 september 2014, Raffinerie Heide/kommissionen, T‑631/13, ej publicerad, EU:T:2014:830, punkterna 41–44, och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målen DK Recycling und Roheisen/kommissionen, Arctic Paper Mochenwangen/kommissionen, Raffinerie Heide/kommissionen och Romonta/kommissionen, C‑540/14 P, C‑551/14 P, C‑564/14 P och C‑565/14 P, EU:C:2016:147, punkterna 90 och 91).

44      I det sammanhanget kan artikel 3.1 i förordning nr 347/2013, där det föreskrivs att ”[b]efogenheten att fatta beslut inom grupperna ska begränsas till endast medlemsstaterna och kommissionen, vilka i detta syfte ska benämnas [de berörda regionala] gruppernas beslutsfattande organ”, samt artiklarna 3.4 och 16 i förordning nr 347/2013, genom vilka kommissionen ges befogenhet att anta den angripna förordningen, inte tolkas så, att kommissionen är ansvarig för en eventuell rättsstridighet som en medlemsstat har begått när den beslutar att inte ge sitt godkännande till ett projekt, och att den således ska ansvara för ett potentiellt åsidosättande av motiveringsskyldigheten som denna medlemsstat har gjort sig skyldig till. Ett sådant synsätt skulle nämligen stå i strid med de bestämmelser som reglerar fördelningen av befogenheter mellan medlemsstaterna och kommissionen, såsom föreskrivs i artikel 172 FEUF och upprepas i förordning nr 347/2013.

45      Tribunalen finner därför att kommissionen i tillräcklig utsträckning motiverade den angripna förordningen och att talan därför inte kan bifallas såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av de processuella och materiella krav som föreskrivs i förordning nr 347/2013, särskilt artikel 5.8 i nämnda förordning

46      Inom ramen för den andra grunden har sökandena gjort gällande att processuella och materiella regler åsidosattes. Denna grund består av fem delar.

47      Kommissionen har, med stöd i det avseendet av Konungariket Spanien och Republiken Frankrike, tillbakavisat dessa delgrunder och grunden i sin helhet.

48      Inom ramen för den första delgrunden har sökandena hävdat att kommissionen, i egenskap av det organ som ansvarade för antagandet av den angripna förordningen, borde ha sett till att unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse upprättas i enlighet med alla relevanta rättsliga krav. De anser att kommissionen åsidosatte artikel 3.3 i förordning nr 347/2013 på grund av att det förfarande som anges i bilaga III.2 till denna förordning av flera skäl inte iakttogs.

49      För det första har sökandena åberopat den omständigheten att Acer uppgav att den, på grund av ett antal brister i den information som den hade fått, inte hade kunnat avge ett yttrande om huruvida kriterierna och kostnads-nyttoanalysen tillämpades konsekvent över regionerna. Sökandena har dock inte angett på vilket sätt de överväganden som anges i Acers yttrande skulle ha en faktisk inverkan på den angripna förordningens lagenlighet vad beträffar Aquind-sammanlänkningsprojektet.

50      Kommissionen kunde nämligen inte föra in Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionens nya förteckning över projekt av gemensamt intresse på grund av att Republiken Frankrike inte hade gett sitt godkännande, eftersom den medlemsstaten ansåg att det förelåg en risk för överkapacitet och att Aquind-sammanlänkningsprojektet ansågs vara det mest osäkra projektet. Frågan huruvida kriterierna och kostnads-nyttoanalysen tillämpades konsekvent över regionerna hade således inte någon inverkan på beslutet att inte föra in detta projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

51      För det andra är sökandenas argument att den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ och kommissionen åsidosatte kraven i bilaga III.2.13 till förordning nr 347/2013 på grund av att de inte beaktade Acers yttrande om huruvida bedömningskriterierna och kostnads-nyttoanalysen tillämpades konsekvent över regionerna varken klart eller underbyggt.

52      Allmänt sett anges det i skäl 5 i den angripna förordningen att den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ faktiskt beaktade Acers yttrande vid antagandet av dess slutgiltiga regionala förteckning. Vidare innehåller Acers yttrande avsnitt A.4.1.3, som särskilt ägnas åt Aquind-sammanlänkningsprojektet, vari framhålls meningsskiljaktigheterna mellan tillsynsmyndigheterna i Republiken Frankrike och Förenade kungariket och skälen till att den franska tillsynsmyndigheten, det vill säga Commission de régulation de l'énergie (Energitillsynsmyndigheten, CRE), motsatte sig införandet av detta projekt i den slutgiltiga regionala förteckningen. Slutligen, och under alla omständigheter, ska det erinras om att Republiken Frankrike beslutade att inte godkänna detta projekt av skäl som hängde samman med risken för överkapacitet och den omständigheten att Aquind-sammanlänkningsprojektet ansågs vara det mest osäkra projektet, att den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ och kommissionen var bundna av detta beslut och att de, under dessa omständigheter, inte kan klandras för att inte ha beaktat Acers yttrande.

53      Sökandena har för det tredje kritiserat kommissionen för att den inte såg till att det rådde förenlighet mellan regionerna i enlighet med artikel 3.5 b i förordning nr 347/2013, genom att i huvudsak göra gällande att ett stort antal projekt som hade framskridit föga eller som regelbundet hade omarbetats hade förts in i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse och följaktligen att påståendet att Aquind-sammanlänkningsprojektet var det mest osäkra projektet inte utgjorde ett hinder för att projektet skulle kunna komma i fråga som ett unionsprojekt av gemensamt intresse.

54      Tribunalen kan inte godta detta argument. Sökandena har inskränkt sig till att upprepa innehållet i Acers yttrande i denna fråga, men de har inte visat att detta skulle kunna påverka den angripna förordningens lagenlighet vad beträffar Aquind-sammanlänkningsprojektet.

55      Det ska nämligen framhållas att kommissionen var skyldig att beakta Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, och att den inte kunde ifrågasätta skälen till varför detta projekt var det mest osäkra projektet. I artikel 3.3 andra stycket a i förordning nr 347/2013 föreskrivs att ”[n]är en grupp utarbetar sin regionala förteckning … ska varje enskilt förslag till projekt av gemensamt intresse godkännas av den eller de medlemsstater i vars territorium projektet gäller” och att ”om en medlemsstat beslutar att inte ge sitt godkännande ska medlemsstaten inför den berörda [regionala] gruppen motivera sitt beslut”. I bilaga III.2.10 till samma förordning anges att om en medlemsstat i denna regionala grupp begär det, ska gruppens högsta beslutsfattande organ undersöka dessa skäl. Kommissionen hade således inte befogenhet att begära att de skäl som åberopades av Republiken Frankrike skulle undersökas, och den begick således inte något fel i det avseendet. I förevarande fall har ingen medlemsstat trätt fram för att begära att Republiken Frankrike ska förklara skälen till sitt beslut.

56      Även om det, såsom sökandena har hävdat, antas att Republiken Frankrikes konstaterande att Aquind-sammanlänkningsprojektet var det mest osäkra projektet grundar sig på en felaktig bedömning, var kommissionen inte behörig att rätta till denna felaktighet, lika lite som tribunalen är behörig att själv pröva denna fråga. I det avseendet ska det påpekas att Republiken Frankrike uppgav vid förhandlingen, utan att detta ifrågasattes av sökandena, att dess beslut att inte ge sitt godkännande till införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse överklagades till Tribunal administratif de Paris (Förvaltningsdomstolen i Paris, Frankrike).

57      Inom ramen för den andra delgrunden har sökandena gjort gällande att den regionala gruppen åsidosatte artikel 3.2 i förordning nr 347/2013 genom att den inte antog en arbetsordning.

58      I artikel 3.2 i förordning nr 347/2013 föreskrivs att varje regional grupp ska anta sin egen arbetsordning, med beaktande av bestämmelserna i bilaga III. Det framgår av de handlingar som sökandena själva har ingett i målet att arbetsordningen hade antagits i form av en fullmakt från flera regionala gas- och elgrupper, däribland det ”havsbaserade elnätet i det norra havsområdet” – det vill säga den prioriterade korridor och det prioriterade område samt den geografiska täckning som Aquind-sammanlänkningsprojektet ingår i. Sökandena har själva uppgett att de kunde få kännedom om denna arbetsordning via unionens portal för projekt av gemensamt intresse och kunde ladda ned den.

59      Den omständigheten att arbetsordningen innehöll uppgiften ”Draft” (”Utkast”) saknar betydelse i det avseendet. Sökandena har nämligen i sina inlagor själva medgett att de var fullt medvetna om att det, trots denna uppgift, var fråga om den slutgiltiga versionen av arbetsordningen, vilket för övrigt bekräftades av den omständigheten att namnet på den elektroniska filen innehöll ordet ”Final” (”Slutgiltig”). Under dessa omständigheter kan sökandena inte inskränka sig till att på ett vagt och ounderbyggt sätt hävda att den regionala gruppen för ”havsbaserat elnät i det norra havsområdet” inte antog en arbetsordning och att det därför saknades insyn i processen, som inte gav dem några minimigarantier.

60      Den tredje delgrunden grundar sig på att förseningarna med idrifttagningen av Aquind-sammanlänkningsprojektet inte kan utgöra ett skäl som motiverar att detta projekt inte fördes in i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Sökandena har hävdat att den regionala gruppen redan hade prövat denna fråga, inte hade funnit några problem kopplade till dessa förseningar och för övrigt inte hade anmodat dem att förklara sig i det avseendet.

61      Tribunalen anser att denna delgrund inte är relevant. Förseningarna med att genomföra Aquind-sammanlänkningsprojektet åberopades inte av Republiken Frankrike som skäl, i det högsta beslutsfattande organet för den regionala gruppen för ”havsbaserat elnät i det norra havsområdet”, för att besluta att inte ge sitt godkännande till Aquind-sammanlänkningsprojektet.

62      Det framgår visserligen av Acers yttrande av den 25 september 2019 att CRE nämnde förseningen med att genomföra Aquind-sammanlänkningsprojektet och att detta var ett av skälen till att CRE motsatte sig införandet av detta projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Som kommissionen har framhållit kan dock inte en nationell tillsynsmyndighets ståndpunkt tolkas som att den utgör en medlemsstats ståndpunkt i den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ. Det framgår för övrigt inte av någon handling att Republiken Frankrike ställde sig bakom de skäl som den nationella tillsynsmyndigheten åberopade.

63      Sökandenas argument att det inte framfördes några synpunkter, vid mötet den 28 maj 2019 med den regionala gruppen för ”havsbaserat elnät i det norra havsområdet”, på den försening som drabbade Aquind-sammanlänkningsprojektet vid dess genomförande och i fråga om vilken sökandena inte anmodades att förklara sig, saknar av det skälet också relevans.

64      När det gäller den fjärde delgrunden, som avser inkonsekvenser och felaktigheter i Artelys-studien avseende kostnads-nyttoanalysen, är den – i likhet med den tredje delgrunden – inte relevant.

65      Skälet till att kommissionen inte förde in Aquind-sammanlänkningsprojektet i den angripna förordningen grundar sig nämligen på Republiken Frankrikes invändning mot detta projekt, vilken baseras på skäl som inte har något samband med Artelys-studien. I det avseendet framgår det av punkt A.4.1.3 i Acers yttrande av den 25 september 2019 att det var CRE, och inte Republiken Frankrike, som bland annat stödde sig på denna studie för att motivera sin invändning mot Aquind-sammanlänkningsprojektet.

66      Inom ramen för den femte delgrunden har sökandena hävdat att Aquind-projektet fick avföras från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse endast i det fall som föreskrivs i artikel 5.8 i förordning nr 347/2013. De har gjort gällande att artikel 3.3 a i förordning nr 347/2013 förpliktar en medlemsstat som beslutar att inte godkänna ett enskilt förslag till projekt av gemensamt intresse att ”motivera” sitt beslut, så att dess beslut inte kan vara rent godtyckligt. De har konstaterat att Republiken Frankrike inte motiverade sitt beslut att inte godkänna Aquind-sammanlänkningsprojektet och att kommissionen således tycks ha ansett att det var möjligt att avföra projektet av ett annat skäl än det som föreskrivs i artikel 5.8 i förordning nr 347/2013, nämligen att projektet inte längre stöddes av den medlemsstat i vars territorium projektet skulle drivas.

67      För det första avser artikel 5.8 i förordning nr 347/2013 endast de fall då ett projekt som redan är infört i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse avförs från förteckningen, det vill säga när projektets införande i denna förteckning baserades på felaktig information som var avgörande för beslutet om införande eller när projektet inte är förenligt med unionsrätten. Denna bestämmelse avser således inte införandet av projekt i den nya förteckningen vartannat år.

68      Tribunalen framhåller i det avseendet att Aquind-sammanlänkningsprojektet inte ”avfördes” från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, utan att det inte infördes i den nya förteckningen efter förfarandet för att upprätta denna förteckning. Artikel 5.8 i förordning nr 347/2013 är således inte relevant i förvarande fall.

69      Denna slutsats bekräftas av skäl 24 i förordning nr 347/2013. Däri anges otvetydigt att en ”ny” unionsförteckning över projekt av gemensamt intresse ska upprättas vartannat år, att befintliga projekt av gemensamt intresse som ska uppföras i nästa unionsförteckning över projekt av gemensamt intresse omfattas av samma urvalsprocess för upprättandet av unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse som föreslagna projekt, och att projekt som inte längre uppfyller de relevanta kriterier och krav som fastställts i nämnda förordning inte bör finnas med i nästa unionsförteckning över projekt av gemensamt intresse. De projekt som redan har varit införda i den föregående unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse har därför inte någon fördel jämfört med de nya projekten. Förordning nr 347/2013 begränsar sig till ett pragmatiskt övervägande i skäl 24, genom att ange att man, för att minska den administrativa bördan så mycket som möjligt i fråga om tidigare projekt, i möjligaste mån ska använda tidigare inlämnad information och ta hänsyn till de projektansvarigas årliga rapporter om dessa tidigare projekt.

70      För det andra har sökandena utan framgång åberopat artikel 3.3 andra stycket a i förordning nr 347/2013 för att hävda att utövandet av medlemsstatens vetorätt mot införandet av ett projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse är begränsad till att endast gälla det första införandet av detta projekt i förteckningen.

71      I artikel 3.3 andra stycket a i förordning nr 347/2013 föreskrivs nämligen att ”[n]är en grupp utarbetar sin regionala förteckning … ska varje enskilt förslag till projekt av gemensamt intresse godkännas av den eller de medlemsstater i vars territorium projektet gäller” och att ”om en medlemsstat beslutar att inte ge sitt godkännande ska medlemsstaten inför den berörda [regionala] gruppen motivera sitt beslut”. I bilaga III.2.10 till samma förordning anges att om en medlemsstat i gruppen begär det, ska den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ undersöka dessa skäl.

72      Dessa bestämmelser i förordning nr 347/2013 gör inte någon åtskillnad beroende på om ett projekt för första gången är föremål för en begäran om införande eller om det redan har varit infört i den föregående förteckningen. De är därför tillämpliga varje gång en ny förteckning upprättas och syftar således på varje projekt som en medlemsstat invänder mot.

73      Den omständigheten att en medlemsstat ska motivera beslutet att inte ge sitt godkännande till ett projekt och att den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ ska undersöka dessa skäl på begäran av en annan medlemsstat i gruppen betyder dock inte att medlemsstatens vetorätt endast kan utövas på grundval av ett kriterium som föreskrivs i förordning nr 347/2013. För det första har medlemsstaten ett utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 172 andra stycket FEUF att besluta att inte ge sitt godkännande till att ett projekt införs i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. För det andra, och i det avseendet, framgår det inte av artikel 3.3 andra stycket a i förordning nr 347/2013, eller av någon annan bestämmelse i nämnda förordning, att den ”motivering” på grundval av vilken medlemsstaten kan besluta att inte ge sitt godkännande är begränsad till de fall då det har konstaterats föreligga en bristande efterlevnad av förordning nr 347/2013 i synnerhet eller unionsrätten i allmänhet.

74      I motsats till vad sökandena har hävdat har det vidare inte skett något åsidosättande av artikel 3.3 andra stycket a i förordning nr 347/2013, eftersom kommissionen i förevarande fall korrekt konstaterade att Republiken Frankrike hade motiverat sitt beslut att inte godkänna införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. I respektive protokoll från mötet med de tekniska beslutsfattande organen och från mötet med den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ omnämns nämligen att Republiken Frankrike ansåg att de fyra sammanlänkningsprojekten mellan Frankrike och Förenade kungariket skulle leda till överkapacitet och att Aquind-sammanlänkningsprojektet var det mest osäkra av dessa projekt.

75      Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden.

 Den fjärde och den femte grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning respektive åsidosättande av likabehandlingsprincipen

76      Den fjärde och den femte grunden avser åsidosättande av rätten till god förvaltning respektive åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Sökandena har hävdat att kommissionen är ansvarig för att ändra unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse och således har rätt och skyldighet att se till att principen om god förvaltning och likabehandlingsprincipen, samt andra allmänna principer i unionsrätten, iakttas. De har framhållit att de inte hade möjlighet att yttra sig vid mötena med det tekniska beslutsfattande organet eller det högsta beslutsfattande organet. De har även gjort gällande att kommissionen, i egenskap av ledamot i samtliga ”beslutsfattande organ”, ska anta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse med stöd av en delegering av lagstiftningsbefogenheter och att den därför kan ändra de regionala förteckningar som föreslås av organen.

77      Kommissionen har, med stöd av Konungariket Spanien och Republiken Frankrike, tillbakavisat den fjärde och den femte grunden.

78      Tribunalen erinrar om att rätten till god förvaltning ingår bland de skyddsregler som enligt unionens rättsordning gäller i administrativa förfaranden och är stadfäst i artikel 41 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Alfamicro/kommissionen, T‑831/14, ej publicerad, EU:T:2017:804, punkt 165 och där angiven rättspraxis). I artikel 41.1 i stadgan föreskrivs att ”[v]ar och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer”. I artikel 41.2 i stadgan anges att rätten till god förvaltning innebär bland annat att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.

79      Kommissionen är dessutom skyldig att iaktta principen om likabehandling eller icke-diskriminering, vilken innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 15 april 2010, Gualtieri/kommissionen, C‑485/08 P, EU:C:2010:188, punkt 70). Likabehandlingsprincipen ska emellertid tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen (dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T‑346/11 och T‑347/11, EU:T:2013:23, punkt 109).

80      Vidare innebär prövningen av den fjärde och den femte grunden att det ska fastställas vilka roller som varje deltagare i förfarandet för införande av föreslagna projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse har getts genom förordning nr 347/2013 och hur detta förfarande har förlöpt.

81      För det första ankommer det, såsom föreskrivs i artikel 3.3 i förordning nr 347/2013, på den berörda regionala gruppen att upprätta den regionala förteckningen över föreslagna projekt av gemensamt intresse. I det avseendet ska det erinras om att den aktuella gruppen består av företrädare för medlemsstaterna, nationella tillsynsmyndigheter, systemansvariga för överföringssystem samt kommissionen, Acer och det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystem för el (se bilaga III.1.1 till förordning nr 347/2013).

82      Projektansvariga för ett projekt som kan väljas ut som ett projekt av gemensamt intresse, som vill att deras projekt ska få ställning som projekt av gemensamt intresse, ska till gruppen inge en ansökan om att deras projekt ska väljas ut (se bilaga III.2.1 till förordning nr 347/2013). För föreslagna projekt, såsom det föreslagna projektet för elsammanlänkning, ska de nationella tillsynsmyndigheterna, och vid behov Acer, se till att bedömningskriterierna och metoderna för kostnads-nyttoanalysen tillämpas konsekvent, utvärdera deras gränsöverskridande relevans och lägga fram sina bedömningar för gruppen (se bilaga III.2.7 till förordning nr 347/2013).

83      Det ska erinras om att det i lagstiftningen föreskrivs att när den berörda regionala gruppen utarbetar sin regionala förteckning över föreslagna unionsprojekt av gemensamt intresse, ska den beakta att varje enskilt förslag till projekt av gemensamt intresse ska godkännas av den eller de medlemsstater i vars territorium projektet gäller. En medlemsstat som beslutar att inte ge sitt godkännande ska inför den berörda gruppen motivera sitt beslut (se artikel 3.3 andra stycket a i förordning nr 347/2013). I det sammanhanget föreskrivs att om en medlemsstat i gruppen begär det, ska gruppens högsta beslutsfattande organ undersöka de skäl som medlemsstaten lagt fram för att inte godkänna ett projekt av gemensamt intresse som berör dess territorium (se bilaga III.2.10 till förordning nr 347/2013).

84      Utkastet till regionala förteckningar över föreslagna projekt, som utarbetats av gruppen, ska sändas in till Acer. Acer ska bedöma utkastet till förteckningar och anta ett yttrande om utkastet – vilket framför allt ska avse huruvida kriterierna och kostnadsnyttoanalysen har tillämpats konsekvent över regionerna (se artikel 3.3 andra stycket a och bilaga III.2.12 i förordning nr 347/2013).

85      Efter Acers yttrande ska den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ ”anta” den slutliga regionala förteckningen över föreslagna unionsprojekt av gemensamt intresse, varvid gruppens förslag ska utgöra utgångspunkt och hänsyn ska tas till Acers yttrande och de behöriga nationella tillsynsmyndigheternas bedömning. Nämnda organ ska inlämna den slutliga regionala förteckningen till kommissionen.

86      Med stöd av en delegering av befogenheter ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter för att upprätta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. I skäl 23 i förordning nr 347/2013 anges emellertid att delegeringen till kommissionen av befogenheten att anta och se över denna förteckning i enlighet med artikel 290 FEUF bör ”samtidigt … respektera medlemsstaternas rätt att godkänna [unions]projekt av gemensamt intresse som är kopplade till deras territorium”. För det syftet anges det i artikel 3.4 första stycket i denna förordning att befogenheten att anta en rättsakt för att upprätta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse ska utövas ”om inte annat följer av artikel 172 andra stycket [FEUF]”. I artikel 172 andra stycket FEUF föreskrivs att unionsprojekt av gemensamt intresse som angår en medlemsstats territorium kräver den medlemsstatens godkännande.

87      För det andra kan följande slutsatser dras av beskrivningen av de olika etapperna av det förfarande som föreskrivs i förordning nr 347/2013.

88      Till att börja med kan varken det tekniska beslutsfattande organet i den berörda regionala gruppen (som upprättar den regionala förteckningen över föreslagna unionsprojekt av gemensamt intresse), eller det högsta beslutsfattande organet i denna regionala grupp (som antar den regionala förteckningen över föreslagna unionsprojekt av gemensamt intresse), eller kommissionen (som antar den delegerade akten för att slutgiltigt upprätta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse) i dessa förteckningar föra in ett enskilt förslag till projekt som inte har godkänts av den medlemsstat i vars territorium projektet ska genomföras.

89      Vidare, och såsom framgår av det ovan anförda, har kommissionen inte något utrymme för skönsmässig bedömning att slutgiltigt upprätta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, i motsats till vad sökandena i huvudsak har hävdat.

90      Kommissionens delegerade befogenheter – som har tilldelats genom artiklarna 3.4 och 16 i förordning nr 347/2013 i förening – att slutgiltigt anta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse ska utövas inom gränserna för bestämmelserna i EUF-fördraget och i förordning nr 347/2013. Såsom redan har påpekats i punkt 86 ovan, ska kommissionens befogenhet att anta delegerade akter utövas ”om inte annat följer av artikel 172 andra stycket [FEUF]”. Kommissionen har således inte någon befogenhet att i den aktuella förteckningen lägga till ett projekt som har varit föremål för ett beslut att inte godkänna projektet, som har fattats av en medlemsstat i vars territorium projektet skulle genomföras.

91      På samma sätt framgår det både av artikel 3.4 andra stycket och artikel 3.5 i förordning nr 347/2013 att uppgiften att se till att unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse upprättas vartannat år och uppgiften att anta denna förteckning, som båda åligger kommissionen, ska utföras ”utgående från de regionala förteckningarna” över föreslagna unionsprojekt av gemensamt intresse.

92      Inom ramen för denna uppgift har kommissionens befogenheter just definierats som att ”se till att bara sådana projekt som uppfyller de kriterier som avses i artikel 4 [i förordning nr 347/2013] tas med [i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse]” (artikel 3.5 a i förordning nr 347/2013), att ”se till att det råder förenlighet mellan regionerna och därvid ta hänsyn till … yttrande[t] från [Acer]” (artikel 3.5 b i förordning nr 347/2013) och att ”sträva efter att hålla det sammanlagda antalet projekt … i unionsförteckningen [över projekt av gemensamt intresse] på en hanterbar nivå” (artikel 3.5 d i förordning nr 347/2013).

93      De tre ovannämnda befogenheterna som kommissionen har tilldelats kan logiskt sett endast utövas i fråga om projekt som finns med i de regionala förteckningarna över föreslagna unionsprojekt av gemensamt intresse. Kommissionen kan nämligen bedöma huruvida kriterierna för projekt av gemensamt intresse, vilka anges i artikel 4 i förordning nr 347/2013, har iakttagits endast vad avser de projekt som finns med i dessa förteckningar. Bedömningen av huruvida dessa kriterier har iakttagits kan inte avse ett projekt som, på grund av beslutet i föregående led av den medlemsstat i vars territorium projektet skulle genomföras att inte ge sitt godkännande, inte ens har bedömts mot bakgrund av dessa kriterier av de beslutsfattande organen i den berörda regionala gruppen. Kommissionen kan därför per definition inte göra en bedömning av huruvida dessa kriterier har iakttagits med avseende på ett projekt i fråga om vilket denna bedömning aldrig har utförts.

94      En liknande slutsats kan dras när det gäller kommissionens befogenhet att se till att det råder förenlighet mellan regionerna och därvid ta hänsyn till yttrandet från Acer. En sådan befogenhet kan logiskt sett utövas av kommissionen endast med avseende på projekt som finns med på de förteckningar som har upprättats av de regionala gruppernas beslutsfattande organ. Den kan således inte avse ett projekt som inte har förts in i dessa förteckningar på grund av beslutet av en medlemsstat i vars territorium projektet skulle genomföras att inte ge sitt godkännande.

95      När det gäller befogenheten som består i att kontrollera huruvida det sammanlagda antalet projekt har hållits på en hanterbar nivå, framhålls det i bilaga III.2.14 till förordning nr 347/2013 att kommissionen kan överväga att inte ta med vissa projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, om den anser att det sammanlagda antalet föreslagna projekt av gemensamt intresse är ohanterligt stort. Däremot finns det inte någon bestämmelse i förordning nr 347/2013 som ger kommissionen befogenhet att lägga till projekt som inte har valts ut av de regionala gruppernas beslutsfattande organ eller, följaktligen, projekt som inte har godkänts av den medlemsstat i vars territorium projektet skulle genomföras.

96      Vad slutligen beträffar de skäl som medlemsstaten har åberopat till stöd för beslutet att inte ge sitt godkännande, har unionslagstiftaren förbehållit enbart medlemsstater som tillhör den berörda regionala gruppen möjligheten att begära att dessa skäl ska undersökas, och således uteslutit alla andra parter som den regionala gruppen består av, nämligen de nationella tillsynsmyndigheterna, de systemansvariga för överföringssystem samt företrädare för kommissionen, Acer och det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystem för el. Lagstiftaren har således haft för avsikt att i linje med artikel 172 andra stycket FEUF låta frågan avseende beslutet att inte godkänna ett projekt fortsätta att höra till medlemsstaternas ansvarsområde.

97      För det tredje ska det i faktiskt hänseende konstateras att Republiken Frankrike beslutade att inte godkänna införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse och motiverade sitt beslut inför den berörda gruppen (se punkt 74 ovan).

98      Det framgår även av uppgifterna i målet att ingen annan medlemsstat i den regionala gruppen begärde att de skäl som Republiken Frankrike hade lagt fram skulle undersökas. Sökandena har i det avseendet felaktigt åberopat ett e‑postmeddelande av den 20 november 2019, som Förenade kungarikets behöriga organ skickade till kommissionen, för att hävda att denna tidigare medlemsstat motsatte sig att Aquind-sammanlänkningsprojektet avfördes från förteckningen och således tvingade gruppen att undersöka skälen. Detta e-postmeddelande innehåller nämligen en begäran om att vissa ändringar ska göras i protokollet från mötet med det högsta beslutsfattande organet den 4 oktober 2019, men innehåller inte någon begäran, inte ens underförstått, riktad till den berörda regionala gruppen att undersöka de skäl som Republiken Frankrike hade lagt fram för sitt beslut att inte godkänna införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Nämnda e-postmeddelande innehåller endast ett ställningstagande av Förenade kungariket, i vilket det anger sina synpunkter på de fyra sammanlänkningsprojekten mellan Förenade kungariket och Frankrike.

99      Av det ovan anförda följer att kommissionen kunde utöva sina befogenheter endast i förhållande till den förteckning över projekt som antogs av den berörda regionala gruppens högsta beslutsfattande organ, att den inte kunde begära en undersökning av de skäl som hade föranlett Republiken Frankrike att besluta att inte godkänna Aquind-sammanlänkningsprojektet och att den inte heller kunde lägga till detta projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

100    I detta sammanhang kan tribunalen inte godta sökandenas argument att deras rätt att yttra sig åsidosattes. Det framgår av konstaterandena ovan att kommissionen, utan att ha något utrymme för eget skön, var skyldig att inte föra in Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse och att den följde reglerna i förordning nr 347/2013.

101    Det ska i det avseendet framhållas att sökandena inte en enda gång har hävdat att de relevanta bestämmelserna i förordning nr 347/2013 är rättsstridiga, i synnerhet artikel 3.3 andra stycket a och bilaga III.2.10 i samma förordning. De kan därför inte göra gällande att det har skett något åsidosättande av deras rätt att yttra sig (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 26 september 2014, Raffinerie Heide/kommissionen, T‑631/13, ej publicerad, EU:T:2014:830, punkterna 41–44, och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målen DK Recycling und Roheisen/kommissionen, Arctic Paper Mochenwangen/kommissionen, Raffinerie Heide/kommissionen och Romonta/kommissionen, C‑540/14 P, C‑551/14 P, C‑564/14 P och C‑565/14 P, EU:C:2016:147, punkterna 90 och 91).

102    För att ett åsidosättande av rätten att yttra sig skulle kunna leda till en ogiltigförklaring av den angripna förordningen ankom det för övrigt på sökandena att visa att de, utan denna oegentlighet, skulle ha kunnat åberopa omständigheter som kunde påverka kommissionens ståndpunkt och därmed påverka kommissionens bedömning i någon riktning när Aquind-sammanlänkningsprojektet inte infördes i den eventuella unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen, C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Det fanns dock inte någon omständighet som på något sätt kunde ha påverkat kommissionens ståndpunkt, med hänsyn till Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

103    Under dessa omständigheter kan kommissionen inte anses ha åsidosatt rätten till god förvaltning.

104    Det kan inte heller anses att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen. Enligt den rättspraxis som har angetts i punkt 79 ovan, kunde kommissionen inte ha behandlat Aquind-sammanlänkningsprojektet på ett annat sätt än de konkurrerande projekten, eftersom det projektet inte fanns med i den förteckning över föreslagna projekt av gemensamt intresse som hade upprättats av den berörda regionala gruppen, vilken kommissionen utgick från när den utövade sina delegerade befogenheter, och projektet således inte befann sig i en jämförbar situation som de konkurrerande projekten som fanns med i denna förteckning.

105    Närmare bestämt har sökandena, utan någon framgång, hävdat att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen på grund av att sammanlänkningsprojekten mellan Frankrike och Förenade kungariket (däribland Aquind-sammanlänkningsprojektet) tillgodosåg samma behov hos samma kunder och att resultaten av Artelys-studien – på grundval av vilka kommissionen påstås ha nekat att godkänna projektet – inte avsåg Aquind-sammanlänkningsprojektet specifikt, utan de tre andra konkurrerande projekten.

106    Det ska erinras om att kommissionen endast kunde notera Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. För övrigt framgår det av prövningen av den första grunden rörande åsidosättande av motiveringsskyldigheten att resultaten av Artelys-studien inte utgör ett skäl till att Aquind-sammanlänkningsprojektet inte fördes in i förteckningen över förslag som upprättades av den berörda beslutsfattande gruppen och utgör inte heller skälet till att kommissionen inte förde in detta projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

107    Vidare har sökandena, utan någon framgång, baserat sin femte grund om åsidosättande av likabehandlingsprincipen på den omständigheten att Aquind-sammanlänkningsprojektet fick högre poäng än två konkurrerande projekt vid den rangordning av de föreslagna projekten av gemensamt intresse som gjordes enligt bedömningsmetoden och att projektet, trots detta, inte fördes in i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

108    Förutom den omständigheten att Aquind-sammanlänkningsprojektet inte fanns med på den regionala förteckning som den beslutsfattande gruppen antog och att kommissionen därför inte kunde beakta projektet, saknar den rangordning som sökandena har åberopat under alla omständigheter helt relevans. I förordning nr 347/2013 anges otvetydigt, i artikel 4.4 och i bilaga III.2.14, att rangordningen av projekt endast är till för gruppens interna ändamål, att varken den regionala förteckningen eller unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse ska innehålla någon rangordning, och att rangordningen inte heller ska användas för något därpå följande ändamål, förutom när kommissionen utövar den befogenhet som har nämnts i punkt 95 ovan, som består i att kontrollera att det sammanlagda antalet projekt hålls på en hanterbar nivå.

109    I det sammanhanget ska tribunalen pröva sökandenas argument som bygger på domen av den 11 mars 2020, Baltic Cable (C‑454/18, EU:C:2020:189). De har erinrat om att domstolen i den domen slog fast att de befogenheter som de nationella tillsynsmyndigheterna har getts ska tolkas och tillämpas på ett sätt som överensstämmer med de allmänna principerna i unionsrätten även om förordningen inte ger den berörda myndigheten uttrycklig befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att förhindra all diskriminering. De har i huvudsak gjort gällande att på samma sätt ska de befogenheter som kommissionen har getts för att anta unionsförteckningarna över projekt av gemensamt intresse tolkas och tillämpas på ett sätt som överensstämmer med de allmänna principerna i unionsrätten, i förevarande fall likabehandlingsprincipen, även om förordning nr 347/2013 inte ger den uttrycklig befogenhet att vidta de åtgärder som krävs i det avseendet.

110    Tribunalen kan emellertid inte godta detta argument. För det första har sökandena utgått från det felaktiga antagandet att situationen för de nationella tillsynsmyndigheter som berördes av domen av den 11 mars 2020, Baltic Cable (C‑454/18, EU:C:2020:189), är densamma som kommissionens situation i förevarande mål. Det finns dock en grundläggande skillnad mellan de båda situationerna i fråga som avser det faktum att den nationella tillsynsmyndigheten, enligt artikel 16.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 (EUT L 211, 2009, s. 15), hade befogenhet att fatta ett beslut om användningen av intäkterna från den berörda systemansvariga för överföringssystemet. I förevarande fall hade kommissionen inte befogenhet att föra in Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, eftersom Republiken Frankrike hade utövat sin rätt att inte godkänna projektet, i enlighet med artikel 172 andra stycket FEUF och artikel 3.3 andra stycket a i förordning nr 347/2013.

111    För det andra ska det framhållas att om kommissionen, på grundval av likabehandlingsprincipen, hade tagit initiativ till att föra in Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, skulle dess åtgärd ha stridit mot unionslagstiftningen och särskilt mot själva EUF-fördraget.

112    Med hänsyn till det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den fjärde och den femte grunden, vilka avser åsidosättande av rätten till god förvaltning respektive åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

 Den sjätte grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

113    Inom ramen för den sjätte grunden, vilken avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen, har sökandena först hävdat att lämpligheten och nödvändigheten av att avföra Aquind-sammanlänkningsprojektet från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse borde ha bedömts mer strikt och med vederbörlig hänsyn till projektets art och följderna av ett sådan avförande. Vidare anser sökandena att det, i brist på information om skälen till att projektet avfördes från förteckningen, inte går att bedöma huruvida den angripna förordningen är proportionerlig. De har dessutom kritiserat kommissionen för att den, i sin uppfattning om de processrättsliga skyddsreglerna och i sitt sätt att iaktta de grundläggande principerna, inte gick tillräckligt långt i sin tolkning av förordning nr 347/2013, för att uppnå målen med den förordningen. De har slutligen gjort gällande att förordning nr 347/2013 har till syfte att underlätta genomförandet av föreslagna projekt av gemensamt intresse och att kommissionens tolkning av denna förordning är oförenlig med proportionalitetsprincipen, eftersom en period på två år inte är tillräcklig för att göra det möjligt för ett projekt att dra fördel av det förfarande för investering och gränsöverskridande kostnadsfördelning som föreskrivs i artikel 12 i nämnda förordning.

114    Kommissionen har, med stöd av Konungariket Spanien och Republiken Frankrike, bestritt denna grund.

115    Enligt fast rättspraxis ingår proportionalitetsprincipen bland de allmänna principerna i unionsrätten. Denna princip innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med den aktuella åtgärden. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 13 november 1990, Fedesa m.fl., C‑331/88, EU:C:1990:391, punkt 13, dom av den 5 maj 1998, Förenade kungariket/kommissionen, C‑180/96, EU:C:1998:192, punkt 96, och dom av den 23 september 2020, BASF/kommissionen, T‑472/19, ej publicerad, EU:T:2020:432, punkt 108).

116    Bedömningen av huruvida en åtgärd är proportionerlig ska vidare ske med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionens institutioner kan ha haft när det beslutades om åtgärden (dom av den 12 december 2006, Tyskland/parlamentet och rådet, C‑380/03, EU:C:2006:772, punkt 145, och dom av den 16 maj 2017, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, T‑122/15, EU:T:2017:337, punkt 68).

117    Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som tribunalen ska pröva den sjätte grunden.

118    Det ska först och främst beaktas att kommissionen inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning när det gällde att inte föra in det aktuella projektet i förteckningen till följd av Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, och att den därför endast kunde notera detta beslut.

119    Vidare ska det hållas i minnet att följande anges i skäl 43 i förordning nr 347/2013: ”Eftersom målet för denna förordning, nämligen utveckling av transeuropeiska energinät samt driftskompatibilitet mellan och anslutning till dem, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 [FEU]. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.”

120    I förordning nr 347/2013 föreskrivs inte att de projektansvariga ska få förklaringar från de regionala grupperna och kunna lämna synpunkter innan dessa grupper antar de regionala förteckningarna, och därefter innan de delegerade akterna antas genom vilka kommissionen slutgiltigt upprättar unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Sökandena har inte framställt någon invändning om att bestämmelserna i nämnda förordning avseende förfarandet för att anta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse är rättsstridiga. Sökandena kan följaktligen inte stödja sig på dessa omständigheter för att hävda att det var omöjligt för dem att bedöma huruvida det var proportionerligt att avföra Aquind-sammanlänkningsprojektet från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. I det sammanhanget kan de inte heller klandra kommissionen för att den inte gav dem någon föregående förklaring eller inte såg till att proportionalitetsprincipen iakttogs under förfarandet för att upprätta förteckningen. För det första följde kommissionen bestämmelserna i förordning nr 347/2013 när den antog den angripna förordningen. För det andra är möjligheten att ifrågasätta de skäl som anförs av en medlemsstat till stöd för beslutet att inte ge sitt godkännande till ett projekt förbehållen enbart företrädare för de andra medlemsstaterna i den berörda regionala gruppen och kommissionen kunde därför inte ingripa i det avseendet.

121    Sökandena har dessutom felaktigt kritiserat kommissionen för att den inte bedömde lämpligheten och nödvändigheten av att avföra Aquind-sammanlänkningsprojektet från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse mer strikt och med hänsyn till projektets art. Prövningen av de föregående grunderna, särskilt den bedömning som har gjorts i punkterna 87–96 ovan, har klargjort att det var omöjligt för kommissionen att bortse från Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till projektet och att det var omöjligt för kommissionen att föra in Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, vilket inte fanns med i den regionala förteckning som antogs av den berörda regionala gruppen. Med hänsyn till den rättspraxis som har angetts i punkt 116 ovan, ska det tas hänsyn till den omständigheten att kommissionen inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning när det gällde införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Under dessa omständigheter kan inte kommissionen anses ha åsidosatt proportionalitetsprincipen på grund av att den inte förde in detta projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

122    Slutligen har sökandena i huvudsak hävdat att kommissionens tolkning av förordning nr 347/2013 i den angripna förordningen strider mot det mål som den förstnämnda förordningen eftersträvar – nämligen att underlätta genomförandet av projekt – då det är uppenbart att en period på två år inte är tillräcklig för att göra det möjligt för ett projekt att dra fördel av det förfarande för investering och gränsöverskridande kostnadsfördelning som föreskrivs i artikel 12 i nämnda förordning. Detta argument kan inte godtas. Som kommissionen har påpekat är nämligen utvecklingen av infrastrukturprojekt inte avhängig av huruvida de utgör unionsprojekt av gemensamt intresse eller ej.

123    Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

 Den sjunde grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar 

124    Inom ramen för den sjunde grunden, som avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, har sökandena gjort gällande att artikel 172 FEUF och förordning nr 347/2013 inte kan tolkas så, att statusen som unionsprojekt av gemensamt intresse är helt osäker. De har påpekat att ingen hade kunnat förutse att det var ”sannolikt” att Aquind-sammanlänkningsprojektet på ett diskriminerande sätt skulle fråntas statusen som unionsprojekt av gemensamt intresse. De har vidare hävdat att den omständigheten att Aquind-sammanlänkningsprojektet, efter två år, godtyckligt avfördes från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse stred mot deras berättigade förväntningar. De anser nämligen att målet att uppmuntra investeringar i prioriterade projekt som föreskrivs i förordning nr 347/2013, det ursprungliga införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet som unionsprojekt av gemensamt intresse, de betydande ansträngningar och de stora investeringar som de gjort garanterade dem en viss stabilitet i fråga om projektets status. De har även framhållit att Acers beslut år 2018 att inte bevilja ett undantag enligt artikel 17 i förordning nr 714/2009 motiverades av den omständigheten att Aquind-sammanlänkningen fanns med i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse och därför åtnjöt de fördelar som föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 347/2013. Enligt sökandena gav unionen, genom detta beslut, dem en försäkran om att Aquind-sammanlänkningsprojektet inte skulle avföras från denna förteckning på ett godtyckligt sätt. Sökandena anser slutligen att Republiken Frankrike felaktigt hävdade att de inte kunde ha några berättigade förväntningar av det påstådda skälet att de fyra sammanlänkningsprojekten mellan Frankrike och Förenade kungariket konkurrerade med varandra. De har gjort gällande att avförandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet från unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse direkt minskade konkurrenstrycket på de resterande projekten och gynnade dessa, vilket ledde till motsatsen till att ”överlämna åt marknaden att avgöra vilket projekt av gemensamt intresse som ska genomföras”.

125    Kommissionen har, med stöd av Konungariket Spanien och Republiken Frankrike, tillbakavisat denna grund.

126    Tribunalen erinrar inledningsvis om att det av fast rättspraxis följer att rättssäkerhetsprincipen – och den därmed sammanhängande principen om skydd för berättigade förväntningar – kräver dels att den rättsliga regleringen ska vara klar och exakt, dels att den enskilde kan förutse hur den kan komma att tillämpas (dom av den 7 juni 2005, VEMW m.fl., C‑17/03, EU:C:2005:362, punkt 80, och dom av den 10 september 2009, Plantanol, C‑201/08, EU:C:2009:539, punkt 46).

127    Det följer även av fast rättspraxis att principen om skydd för berättigade förväntningar ingår bland unionens grundläggande principer. Rätten att åberopa denna princip tillkommer varje enskild person som en av unionens institutioner har gett grundade förhoppningar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter som härrör från behöriga och tillförlitliga källor utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, sådana försäkringar som kan väcka grundade förhoppningar. Däremot kan ingen med framgång göra gällande att denna princip har åsidosatts om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran. Likaså gäller att när en försiktig och medveten ekonomisk aktör skulle kunna förutse att en unionsåtgärd kan komma att vidtas som kan påverka hans intressen, kan denna aktör inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar när åtgärden har vidtagits (dom av den 14 mars 2013, Agrargenossenschaft Neuzelle, C‑545/11, EU:C:2013:169, punkterna 23–26, och dom av den 26 september 2014, B&S Europe/kommissionen, T‑222/13, ej publicerad, EU:T:2014:837, punkt 47).

128    Det framgår även av rättspraxis att möjligheten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje ekonomisk aktör som en nationell myndighet har gett grundade förhoppningar. De ekonomiska aktörerna kan dock inte ha berättigade förväntningar på att rådande förhållanden ska bestå när dessa kan ändras av de nationella myndigheterna inom deras utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2009, Plantanol, C‑201/08, EU:C:2009:539, punkt 53, och dom av den 11 juli 2019, Agrenergy och Fusignano Due, C‑180/18, C‑286/18 och C‑287/18, EU:C:2019:605, punkt 31).

129    Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som tribunalen ska avgöra huruvida kommissionen, i samband med antagandet av den förteckning över förslag som upprättades av den berörda regionala gruppen och antagandet av unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, kan anses ha åsidosatt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för sökandenas berättigade förväntningar på att Aquind-sammanlänkningsprojektet skulle behålla statusen som unionsprojekt av gemensamt intresse.

130    För det första ska det erinras om att kommissionen inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning när det gällde att inte föra in det aktuella projektet i förteckningen till följd av Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, och att den därför endast kunde notera detta beslut.

131    För det andra, såsom har framhållits särskilt i punkterna 69–71 ovan, framgår det klart av den tillämpliga lagstiftningen att en ny unionsförteckning över projekt av gemensamt intresse ska upprättas vartannat år, att samtliga projekt – inbegripet de som är införda i den gällande unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse – omfattas av samma urvalsprocess, att de projekt som redan har varit införda i den föregående unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse därför inte har någon fördel jämfört med de nya projekten, och att de unionsprojekt av gemensamt intresse som avser en medlemsstats territorium ska godkännas av denna medlemsstat.

132    Det otvetydiga innehållet i förordning nr 347/2013 utgör hinder för att anse att målet med denna förordning – som i huvudsak är att uppmuntra investeringar i prioriterade projekt – och införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse utgjorde en försäkran för sökandena om att projektet automatiskt skulle föras in i den nya unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse.

133    För det tredje har sökandena hävdat att beslutet av Acers överklagandenämnd av den 17 oktober 2018 att avslå deras begäran om undantag enligt artikel 17 i förordning nr 714/2009 avseende Aquind-sammanlänkningsprojektet utgjorde en försäkran från unionens sida om att Aquind-sammanlänkningsprojektet inte skulle avföras från unionsförteckningen på ett godtyckligt sätt eller så länge som projektet uppfyllde villkoren för införande.

134    Tribunalen påpekar att enligt artikel 17.1 b i förordning nr 714/2009 kan ett undantag från den reglerade ordningen beviljas om ”[d]en risknivå som är förenad med investeringen är sådan att ett undantag är en förutsättning för att investeringen ska bli av”. Sökandena har framhållit att Acers beslut att inte bevilja dem undantaget motiverades av att Aquind-sammanlänkningsprojektet fanns med i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse och därför åtnjöt de fördelar som föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 347/2013.

135    Även om det är riktigt att Acer, för att avslå begäran om undantag enligt artikel 17.1 b i förordning nr 714/2009, hänvisade till Aquind-sammanlänkningsprojektets status som unionsprojekt av gemensamt intresse (och till den gränsöverskridande kostnadsfördelning som det aktuella projektet eventuellt kunde dra fördel av till följd av denna status), utgjorde denna hänvisning inte på något sätt en försäkran som kunde väcka förhoppningar hos sökandena om att Aquind-sammanlänkningsprojektet automatiskt skulle föras in i den nya unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse. Acers synsätt borde snarare förstås så, att om det aktuella projektet inte längre var infört i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, skulle det öppna upp för möjligheten att på nytt begära ett undantag enligt ovannämnda artikel.

136    Som kommissionen har framhållit kunde sökandena inte förvänta sig att deras rättsliga ställning skulle ”frysas” till följd av att deras projekt ursprungligen fördes in i unionsförteckningarna över projekt av gemensamt intresse, trots att det i de tillämpliga bestämmelserna föreskrevs att förändringar kunde ske. De var inte heller ovetande om att beslutet avseende ett undantag enligt artikel 17.1 b i förordning nr 714/2009 och beslutet att anta unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse fattades av olika organ som var oberoende av varandra.

137    För det fjärde kan inte sökandena på något sätt göra gällande att undertecknandet av energistadgefördraget gav dem tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar om att Aquind-sammanlänkningsprojektet som ursprungligen var infört i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse automatiskt skulle föras in i den nya unionsförteckningen. Förutom det faktum att detta argument inte alls är underbyggt, kan undertecknandet av ett sådant fördrag inte som sådant ge de projektansvariga för ett visst sammanläkningsprojekt en försäkran, vad gäller deras projekts status som unionsprojekt av gemensamt intresse. Detta gäller i än högre grad då förekomsten av detta fördrag inte gjorde det möjligt att bortse från kravet på ett ursprungligt godkännande av Republiken Frankrike, enligt artikel 172 andra stycket FEUF, för att deras Aquind-sammanlänkningsprojekt skulle föras in i den regionala gruppens nya regionala förteckning. Sökandena visste att ett sådant godkännande saknades i förevarande fall.

138    För det femte är det ostridigt att i samband med antagandet av den nya regionala förteckningen över föreslagna projekt och den nya unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, konkurrerade Aquind-sammanlänkningsprojektet med andra sammanlänkningsprojekt mellan Förenade kungariket och Frankrike. I det sammanhanget var sökandena fullt medvetna om att en eller flera av dessa projekt kunde räcka för att uppnå målen med förordning nr 347/2013 och att både Förenade kungariket och Republiken Frankrike hade ett stort utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 172 andra stycket FEUF och artikel 3.3 i förordning nr 347/2013 att ge eller inte ge sitt godkännande till det ena eller det andra av dessa projekt.

139    Sökandena kan i det avseendet inte med framgång åberopa de poäng som Aquind-sammanlänkningsprojektet erhöll (högre poäng än de poäng som de övriga projekten fick) för att hävda att deras berättigade förväntningar inte infriades. Såsom redan har påpekats i punkt 108 ovan, innehöll varken den regionala förteckningen eller unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse en rangordning, och den rangordning av de föreslagna projekten av gemensamt intresse som gjordes enligt bedömningsmetoden kunde användas av kommissionen endast när den utövade befogenheten att kontrollera att det sammanlagda antalet projekt hölls på en hanterbar nivå.

140    Med beaktande av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den sjunde grunden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 10.1 i energistadgefördraget

141    Inom ramen för den tredje grunden har sökandena gjort gällande att artikel 10.1 i energistadgefördraget åsidosattes. För det första har de hävdat att denna bestämmelse har direkt effekt dels på grund av att energistadgefördragets art och struktur, betraktat som helhet, gör det ägnat att tillerkänna verkställbara rättigheter, dels på grund av att stadgan i sig är tillräckligt klar och precis och inte behöver bli föremål för några ytterligare genomförandeåtgärder. För det andra har de gjort gällande att denna bestämmelse reglerar den behandling som varje fördragsslutande part ska ge investerarna från de övriga fördragsslutande parterna, att unionen och var och en av dess medlemsstater är fördragsslutande parter till energistadgefördraget och att investerarna från en medlemsstat är investerare från en annan fördragsslutande part än unionen, så att de har rätt att åberopa denna bestämmelse gentemot unionen. För det tredje anser de att det skydd som föreskrivs i energistadgefördraget under alla omständigheter är relevant för tolkningen av förordning nr 347/2013 och tillämpningen av de allmänna principerna i unionsrätten som samtliga investerare från medlemsstaterna ska dra fördel av.

142    Kommissionen har, med stöd av Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien och Republiken Frankrike, tillbakavisat denna grund.

143    Tribunalen påpekar inledningsvis att energistadgefördraget är ett multilateralt avtal som såväl de flesta medlemsstater som unionen själv är parter i.

144    I artikel 10.1 i energistadgefördraget – som har rubriken ”Främjande, skydd och behandling av investeringar” – föreskrivs följande:

”Alla fördragsslutande parter skall i enlighet med bestämmelserna i detta fördrag främja och skapa stabila, rättvisa, förmånliga och klara villkor för andra avtalsslutande parters investerare för investeringar inom deras områden. Sådana villkor skall innefatta en förpliktelse att alltid ge investeringar som görs av investerare från andra fördragsslutande parter en skälig och rättvis behandling. Sådana investeringar skall också åtnjuta största möjliga skydd och säkerhet och ingen fördragsslutande part skall på något sätt genom oskäliga och diskriminerande åtgärder hindra deras drift, underhåll, användning, utnyttjande eller avyttrande …”

145    I artikel 10.1 i energistadgefördraget anges allmänna rättsprinciper som finns i unionsrätten, nämligen principen om god förvaltningssed, likabehandlingsprincipen, rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen. Det framgår av prövningen av den fjärde, den femte, den sjätte och den sjunde grunden att kommissionen inte kan anses ha åsidosatt dessa principer genom att, i den angripna förordningen, inte betrakta Aquind-sammanlänkningsprojektet som ett unionsprojekt av gemensamt intresse. Följaktligen kan kommissionen inte heller anses ha åsidosatt artikel 10.1 i energistadgefördraget.

146    Vidare har sökandena utan framgång hävdat att skyldigheten att säkerställa klara och rättvisa villkor inte iakttogs på grund av åsidosättande av motiveringsskyldigheten och åsidosättande av de processuella och materiella krav som har åberopats inom ramen för den första och den andra grunden, eftersom talan inte har bifallits såvitt avser dessa grunder. Härav följer att det argument som avser åsidosättande av artikel 10.1 i energistadgefördraget inte kan godtas, eftersom det vilar på de skäl som har angetts i dessa grunder.

147    Slutligen ska det erinras om att det genom de fördrag som ligger till grund för unionen, vilka utgör unionens grundläggande konstitutionella urkund, (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet, 294/83, EU:C:1986:166, punkt 23), till skillnad från vad som gäller vid vanliga internationella fördrag, har införts en ny rättsordning, utrustad med egna institutioner, till förmån för vilken medlemsstaterna inom allt vidsträcktare områden har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även dessas medborgare lyder under (se yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 157 och där angiven rättspraxis).

148    Enligt fast rättspraxis är unionsrättens autonomi i förhållande till såväl medlemsstaternas nationella rätt som till folkrätten motiverad av unionens och unionsrättens väsentliga särdrag, särskilt beträffande unionens konstitutionella struktur och unionsrättens beskaffenhet. Unionsrätten kännetecknas nämligen av att den härrör från en autonom källa, det vill säga fördragen, av att den har företräde framför medlemsstaternas rättsordningar och av att en rad bestämmelser som är tillämpliga på medlemsstaterna och deras medborgare har direkt effekt. Dessa väsentliga särdrag har gett upphov till ett strukturerat nätverk av principer, regler och rättsförhållanden som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra och som är ömsesidigt förpliktande för unionen själv och dess medlemsstater liksom för medlemsstaterna sinsemellan (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkterna 165–167 och 201; se även dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

149    När det gäller just de regler som är ömsesidigt förpliktande för unionen själv och dess medlemsstater, ger artikel 172 andra stycket FEUF den berörda medlemsstaten ett utrymme för skönsmässig bedömning att besluta att ge eller inte ge sitt godkännande till införandet av ett projekt i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse, såsom framgår av prövningen av föregående grunder (se, särskilt, punkterna 38–40, 45, 56, 110 och 111 ovan).

150    I EUF-fördraget fastställs följaktligen tydliga gränser för unionens befogenhet inom området för unionsprojekt av gemensamt intresse, eftersom kommissionen är förhindrad från att i förteckningen över sådana projekt av gemensamt intresse föra in ett projekt som inte har godkänts av den medlemsstat i vars territorium projektet ska genomföras.

151    Sökandena har i det avseendet utan framgång försökt att ifrågasätta fördelningen av befogenheter mellan medlemsstaterna och unionen på området för unionsprojekt av gemensamt intresse. De har i huvudsak kritiserat kommissionen för att den inte bortsåg från Republiken Frankrikes beslut att inte ge sitt godkännande till införandet av Aquind-sammanlänkningsprojektet i unionsförteckningen över projekt av gemensamt intresse och för att den följaktligen åsidosatte artikel 10 i energistadgefördraget.

152    Med hänsyn till dels unionsrättens autonomi och förekomsten av ett strukturerat nätverk av principer, regler och rättsförhållanden som står i ett inbördes beroendeförhållande och som är ömsesidigt förpliktande för unionen själv och dess medlemsstater, dels förekomsten av ett utrymme för skönsmässig bedömning för den berörda medlemsstaten som erkänns i unionsrätten, finner tribunalen att artikel 10.1 i energistadgefördraget inte kan ha en sådan räckvidd att den tvingar kommissionen att inte beakta den fördelning av befogenheter som föreskrivs i artikel 172 andra stycket FEUF och att således åsidosätta denna bestämmelse.

153    Kommissionen iakttog följaktligen artikel 172 andra stycket FEUF. Det kan därför inte göras gällande att den åsidosatte artikel 10.1 i energistadgefördraget.

154    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

155    Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

156    Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

157    Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom sökandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

158    Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, och Republiken Frankrike ska bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Aquind Ltd, Aquind SAS och Aquind Energy Sàrl ska ersätta rättegångskostnaderna.

3)      Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, och Republiken Frankrike ska bära sina rättegångskostnader.

Tomljenović Škvařilová-Pelzl Nõmm

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 8 februari 2023.

Underskrifter

Innehållsförteckning

*      Rättegångsspråk: engelska.