Mål C‑684/20 P
Eleanor Sharpston
mot
Europeiska unionens råd
och
Konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar
Domstolens beslut (första avdelningen) den 16 juni 2021
”Överklagande – Artikel 181 i domstolens rättegångsregler – Konsekvenserna för ledamöterna i Europeiska unionens domstol av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen – Förklaring från konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar – Upphörande av en generaladvokats förordnande – Talan om ogiltigförklaring”
Talan om ogiltigförklaring – Unionsdomstolens behörighet – Talan riktad mot en förklaring från konferensen för företrädare mellan medlemsstaternas regeringar – Uppenbart att behörighet saknas och att talan ska avvisas
(Artiklarna 252, 253.1, 256 och 263 FEUF)
(se punkterna 39–50)
Resumé
Domstolen fastställer tribunalens avvisning av två mål om ogiltigförklaring som anhängiggjorts av Eleanor Sharpston, genom vilka hon sökte få fastställt rättsstridigheten av det förtida upphörandet av hennes förordnande som generaladvokat till följd av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen.
Tribunalen har inte begått något fel när den fann att akter som antas av företrädarna för medlemsstaternas regeringar inte omfattas av unionsdomstolens lagenlighetskontroll.
År 2005 utnämndes klaganden, Eleanor Sharpston, på förslag av Förenade kungarikets regering, till generaladvokaten i domstolen för återstoden av hennes företrädares förordnande, det vill säga till och med den 6 oktober 2009. Hennes förordnande förnyades för perioden 7 oktober 2009-6 oktober 2015 och därefter för perioden 7 oktober 2015-6 oktober 2021.
Den 29 januari 2020 antog konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar förklaringen om konsekvenserna av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen för antalet generaladvokater i Europeiska unionens domstol (nedan kallad den omtvistade förklaringen), i vilken det erinrades om att eftersom Förenade kungariket hade inlett det förfarande som föreskrivs i artikel 50 FEU för att utträda ur unionen, skulle fördragen upphöra att vara tillämpliga på denna medlemsstat från och med den dag då utträdesavtalet trädde i kraft.(1) Konferensen erinrade även om att förordnandena för de ledamöter av unionens institutioner, organ och byråer som har utnämnts, utsetts eller valts till följd av Förenade kungarikets medlemskap i unionen följaktligen skulle upphöra på utträdesdagen.
Konferensen förklarade att som en följd härav skulle den ständiga generaladvokat som varit förbehållen Förenade kungariket(2) ingå i systemet för rotation mellan medlemsstaterna vid utnämning av generaladvokater. Konferensen noterade att enligt den protokollära ordningen var det Republiken Grekland som stod näst på tur.
Genom beslut den 2 september 2020 av företrädarna för medlemsstaternas regeringar om utnämning av tre domare och en generaladvokat i domstolen(3) (nedan kallat det omtvistade beslutet) utsågs Eleanor Sharpstons efterträdare, Athanasios Rantos, till tjänsten som generaladvokat i domstolen för perioden 7 september 2020–6 oktober 2021.
Eleanor Sharpston har genom talan i respektive mål, vilket väcktes den 7 april 2020 respektive 2020, yrkat delvis ogiltigförklaring av den omtvistade förklaringen och ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, såvitt Athanasios Rantos genom dessa akter utses till tjänsten som generaladvokaten i domstolen för perioden 7 september 2020–6 oktober 2021.
Genom två beslut av den 6 oktober 2020 fann tribunalen att talan i respektive mål skulle avvisas.(4)
Eleanor Sharpston har i sina överklaganden yrkat att domstolen ska upphäva de överklagade besluten. Hon har gjort gällande att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den, för det första avvisade talan om delvis ogiltigförklaring av den omtvistade förklaringen och, för det andra, fann att det var uppenbart att talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet skulle avvisas, eftersom de antagits av företrädarna av medlemsstaternas regeringar i denna egenskap och inte av rådet.
Domstolen fastställer de överklagade besluten och ogillar därför överklagandena, eftersom det är uppenbart att de i vissa delar ska avvisas och i övriga delar är uppenbart ogrundade.
Domstolens bedömning
Enligt domstolens praxis framgår det av lydelsen i artikel 263 FEUF att de akter som antas av företrädarna för medlemsstaternas regeringar inte i egenskap av ledamöter i rådet, utan i egenskap av företrädare för sina respektive regeringar som kollektivt utövar medlemsstaternas befogenheter inte omfattas av unionsdomstolens lagenlighetskontroll. Det kriterium som domstolen har funnit vara relevant för att unionsdomstolarna ska sakna behörighet att pröva en talan riktad mot sådana akter är således hänförligt till vem aktens upphovsman är, oberoende av aktens bindande rättsverkningar.
Enligt domstolen är det uppenbart att en vid tolkning av upphovsmännen till de akter som avses i artikel 263 FEUF skulle strida mot den vilja som fördragens upphovsmän gett uttryck för och vilken återspeglas i artikel 263 FEUF, vars tillämpningsområde är begränsat till de unionsrättsakter som antagits av unionens institutioner, organ och byråer, medan akter som det ankommer på medlemsstaterna att anta, såsom beslut om utnämning av ledamöter i unionsdomstolarna, inte omfattas av unionsdomstolarnas prövning.
Domstolen konstaterar även att det saknar betydelse att företrädarna för medlemsstaternas regeringar har agerat inom ramen för fördragen eller andra rättskällor, såsom folkrätten.
Domstolen finner därför att tribunalen inte gjorde något fel när den i punkt 30 i det överklagade beslutet erinrade om att det framgår av artikel 263 FEUF att akter som antas av företrädarna för medlemsstaternas regeringar inte i egenskap av ledamöter i rådet eller i Europeiska rådet, utan i egenskap av företrädare för respektive regering som kollektivt utövar medlemsstaternas befogenheter, inte omfattas av unionsdomstolens lagenlighetskontroll.
Eleanor Sharpston har inom ramen för sin andra grund gjort gällande att unionsdomstolarnas behörighet att pröva lagenligheten av den omtvistade förklaringen emellertid måste kvarstå, eftersom förklaringen utgör ett beslut av företrädarna för medlemsstaternas regeringar där dessa konstaterar, ultra vires, att hennes förordnande som generaladvokat ska upphöra i förtid. Domstolen prövar därefter klagandens grund att unionsdomstolarnas behörighet att pröva lagenligheten av den omtvistade förklaringen och beslutet om utnämning av en ny generaladvokat måste kvarstå, eftersom – med avseende på förklaringen – den utgör ett beslut av företrädarna för medlemsstaternas regeringar där dessa konstaterar, ultra vires, att klagandens förordnande som generaladvokat ska upphöra i förtid och eftersom – med avseende på beslutet – Förenade kungarikets utträde inte har fått till följd att klagandens förordnade som generaladvokat upphört i förtid. Domstolen anser emellertid att det inte finns fog för denna ståndpunkt, eftersom den omtvistade förklaringen och det omtvistade beslutet under alla omständigheter inte kan anses vara antagna av en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå i den mening som avses i artikel 263 FEUF.
Domstolen konstaterar dessutom att den omtvistade förklaringen och det omtvistade beslutet inte kan anses utgöra beslut med rättsverkningar som går klaganden emot genom att slå fast att hennes förordnande som generaladvokat ska upphöra i förtid. Konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar har nämligen endast beaktat de konsekvenser som med nödvändighet följer av Förenade kungarikets utträde ur unionen.
Fördragen upphörde nämligen enligt artikel 50.3 FEU att vara tillämpliga på Förenade kungariket på utträdesdagen, det vill säga den 1 februari 2020, och från och med den dagen är den staten inte längre en medlemsstat. Härav följer, såsom anges i åttonde stycket i ingressen till utträdesavtalet, att de pågående mandaten för de ledamöter i unionens institutioner, organ och byråer som utnämnts, utsetts eller valts till följd av Förenade kungarikets medlemskap i unionen per automatik upphör denna dag.
Tribunalen kan följaktligen inte klandras för att den ansåg sig sakna behörighet att bedöma lagenligheten av ett så kallat beslut från företrädarna för medlemsstaternas regeringar i vilket det konstateras att Eleanor Sharpstons förordnande upphör i förtid.