DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 21 december 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Artikel 4a.1 – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Villkor för verkställighet – Fakultativa skäl för att vägra verkställighet – Undantag – Obligatorisk verkställighet – Frihetsberövande straff har ådömts i den tilltalades utevaro – Begreppet ’förhandling som ledde till beslutet’ – Den tilltalade har varken varit personligen närvarande i första instans eller vid överklagandet – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs ett absolut förbud mot att överlämna en person för det fall att avgörandet meddelats i den tilltalades utevaro – Skyldighet att göra en unionsrättskonform tolkning”
I mål C‑398/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland) genom beslut av den 14 juni 2022, som inkom till domstolen den 15 juni 2022, i förfarandet angående verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot
RQ
ytterligare deltagare i rättegången:
Generalstaatsanwaltschaft Berlin,
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen (referent) samt domarna N. Wahl och M.L. Arastey Sahún,
generaladvokat: P. Pikamäe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tysklands regering, genom J. Möller, P. Busche, M. Hellmann och R. Kanitz, samtliga i egenskap av ombud,
– Polens regering, av B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, av S. Grünheid och H. Leupold, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1 och rättelse i EUT L 124, 2017, s. 37), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).
2 Begäran har framställts i ett mål om verkställighet i Tyskland av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en tjeckisk medborgare för verkställighet av ett fängelsestraff i Tjeckien.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Artikel 1 i rambeslut 2002/584 har rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”. I den bestämmelsen föreskrivs följande:
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [EU].”
4 4 Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen”, har följande lydelse:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning
a) i god tid
i) antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,
och
ii) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
…”
Tysk rätt
5 I § 83 stycke 1 punkt 3 Gesetz über die Internationale Rechtshilfe in Strafsachen (lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål) av den 23 december 1982 (BGBl. 1982 I, s. 2071), i den lydelse som offentliggjordes den 27 juni 1994 (BGBl. 1994 I, s. 1537) (nedan kallad IRG) föreskrivs följande:
”Utlämning ska inte beviljas när
…
3. den dömda personen, vid en ansökan för verkställighet av ett straff, inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen …”
Tjeckisk rätt
6 I artikel 64 zákon č. 141/1961 Sb. Národního shromáždění o trestním řízení soudním (trestní řád) (lag nr 141/1961161 om straffprocess, nedan kallad straffprocesslagen) av den 29 november 1961 föreskrivs att, efter det att ett första delgivningsförsök gjorts, ska den sökta person upplysas om den plats på vilken vederbörande kan få ta del av handlingen. Om handlingen inte hämtas ut inom tio dagar får den lämnas i den sökta personens brevlåda. Vederbörande anses därmed vara delgiven.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
7 Tjeckiska myndigheter vände sig till Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland), som är hänskjutande domstol, med en begäran om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 15 juni 2021 av Okresní soud v Ostravě (Distriktsdomstolen i Ostrava, Tjeckien) mot RQ, en tjeckisk medborgare. Den europeiska arresteringsordern syftar till att den berörda personen ska gripas och överlämnas till tjeckiska myndigheter för att verkställa ett fängelsestraff på 15 månader som RQ dömts till genom dom av den 19 juni 2020, såsom den domen ändrats av Krajský soud v Ostravě (Regiondomstolen i Ostrava, Republiken Tjeckien) den 25 augusti 2020 (nedan kallad domen i andra instans).
8 Domen i andra instans medförde att den påföljd som hade utdömts i första instans lindrades.
9 Det är utrett att RQ var personligen närvarande vid förhandlingen i första instans. RQ deltog däremot inte i överklagandeförfarandet och företräddes inte heller av någon advokat.
10 Kallelsen till förhandlingen i andra instans hade skickats till den adress som RQ hade uppgett som sin fasta bostadsadress och som var den adress där han hade tagit emot kallelsen till förhandlingen i första instans. Kallelsen till förhandlingen i andra instans lämnades i brevlådan på den adressen den 17 augusti 2020, eftersom RQ inte personligen hade hämtat ut kallelsen i enlighet med vad han hade anmodats att göra den 3 augusti 2020. Det finns inte något bevis för att RQ faktiskt tagit emot kallelsen till förhandlingen i andra instans och RQ har förklarat att han hade flyttat till Tyskland i augusti 2020 utan att meddela behöriga tjeckiska myndigheter. Enligt artikel 64 i straffprocesslagen anses RQ emellertid ha delgetts kallelsen tio dagar efter anmodan att hämta ut handlingen.
11 RQ greps den 10 oktober 2021 i Berlin (Tyskland) med stöd av den europeiska arresteringsorder som är aktuell i det nationella målet och frihetsberövades. Han förklarade sig inte samtycka till ett förenklat förfarande för överlämnade till tjeckiska myndigheter.
12 Den 14 oktober 2021 beslutade den hänskjutande domstolen att han skulle häktas i avvaktan på sitt överlämnande till tjeckiska myndigheter.
13 Efter det att Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Allmänna åklagarmyndigheten i Berlin, Tyskland) erhållit upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten om de exakta omständigheterna under vilka RQ hade kallats, försatte Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Allmänna åklagarmyndigheten i Berlin, Tyskland) honom på fri fot och ansökte om att den hänskjutande domstolen skulle upphäva arresteringsordern och förklara att överlämnandet av RQ var olagligt med motiveringen att artikel § 83 stycke 1 punkt 3 IRG, genom vilken artikel 4a i rambeslut 2002/584 har införlivats med tysk rätt, utgör hinder för ett sådant överlämnande.
14 Den hänskjutande domstolen upphävde genom beslut av den 4 november 2021 arresteringsordern avseende överlämnande av RQ. Den hänskjutande domstolen ansåg visserligen att kravet på dubbel straffbarhet för gärningen i förevarande fall var uppfyllt. Detta krav utgör en förutsättning för överlämnande och innebär att det ska kontrolleras att gärningen är straffbelagd i de båda medlemsstater som samarbetar. Den hänskjutande domstolen beslutade emellertid att vilandeförklara ansökan om att den skulle förklara att överlämnandet av RQ var olagligt.
15 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i denna bestämmelse avser den förhandling som föregick avgörandet i första instans, om detta avgörande efter överklagande ändrats på ett för den berörda personen gynnsamt sätt.
16 Den hänskjutande domstolen har erinrat om den praxis från EU-domstolen som bygger på domen av den 10 augusti 2017, Tupikas (C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628). Enligt denna praxis avser detta begrepp, i ett brottmål som tas upp i flera instanser, den förhandling vid vilken det – efter formell och materiell prövning – tagits slutgiltig ställning till den tilltalades skuld samt den påföljd som vederbörande ska ådömas, det vill säga den sista instansen där målet prövas i sak.
17 Den hänskjutande domstolen har av detta dragit slutsatsen att det förfarande som i förevarande fall är relevant för tillämpningen av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 är förfarandet vid den domstol som prövar överklagandet, i vilket den berörda personen inte har deltagit. Eftersom den berörda personen inte varit personligen närvarande under detta förfarande ska överlämnandet förklaras olagligt och den hänskjutande domstolen vägra att verkställa den europeiska arresteringsorder som är aktuell i det nationella målet.
18 Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida den praxis som följer av den domen är tillämplig i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där den berörda personen mött svårigheter att ta del av sin kallelse till förhandlingen i målet om överklagande.
19 För det första har den hänskjutande domstolen konstaterat att det finns skillnader i hur överklagandeförfarandet är utformat i respektive medlemsstat, bland annat vad gäller den nationella domstolens skyldighet att i den tilltalades utevaro pröva målet i sak. Detta förefaller vara fallet i tjeckisk rätt och en sådan prövning skulle, såsom i förevarande fall, kunna ge upphov till ett avgörande som ändrar avgörandet i första instans på ett sätt som är gynnsamt för den berörda personen. Om någon sådan skyldighet emellertid inte föreskrivs, vilket är fallet enligt tillämplig tysk lagstiftning, omfattas det avgörande som meddelats inte av begreppet ”förhandling” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.
20 För det andra anser den hänskjutande domstolen att om överklagandet ogillas utan någon prövning i sak får den dom som meddelats i första instans rättskraft och blir verkställbar, vilket innebär att överlämnandet av den berörda personen i själva verket sker för att verkställa den sistnämnda domen. Den hänskjutande domstolen har av detta dragit slutsatsen att artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 bör tolkas så, att begreppet ”förhandling”, i den mening som avses i denna bestämmelse, avser det avgörande som ska verkställas. Den hänskjutande domstolen anser att denna tolkning även gäller när, såsom i förevarande fall, avgörandet i första instans efter överklagande har ändrats till den berörda personens fördel, även om detta avgörande i första instans – till skillnad från vad som är fallet beträffande ett avgörande som meddelats efter överklagande utan någon prövning av målet i sak – inte i sig utgör det beslut som ska verkställas, utan det ska kombineras med det avgörande som meddelats i andra instans genom vilken det ändrades.
21 Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som § 83 stycke 1 punkt 3 IRG, enligt vilken en utevarodom utgör ett ”absolut hinder” för överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, trots att det i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, som införlivats med tysk rätt genom denna nationella lagstiftning, endast föreskrivs ett fakultativt skäl att vägra överlämnande.
22 Enligt den hänskjutande domstolen har sistnämnda bestämmelse inte fullständigt införlivats med tysk rätt, eftersom det i § 83 stycke1 punkt 3 IRG inte föreskrivs att en verkställande rättslig myndighet får använda sitt fria skön vid utevarodomar.
23 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen i domen av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 69, 72, 73 och 76), slog fast att även om det inte är möjligt att direkt tillämpa rambeslut 2002/584, eftersom det saknar direkt effekt, är en verkställande rättslig myndighet icke desto mindre skyldig att tolka nationell rätt i överensstämmelse med rambeslutet för att uppnå det resultat som eftersträvas med nämnda rambeslut. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten.
24 Den hänskjutande domstolen anser att den inte – trots undantagen i § 83 stycke 1 punkterna 2–4 IRG – kan tolka punkt 3 i den bestämmelsen på ett sådant sätt att den ges ett utrymme för fritt skön vid prövningen av huruvida det föreligger hinder mot att överlämna den berörda personen, något som skulle göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att förklara att överlämnandet är lagligt inom ramen för prövningen av huruvida det föreligger ett hinder för överlämnande av den berörda personen. Den hänskjutande domstolen anser att den, enligt artikel 4a.1 a–d i rambeslut 2002/584 och det utrymme för skönsmässig bedömning som den förutsätts ha i detta avseende, borde kunna anse att – med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – den berörda personens rätt att yttra sig vederbörligen har iakttagits, trots att vederbörande inte varit personligen närvarande under överklagandeförfarandet, och att överlämnandet därför är lagenligt. Den berörda personen har nämligen självt omöjliggjort sitt deltagande i överklagandeförfarandet, eftersom han har varit okontaktbar sedan han lämnat in sitt överklagande och han har inte hämtat ut den kallelse som hade skickats till honom på den adress som han hade uppgett för behöriga tjeckiska myndigheter trots att han hade haft kännedom om kallelsen.
25 Mot denna bakgrund har Kammergericht Berlin (Regional överdomstolen i Berlin) beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska – i samband med ett överklagande – begreppet ’förhandling’ i artikel 4a.1 i rambeslut [2002/584] tolkas så, att det avser den förhandling som föregått avgörandet i första instans, om det endast är den eftersökta personen som har överklagat och överklagandet antingen har ogillats eller domen från första instans har ändrats till dennes fördel?
2) I ett fall som avser ett överklagande där endast den eftersökta personen har överklagat och överklagandet har ogillats, ska begreppet ’förhandling’ i artikel 4a.1 i [rambeslut 2002/584] tolkas så, att det avser den förhandling som föregått avgörandet i första instans?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
26 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i denna bestämmelse avser den förhandling som ledde till beslutet i första instans när detta beslut efter överklagande ändrats till den berörda personens fördel.
27 Annorlunda uttryckt vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett överklagandeförfarande där den berörda personen inte deltagit och som lett till ett avgörande som innebär att det beslut som meddelades i första instans ändras, omfattas av begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.
28 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt domstolens fasta praxis ska begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, förstås som ett självständigt unionsrättsligt begrepp och tolkas enhetligt inom unionen, oberoende av hur det kvalificeras i medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 67, och dom av den 22 december 2017, Ardic, C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 63).
29 Detta begrepp ska förstås så, att det avser det förfarande som lett till det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad genom verkställighet av en europeisk arresteringsorder har dömts genom en lagakraftvunnen fällande dom (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 74, och dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 52).
30 Det är det rättsliga avgörande varigenom målet slutgiltigt avgjorts i sak – i den meningen att det inte finns något ordinärt rättsmedel mot detta avgörande – som är av avgörande betydelse för den berörda personen, då det har en direkt inverkan på vederbörandes personliga situation med beaktande av fastställandet av dennes skuld samt, i förekommande fall, den frihetsberövande påföljd som ska avtjänas (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 83).
31 Det är således under denna fas av förfarandet som den berörda personen måste kunna utöva sin rätt till försvar till fullo, för att på ett effektivt sätt framföra sina synpunkter och därmed påverka det slutliga avgörandet som kan medföra att vederbörande frihetsberövas. Utgången av detta förfarande saknar betydelse i detta sammanhang (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 84).
32 Vad närmare bestämt angår ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där förfarandet har genomförts i två på varandra följande instanser, det vill säga ett i första instans följt av ett överklagande, har domstolen funnit att det endast är det förfarande som lett till det avgörande som meddelats efter överklagande som är av relevans med avseende på artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, såvitt nämnda förfarande har resulterat i ett avgörande mot vilket det inte finns något ordinärt rättsmedel och varigenom sakfrågan i målet slutgiltigt har avgjorts (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 90).
33 Av detta följer att den avgörande faktorn för att ett förfarande ska kunna kvalificeras under begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, är att förfarandet har lett till en lagakraftvunnen fällande dom och att det således innebär att målet slutgiltigt avgjorts i sak.
34 Domstolen konstaterar att ett sådant överklagandeförfarande som det som är aktuellt i det nationella målet, vilket lett till ett avgörande som ändrar det beslut som meddelats i första instans och som sålunda slutgiltigt avgör målet i sak, omfattas av detta begrepp. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.
35 Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att ett överklagandeförfarande som lett till ett avgörande som innebär att det beslut som meddelades i första instans ändras och som sålunda slutgiltigt avgör målet i sak, omfattas av begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i den bestämmelsen.
Den andra frågan
36 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde utgör hinder för en nationell lagstiftning om införlivande av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet.
37 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584 föreskrivs en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. Med undantag för exceptionella omständigheter, får de verkställande rättsliga myndigheterna således endast vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i de fall som är uttömmande uppräknade i rambeslutet. Verkställigheten av en europeisk arresteringsorder får endast förenas med något av de villkor som är uttömmande uppräknade i rambeslutet. Verkställighet av den europeiska arresteringsordern är huvudregeln och följaktligen utgör vägran att verkställa en sådan order ett undantag som ska tolkas restriktivt (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
38 I rambeslut 2002/584 anges således uttryckligen dels tvingande skäl (artikel 3 i rambeslutet) för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder, dels fakultativa skäl (artiklarna 4 och 4a i rambeslutet) för att vägra verkställighet. Vad närmare gäller artikel 4a i rambeslut 2002/584 begränsar denna bestämmelse möjligheterna att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder genom att på ett precist och enhetligt sätt ange under vilka villkor erkännande och verkställighet av ett avgörande, där den berörda personen inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte får vägras (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 53).
39 Av lydelsen i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 framgår att det i den bestämmelsen anges ett fakultativt skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, nämligen om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till en fällande dom gentemot vederbörande. Fyra undantag är emellertid förenade med denna möjlighet. De anges i led a–d i bestämmelsen och innebär att den verkställande rättsliga myndigheten fråntas möjligheten att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som sänts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 40).
40 Om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, har en verkställande rättslig myndighet således en möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att villkoren i leden a–d i nämnda bestämmelse är uppfyllda (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628 punkt 54).
41 Härav följer att den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att verkställa en europeisk arresteringsorder, även om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, när det är utrett att någon av de omständigheter som avses i led a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet föreligger (dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 55).
42 Domstolen har preciserat att eftersom artikel 4a avser fall där verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras, får en verkställande rättslig myndighet i vart fall beakta andra omständigheter som gör det möjligt för myndigheten att försäkra sig om att överlämnandet av den berörda personen inte innebär ett åsidosättande av dennes rätt till försvar. Detta gäller även när den verkställande rättsliga myndigheten funnit att situationen för den person som den europeiska arresteringsordern avser inte omfattas av de omständigheter som angetts i föregående punkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek, C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 107, och dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg, C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 51 och där angiven rättspraxis)
43 En verkställande rättslig myndighet får vid en sådan bedömning således beakta det uppträdande som den berörda personen visat prov på. Det är nämligen i detta skede av överlämnandeförfarandet som det är möjligt att särskilt beakta, bland annat, den omständigheten att den berörda personen har försökt undvika att bli delgiven information (dom av den17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg, C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
44 Av detta följer att när en verkställande rättslig myndighet kontrollerar huruvida något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 är uppfyllt, får myndigheten inte vara förhindrad att försäkra sig om att den berörda personens rätt till försvar iakttagits genom att ta vederbörlig hänsyn till samtliga omständigheter i ärendet, inbegripet de uppgifter som myndigheten själv kan ha tillgång till.
45 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den tyska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet generellt förpliktar den berörda verkställande rättsliga myndigheten att, vid en utevarodom, vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder. Denna lagstiftning ger inte den verkställande rättsliga myndigheten något utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av huruvida någon av de situationer som avses i artikel 4a.1 a–d i rambeslut 2002/584 föreligger och för att bedöma huruvida, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, den berörda personens rätt till försvar kan anses ha iakttagits och således för att besluta om att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern.
46 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att en sådan nationell lagstiftning strider mot artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.
47 Det ska erinras om att domstolen har slagit fast att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att en nationell domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, eftersom rambeslutet saknar direkt effekt. Medlemsstaternas myndigheter, inbegripet deras domstolar, är emellertid skyldiga att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt konformt, så att de kan uppnå ett resultat som är förenligt med det syfte som eftersträvas genom rambeslutet i fråga (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 109).
48 Även om rambeslut inte kan ha direkt effekt, medför deras bindande verkan icke desto mindre en skyldighet för nationella myndigheter att tolka sin nationella rätt i överensstämmelse med sådana rättsakter från och med den dag då fristen för att genomföra rambeslutet har löpt ut. Nationella myndigheter är således skyldiga att vid tillämpningen av nationell rätt, så långt det är möjligt, tolka denna rätt mot bakgrund av det aktuella rambeslutets lydelse och syfte för att uppnå det syfte som eftersträvas med rambeslutet. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten. Principen om unionsrättskonform tolkning innebär således att den nationella rätten beaktas i sin helhet och att de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt används, för att säkerställa att rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med rambeslutets syfte (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 72–77).
49 Av detta följer att det ankommer på den hänskjutande domstolen att – så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i sin helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt – tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av lydelsen och syftet med rambeslut 2002/584.
50 Den andra frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det strider mot den bestämmelsen att ha en nationell lagstiftning om införlivande av nämnda bestämmelse, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet. En nationell domstol är skyldig att, så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftning som är i aktuell i det nationella målet mot bakgrund av rambeslutets lydelse och syfte.
Rättegångskostnader
51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
1) Artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 ska tolkas så, att ett överklagandeförfarande som lett till ett avgörande som innebär att det beslut som meddelades i första instans ändras och som sålunda slutgiltigt avgör målet i sak, omfattas av begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i den bestämmelsen.
2) Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att det strider mot den bestämmelsen att ha en nationell lagstiftning om införlivande av nämnda bestämmelse, i vilken det generellt föreskrivs att det inte är möjligt för en verkställande rättslig myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff, när den berörda personen inte varit personligen närvarande vid den förhandling som lett till det aktuella beslutet. En nationell domstol är skyldig att, så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftning som är i aktuell i det nationella målet mot bakgrund av rambeslutets lydelse och syfte.
Underskrifter