DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 21 december 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Artikel 4a.1 – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Villkor för verkställighet – Fakultativa skäl för att vägra verkställighet – Undantag – Obligatorisk verkställighet – Frihetsberövande straff har ådömts i den tilltalades utevaro – Begreppet ’förhandling som ledde till beslutet’ – Förfarande som inneburit en ändring av tidigare utdömda påföljder – Avgörande i vilket en gemensam påföljd utdömts – Avgörande som meddelats i den tilltalades utevaro – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs ett absolut förbud mot att överlämna en person för det fall att avgörandet meddelats i den tilltalades utevaro – Skyldighet att göra en unionsrättskonform tolkning”
I mål C‑396/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland) genom beslut av den 14 juni 2022, som inkom till domstolen den 15 juni 2022, i ett förfarande avseende verkställighet av en europeisk arresteringsorder
Generalstaatsanwaltschaft Berlin,
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen (referent) samt domarna N. Wahl och M.L. Arastey Sahún,
generaladvokat: P. Pikamäe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tysklands regering, genom J. Möller, P. Busche, M. Hellmann och R. Kanitz, samtliga i egenskap av ombud,
– Polens regering, av B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, av S. Grünheid och H. Leupold, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1 och rättelse i EUT L 124, 2017, s. 37), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).
2 Begäran har framställts i ett mål om verkställighet i Tyskland av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en polsk medborgare för verkställighet av ett fängelsestraff i Polen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Artikel 1 i rambeslut 2002/584 har rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”. I den bestämmelsen föreskrivs följande
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [EU].”
4 Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen”, har följande lydelse:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning
a) i god tid
i) antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,
och
ii) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
…”
Tysk rätt
5 I artikel 83.1 punkt 3 i Gesetz über die Internationale Rechtshilfe in Strafsachen (lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål) av den 23 december 1982 (BGBl. 1982 i, s. 2071), i den lydelse som offentliggjordes den 27 juni 1994 (BGBl. 1994 i, s. 1537) (nedan kallad IRG) föreskrivs följande:
”Utlämning ska inte beviljas när
…
3. den dömda personen, vid en ansökan för verkställighet av ett straff, inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen …”
6 I § 460 Strafprozessordnung (straffprocesslagen) föreskrivs att enligt § 55 Strafgesetzbuch (strafflagen) finns möjlighet att vid ett senare tillfälle meddela ett avgörande med gemensam påföljd. I § 462 i straffprocesslagen föreskrivs att den behöriga domstolen meddelar sitt avgörande genom beslut, utan att hålla någon förhandling.
Polsk rätt
7 I artikel 139.1 i Kodeks postępowania karnego (straffprocesslagen) (nedan kallad kpk) föreskrivs en möjlighet att delge en person på en känd adress då vederbörande inte har meddelat sin nya adress.
8 Enligt artikel 75.1 kpk är den tilltalade skyldig att uppge sin nya adress för det fall att vederbörande byter bostadsort under det straffrättsliga förfarandet.
9 I artikel 86 i Kodeks karny (strafflagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs att när ett avgörande med gemensam påföljd meddelas ska den högsta individuella påföljden utgöra den lägsta gemensamma påföljden och de sammanlagda påföljderna utgör den högsta gemensamma påföljden, samtidigt som det ska fastställas en bestämd högsta gräns för den samlade påföljden.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10 Polska myndigheter vände sig till Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland), som är hänskjutande domstol, med en begäran om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som Sąd Okręgowy w Piotrkowie Trybunalskim (Regionala domstolen i Piotrków Trybunalski, Polen) hade utfärdat den 5 februari 2021 mot en polsk medborgare. Den europeiska arresteringsordern syftar till att den berörda personen ska gripas och överlämnas till polska myndigheter för att verkställa ett fängelsestraff på tre år som utdömts av Sąd Rejonowy w Piotrkowie Trybunalskim (Distriktsdomstolen i Piotrków Trybunalski, Polen) genom dom av den 30 oktober 2019. I den domen dömdes den tilltalade till gemensam påföljd för flera brott (nedan kallad domen av den 30 oktober 2019 med gemensam påföljd). Det återstår två år, elva månader och 27 dagar att verkställa av fängelsestraffet.
11 Domen av den 30 oktober 2019 med gemensam påföljd omfattar flera fällande domar som meddelats av Sąd Rejonowy w Piotrkowie Trybunalskim (Distriktsdomstolen i Piotrków Trybunalski), nämligen en dom av den 25 april 2019, genom vilken flera påföljder som tidigare hade utdömts mot den tilltalades lades samman och en dom av den 10 juni 2019.
12 Den tilltalade inställde sig personligen eller företräddes av en advokat som utsetts ex officio under de förfaranden som utmynnade i de sammanslagna påföljderna som utdömdes i domen av den 25 april 2019. Domen av den 10 juni 2019 och domen av den 30 oktober 2019 med gemensam påföljd meddelades däremot i den tilltalades utevaro. Kallelserna till de förhandlingar som föregick meddelandet av dessa domar skickades av polska myndigheter via polska posten som aviserade försändelser till den adress som den berörda personen hade uppgift som sin fasta bostadsadress. Enligt artikel 139.1 kpk anses den berörda personen ha blivit delgiven dessa kallelser.
13 Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Allmän åklagare i Berlin, Tyskland) yrkade inledningsvis att den berörda personen skulle frihetsberövas i avvaktan på överlämnande till polska myndigheter. Generalstaatsanwaltschaft Berlin fann därefter att § 83 stycke 1 punkt 3 IRG, genom vilken artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 införlivats med tysk rätt, utgör hinder för överlämnade. Enligt Generalstaatsanwaltschaft Berlin kan det inte garanteras att en kallelse som enligt artikel 139.1 kpk ska anses vara delgiven den berörda personen innebär att vederbörande faktiskt blivit underrättad om datum och plats för förhandlingen, vilket krävs enligt den rättspraxis från EU-domstolen som bland annat bygger på domen av den 24 maj 2016, Dworzecki (C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346). Generalstaatsanwaltschaft Berlin har därför yrkat att överlämnandet av den berörda personen ska förklaras vara olagligt.
14 Den hänskjutande domstolen ansåg visserligen att kravet på dubbel straffbarhet för gärningen i förevarande fall var uppfyllt. Detta krav utgör en förutsättning för överlämnande och innebär att det ska kontrolleras att gärningen är straffbelagd i de båda medlemsstater som samarbetar.
15 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det avser ett förfarande som utmynnat i ett avgörande om gemensam påföljd genom att flera tidigare meddelade påföljder slagits samman, när den myndighet som har meddelat detta avgörande varken kan ompröva skuldfrågan eller ändra de tidigare meddelade straffen.
16 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att EU-domstolen i domen av den 10 augusti 2017, Zdziaszek (C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629), slog fast att detta begrepp även avser ett efterföljande förfarande, såsom ett förfarande som utmynnar i ett avgörande med gemensam påföljd, efter vilket det meddelats ett avgörande som slutgiltigt ändrar strängheten av den påföljd som inledningsvis meddelats, under förutsättning att den myndighet som antagit avgörandet förfogat över ett visst utrymme för fritt skön.
17 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som de polska domstolarna har lämnat att vid sammanslagningen i efterhand av tidigare meddelade påföljder förfogar domstolen enligt tillämplig nationell lagstiftning över ett visst utrymme för fritt skön, eftersom domstolen efter eget gottfinnande kan meddela en gemensam påföljd vars lägsta gräns utgörs av det högsta av de tidigare meddelade påföljderna och vars tak utgörs av en sammanläggning av samtliga tidigare meddelade påföljder. Eftersom domen av den 30 oktober 2019 med gemensam påföljd emellertid varken föranledde någon omprövning av frågan om den tilltalades skuld eller någon ändring av de tidigare meddelade påföljderna, hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida en sådan dom kan omfattas av begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.
18 Den hänskjutande domstolen anser att dessa tvivel stöds av den omständigheten att artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 enligt dess uppfattning endast är tillämplig när ett förfarande för sammanläggning av tidigare utdömda påföljder leder till att en dom meddelas efter en muntlig förhandling. Detta är emellertid inte fallet i bland annat tysk rätt. Den hänskjutande domstolen anser därför att det, med hänsyn till det straffrättsliga förfarandets olika utformning i respektive medlemsstat, finns en risk för att ett sådant förfarande enligt den nationella rätt som är tillämplig antingen omfattas av tillämpningsområdet för denna eller inte gör det.
19 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som § 83 stycke 1 punkt 3 IRG, enligt vilken en utevarodom utgör ett ”absolut hinder” för överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, trots att det i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, som införlivats med tysk rätt genom denna nationella lagstiftning, endast föreskrivs ett fakultativt skäl att vägra överlämnande.
20 Enligt den hänskjutande domstolen har sistnämnda bestämmelse inte fullständigt införlivats med tysk rätt, eftersom det i § 83 stycke1 punkt 3 IRG inte föreskrivs att en verkställande rättslig myndighet får använda sitt fria skön vid utevarodomar.
21 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen i domen av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 69, 72, 73 och 76), slog fast att även om det inte är möjligt att direkt tillämpa rambeslut 2002/584, eftersom det saknar direkt effekt, är en verkställande rättslig myndighet icke desto mindre skyldig att tolka nationell rätt i överensstämmelse med rambeslutet för att uppnå det resultat som eftersträvas med nämnda rambeslut. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten.
22 Den hänskjutande domstolen anser att den inte – trots undantagen i § 83 stycke 1 punkterna 2–4 IRG – kan tolka punkt 3 i den bestämmelsen på ett sådant sätt att den ges ett utrymme för fritt skön vid prövningen av huruvida det föreligger hinder mot att överlämna den berörda personen, något som skulle göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att förklara att överlämnandet är lagligt. Den hänskjutande domstolen anser att den, enligt artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 och det utrymme för skönsmässig bedömning som den förutsätts ha i detta avseende, borde kunna anse att – med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – den berörda personens rätt att yttra sig vederbörligen har iakttagits och att överlämnandet därför är lagenligt.
23 Vid ett första påseende förefaller det nämligen enligt den hänskjutande domstolen som om de omständigheter under vilka kallelsen delgivits den berörda personen inte lämnar tillräckliga garantier för att denne blivit faktiskt underrättad om datumet för den förhandling efter vilken domen av den 30 oktober 2019 med gemensam påföljd meddelades, i enlighet med vad som krävs enligt EU-domstolens praxis, i synnerhet den praxis som bygger på domen av den 24 maj 2016, Dworzecki (C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346). Nämnda omständigheter uppfyller således inte kraven i artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584. Det framgår emellertid av punkterna 50 och 51 i den domen att den berörda verkställande rättsliga myndigheten får beakta andra omständigheter, bland annat den berörda personens uppträdande, för att försäkra sig om att överlämnandet av vederbörande inte innebär ett åsidosättande av hans eller hennes rätt till försvar. Det ska härvidlag fästas särskild uppmärksamhet vid eventuellt ”uppenbart bristande omsorg” från den berörda personens sida, exempelvis när det framgår att denne har försökt undvika att bli delgiven information. I förevarande fall är det utrett att den berörda personen genom att inte hålla behöriga polska myndigheter underrättade om sin verkliga bostadsadress, hindrade att han kallades till den förhandling efter vilken domen av den 30 oktober 2019 med gemensam påföljd meddelades.
24 Mot denna bakgrund har Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska även ett förfarande för bestämmande av en kumulativ påföljd omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslut [2002/584] då beslutet visserligen antagits genom dom efter en muntlig förhandling, men utan att det kan ske någon ny prövning av skuldfrågan och utan att den påföljd som bestämts för den enskilda gärningen kan ändras?
2) Är det förenligt med principen om unionsrättens företräde att den tyska lagstiftaren har utformat § 83 stycke 1 punkt 3 IRG så, att det utgör ett absolut hinder mot överlämnande att personen har dömts i sin utevaro, fastän det i artikel 4a.1 i [rambeslut 2002/584/RIF] endast föreskrivs att verkställighet får vägras?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
25 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i denna bestämmelse avser ett förfarande som utmynnat i ett avgörande i vilket en gemensam påföljd meddelas genom att tidigare meddelade påföljder läggs samman, när den myndighet som meddelar detta avgörande inte kan ompröva frågan om den berörda personens skuld eller ändra de tidigare meddelade påföljderna.
26 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt domstolens fasta praxis ska begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, förstås som ett självständigt unionsrättsligt begrepp och tolkas enhetligt inom unionen, oberoende av hur det kvalificeras i medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 67, och dom av den 22 december 2017, Ardic, C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 63).
27 Detta begrepp ska förstås så, att det avser det förfarande som lett till det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad genom verkställighet av en europeisk arresteringsorder har dömts genom en lagakraftvunnen fällande dom (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 74, och dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 52).
28 Domstolen har slagit fast att i sådana fall där förfarandet har genomförts i flera instanser och resulterat i flera på varandra följande avgöranden, varav åtminstone ett har meddelats i den berörda personens utevaro, ska begreppet följaktligen förstås som att det avser förfarandet vid den instans som meddelade det sista av dessa avgöranden, såvida den aktuella domstolen därigenom slutgiltigt fastställde den berörda personens skuld och ådömde vederbörande ett straff, såsom en frihetsberövande åtgärd, efter att ha utfört en såväl faktisk som rättslig prövning av omständigheter som både talar till dennes fördel som till dennes nackdel, vilket, i förekommande fall, inbegriper ett hänsynstagande till den berörda personens individuella situation (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 81).
29 Domstolen har dessutom slagit fast att även om ett avgörande som innebär ändring av en eller flera tidigare meddelade frihetsberövande påföljder som meddelas i ett senare skede i förfarandet, såsom en dom med gemensam påföljd, meddelas efter det att den berörda personen i tidigare avgöranden dömts till en eller flera påföljder, påverkar det förstnämnda avgörandet emellertid inte frågan om den berörda personens skuld som fastställts genom de nyssnämnda tidigare avgörandena och den frågan är därmed slutgiltigt avgjord (dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 84).
30 Inledningsvis ändrar en sådan dom varaktigheten av den eller de straff som utdömts och ska följaktligen skiljas från åtgärder som avser verkställigheten av en frihetsberövande påföljd. Slutligen leder ett förfarande som resulterar i ett avgörande, såsom en dom med fastställande av en gemensam påföljd, i vilket en eller flera påföljder som den berörda personen tidigare ådömts omvandlas till en gemensam påföljd – nödvändigtvis till ett fördelaktigare resultat för denne. Exempelvis kan de påföljder som utdömts, sedan flera fällande domar meddelats och samtliga av dessa innefattar en påföljd, läggas samman till en gemensam påföljd av kortare varaktighet än vad som följer vid en ackumulering av de separata påföljder som utdömts genom de tidigare enskilda avgörandena (dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkterna 85 och 86).
31 Ett rättvist förfarande förutsätter således en rätt för den berörda personen att delta i rättegången, med anledning av de betydande konsekvenser de kan ha för varaktigheten av det straff som ska utdömas mot vederbörande. Ett särskilt förfarande för att fastställa en gemensam påföljd får inte utgöra en rent formell och aritmetisk åtgärd, utan måste ge ett utrymme för skönsmässiga bedömningar för att fastställa ett genomsnittligt straffvärde, bland annat genom att ta hänsyn till den berörda personens situation och karaktär samt förmildrande eller försvårande omständigheter. Det saknar i detta avseende betydelse huruvida den berörda domstolen har befogenhet att skärpa det straff som utdömts tidigare (dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkterna 87–89).
32 Härav följer att ett förfarande som leder till en dom med fastställande av en gemensam påföljd som resulterar i att varaktigheten av de frihetsberövande straff som tidigare utdömts fastställs på nytt, ska anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, när det ger den behöriga myndigheten befogenhet att i detta avseende företa skönsmässiga bedömningar och leder till ett avgörande varigenom påföljden slutgiltigt fastställs (dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 90).
33 Av detta följer att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 avser en dom med fastställande av en gemensam påföljd, såsom domen av den 30 oktober 2019 med gemensam påföljd, då det framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att det förfarande som utmynnade i den domen innehåller ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa varaktigheten av den samlade påföljden.
34 Den första frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i denna bestämmelse innefattar ett förfarande som utmynnat i en dom med fastställande av en gemensam påföljd, genom att tidigare utdömda påföljder lagts samman, när den myndighet som meddelar den domen inom ramen för detta förfarande inte kan ompröva frågan om den berörda personens skuld eller ändra de tidigare utdömda påföljderna, men har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa den gemensamma påföljdens varaktighet.
Den andra frågan
35 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde utgör hinder för en nationell lagstiftning om införlivande av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet.
36 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584 föreskrivs en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. Med undantag för exceptionella omständigheter, får de verkställande rättsliga myndigheterna således endast vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i de fall som är uttömmande uppräknade i rambeslutet. Verkställigheten av en europeisk arresteringsorder får endast förenas med något av de villkor som är uttömmande uppräknade i rambeslutet. Verkställighet av den europeiska arresteringsordern är huvudregeln och följaktligen utgör vägran att verkställa en sådan order ett undantag som ska tolkas restriktivt (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 50).
37 I rambeslut 2002/584 anges således uttryckligen dels tvingande skäl (artikel 3 i rambeslutet) för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder, dels fakultativa skäl (artiklarna 4 och 4a i rambeslutet) för att vägra verkställighet. Vad närmare gäller artikel 4a i rambeslut 2002/584 begränsar denna bestämmelse möjligheterna att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder genom att på ett precist och enhetligt sätt ange under vilka villkor erkännande och verkställighet av ett avgörande, där den berörda personen inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte får vägras (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 53).
38 Av lydelsen i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 framgår att det i den bestämmelsen anges ett fakultativt skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, nämligen om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till en fällande dom gentemot vederbörande. Fyra undantag är emellertid förenade med denna möjlighet. De anges i led a–d i bestämmelsen och innebär att den verkställande rättsliga myndigheten fråntas möjligheten att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som sänts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 40).
39 En verkställande rättslig myndighet har således möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen som ledde till det aktuella beslutet, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att villkoren i artikel 4a.1 a–d i rambeslut 2002/584 är uppfyllda (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 54).
40 Av detta följer att den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att verkställa en europeisk arresteringsorder, även om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, när det är utrett att någon av de omständigheter som avses i led a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet föreligger (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 55).
41 Domstolen har preciserat att eftersom artikel 4a avser fall där verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras, får en verkställande rättslig myndighet i vart fall beakta andra omständigheter som gör det möjligt för myndigheten att försäkra sig om att överlämnandet av den berörda personen inte innebär ett åsidosättande av dennes rätt till försvar. Detta gäller även när den verkställande rättsliga myndigheten funnit att situationen för den person som den europeiska arresteringsordern avser inte omfattas av de omständigheter som angetts i föregående punkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 107, och dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg, C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
42 En verkställande rättslig myndighet får vid en sådan bedömning således beakta det uppträdande som den berörda personen visat prov på. Det är nämligen i detta skede av överlämnandeförfarandet som det är möjligt att särskilt beakta, bland annat, den omständigheten att den berörda personen har försökt undvika att bli delgiven information (dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg, C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
43 Av detta följer att när en verkställande rättslig myndighet kontrollerar huruvida något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 är uppfyllt, får myndigheten inte vara förhindrad att försäkra sig om att den berörda personens rätt till försvar iakttagits genom att ta vederbörlig hänsyn till samtliga omständigheter i ärendet, inbegripet de uppgifter som myndigheten själv kan ha tillgång till
44 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den tyska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet generellt förpliktar den berörda verkställande rättsliga myndigheten att, vid en utevarodom, vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder. Denna lagstiftning ger inte den verkställande rättsliga myndigheten något utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av huruvida någon av de situationer som avses i artikel 4a.1 a–d i rambeslut 2002/584 föreligger och för att bedöma huruvida, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, den berörda personens rätt till försvar kan anses ha iakttagits och således för att besluta om att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern.
45 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att en sådan nationell lagstiftning strider mot artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.
46 Det ska erinras om att domstolen har slagit fast att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att en nationell domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, eftersom rambeslutet saknar direkt effekt. Medlemsstaternas myndigheter, inbegripet deras domstolar, är emellertid skyldiga att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt konformt, så att de kan uppnå ett resultat som är förenligt med det syfte som eftersträvas genom rambeslutet i fråga (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 109).
47 Även om rambeslut inte kan ha direkt effekt, medför deras bindande verkan icke desto mindre en skyldighet för nationella myndigheter att tolka sin nationella rätt i överensstämmelse med sådana rättsakter från och med den dag då fristen för att genomföra rambeslutet har löpt ut. Nationella myndigheter är således skyldiga att vid tillämpningen av nationell rätt, så långt det är möjligt, tolka denna rätt mot bakgrund av det aktuella rambeslutets lydelse och syfte för att uppnå det syfte som eftersträvas med rambeslutet. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten. Principen om unionsrättskonform tolkning innebär således att den nationella rätten beaktas i sin helhet och att de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt används, för att säkerställa att rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med rambeslutets syfte (dom av den 24 juni 2019,Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
48 Av detta följer att det ankommer på den hänskjutande domstolen att – så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i sin helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt – tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av lydelsen och syftet med rambeslut 2002/584.
49 Den andra frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det strider mot den bestämmelsen att ha en nationell lagstiftning om införlivande av nämnda bestämmelse, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet. En nationell domstol är skyldig att, så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av rambeslutets lydelse och syfte.
Rättegångskostnader
50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
1) Artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i denna bestämmelse innefattar ett förfarande som utmynnat i en dom med fastställande av en gemensam påföljd, genom att tidigare utdömda påföljder lagts samman, när den myndighet som meddelar den domen inom ramen för detta förfarande inte kan ompröva frågan om den berörda personens skuld eller ändra de tidigare utdömda påföljderna, men har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa den gemensamma påföljdens varaktighet.
2) Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att det strider mot den bestämmelsen att ha en nationell lagstiftning om införlivande av nämnda bestämmelse, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet. En nationell domstol är skyldig att, så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av rambeslutets lydelse och syfte.
Underskrifter