DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 21 januari 2014

Mål F‑102/12

Marc Van Asbroeck

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Placering i lönegrad – Kandidater inskrivna på reservlistan för uttagningsprovet för övergång till en kategori som gällde innan det att tjänsteföreskrifterna för år 2004 trädde i kraft – Kompensationsbidrag – Beslut om att omplacera de tjänstemän som fått detta kompensationsbidrag”

Saken:      Talan, väckt enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, i vilken Marc Van Asbroeck yrkar ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 15 november 2011 om att efter hans flytt från Europeiska kommissionen omplacera honom i lönegrad AST 5, löneklass 3, varvid hans tjänstgöringstid i löneklass fastställdes den 1 september 2011, och, i den mån det är nödvändigt, ogiltigförklaring av beslutet att avslå sökandens klagomål.

Avgörande:      Talan ogillas. Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Tjänsteföreskrifterna – Förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna – Övergångsbestämmelser – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Institutionernas självständighet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 110; rådets förordning nr 723/2004, skäl 37)

2.      Tjänstemän – Likabehandling – Gränser – Förmån som beviljats rättsstridigt

1.      Genom att anta förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda har unionslagstiftaren inte infört ett enhetligt övergångssystem för samtliga institution och organ. Varje tillsättningsmyndighet har därför varit tvungen att anta interna regler som är specifika för den berörda institutionen eller det berörda organet i syfte att säkerställa tjänstemännens intjänade rättigheter och att garantera övriga legitima förväntningar. Detta lagstiftarens val har som oundviklig konsekvens att omplacering av tjänstemän mellan olika lönekategorier, även om tjänstemännen behandlas lika inom samma institution, inte nödvändigtvis behandlas lika mellan de olika institutionerna, givetvis inom ramarna för de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna.

Även om principen om att alla tjänstemän vid alla unionsinstitutioner ska omfattas av samma tjänsteföreskrifter, innebär denna princip dock inte att institutionerna måste använda den befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar som de tillerkänns i tjänsteföreskrifterna på samma sätt, utan tvärtom omfattas deras personalförvaltning av en självständighetsprincip.

(se punkterna 28 och 29)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 16 september 1997, Gimenez mot Regionkommittén, T‑220/95, punkt 72

Personaldomstolen: 18 september 2013, Scheidemann mot kommissionen, F‑76/12, punkt 26

2.      principen om likabehandling av tjänstemän ska tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridighet som har gynnat någon annan.

(se punkt 38)

Hänvisning till

Domstolen: 4 juli 1985, Williams mot revisionsrätten, 134/84, punkt 14; 2 juni 1994, de Compte mot parlamentet, C‑326/91 P, punkterna 51 och 52; 1 juli 2010, Časta mot kommissionen, F‑40/09, punkt 88

Personaldomstolen: 1 juli 2010, Časta mot kommissionen, F-40/09, punkt 88