TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 16 december 2010

Mål T‑364/09 P

Giorgio Lebedef

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Årlig ledighet – Tjänstledighet på halvtid för facklig representation – Otillåten frånvaro – Avdrag från den årliga ledigheten – Artikel 60 i tjänsteföreskrifterna”

Saken: Överklagande av den dom Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 7 juli 2009 i mål F 39/08, Lebedef mot kommissionen (REGP 2009, s. I‑A‑1‑241 och II‑A‑1‑1305), samt yrkanden om att denna dom ska upphävas.

Avgörande: Överklagandet ogillas. Giorgio Lebedef ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader i denna instans.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Representation – Skydd för personalrepresentanter – Räckvidd

(tjänsteföreskrifterna, bilaga II, artikel 1 stycke 6)

2.      Överklagande – Grunder – Grund som anförts mot domskäl som inte kan påverka domslutet – Verkningslös grund

(Artikel 257 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 9)

3.      Överklagande – Grunder – Den åberopade felaktiga rättstillämpningen har inte identifierats – Avvisning (Artikel 257 FEUF domstolens stadga, bilaga I, artikel 1; tribunalens rättegångsregler, artikel 138.1första stycket c)

4.      Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Talan väckt av personaldomstolen mot en underförstådd motivering – Tillåtet – Villkor

(Domstolens stadga, artikel 36 och bilaga I, artikel 7.1)

1.      Ändamålet för artikel 1, andra meningen, sjätte stycket i bilaga II, är att säkerställa att de rättigheter som tillerkänns medlemmar i personalkommittén och tjänstemän som av kommittén utsetts att arbeta i organ som upprättats enligt tjänsteföreskrifterna eller av institutionen tillvaratas genom att skydda dem från alla nackdelar som kan uppstå till följd av utförandet av deras arbete med personalrepresentation. Syftet med denna bestämmelse är även, såsom framgår av den första meningen, att underlätta för tjänstemännen att delta i sådant arbeta genom att tillåta dem att utföra detta under ordinarie arbetstid som vanligtvis ska tillägnas deras normala arbetsuppgifter inom deras institution, och inte utöver detta.

Ändamålet med och följden av denna bestämmelse är däremot inte att distrahera tjänstemannen som utför sådant arbete med personalrepresentation, och som inte har beviljats ledighet för detta ändamål, från andra skyldigheter som följer av tjänsteföreskrifterna, bland annat artikel 60 första stycket i dessa. Tjänstemannen ska i detta hänseende alltid stå till institutionens förfogande. Den omständigheten att personal representationen anses vara ”en del av deras normala arbetsuppgifter” innebär vidare varken att den tjänsteman som utför sådant arbete ska anses vara närvarande på sin arbetsplats eller att han inte ska anses vara frånvarande. En sådan tolkning framgår nämligen varken av ordalydelsen eller syftet av artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till dessa föreskrifter.

(se punkterna 23 och 24)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 13 december 2000, T‑110/99 och T‑160/99, F mot parlamentet, REGP 2000, s. I‑A‑291 och II‑1333, punkt 64

2.      En grund som åberopas till stöd för ett överklagande avseende domskälen i en dom från personaldomstolen som inte gäller något nödvändigt skäl till det överklagade beslutet är verkningslös och ska avvisas.

(se punkt 31)

Hänvisning till

Tribunalen: 19 januari 2010, De Fays mot kommissionen, T‑355/08 P, punkt 56, och där angiven rättspraxis

3.      Det framgår av artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga och artikel 138.1 i förstainstansrättens rättegångsregler att det i överklagande av personaldomstolens beslut tydligt ska anges på vilka punkter den dom som avses i talan om upphävning ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för överklagandet. Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen eller beslutet uppfyller inte detta krav.

Det är vidare uppenbart att påståenden som är alltför allmänt hållna eller oklara för att kunna bli föremål för en rättslig prövning ska avvisas eftersom de inte kan tas upp till sakprövning.

(se punkt 32)

Hänvisning till

Domstolen: 10 februari 2009, Correia de Matos mot kommissionen, C‑290/08 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 18, och där angiven rättspraxis

Tribunalen: 6 maj 2010, Kerelov mot kommissionen, T‑100/08 P, punkt 39, och där angiven rättspraxis

4.      Skyldigheten att motivera domar följer av artikel 36 i domstolens stadga, vilken enligt artikel 7.1 i bilagan till denna stadga är tillämplig på personaldomstolen. De domar som personaldomstolen meddelar måste vara tillräckligt motiverade för att tribunalen ska kunna genomföra en domstolsprövning. Denna motiveringsskyldighet kan emellertid inte tolkas så att personaldomstolen är tvungen att i detalj bemöta varje argument som åberopas av en part, särskilt om argumentet inte är tillräckligt klart och precist och inte stöds av tillräcklig bevisning. Motiveringen kan vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför förstainstansrätten inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.

(se punkterna 71–73)

Hänvisning till

Tribunalen: 2 mars 2010, Doktor mot rådet, T‑248/08 P, punkt 64, och där angiven rättspraxis; 1 september 2010, Skareby mot kommissionen, T‑91/09 P, punkt 36, och där angiven rättspraxis