PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 9 mars 2010

Mål F-26/09

N

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tjänstemän – Skadeståndstalan – Upptagande till sakprövning – Mobbning – Omsorgsplikt – Ideell skada”

Saken: Talan som väckts enligt artikel 236 EG och artikel 152 EA, genom vilken N yrkar att parlamentet ska förpliktas att till honom betala skadestånd på 12 000 euro för den skada som orsakat dels av mobbning och trakasserier på arbetsplatsen som N utsatts för under perioden den 16 augusti 2006–1 maj 2007, dels av underlåtenhet att inleda en intern administrativ utredning av ett oberoende organ.

Avgörande: Parlamentet förpliktas att till sökanden betala skadestånd på 2 000 euro. Talan ogillas i övrigt. Parlamentet ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av sökandens rättegångskostnader. Sökanden ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Underlåtenhet att vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna – Institutionens underlåtenhet att lämna bistånd till sina – Omfattas inte – Undantag

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24, 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende för att skada den berördes anseende eller för att försämra hans arbetssituation – Krav på att beteendet ska vara av upprepad natur

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)

3.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Betygsrapport som innehåller kommentarer om tjänstemannen som är negativa men inte ohövliga – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)

4.      Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Begäran om skadestånd som framställs till en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

5.      Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport – Målsättningar har inte fastställts

6.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – En ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet säkerställer inte en adekvat ersättning för den ideella skadan

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

1.       I princip ankommer det på den tjänsteman som anser sig kunna åberopa artikel 24 i tjänsteföreskrifterna att lämna in en ansökan om bistånd till den institution vid vilken han är anställd. Endast under vissa särskilda omständigheter kan institutionen vara skyldig att på eget initiativ lämna bistånd i ett visst avseende utan att den berörda tjänstemannen framställt en ansökan härom. När sådana omständigheter inte föreligger, utgör institutionens underlåtenhet att spontant lämna bistånd till sina tjänstemän och anställda inte en rättsakt som går någon emot. För det fall en tjänsteman kräver skadestånd för den skada som uppstått på grund av att institutionen åsidosatt sin skyldighet att lämna bistånd beror frågan om skadeståndsyrkandena kan sakprövas på huruvida det fanns ett beslut att avslå en begäran om bistånd vid den tidpunkt dessa yrkanden framfördes.

En skrivelse i vilken tjänstemannen inkommer till tillsättningsmyndigheten med en begäran om skadestånd med hänvisning till mobbning och underlåtelse att uppfylla omsorgsplikten kan inte tolkas som en begäran om bistånd i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Ej heller kan ett klagomål i syfte att erhålla skadestånd för skada som uppstått på grund av åsidosättande av skyldigheten att lämna bistånd anses vara en begäran om bistånd.

(se punkterna 47–49)

Hänvisning till

Domstolen: 12 juni 1986, Sommerlatte mot kommissionen, 229/84, REG 1986, s. 1805, punkt 20

Förstainstansrätten: 18 december 2008, Belgien och kommissionen mot Genette, T‑90/07 P och T‑99/07 P, REG 2008, s. II‑3859, punkterna 101–103

Personaldomstolen: 31 maj 2006, Frankin m.fl. mot kommissionen, F‑91/05, REGP 2006, s. I‑A‑1‑25 och II‑A‑1‑83, punkt 24

2.       I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras mobbning som ”olämpligt uppträdande” vilket föreligger när två kumulativa förutsättningar är uppfyllda. Det första villkoret är att det föreligger beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt”– vilket innebär att mobbning ska förstås som en process som med nödvändighet äger rum över tiden och förutsätter upprepat eller varaktigt uppträdande – och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första med konjunktionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar är ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”. Det förhållandet att adjektivet ”avsiktligt” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. Den första är att de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara avsiktliga, vilket medför att uppträdande som sker av våda utesluts från bestämmelsens tillämpningsområde. Den andra är att det däremot inte krävs att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sina åtgärder avsett att misskreditera mottagaren eller att försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, så snart de vidtagits avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser.

(se punkt 72)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 9 december 2008, Q mot kommissionen, F‑52/05, REGP 2008, s. I‑A‑1‑409 och II‑A‑1‑2235, punkt 135, som har överklagats till Europeiska unionens tribunal och erhållit målnummer T‑80/09 P, ett mål som ännu inte har avgjorts av tribunalen

3.      För det fall personaldomstolen har ogiltigförklarat en tjänstemans betygsrapport, och särskilt motiverat detta med att administrationen företagit utvärderingen av den berörde tjänstemannen utan att tidigare fastställt målsättningar för denne kan denna rättsstridighet, hur beklagansvärd den än är, inte i sig själv anses som ett bevis på mobbning. På samma sätt kan det faktum att betygsrapporten innehåller negativa kommentarer avseende tjänstemannen inte anses utgöra mobbning om dessa kommentarer hållit sig inom betygssättarens stora utrymme för skönsmässig bedömning, och framförallt inte gått utöver gränsen till ohövlig eller sårande kritik av den berörda tjänstemannens person.

(se punkt 86)

4.      När en tjänsteman har bestritt sin betygsrapports rättsenlighet inom fristen för väckande av talan och dennes begäran om skadestånd framställts inom rimlig tid räknat från den tidpunkt tjänstemannen erhöll kännedom om denna rapport kan yrkande om ersättning för den påstådda skada som orsakats av denna rättsakt, som framställts i separat handling, upptas till sakprövning.

(se punkt 96)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 28 maj 1998, W mot kommissionen, T‑78/96 och T‑170/96, REGP 1998, s. I‑A‑239 och II‑745, punkt 159; 17 december 2003, McAuley mot rådet, T‑324/02, REGP 2003, s. I‑A‑337 och II‑1657, punkterna 92 och 96; 19 oktober 2006, Pessoa e Costa mot kommissionen, T‑503/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑237 och II‑A‑2‑139, punkterna 58 och 59

Personaldomstolen: 1 februari 2007, Tsarnavas mot kommissionen, F‑125/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑43 och II‑A‑1‑231, punkterna 69–71

5.      En betygsättare som vid betygsättningen av en tjänsteman inte beaktar att det inte sedan tidigare fastställts några målsättningar för tjänstemannen avseende bedömningsperioden gör sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning och uppfyller inte sin omsorgsplikt.

(se punkt 95)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 10 november 2009, N mot parlamentet, F‑71/08, REGP 2009, s. I‑A‑1‑429 och II‑A‑1‑2319

6.      Regeln att ogiltigförklaring av en av administrationens rättsakter mot vilken tjänstemannen har väckt talan i sig utgör en lämplig gottgörelse som i princip är en tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som sökanden kan ha åsamkats till följd av den ogiltigförklarade rättsakten har vissa undantag. Således utgör ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt från administrationen inte full gottgörelse för den ideella skada som lidits om det i denna rättsakt finns något uttryckligen negativt omdöme rörande sökandens förmåga som kan såra denne, om den rättstridighet som administrationen gjort sig skyldig till är särskilt allvarlig eller om ogiltigförklaringen av rättsakten saknar all ändamålsenlig verkan.

(se punkterna 101–103, 105 och 107)

Hänvisning till

Domstolen: 7 februari 1990, Culin mot kommissionen, C‑343/87, REG 1990, s. I‑225, punkterna 25–29

Förstainstansrätten: 26 januari 1995, Pierrat mot domstolen, T‑60/94, REGP 1995, s. I‑A‑23 och II‑77, punkt 62; 23 mars 2000, Rudolf mot kommissionen, T‑197/98, REGP 1998, s. I‑A‑55 och II‑241, punkt 98; 21 januari 2004, Robinson mot parlamentet, T‑328/01, REGP 2004, s. I‑A‑5 och II‑23, punkt 79; 30 september 2004, Ferrer de Moncada mot kommissionen, T‑16/03, REGP 2004, s. I‑A‑261 och II‑1163, punkt 68; 13 december 2005, Cwik mot kommissionen, T‑155/03, T‑157/03 och T‑331/03, REGP s. I‑A‑411 och II‑1865, punkterna 205 och 206

Personaldomstolen: 13 december 2007, Sundholm mot kommissionen, F‑42/06, REGP 2007, s. I‑A‑1‑437 och II‑A‑1‑2499, punkt 44; 22 oktober 2008, Tzirani mot kommissionen, F‑46/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑323 och II‑A‑1‑1773, punkt 223; 5 maj 2009, Simões Dos Santos mot harmoniseringsbyrån, F‑27/08, REGP 2009, s. I‑A‑1‑113 och II‑A‑1‑613, punkterna 142 och 143, som har överklagats till Europeiska unionens tribunal och erhållit målnummer T‑260/09 P, ett mål som ännu inte har avgjorts av tribunalen; 7 juli 2009, Bernard mot Europol, F‑99/07 och F‑45/08, REGP 2009, s. I‑A‑1‑233 och II‑A‑1‑1267, punkt 106