TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)
den 16 december 2020 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Efterlevande make eller maka – Efterlevandepension – Artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna – Villkor för att omfattas av rättigheten – Äktenskapets längd – Invändning om rättsstridighet – Likabehandling – Förbudet mot diskriminering på grund av ålder – Proportionalitet – Begreppet make eller maka”
I mål T‑442/17 RENV,
RN, företrädd av advokaten F. Moyse,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av G. Gattinara och B. Mongin, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europaparlamentet, företrätt av M. Ecker och E. Taneva, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 24 september 2014 om avslag på sökandens ansökan om efterlevandepension,
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av ordföranden R. da Silva Passos samt domarna I. Reine (referent) och L. Truchot,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Dom
I. Tillämpliga bestämmelser
1 I artikel 79 första stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) föreskrivs följande:
”Den efterlevande maken efter en tjänsteman eller tidigare tjänsteman skall på de villkor som anges i kapitel 4 i bilaga VIII [till tjänsteföreskrifterna] ha rätt till en efterlevandepension som motsvarar 60 % av den avgångspension eller invaliditetsersättning som den avlidne var berättigad till eller som han, oavsett tjänstgöringstid eller ålder, skulle ha varit berättigad till den vid tidpunkten för dödsfallet.”
2 I artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna anges följande:
”Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 22 [i denna bilaga] skall den efterlevande maken till en tidigare tjänsteman som uppbar avgångspension, förutsatt att äktenskapet ingicks innan tjänstemannen lämnade tjänstgöringen vid en institution och att det varade i minst ett år, ha rätt till en efterlevandepension som skall uppgå till 60 % av den avgångspension som tjänstemannen uppbar vid sin bortgång. …
Äktenskapets längd skall inte beaktas om det finns ett eller flera barn i ett äktenskap som tjänstemannen ingått innan han lämnade tjänsten, förutsatt att den efterlevande maken försörjer eller har försörjt dessa barn.”
3 Artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
”Det villkor om äktenskapets längd som föreskrivs [i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna] skall inte beaktas om äktenskapet, även om det ingåtts efter det att tjänstemannen lämnat sin tjänst, varat i minst fem år.”
4 Slutligen föreskrivs följande i artikel 27 första och tredje stycket i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna:
”En tjänstemans eller tidigare tjänstemans frånskilda make skall vid dennes bortgång ha rätt till efterlevandepension enligt detta kapitel, förutsatt att han eller hon kan styrka att han eller hon vid sin före detta makes bortgång hade rätt till underhåll för egen del enligt vad som fastställts genom dom eller officiellt registrerat gällande avtal mellan honom eller henne och den före detta maken.
…
Den frånskilda maken förlorar sin rätt till efterlevandepension om han eller hon ingår nytt äktenskap innan den före detta maken avlider. …”
II. Bakgrund till tvisten
5 Sökanden, RN, och hennes make, tjänsteman vid Europeiska kommissionen, var sambor från och med år 1985. Den 10 juni 1987 fick paret barn. Den 7 maj 1988 ingick de ett första äktenskap. Makarna skilde sig den 29 april 1996. RN, som efter skilsmässan inte hade ingått något äktenskap, gifte om sig med sin före detta make den 20 augusti 2012.
6 Mellan den 11 september 1998 och den 22 december 2011 var RN:s före detta make gift med en annan person.
7 RN:s make tillträdde sin tjänst vid kommissionen år 1991 och beviljades ålderspension den 1 oktober 2007. Han avled den 2 augusti 2014.
8 Efter makens död ansökte RN, i egenskap av efterlevande maka till en tidigare tjänsteman, om efterlevandepension, den 3 september 2014, enligt kapitel 4 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.
9 Den 24 september 2014 avslog chefen för pensionsenheten vid Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) RN:s ansökan om efterlevandepension (nedan kallat det angripna beslutet). Chefen ansåg att vid bedömningen av om RN skulle ha rätt till efterlevandepension från sin avlidne make, var det inte datumet för det första äktenskapet som skulle beaktas, vilket hade upplösts i enlighet med en dom om äktenskapsskillnad och kunde således inte längre få några verkningar, utan datumet för det andra äktenskapet, vilket hade ingåtts den 20 augusti 2012. Efter att ha konstaterat att det sista äktenskapet hade ingåtts efter det att hennes make hade lämnat tjänsten och att äktenskapet endast hade varat ungefär två år vid tidpunkten för makens bortgång, drog chefen för PMO:s pensionsenhet slutsatsen att villkoren i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte var uppfyllda, vilket innebar att RN inte kunde göra anspråk på efterlevandepension.
10 Den 22 december 2014 ingav RN ett klagomål mot det angripna beslutet. Hon lämnade kompletterande uppgifter till stöd för sitt klagomål den 23 december 2014.
11 Den 10 april 2015 avslog kommissionens tillsättningsmyndighet klagomålet och fastställde den bedömning som chefen för PMO:s pensionsenhet hade gjort (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).
III. Förfarandet vid personaldomstolen och vid tribunalen efter överklagande
12 Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 17 juli 2015 väckte RN talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och av beslutet att avslå klagomålet samt yrkade att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Ansökan registrerades under målnummer F-104/15.
13 RN åberopade tre grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg en felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Som andra grund åberopade RN en invändning om rättsstridighet och åsidosättande av principen om likabehandling, principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder och proportionalitetsprincipen. Såvitt avsåg den tredje grunden åberopade RN att begreppet make hade tolkats felaktigt.
14 Kommissionen yrkade att talan skulle ogillas och yrkade att RN skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Genom beslut av den 9 november 2015 tilläts Europaparlamentet att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
16 Genom dom av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163) (nedan kallad den ursprungliga domen), ogiltigförklarade personaldomstolen det angripna beslutet. Personaldomstolen förpliktade även kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för RN. Parlamentet förpliktades att bära sina rättegångskostnader.
17 I den ursprungliga domen konstaterade personaldomstolen i huvudsak att RN:s särskilda situation visserligen inte uttryckligen angavs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Den fann emellertid att själva ordalydelsen i denna artikel inte uteslöt en tolkning som innebar att administrationen var tvungen att beakta den sammanlagda varaktigheten av de aktuella äktenskapen, det vill säga varaktigheten av det första och det andra äktenskapet med samma tjänsteman, vid bedömningen av huruvida det villkor om fem års äktenskap som föreskrivs i bestämmelsen för att kunna komma i åtnjutande av efterlevandepensionen, var uppfyllt.
18 Personaldomstolen fann dessutom att om artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna skulle tolkas så, att den sammanlagda varaktigheten av RN:s äktenskap inte skulle beaktas, medförde artiklarna en särbehandling mellan efterlevande makar till en tidigare tjänsteman beroende på om äktenskapet hade ingåtts före eller efter det att tjänstemannen lämnade sin tjänst. Personaldomstolen fann således att eftersom en sådan tolkning inte uttryckligen var utesluten enligt artikelns ordalydelse, skulle artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna tolkas i överensstämmelse med principen om likabehandling. Detta innebar att för att kontrollera att villkoret om äktenskapets minimilängd hade iakttagits var tillsättningsmyndigheten skyldig att lägga ihop de olika äktenskapsperioderna, för det fall att sökanden, såsom i förevarande fall, hade varit gift med samma tjänsteman två gånger, den första gången innan och den andra gången efter det att tjänstemannen lämnade sin tjänst.
19 Personaldomstolen biföll därför talan såvitt avsåg den första grunden, avseende felaktig rättstillämpning, och ogiltigförklarade det angripna beslutet.
20 Genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 29 september 2016 överklagade kommissionen den ursprungliga domen, vilken registrerades under nummer T‑695/16 P. Kommissionen yrkade att tribunalen, för det första, skulle upphäva den ursprungliga domen, för det andra, ogilla talan för det fall tribunalen skulle finna att målet var färdigt för avgörande, och för det tredje förplikta RN att ersätta rättegångskostnaderna.
21 Genom dom av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T‑695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520) (nedan kallad domen i målet om överklagande), biföll tribunalen (avdelningen för överklaganden) överklagandet såvitt avsåg den andra grundens första del och tredje delen av den tredje grunden för överklagandet, vilka i huvudsak avsåg att personaldomstolen hade gjort en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.
22 Tribunalen fann att personaldomstolen hade tolkat villkoret om äktenskapets längd synnerligen extensivt när den fann att den omtvistade bestämmelsen inte uteslöt en tolkning som innebar att administrationen i ett enskilt fall såsom det nu aktuella var skyldig att beakta äktenskapsperiodernas sammanlagda längd vid bedömningen av om nämnda villkor var uppfyllt. En sådan tolkning stred emellertid mot fast rättspraxis, enligt vilken unionsrättsliga bestämmelser som ger rätt till finansiella förmåner ska tolkas restriktivt. Enligt tribunalen medförde denna tolkning dessutom en skyldighet för administrationen som inte framgick av bestämmelsen och som stred mot rättssäkerhetsprincipen.
23 Tribunalen fann vidare att personaldomstolens tolkning av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna innebar att administrationen var skyldig att anse att ett äktenskap som hade upplösts genom en dom om äktenskapsskillnad fortfarande kunde påverka rätten till efterlevandepension enligt nämnda artikel. Tribunalen påpekade att en sådan möjlighet fanns på grundval av artikel 27 första stycket i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilken emellertid inte var tillämplig i förevarande fall enligt tredje stycket i bestämmelsen, på grund av att RN hade gift om sig med sin make den 20 augusti 2012.
24 Tribunalen tillade att det saknades anledning att pröva RN:s argument om det påstådda åsidosättandet av proportionalitetsprincipen, vilket personaldomstolen hade prövat, eftersom argumentet byggde på den tolkning av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna som hade gjorts i den ursprungliga domen och som utgjorde en felaktig rättstillämpning.
25 Tribunalen upphävde följaktligen den ursprungliga domen. Tribunalen konstaterade dessutom att personaldomstolen inte hade prövat RN:s tredje grund och ansåg att målet inte var färdigt för avgörande och återförvisade målet till en annan avdelning vid tribunalen än den som hade avgjort överklagandet och beslutade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.
26 Förevarande mål registrerades under målnummer T‑442/17 RENV.
IV. Förfarandet och parternas yrkanden efter återförvisning
27 Efter det att domen i målet om överklagande hade meddelats uppmanades parterna att inkomma med skriftliga yttranden över det fortsatta förfarandet i enlighet med artikel 217.1 i tribunalens rättegångsregler.
28 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 6 september 2017 avstod RN från att inkomma med ytterligare skriftliga yttranden. Genom handling som inkom samma dag avstod även parlamentet från att inkomma med skriftliga yttranden. Kommissionen inkom med sitt skriftliga yttrande för sent, den 4 oktober 2017. Till följd av de förklaringar som kommissionen hade lämnat beslutade ordföranden på tribunalens fjärde avdelning att ta in yttrandet i akten.
29 Den 19 december 2017 uppmanade tribunalen parterna, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, att yttra sig om huruvida RN fortfarande hade ett berättigat intresse av att få saken prövad i förevarande mål.
30 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 4 januari 2018 underrättade parlamentet tribunalen om att det inte önskade besvara de frågor som hade ställts den 19 december 2017. RN och kommissionen svarade på åtgärderna för processledning den 5 januari 2018 respektive den 8 januari 2018. De drog slutsatsen att RN fortfarande hade ett berättigat intresse av att få saken prövad.
31 Den 20 november 2018 ställde tribunalen nya frågor till parterna som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna. Parterna besvarade frågorna inom den fastställda fristen.
32 Genom beslut av den 11 mars 2019 beslutade ordföranden på tribunalens fjärde avdelning att förevarande mål skulle vilandeförklaras till dess att slutlig dom meddelats i mål C‑460/18 P, HK/kommissionen.
33 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på sjunde avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.
34 Genom skrivelser av den 23 december 2019 underrättade tribunalens kansli parterna om att förfarandet hade återupptagits efter det att domen av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119) hade meddelats, och uppmanade dem att yttra sig över vilka konsekvenser denna dom hade för förevarande mål. Parterna efterkom denna anmodan inom den utsatta fristen.
35 Eftersom parterna inte hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling beslutade tribunalen, som ansåg sig ha tillräckligt underlag för avgörandet genom handlingarna i akten, att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, i enlighet med artikel 106.3 i rättegångsreglerna.
36 RN har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– ogiltigförklara beslutet att avslå klagomålet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
37 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta RN att ersätta rättegångskostnaderna.
38 Parlamentet har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.
V. Rättslig bedömning
A. Saken och dess omfattning efter återförvisningen
39 För det första erinrar tribunalen om att det följer av fast rättspraxis att yrkanden om ogiltigförklaring som formellt framställs mot ett beslut att avslå ett klagomål får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av tribunalen, när yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll (se dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03, EU:T:2006:110, punkt 43, och dom av den 13 juli 2018, Curto/parlamentet, T‑275/17, EU:T:2018:479, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
40 Eftersom beslutet att avslå klagomålet i förevarande fall endast fastställer det angripna beslutet genom att precisera skälen till stöd för det beslutet, ska det konstateras att yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet inte har något självständigt innehåll, och att det därför inte finns någon anledning att särskilt pröva dessa. Vid prövningen av det angripna beslutets lagenlighet är det dock nödvändigt att beakta motiveringen i beslutet att avslå klagomålet, eftersom denna motivering antas sammanfalla med motiveringen i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2019, Wattiau/parlamentet, T‑737/17, EU:T:2019:273, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
41 Vad för det andra gäller avgränsningen av saken i målet efter återförvisning, ska det erinras om att det framgår av rättspraxis att, efter det att ett avgörande har upphävts och målet återförvisats till tribunalen, anhängiggörs målet vid tribunalen genom den dom som meddelas efter överklagande och tribunalen ska återigen pröva samtliga grunder om ogiltigförklaring som sökanden har åberopat, förutom de delar i domslutet som inte upphävts genom domen i målet om överklagande och de överväganden som utgör den nödvändiga grunden för dessa delar, eftersom de har vunnit laga kraft (se, analogt, dom av den 14 september 2011, Marcuccio/kommissionen, T‑236/02, EU:T:2011:465, punkt 83).
42 Den ursprungliga domen upphävdes i förevarande fall i punkt 1 i domslutet i domen i målet om överklagande, efter det att överklagandet bifallits såvitt avsåg den andra grundens första del och tredje delen av den tredje grunden för överklagandet. Genom dessa gjorde kommissionen gällande att personaldomstolen hade gjort en felaktig rättstillämpning när den tolkade artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna så, att administrationen var skyldig att beakta den sammanlagda varaktigheten av RN:s två äktenskap och att personaldomstolen hade tolkat denna bestämmelse i strid med bestämmelsens tydliga ordalydelse. I domen i målet om överklagande prövades däremot varken de andra delarna av den första och den andra grunden för överklagandet, eller den tredje grunden för överklagandet.
43 Det ankommer således på tribunalen att på nytt pröva samtliga grunder för ogiltigförklaring som RN har åberopat, mot bakgrund av de rättsfrågor som avgjorts i domen i målet om överklagande och som är bindande för tribunalen i samband med återförvisningen.
44 Kommissionen har gjort gällande att även den andra grunden som RN hade åberopat prövades i domen i målet om överklagande, avseende åsidosättande av principen om likabehandling, principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder och proportionalitetsprincipen.
45 Det är riktigt att tribunalen i punkt 63 i domen i målet om överklagande konstaterade att personaldomstolen hade prövat RN:s argument mot bakgrund av icke-diskrimineringsprincipen vid tolkningen av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Tribunalen preciserade emellertid att personaldomstolen inte hade gjort denna prövning förrän efter att först ha slagit fast att den tolkning som syftade till att beakta den sammanlagda varaktigheten av RN:s äktenskapsperioder inte var utesluten enligt den aktuella bestämmelsen. Tribunalen fann således att det inte var nödvändigt att pröva RN:s argument avseende det påstådda åsidosättandet av proportionalitetsprincipen, eftersom denna preliminära bedömning innebar en felaktig rättstillämpning och den ursprungliga domen därför skulle upphävas.
46 I domen i målet om överklagande prövade tribunalen således inte de delar av den andra grunden som avsåg åsidosättande av principen om likabehandling, principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder och proportionalitetsprincipen.
B. Prövning i sak
1. Den första grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna
47 När det gäller den första grund som RN har åberopat till stöd för sin talan, avseende en påstådd felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, kan inte RN ‐ såsom personaldomstolen beslutade om, utan att denna punkt underkändes i domen i målet om överklagande ‐ med framgång göra gällande sin ställning som efterlevande maka för att med stöd av denna bestämmelse göra anspråk på efterlevandepension på grund av sitt första äktenskap som ingicks den 7 maj 1988 och som upplöstes den 29 april 1996 (se, för ett liknande resonemang, domen i målet om överklagande, punkt 11, och den ursprungliga domen, punkterna 28 och 30).
48 När det gäller påståendet om felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, fann tribunalen i domen i målet om överklagande, såsom framgår av punkt 42 ovan, att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte kunde tolkas så, att administrationen var skyldig att beakta den sammanlagda varaktigheten av RN:s två äktenskap (se, för ett liknande resonemang, domen i målet om överklagande, punkterna 49 och 57).
49 Tribunalen finner således, i motsats till vad RN har gjort gällande inom ramen för den första grunden, att kommissionen inte gjorde någon felaktig tolkning av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna när den ansåg att enbart varaktigheten av RN:s andra äktenskap med maken, som hade avlidit efter det att han lämnat sin tjänst, skulle beaktas vid prövningen av huruvida villkoret om minst fem års äktenskap, för att komma i åtnjutande av efterlevandepension enligt artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, var uppfyllt.
50 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
2. Den andra grunden: Invändning om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna på grund av åsidosättande av principen om likabehandling, principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder och proportionalitetsprincipen
51 RN har gjort gällande att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, med stöd av vilken det angripna beslutet antogs, är rättsstridig. RN har i huvudsak gjort gällande att artikeln strider mot principerna om likabehandling och principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder, såsom de garanteras bland annat i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och i artikel 1d i tjänsteföreskrifterna.
52 RN anser att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna tvingar äldre personer i ett parförhållande att vara gifta i minst fem år för att den efterlevande maken till den pensionerade tjänstemannen ska kunna beviljas efterlevandepension, medan för yngre par som ingår äktenskap när maken, som är tjänsteman, fortfarande var i aktiv tjänst, har den efterlevande maken rätt till efterlevandepension efter endast ett års äktenskap med stöd av artikel 18 i bilagan. Sådana par befinner sig emellertid i en jämförbar familjesituation, oavsett vid vilken tidpunkt de väljer att gifta sig, det vill säga före eller efter det att tjänstemannen lämnat sin tjänst. RN har i detta avseende gjort gällande att varaktigheten av inbetalningarna till unionens pensionssystem inte kan motivera den aktuella särbehandlingen.
53 RN har dessutom gjort gällande att den särbehandling som införts inte på ett objektivt och rimligt sätt kan motiveras av bekämpandet av skenäktenskap och bedrägerier. Att behandla par olika utifrån när äktenskapet ingicks går utöver vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå detta mål, eftersom den efterlevande makens individuella situation inte alls beaktas. RN har bland annat understrukit att det inte finns någon möjlighet att bryta presumtionen om bedrägeri. RN tillade att målet att bevara den ekonomiska balansen i unionens pensionssystem inte heller kan motivera det föreskrivna villkoret om fem års äktenskap, eftersom kommissionen inte på något sätt har visat att fall som det aktuella kan äventyra förevarande balans. Domstolen godtar i vart fall inte motiveringar som är rent budgetmässiga.
54 Kommissionen har bestridit att invändningen om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna kan tas upp till prövning, eftersom varken frågan om diskriminering på grund av ålder eller frågan om åsidosättande av proportionalitetsprincipen togs upp i klagomålet. RN har således inte iakttagit regeln om överensstämmelse mellan klagomålet och ansökan.
55 Kommissionen har i andra hand gjort gällande att den aktuella invändningen om rättsstridighet saknar grund. Kommissionen anser att den aktuella särbehandlingen inte grundar sig på tjänstemannens ålder, utan på huruvida tjänstemannen har gått i pension eller inte. Tjänstemän och tidigare tjänstemän, liksom deras respektive make, befinner sig inte heller i jämförbara situationer, eftersom i det första fallet ska tjänstemannens karriär utvecklas och personen ska fortsätta att arbeta och betala avgifter för sin pension medan det inte längre förhåller sig så i det andra fallet. Denna skillnad mellan situationerna erkändes i domen av den 17 juni 1993, Arauxo-Dumay/kommissionen (T‑65/92, EU:T:1993:47).
56 Kommissionen anser att den aktuella särbehandlingen under alla omständigheter är motiverad, eftersom efterlevandepension förvärvas indirekt tack vare de inbetalningar som tjänstemannen gjort till pensionssystemet innan han eller hon gick i pension. Enligt kommissionen kräver tjänsteföreskrifterna att det finns ett ekonomiskt band mellan institutionen och den efterlevande make som ansöker om efterlevandepension, vilket uppstår när den avlidne tjänstemannens make, genom äktenskapet, indirekt har burit kostnader för de avgifter som dragits av från tjänstemannens lön under dennes verksamma perioder.
57 Särbehandlingen är dessutom motiverad med hänsyn till själva syftet med efterlevandepensionen, vilket är att säkerställa den efterlevande makens materiella välbefinnande. Det finns större risk för att detta välbefinnande äventyras i det fall där en efterlevande make till en tjänsteman överraskas av makens bortgång medan denne fortfarande är i aktiv tjänst än i fallet med en efterlevande make till en tidigare tjänsteman, i vilket maken har haft tid att vidta nödvändiga åtgärder för att skaffa sig en sådan ekonomisk säkerhet.
58 Det villkor om minst fem års äktenskap som gäller för en efterlevande make när äktenskapet ingicks efter det att tjänstemannen lämnat sin tjänst syftar vidare till att avskräcka från bedrägerier och bevara den ekonomiska balansen i pensionssystemet. Enligt kommissionen är risken för bedrägeri större när äktenskapet ingås efter det att tjänstemannen har lämnat sin tjänst, på grund av att den tidigare tjänstemannens frånfälle blir mer förutsägbart. Villkoret om minst fem års äktenskap syftar således till att hindra äktenskap som ingås i ett sent skede och huvudsakligen i syfte att ge den efterlevande maken rätt till efterlevandepension från en tidigare tjänsteman.
59 Parlamentet har tillagt att villkoret om minst fem års äktenskap förhindrar att en yngre person utnyttjar svagheten hos en äldre tjänsteman som uppbär pension i hopp om att snabbt få en livslång rätt till efterlevandepension.
a) Huruvida invändningen om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna kan tas upp till prövning
60 Det framgår av rättspraxis att systematiken i det indirekta rättsmedel som en invändning om rättsstridighet utgör, i princip motiverar att det fastslås att en sådan invändning som framställs för första gången vid unionsdomstolen kan tas upp till sakprövning, genom undantag från regeln om överensstämmelse mellan ansökan och klagomålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2016, ECB/Cerafogli, T‑787/14 P, EU:T:2016:633, punkt 47). Enbart den omständigheten att invändningen att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig framställdes för första gången i ansökan medför således inte att den inte kan tas upp till sakprövning.
61 Möjligheten att åberopa en invändning om rättsstridighet i samband med en tvist mellan en tjänsteman och en institution förutsätter dock att flera sakprövningsförutsättningar iakttas. Eftersom det rör sig om ett indirekt rättsmedel, krävs för det första att en talan rörande huvudsaken har väckts, för det andra att talan riktar sig mot ett beslut som går tjänstemannen emot, för det tredje att denna talan kan tas upp till prövning, för det fjärde att tjänstemannen inte har kunnat yrka ogiltigförklaring av den rättsakt med allmän giltighet som ligger till grund för beslutet som går tjänstemannen emot och för det femte att det föreligger ett tillräckligt samband mellan rättsakten med allmän giltighet och det angripna individuella beslutet (dom av den 27 oktober 2016, ECB/Cerafogli, T‑787/14 P, EU:T:2016:633, punkt 67).
62 I förevarande fall kan det konstateras att RN har framställt invändningen om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna i samband med en talan rörande huvudsaken som kan tas upp till prövning. Talan avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet, som är till RN:s nackdel i och med att RN inte beviljas efterlevandepension. Vidare har RN i egenskap av enskild inte direkt kunnat väcka talan om ogiltigförklaring av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Slutligen är det tydligt att det finns ett tillräckligt samband mellan artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och det angripna beslutet, eftersom beslutet grundar sig på denna bestämmelse.
63 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att RN:s invändning om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna kan tas upp till prövning.
b) Huruvida invändningen om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är välgrundad
64 Den i artikel 20 i stadgan föreskrivna principen om likabehandling är en allmän princip i unionsrätten för vilken icke-diskrimineringsprincipen i artikel 21.1 i stadgan är ett särskilt uttryck. Denna princip innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis).
65 För att unionslagstiftaren ska anses ha åsidosatt likabehandlingsprincipen krävs enligt rättspraxis att denne behandlat lika situationer olika, så att vissa personer missgynnas i förhållande till andra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2018, FV/rådet, T‑750/16, EU:T:2018:972, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
66 Vad gäller kravet på att situationer ska vara jämförbara, ska det bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter ska bland annat fastställas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den unionsrättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom måste principerna och målsättningarna för det område som rättsakten omfattas av beaktas (se dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
67 För att avgöra huruvida den behandling som enligt tjänsteföreskrifterna ska göras av de situationer som ska jämföras strider mot principen om likabehandling, är det vidare lämpligt att grunda sig på en analys med fokus på samtliga bestämmelser som reglerar var och en av de situationer som ska jämföras, med beaktande av bland annat syftet med den omtvistade bestämmelsen (se, analogt, dom av den 9 mars 2017, Milkova, C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 58).
68 För att en skillnad i behandling ska vara förenlig med de allmänna principerna om likabehandling och icke-diskriminering ska skillnaden vara motiverad på grundval av ett objektivt och skäligt kriterium och stå i proportion till det mål som eftersträvas med denna åtskillnad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2005, Pyres/kommissionen, T‑256/01, EU:T:2005:45, punkt 61). Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.
69 Det framgår av rättspraxis att det enligt proportionalitetsprincipen krävs att rättsakter som antas av unionens institutioner inte överskrider gränserna för vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga, varvid gäller att när det finns möjlighet att välja mellan flera ändamålsenliga åtgärder ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och att de vållade olägenheterna inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 26 februari 2016, Bodson m.fl./EIB, T‑240/14 P, EU:T:2016:104, punkt 116 och där angiven rättspraxis).
70 Det ska emellertid tilläggas att unionslagstiftaren, för att bekämpa missbruk eller till och med bedrägerier, har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer vem som har rätt till efterlevandepension (dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 89). I och med att lagstiftaren tillerkänns ett sådant handlingsutrymme ska det prövas huruvida unionslagstiftarens bedömning att den införda särbehandlingen kan vara lämplig och nödvändig för att uppnå det eftersträvade målet inte är orimlig (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 december 2018, FV/rådet, T‑750/16, EU:T:2018:972, punkt 114 och där angiven rättspraxis).
71 Det är mot bakgrund av dessa principer som det ska prövas huruvida det villkor om äktenskapets minimilängd som föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna strider mot de allmänna principerna om likabehandling och om förbud mot diskriminering på grund av ålder mot bakgrund av de mål som eftersträvas med detta villkor. Det ska således prövas om villkoret föreskrivs i lag och är förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till likabehandling och förbudet mot all diskriminering, om de situationer som avses i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är jämförbara och, om så är fallet, huruvida villkoret om minst fem års äktenskap, som föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, eftersträvar ett mål av allmänt samhällsintresse. Det ska prövas huruvida det inte är orimligt att unionslagstiftaren anser att särbehandlingen kan vara lämplig och nödvändig för att uppnå det eftersträvade målet.
1) Huruvida särbehandling föreligger
72 Det ska erinras om att domstolen i sin dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 68), slog fast att syftet med efterlevandepensionen var att den efterlevande maken skulle erhålla en ersättningsinkomst, avsedd att delvis kompensera vederbörande för bortfallet av den avlidna makens inkomst. Enligt domstolen uppställs inte några villkor i fråga om inkomst eller förmögenhet avsedda att styrka att den efterlevande maken inte kan tillgodose sina egna behov utan har varit ekonomiskt beroende av den avlidne, för att efterlevandepension ska beviljas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 69).
73 Rätten till efterlevandepension beror i stället endast på den rättsliga arten av de band som binder den berörda personen till den avlidne tjänstemannen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 70). Utöver detta villkor tillkommer villkoret om äktenskapets minimilängd, i förevarande fall ett år enligt artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och fem år enligt artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.
74 Artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna behandlar således efterlevande makar till tidigare tjänstemän olika beroende på om äktenskapet har ingåtts före eller efter det att tjänstemannen lämnade sin tjänst. Såsom tribunalen även angav i punkt 47 i domen i målet om överklagande utgör således tidpunkten för äktenskapets ingående det kriterium som lagstiftaren valde för att skilja på de två situationerna.
75 Den rättsliga arten av bandet mellan den efterlevande maken och den avlidne tjänstemannen är emellertid densamma oavsett om äktenskapet ingicks före eller efter det att tjänstemannen lämnade sin tjänst. Denna rättsliga art skiljer sig inte åt beroende på om tjänstemännen utövade yrkesverksamhet eller beroende på storleken på de avgifter till unionens pensionssystem som betalats eller skulle ha betalats.
76 Dessutom ger både artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna rätt till efterlevandepension för den efterlevande maken till en tidigare tjänsteman som inte längre är i aktiv tjänst och som följaktligen inte längre betalar in avgifter till unionens pensionssystem vid tidpunkten för dödsfallet.
77 Kommissionen kan således inte med framgång åberopa domen av den 17 juni 1993, Arauxo-Dumay/kommissionen (T‑65/92, EU:T:1993:47), för att visa att de situationer som avses i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är olika. Såsom framgår av punkt 33 i den domen gjorde tribunalen nämligen en jämförelse mellan å ena sidan situationen för en efterlevande make till en tidigare tjänsteman som avled efter att ha omfattats av en särskild åtgärd vid avgång från tjänsten och ha erhållit de bidrag och förmåner som föreskrivs i en specifik förordning som reglerar denna situation, å andra sidan situationen för en efterlevande make till en tjänsteman som avled när han eller hon fortfarande var i aktiv tjänst, vilken föreskrivs i artikel 17 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.
78 Härav följer att kommissionens argument att den aktuella särbehandlingen har samband med tjänstemannens karriärutveckling och inbetalningarna till pensionssystemet inte kan godtas.
79 Syftet med efterlevandepensionen, som regleras i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, är dessutom att kompensera den efterlevande maken för inkomstbortfall till följd av den tidigare tjänstemannens bortgång. Det är således fråga om att bevilja den efterlevande maken en ersättningsinkomst (se punkt 72 ovan). Den omständigheten att den avlidne tjänstemannen gifte sig före eller efter det att denne lämnade sin tjänst kan inte i någon väsentlig mån förändra situationen för den efterlevande maken vad gäller hans eller hennes ekonomiska rättigheter. Såsom framgår av punkt 72 ovan har domstolen dessutom slagit fast att storleken på den efterlevande makens ekonomiska behov och dennes eventuella ekonomiska beroende av den avlidne tjänstemannen eller av den avlidne tidigare tjänstemannen inte är ett kriterium som ska beaktas.
80 Det kan således konstateras att situationen för den efterlevande maken till en tidigare tjänsteman som ingick äktenskap innan tjänstemannen lämnade sin tjänst inte skiljer sig från situationen för den efterlevande maken till en tidigare tjänsteman som ingick äktenskap efter det att tjänstemannen lämnat sin tjänst med avseende på beviljandet av efterlevandepension med tillämpning av artiklarna 18 eller 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.
81 Av det ovan anförda följer att det föreligger en särbehandling av jämförbara situationer beroende på vid vilken tidpunkt äktenskapet ingicks, eftersom det rör sig om den enda faktor som avgör vilket av de olika villkoren om äktenskapets minimilängd, enligt artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, som ska tillämpas.
82 Denna skillnad i behandling medför en nackdel, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 65 ovan, för den efterlevande maken till en tidigare tjänsteman som ingick äktenskap efter det att tjänstemannen hade lämnat sin tjänst, på vilka systemet i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är tillämpligt, jämfört med den efterlevande maken till en tidigare tjänsteman som ingick äktenskap innan personen lämnade sin tjänst och som omfattas av artikel 18 i bilagan.
83 Det villkor om minst fem års som föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna medför en särskild nackdel för efterlevande makar som ingått äktenskap med en tidigare tjänsteman på grund av att tjänstemannen i de allra flesta fall lämnar sin tjänst i samband med pensioneringen, för vilken åldern fastställs i tjänsteföreskrifterna, och därför är äldre än en tjänsteman i aktiv tjänst. De tidigare tjänstemän som avses i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna har således i allmänhet ingått äktenskap i en högre ålder än de tidigare tjänstemän som avses i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilka gifte sig innan de lämnade sin tjänst. Följaktligen har efterlevande makar som ingått äktenskap med en tidigare tjänsteman i allmänhet svårare att uppfylla det villkor om äktenskapets minimilängd som föreskrivs i artikel 20, vilket uppgår till fem år, än efterlevande makar som har gift sig med en tjänsteman innan personen lämnade sin tjänst och för vilka det i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna endast föreskrivs att äktenskapet ska ha varat i minst ett år.
84 På grund av att artikel 20 uppställer krav på att äktenskapet ska ha varat i minst fem år, är den behandling som föreskrivs för efterlevande makar som ingått äktenskap med en tidigare tjänsteman efter det att denne lämnat sin tjänst mindre förmånlig än den behandling som föreskrivs i artikel 18 i bilagan för efterlevande makar som ingått äktenskap när tjänstemannen fortfarande var i aktiv tjänst och generellt var yngre än en tidigare tjänsteman.
85 Det föreligger således även en särbehandling av jämförbara situationer som indirekt grundar sig på den tidigare tjänstemannens ålder vid den tidpunkt då han eller hon ingick äktenskap.
2) Huruvida kriterierna i artikel 52.1 i stadgan är uppfyllda och huruvida särbehandlingen är motiverad
86 Det ska konstateras att den särbehandling som införts genom artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är föreskriven i ”lag” i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, eftersom bestämmelsen har sitt ursprung i tjänsteföreskrifterna.
87 För att motivera den aktuella särbehandlingen har kommissionen för det första gjort gällande att det finns en större risk för att den efterlevande makens välbefinnande äventyras i det fall där en efterlevande make till en tjänsteman överraskas av personens bortgång medan denne fortfarande är i aktiv tjänst än i fallet med en efterlevande make till en tidigare tjänsteman, som har haft tid att vidta nödvändiga åtgärder för att skaffa sig en sådan ekonomisk säkerhet.
88 I detta avseende räcker det att konstatera att både artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna avser utbetalning av efterlevandepension till en efterlevande make till en tidigare tjänsteman som uppbar avgångspension. I båda fallen ansöker den efterlevande maken således om efterlevandepension när hans eller hennes make redan har lämnat sin tjänst. Kommissionens argument att den efterlevande maken är mer överraskad av att en tjänsteman i aktiv tjänst avlider än av att en tidigare pensionerad tjänsteman avlider saknar således relevans.
89 För det andra anser kommissionen, med stöd av parlamentet, att det villkor om minst fem års äktenskap som föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna syftar dels till att förhindra bedrägerier, dels till att bevara den ekonomiska balansen i unionens pensionssystem. Vart och ett av dessa två mål ska prövas i tur och ordning mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 70 ovan.
i) Syftet att förebygga bedrägerier
90 Enligt domstolen utgör principen om förbud mot bedrägeri och rättsmissbruk en allmän unionsrättslig princip som enskilda måste iaktta (dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkterna 88 och 89). Bekämpandet av bedrägerier utgör således ett mål av allmänintresse.
91 Det framgår av domen av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkterna 89 och 90), att villkoret om minst ett års äktenskap, såsom föreskrivs i artikel 17 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, syftar till att försäkra sig om att förhållandet mellan de berörda personerna var verkligt och stabilt och framstår därför inte som uppenbart olämpligt i förhållande till syftet att bekämpa bedrägerier.
92 Det framstår således inte som orimligt att som villkor för rätten för en efterlevande make till en tjänsteman eller till en tidigare tjänsteman att uppbära efterlevandepension kräva att äktenskapet uppfyller ett villkor på minimitid. Ett sådant villkor gör det nämligen möjligt att försäkra sig om att äktenskapet inte uteslutande grundar sig på överväganden som inte bygger på planer om ett gemensamt liv, såsom rent ekonomiska överväganden eller som har samband med beviljande av uppehållstillstånd.
93 Det ska dock understrykas att det i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, som är tillämplig när äktenskapet har ingåtts efter det att tjänstemannen lämnade sin tjänst, uppställs ett villkor på att äktenskapet ska ha varat minst fem gånger längre än det som föreskrivs i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilket är tillämpligt när äktenskapet ingicks innan tjänstemannen lämnade sin tjänst.
94 Det ska således även prövas huruvida det villkor om äktenskapets varaktighet som uppställs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilket tillämpas utan undantag, inte uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att förhindra bedrägeri.
95 Det ska konstateras att handlingarna i målet inte innehåller någon övertygande förklaring eller någon bevisning till stöd för kommissionens och parlamentets antagande att sannolikheten för att ett äktenskap ingår i ett bedrägligt syfte ökar efter det att tjänstemannen har lämnat sin tjänst, det vill säga att en tjänsteman som gifter sig dagen innan han eller hon lämnar sin tjänst är mindre benägen att ingå ett bedrägligt äktenskap än en tjänsteman som gifter sig dagen efter det att han eller hon lämnade sin tjänst. Kommissionen och parlamentet har inte heller förklarat varför en tjänsteman som har lämnat sin tjänst skulle vara mindre kapabel att skydda sig mot bedrägliga avsikter hos en person som önskar ingå äktenskap med personen än en tjänsteman som fortfarande är i aktiv tjänst, så att det är nödvändigt att uppställa en minimitid som är fem gånger längre när äktenskapet har ingåtts efter det att tjänstemannen lämnade sin tjänst.
96 Det följer vidare av fast rättspraxis att en generell bedrägeripresumtion inte är tillräcklig för att motivera en åtgärd som åsidosätter ändamålen med EUF-fördraget (se dom av den 19 december 2012, kommissionen/Belgien, C‑577/10, EU:C:2012:814, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
97 Äktenskapets varaktighet är dessutom inte nödvändigtvis den enda omständighet som tyder på att det är uppriktigt menat (se, analogt, dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl., C‑20/12, EU:C:2013:411, punkterna 72 och 73 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 juli 2013, Prinz och Seeberger, C‑523/11 och C‑585/11, EU:C:2013:524, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis).
98 I artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna används emellertid enbart villkoret om minst fem års äktenskap, utan att det föreskrivs något undantag, vilket innebär att det är omöjligt för en efterlevande make som ingått äktenskap efter det att den tidigare tjänstemannen lämnat sin tjänst att göra gällande att äktenskapet ingåtts i god tro, oavsett vilka objektiva bevis som han eller hon skulle kunna lägga fram i detta avseende. Bestämmelsen inför därmed en allmän och ovedersäglig presumtion för bedrägeri mot äktenskap som varat i mindre än fem år.
99 I artikel 18 andra stycket i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs däremot objektiva omständigheter under vilka det inte krävs någon minimiperiod för äktenskapet, nämligen att ett barn föds inom tjänstemannens äktenskap innan personen lämnade sin tjänst, förutsatt att den efterlevande maken försörjer eller har försörjt dessa barn. Lagstiftaren ansåg således att det i det fall där ett äktenskap har ingåtts innan en tidigare tjänsteman lämnade sin tjänst fanns objektiva omständigheter som gjorde det möjligt att bryta presumtionen om bedrägeri.
100 De objektiva omständigheter som det erinrats om i föregående punkt utgör klara kriterier som gör det möjligt att på ett effektivt sätt förvalta efterlevandepensionerna, med iakttagande av rättssäkerhetsprincipen.
101 Även om RN:s andra äktenskap i förevarande fall ingicks efter det att maken hade lämnat sin tjänst, finns det flera objektiva omständigheter som kan visa att det inte rör sig om ett äktenskap som ingåtts i ett bedrägligt syfte. RN och hennes make levde nämligen i ett parförhållande sedan år 1985. Den 10 juni 1987 fick de barn. Den 7 maj 1988 ingick de ett första äktenskap. De skilde sig visserligen den 29 april 1996, men de började på nytt att leva tillsammans redan år 2002 och de gifte om sig den 20 augusti 2012. För övrigt har varken kommissionen eller parlamentet hävdat att det aktuella fallet utgjorde bedrägeri.
102 Efter skilsmässan gifte RN dessutom inte om sig med någon annan. Såsom tribunalen bland annat påpekade i punkt 56 i domen i målet om överklagande hade hon, om hon inte hade gift om sig med sin före detta make, kunnat erhålla efterlevandepension i egenskap av frånskild maka, i enlighet med artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, en rättighet som hon förlorade på grund av att hon hade gift om sig.
103 Med hänsyn till att de tidigare tjänstemän som avses i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna generellt sett är äldre, är det dessutom särskilt svårt för efterlevande makar som ingått äktenskap med en sådan tidigare tjänsteman att uppfylla villkoret om minst fem års äktenskap. Detta villkor kan således medföra att ett betydande antal makar utesluts från rätten till efterlevandepension, trots att de hade kunnat visa att det inte föreligger något bedrägeri.
104 Det ska slutligen erinras om att lagstiftaren inte alltid har uteslutit varje individuell bedömning i tjänsteföreskrifterna. I artikel 1.1 d i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs således att en tjänsteman som inte uppfyller villkoren för att beviljas hushållstillägg genom ”ett särskilt och motiverat beslut av tillsättningsmyndigheten, fattat på grundval av styrkande handlingar”, kan ha rätt till det när personen ändå har ett familjeansvar.
105 Av det ovan anförda följer att det är orimligt att anse att det villkor om minst fem års äktenskap som föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilket är fem gånger mer än vad som föreskrivs i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och som inte medger något undantag som gör det möjligt att fastställa att det inte föreligger bedrägeri, oavsett vilken objektiv bevisning som läggs fram, kan vara nödvändigt för att uppnå målet att bekämpa bedrägerier.
ii) Målet att bevara den ekonomiska balansen i unionens pensionssystem
106 Det har slagits fast att målet att bevara den ekonomiska balansen i unionens pensionssystem kan anses vara legitimt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2005, Pyres/kommissionen, T‑256/01, EU:T:2005:45, punkterna 64 och 65). Det ska dock tilläggas att ett sådant mål, som är hänförligt till budgetöverväganden, inte i sig kan motivera ett undantag från den allmänna principen om likabehandling (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 21 juli 2011, Fuchs och Köhler, C‑159/10 och C‑160/10, EU:C:2011:508, punkt 74).
107 Såsom slagits fast i punkt 105 ovan kan det villkor om äktenskapets minimilängd som föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte motiveras av syftet att bekämpa bedrägerier. Den särbehandling som införts genom denna bestämmelse kan följaktligen inte motiveras enbart med behovet av att bevara den ekonomiska balansen i unionens pensionssystem.
108 Det ska under alla omständigheter konstateras att kommissionen och parlamentet inte har förebringat minsta tillstymmelse till bevisning för att visa att den ekonomiska balansen i unionens pensionssystem skulle hotas om efterlevande makar till tidigare tjänstemän som ingått äktenskap efter det att tjänstemannen hade lämnat sin tjänst kunde komma i åtnjutande av efterlevandepension utan att ha varit gifta i minst fem år. Det har inte heller visats att den ekonomiska balansen inte kan uppnås om det i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs undantag från villkoret att äktenskapet ska ha varat i minst fem år.
109 När det vidare gäller kommissionens argument att den efterlevande maken till en före detta tjänsteman som gifte sig efter det att personen hade lämnat sin tjänst inte har bidragit till unionens pensionssystem, framgår det varken av lydelsen av för artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna eller av det sammanhang som bestämmelsen ingår i att efterlevandepension är villkorad av ett tillräckligt starkt ekonomiskt band mellan den efterlevande maken och den institution där tjänstemannen eller den tidigare tjänstemannen tjänstgjorde. Det räcker tvärtom att äktenskapet som ingåtts innan tjänstemannen lämnade sin tjänst varade i ett år för att den efterlevande maken ska kunna erhålla en sådan pension, även om tjänstemannen avlider i början av sin karriär (med tillämpning av artikel 17 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna), eller om äktenskapet ingicks några dagar innan tjänstemannen lämnade sin tjänst (med tillämpning av artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna).
110 Artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inför följaktligen en särbehandling mellan efterlevande makar till tidigare tjänstemän som varken är motiverad av målet att bekämpa bedrägerier, eftersom den inte är nödvändig för att uppnå detta mål, eller av målet att bevara den ekonomiska balansen i unionens pensionssystem.
111 Eftersom artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inför en allmän och ovedersäglig presumtion om bedrägeri för par som har varit gifta i mindre än fem år, trots att en allmän presumtion om bedrägeri inte räcker för att motivera en åtgärd som åsidosätter ändamålen med EUF-fördraget, är bestämmelsen inte förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till likabehandling och förbudet mot all diskriminering.
112 Artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna innebär därmed ett åsidosättande av den allmänna principen om likabehandling och principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder. RN:s invändning om rättsstridighet ska således bifallas.
113 Det angripna beslutet, som antagits med stöd av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, saknar följaktligen rättslig grund, varför det ska ogiltigförklaras.
3. Den tredje grunden: Felaktig tolkning av begreppet ”make” i den mening som avses i det regelverk är tillämpligt på efterlevandepension
114 RN har gjort gällande att begreppet parförhållande inte kan begränsas till att endast avse förhållanden som bygger på ett äktenskap med hänsyn till den allmänna sociala utveckling som skett på området sedan flera år tillbaka. Denna utveckling bekräftas dels av artikel 1d.1 andra stycket i tjänsteföreskrifterna där andra samlevnadsformer än äktenskap likställs med äktenskap, dels av det spridda erkännandet av registrerat partnerskap inom unionen. Det går följaktligen inte att bortse ifrån varaktigheten av RN:s och hennes avlidna makes samlevnad, såsom intygas av flera handlingar.
115 Kommissionen har med stöd av parlamentet bestridit RN:s argument.
116 Det ska erinras om att enligt artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rätten till efterlevandepension förbehållen den ”efterlevande maken”. Detta innebär att den som har rätt till efterlevandepension ska ha varit bunden till den tidigare tjänstemannen genom ett civilrättsligt förhållande som har gett upphov till en rad rättigheter och skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 71).
117 Domstolen har erinrat om att även om de facto-förhållanden och lagreglerade förhållanden, såsom äktenskap, kan uppvisa vissa likheter, måste detta inte med nödvändighet leda till att de båda typerna av förhållande likställs. Äktenskapet kännetecknas nämligen av en rigorös formalism och ger upphov till en hög nivå av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter mellan makarna, däribland skyldigheten till försörjning och solidaritet (dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkterna 72 och 73).
118 Därtill har unionslagstiftaren, under vissa villkor, utvidgat tillämpningen av tjänsteföreskrifternas bestämmelser om gifta personer till att omfatta personer som är registrerade i en stabil samlevnadsform. Det följer av artikel 1d.1 andra stycket i tjänsteföreskrifterna att för att en registrerad stabil samlevnadsform ska likställas med ett äktenskap i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna, krävs således att den tjänsteman som är registrerad i en stabil samlevnadsform uppfyller de lagstadgade kraven i den bestämmelsen (dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkterna 74 och 76).
119 Enligt domstolen uppfyller emellertid inte ett de facto-förhållande, såsom ett samboförhållande, dessa villkor eftersom det, i princip, inte ger upphov till någon lagreglerad status för de personer som har valt denna form av samlevnad (dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 78).
120 I förevarande fall har RN hävdat att hon sedan år 2002 levde tillsammans med den avlidne tidigare tjänstemannen innan paret gifte om sig år 2012. RN har emellertid inte påstått att paret hade ingått registrerat partnerskap innan de gifte om sig. Det är dessutom ostridigt mellan parterna att den avlidne tidigare tjänstemannen var gift med en annan person mellan den 11 september 1998 och den 22 december 2011.
121 RN kan följaktligen inte med framgång åberopa artikel 1d.1 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.
122 Det ska dessutom anges att det, med beaktande av det sociala sammanhang i vilket förevarande talan har väckts, inte ankommer på tribunalen att utvidga tjänsteföreskrifternas tillämpningsområde med avseende på begreppet ”make”. Det ankommer på lagstiftaren att göra en sådan ändring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1993, Arauxo-Dumay/kommissionen, T‑65/92, EU:T:1993:47, punkterna 30 och 31).
123 Dessutom har lagstiftaren, såsom kommissionen har påpekat, beaktat den sociala utvecklingen vid reformerna av tjänsteföreskrifterna. Genom rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, 2004, s. 1) ändrade lagstiftaren särskilt artikel 1d.1 andra stycket i tjänsteföreskrifterna för att omfatta andra samlevnadsformer än äktenskap.
124 Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.
125 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första och den tredje grunden och att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras på grundval av den andra grunden.
Rättegångskostnader
126 Enligt artikel 133 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om rättegångskostnader i den dom genom vilket målet avgörs slutligt. Enligt artikel 219 i rättegångsreglerna, som är analogt tillämplig på förevarande mål efter återförvisning, och eftersom tribunalen i domen i målet om överklagande förordnade att beslutet om rättegångskostnader skulle anstå, ankommer det på tribunalen att besluta om rättegångskostnader som uppkommit under rättegången dels i mål där talan väckts enligt artikel 270 FEUF vid personaldomstolen och vid tribunalen, dels i målet om överklagande vid tribunalen.
127 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
128 Av domskälen ovan framgår att kommissionen är den part som slutligen tappat målet. Kommissionen ska följaktligen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna dels i det ursprungliga förfarandet vid personaldomstolen i mål F-104/15, dels i förevarande mål efter återförvisning.
129 Vad gäller överklagandeförfarandet i mål T‑695/16 P ska kommissionen, i enlighet med artikel 211.3 i rättegångsreglerna, bära sina rättegångskostnader. Eftersom tribunalen biföll kommissionens överklagande, ska RN bära sina rättegångskostnader i det förfarandet.
130 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska slutligen institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Parlamentet ska således bära sina rättegångskostnader i mål F-104/15 och i förevarande mål efter återförvisning. Eftersom parlamentet inte inkommit med någon inlaga i överklagandeförfarandet och tribunalen har avgjort målet utan muntlig förhandling, har parlamentet inte heller deltagit i överklagandeförfarandet i den mening som avses i artikel 211.5 i rättegångsreglerna och har således inte haft några rättegångskostnader i det förfarandet.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
följande:
1) Europeiska kommissionens beslut av den 24 september 2014 om avslag på RN:s ansökan om efterlevandepension ogiltigförklaras.
2) Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta RN:s rättegångskostnader i mål F-104/15 och i förevarande mål efter återförvisning.
3) Kommissionen och RN ska bära sina rättegångskostnader i mål T‑695/16 P.
4) Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader i mål F-104/15 och i förevarande mål efter återförvisning.
da Silva Passos | Reine | Truchot |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 december 2020.
Underskrifter