TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 3 juli 2019(*)(1)

”Personalmål – Anställda vid EIB – Organisation av tjänstegrenarna – Befrielse från arbetsskyldighet – Åtkomst till e-postkonto och it-anslutningar – Administrativt förfarande – Upptagande till prövning – Rättssäkerhet – Rätten att yttra sig – Oskuldspresumtion – Olafs slutliga rapport – Motiveringsskyldighet – Skadeståndsansvar – Ekonomisk skada – Ideell skada”

I mål T‑573/16,

PT, anställd vid Europeiska investeringsbanken, företrädd av advokaten E. Nordh,

sökande,

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB), inledningsvis företrädd av G. Nuvoli, E. Raimond, T. Gilliams och G. Faedo, därefter av G. Faedo och M. Loizou, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna M. Johansson och B. Wägenbaur samt J. Currall, barrister,

motpart,

angående en talan, som grundas på artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol, med yrkande dels om ogiltigförklaring av EIB:s beslut av den 13 april, 12 maj, 16 juni och 20 oktober 2015, av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 om befrielse från arbetsskyldighet för sökanden, av EIB:s beslut av den 18 juni 2015 att stänga av sökandens åtkomst till sitt e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar, samt EIB:s beslut att inte ge sökanden tillgång till sina lönebesked samt att stryka sökandens namn i organisationsschemat på bankens intranät, dels om skadestånd för den skada sökanden påstår sig ha lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden H. Kanninen (referent), samt domarna J. Schwarcz och C. Iliopoulos,

justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 23 januari 2018,

följande

Dom

I.      Bakgrunden till tvisten

1        Den 1 mars 2011 började sökanden, PT, tjänstgöra vid Europeiska investeringsbanken (EIB). Han placerades vid direktoratet för rättsliga ärenden vid EIB och klassificerades i tjänstegrupp E.

2        Från och med den 7 maj 2012 uppehöll sökanden en annan tjänst vid Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Med verkan från och med den 28 februari 2013 upphörde detta uppehållande av en annan tjänst.

3        Mellan den 1 mars 2013 och den 30 april 2014 uppehöll sökanden en annan tjänst vid generaldirektoratet för riskhantering vid EIB (nedan kallat GD RM) för att tjänstgöra som juridisk expert inom finansiella derivatavtal. Med verkan från och med den 1 maj 2014 placerades sökanden, med sitt samtycke, vid enheten ”Derivat/Värdering” (nedan kallad enheten DER/VAL ) inom avdelningen ”Derivat” (nedan kallad avdelningen RM/FRD ) vid Direktoratet för Finansiella risker inom GD RM.

4        Den 26 september 2014 gav sökanden utryck för oro beträffande ”compliance”-risker till följd av en misstänkt överträdelse av bästa praxis inom ramen för ett upphandlingsprojekt som handlades av EIB:s direktorat för finanser.

5        Den 27 september 2014 skickade sökanden ett e-postmeddelande till bankens ordförande, med direktören för direktoratet för ”compliance” (nedan kallat GD OCCO), i kopia, angående ett projekt om yrkesetik.

6        Den 7 oktober 2014 begärde sökanden, i samband med det upphandlingsprojekt som han handlade, ett utlåtande från GD OCCO angående ett erbjudande från bolaget X om en utbildning i Dublin (Irland) som särskilt organiserades för vissa medarbetare vid avdelningen ”Back-office, finansförvaltning” vid EIB:s direktorat för finanser. Dessa medarbetare var medlemmar av ledningskommittén för projektet i fråga.

7        Den 10 oktober 2014 meddelade GD OCCO att det ansåg att bolaget X:s erbjudande borde avböjas.

8        Den 13 oktober 2014 skickade sökanden ett e-postmeddelande till två anställda vid bolaget X att utbildningen hade stött på problem med DG OCCO.

9        Vid ett möte samma dag ska sökanden ha uttalat hot om fysiskt våld mot en kollega från en annan enhet på EIB. Sökanden har bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB.

10      Inför utarbetandet av en slutlig rapport om det upphandlingsprojekt som sökanden handlade begärde han den 13 november 2014 tillgång till rapporter rörande liknande upphandlingsprojekt, varav en rörde ett avtal avseende upphandling med bolaget Y (nedan kallat Y-upphandlingen).

11      Samma dag hade sökanden ett möte med chefen för avdelningen RM/FRD och gav då uttryck för sin önskan att befordras till tjänstegrupp D. Efter mötet sände sökanden ett sms till chefen för denna avdelning med följande innehåll:

”Om du hjälper mig med min befordran kommer jag att göra allt jag kan för att hjälpa dig med din. När jag har bestämt mig för något kan inget stoppa mig, kamikaze-mentalitet.”

12      Den 15 november 2014 sände sökanden e-postmeddelanden till sina överordnade angående hans befordran och begärde att få ta upp denna fråga med generaldirektören för GD RM.

13      Den 17 november 2014 ska sökanden, i närvaro av chefen för avdelningen RM/FRD och chefen för enheten DER/VAL vid denna avdelning, ha angett att han var beredd att avslöja oegentligheter i utkastet till Y-upphandlingen för en tysk veckotidning. Sökanden har bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB.

14      Den 20 november 2014 hade sökanden ett möte med sina överordnade, närmare bestämt direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM och chefen för avdelningen RM/FRD för att diskutera möjligheten till befordran inom ramen för bedömningsförfarandet för år 2014. Vid mötet diskuterades även dokument som hade samband med Y-upphandlingen.

15      I ett e-postmeddelande samma dag informerade sökanden direktören för direktoratet för riskhantering inom GD RM om sin ”starka önskan att befordras” under bedömningsförfarandet för år 2014 och påpekade att han var ”beredd att [satsa] all [s]in uppmärksamhet och energi samt göra [allt vad som krävdes] för att uppnå detta mål”.

16      I ett e-postmeddelande som sökanden den 22 november 2014 skickade till direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM gav han uttryck för sin förvåning över att diskussionen vid mötet den 20 november 2014 (se punkt 14 ovan), som rörde hans befordran, även hade omfattat Y-upphandlingen. Direktören för direktoratet ”Finansiella risker” inom GD RM besvarade inte e-postmeddelandet.

17      Den 24 november 2014 skickade sökanden ett e-postmeddelande till chefen för avdelningen RM/FRD där han betonade att han behövde bli befordrad.

18      Samma dag sände sökanden på nytt ett e-postmeddelande med rubriken ”Befordran” till chefen för avdelningen RM/FRD. I detta e-postmeddelande redogjorde sökanden för sin bedömning av rättspraxis rörande befordran.

19      Den 21 november och den 25 november 2014 kontaktade sökanden en tjänsteman på avdelningen ”Samordning” vid GD RM per e-post och meddelade att han hade för avsikt att skriftligen begära en befordran.

20      I e-postmeddelande av den 9 december 2014 informerade chefen för enheten DER/VAL vid avdelningen RM/FRD sökanden om att hans mål för år 2014 fortfarande var på väg att uppnås och att det inte skulle finnas något oväntat i bedömningen.

21      Den 18 december 2014 begärde sökanden ett utlåtande från GD OCCO beträffande ett misstänkt fel vid Y-upphandlingen.

22      Den 19 december 2014 kallades sökanden till ett möte med chefen för avdelningen RM/FRD och chefen för enheten DER/VAL vid denna avdelning för det årliga bedömningssamtalet avseende år 2014.

23      Den 15 januari 2015 sände sökanden ett e-postmeddelande angående befordran till chefen för avdelningen RM/FRD med kopia till direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM och till chefen för enheten DER/VAL vid denna avdelning. I detta e-postmeddelande betonade sökanden särskilt de övergripande fördelarna som en sådan befordran skulle leda till i förhållande till de kostnader som den skulle innebära för EIB.

24      Den 31 januari 2015 skickade sökanden ett formellt meddelande till direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM med rubriken ”Begäran om befordran”.

25      Den 24 februari 2015 kallades sökanden till ett bedömningssamtal den 2 mars 2015 med generaldirektören för GD RM, direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM och chefen för avdelningen RM/FRD.

26       Den 25 februari 2015 vände sig sökanden, som bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB, till chefen för avdelningen RM/FRD i följande ordalag:

”Jag har fortfarande lång tid kvar att arbeta på den här banken och att bo i Luxemburg. Om du står i vägen för mig, kommer du att ångra dig, liksom den andra generationen, och jag kommer att förinta dig. Du har valt fel kille att slåss med.”

27      Den 27 februari 2015 gick sökanden, som bestritt riktigheten av denna omständighet som åberopats av EIB, in till chefen för avdelningen RM/FRD och sade följande till honom:

”Du har fattat fel beslut. Vi kommer att ses i domstolen och [direktören för direktoratet ”Finansiella risker” vid GD RM] kommer att skickas på förtidspension eftersom han kommer att kallas som vittne.”

28      Under samtalet den 2 mars 2015, till vilket sökanden hade kallats den 24 februari 2015 (se punkt 25 ovan), påstod chefen för avdelningen RM/FRD att sökanden hade begått allvarliga tjänstefel.

29      Den 3 mars 2015 kallades sökanden till ett möte samma dag med direktören för direktoratet för personal och administration och en jurist med ansvar för personalfrågor för att diskutera ”läget inom sökandens enhet”. Vid det mötet fick sökanden ta emot en lista med olika anmärkningar som hans överordnade hade överlämnat till personalavdelningen. Denna förteckning innehöll åtta ”uttalanden och situationer” som dessa överordnade ansåg vara skrämmande och hotfulla.

30      Efter mötet den 3 mars 2015 påtalade sökanden i ett e-postmeddelande samma dag möjliga försök till repressalier gentemot honom i hans egenskap av visselblåsare.

31      Den 4 mars 2015 tillställde EIB sökanden ett utkast till protokoll från mötet den 3 mars 2015. Sökanden yttrade sig över detta utkast den 10 mars 2015.

32      Den 6 mars 2015 inledde Generalinspektionen vid EIB (nedan kallad generalinspektionen) en utredning av de anklagelser som chefen för enheten RM/FRD hade framfört gentemot sökanden.

33      Den 11 mars 2015 begärde EIB att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) skulle överta den administrativa utredningen av de anklagelser som avses i punkt 29 ovan.

34      Samma dag lämnade sökanden in en formell anmälan till bankens personaldirektör om misstänkta visselblåsarrepressalier gentemot honom.

35      Den 12 mars 2015 kallade direktören för direktoratet för personal och administration sökanden till ett möte påföljande dag. Direktören preciserade för det första att sökanden skulle komma att delges ett beslut om att han tillfälligt skulle befrias från arbetsskyldighet till dess att generalinspektionen och GD OCCO slutfört sina utredningar, och för det andra att detta beslutats i syfte att skydda honom och hans överordnade och möjliggöra att arbetet återgick till det normala. Direktören angav för det tredje att ”skälen härför och kommande etapper” skulle förklaras för honom.

36      I e-postmeddelande av samma dag frågade sökanden direktören för direktoratet för personal och administration om det aktuella beslutet grundades på artikel 38 och/eller 39 i EIB:s personalföreskrifter, som godkändes den 20 april 1960 och sedan har ändrats vid ett flertal tillfällen (nedan kallade personalföreskrifterna). Direktören för direktoratet för personal och administration svarade sökanden att det rörde sig om ett beslut som syftade till att förhindra att situationen mellan sökanden och hans överordnade förvärrades ytterligare och att skydda sökanden under den tid som ansvariga avdelningar på EIB avslutade sina utredningar av sökandens fall.

37      Den 13 mars 2015 skickade sökanden ånyo ett e-postmeddelande till direktören för direktoratet för personal och administration i vilket han förhörde sig om bland annat den rättsliga grunden för, innebörden och varaktigheten av den planerade befrielsen från arbetsskyldighet.

38      Samma dag hölls ett möte som sökanden kallats till dagen före. Vid mötet närvarade sökanden, direktören för direktoratet för personal och administration, chefen för personalavdelningen och två personalrepresentanter. Vid mötet uppmanades sökanden att välja mellan att ta semester eller att bli tillfälligt befriad från arbetsskyldighet. Sökanden accepterade att ta semester till och med den 13 april 2015.

39      Den 26 mars 2015 överlämnade chefen för avdelningen RM/FRD den slutliga versionen av bedömningsrapporten för år 2014 till sökanden.

40      Den 31 mars 2015 lämnade sökanden in ytterligare en anmälan till EIB:s personaldirektör om misstänkta repressalier gentemot honom i egenskap av visselblåsare.

41      Den 7 april 2015 inledde Olaf ett formellt utredningsförfarande avseende sökanden.

42      Den 13 april 2015 hade sökanden ett kort möte med direktören för direktoratet för personal och administration och chefen för personalavdelningen för att diskutera ”möjliga nästa steg”.

43      Samma dag delgav banken sökanden sitt beslut att befria honom från arbetsskyldighet under inledningsvis en månad med möjlighet till förlängning till dess att generalinspektionen avslutat sin utredning. Befrielsen från arbetsskyldighet gjordes i verksamhetens intresse, i sökandens och dennes överordnades intresse samt för att generalinspektionen skulle kunna genomföra sin utredning under bästa förhållanden (nedan kallat beslutet av den 13 april 2015).

44      Den 15 april 2015, efter det att sökanden besvarat ett e-postmeddelande i tjänsten, tillställde direktören för direktoratet ”Finansiella risker” inom GD RM honom en ”reprimand”. Direktören för direktoratet ”Finansiella risker” inom GD RM påpekade bland annat att sökanden ”officiellt inte var i tjänst” (off duty) och att han inte förväntades arbeta eller besvara sin e-post.

45      Samma dag bad sökanden EIB:s ordförande att få bli omplacerad för att undgå att de visselblåsarrepressalier som han ansåg sig vara utsatt för.

46      Den 16 april 2015 träffade sökanden en personalrepresentant som informerade honom om att den internutredare inom generalinspektionen som var ansvarig för ärendet hade fällt negativa omdömen om sökanden. Genom e-postmeddelande av den 18 april 2015 informerade sökanden direktören för direktoratet för personal och administration samt chefen för personalavdelningen om att det enligt sökanden framgick av dessa omdömen, för det första, att sökanden ansågs som ”farlig” och för det andra att han borde avskedas. Det faktum att sökanden, som är utexaminerad från Harvard och som arbetat som advokat på en New York-byrå och därefter valt att komma och arbeta på banken, framstod för det tredje som misstänksamt och antydde att sökanden antagligen var på flykt från rättvisan eller ogillad av tidigare arbetsgivare. Av dessa negativa omdömen framgick för det fjärde att generalinspektionen i själva verket inte utredde sökandens anmälan om visselblåsarrepressalier utan istället ”byggde ett ’case’” mot honom till stöd för anklagelser om tjänstefel vilka generalinspektionen försökte övertala Olaf att överta utredningsansvaret för.

47      Av detta möte med personalrepresentanten framgick enligt sökanden även att direktören för direktoratet för personal och administration 1) ska ha sagt till personalrepresentanten att anklagelserna från chefen för avdelningen RM/FRD gentemot sökanden var bevisade och sanna, 2) att sökanden var farlig, manipulativ och mentalsjuk, samt 3) att personalrepresentanterna skulle akta sig noga för att stödja sökanden.

48      Den 18 april 2015 lämnade sökanden in en formell anmälan om misstänkta handläggningsfel och visselblåsarrepressalier till generalinspektionen.

49      Den 21 april 2015 lämnade sökanden in en formell anmälan till bankens revisionskommitté om administrativa missförhållanden avseende handläggningen av anmälan om repressalier gentemot en visselblåsare inom EIB.

50      Den 23 april 2015 informerade Olaf i en skrivelse EIB:s generalsekreterare om att man inlett en utredning gällande sökanden. Ärendet beskrevs i denna skrivelse som ”anklagelser om allvarliga tjänstefel av en anställd vid [banken]”. Enligt skrivelsen hade den ”berörda personen … begärt en befordran av sina överordnade samtidigt som han genom utpressning försökt tvinga dem att bevilja en befordran genom hot om att avslöja viss information [för] pressen och rapportera om ett bedrägeri som han påstår sig ha upptäckt i en upphandling som genomförts av [EIB]”.

51      Den 24 april 2015 informerade Olaf sökanden om att han berördes i en utredning av påstådda allvarliga tjänstefel och utpressning.

52      Genom skrivelse av den 28 april 2015 meddelade EIB:s ordförande att det inte var möjligt att bevilja sökandens begäran av den 15 april 2015 att omplacera honom till en annan avdelning.

53      Den 12 maj 2015 framställde sökanden en begäran till EIB:s ordförande om att få information om de anklagelser som riktades mot honom. Samma dag beslutade EIB att förlänga sökandens befrielse från arbetsskyldighet under en månad (nedan kallat beslutet av den 12 maj 2015). EIB preciserade att befrielsen från arbetsskyldighet kunde förnyas i syfte att skydda verksamhetens intresse samt sökandens eget och dennes överordnades intresse till dess att behöriga myndigheters utredning blev klar.

54      Den 3 juni 2015 begärde sökanden att EIB skulle återinsätta honom i tjänst och klargöra för honom vilken den rättsliga grunden var för beslutet att befria honom från arbetsskyldighet. Han bestred i sak att administrationen skulle ha möjlighet att befria honom från arbetsskyldighet utan att gå utöver gränserna för dess behörighet.

55      Den 11 juni 2015 informerade Olaf banken om att sökandens fall ”inte uppfyller kraven för bestämmelserna om uppgiftlämnande enligt [personalföreskrifterna] … på grund av att det kan vara behäftat med allvarliga oegentligheter, avsaknad av god tro och personligt intresse av resultatet”.

56      Den 12 juni 2015 kallades sökanden till ett möte den 15 juni 2015 med direktören för direktoratet för personal och administration och chefen för personalavdelningen.

57      Den 15 juni 2015 hade direktören för direktoratet för personal och administration och chefen för personalavdelningen ett möte med sökanden för att diskutera hans ”administrativa ställning”. Sökanden förklarade att eftersom han kallats till mötet så sent kunde han inte åtföljas av sitt ombud och bad därför om en möjlighet att yttra sig efter att först ha diskuterat saken med sitt ombud.

58      Den 16 juni 2015 förlängdes sökandens ”befrielse från arbetsskyldighet” till dess att Olafs utredning blev klar. Detta skedde i syfte att skydda verksamhetens intresse, sökandens överordnades och sökandens eget intresse (nedan kallat beslutet av den 16 juni 2015).

59      Den 18 juni 2015, upphörde sökandens åtkomst till sitt e-postkonto och till it-anslutningarna hos EIB. Efter en diskussion med EIB:s it-tekniker framkom att de ombetts av internutredaren inom generalinspektionen att blockera hans åtkomst till dessa tjänster (nedan kallat beslutet av den 18 juni 2015).

60      Den 1 juli 2015 begärde sökanden att EIB skulle ge en förklaring till beslutet att blockera hans åtkomst till sitt e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar samt att dessa tjänster omgående skulle återinkopplas, bland annat för att sökanden skulle få tillgång till sitt e-postkonto och till nödvändiga dokument för att förbereda den talan han hade för avsikt att väcka.

61      Den 9 juli 2015 upplystes sökanden av sina arbetskollegor om att han inte längre återfanns i organisationsschemat på EIB:s intranät.

62      Den 10 juli 2015 informerade EIB sökanden om att beslutet att blockera hans åtkomst till sitt e-postkonto och till it-anslutningarna hos EIB hade fattats till följd av en begäran från Olaf att vidta dessa åtgärder.

63      Genom skrivelse av den 13 juli 2015 ingav sökanden en begäran om förlikning till EIB:s förlikningskommission med stöd av artikel 41 i personalföreskrifterna och utsåg B. som ledamot av förlikningskommissionen. Begäran avsåg besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 18 juni 2015 samt beslutet att stryka sökandens namn från organisationsschemat på EIB:s intranät.

64      Den 15 juli 2015 upptäckte sökanden att han inte längre fick lönebesked.

65      Den 20 juli 2015 bekräftade EIB:s ordförande att det i punkt 63 ovan avsedda förlikningsförfarandet hade inletts och informerade samtidigt sökanden om att han utsett M. som ledamot av förlikningskommissionen.

66      Den 17 augusti 2015 framställde sökanden en begäran till EIB:s ordförande att åter få tillgång till sina lönebesked.

67      Samma dag ”återkallade” sökanden sitt beslut att utse B. som ledamot av förlikningskommissionen och utsåg i stället V. som ersättare. Sökanden rekommenderade även att B. skulle utses som ordförande i kommittén.

68      Den 20 augusti 2015 informerade EIB sökanden om att banken hade återupprättat hans åtkomst till vissa it-anslutningar och tillställde sökanden lönebesked för juni, juli och augusti 2015.

69      Den 25 augusti 2015 mottog sökanden ett brev från Olaf daterat den 21 augusti 2015. Bilagt brevet fanns en sammanfattning av anklagelserna mot sökanden. I brevet anmodades han i enlighet med artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1) att yttra sig skriftligen om de omständigheter som framkommit avseende honom.

70      Den 26 och 28 augusti 2015 framförde sökanden klagomål till Olaf om att den ”sammanfattning av omständigheterna” som bilagts Olafs brev av den 21 augusti 2015 i själva verket var Olafs preliminära slutsatser och begärde ytterligare information om de omständigheter som sammanfattats i det ovannämnda brevet.

71      Den 26 augusti 2015 informerade EIB:s ordförande sökanden om att det inte var möjligt att utse B. som ordförande för förlikningskommissionen. I samband härmed uppmanade EIB:s ordförande sökanden att ”ånyo bekräfta sin ursprungliga utnämning av B. eller informera bankens ordförande inom sju dagar från mottagandet av denna skrivelse om vem han ville utse i stället”. EIB:s ordförande tillade att förlikningsförfarandet skulle återupptas först när sökanden underrättat honom om sitt beslut.

72      Den 27 augusti 2015 begärde sökanden att EIBs ordförande skulle vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse förlikningskommissionens ordförande.

73      Samma dag återupprättade banken sökandens fullständiga åtkomst till EIB:s it-anslutningar. EIB informerade sökanden härom dagen efter och preciserade att återuppkopplingen omfattade hans e-postkonto och organisationsschemat på EIB:s intranät.

74      Genom skrivelse av den 2 september 2015 yttrade sig sökanden över begäran från EIB:S ordförande av den 26 augusti 2015. I sin skrivelse upprepade sökanden sin begäran att EIB:s ordförande skulle vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse förlikningskommissionens ordförande.

75      Den 7 september 2015 framställde sökanden en begäran till EIB:s ordförande om att denne skulle upphäva hans befrielse från arbetsskyldighet samt tillsätta en intern utredning av administrativa missförhållanden och trakasserier i samband med personalavdelningens handläggning av hans befrielse från arbetsskyldighet.

76      I en skrivelse av den 22 september 2015 meddelade sökanden att han drog slutsatsen att förlikningsförfarandet hade misslyckats, eftersom någon ordförande för förlikningskommissionen inte hade utsetts.

77      I skrivelse av den 2 oktober 2015 informerade sökanden EIB:s ordförande om att ”han dessvärre tvingades konstatera” att han inte fått något svar på sin skrivelse av den 22 september 2015 och att han ansåg det befogat att anta att förlikningsförfarandet hade misslyckats. Sökanden påpekade emellertid att han fortfarande var öppen för ”ett förslag att återuppta” förlikningsförfarandet. Han tillade att för det fall EIB önskade återuppta förfarandet, ”återkallade” han sitt beslut att utse V. som ledamot av förlikningskommissionen och utsåg i stället E. som ersättare.

78      Den 12 oktober 2015 upprepade sökanden sin begäran av den 7 september 2015 om omprövning av beslutet att befria honom från arbetsskyldighet med motiveringen att åtgärden var tänkt att tillämpas tills Olafs utredning blev klar, vilket skedde den 21 augusti 2015.

79      Den 20 oktober 2015 avslog EIB sökandens begäran om omprövning av beslutet om befrielse från arbetsskyldighet och beslutade att befrielsen skulle kvarstå tills ”Olaf avslutat sitt arbete” (nedan kallat beslutet av den 20 oktober 2015).

80      Genom e-postmeddelande av den 28 oktober 2015 informerade E. banken om att hon ansåg beslutet av den 20 oktober 2015 som ett ”skriftligt bevis” för att banken inte önskade fortsätta förlikningsförfarandet. I e-postmeddelande av samma datum – som svar på ett e-postmeddelande vari banken undrade om den skulle uppfatta sökanden så att han ”återkallade” sin begäran om förlikning – angav E. att så inte var fallet men att man kunde fråga sig om begäran inte ”avslagits de facto” mot bakgrund av nämnda beslut.

81      Den 18 mars 2016 – det vill säga efter det att ansökan om väckande av talan hade lämnats in den 22 december 2015 (se punkt 87 nedan) – lämnade Olaf sin slutrapport till banken och rekommenderade att ett disciplinärt förfarande skulle inledas mot sökanden.

82      Sökanden informerades om slutsatserna i Olafs utredning samma dag.

83      Den 6 juni 2016 underrättade EIB sökanden om att för att bevara arbetsron på arbetsplatsen skulle hans befrielse från arbetsskyldighet, vilken hade delgetts honom den 16 juni 2015, förlängas till dess att personalavdelningen yttrat sig om omfattningen av de omständigheter som konstaterats i Olafs rapport (nedan kallat beslutet av den 6 juni 2016).

84      Den 5 september 2016 begärde sökanden att beslutet av den 6 juni 2016 skulle underställas förlikningskommissionen.

85      Den 9 januari 2017 återkallade sökanden sin begäran om förlikning, nämnd i punkt 84 ovan.

86      Den 7 februari 2017 beslutade EIB att befrielsen från arbetsskyldighet skulle förlängas ”i avvaktan på ett slutligt avgörande” (nedan kallat beslutet av den 7 februari 2017 och, jämte besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 samt av den 6 juni 2016, kallade besluten om befrielse från arbetsskyldighet).

II.    Förfarandet och parternas yrkanden

87      Genom ansökan som inkom till Europeiska unionens personaldomstols kansli den 22 december 2015 väckte sökanden förevarande talan, vilken registrerades under målnummer F-150/15.

88      Sökanden yrkade i sin ansökan att personaldomstolen skulle

–        ogiltigförklara EIB:s beslut av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015,

–        ogiltigförklara beslutet av den 18 juni 2015,

–        ogiltigförklara EIB:s beslut att inte ge sökanden tillgång till sina lönebesked och att stryka honom ur registret över anställda på bankens intranät,

–        förplikta EIB att betala skadestånd med 950 000 euro jämte ränta för den ideella skada sökanden har lidit, och

–        förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.

89      I följebrevet till ansökan begärde sökanden även att undantas från skyldigheten i artikel 35.2 b i personaldomstolens rättegångsregler att till ansökan bifoga klagomålet enligt artikel 90.2 tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och beslutet vari svar på klagomålet ges.

90      Genom skrivelse av den 3 mars 2016 besvarade personaldomstolens kansli begäran på följande sätt:

”Vad gäller begäran om befrielse från skyldigheten att inge ett klagomål informerar jag Er om att personaldomstolens kansli inte har befogenhet att besluta vare sig om en talan kan tas upp till sakprövning eller om en talan kan ogillas.”

91      EIB inkom med svaromål till personaldomstolens kansli den 13 juni 2016. I sitt svaromål begärde EIB att förevarande mål skulle förenas med mål F-145/15, PT/EIB, åtminstone såvitt avsåg den muntliga delen av förfarandet. Vidare yrkade EIB att personaldomstolen skulle

–        avvisa talan,

–        alternativt ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att bära sina egna kostnader och ersätta de kostnader som uppstått för EIB.

92      Med tillämpning av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till tribunalen av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137), överfördes målet till tribunalen i det skick det förelåg per den 31 augusti 2016. Målet registrerades under målnummer T-573/16 och tilldelades tribunalens fjärde avdelning.

93      Den 15 september 2016 ingav sökanden sin duplik till tribunalens kansli. I sin inlaga angav sökanden att han önskade förena det andra och det tredje yrkandet, eftersom de rättsakter som avsågs i dessa yrkanden i praktiken ska anses utgöra ett enda beslut som antogs den 18 juni 2015 varigenom sökandens åtkomst till EIB:s it-system blockerades (se punkt 88 ovan).

94      I en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 20 september 2016 begärde sökanden att få vara anonym. Ordföranden för fjärde avdelningen biföll denna begäran i beslut av den 29 november 2016.

95      I en inlaga som inkom till tribunalens kansli den 14 december 2016 (nedan kallad den första begäran om justering av talan) begärde sökanden att få justera sin ansökan på så sätt att talan även ska avse beslutet av den 6 juni 2016. Sökanden påpekade vidare att han även yrkade att banken skulle förpliktas att utge ytterligare skadestånd, med ett belopp om 475 000 euro jämte dröjsmålsränta som ersättning för den ideella skada han lidit till följd av detta beslut, samt ersättning för de ytterligare rättegångskostnader som uppstått för honom.

96      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 15 februari 2017, yrkade EIB att den första begäran om justering av talan skulle avvisas.

97      I en inlaga som inkom till tribunalens kansli den 1 mars 2017 (nedan kallad den andra begäran om justering av talan) begärde sökanden att få justera sin ansökan på så sätt att talan även ska avse beslutet av den 7 februari 2017. Sökanden begärde vidare att ett meddelande om målets anhängiggörande skulle offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning snarast möjligt samt att EIB skulle förpliktas att betala ytterligare skadestånd med ett belopp om 20 000 euro per påbörjad kalendermånad med början från och med den 7 februari 2017 som ersättning för den ideella skada han lidit till följd av detta beslut fram till och med att beslutet ogiltigförklaras, jämte dröjsmålsränta, samt ersättning för de ytterligare rättegångskostnader som uppstått för honom. Härutöver inkom sökanden med ytterligare bevisning.

98      Den 18 maj 2017 ingav EIB sin duplik till tribunalens kansli.

99      I skrivelse som inkom till tribunalens kansli samma dag yrkade EIB att den andra begäran om justering av talan skulle avvisas och, under alla omständigheter, ogillas. EIB yrkade vidare att även ”begäran att få inkomma med ny bevisning” skulle avslås.

100    På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda den muntliga delen av förfarandet utan att bevilja begäran om förening av målen som avses i punkt 91 ovan såvitt avser den muntliga delen av förfarandet.

101    Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 12 juni 2017 framställde sökanden en begäran enligt artikel 106.2 i tribunalens rättegångsregler att få yttra sig under en muntlig förhandling. I samma skrivelse inkom han även med ytterligare bevisning. Sökanden angav även att han önskade yttra sig personligen i samband med den muntliga förhandlingen i enlighet med artikel 110.4 i rättegångsreglerna och uppmanade tribunalen att, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, förelägga EIB att uttala sig skriftligen om lagenligheten av Olafs utredning samt att inkomma med bankens interna utredningsrapport och hela Olafs rapport jämte bilagor.

102    Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 21 augusti 2017, yttrade sig EIB för det första i frågan huruvida förhandling ska hållas samt för det andra beträffande den nya bevisning som sökanden lagt fram i den skrivelse som nämns i punkt 98 ovan. EIB bestred för det tredje att det skulle vara nödvändigt att vidta de åtgärder för processledning som sökanden hade begärt.

103    Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) den 9 november 2017 att ställa frågor för skriftligt besvarande till parterna. Parterna inkom med svar på frågorna inom angiven tidsfrist.

104    I en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 11 januari 2018, yttrade sig sökanden över förhandlingsrapporten.

105    Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 23 januari 2018.

106    Vid förhandlingen inkom sökanden med ytterligare bevisning, nämligen den lönetabell för bankens anställda som är tillämplig från och med den 1 januari 2017. Vidare sade sig sökanden avstå från sin begäran om att meddelande om målets anhängiggörande skulle offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning snarast möjligt, vilket noterades i förhandlingsprotokollet. EIB angav att den inte önskade yttra sig om den nya bevisningen som sökanden inkommit med, vilket likaså noterades i förhandlingsprotokollet.

III. Rättslig bedömning

A.      Begäran att målet ska förenas med mål T‑571/16, PT/EIB

107    Såsom framgår av punkt 91 ovan har EIB begärt att förevarande mål ska förenas med mål F-145/15, PT/EIB, åtminstone såvitt avser den muntliga delen av förfarandet. Sistnämnda mål registrerades under målnummer T-571/16 som en följd av att det överfördes till tribunalen med tillämpning av artikel 3 i förordning 2016/1192.

108    Sökanden har inte yttrat sig i detta avseende.

109    Det följer av punkt 100 ovan att tribunalen funnit att det saknades anledning att förena förevarande mål med mål T‑571/16, PT/EIB, såvitt avser den muntliga delen av förfarandet. Tribunalen anser att det även saknas anledning att förena målen såvitt avser domen. Målen avser nämligen talan om ogiltigförklaring av olika rättsakter och ger upphov till olika rättsliga och faktiska frågor. EIB:s begäran ska därför avslås.

B.      Begäran om åtgärder för processledning

110    Sökanden har, såsom framgår av punkt 101 ovan, begärt att tribunalen, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, ska förelägga EIB att uttala sig skriftligen om lagenligheten av Olafs utredning och inkomma med flera handlingar.

111    Tribunalen erinrar härvid om att tribunalen är ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål (beslut av den 10 juni 2010, Thomson Sales Europe/kommissionen, C‑498/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:338, punkt 138). Det ankommer således på tribunalen att bedöma om en begäran om åtgärder för processledning är relevant i förhållande till saken i målet och behovet av sådana åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2009, Erste Group Bank m.fl./kommissionen, C‑125/07 P, C‑133/07 P och C‑137/07 P, EU:C:2009:576, punkt 320).

112    Mot bakgrund av vad som bilagts parternas inlagor samt deras svar på tribunalens skriftliga och muntliga frågor finner tribunalen att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar för att den ska kunna pröva målet och beslutar att avslå begäran om vidtagande av åtgärder för processledning.

C.      Upptagande till prövning

113    Utan att göra en formell invändning om rättegångshinder har EIB åberopat flera rättegångshinder som inte kan avhjälpas. Det första rättegångshindret avser talan i dess helhet, det andra gäller det andra och tredje yrkandet och det tredje rättegångshindret avser begärandena om justering av talan.

1.      Huruvida talan kan upptas till sakprövning

114    EIB har gjort gällande att talan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det förlikningsförfarande som sökanden inlett den 13 juli 2015 fortfarande pågick vid dagen för ingivandet av ansökan.

115    Till stöd för sin argumentation har EIB åberopat dom av den 23 februari 2001, De Nicola/EIB (T-7/98, T-208/98 och T-109/99, EU:T:2001:69). Av denna dom framgår det enligt banken att införande av det förlikningsförfarande som avses i artikel 41 i personalföreskrifterna nödvändigtvis innebär att om en anställd tar initiativ till ett sådant förfarande börjar fristen för att väcka talan vid tribunalen löpa först då detta förfarande avslutats. En annan tolkning skulle leda till en situation där den anställde vid banken skulle vara tvungen att väcka talan vid unionsdomstolen vid en tidpunkt då han eller hon fortfarande aktivt eftersträvar en uppgörelse i godo av tvisten, vilket skulle beröva ett frivilligt administrativt förfarande, såsom förlikningsförfarandet, dess ändamålsenliga verkan.

116    Sökanden, som har valt att inleda ett sådant förlikningsförfarande, är under dessa omständigheter därför skyldig att följa detta för att ge det en ändamålsenlig verkan. Han kan således inte väcka talan vid unionsdomstolen innan detta förfarande avslutats. En annan tolkning skulle innebära ett allvarligt åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

117    I sin duplik har EIB tillagt att det faktum att förlikningsförfarandet är frivilligt inte ändrar bedömningen. En talan som väcks direkt vid tribunalen, utan föregående administrativt förfarande, kan enligt EIB endast tas upp till sakprövning i ett fall där den riktas mot en uttagningskommittés beslut. Om syftet med ett förlikningsförfarande är att underlätta uppgörelser utanför domstol, är det enligt EIB absolut nödvändigt att detta förfarande kan avslutas utan att det parallellt pågår en domstolsprocess.

118    Det är emellertid obestridligt att det förlikningsförfarande som sökanden tagit initiativet till fortfarande pågick den dag då ansökan i förevarande mål lämnades in. Sökanden har nämligen inte vid något tillfälle återkallat sin begäran om förlikning. Tvärtom skickade E. ett e-postmeddelande till EIB angående förlikningsförfarandet den 28 oktober 2015.

119    Sökandens begäran att ”undantas från skyldigheten att bifoga klagomålet” (se punkt 89 ovan) utgör för övrigt ”ett erkännande om att talan inte kan tas upp till prövning”.

120    Vid förhandlingen medgav EIB emellertid att talan kunde upptas till sakprövning i den del den avser beslutet av den 20 oktober 2015, eftersom sökanden inte tagit initiativ till förlikningsförfarandet såvitt avser detta beslut och inte heller är skyldig att göra det. Detta noterades i förhandlingsprotokollet.

121    Sökanden har hävdat att talan kan tas upp till sakprövning. Till stöd för sina argument har han i bilaga C.7 till repliken redogjort för en skriftväxling av vilken det framgår att EIB upphört att kommunicera angående förlikningsförfarandet i oktober 2015.

a)      Huruvida bilaga C.7 till repliken kan tillåtas som bevisning

122    Bland de handlingar som sökanden har bilagt repliken, respektive begäran om justering av talan, begäran om att muntlig förhandling ska hållas och sitt svar på tribunalens åtgärder för processledning är det endast bilaga C.7 som avser talans upptagande till sakprövning. Övriga bilagor till hans inlagor innehåller antingen handlingar som styrker respektive begäran om justering av talan (bilaga AA.1 och AA.2), eller utgör en redogörelse för tillämpliga rättsregler och kan därför inte betraktas som bevisning i egentlig mening (bilaga C.2, C.4, C.8, C.26 och BB.5). I annat fall avser de endast förevarande mål i sak (bilaga C.1, C.6, C.9–C.25, C.27, BB.2–BB.4 och XX.3), frågan om den första begäran om justering av talan kan upptas till sakprövning (bilaga AA.2) eller huruvida det andra och det tredje yrkandet kan upptas till sakprövning (bilaga XX.1 och XX.2) och saknar således relevans för prövningen av förevarande rättegångshinder som inte kan avhjälpas, eller så innehåller de handlingar som redan framställts i bilaga till svaromålet varför de är överflödiga (bilaga C.3 och C.5), eller så avser de huruvida sökanden eventuellt ska stängas av med stöd av artikel 39 i personalföreskrifterna i den lydelse som trädde i kraft den 1 januari 2009 (nedan kallade 2009 års personalföreskrifter) eller så avser de frågan huruvida ett eventuellt disciplinförfarande ska inledas gentemot sökanden. De är således varken hänförliga till talans upptagande till sakprövning eller till någon av de grunder eller argument som sökanden åberopat till stöd härför (bilaga CC.1 och CC.2). Vid prövningen av huruvida talan kan upptas till sakprövning kommer tribunalen därför att begränsa sig till en bedömning av om bevisningen i bilaga C.7 kan tillåtas.

123    Som svar på de åtgärder för processledning som tribunalen vidtagit har EIB gjort gällande att handlingen i bilaga C.7 härstammar från tiden innan ansökan lämnades in och därför borde ha lämnats in tillsammans med denna. Eftersom sökanden inte har kunnat förklara varför han lämnat in bilagan för sent ska den avvisas.

124    Sökanden har å sin sida, som svar på de åtgärder för processledning som tribunalen vidtagit, anfört att bilaga C.7 ska tillåtas såsom motbevisning för att vederlägga EIB:s påstående att förlikningsförfarandet fortfarande pågick när ansökan inlämnades.

125    Enligt artikel 85.1 i rättegångsreglerna ska bevisuppgift inlämnas i samband med den första skriftväxlingen. Parterna får dock enligt artikel 85.2 i samma regler även i samband med repliken och dupliken ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

126    Det följer emellertid av rättspraxis att framläggande av motbevisning och att göra tillägg till bevisuppgiften till följd av att motparten lagt fram motbevisning i svaromålet inte åsyftas med preklusionsregeln i artikel 85.1 i rättegångsreglerna. Denna bestämmelse rör nämligen åberopande av ny bevisning och ska läsas mot bakgrund av artikel 92.7 i rättegångsreglerna, i vilken det uttryckligen föreskrivs att motbevisning får åberopas och att möjligheten att göra tillägg till bevisuppgiften kvarstår (se dom av den 22 juni 2017, Biogena Naturprodukte/EUIPO (ZUM wohl), T-236/16, EU:T:2017:416, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

127    Tribunalen finner att bilaga C.7 innehåller den skriftväxling som följde på E:s e-postmeddelande av den 28 oktober 2015, vilken EIB bilagt sitt svaromål och av vilken banken drog slutsatsen att förlikningsförfarandet fortfarande pågick vid denna tidpunkt. Sökanden har grundat sig på denna skriftväxling för att visa att EIB upphört att kommunicera beträffande förlikningsförfarandet i oktober 2015, varför detta måste anses avslutat.

128    Följaktligen är den frist som anges i artikel 85.1 i rättegångsreglerna inte tillämplig på bilaga C.7 varför den ska anses tillåten som bevisning.

b)      Huruvida talan är väckt för tidigt

129    Tribunalen noterar att båda parterna i målet grundar sin argumentation om huruvida talan kan upptas till sakprövning på artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter. Det är riktigt att personalföreskrifterna och, bland annat dess artikel 41, sedan dess har varit föremål för en reform som trädde i kraft den 1 juli 2013 (nedan kallade 2013 års personalföreskrifter), det vill säga innan förevarande talan väcktes. 2013 års personalföreskrifter innehåller emellertid övergångsbestämmelser. Enligt dessa bestämmelser är 2013 års personalföreskrifter endast tillämpliga på anställda vid banken som ingått sitt anställningsavtal den 1 juli 2013 eller vid ett senare datum eller anställda vid banken som ingått sitt anställningsavtal före den 1 juli 2013 och som begärt att de ska tillämpas på dem. Sökanden trädde däremot i tjänst vid banken den 1 mars 2011. Inte vid något tillfälle har parterna anfört att han skulle ha begärt att 2013 års personalföreskrifter ska tillämpas på honom.

130    Härav följer, såsom parterna medgett, att det är artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter som är tillämpliga i förevarande mål. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Alla individuella tvister mellan [EIB] och dess anställda avgörs av Europeiska unionens domstol.

Andra tvister än dem som berör eventuella [disciplinära påföljder] är föremål för ett förlikningsförfarande inför [EIB:s] förlikningskommission, oavsett om talan eventuellt väckts vid [Europeiska unionens] domstol.

Förlikningskommissionen består av tre ledamöter. När kommissionen ska sammanträda ska en av ledamöterna utses av [EIB:s] ordförande, den andra av den berörda parten, varvid dessa två utnämningar ska ske inom en vecka från begäran från en av parterna till den andra. Den tredje ledamoten i kommissionen ska utses av de två första inom en vecka efter utnämningen av de första två ledamöterna. Denna ledamot behöver inte vara anställd vid [EIB]. Om de två första ledamöterna inte, inom en vecka efter deras utnämning, kan enas om utnämningen av ordföranden, ska denne utnämnas av ordföranden för [Europeiska unionens] domstol.

Förlikningsförfarandet anses ha misslyckats i följande fall:

–        om ordföranden för [Europeiska unionens] domstol inom fyra veckor från dagen för ansökan från [EIB] ordförande, har underlåtit att utse ordförande för [förlikningskommissionen],

–        om förlikningskommissionen inom två veckor efter dess bildande inte når en uppgörelse som godtas av båda parter.”

131    Det följer av denna bestämmelse att alla tvister mellan EIB och en av dess anställda kan bli föremål för en talan vid unionsdomstolen och att en sådan talan kan föregås av ett förlikningsförfarande inför förlikningskommissionen oberoende av om talan väckts vid nämnda domstol (dom av den 19 juli 2017, Dessi/EIB, T-510/16, ej publicerat, EU:T:2017:525, punkt 30).

132    Upptagande till sakprövning av en talan vid unionsdomstolen förutsätter således inte att förlikningsförfarandet har uttömts. Artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter och det frivilliga förfarande som föreskrivs däri är således av en särskild art som skiljer dem från det obligatoriska administrativa förfarandet enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna. I motsats till bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna föreskriver 2009 års personalföreskrifter inte något obligatoriskt administrativt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 jul 2017, Dessi/EIB, T-510/16, ej publicerad, EU:T:2017:525, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

133    I motsats till vad EIB har anfört kan domen av den 23 februari 2001, De Nicola/EIB (T-7/98, T-208/98 och T-109/99, EU:T:2001:69), inte tjäna som stöd för slutsatsen att inledande av ett förlikningsförfarande – trots dess frivillighet – tvingar sökanden att slutföra det innan vederbörande kan väcka talan vid unionsdomstolen. Det framgår förvisso – såsom EIB har påpekat – av den domen att fristen för att väcka talan vid unionsdomstolen börjar löpa först när förlikningsförfarandet enligt artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter har avslutats. Dock innebär detta enbart att när en anställd vid EIB har valt att uttömma detta förfarande kan denne inte vara prekluderad från att väcka talan om vederbörande beslutar sig för att väcka talan vid unionsdomstolen efter att dessa förfaranden avslutats (dom av den 19 jul 2017, Dessi/EIB, T-510/16, ej publicerat, EU:T:2017:525, punkt 32).

134    EIB:s argument att begäran att ”undantas från skyldigheten att bifoga klagomålet” som sökanden framställt i sitt följebrev till ansökan utgör ”ett erkännande om att talan inte kan tas upp till prövning” ändrar inte denna bedömning. Argumentet utgår nämligen från en felaktig läsning av detta brev. Sökanden begärde i detta brev inte alls att undantas från en hypotetisk skyldighet att framställa en begäran om förlikning enligt artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter eller att undantas från att slutföra det förlikningsförfarande som han tidigare inlett. Han begärde endast att undantas från regeln i artikel 35.2 b i personaldomstolens rättegångsregler om vad ansökan formellt ska innehålla, nämligen i förekommande fall, det klagomål som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och det beslut varigenom klagomålet har besvarats.

135    Till skillnad från vad EIB har anfört är en anställd vid banken som, liksom sökanden, har initierat ett förlikningsförfarande enligt artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter inte skyldig att invänta att detta avslutats för att kunna väcka talan vid tribunalen. En annan slutsats skulle dessutom innebära att sökandens grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol skulle underkastas ett villkor som inte följer av tillämplig lagstiftning eller förutsebar och tillgänglig rättspraxis, i strid med artiklarna 47 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

136    Det bör i fullständighetens intresse tilläggas att banken inte kan hävda att det förlikningsförfarande som inleddes den 13 juli 2015 fortfarande pågick vid tidpunkten för väckandet av talan i förevarande mål. Såsom framgår av punkt 130 ovan förskrivs i artikel 41 tredje stycket i 2009 års personalföreskrifter föreskrivs att förlikningskommissionen ska bestå av tre ledamöter. När kommissionen ska sammanträda ska en av ledamöterna utses av EIB:s ordförande och den andra av den berörde anställde, varvid dessa två utnämningar ska ske inom en vecka från begäran från en av parterna till den andra. Den tredje ledamoten, som är ordförande i kommissionen, ska utses av de två första inom en vecka efter utnämningen av de första två ledamöterna eller, om detta inte sker, av ordföranden för Europeiska unionens domstol efter ansökan från bankens ordförande.

137    I 2009 års personalföreskrifter fastställs inte någon frist inom vilken bankens ordförande ska vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne ska utse ordföranden i förlikningskommissionen, när de två första ledamöterna inte har utsett någon ordförande inom den föreskrivna fristen på en vecka. I detta avseende bör det erinras om att i avsaknad av stadgande i tillämpliga rättsakter innebär kravet på rättssäkerhet att unionens institutioner ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkterna 95 och 96 och där angiven rättspraxis). Det ska således konstateras att när de två första ledamöterna i förlikningskommissionen inte utser ordföranden inom den föreskrivna fristen på en vecka ska EIB:s ordförande, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen, vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol inom en rimlig tidsperiod, vilken ska löpa från utgången av den frist på en vecka som fastställts för de två första ledamöterna i förlikningskommissionen.

138    Enligt rättspraxis ska bedömningen av huruvida en tidsåtgång är skälig inte göras med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt, utan bedömningen måste ske med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet och de olika steg i förfarandet som unionsinstitutionen har vidtagit samt parternas uppträdande under förfarandets gång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB, C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkterna 28–30 och där angiven rättspraxis).

139    I förevarande fall konstaterar tribunalen att sökanden och EIB:s ordförande i enlighet med artikel 41 tredje stycket i 2009 års personalföreskrifter båda har utsett var sin ledamot i förlikningskommissionen, nämligen B och M. Det ankom således på dem att i samförstånd utnämna förlikningskommissionens ordförande inom en vecka efter utnämningen av M. Eftersom den sistnämnda utnämningen ägde rum den 20 juli 2015, var den tidsfrist inom vilken B och M borde ha utsett ordföranden för förlikningskommissionen den 27 juli 2015. Eftersom sökanden ”återkallade” sitt beslut att utse B. och V. – under förutsättning att detta är möjligt – först sedan denna frist löpt ut, saknas det vidare anledning att fråga sig om detta kan anses som ett skäl som avbryter eller förlänger denna frist. B. och M. kom emellertid inte överens om utnämningen av ordförande i förlikningskommissionen inom denna frist. Under dessa omständigheter ankom det på EIB:s ordförande att inom rimlig tid efter det att fristen hade löpt ut vända sig till ordföranden vid Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse förlikningskommissionens ordförande.

140    För att fastställa när den frist löper ut inom vilken EIB:s ordförande var skyldig att vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol ska det beaktas att den framställan som det ålåg EIB:s ordförande att göra inte företedde någon särskild svårighet. Vidare ska det beaktas att EIB:s ordförande underlät att besvara sökandens upprepade förfrågningar med begäran om att framställan skulle göras (se bland annat punkterna 72 och 74 ovan) och den stora betydelse tvisten hade för sökanden, i synnerhet mot bakgrund av de konsekvenser målet kunde få för hans karriär, den ideella skada som han gjort gällande i sin begäran om förlikning samt det faktum att han utestängts från sitt arbete. Dock ska det även beaktas att tvisten var såväl faktiskt som rättsligt komplicerad samt tas hänsyn till sökandens uppträdande. Denne begärde bland annat att EIB:s ordförande skulle återkalla hans befrielse från arbetsskyldighet parallellt med förlikningsförfarandet och avsåg även att ”återkalla” sitt beslut att utse den ledamot av förlikningskommissionen som han först utsett för att därefter föreslå denne som ordförande för kommissionen. Mot denna bakgrund anser tribunalen att EIB:s ordförande – med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet – borde ha vänt sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse förlikningskommissionens ordförande inom en frist som inte översteg två månader räknat från utgången av den frist om en vecka som gällde för B. och M., det vill säga senast den 27 september 2015.

141    Den dag ansökan inkom – det vill säga närmare fem månader efter det att den frist om en vecka som gällde för B. och M. hade löpt ut – hade EIB:s ordförande fortfarande inte gjort någon framställan till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse förlikningskommissionens ordförande.

142    Eftersom EIB:s ordförandes passivitet utgjorde hinder för inrättandet av förlikningskommissionen när de två första ledamöterna i förlikningskommissionen inte utsett ordföranden inom den frist på en vecka som gällde för dem, kan det konstateras att det andra förlikningsförfarandet hade avslutats innan talan väcktes.

143    Till skillnad från vad EIB har hävdat (se punkt 118 ovan) ändrar det e-postmeddelande som E. skickade den 28 oktober 2015 inte denna bedömning. Parterna kan nämligen inte påverka den frist inom vilken EIB:s ordförande ska vända sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne ska utse ordföranden i förlikningskommissionen, även om deras uppträdande – såsom framgår av punkt 138 ovan – kan inverka på bedömningen av huruvida tidsåtgången är skälig. I sina e-postmeddelanden av den 28 oktober 2015 angav E. vidare och under alla omständigheter endast att hon ansåg att beslutet av den 20 oktober 2015 utgjorde ett ”skriftligt bevis” på att EIB inte önskade fortsätta med förlikningsförfarandet och att man kunde fråga sig om begäran om förlikning inte ”avslagits de facto” mot bakgrund av nämnda beslut.

144    Mot bakgrund av samtliga överväganden ovan ska det slås fast att EIB saknar fog för att hävda att förevarande talan väcktes för tidigt på grund av att förlikningsförfarandet pågick när talan väcktes.

145    Förevarande invändning om rättegångshinder måste följaktligen avslås.

2.      Huruvida sökandens andra och tredje yrkanden kan upptas till sakprövning

146    Genom det andra yrkandet har sökanden begärt att beslutet av den 18 juni 2015 ska ogiltigförklaras. Genom det tredje yrkandet har sökanden begärt att beslutet att inte ge honom tillgång till sina lönebesked och att stryka honom från organisationsschemat på EIB:s intranät ska ogiltigförklaras.

147    EIB har yrkat att båda yrkandena ska avvisas. I detta sammanhang har banken åberopat fyra rättegångshinder. Det första avser att sökanden inte längre har något intresse av att begära ogiltigförklaring av den rättsakt varigenom det beslutades att inte ge honom tillgång till sina lönebesked och att stryka honom från organisationsschemat på EIB:s intranät. Det andra rättegångshindret gäller att nämnda beslut och beslutet av den 18 juni 2015 är accessoriska till beslutet att befria sökanden från arbetsskyldighet, medan det tredje rättegångshindret avser att beslutet av den 18 juni 2015 är av rent förberedande karaktär. Genom det fjärde rättegångshindret gör banken gällande att talan väckts för sent i den mån det yrkas ogiltigförklaring av beslutet av den 18 juni 2015.

148    Sökanden har bestritt EIB:s argumentation.

149    Tribunalen anser i förevarande fall att det, för att pröva de rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan, finns anledning att klargöra omfattningen av sökandens andra och tredje yrkanden.

a)      Omfattningen av sökandens andra och tredje yrkanden

150    Tribunalen noterar att sökanden i sin replik avsett att slå samman det andra och det tredje yrkandet. Beslutet att blockera hans åtkomst till sitt e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar, vilket är föremålet för det andra yrkandet, och beslutet att stryka honom från organisationsschemat på EIB:s intranät samt bankens underlåtenhet att ge honom tillgång till sina lönebesked, som är föremålet för det tredje yrkandet, ska enligt sökanden anses vara resultatet av en och samma rättsakt, nämligen beslutet av den 18 juni 2015. Tribunalen anser att denna analys av sökanden bekräftas av EIB:s svar på tribunalens åtgärder för processledning och muntliga frågor vid förhandlingen. Det framgår av dessa svar att underlåtenheten att ge sökanden tillgång till sina lönebesked och det förhållandet att han ströks från organisationsschemat på EIB:s intranät endast är en automatisk konsekvens av att sökandens åtkomst till sitt e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar hade blockerats, som följer av beslutet av den 18 juni 2015.

151    EIB:s anställda kan nämligen ta del av sina lönebesked via en applikation som är tillgänglig via bankens it-anslutningar. Eftersom sökanden berövats åtkomst till dessa anslutningar till följd av beslutet av den 18 juni 2015 kunde han följaktligen inte ta del av sina lönebesked online. Vidare konstaterar tribunalen att strykningen av sökanden från organisationsschemat på EIB:s intranät var en teknisk konsekvens av att sökandens åtkomst till sitt e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar hade blockerats.

152    Underlåtelsen att delge sökanden dennes lönebesked och det förhållandet att han ströks från organisationsschemat på EIB:s intranät har följaktligen, såsom sökanden påpekat, inte varit föremål för någon separat rättsakt, skild från beslutet av den 18 juni 2015. Under dessa omständigheter anser tribunalen att det andra och det tredje yrkandet ska tolkas så att de båda avser ogiltigförklaring av beslutet av den 18 juni 2015.

153    Med detta klargjort kommer tribunalen nu att pröva var och en av de fyra invändningar om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan.

b)      Den första invändningen om rättegångshinder: Sökanden har inte längre något berättigat intresse av att få saken prövad

154    Genom den första invändningen om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan har EIB i huvudsak gjort gällande att sökanden inte längre har något intresse av att yrka ogiltigförklaring av beslutet att inte ge honom tillgång till sina lönebesked och att stryka honom från organisationsschemat på bankens intranät. Sökanden finns numera åter i organisationsschemat och kan även ta del av sina lönebesked.

155    Tribunalen konstaterar i förevarande fall att den första invändningen om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan förvisso endast avser underlåtelsen att delge sökanden dennes lönebesked och det förhållandet att han ströks från organisationsschemat på EIB:s intranät. I punkterna 150–152 ovan konstaterade tribunalen dock att underlåtelsen inte varit föremål för någon separat rättsakt, skild från beslutet av den 18 juni 2015 utan var en automatisk konsekvens av detta beslut. Under dessa omständigheter finner tribunalen att EIB, genom förevarande invändning om rättegångshinder, bestrider att talan kan upptas till prövning i den del den riktas mot beslutet av den 18 juni 2015.

156    Det ska härvid erinras om att en talan om ogiltigförklaring som har väckts av en enskild endast kan tas upp till sakprövning om sökanden har ett intresse av att få den aktuella rättsakten ogiltigförklarad (dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T-584/16, EU:T:2017:282, punkt 76). Detta intresse ska föreligga faktiskt och förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den (se dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkterna 55 och 56 och där angiven rättspraxis), oberoende av om det inte finns något behov för svarandeinstitutionen att vidta åtgärder för att följa domen om ogiltigförklaring enligt vad som föreskrivs i artikel 266 FEUF, eller om detta är materiellt omöjligt. (dom av den 6 juni 2013, Ayadi/kommission, C‑183/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:369, punkt 77).

157    En sökande kan emellertid enligt fast rättspraxis motivera att vederbörande har ett berättigat intresse av att få till stånd en ogiltigförklaring av en upphävd rättsakt, eftersom ett upphävande inte har samma rättsliga följder som en eventuell ogiltigförklaring av tribunalen. Ett upphävande av en rättsakt från en institution innebär nämligen inte ett erkännande av dess rättsstridighet och har verkan från och med upphävandet, medan en ogiltigförklaring i likhet med ett återkallande har verkan från och med rättsaktens ikraftträdande (se dom av den 17 juli 2014, Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/Commission, T-457/09, EU:T:2014:683, punkt 131, och där angiven rättspraxis, och beslut av den 30 november 2015, Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo/kommissionen, T-215/14, ej publicerat, EU:T:2015:965, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Till skillnad från vad som är fallet när en rättsakt ogiltigförklaras eller återkallas, innebär ett upphävande att de rättsverkningar kvarstår som den aktuella rättsakten haft för dess adressater under tiden den var i kraft (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2011, Dow AgroSciences m.fl./kommissionen, T-475/07, EU:T:2011:445, punkt 70, och av den 13 december 2012, AX/BCE, F-7/11 och F-60/11, EU:F:2012:195, punkt 77).

158    För det fall en rättsakt ogiltigförklaras är vidare den institution som utfärdat rättsakten skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Dessa åtgärder syftar bland annat till att undanröja effekterna av de rättsstridigheter som konstaterats i domen om ogiltigförklaring. Den berörda institutionen kan därför behöva återställa sökandens situation på ett lämpligt sätt eller förhindra att en likadan rättsakt antas (se dom av den 7 juli 2014, Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/Commission, T-457/09, EU:T:2014:683, punkterna 131 och 132, och där angiven rättspraxis).

159    I förevarande fall framgår det av de handlingar som lämnats i bilaga XX.1 till sökandens svar på tribunalens åtgärder för processledning – vars upptagande till sakprövning inte har bestritts – att EIB tillställde sökanden dennes lönebesked för juni, juli och augusti den 20 augusti 2015. Såsom framgår av den handling som lämnats i bilaga XX.2 till detta svar – vars upptagande till sakprövning inte heller har bestritts – har EIB fullständigt återställt sökandens tillgång till EIB:s it-anslutningar den 27 augusti 2015. Det framgår vidare av ett e-postmeddelande skickat den 27 augusti 2015 och som bilagts EIB:s svar på tribunalens åtgärder för processledning att återställandet gällde såväl sökandens tillgång till sitt e-postkonto som införandet av hans namn i organisationsschemat på EIB:s intranät. Beslutet av den 18 juni 2015 upphörde således, såsom EIB har angett i sitt svar på tribunalens åtgärder för processledning, att ha några som helst rättsverkningar den 27 augusti 2015. Tribunalen kommer därför att, med avseende på den rättspraxis som citerats i punkt 157 ovan, kontrollera om beslutet endast upphävts eller om det återkallats.

160    Vid den muntliga förhandlingen preciserade EIB att återställandet av sökandens åtkomst till sitt e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar inte utgjorde ett medgivande av att beslutet av den 18 juni 2015 var rättsstridigt. Vidare framgår det på intet sätt av handlingarna i målet att återställandet skulle ha haft verkan från och med beslutets ikraftträdande. Tvärtom innebar återupprättandet att de rättsverkningar som beslutet av den 18 juni 2015 haft under den tid det var i kraft kvarstod för sökanden. Härav följer att beslutet endast upphävts och inte återkallats.

161    Följaktligen kan en ogiltigförklaring av beslutet av den 18 juni 2015 fortfarande medföra en fördel för sökanden. Sökanden har således fortfarande ett intresse av att få saken prövad såvitt gäller de rättsverkningar som beslutet av den 18 juni 2015 har haft från tidpunkten för dess ikraftträdande till dess det upphävdes. Detta gäller i synnerhet som sökanden har hävdat att beslutet har kränkt hans ära, värdighet, självkänsla och goda namn och verkningsfullt har skadat hans karriärmöjligheter inom banken. Enligt sökanden skulle en eventuell ogiltigförklaring av det nämnda beslutet kunna bidra till upprättelse för honom på arbetsplatsen.

162    Härav följer att den första invändningen om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan ska avslås.

c)      Den andra invändningen om rättegångshinder: Beslutet av den 18 juni 2015 är accessoriskt

163    Genom den andra invändningen om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan har banken gjort gällande att beslutet av den 18 juni 2015 är accessoriskt till befrielsen från arbetsskyldighet. För det fall beslutet av den 18 juni 2015 fastställs vara rättsstridigt, påverkar detta inte lagenligheten av befrielsen från arbetsskyldighet.

164    Tribunalen finner det härvid viktigt att betona att det inte finns något i EIB:s inlagor som visar att beslutet av den 18 juni 2015 skulle vara accessoriskt till besluten att befria sökanden från arbetsskyldighet. Vid den muntliga förhandlingen medgav EIB för övrigt att beslutet av den 18 juni 2015 var av förberedande karaktär inför Olafs utredning och inte hade något samband med besluten att befria sökanden från arbetsskyldighet.

165    Vidare konstaterar tribunalen att EIB under alla omständigheter inte har lyckats förklara varför den påstått accessoriska beskaffenheten av beslutet av den 18 juni 2015 skulle medföra att det andra och det tredje yrkandet ska avvisas. Ett sådant argument saknar dessutom allt rättsligt stöd. Även om det skulle fastställas att beslutet av den 18 juni 2015 är accessoriskt finns det inget som hindrar att tribunalen ogiltigförklarar det beslutet och samtidigt ogillar talan i den del den avser besluten att befria sökanden från arbetsskyldighet.

166    Även den andra invändningen om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan måste således avslås.

d)      Den tredje invändningen om rättegångshinder: Beslutet av den 18 juni 2015 var av förberedande karaktär

167    Vid den muntliga förhandlingen gjorde EIB gällande att beslutet av den 18 juni 2015 var av förberedande karaktär, eftersom det antagits på begäran av Olaf med anledning av en då pågående utredning. Enligt banken hade Olaf i sin slutrapport efter utredningen kunnat rekommendera att EIB antog rättsakter mot vilka talan kan väckas. Det är enligt EIB endast i händelse av en talan om ogiltigförklaring mot sådana rättsakter som sökanden kan åberopa att beslutet av den 18 juni 2015 är rättsstridigt.

168    Sökanden har bestritt EIB:s argumentation.

169    Tribunalen konstaterar i förevarande mål att i motsats till vad EIB har påstått har Olaf inte begärt att banken skulle blockera sökandens åtkomst till hans e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar. Det framgår nämligen av ett e-postmeddelande från en av Olafs utredare daterat den 18 juni 2015 att Olaf endast begärt att banken skulle beslagta sökandens kontorsdator, hans bärbara dator och all annan elektronisk utrustning som han använde i tjänsten.

170    Bedömningen ändras inte av EIB:s argument att sökanden inte utan sin arbetsdator kunde få åtkomst till sitt e-postkonto och till bankens it-anslutningar. Argumentet förklarar nämligen på intet sätt varför det var nödvändigt att blockera sökandens åtkomst till sitt e-postkonto och EIB:s it-anslutningar för att tillgodose Olafs begäran, vilken endast avsåg sökandens kontorsdator, hans bärbara dator och all annan elektronisk utrustning som han använde i tjänsten.

171    Det har följaktligen inte visats att beslutet av den 18 juni 2015 att blockera sökandens åtkomst till sitt e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar var en del av Olafs utredningsförfarande och därför hade en förberedande karaktär inför den rapport som skulle komma att avsluta utredningen.

172    Mot denna bakgrund kan den tredje invändningen om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan inte godtas.

e)      Den fjärde invändningen om rättegångshinder: Det andra yrkandet har framställts för sent

173    Genom den fjärde invändningen om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan har EIB gjort gällande att talan har väckts för sent i den del den riktas mot beslutet av den 18 juni 2015. Det framgår av artikel 41 i personalföreskrifterna och av domstolens praxis att talan mot en rättsakt av EIB ska väckas vid unionsdomstolen inom en skälig frist. I domen av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB, C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134) tolkade domstolen begreppet skälig tidsfrist så att det avsåg en frist om tre månader från och med den angripna rättsaktens antagande. Förevarande talan väcktes dock först den 22 december 2015, det vill säga sex månader och fyra dagar efter det att beslutet av den 18 juni 2015 antogs.

174    Det är i detta avseende viktigt att betona att varken EUF-fördraget eller 2009 års personalföreskrifter innehåller några uppgifter om vilken tidsfrist för att väcka talan som är tillämplig på tvister mellan EIB och dess anställda. Avvägningen mellan, å ena sidan, den enskildes rätt till ett effektivt domstolsskydd – vilken utgör en allmän princip i unionsrätten och vilken förutsätter att den enskilde ges en tillräcklig tidsfrist för att bedöma om den rättsakt som går vederbörande emot är lagenlig och, i förekommande fall, förbereda sin talan – och, å andra sidan, kravet på rättssäkerhet som förutsätter att de rättsakter som antagits av unionens institutioner blir slutgiltiga när viss tid förflutit, kräver emellertid att talan i dessa tvister väcks vid unionsdomstolen inom en skälig tidsfrist (dom av den 9 juli 2013, Arango Jaramillo m.fl./EIB, T‑234/11 P RENV‑RX, EU:T:2013:348, punkt 30).

175    Såsom framgår av punkt 138 ovan ska bedömningen av huruvida den frist för att väcka talan som är tillämplig i en tvist mellan EIB och dess anställda är skälig inte göras med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt, utan bedömningen måste ske med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. När en av EIB:s anställda, såsom i förevarande fall, tar initiativ till ett förlikningsförfarande enligt artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter, börjar nämnda frist att löpa först när detta förfarande har avslutats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2001, De Nicola/EIB, T-7/98, T-208/98 och T-109/99, EU:T:2001:69, punkt 107). När en anställd vid EIB har valt att uttömma detta förfarande kan denne inte vara prekluderad från att väcka talan om vederbörande beslutar sig för att väcka talan vid unionsdomstolen efter det att detta förfarande avslutats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2017, Dessi/EIB, T-510/16, ej publicerad, EU:T:2017:525, punkt 32).

176    Tribunalen konstaterar, i likhet med EIB, att sökanden i förevarande fall har väckt talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 22 december 2015, det vill säga sex månader och fyra dagar efter det att beslutet av den 18 juni 2015 antogs. Det ska emellertid erinras om att innan sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 18 juni 2015 – vilket han för övrigt fick ta del av först den 10 juli 2015 – hade han framställt en begäran om förlikning den 13 juli 2015 med stöd av artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter. Det förlikningsförfarande som sökanden inledde avsåg bland annat beslutet av den 18 juni 2015. I enlighet med den rättspraxis som citeras i punkt 175 ovan började fristen för att väcka talan mot beslutet av den 18 juni 2015 således att löpa först när detta förlikningsförfarande avslutats. Eftersom bankens ordförande inte, såsom följer av punkterna 138–140 ovan, vänt sig till ordföranden för Europeiska unionens domstol för att denne skulle utse förlikningskommissionens ordförande inom en frist som inte översteg två månader räknat från utgången av den frist om en vecka som gällde för B. och M., det vill säga senast den 27 juli 2015, anser tribunalen att förlikningsförfarandet upphörde den 27 september 2015.

177    Sökanden väckte dock talan vid tribunalen den 22 december 2015, det vill säga mindre än tre månader efter det att förlikningsförfarandet hade upphört. Mot bakgrund av bland annat svårigheterna med att bestämma rättsverkningarna och beskaffenheten av beslutet av den 18 juni 2015 (se punkterna 150–152 respektive 169–171 ovan), tvistens betydelse för sökanden som anser att beslutet har kränkt hans ära, värdighet, självkänsla och goda namn och har skadat hans karriärmöjligheter inom banken liksom att sökanden under lång tid svävat i okunnighet om hur förlikningsförfarandet förflöt, kan en dylik tidsutdräkt – som för övrigt inte överstiger den frist om tre månader inom vilken banken anser att talan borde ha väckts – inte anses orimlig. Slutsatsen gör sig desto mer gällande som sökanden – under de i förevarande mål rådande omständigheterna och av processekonomiska skäl – med fog kunde yrka ogiltigförklaring av beslutet av den 18 juni 2015 och besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 inom ramen för en och samma talan.

178    Det ska vidare påpekas att även den tidsfrist inom vilken sökanden väckte sin talan vid tribunalen mot beslutet av den 18 juni 2015 är kortare än den tremånadersfrist som avses i artikel 41 i 2013 års personalföreskrifter vilka – även om de inte är tillämpliga i förevarande mål (se punkterna 129 och 130 ovan) – nämndes vid den muntliga förhandlingen.

179    Den fjärde invändningen om rättegångshinder som avses i punkt 147 ovan ska således avslås.

180    Då samtliga invändningar om rättegångshinder som EIB åberopat gentemot yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 18 juni 2015 avslagits ska yrkandet tas upp till sakprövning.

3.      Huruvida begäran om justering av talan ska avvisas

181    Sökanden har vid två tillfällen begärt att få justera sin talan.

182    Genom inlaga som inkom den 14 december 2016 begärde sökanden att hans talan även ska omfatta ogiltigförklaring av beslutet av den 6 juni 2016 att förlänga befrielsen från arbetsskyldighet samt att EIB ska förpliktas att utge ytterligare ersättning om 475 000 euro för den ideella skada som han har lidit till följd av detta beslut, jämte dröjsmålsränta.

183    Genom inlaga som inkom den 1 mars 2017 begärde sökanden att talan även ska omfatta ogiltigförklaring av beslutet av den 7 februari 2017 att förlänga befrielsen från arbetsskyldighet samt att EIB ska förpliktas att utge ytterligare ersättning om 20 000 euro per påbörjad månad från och med den 7 februari 2017 till och med dagen för beslutets ogiltigförklaring, jämte dröjsmålsränta. Ersättningen avser den ideella skada som sökanden har lidit till följd av detta beslut.

184    Först kommer det att prövas huruvida den första begäran om justering av talan ska avvisas, därefter kommer det prövas huruvida den andra begäran om justering av talan ska avvisas.

a)      Den första begäran om justering av talan

185    EIB har hävdat att den första begäran om justering av talan ska avvias, eftersom, för det första, rättegångsreglerna för personaldomstolen, vid vilken förevarande talan har väckts, inte tillät justering av ansökan, för det andra, begäran framställts för sent, och, för det tredje, villkoren i artikel 86 i tribunalens rättegångsregler i alla händelser inte är uppfyllda i förevarande fall. I detta avseende har EIB hävdat att beslutet av den 6 juni 2016 inte ersätter eller ändrar tidigare beslut om befrielse från arbetsskyldighet eller ens har samma föremål som dessa. EIB har vidare gjort gällande att tillägget av ett yrkande om ytterligare ersättning för ytterligare skador på 475 000 euro utgör en ändring av föremålet för tvisten och innebär ett missbruk av artikel 86 i rättegångsreglerna. Enligt EIB kan en begäran om ersättning med ett sådant belopp inte anses vara motiverad enbart med anledning av beslutet av den 6 juni 2016, utan utgör ett försök att i efterhand korrigera ett förbiseende i ansökan.

186    För det fjärde har EIB vid förhandlingen angett att man avstår från att göra gällande att den första justeringen av talan inte kan upptas till prövning, eftersom den inte föregåtts av en begäran om förlikning enligt artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter, vilket noterades i protokollet från förhandlingen. Tribunalen konstaterar emellertid att EIB tidigare inte hade åberopat denna grund som skäl för att avvisa den första begäran om justering av talan och att det inte bestritts att, såsom framgår av den handling som presenteras i bilaga AA.2 till den första begäran om justering av talan (en handling som EIB inte har bestritt att den kan tillåtas som bevisning) att sökanden den 5 september 2016 hänskjutit beslutet av den 6 juni 2016 till EIB:s förlikningskommitté. Mot denna bakgrund anser tribunalen att det endast är nödvändigt att pröva de tre invändningar om rättegångshinder som nämns i punkt 185 ovan.

187    I detta avseende bör det, för det första och såsom EIB har påpekat, noteras att personaldomstolens rättegångsregler inte innehåller bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i artikel 86 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilka sökanden får justera sin ansökan under förfarandets gång om det antagits nya rättsakter, för att, i förekommande fall, yrka att även dessa rättsakter ska ogiltigförklaras.

188    Det ska dock erinras om att i enlighet med artikel 3 i förordning nr 2016/1192 ska de mål som var anhängiga vid personaldomstolen den 31 augusti 2016 överföras till tribunalen, varvid tribunalen ska fortsätta att handlägga dessa mål i det skick de förelåg vid denna tidpunkt och i enlighet med sina rättegångsregler. Med tillämpning av denna bestämmelse överfördes förevarande mål, som hade anhängiggjorts vid personaldomstolen den 22 december 2015, till tribunalen den 1 september 2016 i det skick som det förelåg den 31 augusti 2016 (se punkt 92 ovan). Tribunalen måste därför fortsätta att handlägga detta mål i enlighet med sina egna rättegångsregler.

189    Den första begäran om justering av talan inkom emellertid den 14 december 2016, det vill säga efter det att förevarande mål överförts till tribunalen. Tribunalen måste därför avgöra om en sådan begäran kan tas upp till prövning på grundval av dess egna rättegångsregler och inte på grundval av personaldomstolens rättegångsregler.

190    Tribunalen avfärdar därför det första skälet till att den första begäran om justering av talan ska avvisas. Det är inte nödvändigt att fastställa huruvida sökanden kunde ha begärt att justera sin ansökan vid personaldomstolen.

191    För det andra måste det fastställas huruvida, såsom EIB har hävdat, den första begäran om justering av talan lämnades in för sent.

192    Det ska härvid understrykas att en begäran om justering av talan som ingetts med stöd av artikel 86 i rättegångsreglerna i likhet med ansökan måste väckas vid unionsdomstolarna inom en skälig tidsfrist (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 2 juli 2015, Typke/kommissionen, T-214/13, EU:C:2015:448, punkt 28). I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 175 ovan måste frågan om det rimliga i denna tidsfrist, som börjar löpa först vid den tidpunkt då förlikningsförfarandet avslutas, bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

193    I förevarande fall inlämnades den första begäran om justering av talan till tribunalens kansli den 14 december 2016, det vill säga sex månader och åtta dagar efter det att sökanden delgavs beslutet av den 6 juni 2016. Sökanden ingav dock den 5 september 2016 en begäran om förlikning enligt artikel 41 i 2009 års personalföreskrifter, det vill säga före denna begäran om justering av talan. Tidsfristen för den första begäran om justering av talan började således löpa först då det angivna förlikningsförfarandet hade avslutats. För det fall detta förfarande inte skulle ha varit avslutat innan den första begäran om justering av talan lämnades in, skulle tribunalen ha konstaterat att den första begäran om justering av talan lämnats in redan innan denna tidsfrist börjat löpa. Den första begäran om justering av talan kan då inte anses ha inkommit för sent. Av motsvarande skäl som dem som anges i punkterna 129–136 kan det således inte anses att den första begäran om justering av talan inkommit för tidigt, med hänvisning till att ett förlikningsförfarande fortfarande pågick vid den tidpunkt då denna begäran lämnades in.

194    För det fall att det förlikningsförfarande som inleddes den 5 september 2016 skulle anses ha brutit samman innan den första begäran om justering av talan lämnades in, skulle tribunalen ha konstaterat att den första begäran om justering av talan lämnats in inom en frist på mindre än tre månader och åtta dagar efter detta sammanbrott. Av motsvarande skäl som dem som anges i punkt 140 ovan kan man emellertid inte hävda att en sådan frist är oskälig, oberoende av det exakta datum från och med vilket den började löpa efter den 5 september 2015.

195    Av detta följer att det andra skälet för att den första begäran om justering av talan ska avvisas bör avfärdas, oavsett vilken av de båda hypoteserna man utgår ifrån.

196    För det tredje är det nödvändigt att fastställa huruvida, såsom EIB har hävdat, den första begäran om justering av talan strider mot kraven i artikel 86 i rättegångsreglerna. I punkt 1 i denna bestämmelse föreskrivs att ”[n]är den rättsakt som en talan om ogiltigförklaring avser har ersatts av eller har ändrats genom en annan rättsakt som rör samma sak, får sökanden justera talan för att ta hänsyn till denna nya omständighet”. Enligt rättspraxis skulle det i ett sådant fall strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det skulle även vara oskäligt om institutionen i fråga, för att bemöta den kritik mot en rättsakt som framförts i en ansökan som getts in till unionsdomstolen, skulle kunna ändra rättsakten eller ersätta den med en annan och under målets handläggning åberopa ändringen eller ersättandet för att frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse den senare rättsakten, eller att framställa ytterligare yrkanden och grunder gentemot denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T-228/02, EU:T:2006:384, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

197    I detta avseende är det viktigt att påpeka att uttrycket att en rättsakt ”ersatts av eller har ändrats genom en annan rättsakt”, i den mening som avses i artikel 86.1 i rättegångsreglerna, hänvisar till dels situationen att ett enskilt beslut, som kan var uttryckligt eller underförstått, har ersatts av ett annat beslut som har samma föremål, dels situationen att en bestämmelse i sekundärrätten förlängs, utan att den princip som där anges, och som utgör den väsentliga delen av saken i målet, ändras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 1990, Automec/kommissionen, T-64/89, EU:T:1990:42, punkt 68).

198    Beslutet av den 6 juni 2016 är dock en enskild rättsakt som förlänger den befrielse från arbetsskyldighet som föreskrivs i ett antal tidigare enskilda beslut, vilka sökanden i sin ansökan redan har yrkat ska ogiltigförklaras, nämligen besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015. I beslutet av den 6 juni 2016 hänvisas också uttryckligen till beslutet av den 16 juni 2015. I motsats till vad EIB har gjort gällande kan det därför inte anses att besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 har ett annat syfte än beslutet av den 6 juni 2016. Härav följer att den första begäran om justering av talan inte ändrar saken i målet, i den del den syftar till att beslutet av den 6 juni 2016 ska ogiltigförklaras. Nämnda begäran kan således tas upp till prövning i detta avseende.

199    I motsats till vad EIB har påstått ändrar inte den första begäran om justering av talan inte heller saken i målet, i den mån den syftar till att EIB ska åläggas att betala ett belopp på 475 000 euro som ersättning för den ideella skada som sökanden har lidit.

200    Att under pågående rättegång komplettera en talan om ogiltigförklaring som formulerats i ansökan med ett yrkande om skadestånd innebär förvisso att saken i målet ändras (dom av den 21 mars 1996, Chehab/kommissionen, T-10/95, EU:T:1996:42, punkt 66). Den första begäran om justering av talan syftar dock inte till att göra något sådant tillägg. Tvärtom syftar den, såsom sökanden uppgett vid förhandlingen, helt enkelt till att justera det belopp som yrkas för ideell skada för att ta hänsyn till att beslutet av den 6 juni 2016 antagits. Den ideella skada som sökanden har gjort gällande i den första begäran om justering av talan är av samma slag som denne yrkade ersättning för i ansökan och den följer, enligt sökandens åsikt, av förlängningen av sökandens befrielse från arbetsskyldighet, som framgår av beslutet av den 6 juni 2016. Tribunalen har dock i punkt 198 ovan slagit fast att sökanden hade rätt att justera sin talan om ogiltigförklaring, så att den även avser ogiltigförklaring av beslutet av den 6 juni 2016. Att under dessa omständigheter kräva att sökanden väcker separat talan om ersättning för den ideella skada han påstår sig ha orsakats av att hans befrielse från arbetsskyldighet förlängts genom beslutet av den 6 juni 2016, i stället för att låta honom justera sitt yrkande om ersättning för ideell skada skulle strida mot de mål avseende god rättsskipning och processekonomi som ligger till grund för artikel 86 i rättegångsreglerna. Sökanden har därför rätt att justera det yrkade beloppet för ideell skada.

201    När det gäller det yrkade beloppet, som EIB anser utgör ett missbruk av artikel 86 i rättegångsreglerna, rör denna fråga målet i sak och kan därför inte på egen hand påverka frågan huruvida den första begäran om justering av talan kan upptas till sakprövning.

202    Den första begäran om justering av talan uppfyller därför kraven i artikel 86.1 i rättegångsreglerna. Det tredje skälet för att en första begäran om justering av talan ska avvisas ska därför avfärdas.

203    Eftersom alla skäl för att avvisa den första begäran om justering av talan har avfärdats, finner tribunalen således att den första begäran om justering av talan kan upptas till prövning.

b)      Den andra begäran om justering av talan

204    EIB har gjort gällande att den andra begäran om justering av talan ska avvisas, eftersom, för det första, villkoren i artikel 86.1 i rättegångsreglerna inte är uppfyllda, i det avseendet att beslutet av den 7 februari 2017 inte ersätter eller ändrar tidigare beslut om befrielse från arbetsskyldighet samt att detta beslut inte har samma föremål som de tidigare besluten om befrielse från arbetsskyldighet, för det andra, denna begäran inte uppfyller villkoren i artikel 86.4 och 86.5 i rättegångsreglerna, som kräver att två rättsakter inges och inte en enda, för det tredje, nämnda begäran inte varit föremål för ett förlikningsförfarande och inte inlämnats inom de tillämpliga tidsfristerna och, för det fjärde, yrkandet om ytterligare ersättning på 20 000 euro per kalendermånad, från och med den 7 februari 2017, inte är tillräckligt begripligt.

205    Tribunalen avfärdar, för det första, av motsvarande skäl som dem som anförts i punkterna 196–198 ovan, den invändning om rättegångshinder som avser åsidosättande av artikel 86.1 i rättegångsreglerna. Genom beslutet av den 7 februari 2017 förlängs nämligen den befrielse från arbetsskyldighet som föreskrivs i besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 samt den 6 juni 2016. Dessa beslut måste således anses ha samma föremål. Den omständigheten att skälen för sökandens befrielse från arbetsskyldighet möjligen har ändrats till följd av beslutet av den 20 oktober 2015 – besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 anger inte längre Olafs fortsatta utredning som ett skäl för befrielsen från arbetsskyldighet – påverkar inte denna slutsats. Föremålet för dessa beslut, det vill säga sökandens befrielse från arbetsskyldighet, är nämligen fortfarande detsamma.

206    Tribunalen avfärdar, för det andra, den invändning om rättegångshinder som avser att sökanden endast har lämnat in en enda rättsakt i stället för två. I detta avseende är det viktigt att understryka att det i artikel 86.5 i rättegångsreglerna föreskrivs att inlagan om justering av talan ska åtföljas av den rättsakt som föranleder justeringen. I förevarande fall har sökanden lämnat in både en justering av talan och, i bilaga BB.1 till densamma, den rättsakt som föranleder justeringen, nämligen beslutet av den 7 februari 2017. Tvärtemot vad EIB har påstått har sökanden således ingett de båda rättsakter som avses i artikel 86.5 i rättegångsreglerna.

207    Vad, för det tredje, rör invändningen om rättegångshinder avseende att sökanden underlåtit att inleda ett förlikningsförfarande och att inge en andra begäran om justering av talan i rätt tid, konstaterar tribunalen att EIB vid förhandlingen frånfallit sitt påstående att sökanden var tvungen att inge en begäran om förlikning innan han kunde väcka talan vid tribunalen, vilket har antecknats i protokollet från förhandlingen. Tribunalen finner vidare, mot bakgrund av de omständigheter som anges i punkterna 177 och 178 ovan, vilka i tillämpliga delar kan överföras på den andra begäran om justering av talan, och särskilt målets komplexitet och de ekonomiska och ideella värden som står på spel i tvisten, att invändningen om rättegångshinder avseende att tillämpliga tidsfrister inte har följts ska avslås, eftersom sökanden lämnade in den andra begäran om justering av talan den 1 mars 2017, det vill säga mindre än en månad efter det att beslutet av den 7 februari 2017 hade antagits.

208    Vad, för det fjärde, gäller invändningen om rättegångshinder avseende att kravet på ytterligare ersättning med 20 000 euro per kalendermånad från och med den 7 februari 2017 inte är tillräckligt begripligt formulerat, bör det erinras om att inlagan om justering av talan enligt artikel 86.4 a och 86.4 b i rättegångsreglerna bland annat ska innehålla justerade yrkanden och, i förekommande fall, anpassade grunder och argument.

209    Användningen av bisatsen ”[o]m det finns skäl till det” i lydelsen av den bestämmelsen visar att inlagan om justering av talan endast behöver åtföljas av justerade grunder och argument när det visar sig nödvändigt. Om denna inlaga inte åtföljs av sådana grunder och argument, kan det inte uteslutas att sökanden underförstått men nödvändigt avsett att hänvisa till de grunder och argument som anförts i ansökan.

210    I förevarande fall har sökanden, i punkt 1 i den andra begäran om justering av talan, utöver den ersättning som redan begärts för ideell skada, yrkat ” ytterligare ersättning om 20 000 euro per påbörjad månad fr.o.m. den 7 februari 2017 t.o.m. dagen för [ogiltigförklaringen av beslutet av den 7 februari 2017] för den ideella skada som [sökanden] har lidit till följd av detta beslut jämte dröjsmålsränta”.

211    Det stämmer att denna begäran om ersättning inte åtföljs av särskilda argument i den andra begäran om justering av talan. Det framgår dock av en läsning av ansökan i sin helhet och av den andra begäran om justering av talan att sökanden avsett att hänföra sig till de argument som åberopats till stöd för yrkandet om skadestånd i ansökan. I den andra begäran om justering av talan har sökanden hävdat att beslutet av den 7 februari 2017 ”orsakat” den ”ytterligare” skada som han hävdar att han har lidit, vars belopp han precist anger. Dels ska det dock noteras att sökanden i denna begäran har hävdat att beslutet av den 7 februari 2017 är ”en förlängning” av besluten av den 16 juni och den 20 oktober 2015 samt av den 6 juni 2016. Sökanden gör gällande att beslutet av den 7 februari 2017, i likhet med besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 samt den 6 juni 2016, är ogiltigt, eftersom rätten att yttra sig åsidosatts och beslutet strider mot principen om oskuldspresumtion.

212    Dels är den skada som sökanden i den andra begäran om justering av talan påstår sig ha lidit av samma slag som den som sökanden yrkat ersättning för i ansökan och vars belopp han avsett att justera i den första begäran om justering av talan. Sökanden har preciserat att beslutet av den 7 februari 2017 har varit till skada för hans ära, hans goda namn och hans karriärmöjligheter.

213    Av ovanstående följer att den andra begäran om justering av talan, i den mån den innebär ett yrkande om ”ytterligare ersättning”, innehåller tillräckligt begripliga yrkanden som i praktiken innebär en ny justering av det belopp som i ansökan yrkats för den påstådda ideella skadan.

214    Denna invändning om rättegångshinder ska således avslås.

215    Eftersom samtliga EIB:s invändningar om rättegångshinder har avslagits, ska den andra begäran om justering av talan upptas till prövning.

D.      Prövning i sak

1.      Yrkandena om ogiltigförklaring

216    Sökanden har i sin ansökan åberopat tre grunder till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring. Den första grunden rör oegentligheter i förfarandet, den andra grunden rör uppenbara bedömningsfel och den tredje rör maktmissbruk.

217    Sökanden har i repliken ”av processekonomiska skäl” frånfallit sin andra och sin tredje grund. Han har dock begärt att tribunalen ska pröva de omständigheter som anförs i dessa grunder som en ”direkt konsekvens” av de oegentligheter i förfarandet som åberopas i den första grunden. Under förhandlingen klargjorde sökanden att han avsåg att även yrka att tribunalen, inom ramen för prövningen av den första grunden, ska beakta de omständigheter som åberopats till stöd för den andra och den tredje grunden.

218    Mot denna bakgrund kommer endast den första grunden om oegentligheter i förfarandet att prövas. I ansökan var denna grund uppdelad i fem delgrunder. Den första rör åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, den andra rör åsidosättande av sökandens rätt till försvar, i den tredje delgrunden görs gällande att EIB inte agerat opartiskt samt brustit i sin omsorgsplikt, den fjärde delgrunden rör åsidosättande av principen om oskuldspresumtion och den femte avser bristande motivering.

219    I punkt 23 i repliken har sökanden emellertid frånfallit den första grundens tredje del, som rör att EIB inte agerat opartiskt samt brustit i sin omsorgsplikt. Sökanden har vidare velat samla den första, andra, fjärde och femte delgrunden, avseende åsidosättande av principen om rättssäkerhet, rätten till försvar, principen om oskuldspresumtion och motiveringsskyldigheten till en enda grund. Tribunalen kommer därför inte att pröva den första grundens tredje del.

220    Tribunalen anser däremot att det under de särskilda omständigheter som råder i förevarande fall är lämpligt att separat, och i angiven ordning, pröva den första, andra, fjärde och femte delgrunden Den första grundens första del rörande åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen kommer således att prövas före de andra, fjärde och femte delgrunderna, om åsidosättande av rätten till försvar, principen om oskuldspresumtion och motiveringsskyldigheten. Frågorna rörande motiveringen till besluten av den 13 april och 12 maj, 16 juni och 20 oktober 2015, vilka sökanden tagit upp i sina argument rörande iakttagande av rättssäkerhetsprincipen kommer emellertid att behandlas redan i prövningen av den första grundens första del.

a)      Den första grundens första del: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

221    I den första grundens första del har sökanden gjort gällande att besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 strider mot rättssäkerhetsprincipen. Sökanden har inte utvidgat denna delgrund till att även omfatta besluten av den 18 juni 2015, den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017. I respektive begäran om justering av talan har sökanden uttryckligen angett sig ha ”valt” att endast åberopa ”oegentligheter i förfarandet” eller ”förfarandefel” som har sin grund i att rätten till försvar åsidosatts och att Olafs utredning och Olafs rapport åberopats.

222    Sökanden har anfört tre argument till stöd för den första grundens första del. För det första hävdar sökanden att besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 innehåller begrepp och uttryck vilkas räckvidd eller precisa innebörd han inte kan bedöma. Begreppen ”befrielse från arbetsskyldighet”, ”befrielse från tjänsten” och ”befrielse från aktivt arbete” (”dispensation from duty”, ”dispensation from service”, och ”release from active duties”) förekommer inte i personalföreskrifterna eller i andra rättskällor, utan är något som administrationen själv hittat på. Begreppens innebörd framgår inte heller av besluten om befrielse från arbetsskyldighet, och rättspraxis innehåller inga klargöranden i detta avseende.

223    Sökanden har, för det andra, hävdat att besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 är otydliga och oprecisa, eftersom de inte otvetydigt anger vilken inverkan sökandens befrielse från arbetsskyldighet har på hans rättigheter och skyldigheter. Rättsverkningarna av sökandens befrielse från arbetsskyldighet var varken fastställda eller uppenbara när beslutet av den 13 april 2015 antogs. EIB har endast sporadiskt och ofullständigt förklarat sin syn på vad besluten innebär, och detta i efterhand, trots att det åligger EIB att bevisa att beslutens innebörd tydligt klargjorts för sökanden i så god tid innan besluten fattades och trädde i kraft att han kunde få kännedom om deras rättsverkan i syfte att tillvarata sin rätt till försvar. Det är endast gradvist, oavsett vilka uttryck EIB använt, som det blivit uppenbart att sökandens befrielse från arbetsskyldighet knappast skiljer sig från en avstängning enligt artikel 39 i 2009 års personalsföreskrifter, vilken får vara i högst tre månader om inte den anställde står åtalad för brott medförande dödsstraff, fängelsestraff eller förlust av medborgerliga rättigheter, alltså synnerligen grov brottslighet.

224    Sökanden har, för det tredje, i sin replik, gjort gällande att på grund av att den rättsliga grunden inte anges för besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 kunde han inte få kännedom om kriterierna och villkoren för beslutens tillämpning eller bedöma lagenligheten av deras verkningar. I dessa beslut anges inte den rättsliga grunden för desamma och sökanden har inte heller i förväg underrättats därom, och detta inte ens, vilket framgår av bilaga C.18 till repliken, efter hans uttryckliga begäran därom. Den 13 mars 2015 begärde han därför ett förtydligande av den rättsliga grunden för dessa beslut, men han fick inget svar från dem han vände sig till. Den rättsliga grunden för sökandens befrielse från arbetsskyldighet meddelades honom mycket senare, i beslutet av den 16 juni 2015.

225    EIB har bestritt klagandens argument. EIB har gjort gällande att det framgår av sökandens argument att han mycket väl har förstått att han provisoriskt inte längre hade några arbetsuppgifter vid institutionen men att han bibehöll sin lön. Sökandens begäran av den 15 juni 2015 om förnyad prövning av situationen visar dessutom att han vid den tidpunkten redan hade förstått innebörden av befrielsen från arbetsskyldighet. Beslutet av den 16 juni 2015 innebar ett svar på denna begäran. I nämnda beslut preciseras att EIB beslutat att bekräfta sökandens tillfälliga befrielse från sina yrkesmässiga skyldigheter och beslutet motiveras med en liknande formulering som den som förekom redan i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015.

226    EIB har i sina svar på domstolens muntliga frågor vid förhandlingen och i sina skriftliga inlagor tillagt att, såsom framgår av beslutet av den 16 juni 2016, sökandens befrielse från arbetsskyldighet inte grundade sig på artikel 39 i 2009 års personalföreskrifter, utan på administrationens stora utrymme för eget skön när det gäller att organisera sin verksamhet samt på dess omsorgsplikt.

1)      Frågan huruvida bilaga C.18 till repliken kan tillåtas som bevisning

227    Bland de handlingar som sökanden har ingett som bilagor till repliken, till de två begäranden om justering av talan, till begäran om att det ska hållas en förhandling och till sökandens svar på åtgärderna för processledning, och som rör målet i sak (se punkt 122 ovan), är det endast bilaga C.18 som har något samband med den första grundens första del, där det görs gällande att principen om rättssäkerhet har åsidosatts. Vid prövningen av denna delgrund kommer tribunalen därför att begränsa sig till att bedöma huruvida den handling som förekommer i bilaga C.18 kan tillåtas som bevisning.

228    EIB har i sitt svar på tribunalens åtgärder för processledning gjort gällande att den handling som förekommer i bilaga C.18 upprättats innan ansökan ingavs och därför inte kan tillåtas som bevisning av motsvarande skäl som dem som anges i punkt 123 ovan.

229    Sökanden har å sin sida, som svar på tribunalens åtgärder för processledning, hävdat att bilaga C.18 ska tillåtas som bevis för att bemöta vad EIB har anfört i sitt svaromål. Sökanden menar särskilt att bilaga C.18 vederlägger EIB:s påståenden rörande mötet den 13 mars 2015. Den bilagan visar nämligen att sökanden före detta möte formellt hade begärt att få information om bland annat den rättsliga grunden för hans befrielse från arbetsskyldighet, dess rättsverkningar, om dess dag för ikraftträdande och dess varaktighet, men aldrig fick något svar därom.

230    I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 126 ovan är det nödvändigt att undersöka om den frist som anges i artikel 85.1 i rättegångsreglerna hindrar att bilaga C.18 tillåts som bevisning.

231    I förevarande fall konstaterar tribunalen att, såsom sökanden korrekt påpekat, syftet med bilaga C.18 är att bemöta de argument som anförts i svaromålet, bland annat i frågan huruvida innebörden av sökandens befrielse från arbetsskyldighet är tydlig. Sökanden har i sin replik hänvisat till denna bilaga för att visa att EIB, i motsats till vad som anges i svaromålet, låtit sökanden sväva i osäkerhet om innebörden av hans befrielse från arbetsskyldighet.

232    Följaktligen är den frist som anges i artikel 85.1 i rättegångsreglerna inte tillämplig på bilaga C.18, vilken således ska tillåtas som bevisning.

2)      Prövning av den första grundens första del

233    Det ska erinras om att principen om förutsägbarhet utgör en integrerad del av rättssäkerhetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2017, Deza/Echa, T-115/15, EU:T:2017:329, punkt 135 och där angiven rättspraxis), och att den utgör en allmän princip i unionsrätten. Denna princip syftar till att säkerställa förutsebarhet rörande de situationer och rättsliga relationer som följer av unionsrätten (se dom av den 4 maj 2016, Andres m.fl./ECB, T-129/14 P, EU:t:2016:267, punkt 35 och där angiven rättspraxis) och kräver att varje rättsakt från administrationen som medför rättsverkningar ska vara klar och precis, så att de berörda på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2016, DF/kommissionen, T‑782/14 P, EU:T:2016:29, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Detta krav gäller i än högre grad när rättsakten i fråga kan få negativa konsekvenser för de berörda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2017, Deza/Echa, T-115/15, EU:T:2017:329, punkt 135).

234    Dels medför rättssäkerhetsprincipen att varje rättsakt som är avsedd att ha rättsverkningar måste stödja sin bindande verkan på en bestämmelse i unionsrätten, vilken uttryckligen måste anges som rättslig grund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2017, Deza/Echa, T-115/15, EU:T:2017:329, punkt 135 och där angiven rättspraxis). Detta krav gäller även i förhållande till motiveringsskyldigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet, C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 55).

235    Den omständigheten att det inte hänvisats till en viss bestämmelse kan förvisso inte utgöra en väsentlig brist när den rättsliga grunden för rättsakten i fråga kan härledas från andra delar av densamma. En uttrycklig hänvisning är dock obligatorisk om de som berörs av den och unionsdomstolen annars skulle sväva i ovisshet om den exakta rättsliga grunden för denna rättsakt (dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl., C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 48).

236    Dels kräver rättssäkerhetsprincipen att konsekvenserna av rättsakten i fråga ska vara förutsägbara (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2015, Health Food Manufacturers’ Association m.fl./kommissionen, T-296/12, EU:T:2015:375, punkt 86).

237    Omfattningen av begreppet förutsebarhet beror emellertid i hög grad på den aktuella rättsaktens innehåll, det område som den berör och vem den är riktad till. I synnerhet utesluter detta begrepp inte att den berörda personen kan se sig nödsakad att anlita kvalificerade rådgivare för att bedöma, i rimlig grad under omständigheterna i fallet, vilka konsekvenser denna rättsakt kan få (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 219).

238    I det aktuella fallet noterar tribunalen, i likhet med sökanden att begreppet ”befrielse från arbetsskyldighet” inte har något uttryckligt stöd vare sig i 2009 års personalföreskrifter eller i någon annan unionsbestämmelse. Det framgår inte av handlingarna i målet att det är en vanlig eller till och med välkänd praxis vid EIB i synnerhet och hos unionens institutioner i allmänhet att tillgripa åtgärder såsom befrielse från arbetsskyldighet. Vid sammanträdena den 13 mars och den 15 juni 2015 hänvisades vidare uttryckligen till den ”speciella” karaktären av sökandens befrielse från arbetsskyldighet.

239    Varken beslutet av den 13 april 2015 eller beslutet av den 12 maj 2015 anger vilken rättslig grund som EIB anser utgöra grunden för sökandens befrielse från arbetsskyldighet. Dessa beslut är särskilt kortfattade och anger ingen rättsregel eller faktiska omständigheter som gör det möjligt för sökanden att identifiera en sådan rättslig grund. I beslutet av den 13 april 2015 har EIB nämligen endast hänvisat till ”situationen på [sökandens] arbetsplats”, till bankens generalinspektions utredning och till verksamhetens och sökandens intresse. I beslutet anges, utan ytterligare detaljer, att sökanden ”tillfälligt befrias från sina yrkesmässiga skyldigheter” och att hans rättigheter enligt personalföreskrifterna förblir oförändrade. Beslutet av den 12 maj 2015 är ännu mer kortfattat, eftersom det endast hänvisar till utredningens genomförande, sökandens och hans överordnades välbefinnande och en eventuell omplacering av sökanden.

240    Trots att det saknas en hänvisning till den rättsliga grunden för sökandens befrielse från arbetsskyldighet i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 har EIB ändå, under flera månader, underlåtit att svara på sökandens begäran om klargörande i detta avseende, och istället nöjt sig med att, via direktören för direktoratet för personal och administration, informera sökanden om att hans befrielse från arbetsskyldighet inte utgör en avstängning enligt artikel 39 i 2009 års personalföreskrifter. Det har således inte bestritts att EIB bland annat inte har besvarat ett e-postmeddelande av den 13 mars 2015, genom vilket sökanden uttryckligen begärt att EIB ”ska ange den rättsliga grunden för beslutet” om befrielse från arbetsskyldighet som EIB avsåg att anta (punkt 224 ovan). Det var först den 16 juni 2015, det vill säga efter att besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 hade upphört att gälla, och på sökandens uttryckliga begäran, som EIB hänvisade till administrationens stora utrymme för eget skön vad gäller hur den organiserar sina tjänster och till EIB:s omsorgsplikt som grund för sökandens befrielse från arbetsskyldighet.

241    Under dessa omständigheter kunde sökanden inte före den 16 juni 2015, trots sin juridiska utbildning, och till och med efter att ha inhämtat ytterliga juridisk expertis, få någon klarhet i vilken rättsliga grund som eventuellt låg till grund för besluten av den 13 april och den 12 maj 2015. Slutsatsen blir därför att EIB under lång tid har låtit sökandens sväva i osäkerhet om dessa besluts innebörd. Till följd av detta var det omöjligt för honom att entydigt förstå sina rättigheter och skyldigheter och att agera i enlighet därmed.

242    Denna slutsats gör sig än mer gällande när man beaktar att, såsom sökanden har påpekat, EIB:s tolkning av begreppet ”undantag” [”dispense”] (från arbetsskyldighet) och uttrycket ”befriad” [”libéré”] (från yrkesmässiga skyldigheter) i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 skiljer sig väsentligt från deras normala innebörd. Begreppet ”dispense” syftar i sin ordinarie mening på tillåtelse att inte göra vad som är föreskrivet. När det gäller uttrycket ”libéré” avses i dess ordinarie mening en frihet, det vill säga att inte längre vara skyldig att göra vad som är föreskrivet. I det aktuella fallet har dock EIB använt begreppet ”dispense” och uttrycket ”libéré” för att beskriva ett förbud mot att göra vad som var föreskrivet. Såsom EIB uttryckligen har medgett vid förhandlingen ”k[unde] [sökanden] inte arbeta” på grund av sin befrielse från arbetsskyldighet. Skriftväxlingen mellan sökanden och EIB visar på denna tvetydighet. När sökanden besvarade ett e-postmeddelande av tjänstekaraktär den 15 april 2015 ledde detta till exempel till en ”reprimand” från direktören för direktoratet för finansiell risk vid GD RM. Denne direktör förklarade dock inte för sökanden att han var förbjuden att arbeta, utan endast att han ”officiellt inte var i tjänst” och att han inte förväntades arbeta eller svara på sina e-postmeddelanden.

243    Härav följer att besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 åsidosätter rättssäkerhetsprincipen samt är bristfälligt motiverade, eftersom den rättsliga grund som använts inte har angetts.

244    I besluten av den 16 juni och den 20 oktober 2015 anges däremot tydligt och exakt den rättsliga grund på vilken de grundar sig eller de innehåller åtminstone uppgifter som gör det möjligt för sökanden att identifiera den på ett otvetydigt sätt.

245    I beslutet av den 16 juni 2015 anges härvid bland annat följande:

”När det gäller den begäran om förtydligande av den rättsliga grunden som dina advokater formulerat i skrivelsen av den 3 juni 2015 ber vi dig att notera att EIB, i likhet med alla andra EU-institutioner, förfogar över ett betydande utrymme för eget skön vad gäller hur den organiserar sin verksamhet och sin personal. Dessa [befogenheter] inkluderar befogenheten att besluta om en befrielse från arbetsskyldighet, i enlighet med rättspraxis, särskilt när administrationen har att hantera incidenter som inte är förenliga med den ordning och den arbetsro som måste råda inom verksamheten. EIB är skyldig att ingripa med all nödvändig energi och agera med den snabbhet och noggrannhet som krävs med hänsyn till omständigheterna i ärendet, i syfte att fastställa fakta och därefter, med full vetskap om omständigheterna, besluta om lämpliga konsekvenser därav.

[EIB] har därför, under sådana omständigheter som i det aktuella ärendet, dels vidtagit de provisoriska brådskande administrativa åtgärder som den anser nödvändiga för att återupprätta arbetsron i enlighet med kraven på god förvaltning och omsorg. Dessa åtgärder antogs av [EIB] med den vederbörliga omsorg som den ska visa när den hanterar en persons situation.

[EIB] har vidare snabbt försökt att fastställa relevanta fakta om rapporterade situationer eller anklagelser för att kunna fatta beslut om ytterligare åtgärder. Med tanke på förevarande incidenters art handlade [EIB] ärendet med särskild omsorg.

…

Denna bekräftelse på din befrielse från arbetsskyldighet grundar sig i huvudsak på följande:

a)      Betydande verksamhetsintresse, vilket kräver formella skyddsåtgärder från [EIB]:s sida för att hantera situationen på din arbetsplats där relationen mellan dig och dina överordnade blivit så outhärdlig att arbetet inte längre kan bedrivas på normalt sätt. Avdelningsarbetets återupprättande kan inte längre uppnås utan att skilja dig från dina närmast överordnade.

b)      Skyldigheten att beakta dina överordnades intresse; dessa känner sig hotade av ditt uppträdande och kan inte längre utföra sitt arbete med framgång när du är närvarande vid [EIB].

c)      Skyldigheten att ta hänsyn till dina intressen, i den meningen att administrationen har en skyldighet att inte exponera dig för de personer som du har framfört anklagelser emot.”

246    Beslutet av den 20 oktober 2015 ”bekräftar” sökandens befrielse från arbetsskyldighet, anger att frågan om den rättsliga grund som använts redan har lösts och innehåller följande förtydliganden:

”Beslutet om befrielse från arbetsskyldighetligger ligger helt inom [EIB:s administrations] befogenheter och, i synnerhet, inom ramen för de rättigheter och befogenhet som ordföranden [för EIB] har att administrera personalen [vid EIB] i egenskap av tillsättningsmyndighet i enlighet med [protokoll nr 5 om EIB:s stadga] och EIB:s arbetsordning (artikel 23.3).”

247    Enbart det faktum att besluten av den 16 juni och den 20 oktober 2015 uttryckligen anger eller gör det möjligt för sökanden att identifiera den rättsliga grund som använts är dock inte tillräckligt för att man ska kunna dra slutsatsen att besluten uppfyller rättssäkerhetsprincipens krav. Enligt den rättspraxis som anges i punkterna 233, 234 och 236 ovan hade det dessutom krävts att sökanden med tillräcklig precison kunde förstå beslutens räckvidd, särskilt vad gäller deras begränsningar i tiden, och därmed hur länge han skulle vara befriad från arbetsskyldighet. Detta krav var desto mer akut, eftersom en långvarig befrielse från arbetsskyldighet, av det slag som sökanden varit föremål för, är likvärdigt med en avstängning enligt artikel 39 i 2009 års personalföreskrifter, i det avseendet att den berövar honom möjligheten att fullgöra sina uppgifter (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 16 december 2015, DE/EMA, F-135/14, EU:F:2015:152, punkterna 39 och 40), och dessutom sannolikt också kommer att få betydande negativa konsekvenser för hans yrkesmässiga, administrativa och finansiella situation.

248    För det första kan en långvarig befrielse från arbetsskyldighet, av det slag som sökanden varit föremål för, antas påverka dennes rättigheter enligt personalföreskrifterna på ett ofördelaktigt sätt. När en anställd vid EIB, såsom sökanden, är befriad från arbetsskyldighet kan denne inte på ett ändamålsenligt sätt vara föremål för utvärdering enligt artikel 22 i 2009 års personalföreskrifter eller, på grundval av denna utvärdering, därefter befordras på grundval av artikel 23 i samma föreskrifter.

249    För det andra kan en långvarig befrielse från arbetsskyldighet, av det slag som sökanden varit föremål för, antas påverka dennes ekonomiska rättigheter på ett ofördelaktigt sätt. Så är fallet även om den berördes lön, såsom i det aktuella fallet, bibehålls hela den period denne är befriad från arbetsskyldighet. Ersättningen till en av EIB:s anställda, såsom sökanden, kan nämligen inbegripa inte bara lön, utan bland annat de årliga bonusar som avses i bilaga II till 2009 års personalföreskrifter. En långvarig befrielse från arbetsskyldighet, av det slag som sökanden varit föremål för, hindrar emellertid att hans arbete utvärderas under en lång tid (se punkt 245 ovan), vilket i praktiken innebär att han berövas möjligheten att beviljas sådana bonusar. Eftersom han i sådana fall inte längre kan befordras (se punkt 248), har han inte heller möjlighet att få den löneökning som åtföljs av en befordran enligt artikel 23 i 2009 års personalföreskrifter.

250    För det tredje innebär den omständigheten att inga arbetsuppgifter tilldelas en anställd vid EIB som i likhet med sökanden varit föremål för en långvarig befrielse från arbetsskyldighet, att vederbörande, trots att personen bibehåller sin lön, kan göra gällande att hans ideella intressen skadas (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 16 december 2015, DE/EMA, F-135/14, EU:F:2015:152, punkt 42), samt att principen om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst, enligt vilken arbetsuppgifterna för en tjänsteman eller annan anställd vid unionen inte får vara betydligt lägre än vad som motsvarar hans eller hennes lönegrad och tjänst, med hänsyn till deras art, betydelse och omfattning, skadas (dom av den 23 mars 1988, Hecq/kommissionen, 19/87, EU:C:1988:165, punkt 7, och dom av den 28 maj 1998, W/kommissionen, T-78/96 och T-170/96, EU:T:1998:112, punkt 104). I motsats till vad EIB har hävdat är denna princip inte på något sätt begränsad till beslut om omplacering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Kerstens/kommissionen, F-119/06, EU:F:2008:54, punkt 45),

251    Besluten av den 16 juni och den 20 oktober 2015 åtföljs emellertid, till skillnad från besluten av den 13 april och den 12 mars 2015, vilkas varaktighet uttryckligen begränsades till en månad, men också till skillnad från ett beslut om avstängning i enlighet med artikel 39 i 2009 års personalföreskrifter, vars längsta varaktighet är tre månader, med undantag för straffrättsliga förfaranden, inte av någon tydligt angiven tidsmässig begränsning. I dessa beslut erinras förvisso om att sökandens befrielse från arbetsskyldighet är tillfällig och att dess avslutande är avhängigt av att en framtida händelse inträffar. Tribunalen konstaterar emellertid att datumet för denna framtida händelse inte kunde fastställas med tillräcklig precision vid tidpunkten för antagandet av nämnda beslut.

252    Beslutet av den 16 juni 2015 inskränker sig nämligen till att tidsbegränsa sökandens befrielse från arbetsskyldighettill den tidpunkt då Olafs ”formella utredning” avslutas. Begreppet ”formell utredning” förekommer varken i förordning nr 883/2013 eller i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (EGT L 136, 1999, s. 1), som den upphäver. Det framgår dock av protokollet från ett möte den 15 juni 2015 att detta begrepp, i motsats till vad förefaller framgå av sökandens inlagor, inte åsyftar begreppet ”administrativ utredning” enligt definitionen i artikel 2.4 i förordning nr 883/2013, utan, rent allmänt, till förfarandet vid Olaf, som avslutas i och med att en utredningsrapport upprättas. Vid detta möte informerade direktören för direktoratet för personal och administration vid EIB nämligen sökanden om att man hade för avsikt att förlänga befrielsen från arbetsskyldighet fram till dess att Olafs rapport var tillgänglig.

253    Beslutet av den 20 oktober 2015 inskränker sig på samma sätt till att tidsbegränsa sökandens befrielse från arbetsskyldighet till den tidpunkt då Olafs ”arbete” avslutas. Begreppet ”arbete” används inte på detta sätt vare sig i förordning nr 883/2013 eller i förordning nr 1073/1999, som den har upphävt. Mot bakgrund av övervägandena i punkt 252 ovan kunde sökanden dock förstå att begreppet ”arbete”, i likhet med begreppet ”formell utredning”, rent allmänt hänvisar till förfarandet vid Olaf, vilket avslutas i och med upprättandet av en utredningsrapport.

254    I förordning nr 883/2013 föreskrivs dock ingen fast tidsfrist för upprättandet av en utredningsrapport från Olaf. I den förordningen anges endast, utan ytterligare detaljer, att en utredningsrapport från Olaf ska upprättas när den administrativa utredningen, som definieras i artikel 2.4 i den förordningen, ”avslutats”, eller ”efter” densamma. Ingen fast tidsfrist gäller heller för den administrativa utredningen. I artikel 7.8 i nämnda förordning föreskrivs nämligen att om en utredning inte kan avslutas inom tolv månader från det att den inleddes ska Olafs generaldirektör vid utgången av den tolvmånadersperioden och därefter var sjätte månad rapportera till Olafs övervakningskommitté, och ange skälen till det och de åtgärder som planeras för att skynda på utredningen.

255    De uttalanden som gjordes av direktören för direktoratet för personal och administration vid EIB vid mötet den 15 juni 2015, vars syfte var att låta sökanden yttra sig innan beslutet av den 16 juni 2015 antogs, bekräftar att det är svårt att med någon som helst precision eller säkerhet får klarhet i vilken tidsbegränsning som gäller i förhållande till slutförandet av förfarandet vid Olaf. Vid detta möte informerade direktören för direktoratet för personal och administration vid EIB nämligen sökanden om att man hade för avsikt att förlänga befrielsen från arbetsskyldighet fram till dess att Olafs rapport var tillgänglig och att man ”hoppades att detta skulle vara fallet före sommarsemestrarna, men att ingen garanti kunde ges till honom i detta avseende eftersom [EIB] inte hade någon kontroll över Olafs förfarande”.

256    Mot denna bakgrund kunde sökanden inte med tillräcklig precision fastställa det tidsmässiga tillämpningsområdet för besluten av den 16 juni och den 20 oktober 2015. Det var således omöjligt för honom att entydigt förstå sina rättigheter och skyldigheter och att agera i enlighet därmed.

257    Följaktligen åsidosätter besluten av den 16 juni och den 20 oktober 2015, i likhet med besluten av den 13 april och den 12 maj 2015, rättssäkerhetsprincipen.

258    EIB:s argument att en befrielse från arbetsskyldighet var den enda möjligheten att få till stånd ett slut på konflikten mellan sökanden och hans överordnade, med motiveringen att det inte var möjligt att omplacera honom till en annan avdelning eller ett annat organ, vederlägger inte denna slutsats. Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som EIB hävdar att man har vad gäller att organisera sin verksamhet på grundval av de uppgifter EIB anförtrotts och vad gäller den personal som står till EIB:s förfogande är nämligen inte obegränsat. Tvärtom måste detta utrymme för eget skön utövas i verksamhetens intresse och i enlighet med principen om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst (se dom av den 11 maj 2017, Z/domstolen, T-88/13 P, EU:T:2015:393, punkt 105 och där angiven rättspraxis), samt omsorgsplikten, de allmänna principerna i unionsrätten och den berördes grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017, HQ/CPVO, T-592/16, ej publicerad, EU:T:2017:897, punkterna 26 och 27, dom av den 2 maj 2007, Giraudy/kommissionen, F-23/05, EU:F:2007:75, punkt 141, och av den 9 oktober 2007, Bellantone/revisionsrätten, F-85/06, EU:F:2007:171, punkt 61). Nämnda utrymme för eget skön gav således inte administrationen möjlighet att bortse från de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen eller principen om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst för att under en lång tidsperiod skilja sökanden från hans arbete, vars längd inte kunde fastställas med precision, och med de betydande negativa konsekvenser som beskrivits i punkterna 247–250 ovan.

259    Om EIB ansåg att sökandens agerande liknade ett allvarligt skäl som kunde leda till avsked med omedelbar verkan, ankom det på EIB att genomföra ett disciplinärt förfarande mot honom och avstänga honom i enlighet med artikel 39 i 2009 års personalföreskrifter. Om EIB tvärtom ansåg, såsom EIB har hävdat vid förhandlingen, att sökandens uppträdande inte omfattades av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, men att det var otänkbart för banken att fortsätta att samarbeta med honom, ålåg det EIB att, under förutsättning att de tillämpliga reglerna följdes, säga upp hans anställningsavtal i enlighet med artikel 16 i 2009 års personalföreskrifter.

260    Talan ska således bifallas såvitt avser den första grundens första del. Tribunalen ogiltigförklarar därmed besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015.

261    Under dessa omständigheter är tribunalen i princip endast skyldig att pröva den andra, fjärde och femte delen av den första grunden i den mån de avser besluten av den 18 juni 2015, den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017. Tribunalen anser dock att det för fullständighetens skull är lämpligt att även pröva dessa delgrunder i den mån de hänför sig till besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015.

b)      Den första grundens andra del: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar

262    Sökanden har klandrat EIB för att ha åsidosatt hans rätt till försvar genom att inte bereda honom möjlighet yttra sig över beslut om att befria honom från arbetsskyldighet och beslutet av den 18 juni 2015, vilket EIB har bestritt.

263    Det ska i det avseendet erinras om att rätten att yttra sig ingår i rätten till försvar, som är en av de grundläggande rättigheterna i unionens rättsordning och är stadfäst i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB, T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 32 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 oktober 2016, ECDC/CJ, T-395/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:598, punkt 53).

264    Rätten att yttra sig är inte enbart skyddad av artiklarna 47 och 48 i stadgan, som garanterar iakttagandet av rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång i alla domstolsförfaranden, utan även av artikel 41 i stadgan, som garanterar rätten till en god förvaltning. I artikel 41.2 i stadgan föreskrivs att rätten till god förvaltning bland annat innebär rätten för var och en att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2016, ECDC/CJ, T-395/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:598, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

265    Denna rätt ska iakttas så snart administrationen avser att vidta en åtgärd gentemot en person som går denne emot, även om denna rättighet inte är föreskriven i den tillämpliga lagstiftningen. Administrationen ska enligt denna princip, i ett skriftligt eller muntligt förfarande som inletts av den behöriga myndigheten, som har bevisbördan (dom av den 6 december 2007, Marcuccio/kommissionen, C‑59/06 P, EU:C:2007:756, punkt 47), se till att mottagare av beslut som påtagligt påverkar deras intressen bereds möjlighet att yttra sig över de omständigheter som beslutet kommer att grunda sig på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB, T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkterna 33 och 34 och där angiven rättspraxis).

266    Administrationen är därmed skyldig att se till att den berörda personen får kännedom om inte bara de olika omständigheterna i fråga utan även noggrant redogöra för vilka konsekvenser dessa omständigheter kan få i samma skede som vederbörande ombeds att inkomma med sina synpunkter (dom av den 5 oktober 2016, ECDC/CJ, T-395/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:598, punkt 60). Administrationen ska se till att den berörda personen tydligt underrättas om den planerade åtgärden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2015, Pipiliagkas/kommissionen, F-96/13, EU:F:2015:29, punkt 57).

267    I motsats till vad EIB har hävdat gäller dessa krav i princip varje rättsakt som går någon emot (se punkt 265 ovan), oberoende av om den planerade åtgärden är tillfällig eller slutgiltig. Den dom av den 30 november 2009, Wenig/kommissionen (F-80/08, EU:F:2009:160) som EIB stödjer sig på vederlägger inte denna slutsats. Det framgår nämligen av nämnda dom att domstolens prövning av huruvida en avstängningsåtgärd är välgrundad endast kan vara mycket begränsad, med hänsyn till att en sådan åtgärd är av tillfällig karaktär (dom av den 30 november 2009, Wenig/kommissionen, F-80/08, EU:F:2009:160, punkt 67). Omfattningen på domstolens prövning av en sådan åtgärd kan inte bestämma omfattningen av rätten att yttra sig. Tvärtom medför det stora utrymme för skönsmässig bedömning som är en naturlig följd av den begränsade rättsliga prövningen, att det blir desto mer nödvändigt att iaktta de skyddsregler som enligt unionens rättsordning gäller för administrativa förfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2009, ETF/Landgren, T-404/06 P, EU:T:2009:313, punkt 163).

268    Det handlar bland annat om att möjliggöra för administrationen att på ett ändamålsenligt sätt beakta samtliga relevanta uppgifter och för den berörda personen att rätta till fel eller inkomma med vissa uppgifter avseende hans eller hennes personliga situation som talar för att rättsakten ska antas, inte antas eller ha ett visst innehåll (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 februari 2017, Kerstens/kommissionen, T-270/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:74, punkt 74).

269    Tribunalen erinrar emellertid om att, för att ett åsidosättande av rätten att yttra sig ska kunna leda till att en rättsakt ogiltigförklaras, måste förfarandet ha kunnat få en annan utgång om denna oegentlighet inte hade förelegat (se dom av den 6 februari 2007, Wunenburger/kommissionen, T-246/04 och T-71/05, EU:T:2007:34, punkt 149 och där angiven rättspraxis). För att styrka att så är fallet, måste sökanden förklara vilka argument eller omständigheter som skulle ha gjorts gällande om rätten till försvar hade iakttagits och, i förekommande fall, visa att dessa argument eller omständigheter hade kunnat leda till en annan utgång i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 september 2014, Georgias m.fl./rådet och kommissionen, T-168/12, EU:T:2014:781, punkt 107).

270    Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen först ska avgöra om sökanden har beretts tillfälle att yttra sig över besluten om befrielse från arbetsskyldighet och därefter om han har beretts tillfälle att yttra sig över beslutet av den 18 juni 2015.

1)      Besluten om befrielse från arbetsskyldighet

271    Sökanden menar att han inte gavs tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt försvara sina intressen och påverka beslutsprocessen innan besluten om befrielse från arbetsskyldighet fattades. Dessa beslut grundar sig endast på subjektiva värdeomdömen om bland annat sökandens personlighet och yrkesmässiga bakgrund eller på godtyckliga och subjektiva tolkningar av hans överordnades uttalanden, som till sin natur kan skifta. Utgången i förfarandet hade därför kunnat bli en annan om sökanden hade beretts tillfälle att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt. Han hade i synnerhet kunna bemöta EIB:s påstående att det var omöjligt att omplacera eller förflytta honom. Han hade även kunnat ifrågasätta riktigheten och relevansen av de omständigheter som anförts samt huruvida den rättsliga grunden var korrekt, dess tillämpning och huruvida den var relevant mot bakgrund av omständigheterna.

272    Sökanden har anfört två argument till stöd för sitt resonemang. Han har för det första gjort gällande att han inte har beretts tillfälle att yttra sig på ett ändmålsenligt sätt över de anklagelser och omständigheter som lagts till grund för flera av besluten om befrielse från arbetsskyldighet. De beskyllningar som generalinspektionen uttalade sig om i ett e-postmeddelande till Olaf den 11 mars 2015 och de anklagelser om utpressning och försök till utpressning som besluten om befrielse från arbetsskyldighet grundar sig på nämndes inte under mötena den 3 och den 13 mars respektive den 15 juni 2015. Inte heller upplystes han, innan beslutet av den 16 juni 2015 antogs, om den icke underbyggda antydan däri om att han inte kunde omplaceras till en annan avdelning utan att riskera att utsätta andra kollegor för sitt beteende. Vidare upplystes han inte, innan beslutet av den 20 oktober 2015 antogs, om de omständigheter som motiverade beslutet. Beslutet har enligt sökanden påtagligt påverkat hans intressen och ändrat villkoren för beslutet att befria honom från arbetsskyldighet, i den mån det anges att befrielsen ska gälla fram till dess att Olaf har avslutat sitt ”arbete” och inte fram till dess att dess utredning avslutats. Sökanden har till stöd för sitt påstående hänvisat till en skrivelse från Olaf från juni 2016, vilken återfinns i bilaga C.25 till repliken.

273    EIB:s påstående att sökanden hade kunnat yttra sig angående detta på mötena den 3 och den 13 mars respektive den 15 juni 2015 visar varken att han haft möjlighet att yttra sig över samtliga omständigheter som de planerade besluten grundade sig på, eller att EIB i tillräckligt god tid, på ett verkningsfullt sätt och personligen upplyst honom om samtliga skäl till dessa beslut eller om alla uppgifter i ärendet som han hade kunnat använda till sitt försvar.

274    Sökanden har i detta hänseende anfört att han inte hörts på ett ändamålsenligt sätt på mötet den 3 mars 2015. Han har bestritt att utkastet till protokoll från mötet den 3 mars 2015, vilket för övrigt aldrig färdigställdes, ger en rättvisande bild av vad som avhandlades på mötet. Sökanden har till stöd för sitt påstående hänvisat till en skriftväxling, som återfinns i bilagorna C.9 och C.10 till repliken.

275    Vidare har sökanden anfört att han inte beretts tillfälle att yttra sig över huruvida de omständigheter som anfördes på mötet den 3 mars 2015 var relevanta. Det fanns ingen konkret möjlighet för honom att förstå att de omständigheter, vars riktighet han ombads ta ställning till, kunde läggas till grund för ett beslut om befrielse från arbetsskyldighet. Vidare bestod den enda ”anklagelsen” som anfördes på mötet den 3 mars 2015 som sökanden förstod i att vissa av hans e-postmeddelanden hade varit hotfulla.

276    Dessutom framgår det av kallelsen, som återfinns i bilaga C.11 till repliken, att sökanden hade kallats till mötet den 3 mars 2015 utan angivande av syftet med mötet och med mycket kort varsel. För att på ett verkningsfullt sätt kunna yttra sig över de ”anklagelser” som kastades mot honom under detta möte och i synnerhet huruvida de utdrag ur e-postmeddelanden som lagts fram som stöd för anklagelserna var korrekta, skulle sökanden ha behövt mer tid. EIB gav honom emellertid ingen möjlighet att förklara sig vid ett senare tillfälle, antingen vid ett möte i närvaro av chefen för avdelningen RM/FRD eller genom skriftliga yttranden. Sökanden har till stöd för sitt resonemang hänvisat till e-postmeddelanden av den 4, den 5 och den 16 mars 2015, vilka återfinns i bilagorna C.12–C.14 och C.22 till repliken.

277    Sökanden har för det andra anfört att han inte beretts tillfälle att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt på mötet den 13 mars 2015. Sökanden kallades nämligen inte i tillräckligt god tid till detta möte. Inte heller upplystes han om att mötet rörde ett beslut om befrielse från arbetsskyldighet. Istället angavs som skäl för mötet att hans överordnade känt sig hotade och att personalavdelningens uppgift var att ”hantera denna spända situation” och ”undvika ytterligare försämring”. Slutligen förklarades inte för sökanden vilka omständigheter som EIB ansåg vara så relevanta att de kunde läggas till grund för det aktuella beslutet. Vad beträffar de påstådda omständigheter som diskuterades på mötet den 3 mars 2015 togs dessa över huvud taget inte upp på mötet den 13 mars 2015.

278    Mötet den 13 mars 2015 syftade dessutom inte till att höra sökanden. Mötets enda syfte var att förklara skälen till ett beslut som, såsom framgår av utkastet till beslut av den 12 mars 2015, i bilaga C.21 till repliken, hade fattats kvällen innan och vars räckvidd var oklar, men som till sist aldrig trädde i kraft då sökanden gick med på att ”frivilligt” ta ledigt. Däremot nämndes ingenting om att beslutet av den 13 april 2015 skulle antas. EIB gav heller aldrig något svar på sökandens begäran om klargöranden vad gäller den rättsliga grunden för det beslut om befrielse från arbetsskyldighet som han eventuellt skulle bli föremål för, dess rättsverkningar, datum för ikraftträdande och vilka rättssäkerhetsgarantier som gällde. Sökanden ingav till stöd för sitt resonemang en korrespondens via e-post, som återfinns i bilagorna C.16–C.20 och C.23.

279    Sökanden har slutligen anfört att han inte hördes på ett ändamålsenligt sätt på mötet den 15 juni 2015. Sökanden fick inget tillfälle på detta möte, som varade i 25 minuter och som sökanden, såsom framgår av e‑postmeddelandet i bilaga C.24 till repliken, kallats till den 12 juni 2015, att ifrågasätta det nya beslutet om befrielse från arbetsskyldighet som EIB hade för avsikt att anta. Sökanden hade nämligen inte upplysts i tillräckligt god tid om vare sig de omständigheter som låg till grund för beslutet av den 16 juni 2015, beslutets rättsverkningar, dess rättsliga grund eller andra faktorer som hade kunnat vara användbara till hans försvar. Han hade varken tid eller möjlighet att begära tillgång till dessa uppgifter innan beslutet av den 16 juni 2015 antogs. Hans begäran om att få yttra sig över de begränsade omständigheter som han underrättats om på mötet den 15 juni 2015 bemöttes aldrig.

280    För det andra har sökanden gjort gällande att han inte hördes innan besluten av den 6 juni 2016 respektive den 7 februari 2017 antogs. Han hade inte dessförinnan fått någon upplysning om vare sig att besluten antogs, deras rättsverkningar, rättsliga grund eller de omständigheter och skäl som de grundade sig på.

281    EIB har bestritt sökandens argument. Enligt EIB hördes sökanden innan besluten om befrielse från arbetsskyldighet antogs under ett flertal möten, som ägde rum den 2, den 3 och den 13 mars samt den 15 juni 2015. Sökanden hade även kunnat yttra sig skriftligen i de många skrivelser han adresserat till olika avdelningar inom EIB i syfte att ge sin ståndpunkt i fråga om befrielsen från arbetsskyldighet. EIB hade när som helst kunnat återkalla detta beslut om befrielse från arbetsskyldighet om sökanden hade övertygat banken om att den risk som beslutet grundade sig på inte längre förelåg. Sökanden har dock aldrig kunnat anföra något relevant argument i det avseendet.

282    EIB har i detta hänseende gjort gällande att det stod klart för alla, inklusive sökanden, att den konfliktsituation som avses i beslutet av den 13 april 2015 var den som han gavs tillfälle att yttra sig över på mötet den 3 mars 2015.

283    EIB har inledningsvis gjort gällande att det, med hänsyn till sökandens beteende och den rädsla han spred bland flera av sina kollegor, förelåg ett allvarligt hot mot andra personers säkerhet. Detta hot hade kunnat motivera att sökanden omedelbart befriades från sin arbetsskyldighet. EIB föredrog emellertid att vidta åtgärder för att garantera säkerheten på mötet den 3 mars 2015 så att sökanden kunde höras innan han befriades från sin arbetsskyldighet. EIB har understrukit att situationen var brådskande när mötet av den 3 mars 2015 ägde rum. Det gick därför inte enligt banken att inleda en komplex juridisk diskussion. Det räckte att kontrollera att den aktuella risken verkligen förelåg och om sökanden hade en rimlig förklaring till de omständigheter som EIB hade fått kännedom om och som huvudsakligen bestod av sökandens egna meddelanden, vilka han således både väl kände till och hade bekräftat riktigheten av.

284    Enligt EIB hade banken, i vilket fall som helst, ingen skyldighet att bereda sökanden tillfälle att yttra sig över den planerade åtgärdens rättsverkningar och rättsgrunder. Eftersom sökanden dels hade upplysts om administrationens skyldighet att garantera säkerheten på arbetsplatsen, dels tagit del av de anklagelser som riktats mot honom, förfogade han över alla de uppgifter han behövde för att förstå sammanhanget och således för att med full vetskap kunna yttra sig.

285    Det är vidare uppenbart att diskussionen på mötet den 3 mars 2015 handlade om de hot som sökanden hade riktat mot vissa av EIB:s anställda och om de åtgärder som banken övervägde att vidta för att undvika alla eventuella risker. Målsättningen med mötet stod klar eftersom direktören för direktoratet för personal och administration uttryckligen hänvisade till den eventuella nödvändigheten av att vidta åtgärder mot sökanden. Den mest uppenbara åtgärden var att tillfälligt befria honom från arbetsskyldighet, även om sökanden kanske inte visste vad direktören därefter ämnade uttala sig om. Sökanden hade dessutom förstått syftet med mötet eftersom han medgav att han insåg att mötet bland annat hade till syfte att utreda om han verkligen hade hotat sina kollegor.

286    Längden på mötet den 3 mars 2015 på ungefär en timme borde ha varit tillräcklig eftersom det rörde sig om en tillfällig åtgärd, nämligen befrielse från arbetsskyldighet, och sökanden hade möjlighet att i efterhand skriftligen komplettera sina svar. Eftersom det i rättspraxis inte föreskrivs några särskilda formkrav i fråga om utövandet att rätten till försvar saknar det dessutom betydelse om sökanden, vid detta möte, utövade denna rätt genom att svara på frågor.

287    För det andra har EIB hänvisat till mötet den 13 mars 2015, vilket möte det hänvisas till i beslutet av den 13 april 2015. Vid detta möte, som avsåg den situation som sökanden redan beretts tillfälle att yttra sig över under mötena den 2 och den 3 mars 2015 och som syftade till att höra honom med avseende på de åtgärder som följaktligen skulle vidtas, biträddes sökanden av två personer och han gick med på att i ett inledande skede ta ledigt för att lugna ned situationen om det inte var möjligt att låta honom arbeta på distans. EIB har tillagt att det, i ett senare skede, fortfarande var nödvändigt att hålla sökanden borta, bland annat med hänsyn till den fortsatta utredningen.

288    När det gäller beslutet av den 12 maj 2015 hänvisar detta till beslutet av den 13 april 2015.

289    För det tredje hade sökanden, under mötet den 15 juni 2015, kunnat uttrycka sin ståndpunkt efter det att han, den 3 juni 2015, begärt att administrationen skulle ompröva beslutet om befrielse från arbetsskyldighet. Under detta möte förklarade administrationen länge och väl hur långt Olaf hade kommit i sin utredning och sökanden medgav själv att utredningar av det här slaget ofta tog väldigt lång tid. Beslutet av den 16 juni 2016, som fattats till följd av nämnda möte, innehåller en detaljerad och nästan tre sidor lång beskrivning av den situation som föranlett administrationen att komma fram till att beslutet om att befrielsen från arbetsskyldighet skulle kvarstå.

i)      Huruvida de bevis som ingetts till stöd för den första grundens andra del kan tillåtas i den mån de avser besluten om befrielse från arbetsskyldighet

290    Bland de handlingar som sökanden har bilagt repliken, respektive begäran om justering av talan, begäran om att muntlig förhandling ska hållas och sitt svar på tribunalens åtgärder för processledning och som rör talan i sak (se ovan punkt 122), har flera anförts till stöd för den första grundens andra del, angående åsidosättande av rätten till försvar. Det rör sig om handlingarna i bilagorna C.9–C.14, C.16, C.17 och C.19–C.25 till repliken. Vad gäller handlingen i bilaga C.18, som även åberopas till stöd för förevarande grund, har denna redan förklarats vara tillåten i punkt 232 ovan. I samband med prövningen av denna delgrund kommer tribunalen således endast att ta ställning till huruvida handlingarna i bilagorna C.9–C.14, C.16, C.17 och C.19–C.25 kan tillåtas.

291    EIB har, som svar på tribunalens åtgärder för processledning, gjort gällande att bevisningen i bilagorna C.9–C.12 och C.16–C.25 härstammar från tiden innan ansökan lämnades in och därför ska avvisas av samma skäl som angetts ovan i punkt 123. Denna slutsats gäller även handlingarna i bilagorna C.13 och C.14. Sökanden har nämligen inte uppgett att han saknade tillgång till dessa handlingar innan repliken gavs in.

292    Sökanden har å sin sida, som svar på tribunalens åtgärder för processledning, anfört att bilagorna C.9–C.14, C.16, C.17 och C.19–C.25 ska tillåtas eftersom de endast har till syfte att utvidga tidigare anförd bevisning eller till att vederlägga argument som i svaromålet anförts mot den första grundens andra del och i synnerhet EIB:s påstående att sökanden hörts på ett ändamålsenligt sätt på mötet den 3 mars 2015. Sökanden har tillagt att han haft fog för att ge in delar av denna bevisning (bilagorna C.13, C.14, C.21 och C.25) i samband med repliken, eftersom han inte fick kännedom om dem förrän efter det att ansökan hade getts in.

293    Enligt den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 125 och 126 ovan ska tribunalen pröva huruvida preklusionsregeln i artikel 85.1 i rättegångsreglerna utgör hinder för att tillåta bilagorna C.9–C.14, C.16, C.17 och C.19–C.25.

294    Det ska i förevarande fall påpekas att, såsom klaganden med rätta har understrukit, bilagorna C.9–C.14, C.16, C.17 och C.19–C.25 bland annat har till syfte att vederlägga de argument som har anförts i svaromålet mot den första grundens andra del.

295    Sökanden har nämligen i repliken åberopat bilagorna C.9–C.14 och C.22 i syfte att visa att han, i motsats till vad EIB har gjort gällande i svaromålet, inte hördes på ett ändamålsenligt sätt på mötet den 3 mars 2015. Bilagorna C.9 och C.10 innehåller en skriftväxling mellan EIB och sökanden och som sökanden har åberopat i syfte att visa, bland annat, att det inte är ostridigt att utkastet till protokoll från mötet den 3 mars 2015 ger en rättvisande bild av vad som avhandlades på detta möte. Bilaga C.11 innehåller sökandens kallelse till mötet den 3 mars 2015, vilken han åberopar i syfte att visa att han inte har beretts möjlighet att förstå syftet med detta möte. Bilagorna C.12, C.13 och C.14 innehåller e-postmeddelanden som skickats den 4 respektive den 5 mars 2015, och som sökanden har åberopat för att visa att han varken beretts tid eller möjlighet att uttrycka sin ståndpunkt i de frågor som diskuterades på mötet den 3 mars 2015. Vad gäller bilaga C.22 innehåller denna ett e-postmeddelande från EIB av den 16 mars 2015, som sökanden har åberopat för att visa att EIB visste att han hade för avsikt att skriftligen vederlägga de anklagelser som riktats mot honom på mötet den 3 mars 2015.

296    För det andra stödjer sig sökanden på bilagorna C.16–C.21 och C.23 för att motbevisa EIB:s argument att han hörts på ett ändamålsenligt sätt på mötet den 13 mars 2015. Bilagorna C.16–C.20 och C.23 innehåller en skriftväxling mellan EIB och sökanden, som åberopas för att visa bland annat att han inte, vare sig före eller under mötet den 13 mars 2015, hördes angående det beslut om befrielse från arbetsskyldighet som han därefter blev föremål för, inte fick något svar på sitt försök att få till stånd en uppgörelse i godo, erhålla upplysning om den rättsliga grunden, beslutets rättsverkningar och vilket datum beslutet att befria honom från arbetsskyldighet skulle träda i kraft. Bilaga C.21 innehåller ett utkast till beslut om befrielse från arbetsskyldighet från den 12 mars 2015 som sökanden har åberopat för att visa att EIB hade beslutat att befria honom från arbetsskyldighet redan före mötet den 13 mars 2015.

297    För det tredje har sökanden åberopat bilaga C.24, som innehåller kallelsen till mötet den 15 juni 2015, för att visa att han inte fick några upplysningar om vad som skulle diskuteras på detta möte och på så sätt vederlägga EIB:s argument att han hörts på ändamålsenligt sätt under detta möte.

298    För det fjärde innehåller bilaga C.25 en skrivelse från juni 2016 i vilken Olaf upplyste sökanden om att dess utredning var avslutad. Sökanden har åberopat denna skrivelse för att visa att beslutet av den 20 oktober 2015 innebar en viktig ändring i fråga om hur länge beslutet om befrielse från arbetsskyldighet skulle bestå, en ändring som han inte dessförinnan hade upplysts om och därmed även visa att han, i motsats till vad EIB har påstått, inte har hörts angående detta.

299    Preklusionsregeln i artikel 85.1 i rättegångsreglerna är följaktligen inte tillämplig på bilagorna C.9–C.14, C.16, C.17 och C.19–C.25 och de ifrågavarande bevisen ska därför tillåtas.

ii)    Huruvida den första grundens andra del kan tas upp till prövning, till den del den avser besluten om befrielse från arbetsskyldighet

300    Det ska inledningsvis påpekas att, i den mån sökanden beklagar sig över att han inte har hörts angående de anklagelser och omständigheter som EIB lade till grund för sina beslut om befrielse från arbetsskyldighet, utgår hans argument från en felaktig premiss.

301    De omständigheter och anklagelser som sökanden hänvisar till motsvarar i stort sett de som avhandlades på mötet den 3 mars 2015 och de som avses i den utredning som generalinspektionen överlämnade till Olaf. På mötet den 3 mars 2015 diskuterades huvudsakligen ”uttalanden och situationer” som sökandens överordnade ansett vara skrämmande och hotfulla (se ovan punkt 29). Vad gäller Olafs utredning framgår det av en anteckning som Olafs generaldirektör gjort den 23 april 2015, att den grundade sig på följande anklagelser:

”Anklagelser om allvarliga tjänstefel av en anställd vid [EI]B. Den berörda personen har begärt en befordran av sina överordnade samtidigt som han genom utpressning försökt tvinga dem att bevilja en befordran genom hot om att avslöja viss information [för] pressen och rapportera om ett bedrägeri som han påstår sig ha upptäckt i en upphandling som genomförts av [EI]B.”

302    Sökandens befrielse från arbetsskyldighet grundar sig dock varken på de ”uttalanden och situationer” som diskuterades på mötet den 3 mars 2015, eller på de anklagelser om allvarliga tjänstefel som avsågs med den utredning som generalinspektionen överlämnande till Olaf. Tvärtom framgår det uttryckligen av beslutet av den 16 juni 2015 att beslutet att befria sökanden från arbetsskyldighet hade fattats både som en administrativ skyddsåtgärd gentemot sökanden och hans överordnade och som en tillfällig administrativ åtgärd så att förfarandet vid Olaf kunde förlöpa ostört.

303    Det är korrekt att EIB i beslutet av den 16 juni 2015 hänvisade till de anklagelser om allvarliga tjänstefel som avsågs med Olafs utredning. I beslutet återgav EIB emellertid dessa anklagelser enbart i syfte att beskriva omfattningen av Olafs utredning, utan att någonsin ta ställning till huruvida dessa anklagelser var sanningsenliga eller på något sätt hålla sökanden ansvarig för de omständigheter som han anklagades för. I beslutet av den 16 juni 2015 tog EIB inte heller ställning till huruvida de ”uttalanden och situationer” som avhandlades på mötet den 3 mars 2015 var sanningsenliga eller till frågan om vem som eventuellt skulle hållas ansvarig. EIB hänvisade på sin höjd, utan närmare förklaringar, till ”incidenter”, till det faktum att sökandens överordnade känt sig hotade och till ”rapporterade situationer eller anklagelser”.

304    Besluten av den 13 april, den 12 maj och den 20 oktober 2015 grundar sig på skäl som i huvudsak är identiska med dem som beslutet av den 16 juni 2015 grundar sig på och hänvisar över huvud taget inte till de påstådda omständigheterna. Under den första grundens femte delgrund, angående åsidosättande av motiveringsskyldigheten, har sökanden dessutom själv medgett att det i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 inte hänvisas till de faktiska omständigheter som var under utredning och som kunde motivera att sökanden befriades från arbetsskyldighet.

305    Vad gäller besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 återges i dessa skälet avseende nödvändigheten att skydda sökanden och hans överordnade, men skälet att se till att Olaf kan avsluta förfarandet gentemot sökanden byts ut mot att EIB måste få möjlighet att dra konsekvenserna av Olafs rapport. I likhet med besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015, fastställs inte i dessa beslut huruvida anklagelserna är korrekta och sökanden tillskrivs inte något som helst ansvar. I beslutet av den 6 juni 2016 angav EIB endast att ”[d]et framgår av Olafs rapport att anklagelserna mot [sökanden] är välgrundade”. EIB uppgav även att sökanden skulle höras så att administrationen kan besluta om vilka konsekvenser rapporten bör leda till. I beslutet av den 7 februari 2017 hänvisar inte EIB till de påstådda omständigheterna.

306    Sökanden kan således inte göra gällande att besluten om befrielse från arbetsskyldighet grundar sig på de anklagelser som avsågs med den utredning som generalinspektionen överlämnade till Olaf eller på de ”uttalanden och situationer” som diskuterades på mötet den 3 mars 2015. Härav följer att EIB inte var skyldig att höra sökanden angående dessa innan den antog besluten om att befria sökanden från arbetsskyldighet.

307    Med detta sagt ska det, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 265–268 ovan, undersökas huruvida sökanden hördes på ett ändamålsenligt sätt angående de omständigheter på vilka EIB avsåg att grunda besluten om befrielse från arbetsskyldighet.

308    Vad beträffar beslutet av den 13 april 2015, framgår det av sökandens kallelse till mötet den 3 mars 2015 att detta antogs till följd av mötet den 2 mars 2015, som uttryckligen avsåg sökandens begäran om befordran, och även avsåg situationen på sökandens enhet. På mötet den 3 mars 2015 tillade direktören för direktoratet för personal och administration att, bland de skäl som motiverade att det kallades till ett nytt möte, ingick möjligheten för sökanden att kommentera flera påstått ”skrämmande och hotfulla” uttalanden som han skulle ha gjort och vars innehåll hans överordnade hade anmält till personalavdelningen efter mötet den 2 mars 2015. Direktören för direktoratet för personal och administration förklarade förvisso även att ”personalavdelningen [var] skyldig att reagera på de påstådda uttalandena för att säkerställa en trygg arbetsmiljö”. Sökanden underrättades dock aldrig om de eventuella åtgärder som direktören hade för avsikt att vidta i det avseendet. I motsats till vad EIB har gjort gällande var det inte självklart vilken form av åtgärder det rörde sig om. Sökanden fick nämligen vid mötet den 3 mars 2015, för det första, ingen information om hur administrationen tänkte ”säkerställa en trygg arbetsmiljö”. För det andra har EIB inte förklarat hur sökanden skulle ha kunnat förstå att den avsåg att vidta en åtgärd mot honom som det inte uttryckligen hänvisas till i dessa beslut, som inte kan anses utgöra en vanligt förekommande åtgärd eller ens en åtgärd som folk känner till och som, vilket direktören för direktoratet för personal och administration själv har medgett, är av ”särskild” karaktär (se punkt 238 ovan).

309    På mötet den 3 mars 2015 underlät EIB följaktligen att ge sökanden tillräckligt detaljerade uppgifter om vilka konsekvenser de omständigheter som diskuterades vid detta möte kunde leda till. Sökanden kan därför inte anses ha hörts på ett ändamålsenligt sätt på nämnda möte.

310    Tvärtom framgår det av beslutet av den 13 april 2015, protokollet från mötet den 13 mars 2015 och av den skriftväxling mellan sökanden och administrationen som ägde rum mellan den 12 och den 16 mars 2015 att detta möte rörde ett eventuellt beslut om att befria sökanden från arbetsskyldighet och skälen för detta beslut. Den 12 mars 2015 närmare bestämt besvarade direktören för direktoratet för personal och administration ett e-postmeddelande från sökanden angående syftet med nämnda möte med att han, för det första, skulle delges ett beslut i vilket han tillfälligt befrias från arbetsskyldighet till dess att generalinspektionen och GD OCCO hade avslutat sina utredningar, för det andra, att det handlade om att skydda sökanden och hans överordnade och se till ”arbetet kunde återgå till det normala” och, för det tredje, att han skulle få ”skälen och kommande steg” förklarade för sig.

311    På mötet den 13 mars 2015 fick sökanden en detaljerad redogörelse för de grunder på vilka EIB avsåg att befria honom från arbetsskyldighet, nämligen för det första nödvändigheten av att hantera den spända situationen mellan sökanden och hans överordnade och undvika ytterligare försämring av deras relationer och, för det andra, nödvändigheten av att se till att generalinspektionen kunde avsluta sin utredning. I motsats till vad sökanden har gjort gällande ställdes han inte bara inför detta faktum utan att beredas möjlighet att yttra sig. Sökanden lyckades nämligen, genom att gå med på att ta ledigt efter mötet den 13 mars 2015, övertyga EIB om att inte omedelbart befria honom från arbetsskyldighet, vilket ledde till att utkastet till beslut av den 12 mars 2015, bifogat som bilaga C.21 till repliken, aldrig trädde i kraft. Vidare framgår det av protokollet från detta möte att sökanden yttrade sig över den eventuella befrielsen från arbetsskyldighet genom att bland annat göra gällande att ett sådant beslut måste vara proportionerligt i förhållande till de mål som eftersträvas.

312    I motsats till vad sökanden har gjort gällande fick han även tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över den rättsliga grunden för beslutet av den 13 april 2015. I två e-postmeddelanden av den 12 mars 2015 respektive den 13 mars 2015, frågade sökanden nämligen efter den rättsliga grunden för detta beslut. Sökanden gavs även möjlighet att ifrågasätta EIB:s befogenhet att anta nämnda beslut, vilket han också gjorde genom skrivelse av den 3 juni 2015, det vill säga innan han hade fått förtydliganden i det avseendet i beslutet av den 16 juni 2015 (se punkterna 244–246 ovan). Frågan huruvida EIB lät sökanden sväva i ovisshet vad gäller den exakta rättsliga grunden för beslutet av den 13 april 2015 omfattas inte av rätten till försvar utan av principerna om rättssäkerhet och motiveringsskyldighet, vilka principer tribunalen redan har prövat i punkterna 244–246 ovan.

313    Sökanden kan inte heller åberopa den sena kallelsen till mötet den 13 mars 2015 till stöd för påståendet att han inte fått yttra sig på ett ändamålsenligt sätt över beslutet av den 13 april 2015. Sökanden har nämligen kunnat begära och erhålla förtydliganden i tillräckligt god tid avseende syftet med detta möte och bli biträdd av två personalrepresentanter. Vidare har sökanden, under den månad som följde på nämnda möte och som föregick beslutet av den 13 april 2015, haft all möjlighet att skriftligen komplettera de uppgifter som han dessförinnan muntligen delgett administrationen. Den omständigheten att EIB inte, efter detta möte, upplyste sökanden om att banken ämnade befria honom från arbetsskyldighet efter avslutad ledighet vederlägger inte denna slutsats. EIB avstod nämligen inte från att befria honom från arbetsskyldighet efter nämnda möte. Såsom sökanden uttryckligen har medgett angav EIB enbart att beslutet om att befria honom från arbetsskyldighet skulle skjutas upp om han gick med på att ta ledigt.

314    Tribunalen finner således att sökanden har beretts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över beslutet av den 13 april 2015. Sökandens rätt att yttra sig innan detta beslut fattades har således inte åsidosatts.

315    Samma slutsats kan dras i fråga om beslutet av den 12 maj 2015, som grundar sig på i stort sett samma skäl som beslutet av den 13 april 2015, över vilket sökanden har fått yttra sig på ett ändamålsenligt sätt.

316    Detta gäller även beslutet av den 16 juni 2015. Innan detta beslut antogs frågade sökanden, för det första, nämligen än en gång, i ett e-postmeddelande, om den rättsliga grunden för beslutet att befria honom från arbetsskyldighet och ifrågasatte möjligheten för administrationen att göra detta utan att överskrida sina befogenheter.

317    För det andra besvarade direktören för direktoratet för personal och administration, på mötet den 15 juni 2015, sökandens begäran av den 3 juni 2015 att få komma tillbaka till arbetet, angav skälen för varför EIB avsåg att förlänga beslutet att befria honom från arbetsskyldighet och beredde honom möjlighet att yttra sig över detta. Det framgår nämligen av protokollet från detta möte att direktören för direktoratet för personal och administration erinrade om det sammanhang i vilket sökanden hade befriats från sin arbetsskyldighet, gav honom detaljerade uppgifter om Olafs utredning och om EIB:s fruktlösa ansträngningar att låta honom återgå i tjänst, påpekade för honom att det fanns planer på att förlänga denna befrielse från arbetsskyldighet fram till dess att Olafs rapport blev tillgänglig och gav honom möjlighet att yttra sig över detta.

318    Det är korrekt att sökanden, vid mötet den 15 juni 2015, uppgav dels att kallelsen av den 12 juni 2015 hade sänts alldeles för sent för att han skulle kunna biträdas av den person som han själv hade valt, dels att han noterat vad direktören för direktoratet för personal och administration sade men att han bett om att få vänta med att yttra sig till dess att han hade talat med sina rådgivare. Dessa omständigheter, även om de skulle vara korrekta, utgjorde emellertid inget hinder för sökanden att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt. Det kan nämligen konstateras att sökanden redan kände till de omständigheter som direktören talade om. Sökanden kände för det första till det sammanhang i vilket han befriats från arbetsskyldighet och att skälen till beslutet av den 16 juni 2015, som sökanden upplystes om under detta möte, inte skiljde sig i någon betydande utsträckning från de två besluten av den 13 april respektive den 12 maj 2015, i fråga om vilka sökanden hade yttrat sig över på ett ändamålsenligt sätt (se punkterna 310–315 ovan). Vidare hade sökanden upplysts om att Olafs utredning hade inletts redan den 24 april 2015. Slutligen hade frågan om sökandens eventuella återinträde i tjänst diskuterats skriftligen före mötet den 15 juni 2015, bland annat i skrivelserna av den 15 och den 28 april samt den 3 juni 2015.

319    Vidare påpekas att sökanden yttrade sig över den planerade förlängningen av beslutet om befrielse från arbetsskyldighet på mötet den 15 juni 2015, där han medgav att det förmodligen var för optimistiskt att hoppas på en snabb lösning på tvisten, eftersom det är allmänt känt att Olafs utredningar ”tar väldigt lång tid”.

320    Vad gäller påståendet att mötet den 15 juni 2015 var för kort, kan sökanden inte vinna framgång med detta argument. Det framgår nämligen inte av protokollet från detta möte att direktören för direktoratet för personal och administration och chefen för personalavdelningen hade avslutat diskussionen för tidigt eller att de hade vägrat efterkomma en begäran från sökanden om att förlänga mötet. Tvärtom framgår det av detta protokoll att direktören för direktoratet för personal och administration, i slutet av detta möte, frågade sökanden om han hade ytterligare ”kommentarer och frågor” med en uppmaning om att kontakta honom om han hade några särskilda frågor eller bekymmer med avseende på det som hade diskuterats och mer allmänt om kommande steg i processen.

321    Sökanden kan inte heller påstå att beslutet av den 20 oktober 2015 skulle vara behäftat med åsidosättande av rätten att yttra sig. För det första grundar sig nämligen detta beslut på den rättsliga grund som det hänvisas till i beslutet av den 16 juni 2015. I beslutet av den 20 oktober 2015 utvecklas visserligen det resonemang som, i detta hänseende, fördes i beslutet av den 16 juni 2015, men har absolut inte medfört någon ändring i sak. Sökanden meddelade sin ståndpunkt i det avseendet till EIB:s ordförande i en skrivelse av den 7 september 2015.

322    Beslutet av den 20 oktober 2015 stöder sig dessutom på samma två skäl som beslutet av den 16 juni 2015 stöder sig på. Dessa skäl utgörs av dels behovet av att möjliggöra för Olaf att fullfölja förfarandet avseende sökanden, dels behovet av att återskapa goda arbetsförhållanden på sökandens arbetsplats och skydda sökanden och hans överordnade genom att förhindra en upptrappning av konflikten dem emellan. Sökanden har yttrat sig på ett ändamålsenligt sätt i det avseendet. I sin skrivelse av den 7 september 2015 till EIB:s ordförande förklarade han nämligen i detalj hur han uppfattade de relevanta omständigheterna och de åtgärder som EIB hade för avsikt att vidta mot honom. Likaså yttrade han sig, i sin skrivelse av den 12 oktober 2015 till EIB:s ordförande, över skälet avseende förfarandet vid Olaf.

323    Sökandens argument att han inte beretts möjlighet att yttra sig beträffande den betydande ändring som beslutet av den 20 oktober 2015 medförde med avseende på hur länge han skulle vara befriad från arbetsskyldighet bygger på en felaktig premiss. I motsats till vad sökanden har gjort gällande ändrar inte beslutet av den 20 oktober 2015 varaktigheten av befrielsen från arbetsskyldighet. Såsom framgår av punkterna 252 och 253 ovan ska såväl beslutet av den 16 juni  som beslutet av den 20 oktober 2015 tolkas så, att sökanden ska vara befriad från arbetsskyldighet fram till dess att Olaf har avslutat sitt förfarande.

324    Däremot har sökanden fog för att påstå att han inte har fått yttra sig över besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017. Han har mycket riktigt påpekat att antagandet av dessa beslut inte har föregåtts av ett muntligt eller skriftligt förfarande i syfte att bereda sökanden möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över de omständigheter som EIB hade för avsikt att grunda sig på. Sökanden upplystes nämligen inte ens om att EIB stod i begrepp att anta dessa beslut.

325    Såsom EIB har anfört i punkt 10 i sitt yttrande över den andra begäran om justering av talan, grundar sig besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 nämligen på ett skäl som inte finns med i de tidigare besluten om befrielse från arbetsskyldighet. Vad gäller dessa beslut, som fattades efter Olafs rapport, har skälet att se till att Olaf kan avsluta sitt förfarande gentemot sökanden bytts ut mot det skälet att EIB måste beredas möjlighet att dra konsekvenserna av Olafs rapport.

326    Vidare ska det konstateras att det faktum att det i besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 har införts det nya skäl, som anges ovan i punkt 325, innebär en betydande ändring av varaktigheten på sökandens befrielse från arbetsskyldighet. Beslutet av den 6 juni 2016, som fattats efter det att Olaf hade avslutat sin utredning och efter upprättandet av Olafs rapport, ”bekräftar” beslutet att befria sökanden från arbetsskyldighet fram till dess att personalavdelningen ”undersökt verkningarna av de omständigheter som konstaterats” i denna rapport. Vad beträffar beslutet av den 7 februari 2017 anges endast i detta att EIB ”noggrant ska studera Olafs rekommendationer och utvärdera resultatet i [nämnda] rapport … , med beaktande av [sökandens] kommentarer avseende rapporten innan den bestämmer hur den eventuellt ska gå vidare”. Till skillnad från detta anges i besluten av den 16 juni och den 20 oktober 2015 att sökanden ska vara befriad från arbetsskyldighet fram till dess att förfarandet vid Olaf har avslutats. I beslutet av den 16 juni 2015 anges sålunda uttryckligen att sökandens befrielse från arbetsskyldighet var ”direkt kopplad till att den formella utredning” som Olaf gjorde ”blev klar” och att EIB hade gjort Olaf uppmärksam på ”vikten av att avsluta ärendet snabbt” för att ”begränsa den tid som sökanden var befriad från arbetsskyldighet”.

327    Slutligen ska det konstateras att, även om det andra skälet som besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 grundar sig på inte i sig skiljer sig i någon betydande omfattning från det andra skälet för beslutet av den 20 oktober 2015, över vilket sökanden har yttrat sig (se punkt 322 ovan) på ett ändamålsenligt sätt, borde EIB ändå ha berett sökanden möjlighet att på nytt yttra sig i det avseendet. För det första åberopade EIB nämligen, i beslutet av den 6 juni 2016, en ny omständighet till stöd för detta skäl. EIB ”bekräftade” på så sätt beslutet att befria sökanden från arbetsskyldighet på grundval av ”huvudsakligen … behovet av att se till att förhållandet mellan [sökanden] och [hans] chefer, som är sådant att det är svårt att få arbetet på avdelningen att fungera normalt igen, inte på nytt försämrades, mot bakgrund av resultaten av Olafs [undersökning]”. Sökanden meddelades dock inte dessa resultat förrän den 18 mars 2016, det vill säga nästa fem månader efter det att beslutet av den 20 oktober 2015 hade antagits. Sökanden har således inte beretts tillfälle att i tid yttra sig över betydelsen av dessa resultat för bibehållandet av befrielsen från arbetsskyldighet.

328    Vidare och i vilket fall som helst, mot bakgrund av karaktären på beslutet att befria sökanden från arbetsskyldighet och de betydande negativa konsekvenser detta fått för hans yrkesmässiga, administrativa och ekonomiska situation (se punkterna 247–250 ovan) ålåg det EIB att bereda sökanden möjlighet att yttra sig över huruvida det mot bakgrund av hur situationen utvecklats och trots att en längre tid förflutit sedan beslutet av den 20 oktober 2015 antogs fortfarande var nödvändigt att låta beslutet om befrielse från arbetsskyldighet bestå för att skydda sökanden och hans överordnade.

329    Härav följer att EIB, genom att anta besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 utan att dessförinnan bereda sökanden möjlighet att yttra sig över dem, har åsidosatt rätten att yttra sig.

330    Det framgår av handlingarna i målet att om sökanden hade beretts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig innan besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 antogs skulle han, såsom han har gjort gällande i samband med respektive begäran om justering av talan, ha kunnat ifrågasätta riktigheten av och relevansen av de två skälen för dessa beslut och därmed även ifrågasätta grunden för dessa beslut. Han skulle även ha kunnat göra gällande att beslutet att befria honom från arbetsskyldighet var en disciplinåtgärd alternativt godtycklig åtgärd och på så sätt visa att en ny förlängning av detta beslut inte var möjlig. Av detta följer att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat, om den rättsstridighet som konstaterats i punkt 329 ovan inte hade ägt rum.

331    Mot bakgrund av det ovan anförda och då EIB inte har åberopat någon särskild omständighet eller krav på skyndsamhet som hade kunnat motivera att sökanden, undantagsvis, inte skulle beredas möjlighet att yttra sig, konstateras att talan ska vinna bifall på den första grundens andra del i den mån den rör besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017. Dessa beslut ska således ogiltigförklaras.

2)      Beslutet av den 18 juni 2015

332    Sökanden har gjort gällande att han inte fick någon upplysning om vare sig omständigheterna eller de rättsliga grunderna för beslutet av den 18 juni 2015 innan det antogs. Han underrättades inte ens om att det fanns planer på att fatta detta beslut. Han fick därför aldrig någon möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt bevaka sina intressen innan nämnda beslut antogs, och han fick heller aldrig möjlighet att påverka beslutsförfarandet. Det är inte uteslutet att han kunde ha påverkat beslutet om han getts möjlighet att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt.

333    EIB har bestritt sökandens argument.

334    Det ska konstateras att beslutet av den 18 juni 2015 har en betydande negativ inverkan på sökandens intressen. Detta beslut innebar nämligen att sökanden inte längre fick åtkomst till sin e-post och bankens it-anslutning, att han ströks ur organisationsschemat på EIB:s intranät och till att han inte längre fick sina lönebesked.

335    Under dessa omständigheter ska det kontrolleras huruvida sökanden har beretts tillfälle att yttra sig över de omständigheter som EIB lade till grund för beslutet av den 18 juni 2015.

336    EIB har i förevarande fall varken visat eller ens påstått att den inlett något muntligt eller skriftligt förfarande i syfte att bereda sökanden möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över de omständigheter som EIB hade för avsikt att lägga till grund för beslutet av den 18 juni 2015. Tvärtom underlät EIB att, innan detta beslut antogs, upplysa sökanden om såväl de olika omständigheter som var aktuella som vilka konsekvenser de kunde leda till. Det var nämligen först efter det att nämnda beslut hade antagits, efter ett möte med en av bankens tekniker, som sökanden fick reda på att det faktum att han inte längre hade åtkomst till EIB:s it-anslutning och sin e-post berodde på att administrationen hade fattat ett beslut om detta. Och inte förrän flera dagar senare, den 10 juli 2015, och på sökandens uttryckliga begäran, upplyste EIB honom om skälen för detta beslut. Och inte ens vid detta tillfälle beredde EIB honom möjlighet att yttra sig.

337    Härav följer att EIB inte har berett sökanden tillfälle att yttra sig över de omständigheter som EIB lade till grund för beslutet av den 18 juni 2015. Eftersom EIB inte har åberopat någon särskild omständighet eller krav på skyndsamhet som hade kunnat motivera att sökanden, undantagsvis, inte skulle beredas tillfälle att yttra sig, konstateras att sökandens rätt att yttra sig har åsidosatts.

338    Om sökanden hade hörts innan beslutet av den 18 juni 2015 antogs skulle han bland annat ha kunnat göra gällande, såsom han gjort i ansökan och under förhandlingen, att detta beslut inte kunde grunda sig på Olafs begäran att, för att säkra bevisningen, beslagta sökandens kontorsdator, hans bärbara dator och all annan elektronisk utrustning som han använde i tjänsten. Till den del detta argument innebär ett ifrågasättande av grunden för beslutet av den 18 juni 2015 ska det konstateras att beslutet hade kunnat få ett annat innehåll eller inte skulle ha fattats, om den rättsstridighet som avses i punkt 337 ovan inte hade ägt rum.

339    Talan ska således vinna bifall på den första grundens andra del i den mån den rör beslutet av den 18 juni 2015. Beslutet av den 18 juni 2015 ska därför ogiltigförklaras.

c)      Den första grundens fjärde delgrund: Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion

340    Sökanden har klandrat EIB för att ha åsidosatt principen om oskuldspresumtion genom att anta besluten om befrielse från arbetsskyldighet och beslutet av den 18 juni 2015. Dessa beslut skulle ha kunnat ha ett annat innehåll om EIB inte hade åsidosatt denna princip. Sökanden har anfört två punkter till stöd för sin argumentation.

341    Sökanden har för det första hävdat att EIB har grundat sitt beslut av den 16 juni 2015 på anklagelser vilkas sanningshalt inte var fastställd, eftersom de var föremål för en pågående utredning och att dessa anklagelser även låg till grund för besluten av den 13 april, den 12 maj, den 18 juni och den 20 oktober 2015. Detta framgår enligt sökanden bland annat av skrivelsen från EIB:s ordförande av den 5 september 2016, som utgör bilaga C.15 till repliken. Det är särskilt tvivelaktigt att beslutet av den 16 juni 2015 grundar sig på ett uttalande från generalinspektionen, vars interna utredare med ansvar för sökandens ärende bevisligen var partisk.

342    EIB hade redan från utredningens början bestämt sig för att sökanden var skyldig till anklagelserna mot honom. Sökanden har till stöd för sin argumentation åberopat uttalanden från den internutredare vid generalsinspektionen med ansvar för sökandens ärende och direktören för direktoratet för personal och administration, vilka påstås ha gjorts i april 2015.

343    Sökanden har i repliken även åberopat ett e-postmeddelande av den 11 mars 2015 till Olaf, i vilket generalinspektionen tydligt utpekar honom som skyldig till utpressning och försök till utpressning, trots att sanningshalten i denna slutsats inte blivit utredd och sökanden inte hade fått yttra sig över detta. Sökanden har i repliken hänvisat till en e-postväxling, vilken bifogats som bilaga C.1, av vilken det framgår att direktören för direktoratet för personal och administration sedan den 2 mars 2015 uppgett att sökanden blivit allt mer hotfull gentemot sina överordnade, vilka fruktade för sin säkerhet.

344    Sökanden har för det andra i huvudsak kritiserat EIB för att ha stött sig på Olafs rättsstridiga utredning och Olafs rapport, vilken är lika rättsstridig, för att grunda, eller i vart fall motivera, besluten om befrielse från arbetsskyldighet. Det var omöjligt för EIB att i samband med upprättandet av besluten om befrielse från arbetsskyldighet bortse från att en utredning dessförinnan hade inletts av generalinspektionen, som senare överlämnades till Olaf. Sökanden har till stöd för sin argumentation åberopat domen av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl. (T-261/09 P, EU:T:2010:215, punkt 63). Enligt sökanden framgår det av den domen att denna omständighet utgör en rättsstridighet som kan motivera att dessa beslut ogiltigförklaras.

345    Sökanden anser att det finns tre skäl till varför Olafs utredning och Olafs rapport är rättsstridiga. Det första skälet är att Olafs utredning grundade sig på en oriktig rättslig grund.

346    Det andra skälet är att beslutet att inleda Olafs utredning var grundat på felaktiga uppgifter och ogrundade anklagelser som EIB översänt till Olaf utan att låta sökanden yttra sig. Sökanden har till stöd för detta argument åberopat mötesprotokoll upprättade av Olaf i bilaga BB.3 och BB.4 till den andra begäran om justering av talan.

347    Det tredje skälet är att Olafs utredning är behäftad med allvarliga oegentligheter. Enligt sökanden har Olaf aldrig träffat eller frågat ut honom. Han kände inte till de omständigheter som legat till grund för Olafs slutsatser och han har aldrig blivit informerad om den bevisning som ligger till grund för anklagelserna mot honom. Det framgår enligt sökanden av skrivelserna och e-postmeddelandena i bilagorna C.6 och C.27 till repliken och bilaga XX.3 till sökandens svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd att han inte har fått något svar på sin begäran att få dessa uppgifter utlämnade och att han inte ens har fått tillgång till Olafs rapport i sin helhet. De delar av rapporten som sökanden har kunnat ta del bekräftar emellertid enligt honom att Olaf grundade sina slutsatser på anklagelser som sökanden saknade kännedom om och som han inte hade haft möjlighet att yttra sig över.

348    EIB har bestritt sökandens argumentation.

1)      Frågan huruvida den bevisning som åberopats till stöd för den första grundens fjärde delgrund kan tillåtas

349    Flera av de handlingar avseende målet i sak (se punkt 122 ovan) som sökanden har bifogat repliken, den första och den andra begäran om justering av talan, begäran om muntlig förhandling samt sitt svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd, har lagts fram till stöd för den första grundens fjärde delgrund, vilken avser ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion. Det är fråga om handlingarna i bilagorna C.1, C.6, C.15 och C.27 till repliken, bilagorna BB.2–BB.4 till den andra begäran om justering av talan och bilaga XX.3 i sökandens svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd. Tribunalen har i punkt 299 ovan redan funnit att handlingarna i bilagorna C.13 och C.14, vilka också åberopats till stöd för förevarande delgrund, kan tillåtas som bevisning. I samband med prövningen av denna delgrund kommer tribunalen således endast att bedöma huruvida handlingarna i bilagorna C.1, C.6. C.15, C.27, BB.2–BB.4 och XX.3 kan tillåtas som bevisning.

350    EIB har i sitt svar på de frågor som tribunalen ställt som en processledningsåtgärd gjort gällande att bevisningen i bilagorna C.1, C.6 och C.27 förelåg före ingivandet av ansökan och därför måste avvisas av motsvarande skäl som dem som angetts i punkt 123 ovan. EIB har däremot inte bestritt att bilagorna C.15, BB.2–BB.4 och XX.3. kan tillåtas som bevisning.

351    Sökanden har i sitt svar på de frågor som tribunalen har ställt som en processledningsåtgärd anfört att de aktuella bilagorna ska tillåtas som motbevisning eller som bevisning som utvidgar uppgifter som tidigare åberopats (C.1, C.6, C.15, BB.3, BB.4 och XX.3) eller på grund av att dröjsmålet med att lägga fram dem var motiverat, eftersom sökanden inte fått tillgång till dem förrän efter ingivandet av repliken (bilagorna C.1, C.15, C.27 och BB.2–BB.4). När det gäller i synnerhet bilaga XX.3 har sökanden tillagt att han kunde ha lagt fram den i samband med repliken, men anser att den trots detta ska tillåtas som bevisning med hänsyn till dess ”mycket stora betydelse”.

352    I enlighet med den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 126 ovan ska det prövas huruvida den preklusionsregel som är föreskriven i artikel 85.1 i rättegångsreglerna utgör hinder för att bilagorna C.1, C.6, C.15, BB.2–B.4 samt XX.3 ska kunna godkännas som bevisning.

353    Tribunalen delar sökandens bedömning att bilagorna C.1, C.6, C.15, C.27 samt BB.2–BB.4 syftar till att bland annat vederlägga de argument som anförts i svaromålet angående den första grundens fjärde delgrund.

354    Sökanden har nämligen åberopat bilagorna C.1 och C.15 för att vederlägga EIB:s argument att besluten om befrielse från arbetsskyldighet inte föregriper frågan om sökandens skuld eller ansvar. Bilaga C.1 innehåller e-postmeddelanden som påstås visa att direktören för direktoratet för personal och administration från den 2 mars 2015 har presenterat de påstådda omständigheterna som styrkta för att kunna vidta förberedande åtgärder inför sökandens befrielse från arbetsskyldighet. Bilaga C.15 innehåller en skrivelse från EIB:s ordförande av den 5 september 2016 av vilken det påstås framgå att, i motsats till vad EIB har hävdat, de omständigheter som var föremål för generalinspektionens utredning utgjorde grunden för sökandens befrielse från arbetsskyldighet. Bilaga C.6 innehåller en skrivelse från sökanden till EIB:s ordförande. Denna skrivelse har åberopats för att visa att EIB i svaromålet felaktigt har kvalificerat en rekommendation från Olaf som ”Olafs rapport”.

355    Detsamma gäller bilagorna BB.3 och BB.4, som innehåller protokoll från intervjuer som utförts av Olaf vilka, såsom framgår av bilaga BB.2, endast har kommunicerats med sökanden efter ingivandet av repliken och den första begäran om justering av talan och de skulle därför inte ha kunnat ges in som bilagor till dessa inlagor.

356    Sökanden har däremot inte gjort gällande att preklusionsregeln i artikel 85.1 i rättegångsreglerna inte skulle vara tillämplig på bilaga C.27. Det ska således prövas huruvida bilaga C.27 kan tillåtas som bevisning enligt artikel 85.2 i rättegångsreglerna, i vilken det föreskrivs att parterna även i samband med repliken och dupliken får ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

357    Till skillnad från vad EIB har påstått har den e-postväxling som ingår i bilaga C.27 skett efter ingivandet av ansökan. Det finns således godtagbara skäl till varför denna inlaga inte har getts in tidigare.

358    Av detta följer att bilagorna C.1, C.6, C.15, C.27, BB.3 och BB.4 ska tillåtas som bevisning.

359    Sökanden har själv medgett att han skulle ha kunnat lägga fram bilaga XX.3. i samband med repliken, men ”försummade att göra detta”. Under dessa omständigheter kan sökanden inte med framgång göra gällande att preklusionsregeln i artikel 85.1 i rättegångsreglerna inte är tillämplig. Detsamma gäller för artikel 85.3 i rättegångsreglerna enligt vilken parterna undantagsvis får ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare. Den påstått ”mycket stora betydelse” som bilaga XX.3 har för prövningen i sak av det aktuella målet påverkar inte denna slutsats. Bilaga XX.3 kan således inte tillåtas som bevisning.

2)      Prövning i sak av den första grundens fjärde delgrund

360    Tribunalen erinrar om att principen om oskuldspresumtion i artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och i artikel 48.1 i stadgan är en grundläggande rättighet som ger enskilda rättigheter vilkas efterlevnad säkerställs av unionsdomstolen (dom av den 4 oktober 2006, Tillack/kommissionen, T-193/04, EU:T:2006:292, punkt 121). Enligt oskuldspresumtionen ska en person som är anklagad för en överträdelse betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld blivit lagligen fastställd.

361    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som sökandens båda argument ska prövas. Det första argumentet avser att EIB grundat sig på anklagelser som var föremål för en pågående utredning. Det andra argumentet avser att EIB grundat sig på en rättsstridig utredning från Olaf och på en rättsstridig rapport från Olaf.

i)      Det första argumentet: EIB har grundat sig på anklagelser som var föremål för en pågående utredning

362    Såsom det erinrats om i punkterna 300–305 ovan, är besluten om befrielse från arbetsskyldighet inte grundade på påståenden som var föremål för den utredning som generalinspektionen hade överlämnat till Olaf. Såvitt sökanden har lagt EIB till last att ha åsidosatt principen om oskuldspresumtion genom att grunda besluten om befrielse från arbetsskyldighet på dessa påståenden, utgår han således från en felaktig premiss.

363    I motsats till vad sökanden har hävdat, påverkar inte skrivelsen från EIB:s ordförande av den 5 september 2016 denna slutsats. EIB:s ordförande har inte i denna skrivelse medgett att de anklagelser som var föremål för den utredning som generalinspektionen överlämnade till Olaf ”låg till grund” för sökandens befrielse från arbetsskyldighet, utan ordföranden angav endast att EIB inte tagit slutgiltig ställning till sökandens ansvar med avseende på de händelser och det uppträdande som hade föranlett befrielsen från arbetsskyldighet.

364    Samma slutsats gäller för beslutet av den 18 juni 2015. Det framgår nämligen av EIB:s skrivelse av den 10 juli 2015 att detta beslut grundar sig på ett enda skäl, vilket förvisso är oriktigt, men är distinkt från de anklagelser som var föremål för den utredning som generalinspektionen överlämnat till Olaf.

365    Eftersom besluten om befrielse från arbetsskyldighet och beslutet av den 18 juni 2015 inte grundade sig på de påståenden som var föremål för den utredning som generalinspektionen överlämnat till Olaf åsidosätter dessa beslut inte principen om oskuldspresumtion på grund av att den utredare vid generalinspektionen som var ansvarig för sökandens ärende innan det överlämnades till Olaf och direktören för direktoratet för personal och administration tagit ställning till dessa påståenden,

366    Av detta följer att besluten om befrielse från arbetsskyldighet och beslutet av den 18 juni 2015 inte på något sätt föregriper frågan om sökandens skuld eller ansvar. Sökanden kan således inte vinna framgång med det första argumentet.

ii)    Det andra argumentet: EIB har grundat sig på en rättsstridig utredning från Olaf och på en rättsstridig rapport från Olaf

367    Tribunalen erinrar om att handläggningsfel och åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, vilka påstås häfta vid en utredningsrapport från Olaf, endast kan angripas till stöd för en talan riktad mot en tidigare rättsakt mot vilken talan kan väckas, såvitt felen eller åsidosättandet påverkat nämnda rättsakts innehåll. De kan inte angripas fristående och i avsaknad av en sådan rättsakt (se dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T-309/03, EU:T:2006:110, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

368    Denna slutsats gäller i än högre grad beträffande beslutet att inleda Olafs internutredning och de olika handläggningsbesluten under denna utredning, inbegripet Olafs påstådda vägran att underrätta den berörda personen om vissa åtgärder avseende utredningen och att låta den berörda personen försvara sig under utredningen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 december 2003, Gómez-Reino/kommissionen, T-215/02, EU:T:2003:352, punkterna 50 och 55).

369    I förevarande fall ska det erinras om att sökanden har yrkat att besluten om befrielse från arbetsskyldighet ska ogiltigförklaras. Dessa beslut grundar sig inte på påståenden som var föremål för den utredning som generalinspektionen överlämnat till Olaf (se punkterna 300–305 ovan). Sökanden har emellertid nöjt sig med att till stöd för förevarande argument åberopa oegentligheter som påstås häfta vid Olafs rapport, beslutet att inleda Olafs utredning samt olika handläggningsåtgärder avseende denna utredning. Sökanden har emellertid inte visat, eller än mindre vid något tillfälle förklarat, på vilket sätt som dessa oegentligheter trots detta skulle ha kunnat påverka beslutens innehåll. Sökanden kan följaktligen inte genom de framställda yrkandena om ogiltigförklaring angripa Olafs rapport, beslutet att inleda Olafs utredning och de olika oegentligheter som påstås häfta vid handläggningen av denna utredning.

370    I motsats till vad sökanden har gjort gällande påverkar inte domen av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl. (T-261/09 P, EU:T:2010:215) denna slutsats. Tribunalen fann tvärtom i den domen att en rättsakt som ingår i en av Olaf genomförd utredning, nämligen ett beslut enligt artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 att överlämna uppgifter till nationella rättsliga myndigheter, inte medförde några bindande rättsverkningar beträffande de berörda personernas karriär eller materiella situation och rättsakten i fråga gick dem därför inte emot (dom av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl., T-261/09 P, EU:T:2010:215, punkterna 62–64).

371    Det är riktigt att tribunalen – i samband med prövningen av huruvida en sådan rättsakt utgör en rättsakt som går någon emot – fann att det eventuella beaktandet vid bedömningen av en tjänsteman av det faktum att vissa uppgifter överlämnats till nationella myndigheter utgör en rättsstridighet som kan motivera ogiltigförklaringen av sökandens karriärutvecklingsrapport (dom av den 20 maj 2010, kommissionen/Violetti m.fl., T-261/09 P, EU:T:2010:215, punkt 63). Det fallet skiljer sig emellertid på väsentliga punkter från förevarande fall. I förevarande mål är det nämligen inte fråga om att i en karriärutvecklingsrapport beakta ett beslut enligt artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999 att överlämna uppgifter till nationella rättsliga myndigheter. I förevarande mål är det tvärtom fråga om rättsakter genom vilka en institution avser att säkerställa ett smidigt genomförande av en Olaf-utredning, dock utan att ta ställning till de omständigheter som utredningen avser eller beakta följderna av dem.

372    Sökanden kan således inte vinna framgång med sitt andra argument och talan kan därför inte vinna bifall såvitt avser den första grundens fjärde delgrund i dess helhet.

d)      Den första grundens femte delgrund: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

373    Sökanden har hävdat att motiveringsskyldigheten har åsidosatts i besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni, den 18 juni och den 20 oktober 2015. Sökanden har inte utsträckt denna delgrund till att omfatta besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 (se punkt 221 ovan).

374    Tribunalen understryker i detta avseende att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, vilken det erinras om i artikel 41.2 c i stadgan, är en grundläggande princip i unionsrätten (beslut av den 24 april 2017, Dreimane/kommissionen, T-618/16, ej publicerat, EU:T:2017:293, punkt 36) som syftar till att dels ge den berörda personen tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma huruvida det finns fog för den rättsakt som går personen emot och för att kunna bedöma lämpligheten av att angripa rättsaktens lagenlighet, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att utföra sin prövning (se dom av den 23 september 2004, Hectors/parlamentet, C‑150/03 P, EU:C:2004:555, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

375    Bedömningen av ett besluts motivering sker inte enbart utifrån beslutets lydelse, utan även det sammanhang som beslutet ingår i och samtliga rättsregler på det aktuella området. Ett besluts motivering är således tillräcklig när den tillkommit i ett sammanhang som den berörda personen känner till och som gör det möjligt för vederbörande att förstå innebörden av den vidtagna åtgärden (se dom av den 1 april 2004, N/kommissionen, T-198/02, EU:T:2004:101, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

376    Det finns emellertid anledning att erinra om att motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se dom av den 1 mars 2017, Silvan/kommissionen, T-698/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:131, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

377    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det först ska avgöras huruvida motiveringen i besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 är tillräcklig och därefter huruvida motiveringen i beslutet av den 18 juni 2015 är tillräcklig.

1)      Besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015

378    Sökanden har hävdat att EIB:s motivering i besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015 inte är tillräcklig.

379    För det första har administrationen i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 varken redogjort för de faktiska omständigheter med samband till den pågående utredningen, vilka kan motivera en befrielse från arbetsskyldighet, eller förklarat på vilket sätt arbetsrelationerna mellan chefen för avdelningen RM/FRD och sökanden var så pass outhärdliga att de kunde berättiga till en sådan åtgärd. Enligt sökanden försämrades arbetsrelationen endast på grund av de anklagelser som chefen för avdelningen RM/FRD hade framfört mot honom. Sökanden upplyste administrationen om detta vid mötet den 3 mars 2015.

380    För det andra tas det enligt sökanden i beslutet av den 16 juni 2015 ställning till riktigheten av två anklagelser mot honom. Det är dels fråga om sökandens påstådda utpressning av chefen för avdelningen RM/FRD, dels att det inte fanns någon rätt för sökanden att i egenskap av visselblåsare vara skyddad från repressalier. Eftersom beslutet av den 16 juni 2015 var otillräckligt motiverat, kunde tribunalen enligt sökanden varken kontrollera de åberopade omständigheternas materiella riktighet eller huruvida administrationens bedömning var uppenbart oriktig eller huruvida det förekommit maktmissbruk.

381    För det tredje har EIB i beslutet av den 20 oktober 2015 enligt sökanden inte redogjort för varför befrielsen från arbetsskyldighet blev förlängd efter den 21 augusti 2015, trots att Olaf bevisligen hade avslutat sin utredning, Detta borde enligt lydelsen i beslutet av den 16 juni 2015 ha medfört att denna åtgärd upphörde.

382    EIB har bestritt sökandens argumentation.

383    Sökanden kan inte vinna framgång med något av sina argument. För det första kan dessa argument inte visa att motiveringsskyldigheten blivit åsidosatt i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015. I beslutet av den 13 april 2015 erinras det om att det vid mötet den 13 mars 2015 hade överenskommits att sökanden skulle ta ledigt i syfte att ”lugna ner situationen mellan [honom] och [hans] överordnade” i avvaktan på generalinspektionens utredning. Det preciseras att även om situationen på sökandens arbetsplats delvis har lugnat ned sig, har det inte gått att helt komma till rätta med situationen på grund av den fortgående utredningen. Det tilläggs att sökanden i ett e-postmeddelande av den 13 mars 2015 till EIB:s personalavdelning preciserat hur viktigt det är för honom att den nuvarande situationen inte får någon inverkan på hans rykte och hans karriär och att EIB, med beaktande av dessa omständigheter och verksamhetens intresse, beslutat att bevilja honom befrielse från arbetsskyldighet under en månad från och med den 13 april 2015. När det gäller beslutet av den 12 maj 2015 anges det att EIB beslutat att förlänga befrielsen från arbetsskyldighet med en månad med hänvisning till den fortgående utredningen. I samma beslut anges att förlängningen av sökandens befrielse från arbetsskyldighet kan förnyas i verksamhetens intresse och i syfte att skydda sökandens och hans överordnades välbefinnande till dess att behöriga myndigheter har slutfört sin utredning.

384    Det är riktigt att det i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 varken lämnas några preciseringar beträffande hur pass försämrade relationerna är mellan sökanden och chefen för avdelningen RM/FRD eller räknar upp de omständigheter som har samband med den pågående utredningen. Tribunalen konstaterar emellertid att det vid mötet den 13 mars 2015, till vilket det uttryckligen hänvisas i beslutet av den 13 april 2015, hade förklarats för sökanden att hans överordnade kände sig hotade av honom och att man var överens om ”det akuta behovet av att lugna ner situationen och att så snart som möjligt ha en period under vilken känslorna får lägga sig”. Under dessa omständigheter finner tribunalen i enlighet med den rättspraxis till vilken det hänvisats i punkt 375 ovan att sökanden – med hänsyn till lydelsen i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 och det sammanhang i vilket de ingick – hade fullständig möjlighet att förstå varför EIB ansåg att relationerna mellan sökanden och hans överordnade hade försämrats till den grad att detta berättigade att sökanden avlägsnades.

385    När det gäller de omständigheter som har samband med den pågående utredningen, erinrar tribunalen om att det framgår av punkterna 300–305 och 362–365 ovan att dessa omständigheter inte ligger till grund för besluten om befrielse från arbetsskyldighet. EIB kan därför inte klandras för att inte ha angett dessa omständigheter i ett eller flera av dessa beslut.

386    I beslutet av den 16 juni 2015 har EIB för det första inte på något sätt tagit ställning till sanningshalten i anklagelserna om utpressning mot sökanden (se punkt 303 ovan).

387    För det andra saknar sökanden fog för att hävda att EIB åsidosatte motiveringsskyldigheten genom att ta ställning till sanningshalten av en ”anklagelse” angående det skydd som han skulle kunna åtnjuta som visselblåsare. Det är nämligen inte här fråga om en anklagelse vars sanningshalt kan styrkas eller inte, utan en fråga om en rättslig bedömning.

388    Tribunalen konstaterar att EIB i beslutet av den 16 juni 2015 visserligen fann att det inte var troligt att sökanden kunde åtnjuta skydd som visselblåsare. EIB angav emellertid att denna bedömning följde av att sökandens fall enligt Olaf ”inte uppfyllde kraven i bestämmelserna” om visselblåsare i tjänsteföreskrifterna och av att generalinspektionen hade bekräftat att sökanden vid ett första påseende inte uppfyllde de krav som uppställs i EIB:s visselblåsarpolicy. I beslutet av den 16 juni 2015 preciseras att Olafs bedömning grundade sig på den omständigheten att ”att [sökandens] uppgiftslämnande skulle kunna vara behäftat med allvarliga oegentligheter och präglat av en avsaknad av god tro och personligt intresse av resultatet”. Av detta följer att i motsats till vad sökanden har hävdat, är beslutets motivering i denna del tillräcklig för att tribunalen ska kunna utföra sin prövning.

389    Sökandens argument att EIB i beslutet av den 20 oktober 2015 underlåtit att förklara varför befrielsen från arbetsskyldighet blev förlängd efter den 21 augusti 2015, trots att Olaf hade avslutat sin utredning, utgår från den felaktiga premissen att befrielsen från arbetsskyldighet var beroende av genomförandet av Olafs administrativa utredning (se punkterna 252, 253 och 323 ovan).

390    Mot bakgrund av punkterna 383–389 ovan, men med förbehåll för slutsatsen i punkt 243 ovan, går det således inte att dra slutsatsen att motiveringsskyldigheten åsidosatts i besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015. Talan kan således inte vinna bifall, såvitt den avser den första grundens femte delgrund i den utsträckning som den delgrunden avser ovannämnda beslut.

2)      Beslutet av den 18 juni 2015

391    Sökanden har klandrat EIB för att ha lämnat en felaktig motivering i beslutet av den 18 juni 2015 genom att ange att det var följden av en begäran med denna innebörd från Olaf. Enligt sökanden tycks Olaf inte ha tillställt EIB någon sådan begäran.

392    Sökanden har tillagt att den rättsakt genom vilken det beslutades att inte längre skicka honom hans lönebesked och att stryka hans namn från organisationsschemat på EIB:s intranät aldrig har meddelats honom och fullständigt saknar motivering.

393    EIB har bestritt sökandens argumentation.

394    Beträffande strykningen av sökandens namn från organisationsschemat på EIB:s intranät och EIB:s underlåtenhet att skicka honom hans lönebesked, räcker det i det aktuella fallet att erinra om att dessa åtgärder endast är en automatisk följd av beslutet av den 18 juni 2015, vilket sökanden själv har medgett i repliken (se punkterna 147–149).

395    Tribunalen konstaterar efter detta påpekande att sökanden inte har åberopat att motiveringsskyldigheten åsidosatts i beslutet av den 18 juni 2015. Sökanden söker istället, genom att åberopa att beslutets motivering är felaktig, att angripa beslutets materiella riktighet, vilket han i enlighet med den rättspraxis till vilken det hänvisats i punkt 376 endast kan göra i samband med en grund avseende beslutets materiella lagenlighet. I repliken har sökanden emellertid förklarat att han inte angriper beslutets materiella riktighet.

396    Mot bakgrund av det anförda är det inte visat att motiveringen i beslutet av den 18 juni 2015 är bristfällig.

397    Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens femte delgrund i sin helhet.

2.      Yrkandena om skadestånd

398    Sökanden har yrkat att EIB ska förpliktas att utge ersättning för den materiella och ideella skada som han har lidit som en följd av besluten om befrielse från arbetsskyldighet samt beslutet av den 18 juni 2015. Han har i ansökan uppskattat den ideella skadan till 950 000 euro, men har inte preciserat den materiella skadans belopp. Han anser dock att sistnämnda skada är ”betydande”. I repliken har sökanden angett att det ankommer på tribunalen att avgöra ”skäligheten av skadeståndets storlek … ex aequo et bono”. Sökanden har i den första begäran om justering av talan ökat den yrkade ersättningen för materiell skada med 475 000 euro. Han har i den andra begäran om justering av talan ökat ersättningen för denna skada till 20 000 euro per kalendermånad räknat från och med den 7 februari 2017.

399    EIB har yrkat att skadeståndsyrkandena ska avvisas och att de i vart fall ska ogillas som ogrundade.

a)      De invändningar om rättegångshinder som framställts av EIB

400    EIB har gjort gällande att skadeståndsyrkandena ska avvisas eftersom sökanden för det första inte har följt ett korrekt administrativt förfarande, och för det andra eftersom han inte på ett begripligt sätt förklarat förekomsten av ett tjänstefel som är fristående från den rättsstridighet som åberopats i samband med grunderna om ogiltigförklaring.

401    Sökanden har bestritt EIB:s argumentation.

402    Beträffande den invändning om rättegångshinder som grundar sig på sökandens underlåtenhet att följa ett korrekt administrativt förfarande, erinrar tribunalen om att enligt den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 132 ovan är det administrativa förfarande som föreskrivs i 41 i 2009 års personalföreskrifter endast vägledande och det kan därför inte utgöra ett villkor för upptagande till sakprövning av sådana skadeståndsyrkanden som dem sökanden har framställt inom ramen för förevarande talan.

403    Beträffande den invändning om rättegångshinder som grundar sig på att sökanden inte på ett begripligt sätt förklarat förekomsten av ett tjänstefel som är fristående från den rättsstridighet som åberopats i samband med grunderna om ogiltigförklaring, påpekar tribunalen att talan om ogiltigförklaring och skadeståndstalan utgör fristående rättsmedel och att det står den berörda personen fritt att antingen välja det ena eller det andra rättsmedlet eller att välja båda rättsmedlen (dom av den 22 oktober 1975 i mål 9/75, Meyer-Burckhardt/kommissionen, EU:C:1975:131, punkt 11). I synnerhet när det finns ett direkt samband mellan en talan om ogiltigförklaring och en skadeståndstalan kan sistnämnda talan tas upp till prövning såsom accessorisk till talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 1998, W/kommissionen, T-78/96 och T-170/96, EU:T:1998:112, punkt 157). Detta är särskilt fallet när, såsom i det aktuella fallet, de rättsstridigheter som sökanden har åberopat till stöd för sina skadeståndsyrkanden ingår bland de rättsstridigheter som sökanden har åberopat i samband med sina yrkanden om ogiltigförklaring. Sökanden kan därför inte kritiseras för att inte, i samband med talans upptagande till sakprövning, ha åberopat förekomsten av ett tjänstefel som är fristående från de rättsstridigheter som har åberopats till stöd för yrkandena om ogiltigförklaring och än mindre för att ha underlåtit att lämna en begriplig förklaring i detta hänseende.

404    De båda invändningarna om rättegångshinder som avses i punkt 400 ovan ska därför avslås.

b)      Prövning i sak av skadeståndsyrkandena

405    Enligt fast rättspraxis krävs det för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last ska vara rättsstridigt, skadan ska vara verklig och det ska föreligga ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (dom av den 1 juni 1994, kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 42, och dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 52). Dessa villkor är kumulativa, och det räcker att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas (dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 14).

406    Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen i ett första skede kommer att pröva yrkandena om ersättning för den materiella skada som sökanden påstår sig ha lidit, för att därefter pröva yrkandena om ersättning för den ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit. Tribunalen kommer i ett tredje skede att, om det visar sig nödvändigt, pröva sökandens yrkanden om att det ska utgå dröjsmålsränta på det utdömda skadeståndet.

1)      Yrkandena om ersättning för den materiella skada som sökanden påstår sig ha lidit

407    Sökanden har i huvudsak hävdat att han under en längre tid hindrats från att arbeta till följd av besluten om befrielse från arbetsskyldighet. Han har som en konsekvens härav gått miste om rätten att få sina prestationer utvärderade under åren 2015, 2016 och 2017 och har därför förlorat möjligheten till befordran, löneökningar och bonusbetalningar. Eftersom det är omöjligt att bedöma hur länge befrielsen från arbetsskyldighet kommer att fortgå, går det enligt sökanden endast att konstatera att den materiella skadan som han lidit är ”betydande”.

408    Sökanden har i repliken tillagt att denna skada inte är materiell. Det är nämligen omöjligt att känna till hur hans prestationer skulle ha varit under den tid då han varit befriad från arbetsskyldighet. Sökanden anser dock, mot bakgrund av hans tidigare prestationer, att det är troligt att han skulle ha presterat ”väl”.

409    Den aktuella skadan har enligt sökanden dessutom förvärrats på grund av att den bortre tidsgränsen för befrielsen från arbetsskyldighet flera gånger ändrats eller omtolkats och i slutändan aldrig tillämpats. Befrielsen från arbetsskyldighet har fortgått även efter det att skäl som låg till grund för åtgärden, nämligen Olafs utredning, inte längre förelåg.

410    EIB har bestritt sökandens argumentation. Enligt EIB innebär det faktum att sökanden bibehållit sin lön att materiella skador till följd av besluten om befrielse från arbetsskyldighet är uteslutna. Den åberopade skadan, bestående i berövandet av möjligheten att bli befordrad, är enligt EIB alltför spekulativ för att kunna tas i beaktande.

411    I förevarande fall anser tribunalen att det först är lämpligt att kontrollera huruvida villkoret avseende den påstådda skadan är uppfyllt.

412    Det ska härvidlag erinras om att den skada som det yrkas ersättning för ska vara verklig och säker, men ska även kunna uppskattas. Det är sökanden som har bevisbördan för att den skada som denne påstår sig ha lidit föreligger och för omfattningen av denna (se dom av den 26 oktober 2011, Dufour/ECB, T-436/09, EU:T:2011:634, punkt 192 och där angiven rättspraxis).

413    I det föreliggande fallet konstaterar tribunalen inledningsvis att den skada som sökanden har åberopat inte följer av förlusten av en rättighet att vissa gynnsamma möjligheter beträffande beviljandet av bonus, befordran eller löneökningar inträffar, utan av bortfallet av chansen att dessa möjligheter uppkommer. Denna skada ska således bedömas som bortfallet av en chans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 1998, rådet/de Nil och Impens, C‑259/96 P, EU:C:1998:224, punkt 28, och dom av den 10 november 2010, harmoniseringsbyrån/Simões Dos Santos, T-260/09 P, EU:T:2010:461, punkterna 104–107). I motsats till vad sökanden har gjort gällande är en sådan skada materiell (dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T-10/02, EU:T:2006:148, punkterna 55 och 56).

414    För att fastställa omfattningen av en skada av detta slag ska i princip skillnaden bestämmas mellan den lön som sökanden skulle ha haft för det fall att hans chanser till befordran och bonus hade infallit och den lön som han faktiskt uppburit. På detta belopp ska det därefter i förekommande fall tillämpas en koefficient som avspeglar möjligheterna att dessa chanser skulle infalla (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T-10/02, EU:T:2006:148, punkterna 58 och 119).

415    Sökanden har dock underlåtit att ange såväl den lön som han uppbär som den lön han skulle ha haft om hans chanser att bli befordrad och få bonus hade infallit. Sökanden har även underlåtit att ange uppgifter som gör det möjligt att bedöma vilka utsikter han hade att dessa chanser skulle infalla. Sökanden har som mest vid förhandlingen lagt fram den lönetabell som gäller för EIB:s personal från och med den 1 januari 2017. Sökanden har inte heller uppskattat beloppet av den materiella skada som han yrkar ersättning för, utan har enbart kvalificerat denna skada som ”betydande”.

416    Det är riktigt att det under speciella omständigheter, som bland annat rör svårigheter att beloppsmässigt uppskatta den påstådda skadan, inte är nödvändigt att i ansökan precisera den påstådda skadans exakta omfattning och att beloppsmässigt bestämma den yrkade ersättningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den du 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen, C‑460/09 P, EU:C:2013:111, punkt 104 och där angiven rättspraxis). Det ankommer trots detta på sökanden att i ansökan visa, eller åtminstone åberopa, förekomsten av sådana omständigheter (se dom av den 8 februari 2001, Ferrandi/kommissionen, T-183/98, EU:T:2001:46, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

417    I det föreliggande fallet har sökanden förvisso angett att det inte har kunnat göras någon uppskattning av den påstådda materiella skadans storlek. Enligt sökanden är det i synnerhet omöjligt att känna till hur länge hans befrielse från arbetsskyldighet kommer att fortgå och att veta hur han skulle ha presterat om han inte hade varit befriad från arbetsskyldighet. Sådana omständigheter är emellertid inte av sådan beskaffenhet att de hindrade honom från att ange den lön som han uppbar och göra en uppskattning, eller åtminstone en ungefärlig uppskattning, av den lön som han skulle ha haft om hans chanser att bli befordrad och få bonus hade infallit.

418    Av detta följer att det är uppenbart att sökandens inlagor inte innehåller de uppgifter som krävs för att förebringa bevisning om den påstådda materiella skadans omfattning.

419    Sökanden har inte förbehållit sig rätten att senare precisera den aktuella skadans omfattning genom att yrka att tribunalen meddelar mellandom (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 februari 2009, IMS/kommissionen, T-346/06, ej publicerat, EU:T:2009:38, punkt 37), och tribunalen finner därför att det villkor för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, vilket består i förekomsten av en verklig och säker skada, inte är uppfyllt i förevarande fall. Yrkandena om ersättning för den materiella skada som sökanden påstår sig ha lidit ska därför ogillas som uppenbart ogrundade.

420    Mot bakgrund av det anförda tillägger tribunalen att det under alla omständigheter är uppenbart att yrkandena om ersättning för den materiella skada som sökanden påstår sig ha lidit ska avvisas, eftersom de strider mot de krav som följer av såväl artikel 76 i rättegångsreglerna som artikel 50 i personaldomstolens rättegångsregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2004, Hectors/parlamentet, C‑150/03 P, EU:C:2004:555, punkt 62, och beslut av den 18 oktober 2006, Staelen/parlamentet, T-32/05, ej publicerat, EU:T:2006:328, punkterna 60 och 61).

2)      Yrkandena om skadestånd för den ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit

421    Sökanden anser att han till följd av besluten om befrielse från arbetsskyldighet samt beslutet av den 18 juni 2015 har lidit en ideell skada som inte kan gottgöras på ett adekvat och tillräckligt sätt enbart genom en ogiltigförklaring av besluten. Detta har bestritts av EIB.

422    I det föreliggande fallet anser tribunalen att det är lämpligt att inleda prövningen med villkoret avseende rättsstridigheten av det agerande som läggs svarandeinstitutionen till last.

i)      Rättsstridigheten av besluten om befrielse från arbetsskyldighet och beslutet av den 18 juni 2015

423    Enligt fast rättspraxis som äger motsvarande tillämpning på tvister mellan EIB och dess anställda lyder tvister mellan unionen och dess anställda, oavsett vilka anställningsvillkor som gäller för dessa anställda, under särskilda regler som avviker från dem som reglerar unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF. En tjänsteman eller annan unionsanställd är, till skillnad från andra enskilda som agerar enligt sistnämnda bestämmelser, knuten till den institution eller den byrå där han eller hon arbetar enligt ett anställningsförhållande som innebär att det finns en balans mellan ömsesidiga särskilda rättigheter och skyldigheter, vilken återspeglas av institutionens omsorgsplikt gentemot den berörda personen. Denna balans syftar främst till att bevara en förtroendefull relation mellan institutionerna och deras anställda för att garantera medborgarna att institutionernas uppdrag av allmänintresse genomförs på ett framgångsrikt sätt. Av detta följer att när unionen agerar som arbetsgivare är den underkastad ett strängare skadeståndsansvar, vilket tar sig uttryck i en skyldighet att ersätta skador som orsakas dess personal till följd av rättsstridigheter som unionen begått i egenskap av arbetsgivare (dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T-143/09 P, EU:T:2010:531, punkt 46, och dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Nanopoulos, T-308/10 P, EU:T:2012:370, punkt 103) och inte enbart en skyldighet att ersätta skador till följd av tillräckligt klara överträdelser av rättsregler som syftar till att ge enskilda rättigheter, vilket är vad som gäller i mål där talan väckts med stöd av artikel 268 och artikel 340 andra stycket FEUF.

424    I förevarande fall konstaterar tribunalen att sökanden bland annat har tillskrivit den ideella skada som han har yrkat ersättning för de åsidosättanden av rättssäkerhetsprincipen, motiveringsskyldigheten och rätten att yttra sig som tribunalen har slagit fast i samband med prövningen av yrkandena om ogiltigförklaring. Av detta följer att det första villkoret för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, avseende rättsstridigheten av det agerande som läggs svarandeinstitutionen till last, är uppfyllt i förevarande fall.

425    Under dessa omständigheter ska det prövas huruvida de rättsstridigheter som häftar vid besluten om befrielse från arbetsskyldighet och beslutet av den 18 juni 2015 har orsakat sökanden skada.

ii)    Den påstådda ideella skadan och förekomsten av ett orsakssamband

426    Sökanden har åberopat en ideell skada av tre slag. Sökanden har för det första hävdat att, trots att besluten om befrielse från arbetsskyldighet är interimistiska, vilar besluten med nödvändighet på påståenden om att han begått allvarliga tjänstefel, och kan medföra allvarliga konsekvenser för honom både på det personliga och på det yrkesmässiga planet. Dessa anklagelser samt beslutet av den 18 juni 2015 har kränkt sökandens ära, värdighet, självkänsla eller goda namn inom EIB, på arbetsmarknaden och i hans privatliv och har skadat hans karriärmöjligheter inom EIB.

427    Sökanden har i repliken preciserat att hans långa och oförklarade frånvaro och plötsliga försvinnande från e-postservern och organisationsschemat på EIB:s intranät har lett till ett stort antal för honom synnerligen besvärande spekulationer. Han har således varit tvungen att dementera rykten att skulle ha blivit ”avskedad” och att han skulle vara frånvarande för att avtjäna fängelsestraff.

428    Sökanden har för det andra hävdat att EIB inte kan förneka sökandens känslor av orättvisa och frustration som väckts av att han har fört ett administrativt förfarande och därefter varit tvungen att föra ett domstolsförfarande för att få sina rättigheter erkända. Denna skada går att sluta sig till redan på den grunden att EIB har agerat rättsstridigt.

429    Sökanden har för det tredje hävdat att rättstridigheternas beskaffenhet, nämligen EIB:s kränkning av hans grundläggande rättigheter enligt artiklarna 41.1, 41.2.a, 41.2.c och 48.1 i stadgan och de omständigheter under vilka rättsstridigheterna begåtts, skapat allvarlig osäkerhet och oro för honom.

430    Sökanden har i repliken tillagt att den obestämda varaktigheten av befrielsen från arbetsskyldighet samt det faktum att tidsbegränsningen av befrielsen från arbetsskyldighet ständigt ändrats har vållat honom ”berättigade känslor av frustration”. Sökanden har vidare understrukit att den systematiska kränkningen av hans grundläggande rättigheter, bland annat rätten till försvar och rätten till en god förvaltning, samt övriga påstådda handläggningsfel var ägnade att möjliggöra för EIB att dölja de uppenbart oriktiga bedömningar som låg till grund för besluten om befrielse från arbetsskyldighet och beslutet av den 18 juni 2015 och det missbruk av EIB:s utrymme för skönsmässiga bedömningar som dessa beslut gav uttryck för.

431    EIB har bestritt sökandens argumentation. EIB har för det första påpekat att sökanden inte förefaller göra gällande att beslutet av den 18 juni 2015 är särskiljbart vid bedömningen av ett eventuellt skadestånd. Sökanden har nämligen inte kunnat visa på vilket sätt detta beslut skulle ha orsakat en annan skada än den som han tillskriver besluten om befrielse från arbetsskyldighet. I vilket fall som helst var dessa beslut enligt EIB rättfärdigade.

432    Enligt EIB är den påstådda skadan på sökandens anseende – om en sådan skada föreligger, vilket inte visats – enbart den oundvikliga konsekvensen av hans befrielse från arbetsskyldighet. Befrielsen från arbetsskyldighet är emellertid rättfärdigad enligt EIB.

433    Enligt rättspraxis kan unionen endast hållas ansvarig för skador som på ett tillräckligt direkt sätt följer av den berörda institutionens rättsstridiga agerande (se dom av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen, T-401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874, punkt 67 och där angiven rättspraxis). Det ankommer i synnerhet på sökanden att visa att den påstådda skadan inte skulle ha inträffat om vållandet inte hade förelegat och att vållandet är den avgörande orsaken till den inträffade skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen, T-149/96, EU:T:1998:228, punkterna 116–121). Detta är bland annat fallet när skadan är den oundvikliga och omedelbara konsekvensen av vållandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 1999, New Europe Consulting och Brown/kommissionen, T-231/97, EU:T:1999:146, punkt 59).

434    Tribunalen konstaterar att sökanden i det föreliggande fallet inte har förmått visa att besluten om befrielse från arbetsskyldighet skulle ha kunnat kränka hans ära, värdighet, självkänsla eller goda namn samt skulle ha kunnat skada hans karriärmöjligheter inom EIB. I motsats till vad sökanden har hävdat är dessa beslut nämligen inte grundade på de påståenden som var föremål för den utredning som generalinspektionen överlämnat till Olaf. Såsom tribunalen konstaterat i punkterna 300–305 och 362–366 ovan, framgår det av nämnda beslut att de utgår från en strävan att lugna ned spänningar som var skadliga för verksamheten och att underlätta genomförandet av den utredning som generalinspektionen överlämnat till Olaf.

435    Beträffande de känslor av orättvisa och frustration som påstås ha orsakats av att sökanden varit tvungen att föra ett administrativt förfarande och därefter ett domstolsförfarande, erinrar tribunalen om att det följer av rättspraxis att det faktum att den skada som sökanden påstår sig ha lidit är av ideellt slag inte kan kasta om sökandens bevisbörda avseende förekomsten och omfattningen av skadan. Såsom framgår av punkt 433 ovan ådrar sig unionen nämligen endast skadeståndsansvar om sökanden har lyckats visa att den skada som vederbörande lidit är verklig (dom av den 29 april 2015, CC/parlamentet, T-457/13 P, EU:T:2015:240, punkt 49). I förevarande fall har sökanden emellertid inte lagt fram någon bevisning till styrkande av att den skada är verklig som han påstår sig ha lidit till följd av att han behövt föra ett administrativt förfarande och därefter varit tvungen att föra ett domstolsförfarande för att få sina rättigheter erkända. Av detta följer att sökanden inte kan erhålla ersättning på denna grund.

436    Den osäkerhet och oro som sökanden lidit av samt den frustration som han känt är däremot den oundvikliga och omedelbara konsekvensen av rättsakter, såsom besluten om befrielse från arbetsskyldighet, vilka kan ha betydande ogynnsamma rättsliga och ekonomiska konsekvenser för den som de är riktade till. I två av dessa beslut har rätten att yttra sig blivit åsidosatt (se punkterna 324–331 ovan). I fyra av besluten finns antingen inte den rättsliga grunden för beslutet angiven eller så saknar besluten en preciserat angiven giltighetstid (se punkterna 238–257 ovan).

437    Tribunalen finner således att sökanden lidit en ideell skada till följd av den osäkerhet och oro som han under lång tid försatts i, och senare bibehållits i, genom besluten om befrielse från arbetsskyldighet samt till följd av den frustration som dessa beslut har orsakat.

438    Tribunalen erinrar emellertid om att en ogiltigförklaring av en rättsakt som är behäftad med en rättsstridighet i sig kan utgöra en adekvat och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som rättsakten kan ha orsakat. Detta kan dock inte vara fallet när sökanden har visat att han eller hon har lidit en ideell skada som är avskild från den rättsstridighet som ligger till grund för ogiltigförklaringen och som inte fullständigt kan gottgöras genom ogiltigförklaringen (dom av den 16 maj 2017, CW/parlamentet, T-742/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2017:338, punkt 64, och dom av den 14 september 2017, Bodson m.fl./EIB, T-504/16 och T‑505/16, EU:T:2017:603, punkt 77). Det kan särskilt förhålla sig så, när den rättsakt som är behäftad med en rättsstridighet innehåller ett omdöme om den berörda personens förmåga eller uppträdande som är uttryckligen negativt och som är ägnat att såra personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen, C‑343/87, EU:C:1990:49, punkterna 27 och 28, och dom av den 13 december 2005, Cwik/kommissionen, T-155/03, T-157/03 och T-331/03, EU:T:2005:447, punkterna 205 och 206) eller när den rättsstridighet som beivras är särskilt allvarlig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2004, Ferrer de Moncada/kommissionen, T-16/03, EU:T:2004:283, punkt 68).

439    Sökanden har i det föreliggande fallet gjort gällande att besluten om befrielse från arbetsskyldighet med nödvändighet vilar på påståenden om att han begått allvarliga tjänstefel. För det första har sökanden varken visat eller ens påstått att dessa beslut verkligen innehåller omdömen om hans förmåga eller uppträdande som är uttryckligen negativa (se även punkt 434 ovan). För det andra erinrar tribunalen om att dessa beslut inte grundar sig på påståenden som var föremål för den utredning som generalinspektionen överlämnat till Olaf (se punkterna 297–302 samt 359–363 ovan).

440    Sökanden har däremot fog för att åberopa allvarligheten av de rättsstridigheter som besluten om befrielse från arbetsskyldighet är behäftade med, nämligen åsidosättanden av rättssäkerhetsprincipen, motiveringsskyldigheten och rätten att yttra sig. Såsom framgår av punkterna 238–257, 324–331 och 436 ovan, har åsidosättandet av sökandens rätt att yttra sig före antagandet av besluten av den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017, det uteblivna angivandet av den rättsliga grunden i besluten av den 13 april och den 12 maj 2015 samt avsaknaden av en preciserad giltighetstid av besluten av den 16 juni och den 20 oktober 2015, inneburit att sökanden blivit försatt i och därefter bibehållits i en situation av oro, osäkerhet och frustration under lång tid, utan hänsyn till hans rätt till ekonomisk ersättning, hans rättigheter enligt personalföreskrifterna samt principen att det ska föreligga överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst, samtidigt som de möjliggjort för EIB att bortse från de krav beträffande handläggning och tidsfrister som skulle ha bundit EIB:s handlande om den hade beslutat att stänga av sökanden, inleda ett disciplinärt förfarande gentemot honom eller säga upp honom.

441    Tribunalen kommer därför till slutsatsen att enbart en ogiltigförklaring av besluten om befrielse från arbetsskyldighet inte i sig kan utgöra adekvat och tillräcklig ersättning för den ideella skada som följer av de åsidosättanden av rättssäkerhetsprincipen, motiveringsskyldigheten samt rätten att yttra sig som dessa beslut är behäftade med.

442    Denna slutsats kan emellertid inte utsträckas till den ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av rättsstridigheten av beslutet av den 18 juni 2015. Sökanden har i sina inlagor nämligen endast påstått att detta beslut gett upphov till rykten och för honom besvärande spekulationer, utan att åberopa någon bevisning i detta hänseende.

443    Mot bakgrund av det anförda finner tribunalen att endast besluten om befrielse från arbetsskyldighet har orsakat sökanden en skada som går att avskilja från den rättsstridighet som utgör grunden för ogiltigförklaringen av dem och som det finns anledning att gottgöra genom skadestånd. Tribunalen gör en uppskattning av skadan i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) och finner, mot bakgrund av allvarligheten av den konstaterade rättsstridigheten och den tidslängd under vilken sökanden varit utestängd från sitt arbete, att vid en skälig bedömning av omständigheterna i målet ska EIB förpliktas att utge skadestånd för ideell skada med 25 000 euro.

c)      Dröjsmålsränta

444    Eftersom tribunalen funnit att det finns anledning att gottgöra sökanden för den ideella skada som han lidit, ska tribunalen pröva hans yrkande om att det ska utgå dröjsmålsränta på det utdömda skadeståndet. Tribunalen finner att detta yrkande ska bifallas och förordnar därför att det på det utdömda beloppet ska utgå dröjsmålsränta enligt räntesatsen för Europeiska centralbankens (ECB) huvudsakliga refinansieringstransaktioner ökad med 3,5 procentenheter. I avsaknad av någon uppgift om från vilket datum denna ränta ska utgå, beslutar tribunalen att dröjsmålsräntan ska belöpa från och med avkunnandet av denna dom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, CW/parlamentet, T-742/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2017:338, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

 Rättegångskostnader

445    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

446    EIB har tappat målet med avseende på huvuddelen av sina yrkanden. Sökanden har yrkat att EIB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. EIB ska därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, utan att tribunalen behöver ta ställning till sökandens yrkande att tribunalen ska konstatera att det inte var motiverat för EIB att anlita externa advokater.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Europeiska investeringsbankens (EIB) beslut av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni respektive den 20 oktober 2015, den 6 juni 2016 och den 7 februari 2017 om att befria PT från arbetsskyldighet samt EIB:s beslut av den 18 juni 2015 om att stänga av PT:s åtkomst till sitt e-postkonto och till EIB:s it-anslutningar ogiltigförklaras.

2)      EIB förpliktas att utge skadestånd till PT med 25 000 euro för den ideella skada som han lidit, jämte dröjsmålsränta från och med dagen för avkunnandet av denna dom. Dröjsmålsräntan ska utgå enligt räntesatsen för Europeiska centralbankens (ECB) huvudsakliga refinansieringstransaktioner ökad med 3,5 procentenheter.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      EIB ska ersätta rättegångskostnaderna.

Kanninen Schwarcz Iliopoulos

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 3 juli 2019.

E. Coulon

Justitiesekreterare Ordförande

Innehållsförteckning

I. Bakgrunden till tvisten

II. Förfarandet och parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Begäran att målet ska förenas med mål T571/16, PT/EIB

B. Begäran om åtgärder för processledning

C. Upptagande till prövning

1. Huruvida talan kan upptas till sakprövning

a) Huruvida bilaga C.7 till repliken kan tillåtas som bevisning

b) Huruvida talan är väckt för tidigt

2. Huruvida sökandens andra och tredje yrkanden kan upptas till sakprövning

a) Omfattningen av sökandens andra och tredje yrkanden

b) Den första invändningen om rättegångshinder: Sökanden har inte längre något berättigat intresse av att få saken prövad

c) Den andra invändningen om rättegångshinder: Beslutet av den 18 juni 2015 är accessoriskt

d) Den tredje invändningen om rättegångshinder: Beslutet av den 18 juni 2015 var av förberedande karaktär

e) Den fjärde invändningen om rättegångshinder: Det andra yrkandet har framställts för sent

3. Huruvida begäran om justering av talan ska avvisas

a) Den första begäran om justering av talan

b) Den andra begäran om justering av talan

D. Prövning i sak

1. Yrkandena om ogiltigförklaring

a) Den första grundens första del: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

1) Frågan huruvida bilaga C.18 till repliken kan tillåtas som bevisning

2) Prövning av den första grundens första del

b) Den första grundens andra del: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar

1) Besluten om befrielse från arbetsskyldighet

i) Huruvida de bevis som ingetts till stöd för den första grundens andra del kan tillåtas i den mån de avser besluten om befrielse från arbetsskyldighet

ii) Huruvida den första grundens andra del kan tas upp till prövning, till den del den avser besluten om befrielse från arbetsskyldighet

2) Beslutet av den 18 juni 2015

c) Den första grundens fjärde delgrund: Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion

1) Frågan huruvida den bevisning som åberopats till stöd för den första grundens fjärde delgrund kan tillåtas

2) Prövning i sak av den första grundens fjärde delgrund

i) Det första argumentet: EIB har grundat sig på anklagelser som var föremål för en pågående utredning

ii) Det andra argumentet: EIB har grundat sig på en rättsstridig utredning från Olaf och på en rättsstridig rapport från Olaf

d) Den första grundens femte delgrund: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

1) Besluten av den 13 april, den 12 maj, den 16 juni och den 20 oktober 2015

2) Beslutet av den 18 juni 2015

2. Yrkandena om skadestånd

a) De invändningar om rättegångshinder som framställts av EIB

b) Prövning i sak av skadeståndsyrkandena

1) Yrkandena om ersättning för den materiella skada som sökanden påstår sig ha lidit

2) Yrkandena om skadestånd för den ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit

i) Rättsstridigheten av besluten om befrielse från arbetsskyldighet och beslutet av den 18 juni 2015

ii) Den påstådda ideella skadan och förekomsten av ett orsakssamband

c) Dröjsmålsränta

Rättegångskostnader

*      Rättegångsspråk: svenska.

1      Denna dom publiceras i utdrag.