DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 21 december 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Artikel 4a.1 – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Villkor för verkställighet – Fakultativa skäl för att vägra verkställighet – Undantag – Obligatorisk verkställighet – Frihetsberövande straff har ådömts i den tilltalades utevaro – Begreppet ’förhandling som ledde till beslutet’ – Den tilltalade har varken varit personligen närvarande i första instans eller vid överklagandet – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs ett absolut förbud mot att överlämna en person för det fall att avgörandet meddelats i den tilltalades utevaro – Skyldighet att göra en unionsrättskonform tolkning”
I mål C‑397/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland) genom beslut av den 14 juni 2022, som inkom till domstolen den 15 juni 2022, i ett förfarande avseende verkställighet av den europeiska arresteringsordern som utfärdats mot
LM
ytterligare deltagare i rättegången:
Generalstaatsanwaltschaft Berlin,
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen (referent) samt domarna N. Wahl och M.L. Arastey Sahún,
generaladvokat: P. Pikamäe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tysklands regering, genom J. Möller, P. Busche, M. Hellmann och R. Kanitz, samtliga i egenskap av ombud,
– Polens regering, av B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, av S. Grünheid och H. Leupold, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1 och rättelse i EUT L 124, 2017, s. 37), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).
2 Begäran har framställts i ett mål om verkställighet i Tyskland av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en polsk medborgare för verkställighet av ett fängelsestraff i Polen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I artikel 1 i rambeslut 2002/584 har rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”. I den bestämmelsen föreskrivs följande:
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [EU].”
4 Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen”, har följande lydelse:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning
a) i god tid
i) antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och
och
ii) underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
…”
Tysk rätt
5 I § 83 stycke 1 punkt 3 Gesetz über die Internationale Rechtshilfe in Strafsachen (lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål) av den 23 december 1982 (BGBl. 1982 I, s. 2071), i den lydelse som offentliggjordes den 27 juni 1994 (BGBl. 1994 I, s. 1537) (nedan kallad IRG) föreskrivs följande:
”Utlämning ska inte beviljas när
…
3. den dömda personen, vid en ansökan för verkställighet av ett straff, inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen …”
Polsk rätt
6 I artikel 139.1 i Kodeks postępowania karnego (straffprocesslagen) föreskrivs en möjlighet att delge en person på en känd adress då vederbörande inte har meddelat sin nya adress.
7 Enligt artikel 75.1 i straffprocesslagen är den tilltalade skyldig att uppge sin nya adress för det fall att vederbörande byter bostadsort under det straffrättsliga förfarandet.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
8 Polska myndigheter vände sig till Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland), som är hänskjutande domstol, med en begäran om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 26 juli 2021 av Sąd Okręgowy w Poznaniu (Regiondomstolen i Poznań, Polen) mot LM, en polsk medborgare. Den europeiska arresteringsordern syftar till att den berörda personen ska gripas och överlämnas till polska myndigheter för att verkställa ett fängelsestraff på sex månader som utdömts av Sąd Rejonowy w Pile (Distriktsdomstolen i Piła, Polen) genom dom av den 25 februari 2020. Det återstår 5 månader och 29 dagar att verkställa av det straffet.
9 Sąd Okręgowy w Poznaniu (Regiondomstolen i Poznań) ogillade i dom av den 16 juni 2020 den tilltalades överklagande av den domen utan att pröva målet i sak.
10 Det är utrett att den tilltalade varken var personligen närvarande vid förhandlingen i första instans eller vid överklagandet och inte heller företräddes av en advokat.
11 Den tilltalade tog emot kallelsen till förhandlingen i första instans och skälen i den dom som meddelades i första instans på den adress som han hade uppgett för behöriga polska myndigheter i samband med sitt gripande som den adress på vilken han var stadigvarande bosatt. Kallelsen till förhandlingen i andra instans, som skickades till samma adress, mottogs däremot inte av den tilltalade, som var klagande, utan av hans partner, som också var bosatt på nämnda adress. Polska myndigheter har inte kunnat visa att kallelsen faktiskt överlämnats till den tilltalade.
12 Den 25 augusti 2021 greps den tilltalade i Berlin (Tyskland) och frihetsberövades med stöd av den europeiska arresteringsorder som är aktuell i det nationella målet. Han förklarade sig inte samtycka till ett förenklat förfarande för överlämnade till polska myndigheter.
13 Den 1 september 2021 beslutade den hänskjutande domstolen att han skulle häktas i avvaktan på sitt överlämnande till polska myndigheter.
14 Efter det att Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Allmänna åklagarmyndigheten i Berlin, Tyskland) erhållit upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten om de exakta omständigheterna under vilka LM hade kallats, försatte Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Allmänna åklagarmyndigheten i Berlin, Tyskland) honom på fri fot och ansökte om att den hänskjutande domstolen skulle upphäva arresteringsordern och förklara att överlämnandet av LM var olagligt med motiveringen att artikel § 83 stycke 1 punkt 3 IRG, genom vilken artikel 4a i rambeslut 2002/584 har införlivats med tysk rätt, utgör hinder för ett sådant överlämnande.
15 Den hänskjutande domstolen upphävde genom beslut av den 24 september 2021 arresteringsordern avseende överlämnande av LM, som redan hade försatts på fri fot. Den hänskjutande domstolen ansåg visserligen att kravet på dubbel straffbarhet för gärningen i förevarande fall var uppfyllt. Detta krav utgör en förutsättning för överlämnande och innebär att det ska kontrolleras att gärningen är straffbelagd i de båda medlemsstater som samarbetar. Den hänskjutande domstolen beslutade emellertid att vilandeförklara ansökan om att den skulle förklara att överlämnandet av LM var olagligt.
16 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den omständigheten att LM:s kallelse hade mottagits av hans partner uppfyller kraven i artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584.
17 Den hänskjutande domstolen anser nämligen att den praxis från EU-domstolen som följer av domen av den 24 maj 2016, Dworzecki (C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346), är alltför restriktiv. Enligt denna praxis är det faktum att en kallelse till förhandlingen tagits emot av en vuxen medlem i den berörda personens hushåll endast tillräckligt om det av den utfärdade europeiska arresteringsordern går att försäkra sig om att, och i förevarande fall när, denna vuxna person faktiskt lämnat kallelsen till den berörda personen. Enligt den hänskjutande domstolen bör det snarare antas att vuxna medlemmar i samma hushåll som huvudregel lämnar försändelser till varandra som är adresserade till respektive medlem och att brottsbekämpande myndigheter, som saknar kännedom om vad som försiggår i det aktuella hushållet, därför inte kan bevisa att kallelsen till förhandlingen faktiskt lämnats till den berörda personen. Finns det inte någon sådan presumtion skulle det hinder för överlämnande som en fällande dom i den tilltalades utevaro utgör vara ”oöverstigligt”.
18 Den hänskjutande domstolen anser således att det ska anses visat att den berörda personen faktiskt har fått kännedom om den kallelse till förhandlingen som delgetts honom eller henne, när kallelsen har överlämnats till en vuxen person som bor tillsammans med vederbörande, såvida denne inte på ett trovärdigt sätt visar motsatsen.
19 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det avser den förhandling som föregick avgörandet i första instans, om den berörda personens överklagande ogillats utan någon prövning i sak.
20 Den hänskjutande domstolen har erinrat om den praxis från EU-domstolen som bygger på domen av den 10 augusti 2017, Tupikas (C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628). Enligt denna praxis avser detta begrepp, i ett brottmål som tas upp i flera instanser, den förhandling vid vilken det – efter formell och materiell prövning – tagits slutgiltig ställning till den tilltalades skuld samt den påföljd som vederbörande ska ådömas, det vill säga den sista instansen där målet prövas i sak.
21 Den hänskjutande domstolen har av detta dragit slutsatsen att det förfarande som i förevarande fall är relevant för tillämpningen av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 är förfarandet vid den domstol som prövar överklagandet, i vilket den berörda personen inte har deltagit. Eftersom den berörda personen inte varit personligen närvarande under detta förfarande ska överlämnandet förklaras olagligt och den hänskjutande domstolen vägra att verkställa den europeiska arresteringsorder som är aktuell i det nationella målet.
22 Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida den praxis som följer av den domen är tillämplig i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där den berörda personen mött svårigheter att ta del av sin kallelse till förhandlingen i målet om överklagande.
23 För det första anser den hänskjutande domstolen att begreppet ”förhandling”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, endast innefattar de förfaranden under vilka det skett en prövning av målet i sak. Det finns emellertid skillnader i hur överklagandeförfarandet är utformat i respektive medlemsstat, bland annat vad gäller den nationella domstolens skyldighet att göra en sådan prövning i den tilltalades utevaro.
24 För det andra anser den hänskjutande domstolen att om överklagandet ogillas utan någon prövning i sak får den dom som meddelats i första instans rättskraft och blir verkställbar, vilket innebär att överlämnandet av den berörda personen i själva verket sker för att verkställa den sistnämnda domen. Den hänskjutande domstolen har av detta dragit slutsatsen att artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 bör tolkas så, att begreppet ”förhandling”, i den mening som avses i denna bestämmelse, avser det avgörande som ska verkställas.
25 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som § 83 stycke 1 punkt 3 IRG, enligt vilken en utevarodom utgör ett ”absolut hinder” för överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, trots att det i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, som införlivats med tysk rätt genom denna nationella lagstiftning, endast föreskrivs ett fakultativt skäl att vägra överlämnande.
26 Enligt den hänskjutande domstolen har sistnämnda bestämmelse inte fullständigt införlivats med tysk rätt, eftersom det i § 83 stycke1 punkt 3 IRG inte föreskrivs att en verkställande rättslig myndighet får använda sitt fria skön vid utevarodomar.
27 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen i domen av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 69, 72, 73 och 76), slog fast att även om det inte är möjligt att direkt tillämpa rambeslut 2002/584, eftersom det saknar direkt effekt, är en verkställande rättslig myndighet icke desto mindre skyldig att tolka nationell rätt i överensstämmelse med rambeslutet för att uppnå det resultat som eftersträvas med nämnda rambeslut. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten.
28 Den hänskjutande domstolen anser att den inte – trots undantagen i § 83 stycke 1 punkterna 2–4 IRG – kan tolka punkt 3 i den bestämmelsen på ett sådant sätt att den ges ett utrymme för fritt skön vid prövningen av huruvida det föreligger hinder mot att överlämna den berörda personen, något som skulle göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att förklara att överlämnandet är lagligt inom ramen för prövningen av huruvida det föreligger ett hinder för överlämnande av den berörda personen. Den hänskjutande domstolen anser att den, enligt artikel 4a.1 a–d i rambeslut 2002/584 och det utrymme för skönsmässig bedömning som den förutsätts ha i detta avseende, borde kunna anse att – med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – den berörda personens rätt att yttra sig vederbörligen har iakttagits, trots att vederbörande inte varit personligen närvarande under överklagandeförfarandet, och att överlämnandet därför är lagenligt.
29 Mot denna bakgrund har Kammergericht Berlin (Regional överdomstol i Berlin) beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 4a.1 a i) i [rambeslut 2002/584] tolkas så, att den utfärdande rättsliga myndigheten ska – om en kallelse har delgetts en vuxen medlem av den berörda personens hushåll – styrka att den berörda personen faktiskt har mottagit kallelsen, eller ska artikel 4a.1 a i) i [rambeslut 2002/584/RIF] tolkas så, att faktisk kännedom kan anses styrkt om en kallelse har delgetts en vuxen medlem av den berörda personens hushåll, såvitt den berörda personen inte lämnar en rimlig förklaring till varför denne inte har fått kännedom om kallelsen?
2) I ett fall som avser ett överklagande där endast den eftersökta personen har överklagat och överklagandet har ogillats, ska begreppet ’förhandling’ i artikel 4a.1 i [rambeslut 2002/584/RIF] tolkas så, att det avser den förhandling som föregått avgörandet i första instans?
3) Är det förenligt med principen om unionsrättens företräde att den tyska lagstiftaren har utformat § 83 stycke 1 punkt 3 IRG så, att det utgör ett absolut hinder mot överlämnande att personen har dömts i sin utevaro, fastän det i artikel 4a.1 i [rambeslut 2002/584/RIF] endast föreskrivs att verkställighet får vägras?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den berörda personen ska – såvida denne inte trovärdigt visar motsatsen – anses ha fått kännedom om en kallelse, när den delges vederbörande genom att lämnas till en vuxen person som bor tillsammans med honom eller henne, eller är det den berörda verkställande rättsliga myndigheten som är skyldig att visa att den berörda personen fått faktisk kännedom om kallelsen.
31 Domstolen har i detta avseende slagit fast att den omständigheten att en kallelse har överlämnats till en tredje man som åtar sig att överlämna den till den berörda personen inte gör det möjligt att otvetydigt slå fast vare sig att den berörda personen faktiskt fått information om tid och plats för förhandlingen eller, i förekommande fall, exakt när denne fick del av informationen (dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 47).
32 En kallelse som inte har delgetts den berörda personen direkt, utan på den berördes hemadress har lämnats till en vuxen medlem av dennes hushåll som åtagit sig att lämna den vidare till den berörde, uppfyller således inte i sig villkoren i artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584, när det inte framgår av den europeiska arresteringsordern att, och i så fall när, nämnda vuxna person faktiskt lämnat över kallelsen till den berörde (dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 54).
33 Den hänskjutande domstolen anser att den praxis som bygger på den domen bör ändras, eftersom den enligt dess uppfattning är alltför restriktiv. Enligt den hänskjutande domstolen bör det snarare inrättas en presumtion för att den vuxna medlemmen i den berörda personens hushåll faktiskt har överlämnat kallelsen till honom eller henne. Presumtionen kan genombrytas om den berörda personen visar att detta i själva verket inte har skett. Finns det inte någon sådan presumtion utgör enligt den hänskjutande domstolen en utevarodom ett ”oöverstigligt” hinder för att överlämna den berörda personen.
34 Domstolen konstaterar att denna presumtion strider mot det mål som eftersträvas med artikel 4.1 a i rambeslut 2002/584, vilket är att skydda den kallade personen genom att se till att vederbörande har tillgång till upplysningar om datum och plats för förhandlingen. Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att för att uppnå detta mål, måste det otvetydigt fastställas att denne tredje man faktiskt har överlämnat kallelsen till den berörda personen (dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkterna 46 och 48).
35 Den praxis som bygger på nämnda dom kan under alla omständigheter inte anses vara alltför restriktiv.
36 När en kallelse lämnats till en vuxen medlem i den berörda personens hushåll som åtagit sig att överlämna den till den berörda personen, framgår det nämligen av denna praxis att villkoren i artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584 endast är uppfyllda när det framgår av den europeiska arresteringsordern att, och i så fall när, den vuxne medlemmen faktiskt överlämnat kallelsen till den berörda personen.
37 Det ankommer således på den utfärdande rättsliga myndigheten att i den utfärdade europeiska arresteringsordern ange de omständigheter på grundval av vilka den har konstaterat att den berörda personen officiellt och faktiskt har mottagit uppgifter om tid och plats för förhandlingen (dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkterna 46 och 49).
38 Domstolen har dessutom medgett att när en verkställande rättslig myndighet försäkrar sig om att villkoren i artikel 4a.1 a i rambeslut 2002/584 är uppfyllda, kan den även ta hänsyn till andra omständigheter som gör att myndigheten kan försäkra sig om att överlämnandet av kallelsen till den berörda personen inte åsidosätter dennes rätt till försvar, bland annat den berörda personens uppträdande Det är i synnerhet i det skedet av överlämnandeförfarandet som det kan fästas särskilt avseende vid en uppenbart bristande omsorg från den berördes sida, särskilt när det framgår att denne har försökt undvika att bli delgiven information (dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkterna 50 och 51).
39 Av detta följer att den omständigheten att den berörda personen inte personligen tagit emot kallelsen inte utgör ett ”absolut hinder” mot att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats gentemot vederbörande. Det kan för övrigt inte uteslutas att en verkställande rättslig myndighet, på grundval av de uppgifter som den berörda utfärdande rättsliga myndigheten har lämnat i den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot den berörda personen, kommer fram till att en sådan kallelse under alla omständigheter uppfyller villkoren i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 eller att den berörda personens rätt till försvar, med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet, har iakttagits i vederbörlig ordning, trots denna omständighet, och att överlämnandet av den berörda personen således är lagenligt.
40 Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att när en kallelse till den berörda personen delges vederbörande genom att överlämnas till en vuxen person som bor tillsammans med denne, ankommer det på ansvarig utfärdande rättslig myndighet att visa att den berörda personen faktiskt har mottagit kallelsen.
Den andra frågan
41 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i denna bestämmelse avser den förhandling som ledde till beslutet i första instans, när den berörda personens överklagande har ogillats utan att målet prövades i sak.
42 Annorlunda uttryckt frågar sig den hänskjutande domstolen huruvida en förhandling omfattas av begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, när, såsom i förevarande fall, den berörda personen inte har närvarat personligen under det överklagandeförfarande som utmynnade i ett avgörande som fastställde beslutet i första instans, utan att målet prövades i sak.
43 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt domstolens fasta praxis ska begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, förstås som ett självständigt unionsrättsligt begrepp och tolkas enhetligt inom unionen, oberoende av hur det kvalificeras i medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 67, och dom av den 22 december 2017, Ardic, C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 63).
44 Detta begrepp ska förstås så, att det avser det förfarande som lett till det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad genom verkställighet av en europeisk arresteringsorder har dömts genom en lagakraftvunnen fällande dom (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 74, och dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 52).
45 Det är det rättsliga avgörande varigenom målet slutgiltigt avgjorts i sak – i den meningen att det inte finns något ordinärt rättsmedel mot detta avgörande – som är av avgörande betydelse för den berörda personen, då det har en direkt inverkan på vederbörandes personliga situation med beaktande av fastställandet av dennes skuld samt, i förekommande fall, den frihetsberövande påföljd som ska avtjänas (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 83).
46 Det är således under denna fas av förfarandet som den berörda personen måste kunna utöva sin rätt till försvar till fullo, för att på ett effektivt sätt framföra sina synpunkter och därmed påverka det slutliga avgörandet som kan medföra att vederbörande frihetsberövas. Utgången av detta förfarande saknar betydelse i detta sammanhang (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 84).
47 Vad närmare bestämt angår ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där förfarandet har genomförts i två på varandra följande instanser, det vill säga ett i första instans följt av ett överklagande, har domstolen funnit att det endast är det förfarande som lett till det avgörande som meddelats efter överklagande som är av relevans med avseende på artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, såvitt nämnda förfarande har resulterat i ett avgörande mot vilket det inte finns något ordinärt rättsmedel och varigenom sakfrågan i målet slutgiltigt har avgjorts (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 90).
48 Av detta följer att den avgörande faktorn för att ett förfarande ska kunna kvalificeras under begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, är att förfarandet har lett till en lagakraftvunnen fällande dom och att det således innebär att målet slutgiltigt avgjorts i sak.
49 Domstolen konstaterar att ett sådant överklagandeförfarande som det som är aktuellt i det nationella målet, vilket utmynnat i ett avgörande som fastställer det besluts som meddelats i första instans utan att målet prövats i sak, omfattas av detta begrepp då det innebär att målet därigenom blivit slutgiltigt avgjort, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
50 Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå och att ge den verkställande myndigheten möjlighet att överlämna den berörda personen trots att denne inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, samtidigt som dennes rätt till försvar iakttas (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 58).
51 Om ett överklagandeförfarande som genomförts i den berörda personens utevaro inte omfattades av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 av det skälet att det under detta förfarande inte gjorts någon prövning av målet i sak, skulle detta innebära att det förfarandet som är relevant för tillämpningen av den bestämmelsen är förfarandet i första instans och att kontrollen av huruvida den berörda personens rätt till försvar iakttagits endast skulle kunna göras i förhållande till det förfarandet.
52 En sådan situation kan inte godtas, eftersom domstolen funnit att den omständigheten att den berörda personen faktiskt kunde utöva sin rätt till försvar i första instans inte gör det möjligt att dra slutsatsen att detta nödvändigtvis varit fallet i samband med överklagandet om detta förfarande genomförts i vederbörandes utevaro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 80). Dessutom får inte den omständigheten att en person som fällts till ansvar i första instans överklagar för att tillvarata sina rättigheter medföra att det skydd som vederbörande ges enligt rambeslut 2002/584 inskränks.
53 Den andra frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i denna bestämmelse innefattar ett överklagandeförfarande som har lett till ett avgörande som fastställer det beslut som meddelats i första instans och som innebär att målet slutgiltigt avgörs. Den omständigheten att överklagandeförfarandet genomförts utan att målet prövats i sak är inte relevant i detta avseende.
Den tredje frågan
54 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde utgör hinder för en nationell lagstiftning om införlivande av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet.
55 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584 föreskrivs en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. Med undantag för exceptionella omständigheter, får de verkställande rättsliga myndigheterna således endast vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i de fall som är uttömmande uppräknade i rambeslutet. Verkställigheten av en europeisk arresteringsorder får endast förenas med något av de villkor som är uttömmande uppräknade i rambeslutet. Verkställighet av den europeiska arresteringsordern är huvudregeln och följaktligen utgör vägran att verkställa en sådan order ett undantag som ska tolkas restriktivt (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
56 I rambeslut 2002/584 anges således uttryckligen dels tvingande skäl (artikel 3 i rambeslutet) för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder, dels fakultativa skäl (artiklarna 4 och 4a i rambeslutet) för att vägra verkställighet. Vad närmare gäller artikel 4a i rambeslut 2002/584 begränsar denna bestämmelse möjligheterna att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder genom att på ett precist och enhetligt sätt ange under vilka villkor erkännande och verkställighet av ett avgörande, där den berörda personen inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte får vägras (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 53).
57 Av lydelsen i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 framgår att det i den bestämmelsen anges ett fakultativt skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, nämligen om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till en fällande dom gentemot vederbörande. Fyra undantag är emellertid förenade med denna möjlighet. De anges i led a–d i bestämmelsen och innebär att den verkställande rättsliga myndigheten fråntas möjligheten att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som sänts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 40).
58 Om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, har en verkställande rättslig myndighet således en möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att villkoren i leden a–d i nämnda bestämmelse är uppfyllda (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628 punkt 54).
59 Härav följer att den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att verkställa en europeisk arresteringsorder, även om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, när det är utrett att någon av de omständigheter som avses i led a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet föreligger (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 55).
60 Domstolen har preciserat att eftersom artikel 4a avser fall där verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras, får en verkställande rättslig myndighet i vart fall beakta andra omständigheter som gör det möjligt för myndigheten att försäkra sig om att överlämnandet av den berörda personen inte innebär ett åsidosättande av dennes rätt till försvar. Detta gäller även när den verkställande rättsliga myndigheten funnit att situationen för den person som den europeiska arresteringsordern avser inte omfattas av de omständigheter som angetts i föregående punkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 107, och dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg, C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
61 En verkställande rättslig myndighet får vid en sådan bedömning således beakta det uppträdande som den berörda personen visat prov på. Det är nämligen i detta skede av överlämnandeförfarandet som det är möjligt att särskilt beakta, bland annat, den omständigheten att den berörda personen har försökt undvika att bli delgiven information (dom av den17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg, C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
62 Av detta följer att när en verkställande rättslig myndighet kontrollerar huruvida något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 är uppfyllt, får myndigheten inte vara förhindrad att försäkra sig om att den berörda personens rätt till försvar iakttagits genom att ta vederbörlig hänsyn till samtliga omständigheter i ärendet, inbegripet de uppgifter som myndigheten själv kan ha tillgång till.
63 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den tyska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet generellt förpliktar den berörda verkställande rättsliga myndigheten att, vid en utevarodom, vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder. Denna lagstiftning ger inte den verkställande rättsliga myndigheten något utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av huruvida någon av de situationer som avses i artikel 4a.1 a–d i rambeslut 2002/584 föreligger och för att bedöma huruvida, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, den berörda personens rätt till försvar kan anses ha iakttagits och således för att besluta om att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern.
64 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att en sådan nationell lagstiftning strider mot artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.
65 Det ska erinras om att domstolen har slagit fast att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att en nationell domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, eftersom rambeslutet saknar direkt effekt. Medlemsstaternas myndigheter, inbegripet deras domstolar, är emellertid skyldiga att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt konformt, så att de kan uppnå ett resultat som är förenligt med det syfte som eftersträvas genom rambeslutet i fråga (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 109).
66 Även om rambeslut inte kan ha direkt effekt, medför deras bindande verkan icke desto mindre en skyldighet för nationella myndigheter att tolka sin nationella rätt i överensstämmelse med sådana rättsakter från och med den dag då fristen för att genomföra rambeslutet har löpt ut. Nationella myndigheter är således skyldiga att vid tillämpningen av nationell rätt, så långt det är möjligt, tolka denna rätt mot bakgrund av det aktuella rambeslutets lydelse och syfte för att uppnå det syfte som eftersträvas med rambeslutet. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten. Principen om unionsrättskonform tolkning innebär således att den nationella rätten beaktas i sin helhet och att de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt används, för att säkerställa att rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med rambeslutets syfte (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 72–77).
67 Av detta följer att det ankommer på den hänskjutande domstolen att – så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i sin helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt – tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av lydelsen och syftet med rambeslut 2002/584.
68 Den tredje frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det strider mot den bestämmelsen att ha en nationell lagstiftning om införlivande av nämnda bestämmelse, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet. En nationell domstol är skyldig att, så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av rambeslutets lydelse och syfte.
Rättegångskostnader
69 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
1) Artikel 4a.1 a i) i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att när en kallelse till den berörda personen delges vederbörande genom att överlämnas till en vuxen person som bor tillsammans med denne, ankommer det på ansvarig utfärdande rättslig myndighet att visa att den berörda personen faktiskt har mottagit kallelsen.
2) Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i denna bestämmelse innefattar ett överklagandeförfarande som har lett till ett avgörande som fastställer det beslut som meddelats i första instans och som innebär att målet slutgiltigt avgörs. Den omständigheten att överklagandeförfarandet genomförts utan att målet prövats i sak är inte relevant i detta avseende.
3) Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att det strider mot den bestämmelsen att ha en nationell lagstiftning om införlivande av nämnda bestämmelse, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet. En nationell domstol är skyldig att, så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av rambeslutets lydelse och syfte.
Underskrifter