EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS DOM (första avdelningen)
den 7 juli 2009 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Årlig semester – Verksamhet som personalrepresentant – Betald ledighet på halvtid för facklig representation – Personalrepresentation som regleras i tjänsteföreskrifterna – Otillåten frånvaro – Avdrag från årlig semesterrätt – Artikel 60 i tjänsteföreskrifterna”
I mål F‑39/08,
angående en talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA,
Giorgio Lebedef, tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, Senningerberg (Luxemburg), företrädd av F. Frabetti, avocat,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Berscheid och K. Herrmann, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen),
sammansatt av ordföranden S. Gervasoni samt domarna H. Kreppel och H. Tagaras (referent),
justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 februari 2009,
följande
Dom
1 Sökanden har genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli per telefax den 28 mars 2008 (originalet inkom den 31 mars samma år) yrkat att besluten av den 29 maj, den 20 juni, den 28 juni och den 6 juli 2007, liksom två beslut av den 26 juli 2007 och beslutet av den 2 augusti 2007 ska ogiltigförklaras. Samtliga beslut rör ett sammanlagt avdrag från sökandens årliga semester med 32 dagar för år 2007.
Tillämpliga bestämmelser
Tjänstemännens rätt till semester
2 I artikel 57 första stycket i tjänsteföreskrifterna för Europeiska gemenskapernas tjänstemän (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) föreskrivs följande:
”En tjänsteman skall ha rätt till en årlig ledighet på minst 24 men högst 30 arbetsdagar per kalenderår i enlighet med de bestämmelser som skall fastställas genom överenskommelse mellan gemenskapernas institutioner och efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna.”
3 I artikel 59 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”1. En tjänsteman som kan styrka att han är oförmögen att tjänstgöra på grund av sjukdom eller olycksfall skall ha rätt till sjukledighet.
Tjänstemannen skall så snart som möjligt anmäla till institutionen att han är oförmögen att arbeta och samtidigt ange sin aktuella adress. Han skall uppvisa ett läkarintyg om han är frånvarande i mer än tre dagar. Läkarintyget skall skickas senast den femte frånvarodagen, varvid poststämpeln gäller. Frånvaron skall annars betraktas som otillåten, om inte anledningen till att intyget inte skickats beror på omständigheter utanför tjänstemannens kontroll.
…
2. Om en tjänsteman under en tolvmånadersperiod är frånvarande högst tre dagar i sträck på grund av sjukdom under sammanlagt mer än tolv dagar skall han uppvisa läkarintyg vid varje ytterligare sjukfrånvaro. Frånvaron skall betraktas som ogiltig från och med den trettonde frånvarodagen utan läkarintyg.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om disciplinåtgärder skall frånvaro som betraktas som ogiltig enligt punkterna 1 och 2 dras av från den berörda tjänstemannens årliga ledighet. Om tjänstemannen inte har innestående årlig ledighet skall avdrag på lönen göras för motsvarande tid.
…”
4 I artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”Utom vid sjukdom eller olycksfall får en tjänsteman inte vara frånvarande utan att tillstånd medgetts i förväg av hans närmaste överordnade. Utan att det påverkar en eventuell tillämpning av gällande disciplinåtgärder skall konstaterad otillåten frånvaro dras av från tjänstemannens årliga ledighet. Om han har utnyttjat sin årliga ledighet skall avdrag på lönen göras för motsvarande period.”
Personalrepresentation
5 I artikel 10c i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”Varje institution får ingå personalavtal med personalens representativa fackföreningar och yrkessammanslutningar. Sådana avtal får inte strida mot tjänsteföreskrifterna eller några budgetåtaganden, eller påverka den berörda institutionens arbete. De representativa fackföreningar och yrkessammanslutningar som ingår sådana avtal skall agera inom varje institution i enlighet med personalkommitténs befogenheter.”
Personalrepresentanternas rättigheter
6 När det gäller personalkommittén föreskrivs i artikel 1 sjätte stycket följande:
”De uppgifter som utförs av medlemmarna i personalkommittén och av de tjänstemän som kommittén utser för att medverka i de organ som upprättas enligt tjänsteföreskrifterna eller av institutionen skall anses vara en del av deras normala arbetsuppgifter vid institutionen. Utförandet av detta arbete får inte vara till nackdel för vederbörande.”
7 I ramavtalet mellan Europeiska gemenskapernas kommission, å ena sidan, och fackföreningarna och yrkessammanslutningarna, å andra sidan, som trädde i kraft den 27 januari 2006 med en giltighetstid om 18 månader (nedan kallat ramavtalet) föreskrivs i artikel 1.2 följande:
”Deltagande i en fackförening eller yrkessammanslutning, utövande av facklig verksamhet eller fackligt uppdrag ska inte på något sätt eller av något skäl medföra nackdelar för tjänstemannens yrkesutövning eller karriärutveckling.”
Tillhandahållande av resurser till personalrepresentanterna
8 Personalrepresentanterna inom kommissionen har varit föremål för fler avtal mellan institutionen och fackföreningarna och yrkessammanslutningarna, vilka avtal även har rört personalkommittéerna och framför allt de resurser som tillhandahålls personalrepresentanterna.
9 I ”avtal mellan [kommissionens] viceordförande och fackföreningarna och yrkessammanslutningarna” av den 4 april 2001 (nedan kallat 2001 års avtal om resurser) anges att fackföreningarna och yrkessammanslutningarna ska besluta om fördelningen av resurser för deras egen verksamhet, men också inom den centrala personalkommittén och de lokala personalkommittéerna, på grundval av respektive fackförenings eller yrkessammanslutnings representativitet och med beaktande av lokala begränsningar. Det föreskrivs även att fördelningen av resurser ska regleras i ett protokoll upprättat av de olika fackföreningarna och yrkessammanslutningarna, vilket även måste undertecknas av generaldirektoratet Personal och administration. Slutligen överenskoms att kommissionen ska bevilja betald ledighet (”détachement”) för fackföreningarnas och yrkessammanslutningarnas representanter vad avser 31,5 tjänster, varav 19,5 för personalkommittén. Dessa tjänster ska fördelas mellan fackföreningarna och yrkessammanslutningarna utifrån representativitet.
10 När det gäller förevarande mål föreskrivs i ”[p]rotokollet över avtal mellan fackföreningarna och yrkessammanslutningarna och [GD Personal och administration] om fördelning av resurser för personalrepresentation år 2007” att 20 tjänster – till vilka ett tilläggsanslag tillkommer – tilldelas personalkommittén, det vill säga den centrala personalkommittén och de lokala personalkommittéerna. Vad gäller den specifika fördelningen av dessa 20 tjänster har 10 tilldelats Alliance confédérale des Syndicats libres.
11 I praktiken förekommer det flera former för betald ledighet för arbete vid fackföreningar och yrkessammanslutningar, för fackligt arbete, eller vid personalkommittén för verksamhet som regleras i tjänsteföreskrifterna [”à titre statutaire”, nedan kallad föreskriven representationsverksamhet], för tjänsteman eller tillfälligt anställd som har beviljats betald ledighet, i synnerhet följande:
– 100 procent för föreskriven representation, vid den centrala personalkommittén eller en lokal personalkommitté, eller 100 procent fackligt arbete,
– 50 procent för föreskriven representation och 50 procent för facklig verksamhet, eller
– 50 procent för föreskriven representation eller fackligt arbete, där den berörde anställde övriga 50 procent av arbetstiden tjänstgör vid kommissionen.
12 De personalrepresentanter som har beviljats betald ledighet för fackligt arbete eller föreskriven representation väljs av fackföreningarna och yrkessammanslutningarna, men besluten om betald ledighet fattas av kommissionen.
Tvistens bakgrund
13 Sökanden, som är tjänsteman vid kommissionen på Eurostat, beviljades genom beslut av den 12 mars 2004 fattat av Horst Reichenbach, då generaldirektör vid GD Personal och administration, betald ledighet till 100 procent för utövande av en facklig tjänst från den 1 april 2004 till den 31 december 2004, då han skulle återgå till sin ursprungliga tjänst vid Eurostat. Under denna betalda ledighet tjänstgjorde sökanden som politisk sekreterare för Alliance confédérale des Syndicats libres.
14 Under oktober 2004 valdes sökanden till vice ordförande för den lokala personalkommittén i Luxemburg.
15 Sökanden återinsattes i tjänst vid Eurostat genom beslut av den 23 december 2004 fattat av Claude Chêne, efterträdare till Reichenbach vid GD Personal och administration, vilket beslut ersattes av ett nytt beslut fattat av Claude Chêne den 10 februari 2005, från den 1 januari 2005 till 50 procent vid Eurostat. Han åtnjöt således alltjämt, under återstående 50 procent av arbetstiden, betald ledighet för fackligt arbete.
16 Trots detta arbetade sökanden under åren 2005 och 2006 uteslutande som personalrepresentant inom den föreskrivna representationen och som facklig företrädare (se punkterna 14 och 15 i förevarande dom), det vill säga att han använde 100 procent av sin arbetstid för denna verksamhet (nedan kallad verksamheten som personalrepresentant) och ingen tid alls till sitt ordinarie arbete. Det är ostridigt att denna situation inte har påverkat hans rätt till semester.
17 Chefen vid enhet E.5, Internationellt statistiskt samarbete, vid direktoratet E, Jordbruks- och miljöstatistiskt samarbete (nedan kallad sökandens enhetschef), begärde i skrivelse till sökanden av den 27 september 2006 i synnerhet att han skulle inställa sig för arbete vid enhet E.5 under 50 procent av hans arbetstid, att han skulle utföra de arbetsutgifter som hans tjänst var förenad med och uppnå de mål som hade fastställts och diskuterats under år 2005, samt varje månad lämna en rapport över ”uppnådda framsteg”. Sökandens enhetschef förtydligade att ”detta inte påverkade eventuella konsekvenser av hans frånvaro från arbetsplatsen och underlåtenheten att utföra arbetsuppgifter sedan han placerades vid enhet E.5”.
18 Sökanden angav i skrivelse av den 5 oktober 2006 till sin enhetschef, med hänvisning till sin ”betalda ledighet på halvtid” och sin arbetsbelastning som vice ordförande för den lokala personalkommittén, att han inte kunde förstå varför han anses ha begått något fel. Detta särskilt som förstainstansrätten hade ogiltigförklarat besluten att inte befordra honom av det skälet att han inte utfört något arbete för Eurostat vad avser den period som han inte haft betald ledighet och utövat verksamheten som personalrepresentant i mindre omfattning (se dom av den 17 mars 2004 i mål T‑175/02, Lebedef mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑73 och s. II‑313, och mål T‑4/03, Lebedef mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑79 och s. II‑337). Sökanden tillade att ”detta inte påverkade de konsekvenser som följde av försvårandet av mitt utövande av facklig verksamhet, åsidosättandet av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, åsidosättandet av ramavtalet mellan kommissionen och fackföreningar och yrkessammanslutningar, eller den mobbning … som ägt rum … under flera år på grund av Eurostats beteende”.
19 Sökanden anförde i en skrivelse till sin enhetschef av den 3 november 2006, med hänvisning till domen av den 17 mars 2004 i det ovannämnda målet Lebedef mot kommissionen (T‑4/03, punkterna 60 och 64), i synnerhet att hans närvaro vid och arbete för personalrepresentationen ”gäll[de] även för Eurostat”. Han föreslog även att han skulle ”underkasta sig” ett system för närvarokontroll vid personalrepresentationen, för det fall en sådan kontroll var nödvändig av praktiska och formella skäl.
20 Generaldirektören vid Eurostat anförde i en skrivelse till sökanden av den 17 november 2006 att hanteringen av hans ärende hade anförtrotts enhetschefen vid enhet A.1 Personal vid direktorat A Resurser vid Eurostat (nedan kallad chefen för Eurostats personalenhet).
21 Sökandens enhetschef informerade i en skrivelse av den 16 januari 2007 sökanden att han, efter att ha konsulterat behöriga tjänstemän vid GD Personal och administration, inte godtog sökandens inställning enligt skrivelsen av den 5 oktober 2006. Han anförde vidare följande:
”En total frånvaro från arbetet vid den enhet där en tjänsteman är placerad är nämligen inte möjlig utan ett formellt beslut om betald ledighet. Följaktligen anser jag inte denna frånvaro vara förenlig med tjänsteföreskrifterna och således otillåten. Jag upprepar min uppmaning från skrivelsen av den 27 september 2006 … att ni ska återuppta ert normala arbete under den tid ni har att tjänstgöra vid Eurostat. Jag uppmanar er vidare att rapportera all frånvaro – oavsett anledning – i förväg. Sådan frånvaro ska godkännas på förhand av mig.”
22 Sökanden har anfört att han förstått att sedan den 29 januari 2007 registrerades all frånvaro under en arbetsdag, inklusive de dagar han arbetade vid den fackliga representationen, som en halv dags otillåten frånvaro i det personaladministrativa datasystemet kallat SysPer 2.
23 Sökandens ombud anförde i en skrivelse till sökandens enhetschef av den 5 februari 2007 att den tid under vilken han inte utförde de arbetsuppgifter han anförtrotts av Eurostat uteslutande berodde på ”omfattningen av hans arbete vid personalrepresentationen”. Denne upprepade sökandens argument om åsidosättande av ”fackliga rättigheter” och artikel 24b i tjänsteföreskrifterna, i vilken det föreskrivs att tjänstemän ska ha föreningsfrihet och kan vara medlemmar i fackföreningar och yrkessammanslutningar.
24 Jacques Frankin, ordförande i den lokala personalkommittén, har i skrivelser av den 12 mars och den 14 maj 2007 till chefen för Eurostats personalenhet, såvitt avser månaderna januari, februari, mars och april 2007, dels intygat sökandens närvaro antingen vid den fackliga eller föreskrivna representationen, eller i Bryssel vid tjänsteresor för den fackliga representationens räkning (den 11 och den 30 januari 2007, den 14 februari 2007, 2 och den 22 mars 2007), dels redogjort för sökandens semester och sjukfrånvaro. Sökanden hade nämligen den 9 januari 2007 och under perioden den 19–28 februari 2007 haft semester som hade godkänts av Eurostat och under perioden den 18–26 januari 2007 varit sjuk enligt sjukanmälan till Eurostat, och även, under perioderna den 26–30 mars 2007 respektive den 2–30 april 2007 först varit inlagd på sjukhus och därefter sjukledig, vilket hade ”godkänts” av Eurostat. Ordföranden för den lokala personalkommittén tillade i samma skrivelser att enligt tjänsteföreskrifterna och ramavtalet utgjorde sökandens verksamhet vid personalrepresentationen verksamhet inom ramen för dennes tjänst och följaktligen närvaro vid Eurostat.
25 Såsom framgår av en tabell kallad Kvotutveckling och som uppenbarligen har hämtats från SysPer2 (nedan kallad SysPer2-tabellen) drogs femton och en halv dagar av från sökandens semester den 29 maj 2007, två semesterdagar den 20 juni samma år, tre dagar den 28 juni samma år och tre dagar den 6 juli samma år. Dessa avdragna semesterdagar hänförde sig till fyra perioder, nämligen den 29 januari 2007–23 mars 2007, den 15 juni 2007–20 juni 2007, den 21 juni 2007–28 juni 2007 och slutligen den 29 juni 2007–6 juli 2007.
26 Ordföranden för den lokala personalkommittén intygade i en skrivelse av den 5 juli 2007 till chefen för Eurostats personalenhet, vilken avsåg månaderna maj och juni 2007, dels att sökanden hade varit närvarande, inklusive de dagar han varit sjukledig på halvtid (det vill säga från den 2 till den 25 maj 2007, vidare åtta dagar från den 4 till den 15 juni 2007), antingen vid den fackliga eller föreskrivna representationen eller i Bryssel på tjänsteresa för fackliga ändamål (den 2, den 15 och den 16 maj 2007 och den 7, den 14 och den 28 juni 2007), dels att sökanden hade haft en semesterperiod som hade godkänts av Eurostat under perioden den 28 maj–1 juni 2007. Han tillade i samma skrivelse att enligt tjänsteföreskrifterna och ramavtalet utgjorde sökandens verksamhet vid personalrepresentationen verksamhet inom ramen för dennes tjänst och följaktligen närvaro vid Eurostat.
27 Sökandens enhetschef avslog genom skrivelse till sökanden av den 16 juli 2007 dennes begäran om semester i 34 dagar – mellan den 30 juli 2007 och den 14 september samma år – eftersom sökandens innestående semester endast uppgick till åtta och en halv dag. Enligt sökandens enhetschef var, såsom han hade anfört i skrivelsen av den 16 januari 2007, Eurostats administration skyldig att för varje gång sökanden var frånvarande från arbetet utan att lämna läkarintyg anteckna hans frånvaro som otillåten.
28 Sökanden reagerade på den ovannämnda skrivelsen av den 16 juli 2007 genom att i en skrivelse av den 23 juli 2007 uttala att enhetschefens beslut utgjorde ”upprepad och fortgående mobbning”.
29 Sökandens enhetschef bekräftade i skrivelse av den 26 juli 2007 sitt avslagsbeslut på sökandens ansökan om 34 dagars semester. Han anförde därvid att sökandens frånvaro inte hade godkänts i förväg och att sökandens innestående semester endast uppgick till fyra och en halv dag. Samma dag, vilket framgår av SysPer2‑tabellen, drogs ytterligare tre, och senare fyra, dagar av från sökandens årliga semester. Dessa avdrag hänförde sig till perioderna den 9–16 juli 2007 och den 17–26 juli 2007.
30 Sökanden anförde i skrivelse till sin enhetschef av den 1 augusti 2007 för det första att han skulle vara sjukledig från den 1 till den 24 augusti 2007, vilket även framgår av SysPer2-tabellen, och för det andra att han hade begärt semester i sju dagar under perioden den 27 augusti–4 september 2007.
31 Sökandens enhetschef avslog i skrivelse av den 2 augusti 2007 sökandens semesteransökan på grund av att hans innestående semester endast uppgick till en och en halv dag. Enhetschefen förklarade sig dock kunna godta en semesteransökan som uppgick till högst fem dagar. Samma dag, vilket även framgår av SysPer2-tabellen, drogs en och en halv semesterdag av från sökandens årliga semester. Detta avdrag hänförde sig till perioden den 27–31 juli 2007.
32 Ordföranden för den lokala personalkommittén intygade i en skrivelse av den 27 augusti 2007 till chefen för Eurostats personalenhet, avseende juli 2007, dels att sökanden hade varit närvarande antingen som facklig eller föreskriven representant eller vid tjänsteresor till Bryssel för facklig representation (den 12, den 18 och den 26 juli 2007), dels att sökanden under augusti 2007 hade varit sjukledig under hela den månaden förutom den 2 augusti 2007, då sökanden var i Bryssel på fackligt uppdrag. I likhet med vad som anges i de i punkterna 24 och 26 ovan nämnda skrivelserna anförde ordföranden för den lokala personalkommittén att enligt tjänsteföreskrifterna och ramavtalet utgjorde sökandens verksamhet vid personalrepresentationen verksamhet inom ramen för dennes tjänst och följaktligen närvaro vid Eurostat.
33 Sökanden ingav den 29 augusti 2007 ett klagomål mot besluten av den 29 maj, den 20 juni, den 28 juni och den 6 juli 2007 liksom mot de två besluten av den 26 juli 2007 och beslutet av den 2 augusti 2007, angående avdraget med 32 dagar från sökandens årliga semester för år 2007 (nedan kallade de ifrågasatta besluten). Sökanden anförde i sitt klagomål dels att artiklarna 57, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts, liksom artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna och artikel 1.2 i ramavtalet, samt att föreningsfriheten hade åsidosatts, dels att principen om skydd för berättigade förväntningar och principen att den som har stiftat en lag själv måste följa den (patere legem quam ipse fecisti) åsidosatts.
34 Tillsättningsmyndigheten avslog den 18 december 2007 uttryckligen sökandens klagomål och anförde att sökanden inte kunde hänvisa till sin ställning som personalföreträdare som skäl för att inte uppfylla sina skyldigheter som tjänsteman med placering till 50 procent av sin arbetstid vid Eurostat. Eftersom Eurostat strikt hade iakttagit det föreskrivna förfarandet och omvandlingen av otillåten frånvaro till semesterdagar hade skett på föreskrivet sätt, i synnerhet i artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna, var de ifrågasatta besluten korrekta.
Parternas yrkanden och förfarandet
35 Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska
– ogiltigförklara besluten av den 29 maj, den 20 juni, den 28 juni och den 6 juli 2007, liksom de två besluten av den 26 juli 2007 och beslutet av den 2 augusti 2007 om avdrag med 32 dagar från sökandens årliga semester för år 2007,
– fatta beslut vad gäller kostnader, utlägg och arvoden och förplikta kommissionen att ersätta desamma.
36 Kommissionen har yrkat att personaldomstolen ska
– ogilla talan och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
37 Personaldomstolen har, i enlighet med artikel 56 i rättegångsreglerna, beslutat om åtgärder för processledning, vilket parterna underrättades om genom förelägganden av den 8 januari 2009 och den 3 februari 2009. Parterna har efterkommit dessa förelägganden.
38 Sökanden anförde till svar på personaldomstolens föreläggande, utan att på denna punkt motsägas av kommissionen vid förhandlingen, att när det gäller perioden den 1 augusti 2007–6 september 2007 hade han varit sjukledig från den 1 till den 24 augusti 2007 (se även punkt 32 i förevarande dom), och den 27 augusti–6 september 2007. Vad gäller perioden den 10 september–21 december 2007 har han, alltjämt utan att motsägas av kommissionen, anfört att han varit sjukledig på halvtid och att han övrig tid uteslutande har arbetat med facklig representation och representation enligt tjänsteföreskrifterna, utan att Eurostat, som har ansett honom vara närvarande vid arbetet under denna period, dragit av någon del av hans årliga semester.
Bedömning
Parternas argument
39 Sökanden har åberopat två grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Den första är att artiklarna 57, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna och artikel 1.2 i ramavtalet åsidosatts och att föreningsfriheten begränsats. Den andra är att principen om skydd för berättigade förväntningar och principen att den som har stiftat en lag själv måste följa den (patere legem quam ipse fecisti) åsidosatts.
40 När det gäller den första grunden har sökanden, efter att ha hänvisat till domarna av den 17 mars 2004 i de ovannämnda målen Lebedef mot kommissionen (T‑175/02) och Lebedef mot kommissionen (T‑4/03), gjort gällande att hans verksamhet som personalrepresentant upptog mer än sju och en halv timme per dag och att det inte var möjligt att skilja mellan facklig och föreskriven representation. Sökanden har vidare anfört att de åberopade åsidosättandena blev än mer uppenbara till följd av att Eurostat även hade underkänt frånvaro för tjänsteresor i fackligt syfte. Han har ifrågasatt varför frånvaro före januari 2007 inte hade ansetts som otillåten. Han har i övrigt anfört att tjänsteföreskrifterna inte innehåller några begränsningar beträffande verksamhet som personalrepresentant, att hans fall är speciellt och att ”man inte får generalisera”.
41 Beträffande den andra grunden har sökanden anfört sig ha berättigade förväntningar. Enligt honom har Eurostat börjat dra av dagar från hans semesterrättigheter utan att beakta vad ordföranden för den lokala personalkommittén hade anfört (vilket redovisats i punkterna 24, 26 och 32 i förevarande dom). Det ankommer på kommissionen att, enligt principen om att avtal ska hållas, iaktta bestämmelserna i artiklarna 57, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna och artikel 1.2 i ramavtalet.
42 Kommissionen har, såvitt avser den första grunden, gjort gällande att det inte funnits något som befriat sökanden från sin skyldighet att vid frånvaro erhålla godkännande på förhand från sin närmaste chef eller att informera denne i förväg. Sådana godkännanden eller sådan förhandsinformation har inte skett vid något av de tillfällen som är aktuella i förevarande mål. Enligt kommissionen innebär vidare lydelsen av artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna att, förutom de uppgifter som personalrepresentanterna utför som sådana måste en del av deras arbetstid ovillkorligen utföras inom ramen för tjänsteplaceringen, om det inte har beslutats om fullständigt betald ledighet. Kommissionen har vidare anfört att domarna av den 17 mars 2004 i de ovannämnda målen Lebedef mot kommissionen (T‑175/02) och Lebedef mot kommissionen (T‑4/03) endast innefattar en ogiltigförklaring av besluten att inte befordra sökanden, utan att det skett någon prövning av om sökanden var skyldig att utföra sitt arbete vid den enhet där han tjänsteplacerats. Enligt kommissionen föreligger det i förevarande fall ett rättighetsmissbruk. Det har i personaldomstolens dom av den 7 maj 2008 i mål F‑36/07, Lebedef mot kommissionen, bekräftats att sökanden inte i något fall själv kan bestämma över sin arbetstid under sin placering vid Eurostat. Slutligen har kommissionen vid upprepade tillfällen, i synnerhet i sina skrivelser av den 16 januari 2007, om vilken man påmint den 27 september 2006, påtalat för sökanden dennes skyldigheter. Semesteravdraget till följd av otillåten frånvaro har skett med tillämpning av artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna.
43 När det gäller den andra grunden har kommissionen gjort gällande att det inte har skett något åsidosättande av principen att den som har stiftat en lag själv måste följa den (patere legem quam ipse fecisti), eftersom samtliga relevanta bestämmelser har tillämpats på ett korrekt sätt i förevarande mål. Av samma skäl har det heller inte skett något åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Sökanden har heller inte erhållit någon tydlig individuell försäkran, utan har tvärtom upplysts om de ”eventuella konsekvenserna av hans rättsstridiga uppträdande”. Slutligen har kommissionen anfört att även om sökanden har åberopat ramavtalet bestäms hans relation till kommissionen av tjänsteföreskrifterna och inte genom avtal. Principen att avtal ska hållas är således inte tillämplig.
44 Sökanden har i sin replik anfört att hans enhetschef känt till hans verksamhet. Han har även gjort gällande att det inte har förekommit något rättighetsmissbruk, utan snarare en ”intressekonflikt”, närmare bestämt en konflikt mellan sökandens skyldigheter i sin tjänst respektive som personalrepresentant. Slutligen har sökanden anfört att även om personaldomstolen i domen av den 7 maj 2008 i det ovannämnda målet Lebedef mot kommissionen har beaktat kommissionens kritik avseende sökandens uppträdande har den ”inte uttalat sig om hans så kallade … frånvaro”.
45 Kommissionen har i sin duplik gjort gällande i synnerhet att den omständigheten att sökandens enhetschef och dennes överordnade kände till sökandens verksamhet som personalrepresentant varken kan utgöra information eller godkännande på förhand.
Personaldomstolens bedömning
Åsidosättande av artiklarna 57, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna och artikel 1.2 i ramavtalet samt försvårande av föreningsfriheten
46 Personalrepresentationen är av avgörande betydelse för institutionernas funktionssätt och således för att de ska kunna utföra sitt uppdrag.
47 Gemenskapslagstiftaren har, mot bakgrund av denna betydelse, i artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna föreskrivit att de uppgifter som utförs av medlemmarna i personalkommittén ska anses ”vara en del av deras normala arbetsuppgifter vid institutionen” och att utförandet av ”detta arbete [inte får] vara till nackdel för vederbörande”. På samma sätt föreskrivs i artikel 1.2 i ramavtalet bland annat att verksamhet som personalrepresentant ”inte på något sätt eller av något skäl [får] medföra nackdelar för tjänstemannens yrkesutövning eller karriärutveckling”.
48 Vidare har den erfarenhet som uppnåtts inom gemenskapsinstitutionerna när det gäller personalrepresentation gjort det möjligt att konstatera fördelarna med ett system inom vilket vissa tjänstemän ägnar 50 procent eller 100 procent av sin arbetstid till att företräda personalen. Det systemet redovisas närmare i punkt 11 i förevarande dom.
49 Det är likväl varken möjligt eller önskvärt att personalrepresentationen uteslutande anförtros tjänstemän eller tillfälligt anställda som har betald ledighet, oavsett om denna omfattar 50 procent eller 100 procent av deras arbetstid. Det finns ett visst intresse av att övrig personal utför vissa av de uppgifter som personalrepresentationen har. Emellertid innebär det system till vilket det hänvisats i föregående punkt och som specifikt innefattar en möjlighet för vissa personalrepresentanter att beviljas betald ledighet, när det gäller tjänstemän eller tillfälligt anställda som inte har beviljats sådan betald ledighet, att deras deltagande i personalrepresentationen är tillfällig och omfattar, utifrån en beräkning halvårsvis eller kvartalsvis, en relativt begränsad andel av arbetstiden.
50 Den närmare omfattningen av det ”tillfälliga” deltagandet i personalrepresentationen och den arbetstid som ägnas denna uppgift är till sin art omöjlig att bestämma annat än från fall till fall. Det ska emellertid fastslås att ett godtagande av att en tjänsteman eller tillfälligt anställd som inte har beviljats betald ledighet ägnar all eller i stort sett all sin arbetstid till personalrepresentationen, så att han inte kan ägna någon eller endast en mindre del av sin arbetstid åt det arbete där han är placerad, utgör ett kringgående av det system som har upprättats genom olika avtal mellan kommissionen och fackföreningar och yrkessammanslutningar (se punkterna 8, 9 och 10 i förevarande dom) och det kan, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, utgöra ett rättighetsmissbruk som gemenskapsdomstolarna kan ha att kontrollera (se förstainstansrättens dom av den 8 maj 2007 i mål T‑271/04, Citymo mot kommissionen, REG 2007, s. II‑1375, punkt 100 och följande punkter, och mer specifikt, vad gäller personalmål, dom av den 18 december 1997 i mål T‑222/95, Angelini mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑491 och s. II‑1277, punkterna 35 och 36, och T‑57/96, Costantini mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑495 och s. II‑1293, punkterna 28 och 29, samt beslut av den 12 juni 2001 i mål T‑95/98 DEP, Gogos mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑123 och s. II‑571, punkt 24).
51 Det är i alla händelser inte nödvändigt för personaldomstolen att vid prövningen av detta mål uttala sig om de exakta gränser som ska iakttas för personalrepresentanternas verksamhet när det inte fattats något beslut om betald ledighet eller när sådant beslut endast beviljats för 50 procent av arbetstiden. Personaldomstolen ska heller inte pröva frågan huruvida sökanden eventuellt gjort sig skyldig till rättighetsmissbruk eller, för att pröva om något sådant förekommit, uttala sig om institutionens uppträdande, i synnerhet huruvida den på ett stadigvarande och fortgående sätt tolkat de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller institutionens tydlighet och koherens i sitt uppträdande gentemot sökanden, vilka omständigheter har betydelse för prövningen av om det förekommit något sådant missbruk.
52 Det kan nämligen konstateras att sökanden under hela år 2007 inte ägnat någon del av sin arbetstid åt den tjänst där han placerats. Under den period som avses med de ifrågasatta besluten, det vill säga den 29 januari 2007–23 mars 2007 och den 15 juni 2007–31 juli 2007, har han – vilket han själv anfört i sin ansökan – ägnat 60 procent av sin arbetstid åt facklig representation, för vilken han beviljats betald ledighet med 50 procent, och resten av tiden åt föreskriven representation. Det framgår vidare av sökandens svar i anledning av personaldomstolens processledande åtgärder att han under övriga delar av år 2007, som visserligen inte omfattas av de ifrågasatta besluten, varit sjukledig på hel eller halvtid, under vilken tid han resten av sin arbetstid ”uteslutande har arbetat med facklig och föreskriven representation” (under denna senare tid har inget semesteravdrag skett).
53 Sökandens överordnade vid Eurostat, det vill säga hans enhetschef, har inte alls, vad gäller den frånvaro som Eurostats administration först ansett vara otillåten och för vilken avdrag senare gjorts från sökandens semester till den del han skulle ha arbetat inom ramen för sin tjänsteplacering, det vill säga 50 procent, och slutligen lett fram till de ifrågasatta besluten, godkänt denna frånvaro på förhand eller informerats om den i förväg av sökanden.
54 Sökanden har således inte iakttagit bestämmelserna i artikel 60 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilka en tjänsteman inte, förutom vid sjukdom eller olycksfall, får vara frånvarande utan att tillstånd medgetts i förväg av hans överordnade. Han har heller inte förfarit så som kommissionen vid förhandlingen har förklarat sig kunna godta, nämligen att lämna sådan information som föreskrivs i artikel 6.1 i kommissionens beslut C (2005) 2665 av den 15 juli 2005 om förbättring av den sociala dialogen inom denna institution. Det beslutet har det hänvisats till i skrivelsen till sökanden av den 4 januari 2007 från chefen för enhet B.5 Social dialog, utvidgning och förhållande till nationell förvaltning inom GD Personal och administration till chefen för Eurostats personalenhet, vilken skrivelse har bifogats kommissionens svar i anledning av personaldomstolens processledande åtgärder (i den artikeln anges att ledamöter i partssammansatta kommissioner och kommittéer, bland vilka personalkommittén ingår, i förväg ska underrätta sin överordnade om all frånvaro i anledning av sitt deltagande i en sådan kommissions eller kommittés arbete).
55 För övrigt, och med anledning av vad som ovan har anförts, kan de intyganden i efterhand som ordföranden för den lokala personalkommittén, den 12 mars, den 14 maj, den 5 juli och den 27 augusti 2007, har lämnat till chefen för Eurostats personalenhet inte medföra något berättigande i efterhand av sökandens otillåtna frånvaro, då sådant godkännande i efterhand enligt artikel 60 i tjänsteföreskrifterna endast kan ske vid sjukdom eller olyckshändelse. I alla händelser bör, även om intygande sker i efterhand, den behöriga administrationen behålla en viss kontrollmöjlighet och kunna bedöma huruvida det är korrekt att i efterhand godkänna en frånvaro som har ansetts vara otillåten.
56 Sökanden har visserligen, för att rättfärdiga sin underlåtenhet att i förväg begära godkännande eller informera sin enhetschef, hänvisat till praktiska svårigheter och den sekretess som råder för hans verksamhet som personalrepresentant.
57 Kommissionen har emellertid, utan att på den punkten motsägas av sökanden, anfört att andra tjänstemän eller tillfälligt anställda vid kommissionen har lyckats förena sina ordinarie arbetsuppgifter med sitt uppdrag som personalföreträdare med iakttagande av artikel 60 i tjänsteföreskrifterna. Även om det kan godtas att det i vissa fall kan föreligga praktiska svårigheter eller att sekretessen medför begränsningar som hindrar personalrepresentanter från att uppfylla kravet på förhandsgodkännande (eller, i vart fall och i den mening som avses i punkt 54 i förevarande dom, på information i förväg) från deras överordnade, kan det i förevarande mål konstateras att sökanden aldrig har begärt godkännande i förväg från sin enhetschef (eller i vart fall inte informerat honom i förväg) i anledning av sin frånvaro. Sökanden har heller inte vid förhandlingen angivit något konkret fall då det har förelegat praktiska svårigheter eller då sekretessen har inneburit begränsningar som hindrat honom från att uppfylla ovan angivna skyldigheter. När det i synnerhet gäller frågan om begränsningar till följd av sekretess, och förutom den omständigheten att många uppgifter rörande verksamheten som personalrepresentant inte är hemliga, såsom tid och plats för samt deltagare vid officiella möten och att sekretesskyldigheten endast gäller en del av denna verksamhet, ska det framhållas att det alltid är möjligt för en personalrepresentant att lämna sin överordnade allmän offentlig information, såsom hur länge ett möte ungefärligen är avsett att pågå. Vad sökanden har anfört om praktiska svårigheter eller svårigheter till följd av sekretess vid utövandet av verksamheten som personalrepresentant, vilket det för övrigt inte finns något konkret stöd för, kan således i alla händelser helt befria honom från skyldigheten att erhålla godkännande på förhand från sin enhetschef (eller i vart fall informera honom på sätt som angivits i punkt 54 i förevarande dom).
58 Den omständigheten att Eurostats administration, och således sökandens enhetschef, har känt till att hans verksamhet som personalrepresentant har utövats utöver den tid som han har beviljats betald ledighet för facklig verksamhet kan heller inte rättfärdiga sökandens uppträdande. Omständigheten att man vid den enhet där tjänstemannen är placerad har en allmän och vag kännedom om dennes verksamhet som personalrepresentant kan inte utgöra information i förväg, i den mening som avses i punkt 54 i förevarande dom, eller än mindre likställas med godkännande i förväg av tjänstemannens överordnade.
59 Vidare har sökanden i en skrivelse till sin enhetschef den 3 november 2006 föreslagit att han ska underkasta sig närvarokontroll som utförs av ”personalrepresentationen”. En sådan kontroll är dock inte lämplig i ett fall som det förevarande. Det är nämligen ostridigt att sökanden tillhör två hierarkiska strukturer. Den ena är personalrepresentationen inom ramen för hans fackliga verksamhet. Den andra är Eurostat inom ramen för hans tjänsteplacering. Även om personalrepresentationen är behörig att kontrollera sökandens närvaro inom ramen för hans uppehållande av annan tjänst för fackliga ändamål, gäller detta inte avseende sökandens frånvaro från sin tjänsteplacering, där Eurostat är behörigt.
60 Slutligen kan inte den omständigheten att (såsom sökanden anfört vid förhandlingen och även om det verkligen skulle förhålla sig så) flertalet personalrepresentanter som inte har beviljats betald ledighet ägnar liten tid inom personalrepresentationen, medan andra, till vilken grupp han hör, utför viktiga och nödvändiga uppgifter för förberedande av personalkommitténs möten, i syfte att dessa ska förlöpa väl, och att sökandens frånvaro inte har skett av privata skäl, utan för utövande av verksamheten som personalrepresentant inte påverka personaldomstolens bedömning.
61 Mot bakgrund av vad som ovan har anförts har det semesteravdrag som Eurostats administration har gjort inte inneburit ett åsidosättande av artikel 60 i tjänsteföreskrifterna.
62 Detsamma gäller för övriga bestämmelser till vilka sökanden har hänvisat och den påstådda inskränkningen av föreningsfriheten. Detta gäller i synnerhet det påstådda åsidosättandet av artikel 57 i tjänsteföreskrifterna. I den bestämmelsen föreskrivs enbart att tjänstemän har rätt till semester. Sökanden har inte nekats den rätten. När det gäller artikel 59 i tjänsteföreskrifterna rör den bestämmelsen tjänstemän som på grund av sjukdom eller olycka är förhindrade att utföra sina uppgifter. Sådana omständigheter är inte aktuella vad avser den omtvistade frågan rörande semesteravdrag i förevarande mål. I alla händelser har sökanden inte anfört några självständiga skäl till varför dessa bestämmelser ska anses ha åsidosatts. Vidare kan det inte av den omständigheten att medlemmarnas i personalkommittén utförande av uppgifter likställs med dem som de har att utföra för sin institution (såsom anges i artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna), att institutionerna inte får låta utförandet av dessa uppgifter leda till någon som helst nackdel för personalrepresentanterna (såsom anges i artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna och i artikel 1.2 i ramavtalet) eller själva föreningsfriheten, som sökanden har åberopat, medföra någon allmän rätt för personalrepresentanter att vara frånvarande från den arbetsplats där de har placerats utan föregående godkännande (och heller inte att vara frånvarande utan sådan förhandsinformation som avses i punkt 54 i förevarande dom) från sin överordnade och att inte ägna någon del av arbetstiden åt den tjänst vid vilken de placerats. Detta gäller så mycket mer när frånvaron omfattar en väsentlig del av eller hela deras arbetstid och när det varken har påståtts eller än mindre har visats att administrationen har vägrat att tillhandahålla den berörde nödvändiga resurser för utövandet av dennes uppgifter vid representationen.
63 Personaldomstolens slutsatser i punkterna 61 och 62 i förevarande dom gör sig även gällande när det gäller de semesterdagar som har dragits av för de tjänsteresor sökanden genomfört år 2007 till Bryssel för facklig representation den 30 januari, den 14 februari, den 2 och den 22 mars, den 28 juni, liksom den 12, den 18 och den 26 juli. Även när det gäller frånvaron för dessa resor har sökanden varit skyldig att begära förhandsgodkännande från sin enhetschef vid Eurostat (eller att i vart fall på förhand informera honom, i den mening som avses i punkt 54 i förevarande dom). Detta gäller så mycket mer på grund av att det i fråga om planerade officiella möten inte kan finnas problem av den typ som det redogjorts för i punkt 57 i förevarande dom, det vill säga praktiska eller sekretessrelaterade problem.
64 Även om det vid varje tillfälle sökanden reste till Bryssel för den fackliga representationens räkning var motiverat att han ägnade hela arbetsdagen åt detta och därmed, eftersom han endast uppehöll annan tjänst för fackligt arbete till 50 procent, överskred den tid han fick ägna åt sådan verksamhet, så var sökanden ändå skyldig att kompensera detta genom att för varje sådan dag arbeta en hel dag vid den enhet han är placerad vid Eurostat. I alla händelser rör klagomålet i denna del endast fyra dagars semesteravdrag för åtta dagars resor till Bryssel för facklig representation. Under den period som berörs av de ifrågasatta besluten har Eurostat inte gjort något semesteravdrag för de dagar då sökanden har varit sjukledig på halvtid och inte ägnat någon del av sin återstående arbetstid åt uppgifterna vid den enhet där han placerats. Administrationen vid Eurostat har nämligen godtagit att sökanden under dessa dagar (se punkt 26 i förevarande dom) ägnat återstående 50 procent av sin arbetstid åt arbetet vid personalrepresentationen. Såsom kommissionen har anfört i sina svar i anledning av personaldomstolens processledande åtgärder hade Eurostat kunnat dra av dessa dagar från sökandens semester (vilket var fler dagar än vad som dragits av för frånvaro på grund av resor till Bryssel). Kommissionen har vidare anfört att den anser sig ha rätt att göra så ”för det fall att personaldomstolen inte godtar [kommissionens] argument”. Det framgår även av sökandens svar i anledning av personaldomstolens processledande åtgärder att Eurostat under den period (som inte omfattas av de ifrågasatta besluten) då han var sjukledig på halvtid, det vill säga den 10 september–21 december 2007, inte har dragit in några semesterdagar, trots att sökanden hade beslutat att uteslutande ägna resten av sin arbetstid åt arbetet vid personalrepresentationen för facklig och föreskriven representation.
65 Talan kan således inte bifallas på denna grund.
Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och principen att den som har stiftat en lag själv måste följa den (patere legem quam ipse fecisti).
66 Enligt fast rättspraxis får principen om skydd för berättigade förväntningar åberopas av en enskild som har mottagit tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar från administrationen (förstainstansrättens dom av den 27 februari 1996 i mål T‑235/94, Galtieri mot parlamentet, REGP 1996, s. I‑A‑43 och s. II‑129, punkterna 63 och 65, och av den 16 mars 2005 i mål T‑329/03, Ricci mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑69 och s. II‑315, punkt 79, samt personaldomstolens dom av den 21 februari 2008 i mål F‑4/07, Skoulidi mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑0000 och s. II‑0000, punkt 79, och av den 4 november 2008 i mål F‑126/07, Van Beers mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑0000 och s. II‑0000, punkt 70).
67 Även om, i förevarande mål, Eurostats passivitet under åren 2005 och 2006 när det gäller sökandens frånvaro enligt ovannämnd rättspraxis kan jämställas med ”tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar” från administrationen, då Eurostat har tolererat dels att sökanden utövat sin verksamhet som personalrepresentant utan att utföra något arbete vid den enhet där han placerats, dels att han inte uppfyllt sin skyldighet att begära godkännande på förhand (eller i vart fall lämna förhandsinformation i den mening som avses i punkt 54 i förevarande dom) från sin enhetschef, så kan detta inte gälla efter det att sökanden hade erhållit skrivelsen av den 27 september 2006 eller, senare, skrivelsen av den 16 januari 2007. Sökandens enhetschef informerade nämligen genom dessa skrivelser sökanden om att han därefter skulle närvara vid sin arbetsplats under 50 procent av sin arbetstid och utföra där aktuella arbetsuppgifter, att en total frånvaro från den enhet där han tjänsteplacerats utan ett formellt beviljande av betald ledighet inte var förenlig med tjänsteföreskrifterna och därmed ogiltig, och slutligen att sökanden uppmanades att till honom förhandsanmäla all frånvaro för att den ska kunna godkännas på förhand. Sökandens enhetschef förklarade i synnerhet i skrivelsen av den 27 september 2006 att innehållet i den skrivelsen ”inte påverkade eventuella konsekvenser av hans frånvaro från arbetsplatsen och underlåtenheten att utföra arbetsuppgifter sedan han placerades vid enhet E.5”.
68 Från att sökanden mottog dessa skrivelser och därefter, det vill säga under den period som de ifrågasatta besluten omfattar, kan sökanden inte göra gällande att han har fått någon försäkran från Eurostats administration, och än mindre några berättigade förväntningar, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 66 i förevarande dom. Han har heller inte haft någon rätt att räkna med att den situation som förelegat under åren 2005 och 2006 skulle bestå.
69 Det framgår för övrigt av handlingarna i målet att även om Eurostats tolkning och tillämpning av de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna inte har varit stabil och fortlöpande i förevarande mål och att administrationens attityd gentemot sökanden inte alltid har varit tydlig och koherent, är det ändå så att Eurostat har uppträtt omsorgsfullt genom att, i de ovannämnda skrivelserna av den 27 september 2006 och den 16 januari 2007, upplysa sökanden om hans skyldighet att inställa sig för tjänstgöring vid sin enhet vid Eurostat, om att hans frånvaro var otillåten enligt tjänsteföreskrifterna och om vikten av förhandsanmälan och godkännande på förhand av hans frånvaro.
70 När det gäller invändningen om kommissionens skyldighet att enligt principen att avtal ska hållas iaktta bestämmelserna i artiklarna 57, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna, artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna och artikel 1.2 i ramavtalet, kan det, förutom den omständigheten att relationen mellan sökanden och administrationen grundar sig på tjänsteföreskrifterna och inte på avtal, konstateras, utifrån vad som ovan har anförts inom ramen för den första grunden, att talan inte heller kan bifallas med stöd av denna invändning.
71 Talan kan således inte heller bifallas på den grunden att principen om skydd för berättigade förväntningar eller principen att den som har stiftat en lag själv måste följa den (patere legem quam ipse fecisti) har åsidosatts.
Rättegångskostnader
72 Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i åttonde kapitlet i dessa rättegångsregler, tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Personaldomstolen får, enligt punkt 2 i samma artikel och om så anses skäligt, besluta att en tappande part endast delvis, eller inte alls, skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
73 Sökanden har tappat förevarande mål. Mot den bakgrunden och då det inte föreligger några skäl att tillämpa artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska sökanden förpliktas ersätta rättegångskostnaderna.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Giorgio Lebedef ska bära samtliga rättegångskostnader.
Gervasoni | Kreppel | Tagaras |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 juli 2009.
W. Hakenberg | | S. Gervasoni |
Justitiesekreterare | | Ordförande |
Detta avgörande och däri angivna avgöranden från gemenskapsdomstolarna som ännu inte har publicerats i rättsfallssamlingen finns tillgängliga på domstolens webbplats www.curia.europa.eu