Language of document : ECLI:EU:T:2021:574

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 15 september 2021 (*)

”Personalmål – Kontraktsanställda – Lön – Utlandstillägg – Artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Utlandstillägg beviljas inte – Stadigvarande bosättning – Tjänstgöring vid en internationell organisation i anställningsstaten”

I mål T‑466/20,

LF, företrädd av advokaten S. Orlandi,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av T. Bohr och A.-C. Simon, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF om ogiltigförklaring av det beslut som fattats av Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) vid kommissionen den 11 september 2019 om att neka sökanden utlandstillägg,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni samt domarna P. Nihoul (referent) och R. Frendo,

justitiesekreterare: handläggaren M. Marescaux,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 23 april 2021,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        I artikel 69 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), vilka är analogt tillämpliga på kontraktsanställda enligt artiklarna 20.2 och 92 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), föreskrivs följande:

”Utlandstillägget skall vara lika med 16 % av summan av den grundlön, det hushållstillägg och det barntillägg tjänstemannen har rätt till. Utlandstillägget skall inte vara mindre än 538,87 EUR per månad.”

2        Artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, som även den är analogt tillämplig på kontraktsanställda enligt artiklarna 21 och 92 i anställningsvillkoren, har följande lydelse:

”1.      Ett utlandstillägg motsvarande 16 % av den totala grundlönen och av hushållstillägget och tillägget för underhållsberättigat barn skall beviljas följande:

a)      Tjänstemän

–        som inte är och aldrig har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger, och

–        som inte under den femårsperiod som löpt ut sex månader innan de tillträdde tjänsten varaktigt var bosatta eller utövade sin huvudsakliga yrkesverksamhet inom den statens europeiska territorium. Vid tillämpningen av denna bestämmelse skall de förhållanden som följer av arbete som utförts för en annan stat eller internationell organisation inte beaktas.

b)      Tjänstemän som är eller har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger, men som under 10 år innan de tillträdde tjänsten varaktigt var bosatta utanför den statens europeiska territorium av andra skäl än för att tjänstgöra i statlig tjänst eller i en internationell organisation.

…”

 Bakgrund till tvisten

3        Sökanden, LF, är belgisk medborgare och född i Belgien.

4        År 1982, vid fyra års ålder, flyttade han med sin familj till Frankrike, där han studerade och arbetade till och med den 31 mars 2013, med undantag för perioden mellan den 1 juni 2002 och den 31 maj 2003 då han arbetade i Peru för det franska utrikesministeriet.

5        Mellan den 1 april 2009 och den 30 mars 2013 arbetade han vid ministeriet för ekologi, hållbar utveckling och energi i Paris (Frankrike), och mellan den 1 och den 30 april 2013 registrerades han som arbetssökande i Frankrike.

6        Den 1 maj 2013 tillträdde han en tjänst vid Europeiska kommissionen i Bryssel (Belgien) som kontraktsanställd i tjänstegrupp IV vid generaldirektoratet (GD) för forskning och innovation och därefter vid GD Jordbruk och landsbygdsutveckling inom ramen för ett avtal om visstidsanställning som utan avbrott förnyades vid flera tillfällen. Detta avtal löpte ut den 30 april 2019.

7        Under hela denna period uppbar sökanden utlandstillägg med stöd av artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, med hänsyn till hans belgiska medborgarskap och sin frånvaro från Belgien under den tioårsperiod som föregick anställningen vid kommissionen.

8        År 2014 gifte sig sökanden i Belgien med en fransk medborgare som han har fått två barn tillsammans med, vilka är födda i Bryssel år 2015 och 2017. Hans maka, som var egenföretagare i Frankrike, arbetade i Belgien enligt ett avtal om tillsvidareanställning. Enligt de uppgifter som sökanden lämnade vid förhandlingen och som antecknades i förhandlingsprotokollet har sökandens maka sitt skatterättsliga hemvist i Belgien.

9        Den 20 november 2018 publicerade kommissionen ett meddelande om internt uttagningsprov COM/03/AD/18, som var öppet för kontraktsanställda, för rekrytering av tjänstemän i lönegrad AD 6. Sökanden ansökte om att få delta i detta uttagningsprov och hans namn fördes den 3 december 2019 upp på förteckningen över dem som hade klarat uttagningsprovet.

10      Den 25 januari 2019 ingav sökanden dessutom en ansökan till följd av publiceringen, den 7 januari samma år, av meddelandet om lediga tjänster REA/INTER-CA/2018/PA/A-B/FGIV/09, angående rekrytering av kontraktsanställda i tjänstegrupp IV vid Europeiska Genomförandeorganet för forskning (REA). Enligt detta meddelande om lediga tjänster kunde endast kontraktsanställda som tjänstgör vid en av Europeiska unionens institutioner delta i förfarandet.

11      I maj 2019 frågade sökanden REA om resultatet av denna rekrytering. REA svarade den 16 maj 2019 att beslutet avseende rekryteringen ännu inte hade fattats och anmodade sökanden att vara ”tålmodig och engagerad”.

12      Genom skrivelse av den 7 juni 2019 erbjöd REA sökanden en anställning som kontraktsanställd från och med den 1 september 2019, med en giltighetstid på ett år, med möjlighet till förlängning. Sökanden samtyckte till detta förslag den 11 juni samma år.

13      Mellan den 1 maj och den 31 augusti 2019 var sökanden registrerad som arbetssökande i Belgien och unionen betalade ut arbetslöshetsersättning. Han fortsatte dessutom att omfattas av unionens sjukförsäkringssystem.

14      Den 1 september 2019 började sökanden tjänstgöra vid REA.

15      Den 11 september 2019 beslutade kommissionens byrå för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) att sökanden inte hade rätt till utlandstillägg (nedan kallat det angripna beslutet).

16      Den 9 december 2019 ingav sökanden ett klagomål till kommissionen mot det angripna beslutet. Klagomålet avslogs genom beslut av den 7 april 2020, vilket delgavs dagen därpå, med motiveringen att sökanden inte uppfyllde villkoren i artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

17      Med hänvisning till domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480), ansåg kommissionen att det saknades anledning att räkna bort perioden från den 1 maj 2013 till den 30 april 2019, under vilken sökanden hade arbetat vid kommissionen, utan att denna period skulle beaktas vid fastställandet av den anställdes varaktiga bosättning, eftersom den antogs hindra uppkomsten av ett varaktigt band mellan honom och anställningslandet. Kommissionen tillade att de band till Frankrike som sökanden åberopat, med hänsyn till de kriterier som uppställts i rättspraxis avseende stadigvarande bosättning, det vill säga sökandens yrkesverksamhet och hans personliga anknytning, inte kan påverka slutsatsen att sökandens stadigvarande bosättning är i Belgien.

18      Vad beträffar den period på fyra månader mellan den 30 april 2019, det vill säga den dag då avtalet med kommissionen löpte ut, och den 1 september 2019, då sökanden anställdes av REA, betonade kommissionen att sökanden fortsatte att vara bosatt i Belgien med sin fru och barn, i samma bostad som han tidigare hade innehaft, i avsikt att ha kvar sin bostad där.

19      Den 17 mars 2020, efter att ha klarat det interna uttagningsprovet COM/03/AD/18 som anordnades av kommissionen, utsågs sökanden till tjänsteman vid denna institution med verkan från och med den 16 april samma år. Även kommissionen nekade honom utlandstillägg. Detta beslut är föremål för en annan talan som sökanden väckt vid tribunalen, vilken registrerats under målnummer T‑178/21.

 Förfarandet och parternas yrkanden

20      Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 juli 2020. Kommissionen inkom med svaromål den 23 oktober 2020. Genom skrivelse av den 25 november 2020 avstod sökanden från att inkomma med replik.

21      Genom skrivelse av den 31 juli 2020 begärde sökanden att få vara anonym med stöd av artikel 66 i tribunalens rättegångsregler. Genom beslut av den 14 september 2020 biföll tribunalen denna begäran.

22      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.

23      Genom skrivelse av den 3 mars 2021 ställde tribunalen, med stöd av artikel 89 i rättegångsreglerna, frågor till parterna om bland annat den rättspraxis som enligt dem är tillämplig i förevarande fall. Parterna besvarade frågorna inom den föreskrivna fristen.

24      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor, bland annat om denna rättspraxis, vid förhandlingen den 23 april 2021.

25      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

26      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Inledandesynpunkt

27      I artikel 2.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att en eller flera institutioner får överlåta tillsättningsmyndighetens befogenheter, helt eller delvis, till en annan institution eller till ett interinstitutionellt organ, dock inte beslut som gäller tillsättning, befordran eller förflyttning av tjänstemän. Enligt artikel 91a i tjänsteföreskrifterna ska dessutom varje talan som rör de områden som omfattas av artikel 2.2 föras mot den institution till vilken den tillsättningsmyndighet hör som befogenheterna har överlåtits till.

28      Till följd av artiklarna 6 och 117 i anställningsvillkoren är artikel 2.2 och artikel 91a i tjänsteföreskrifterna analogt tillämpliga på de myndigheter som är behöriga att sluta anställningsavtal.

29      Genom beslut 2003/522/EG av den 6 november 2002 (EUT L 183, 2003, s. 30) inrättade kommissionen PMO.

30      Den 12 december 2018 ingick REA, med tillämpning av artikel 2.2 i tjänsteföreskrifterna och artiklarna 6 och 117 i anställningsvillkoren, ett tjänsteavtal med PMO av vilket det framgår att PMO fastställer de individuella rättigheter som tillkommer REA:s kontraktsanställda, särskilt de rättigheter som följer av artikel 69 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VII till tjänsteföreskrifterna (avsnitt E i del II B i nämnda tjänsteavtal). Enligt artikel 5.1 i del II A i tjänsteavtalet ska talan som grundas på artikel 91 i tjänsteföreskrifterna i enlighet med artikel 91a i tjänsteföreskrifterna väckas mot kommissionen när REA har delegerat de befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten till PMO eller till den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal.

31      Det är således korrekt i förevarande fall att talan har väckts mot kommissionen.

 Denendagrunden:Åsidosättandeavartikel 4.1 bibilagaVIItilltjänsteföreskrifterna

32      Sökanden anser att PMO har åsidosatt artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna genom att neka honom utlandstillägg.

33      Kommissionen har bestritt denna grund.

34      Det ska påpekas att villkoren för beviljande av utlandstillägg, vilka anges i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, är analogt tillämpliga på kontraktsanställda enligt artikel 20.2 samt artiklarna 21 och 92 i anställningsvillkoren.

35      I denna bestämmelse görs åtskillnad mellan två typfall som är beroende av tjänstemannens nationalitet.

36      Det första typfallet, som regleras i artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, avser situationer där tjänstemannen ”inte är och aldrig har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger”. I ett sådant fall krävs det att tjänstemannen eller den anställde, för att kunna erhålla utlandstillägg, under den femårsperiod som löpt ut sex månader innan han tillträdde tjänsten inte var bosatt eller varaktigt utövade sin huvudsakliga yrkesverksamhet inom anställningsstatens europeiska territorium.

37      Det andra typfallet, som regleras i artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, avser en tjänsteman ”som är eller har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger”. I ett sådant fall är beviljandet av utlandstillägg underkastat villkor som i två avseenden är strängare än dem som föreskrivs i artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

38      Det rör sig om följande villkor.

39      För det första är referensperioden tio år för medborgare i anställningslandet, medan den är fem år för tjänstemän som inte är medborgare i anställningslandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, B/kommissionen, F‑7/06, EU:F:2007:129, punkt 37).

40      För det andra räcker det att den berörde varit bosatt i anställningslandet under en mycket kort tid under den tioåriga referensperioden för att vederbörande ska förlora eller nekas rätten till denna ersättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 1976, Delvaux/kommissionen, 42/75, EU:C:1976:21, punkterna 6–11, dom av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen, T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 47, och dom av den 5 oktober 2020, Brown/kommissionen, T‑18/19, överklagad, EU:T:2020:465, punkt 112), medan tjänstemän som inte är medborgare i anställningslandet endast förlorar eller nekas utlandstillägg om de varit varaktigt bosatta i det framtida anställningslandet under hela den femåriga referensperioden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 1995, Diamantaras/kommissionen, T‑72/94, EU:T:1995:212, punkt 48, och dom av den 27 februari 2015, EESK/Achab, T‑430/13 P, EU:T:2015:122, punkt 54).

41      I förevarande fall är det ostridigt att sökanden, eftersom han är medborgare i anställningsstaten (Belgien), omfattas av det andra typfallet och således av artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Sökanden är följaktligen underkastad de stränga villkor som anges ovan i punkterna 39 och 40.

42      Enligt rättspraxis ankommer det på den tjänsteman eller den anställde som begär utlandstillägg att visa att han eller hon uppfyller villkoren för att beviljas utlandstillägg genom att visa att han eller hon har varit stadigvarande bosatt utanför anställningsstaten under hela referensperioden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2000, Lemaître/kommissionen, T‑317/99, EU:T:2000:218, punkt 50).

 Avgränsningen av referensperioden

43      Förevarande talan riktar sig mot PMO:s beslut att inte bevilja sökanden utlandstillägg med motiveringen att sökanden inte hade visat att han hade varit stadigvarande bosatt utanför Belgien under hela referensperioden, vilket strider mot vad som krävs enligt artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän som är eller har varit medborgare i anställningsstaten.

44      För att kunna tillämpa denna bestämmelse måste den referensperiod som ska beaktas avgränsas.

45      Enligt denna bestämmelse upphör denna period när tjänstemannen eller den anställde tillträder tjänsten vid den berörda institutionen eller byrån.

46      I förevarande fall började sökanden tjänstgöra vid REA den 1 september 2019, vilket innebär att den tioåriga referensperioden löpte ut den 31 augusti 2019.

47      Den borde således i princip inledas den 1 september 2009.

48      Enligt artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna ska hänsyn emellertid inte tas till perioder under vilka tjänstemannen har varit varaktigt bosatt utanför anställningsstaten för att tjänstgöra i statlig tjänst eller i en internationell organisation (se punkt 2 ovan).

49      För att i ett sådant fall kunna fastställa när referensperioden börjar, ska dessa perioder räknas bort och referensperioden förlängas i motsvarande mån (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2014, Grazyte/kommissionen, T‑86/13 P, EU:T:2014:815, punkt 51).

50      I förevarande fall arbetade sökanden mellan den 1 september 2009 och den 30 mars 2013, det vill säga under tre år och sju månader, i Frankrike för det franska ministeriet för ekologi, hållbar utveckling och energi.

51      Eftersom denna verksamhet utfördes för en stat utanför anställningsstatens territorium, ska referensperioden förlängas till den 1 februari 2006 i enlighet med artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

52      Sökanden arbetade dessutom som kontraktsanställd vid kommissionen mellan den 1 maj 2013 och den 30 april 2019.

53      Referensperioden ska emellertid inte förlängas till följd av detta, eftersom det, till skillnad från vad som har konstaterats för perioder som avser arbete som utförs utanför anställningsstaten, i ovannämnda bestämmelse inte föreskrivs någon ”borträkning” för de perioder under vilka tjänstemannen har arbetat för en stat eller en internationell organisation i anställningsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen, T‑273/17, EU:T:2018:480, punkterna 60 och 62).

54      Mot denna bakgrund finner tribunalen att referensperioden i förevarande fall började löpa den 1 februari 2006 och löpte ut den 31 augusti 2019.

 Fastställandet av sökandens stadigvarande bosättning under perioden från den 1 maj 2013 till den 31 augusti 2019

55      Det är ostridigt att sökanden från den 1 februari 2006 till den 30 april 2013, dagen före den dag då han började arbeta vid kommissionen som kontraktsanställd, var stadigvarande bosatt i Frankrike och således utanför anställningsstaten.

56      För att lösa tvisten ska det emellertid fastställas huruvida denna bosättning har flyttats till Belgien efter den 1 maj 2013.

57      Parterna har i sina diskussioner delat upp referensperioden i följande två delar:

–        För det första, den period då sökanden var kontraktsanställd vid kommissionen (från den 1 maj 2013 till den 30 april 2019).

–        För det andra, perioden från det att sökandens avtal med kommissionen löpte ut till dess att sökanden påbörjade sin verksamhet vid REA (från den 1 maj 2019 till den 31 augusti 2019).

58      I sina inlagor har parterna koncentrerat sin uppmärksamhet på denna andra period och bemödat sig om att fastställa i vilken stat sökanden då hade sin stadigvarande bosättning. I detta sammanhang har kommissionen bland annat gjort gällande att denna bosättning, såsom kommissionen angett i det angripna beslutet, var i Belgien, eftersom sökanden fortsatte att bo i Bryssel i den lägenhet som han fram till dess hade bott i med sin maka och sina barn och eftersom han skrev in sig där som arbetssökande. Sökanden har å sin sida gjort gällande att han inte flyttade till Frankrike, eftersom han väntade på resultatet av de ansökningar som han hade lämnat in till REA och kommissionen medan han fortfarande var kontraktsanställd vid kommissionen.

59      Dessa argument grundar sig på omständigheter, såsom den att sökanden behöll sin bostad på samma ställe när hans anställningsavtal med kommissionen löpt ut, som innebär att de två perioder som nämns i punkt 57 ovan inte bör undersökas separat.

60      Vid tribunalen anser parterna emellertid att en sådan separat prövning krävs enligt rättspraxis. Sökanden har således i punkt 31 i ansökan angett att det arbete han utförde för kommissionen under perioden från den 1 maj 2013 till den 30 april 2019 kan antas ha hindrat uppkomsten av ett varaktigt band mellan honom och Belgien. I den följande punkten har han understrukit att hans närvaro i Belgien under hela denna period uteslutande var knuten till nämnda arbete. Denna ståndpunkt följer enligt sökanden av domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480).

61      Som svar på detta argument har kommissionen, med hänvisning till samma rättspraxis, i punkt 21 i svaromålet anfört att sökanden under de sex år han arbetade vid kommissionen inte kan anses ha varit stadigvarande bosatt i Belgien.

62      Kommissionen har emellertid, i sitt svar på en fråga från tribunalen, gjort gällande att den presumtion som följer av domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 63), enligt vilken en verksamhet som utövas vid en internationell organisation hindrar uppkomsten av ett varaktigt band mellan den berörda personen och anställningsstaten, ska hävas när den berörde upphör med sin verksamhet inom den internationella organisationen, vilket innebär att man från och med denna tidpunkt inte längre kan bortse från banden till anställningsstaten när den berördes varaktiga bosättning ska fastställas.

63      Mot bakgrund av dessa meningsskiljaktigheter och variationer ska det klargöras i vilken mån arbete som utförts för en internationell organisation i anställningsstaten kan beaktas när det gäller en person, såsom sökanden, som har anställts av en institution eller en byrå i den stat där personen är medborgare, vid fastställandet av personens varaktiga bosättningsort under referensperioden.

–       Konsekvenserna av arbete som utförts för en internationell organisation i anställningsstaten av en person som är medborgare i denna stat

64      För att pröva den svårighet som parterna har tagit upp ska det erinras om att det i artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, såsom den har tolkats i rättspraxis, föreskrivs att den period under vilken tjänstemän eller anställda som är eller har varit medborgare i anställningsstaten har tjänstgjort i statlig tjänst eller i en internationell organisation utanför anställningsstaten inte kan beaktas vid beräkningen av referensperioden och således ska räknas bort (se punkterna 48 och 49 ovan).

65      Såsom framgår av ordalydelsen innehåller ovannämnda bestämmelse däremot inte någon liknande regel för tjänstgöring i en internationell organisation i anställningsstaten, såsom är fallet i förevarande mål.

66      Enligt domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 63), ska emellertid tjänstgöringen i en internationell organisation beaktas när det gäller att fastställa sökandens stadigvarande bosättning, eftersom denna omständighet presumeras hindra uppkomsten av ett varaktigt band mellan sökanden och anställningslandet.

67      Det är visserligen i vissa fall möjligt att tjänstgöring i en internationell organisation inte underlättar eller ens gör det möjligt att upprätta sådana band.

68      För att fastställa den varaktiga bosättningen angav tribunalen dock i samma dom av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480, punkterna 84–93), att sökanden hade varit bosatt i anställningsstaten med sin familj under referensperioden, bland annat när han arbetade vid unionens institutioner eller byråer och således inom en internationell organisation.

69      Vid bedömningen av de faktiska omständigheterna i det målet fann tribunalen, trots den presumtion som anges i punkt 66 ovan, att kommissionen i det fallet hade gjort en riktig bedömning när den fastställde att sökandens hade varit stadigvarande bosatt i anställningsstaten under referensperioden.

70      Fastställandet av den stadigvarande bosättningen är nämligen ett förfarande som ska grundas på en bedömning av de faktiska omständigheterna, i vilken de personliga och yrkesmässiga band som den berörde tjänstemannen eller anställde har skapat undersöks.

71      Vid denna bedömning av de faktiska omständigheterna har den presumtion som ligger till grund för artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, enligt vilken en persons medborgarskap utgör ett starkt indicium på att det finns flera nära band mellan denna person och det land där han eller hon är medborgare, en avgörande betydelse (se dom av den 5 oktober 2020, Brown/kommissionen, T‑18/19, överklagad, EU:T:2020:465, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

72      Slutligen ska domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480), mot bakgrund av vad som anförts ovan, tolkas så, att tjänstgöring i en internationell organisation, när tjänstgöringen äger rum i anställningsstaten, kan beaktas vid fastställandet av var en tjänsteman eller anställd som är eller har varit medborgare i anställningslandet har varit stadigvarande bosatt under referensperioden enligt artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, även om den inte kan tolkas så, att den i sig medför en anknytning till denna stat.

73      Det kan dessutom, för att fastställa var sökanden i förevarande mål har sin stadigvarande bosättning, inte dras någon slutsats från domen av den 25 september 2014, Grazyte/kommissionen (T‑86/13 P, EU:T:2014:815), som rörde en litauisk medborgare som förvärvat italienskt medborgarskap och som rekryterades av Europeiska institutet för jämställdhet mellan män och kvinnor (EIGE), ett organ med säte i Vilnius (Litauen).

74      De aktuella situationerna skiljer sig nämligen åt, eftersom den berörde anställde i det målet hade arbetat vid en internationell organisation utanför anställningsstaten, medan arbetet i förevarande mål har utförts vid en internationell organisation etablerad i denna stat. Denna skillnad kan inte underskattas, eftersom syftet med artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är att säkerställa att unionens institutioner, organ och byråer rekryterar så varierande som möjligt i fråga om ursprung och nationaliteter.

–       De faktiska omständigheter som syftar till att fastställa sökandens stadigvarande bosättning under referensperioden

75      Efter att således ha klargjort de tillämpliga bestämmelserna, ska det undersökas huruvida kommissionen, såsom sökanden har gjort gällande, kunde anse att sökanden hade flyttat sin stadigvarande bosättning till Belgien under referensperioden.

76      I detta avseende ska den bevisregel som det erinrats om i punkt 42 ovan tillämpas, enligt vilken det ankommer på den tjänsteman eller den anställde som begär utlandstillägg att visa att han eller hon uppfyller villkoren i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

77      I det andra typfall som beskrivs i punkt 37 ovan krävs enligt denna bestämmelse att den berörda tjänstemannen visar att han eller hon har varit varaktigt bosatt utanför anställningsstaten, utan avbrott, under hela den referensperiod som anges i nämnda bestämmelse.

78      Enligt rättspraxis anses den berörda personen vara varaktigt bosatt på den plats där han eller hon permanent eller varaktigt har etablerat sina huvudsakliga intressen med avsikt att denna situation skall hålla sig stabil. Vidare förutsätter begreppet bosättning, förutom att rent fysiskt bo på en bestämd ort, också avsikten att göra detta med den kontinuitet som följer av ett dagligt liv och normala sociala kontakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2007, F/kommissionen, T‑324/04, EU:T:2007:140, punkt 48).

79      För att fastställa den varaktiga bosättningen ska objektiva faktiska omständigheter beaktas, avseende den berördes privatliv och yrkesliv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen, T‑273/17, EU:T:2018:480, punkterna 87 och 88).

80      I förevarande fall är det, för perioden mellan den 1 maj 2013 och den 31 augusti 2019, ostridigt att

–        sökanden var bosatt i Belgien utan avbrott,

–        hans hustru anslöt sig till honom där år 2014,

–        de gifte sig där,

–        hans hustru arbetade där enligt ett avtal om tillsvidareanställning,

–        de har fått två barn där, och

–        det ena barnet gick i skolan och det andra i förskolan där.

81      I detta sammanhang gjorde kommissionen i svaret på klagomålet gällande att det, med hänsyn till de kriterier som uppställts i rättspraxis, särskilt yrkeslivet och privatlivet, skulle anses att sökanden var stadigvarande bosatt i Belgien.

82      Sökanden har å sin sida anfört följande omständigheter för att visa att han, trots vad som anförts ovan, förblivit stadigvarande bosatt i Frankrike under hela referensperioden och att hans stadigvarande bosättning inte har flyttats till Belgien:

–        Han bodde i Frankrike under sin barndom, han studerade och arbetade i denna stat och avsåg att påbörja ett förfarande för att erhålla fast anställning inom den offentliga sektorn.

–        Hans föräldrar och hans syskon var bosatta i Frankrike och det var där han träffade sin hustru, som är fransk medborgare.

–        Han köpte en fastighet i Frankrike före avresan till Belgien och behöll den under den tid han arbetade vid kommissionen utan att hyra ut den. Han har även behållit ett mobiltelefonnummer och ett bankkonto i Frankrike.

–        Han hade under sin tjänstetid vid kommissionen endast ett tidsbegränsat anställningsavtal som kunde förlängas, men vars sammanlagda löptid inte fick överstiga sex år och som således försatte honom i en osäker yrkesmässig situation. Dessutom uppbar han utlandstillägg under denna period.

83      Det ska i detta hänseende påpekas att de uppgifter som sökanden har lämnat vittnar om att han, såsom han har framhållit, har knutit nära band till Frankrike.

84      Sådana band kan emellertid inte i sig innebära att sökanden faktiskt har behållit sin stadigvarande bosättning i denna stat under referensperioden.

85      För det första kan sökandens stadigvarande bosättning nämligen inte lokaliseras till Frankrike av det skälet att han bodde, studerade och arbetade i denna stat i början av sin yrkeskarriär, före referensperiodens början. Den omständigheten att sökanden har bott i en stat och där utfört aktiviteter som har samband med den ålder han hade då ingår i hans personliga historia, men kan inte i sig innebära att han har fortsatt att vara stadigvarande bosatt där.

86      För det andra gäller samma sak den omständigheten att sökandens närstående bor i Frankrike. Denna omständighet visar inte att sökanden inte har skapat varaktiga förbindelser utanför denna stat. Det ska i detta hänseende påpekas att förhållandet till föräldrarna inte nödvändigtvis är avgörande för att fastställa den varaktiga bosättningen för en person som har bildat en egen familj. Utan att förneka betydelsen av detta förhållande kan det faktum att en tjänsteman eller en anställd bor i en viss stat tillsammans med sin hustru och sina barn, vilka var och en ägnar sig åt aktiviteter som hör ihop med deras skede i livet (arbete, skola, förskola), anses vara av avgörande betydelse vid fastställandet av var denne är stadigvarande bosatt i den mening som avses i artikel 4.1 b i tjänsteföreskrifterna.

87      Sökanden har visserligen hävdat att han träffade sin maka i Frankrike. Denna omständighet hindrade emellertid inte hans maka från att ansluta sig till honom i Bryssel den 25 augusti 2014, såsom han själv har uppgett, för att där bilda familj, och att där ingå ett avtal om tillsvidareanställning med etablering av sin skatterättsliga hemvist i denna stat. Inom ett område där unionsmedborgarna kan förflytta sig efter eget gottfinnande och där diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden, kan fastställandet av var en tjänsteman eller en anställd är stadigvarande bosatt inte bero på hans hustrus nationalitet.

88      Sökanden har i detta hänseende, som svar på en fråga från tribunalen, tillagt att orsaken till att hans maka anslöt sig till honom i Bryssel år 2014, det vill säga mer än ett år efter det att han tillträdde sin tjänst vid kommissionen, inte var att de hade beslutat att upprätta platsen för sina huvudsakliga intressen i Belgien, utan detta berodde på att hon var gravid sedan tre månader och ville uppleva sin graviditet tillsammans med sin make. Sökandens maka har för övrigt behållit ett bolag i Frankrike, vilket varit vilande under hela återstoden av referensperioden.

89      Det ska i detta hänseende påpekas att sökanden, genom att åberopa denna omständighet, har preciserat de personliga skäl som föranledde hans maka att ansluta sig till honom i Bryssel år 2014. Sådana överväganden kan emellertid, mot bakgrund av rättspraxis, inte beaktas vid fastställandet av platsen för den varaktiga bosättningen i den mening som avses i artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Enligt rättspraxis kan tribunalen nämligen inte uttala sig om de subjektiva skäl som fått en person att bosätta sig med sin familj i ett visst land (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2014, Grazyte/kommissionen, T‑86/13 P, EU:T:2014:815, punkterna 56 och 57).

90      För det tredje kan inte heller de materiella omständigheter som sökanden har åberopat läggas till grund för slutsatsen att han var stadigvarande bosatt i Frankrike under hela referensperioden. Den omständigheten att han har behållit en fastighet i denna stat bevisar således inte att han har för avsikt att stadigvarande eller varaktigt upprätta centrum för sina intressen där. Denna fastighet, som ligger nära hans föräldrars och syskons bostäder, kan ha varit en investering eller en fritidsbostad där sökandens familj kan bo under veckoslut och semestrar. Det är i detta avseende avslöjande att sökanden inte angav den fastighet som det är fråga om, belägen i Compiègne (Frankrike), som sin bostadsort när han år 2013 tillträdde sin tjänst vid kommissionen.

91      På samma sätt är innehavet av ett mobiltelefonnummer och ett bankkonto i Frankrike inte avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, Wywiał-Prząda/kommissionen, T‑592/18, EU:T:2019:820, punkt 65). Sökanden kan även ha haft ett mobiltelefonnummer i Belgien eller anse att det, i och med avskaffandet av internationella anslutningsavgifter, var mindre kostsamt att ha kvar ett abonnemang hos en fransk operatör. Sökanden hade dessutom ett bankkonto i Belgien. Det ska i detta hänseende påpekas att de handlingar som sökanden har ingett för att styrka att det verkligen har betalats in motorvägsavgifter i Frankrike under den aktuella perioden visar att dessa betalningar gjordes med ett kort som är knutet till ett konto i en belgisk bank.

92      För det fjärde utgör den omständigheten att sökanden arbetade vid kommissionen enligt ett avtal om visstidsanställning, även om detta avtal inte kunde förnyas efter sex år, inte något hinder för att anse att sökanden ska anses ha bosatt sig i Bryssel med avsikt att stanna där. Beviset för detta är att det vid avtalets upphörande var i Belgien, och inte i Frankrike, som han sökte arbete, vid unionsinstitutionerna, och anmälde sig som arbetssökande.

93      Den omständigheten att sökanden uppbar utlandstillägg under den tid han arbetade vid kommissionen saknar betydelse för bedömningen av sökandens rätt till utlandstillägg när han anställdes vid REA. Det framgår nämligen av artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna att denna rätt ska prövas när tjänsten tillträds. Eftersom fyra månader förflöt från det att det avtal som ingåtts med kommissionen upphörde till dess att avtalet med REA började löpa, skulle det göras en ny bedömning av rätten till utlandstillägg när sökanden tillträdde sin tjänst vid denna byrå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen, T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 112).

94      Vad beträffar perioden efter den 30 april 2019 har sökanden understrukit att anledningen till att han stannade i Belgien till och med den 31 augusti 2019 var att han avslutade sitt avtal med kommissionen och att han väntade på resultaten av de rekryteringsförfaranden som anordnats av kommissionen och REA, i vilka han hade deltagit under fullgörandet av detta avtal.

95      Till stöd för detta argument har sökanden anfört att han redan den 16 maj 2019, det vill säga cirka femton dagar efter det att avtalet med kommissionen hade löpt ut, fick uppmuntrande information från REA om möjligheten att bli anställd där, och att han fick ett anbud från denna myndighet redan den 7 juni 2019, det vill säga mindre än sex veckor efter det att ovan nämnda avtal löpt ut. Han var således mycket snabbt säker på att kunna fortsätta sin yrkesverksamhet inom en av unionens byråer.

96      Mot denna bakgrund och med hänsyn till den korta period som var kvar innan han skulle tillträda sin tjänst vid REA, en period som dessutom till stor del sammanföll med sommarsemestern, ansåg han att det var onödigt att flytta, tillsammans med sin familj, till Frankrike, trots att han hade behållit sin stadigvarande bosättning där.

97      Kommissionen anser för sin del att sökanden under perioden på fyra månader mellan den 1 maj och den 31 augusti 2019 var stadigvarande bosatt i Belgien. Sökanden har nämligen, enligt kommissionen, inte visat att han under denna period var stadigvarande bosatt utanför detta land. Dessutom gav han uttryck för sin avsikt att ge denna bosättning den kontinuitet som följer av ett dagligt liv, genom att bo där i samma lägenhet tillsammans med sin hustru, som också arbetade i Belgien, och med sina barn, som var inskrivna i skolan respektive förskolan. Slutligen valde han att registrera sig som arbetslös i Belgien och söka arbete där.

98      Det ska i detta hänseende påpekas att de omständigheter som sökanden har åberopat avseende perioden efter det att han tjänstgjorde vid kommissionen inte påverkar den bedömning som har gjorts i punkterna 80–93 ovan, som utmynnade i att sökanden under referensperioden, vilken inbegriper den period under vilken sökanden tjänstgjorde vid kommissionen, ansågs ha haft sin varaktiga bosättning, i den mening som avses i artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, i Belgien, det vill säga i anställningsstaten, vilket även är den stat han är medborgare i.

99      Dessa omständigheter kullkastar inte ståndpunkten att han var stadigvarande bosatt i Belgien mellan den 1 maj 2013 och den 31 augusti 2019, utan stärker den tvärtom, genom att visa att det inte är i Frankrike utan i Belgien som han har sökt arbete, vilket visar att han hade för avsikt att stanna kvar i denna sistnämnda stat.

100    Av denna bedömning av de faktiska omständigheterna framgår att de omständigheter som sökanden har åberopat, tillsammans eller var för sig, inte påverkar riktigheten i kommissionens bedömning av den plats där sökanden hade sin stadigvarande bosättning under referensperioden. Det förhållandet att han bor i Belgien tillsammans med sin hustru och sina barn, vilka var och en utför aktiviteter som har samband med det skede i livet de befinner sig i, visar – såsom kommissionen har påpekat – att sökanden är varaktigt bosatt i denna stat.

101    Tribunalens beslut skulle vara detsamma om det, såsom klaganden har hävdat, kunde antas att det arbete som utfördes för kommissionen under perioden från den 1 maj 2013 till den 30 april 2019 inte innebar att sökanden hade kunnat skapa varaktiga band till Belgien.

102    I ett sådant fall skulle det nämligen, såsom kommissionen har gjort, anses att den omständigheten att sökanden stannade kvar i Belgien med sin hustru och sina barn när det avtal som ingåtts med denna institution löpte ut och där anmälde sig som arbetssökande, även för en mycket kort period, räcker för att visa att han var stadigvarande bosatt i denna stat.

103    Det ska i detta hänseende erinras om att det enligt rättspraxis räcker att ha sin bosättning i anställningslandet under en mycket kort period under den tioåriga referensperioden för att förlora eller nekas utlandstillägg (se punkt 40 ovan).

104    Den presumtion som sökanden har åberopat, om den skulle föreligga, är således verkningslös, eftersom den inte förändrar den bedömning kommissionen gjort i det angripna beslutet, eftersom de uppgifter som kommissionen redogjorde för räcker för att dra slutsatsen att sökanden var stadigvarande bosatt i Belgien under en del av referensperioden.

105    Sammanfattningsvis finner tribunalen, eftersom den som ansöker om utlandstillägg har bevisbördan för att det saknas varaktiga band med anställningslandet (se punkt 42 ovan), att sökanden i förevarande fall inte har styrkt att han varit varaktigt bosatt utanför Belgien under hela referensperioden.

–       Jämförelsen mellan sökandens situation i förevarande mål och situation för sökanden i det mål som avgjordes genom domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T273/17)

106    Sökanden har gjort gällande att hans situation, i motsats till vad kommissionen har påstått, skiljer sig från den situation som sökanden befann sig i i det mål som avgjordes genom domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480), som kommissionen hänvisade till i det angripna beslutet. I motsats till sökanden gifte sig sökanden i det målet med en belgisk medborgare, studerade, bodde och arbetade i Belgien under hela referensperioden, arbetade under denna period för kommissionen i enlighet med ett avtal om anställning som inhyrd personal, och således för ett belgiskt bolags räkning, och hade tidigare beviljats utlandstillägg på ett rättsstridigt sätt.

107    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

108    Tribunalen erinrar om att den, i det mål som avgjordes genom domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 91), ogillade talan om ogiltigförklaring av det beslut genom vilket sökanden i det målet nekades utlandstillägg enligt artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna när vederbörande tillträdde sin tjänst vid en unionsbyrå i Bryssel.

109    Detta beslut fattades med motiveringen att sökanden i det målet var belgisk medborgare, hade bott oavbrutet i Bryssel under hela den tioåriga referensperioden, hade gift sig i Belgien med en belgisk medborgare, hade fått tre barn som var födda i Bryssel och hade utövat en privat yrkesverksamhet där under tiden mellan två avtal som ingåtts med unionsinstitutionerna.

110    I motsats till vad sökanden har gjort gällande liknar hans situation situationen för sökanden i det mål som avgjordes genom domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480), i och med att båda är belgiska medborgare, har bott i Bryssel under hela eller en del av referensperioden, har gift sig där, har fått barn där, har ingått tillfälliga avtal där med unionens institutioner och byråer och har fortsatt att vara bosatta där mellan två av dessa avtal.

111    Det är riktigt att sökanden i det mål som avgjordes genom domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480), träffade sin hustru, som är belgisk medborgare, i Belgien, medan sökanden i förevarande mål träffade sin hustru, som är fransk medborgare, i Frankrike innan han avreste för att arbeta vid kommissionen. I båda fallen har de berörda emellertid, under hela eller en betydande del av referensperioden, bott tillsammans med sin maka och sina barn i anställningslandet.

112    Det är även riktigt att sökanden i det mål som avgjordes genom domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480), under perioden mellan två anställningsavtal som ingåtts med unionen, arbetade för belgiska bemanningsföretag, medan sökanden i förevarande mål anmälde sig som arbetssökande i Belgien. Denna skillnad är emellertid inte relevant för att fastställa var sökanden är varaktigt bosatt. Unionsdomstolen kan nämligen inte med avseende på utlandstillägget dra några rättsliga konsekvenser av att en anställd väljer att registrera sig som arbetssökande i samma stat (såsom sökanden i förevarande mål) eller att arbeta för en unionsinstitution genom ett bemanningsföretag, eftersom detta val kan styras av subjektiva skäl som rör privatlivet och därför inte kan beaktas vid tillämpningen av artikel 4.1 b i tjänsteföreskrifterna (se punkt 89 ovan).

113    Det är inte heller relevant att sökanden i det mål som avgjordes genom domen av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen (T‑273/17, EU:T:2018:480), tidigare hade beviljats utlandstillägg på ett rättsstridigt sätt. Såsom slogs fast i punkt 112 i den domen ska nämligen rätten till denna ersättning, när det inte finns någon kontinuitet i de olika avtalen mellan sökanden och unionens institutioner och organ, bedömas på nytt varje gång den berörde börjar en ny anställning. Den omständigheten att en tjänsteman eller en anställd tidigare rättsstridigt har beviljats utlandstillägg påverkar således inte de beslut som därefter fattas avseende denna ersättning för den berörda tjänstemannen eller anställde. Under dessa omständigheter kan tribunalen inte se på vilket sätt denna omständighet skulle kunna användas som argument för den bedömning som myndigheten ska göra i ett annat fall.

114    Detta argument kan således inte godtas.

–       Följderna av kommissionens ståndpunkt enligt sökanden

115    Enligt sökanden leder kommissionens ståndpunkt att inte bevilja honom utlandstillägg till föga tillfredsställande resultat för unionen och dess tjänstemän eller anställda. Sökanden har till stöd för sin ståndpunkt anfört följande fyra argument:

–        Det skulle räcka för kommissionen att efter eget gottfinnande skjuta upp tillträdet till tjänsten för en anställd som lagligen hade rätt till utlandstillägg inom ramen för ett tidigare avtal för att frånta honom eller henne denna ersättning.

–        De anställda skulle förmås att ådra sig kostnader för flytt till en annan stat för att fortsätta att åtnjuta det utlandstillägg som de fått rätt till vid en tidigare rekrytering, trots att de redan har accepterat ett erbjudande om anställning som träder i kraft några månader senare på en byrå som är belägen på samma ort.

–        Artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken tjänstemän ska rekryteras över största geografiska område, skulle åsidosättas om kontraktsanställda som har erfarenhet inom unionsinstitutionerna riskerar att avstå från att fortsätta sin karriär inom ramen för dessa institutioner för att återvända till sitt ursprungsland.

–        Det sammanhang i vilket artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna utarbetades har ändrats väsentligt med tiden, För närvarande är det mer sällsynt att redan från början börja arbeta vid unionsinstitutionerna som tjänsteman.

116    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

117    Dessa argument föranleder följande svar från tribunalen.

118    De två första argumenten grundar sig på antagandet att sökanden inte kunnat skapa några varaktiga relationer till anställningslandet under den period då han arbetade som kontraktsanställd vid kommissionen.

119    Det framgår emellertid av punkterna 75–93 ovan att han, vid en viss tidpunkt under den period då han arbetade för kommissionen, flyttade sin stadigvarande bosättning till Belgien.

120    Eftersom sökanden ska anses ha bott stadigvarande i Belgien under den period då han tjänstgjorde vid kommissionen, skulle han inte ha kunnat göra anspråk på utlandstillägg även om han hade flyttat tillbaka till Frankrike mellan den 1 maj och den 31 augusti 2019.

121    Under dessa omständigheter kan en unionsinstitution eller en unionsbyrå i liknande fall inte vara benägna att skjuta upp tillträdet till tjänsten för en anställd som lagligen beviljats utlandstillägg inom ramen för ett tidigare avtal för att frånta vederbörande denna ersättning.

122    Under alla omständigheter skulle en institution eller en byrå som vidtar sådana åtgärder endast i detta syfte åsidosätta sin omsorgsplikt, vilken ska vara vägledande för dess val. Denna plikt innebär bland annat att en institution eller en byrå, när den fattar beslut avseende en tjänstemans situation, ska beakta samtliga omständigheter som kan vara avgörande för dess beslut och därvid ta hänsyn inte bara till tjänstens intresse utan även till den berörde tjänstemannens eller anställdes intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 1980, Kuhner/kommissionen, 33/79 och 75/79, EU:C:1980:139, punkt 22, och dom av den 29 juni 1994, Klinke/domstolen, C‑298/93 P, EU:C:1994:273, punkt 38).

123    På samma sätt skulle det vara onödigt för denne anställde att ådra sig kostnader för att flytta till en annan stat för att fortsätta att erhålla den ersättning som han hade rätt till vid en tidigare rekrytering.

124    Vad beträffar det tredje argument som sökanden har åberopat, ska det påpekas att det, av de skäl som angetts beträffande de två förstnämnda argumenten, inte finns någon risk för att anställda som är erfarna vid dessa institutioner eller byråer, efter ett avbrott mellan två avtal, avstår från att fortsätta sin karriär enbart av det skälet att de, inom ramen för den nya anställningen, förlorar rätten till utlandstillägg. Under alla omständigheter syftar artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna till att säkerställa institutionernas mångnationella karaktär. Således kan inte heller detta argument godtas.

125    Detsamma gäller sökandens fjärde argument. Även om det antas att de konstaterade ändringarna i tjänstemännens karriär visar sig vara riktiga, kan de inte ha någon inverkan på tillämpningen av regler vars lagenlighet inte har ifrågasatts, eftersom unionsdomstolen inte är behörig att på eget initiativ ändra villkoren för beviljande av utlandstillägg.

126    Sökandens argument, som anges i punkt 115 ovan, kan således inte godtas.

127    Mot bakgrund av dessa överväganden finner tribunalen att sökanden inte har visat att han var varaktigt bosatt utanför anställningslandet under hela referensperioden i den mening som avses i artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

128    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den enda grunden och talan ska följaktligen ogillas.

 Rättegångskostnader

129    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

130    Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      LF ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Gervasoni

Nihoul

Frendo

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 september 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: franska.