Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen i utökad sammansättning)
den 29 maj 2024 (*)
”Miljö – Utvinning av brunkol i ett dagbrott – Brunkolsgruvan i Turów (Polen) – Institutionell rätt – Underlåtenhet att följa ett föreläggande från domstolen – Löpande vite – Inkassering av fordringar genom avräkning – Artikel 101.1 och artikel 102 i förordning (EU, Euratom) 2018/1046 – Målet rörande huvudsaken har avskrivits från vidare handläggning – Ingen retroaktiv verkan på vidtagna interimistiska åtgärder – Motiveringsskyldighet”
I målen T‑200/22 och T‑314/22,
Republiken Polen, företrädd av B. Majczyna, i egenskap av ombud,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av J. Estrada de Solà, O. Verheecke och K. Herrmann, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden A. Marcoulli samt domarna V. Tomljenović, R. Norkus, W. Valasidis (referent) och L. Spangsberg Grønfeldt,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter den skriftliga delen av förfarandet
med beaktande av att ingen av parterna inom tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
1 Republiken Polen har med stöd av artikel 263 FEUF väckt talan om ogiltigförklaring, i mål T‑200/22, av Europeiska kommissionens beslut av den 7 och 8 februari 2022, samt av den 16 och 31 mars 2022 och, i mål T‑314/22, av kommissionens beslut av den 16 maj 2022 (nedan gemensamt kallade de angripna besluten). Genom dessa beslut inkasserade kommissionen – medelst avräkning – de belopp som Polen skulle erlägga i dagligt vite enligt beslut av domstolens vice ordförande av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), för perioderna mellan dels den 20 september 2021 och den 17 januari 2022, dels den 18 januari 2022 och den 3 februari 2022.
Bakgrund till tvisten
Förfarandet vid domstolen
2 Den 26 februari 2021 väckte Republiken Tjeckien talan enligt artikel 259 FEUF med yrkande om att domstolen skulle fastställa att Republiken Polen hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten på grund av den utvidgade och förlängda brunkolsutvinningen i dagbrottet i Turów (Polen), beläget i gränsområdet till Republiken Tjeckien och Förbundsrepubliken Tyskland (mål C‑121/21).
3 Parallellt inkom Republiken Tjeckien med en ansökan om interimistiska åtgärder med yrkande om att Republiken Polen skulle föreläggas att, fram till dess att domstolen meddelat dom i sak, omedelbart upphöra med brunkolsutvinningen i gruvan i Turów.
4 Genom beslut av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), biföll domstolens vice ordförande ansökan och förelade Republiken Polen att, omedelbart och fram till dess att mål C‑121/21 avgjorts slutligt, upphöra med utvinningen i den aktuella gruvan.
5 Republiken Tjeckien ansåg att Republiken Polen inte efterlevt sina skyldigheter enligt beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), och inkom därför med en ny ansökan om interimistiska åtgärder, den 7 juni 2021, med yrkande om att Republiken Polen skulle förpliktas att betala ett dagligt vite på 5 miljoner euro till unionens budget.
6 Genom särskild handling som inkom till domstolens kansli den 29 juni 2021 yrkade Republiken Polen att beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), skulle upphävas med stöd av artikel 163 i domstolens rättegångsregler.
7 Genom beslut av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), avslog domstolens vice ordförande Republiken Polens yrkande om att beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), skulle upphävas och ålade Polen att betala ett dagligt vite på 500 000 euro till kommissionen, från och med den dag då Republiken Polen delgavs beslutet fram till dess nämnda medlemsstat efterlevde beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420).
Förfarandet som ledde till antagandet av de angripna besluten
8 Genom skrivelse av den 19 oktober 2021 uppmanade kommissionen de polska myndigheterna att inkomma med bevis för att utvinningen av brunkol hade upphört i gruvan i Turów. Kommissionen preciserade i samma skrivelse att för det fall några bevis härför inte lämnades skulle kommissionen, från och med den 3 november 2021 och efter varje påföljande 30-dagarsperiod, skicka en begäran om betalning för att verkställa beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752).
9 Genom olika skrivelser mellan den 5 november 2021 och den 8 mars 2022 begärde kommissionen att Republiken Polen skulle betala de olika dagliga vitesbeloppen.
10 Kommissionen riktade därefter en betalningsanmodan till Republiken Polen avseende dessa belopp jämte dröjsmålsränta. Kommissionen påpekade samtidigt att i avsaknad av betalning skulle kommissionen komma att inkassera beloppen genom avräkning med stöd av artikel 101.1 och artikel 102 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen).
11 Genom de angripna besluten informerade kommissionen Polen om att kommissionen skulle avräkna skulden från olika fordringar som Polen hade gentemot unionen. Beloppet som inkasserats genom avräkning uppgår till 68 500 000 euro – vilket utgör själva kapitalbeloppet – och motsvarar dagliga viten för perioden mellan den 20 september 2021 och den 3 februari 2022.
Överenskommelsen i godo och avskrivning av mål C‑121/21
12 Den 3 februari 2022 ingick Republiken Tjeckien och Republiken Polen en överenskommelse för att bilägga tvisten i målet C‑121/21 (nedan kallad överenskommelsen i godo).
13 Den 4 februari 2022 informerade dessa båda medlemsstater domstolen om att de återkallade samtliga yrkanden i mål C‑121/21 sedan de nått en överenskommelse i godo. Samma dag begärde de polska myndigheterna att kommissionen skulle avsluta förfarandet för verkställighet av de viten som domstolen ålagt och bifogade överenskommelsen i godo.
14 Genom beslut av den 4 februari 2022, Republiken Tjeckien/Polen (Gruvan i Turów) (C‑121/21, ej publicerat, EU:C:2022:82), avskrevs mål C‑121/22. Avskrivningsbeslutet delgavs kommissionen den 8 februari 2022.
15 Samma dag inkom Republiken Polen med en begäran enligt artikel 163 i domstolens rättegångsregler om att beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), skulle upphävas.
16 Den 11 februari 2022 begärde de polska myndigheterna ånyo att kommissionen skulle avsluta förfarandet för verkställighet av vitena och återkalla det första och det andra angripna beslutet till följd av att mål C‑121/21 hade avskrivits från domstolens register.
17 Som svar på skrivelserna av den 4 och 11 februari 2022 angav kommissionen den 22 februari 2022 för de polska myndigheterna att så länge beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), inte ”upphävts” hade kommissionen för avsikt att fortsätta att genom avräkning inkassera de belopp som förfallit till betalning per den 3 februari 2022.
18 Genom beslut av den 19 maj 2022, Republiken Tjeckien/Polen (Gruvan i Turów) (C‑121/21 R, ej publicerat, EU:C:2022:408), avslogs Republiken Polens begäran om att beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), skulle upphävas.
Parternas yrkanden
19 Republiken Polen har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara de angripna besluten, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Kommissionen har i huvudsak yrkat att tribunalen ska:
– ogilla talan i respektive mål, och
– förplikta Republiken Polen att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
21 Tribunalen beslutar, efter att ha hört parterna i denna fråga, att förena de aktuella målen vad gäller domen i enlighet med artikel 68.1 i rättegångsreglerna.
22 Till stöd för respektive talan om ogiltigförklaring har Republiken Polen åberopat två grunder. Den första grunden gäller åsidosättande av artikel 101.1 och artikel 102 i budgetförordningen, jämförda med artikel 98 i samma förordning. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 296 FEUF samt av artikel 41.2 c och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Den första grunden: Åsidosättande av artiklarna 101 och 102 i budgetförordningen, jämförda med artikel 98 i samma förordning
23 Republiken Polen har gjort gällande att kommissionen överskridit sina befogenheter enligt artiklarna 101 och 102 i budgetförordningen, jämförda med artikel 98 i samma förordning, genom att anta de angripna besluten.
24 Republiken Polen har särskilt hävdat att överenskommelsen i godo och avskrivningsbeslutet i mål C‑121/21 medfört att rättsverkningarna av de interimistiska åtgärder som vidtagits i detta mål har upphört med retroaktiv verkan. Nämnda medlemsstat anser att en sådan tolkning vinner stöd i domstolens praxis, enligt vilken unionsdomstolens ogiltigförklaring av en rättsakt har retroaktiv verkan (ex tunc) och således retroaktivt undanröjer den ogiltigförklarade rättsakten från rättsordningen. Tolkningen finner enligt Republiken Polen även stöd i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Att fullfölja verkställigheten av de interimistiska åtgärderna, trots att mål C‑121/21 har avskrivits, skulle gå utöver syftet med dessa åtgärder.
25 Republiken Polen har vidare hävdat att eftersom den interimistiska åtgärd som vidtogs i beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), inte längre är tillämplig, utgör de belopp som nämns i betalningsuppmaningarna inte en existerande fordran i den mening som avses i artikel 98.1 a i budgetförordningen. Kommissionen borde således ha annullerat de fastställda fordringarna och avstått från att inkassera dem.
26 Republiken Polen anser att om kommissionen vore skyldig att fullfölja inkasseringsförfarandet, trots överenskommelsen i godo och trots att mål C‑121/21 avskrivits från domstolens register, skulle detta avhålla parterna från att förlikas. Den stat som är gäldenär får stå för såväl verkningarna av överenskommelsen i godo som kostnaderna för att inkassera fordran, motsvarande förelagda vitesbelopp.
27 Republiken Polen har slutligen anfört att artikel 101.6 i budgetförordningen skulle kunna tolkas så, att den behöriga utanordnaren får annullera en fastställd fordran med beaktande av de omständigheter som inträffat mellan fastställandet av fordran och antagandet av beslutet att inkassera förfallna belopp.
28 Kommissionen har bestritt Republiken Polens argument.
Inledande synpunkter
29 Tribunalen konstaterar att Republiken Polen söker fastställelse av att de ekonomiska konsekvenserna av de i mål C‑121/21 vidtagna interimistiska åtgärderna har upphört med retroaktiv verkan till följd av att målet avskrevs den 4 februari 2022. Detta innebär enligt Polen att fordran inte längre existerar och att inkassering enligt artiklarna 101 och 102 i budgetförordningen blir rättsstridig.
30 Innan tribunalen prövar Republiken Polens argument kommer tribunalen att lämna en redogörelse för dels arten av och syftet med viten kopplade till interimistiska åtgärder, dels omfattningen av det interimistiska förfarandet enligt artikel 279 FEUF.
– Arten av och syftet med de viten som åläggs enligt artikel 279 FEUF
31 Artikel 279 FEUF ger domstolen befogenhet att vidta de interimistiska åtgärder som den anser nödvändiga för att säkerställa att det slutliga avgörandet får full verkan (beslut av den 20 november 2017, kommissionen/Polen, C‑441/17 R, EU:C:2017:877, punkt 97, och beslut av den 27 oktober 2021, kommissionen/Polen, C‑204/21 R, EU:C:2021:878, punkt 19). Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska i synnerhet vara i stånd att säkerställa att föreläggandet riktat mot en part i enlighet med artikel 279 FEUF får full verkan, genom att vidta åtgärder för att nämnda part ska rätta sig efter de skyldigheter som åläggs i det interimistiska beslutet. En sådan åtgärd får förenas med vite om föreläggandet inte följs (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 27 oktober 2021, kommissionen/Polen, C‑204/21 R, EU:C:2021:878, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
32 Att utdöma ett vite för att säkerställa efterlevnaden av de interimistiska åtgärder som domaren med behörighet att besluta om sådana åtgärder har förordnat om har till syfte att säkerställa en effektiv tillämpning av unionsrätten, vilket utgör en del av de värden som ingår i en rättsstat och som stadfästs i artikel 2 FEU och på vilka unionen grundar sig (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 20 november 2017, kommissionen/Polen, C‑441/17 R, EU:C:2017:877, punkt 102).
33 Vite som åläggs såsom komplement till interimistiska åtgärder kan således inte anses som en sanktionsåtgärd, utan som en tvångsåtgärd. Båda parterna har uttryckligen vitsordat detta.
34 I förevarande fall var det ”i syfte att avskräcka [Republiken Polen] från att förhala en anpassning av sitt agerande till” beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), som domstolens vice ordförande förordnade om vitesföreläggande gentemot Polen.
– Omfattningen av det interimistiska förfarandet enligt artikel 279 FEUF
35 Enligt artikel 162.3 i domstolens rättegångsregler upphör en interimistisk åtgärd att vara tillämplig vid det datum som har fastställts i beslutet varigenom den förordnades eller, i annat fall, när den dom genom vilken målet avgörs slutligt avkunnas.
36 Det interimistiska förfarandet är, såsom framgår av artikel 160.1 och 160.2 i domstolens rättegångsregler, accessoriskt i förhållande till målet rörande huvudsaken. Interimistiska åtgärder som vidtagits inom ramen för det interimistiska förfarandet upphör därför att gälla när målet rörande huvudsaken avslutas, bland annat när sistnämnda förfarande varit föremål för ett beslut om avskrivning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 19 maj 2022, Republiken Tjeckien/Polen (Gruvan i Turów) (C‑121/21 R, EU:C:2022:408, punkt 25).
37 Mot bakgrund av att det interimistiska förfarandet är accessoriskt i förhållande till målet rörande huvudsaken upphörde beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), och beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), att gälla från och med den 4 februari 2022. I beslutet av den 19 maj 2022, Republiken Tjeckien/Polen (Gruvan i Turów) (C‑121/21 R, ej publicerat, EU:C:2022:408, punkt 26) anges dessutom uttryckligen att från och med den 4 februari 2022 – dagen för beslutet om avskrivning av mål C‑121/21 från domstolens register – är Republiken Polen inte längre skyldig att omedelbart upphöra med brunkolsutvinningen i gruvan i Turów. Då denna interimistiska åtgärd inte längre äger giltighet måste beslutet att förplikta nämnda medlemsstat att betala ett dagligt vite på 500 000 euro till kommissionen fram till det att brunkolsutvinningen upphört anses sakna verkan från och med detta datum.
38 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som Republiken Polens argument ska bedömas.
Följderna av att målet rörande huvudsaken avskrivits för frågan huruvida Republiken Polens skuld ska anses existera
39 De angripna besluten utgör beslut om avräkning av de belopp som Republiken Polen ska erlägga i dagligt vite enligt beslutet av domstolens vice ordförande av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), för perioden mellan den 20 september 2021 och den 3 februari 2022. Kommissionen har särskilt preciserat att så länge detta beslut inte ”upphävts” var kommissionen skyldig att verkställa beslutet för perioden mellan den 20 september 2021 och den 3 februari 2022.
40 Tribunalen konstaterar härvid följande. I beslutet av den 4 februari 2022, Republiken Tjeckien/Polen (Gruvan i Turów) (C‑121/21, ej publicerat, EU:C:2022:82), nämns varken de interimistiska åtgärder som vidtogs i beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), eller det dagliga vite som ålagts med stöd av artikel 279 FEUF. Vidare avslogs Republiken Polens begäran att beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), skulle upphävas. Slutligen följer det uttryckligen av punkt 26 i beslutet av den 19 maj 2022, Republiken Tjeckien/Polen (Gruvan i Turów) (C‑121/21 R, ej publicerat, EU:C:2022:408), att beslutet att förplikta Republiken Polen att betala ett dagligt vite på 500 000 euro till kommissionen fram till dess att brunkolsutvinningen upphört, måste anses sakna verkan från och med den 4 februari 2022. Det dagliga vite som domstolens vice ordförande förordnade om i sitt beslut av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), upphörde med andra ord att ha rättsverkan från och med den 4 februari 2022.
41 Det dagliga vitet skulle följaktligen erläggas mellan dagen för delgivningen av beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), och dagen då mål C‑121/21 avskrevs från domstolens register.
42 Det förhållandet att målet rörande huvudsaken avskrivits från vidare handläggning har visserligen inverkat på vitesföreläggandets längd. Detta innebär dock inte – i motsats till vad Republiken Polen har gjort gällande – att Polens skyldighet att betala vitesbeloppet har upphört. En annan bedömning skulle innebära att syftet med vitet gick förlorat, det vill säga att säkerställa en effektiv tillämpning av unionsrätten, vilket utgör en del av de värden som ingår i en rättsstat och som stadfästs i artikel 2 FEU (se punkt 32 ovan).
43 Inget av de argument som Republiken Polen har anfört påverkar denna bedömning.
44 Vad för det första gäller en analog tillämpning av rättspraxis i fråga om verkningarna av att unionsdomstolen ogiltigförklarar en rättsakt (se punkt 24 ovan) konstaterar tribunalen att denna rättspraxis inte är tillämplig i förevarande fall, då beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), inte kan överklagas och därmed inte kan upphävas med retroaktiv verkan.
45 Vad för det andra gäller argumentet att enligt de flesta nationella rättssystem upphör interimistiska åtgärder, som vidtagits i väntan på ett slutligt avgörande, att ha verkningar retroaktivt när saken i målet rörande huvudsaken har förfallit, så gör tribunalen följande bedömning. Hänvisningen till nationella handläggningsregler saknar relevans, eftersom de angripna beslutens lagenlighet uteslutande ska prövas med hänsyn till unionsrättsliga regler. Medlemsstaternas handläggningsregler är således, såsom Republiken Polen själv har medgett, inte bindande för unionsdomstolen.
46 Även om det antas att interimistiska åtgärder som vidtagits i väntan på ett slutligt avgörande enligt vissa nationella rättssystem upphör retroaktivt att ha rättsverkningar när saken i målet rörande huvudsaken förfallit, är detta under alla omständigheter inte tillräckligt för att dessa handläggningsregler ska anses ingå i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och därmed utgöra en del av unionsrätten i egenskap av rättskälla.
47 Vad för det tredje gäller Republiken Polens argument att fortsatt verkställighet av de interimistiska åtgärderna, trots att mål C‑121/21 har avskrivits, skulle gå utöver det enda syfte som eftersträvas med dessa åtgärder, det vill säga att säkerställa att avgörandet i sak får full verkan, gör tribunalen följande bedömning. I motsats till vad Republiken Polen har gjort gällande syftar de viten som åläggs enligt artikel 279 FEUF inte enbart till att säkerställa att avgörandet i sak får full verkan. De syftar även till att säkerställa efterlevnaden av de interimistiska åtgärder som vidtogs i beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), och till att avhålla Republiken Polen från att förhala anpassningen av sitt agerande till detta beslut.
48 Om Republiken Polens argument godtogs skulle detta innebära att ändamålet med den i artikel 279 FEUF angivna vitesmekanismen gick förlorat. Det skulle nämligen innebära att man godtog att den betalningsskyldiga parten – i förevarande fall Republiken Polen – avsiktligt åsidosätter sin skyldighet att efterkomma beslutade interimistiska åtgärder fram till dess att dess att målet rörande huvudsaken har avgjorts, vilket i sin tur skulle undergräva unionsrättens effektivitet.
49 För det fjärde kan tribunalen inte godta Republiken Polens argument att verkställigheten av vitesföreläggandet gör det mindre attraktivt att nå en överenskommelse i godo och därmed utgör ett hinder för att utveckla goda grannförbindelser. Tribunalen konstaterar att syftet med viten som beslutas i samband med interimistiska åtgärder inte är att främja uppgörelser i godo eller goda grannförbindelser utan, såsom konstaterats i punkt 47 ovan, att säkerställa efterlevnaden av interimistiska åtgärder. Det är även viktigt att påpeka att överenskommelsen i godo och avskrivningsbeslutet i mål C‑121/21 har haft positiva verkningar för Republiken Polen, i och med att det dagliga vitet upphörde att löpa den 4 februari 2022 och inte den dag då domstolen meddelade dom i mål C‑121/21.
50 För det femte kan Republiken Polens argument gällande artikel 101.6 första stycket i budgetförordningen inte vinna framgång. Enligt denna bestämmelse får ”[d]en behöriga utanordnaren … helt eller delvis annullera en fastställd fordran.” Det rör sig således inte om en skyldighet för kommissionen att annullera en fastställd fordran. Tribunalen erinrar vidare om att villkoren för att inkassera fordran genom avräkning var uppfyllda i förevarande fall. Kommissionens behöriga utanordnare konstaterade nämligen att fordran mot Republiken Polen verkligen existerade och fastställde sedan fordringsbeloppet.
51 Härav följer att kommissionen inte åsidosatt artiklarna 101 och 102 i budgetförordningen, jämförda med artikel 98 i samma förordning.
52 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 296 FEUF samt av artikel 41.2 c och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
53 Republiken Polen har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF. Nämnda medlemsstat anser sig utifrån de angripna besluten inte kunna förstå varför kommissionen fortsatte handläggningen av ärendet för inkassering genom avräkning, trots överenskommelsen i godo och trots att mål C‑121/21 avskrivits.
54 Enligt Republiken Polen ingår de angripna besluten inte i någon beslutspraxis från kommissionen, eftersom kommissionen aldrig hittills har inkasserat viten som ålagts enligt artikel 279 FEUF. De angripna besluten borde därför ha försetts med en uttrycklig motivering. I de angripna besluten anges emellertid inte vilken rättslig grund som ger kommissionen befogenhet att inkassera de dagliga viten som ålades genom beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), trots att detta sistnämnda beslut upphört att ha rättsverkningar. Republiken Polen har vidare betonat att det föreligger ett nära samband mellan, å ena sidan, motiveringsskyldigheten och, å andra sidan, den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
55 Kommissionen har bestritt Republiken Polens argument.
56 Enligt fast rättspraxis ska den motivering av unionsinstitutionernas rättsakter som krävs enligt artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan om de grundläggande rättigheterna vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som berörs av den i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kan ha (se dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
57 Skyldigheten att ange den rättsliga grunden för en rättsakt ingår i motiveringsskyldigheten (se dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet, C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 38 och där angiven rättspraxis)
58 Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
59 I fråga om beslut om avräkning av fordringar, ska motiveringen göra det möjligt att klart och tydligt identifiera de fordringar som är föremål för avräkning. Det kan emellertid inte krävas att den ursprungliga motiveringen till stöd för fastställandet av var och en av fordringarna upprepas i avräkningsbeslutet (se dom av den 6 oktober 2015, Technion och Technion Research & Development Foundation/kommissionen, T‑216/12, EU:T:2015:746, punkt 98 och där angiven rättspraxis).
60 Frågan huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits ska i princip bedömas mot bakgrund av den information som sökanden förfogade över senast då talan väcktes. Motiveringen får således inte anges för första gången och i efterhand inför rätten, utom i yttersta undantagsfall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2017, European Dynamics Luxembourg m.fl./Europeiska unionens järnvägsbyrå, T‑392/15, EU:T:2017:462, punkt 74 och där angiven rättspraxis).
61 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva huruvida de angripna besluten är tillräckligt motiverade.
62 Tribunalen påpekar härvid att då talan väcktes i mål T‑200/22 och T‑314/22, det vill säga den 19 april respektive den 25 maj 2022, hade Republiken Polen kännedom om skrivelsen av den 22 februari 2022; denna skrivelse hade tillställts Polen som svar på landets skrivelser av den 4 och den 11 februari 2022 (se punkt 17 ovan).
63 Enligt rättspraxis (se punkt 60 ovan) är det mot bakgrund av de angripna besluten och skrivelsen av den 22 februari 2022 som tribunalen ska pröva om kommissionen uppfyllt sin motiveringsskyldighet.
64 För det första är det viktigt att konstatera att Republiken Polen, genom de angripna besluten, exakt kunde identifiera vilka fordringar som avräknats. Till nämnda beslut hör nämligen en bilaga innehållande en beräkning av denna avräkning och av dröjsmålsräntan. I de angripna besluten anges även den rättsliga grunden för dessa beslut, nämligen artiklarna 101 och 102 i budgetförordningen.
65 För det andra, och till skillnad från vad Republiken Polen har anfört, gör skrivelsen av den 22 februari 2022 det möjligt för nämnda medlemsstat att förstå varför kommissionen fortsatt att kräva betalning för den skuld som uppkommit till följd av att de dagliga viten som ålagts genom beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), förfallit till betalning, och detta trots överenskommelsen i godo och trots att mål C‑121/21 hade avskrivits från domstolens register. I denna skrivelse gav kommissionen nämligen uttryck för sin avsikt att fullfölja inkasseringen genom avräkning av de belopp som förfallit till betalning fram till och med den 3 februari 2022. Den interimistiska åtgärd som vidtogs genom beslutet av den 21 maj 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:420), hade nämligen upphört att gälla den 4 februari 2022 och kommissionen hade inte möjlighet att, på grundval av de handlingar som Republiken Polen hade inkommit med, försäkra sig om att erforderliga åtgärder för att verkställa nämnda beslut verkligen hade vidtagits. Kommissionen har tillagt att så länge beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), inte ”upphävts”, var kommissionen skyldig att verkställa detta beslut för perioden mellan den 20 september 2021 och den 3 februari 2022.
66 Vad för det tredje gäller Republiken Polens argument att de angripna besluten borde ha försetts med en särskild motivering då det saknas tidigare beslutspraxis från kommissionen, gör tribunalen följande bedömning. Det framgår av punkt 65 ovan att de skäl som motiverade inkassering genom avräkning av de belopp som var förfallna till betalning per den 3 februari 2022, trots att mål C‑121/21 hade avskrivits från domstolens register, framgår tillräckligt tydligt av skrivelsen av den 22 februari 2022.
67 Tribunalen finner därför att de angripna besluten, bland annat mot bakgrund av skrivelsen av den 22 februari 2022, har gett Republiken Polen möjlighet att få kännedom om skälen till att kommissionen – trots att mål C‑121/21 avskrivits från domstolens register – fortsatte att kräva betalning för den skuld som uppkommit till följd av att de dagliga viten som ålagts genom beslutet av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen (C‑121/21 R, EU:C:2021:752), förfallit till betalning.
68 De angripna besluten ska därmed anses tillräckligt motiverade. Republiken Polens argument – nämligen att det finns ett nära samband mellan, å ena sidan, motiveringsskyldigheten och, å andra sidan, den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan – saknar därför relevans.
69 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden. Talan ska därför ogillas i båda målen.
Rättegångskostnader
70 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
71 Kommissionen har yrkat att Republiken Polen ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom Republiken Polen har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Målen T‑200/22 och T‑314/22 förenas vad gäller domen.
2) Talan ogillas i båda målen.
3) Republiken Polen ska ersätta rättegångskostnaderna.
Marcoulli | Tomljenović | Norkus |
Valasidis | | Spangsberg Grønfeldt |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 29 maj 2024.
Underskrifter