FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 27 januari 2000 (1)

”Europeiska socialfonden - Passivitetstalan - Upptagande till sakprövning -Talan om ogiltigförklaring - Nedsättning av ett finansiellt stöd - Intygande avmedlemsstaten - Felaktig bedömning av omständigheterna - Berättigadeförväntningar - Etablerad rättighet - Rättssäkerhet - Proportionalitet”

I de förenade målen T-194/97 och T-83/98,

Eugénio Branco, Ld.^a, Lissabon (Portugal), företrätt av advokaten B. Belchior, VilaNova de Gaia, delgivningsadress: advokatbyrån J. Schroeder, 6, rue Heine,Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, i mål T-194/97 företrädd avA.M. Alves Vieira och K. Simonsson, och i mål T-83/98 av M.T. Figueira ochK. Simonsson, samtliga vid rättstjänsten, i egenskap av ombud, delgivningsadress:rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att svaranden har förhållit sig passiv genomatt rättsstridigt underlåta att fatta beslut avseende beviljande av begäran omutbetalning av det återstående beloppet av det finansiella stöd som Europeiska

socialfonden beviljat i ärendena nr 870301 P1 och nr 870302 P3 (mål T-194/97)samt om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C (1998) 47 och C (1998) 48 avden 17 februari 1998 att ställa in betalningen av sagda stöd,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Jaeger samt domarna K. Lenaerts ochJ. Azizi,

justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter de muntliga förfarandenaden 8 juli 1999,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

1.

    I artikel 124 första stycket i EG-fördraget (nu artikel 147 första stycket EG) angesatt kommissionen skall förvalta Europeiska socialfonden (ESF).

2.

    Enligt artikel 1.2 a i rådets beslut 83/516/EEG av den 17 oktober 1983 om ESF:suppgifter (EGT L 289, s. 38; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 11) skalldenna delta i finansiering av verksamheter som rör yrkesutbildning ochyrkesvägledning. Enligt artikel 5.1 i samma beslut beviljas stöd från Europeiskasocialfonden för 50 procent av de stödberättigade utgifterna utan att överskrida detbelopp med vilket den berörda medlemsstatens myndigheter bidrar.

3.

    I artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2950/83 av den 17 oktober 1983 omtillämpning av beslut 83/516 om Europeiska socialfondens uppgifter (EGT L 289,s. 1, nedan kallad förordning nr 2950/83), uppräknas de kostnader som kanberättiga till stöd från ESF.

4.

    Om ESF har beviljat en ansökan om finansiering medför det, enligt artikel 5.1 iförordning nr 2950/83, att ett förskott som motsvarar 50 procent av stödet utbetalasden dag som utbildningen är avsedd att påbörjas. Enligt artikel 5.4 skall ansökanom utbetalning av det återstående beloppet innehålla en utförlig rapport ominnehållet, resultatet och de finansiella aspekterna av verksamheten i fråga. Den

berörda medlemsstaten skall vitsorda att de uppgifter som ingår i ansökan omutbetalning är korrekta vad gäller fakta och bokföring.

5.

    Enligt artikel 7.1 i förordning nr 2950/83 kan såväl kommissionen som den berördamedlemsstaten kontrollera stödets användning. I artikel 7 i kommissionens beslut83/673/EEG av den 22 december 1983 om förvaltningen av Europeiskasocialfonden (EGT L 377, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 15,nedan kallat beslut 83/673) föreskrivs att en medlemsstat som undersökeranvändningen av ett stöd på grund av misstänkta oegentligheter utan dröjsmål skallmeddela kommissionen detta.

6.

    Slutligen kan kommissionen enligt bestämmelserna i artikel 6.1 i förordningnr 2950/83 om ESF:s stöd inte används enligt de villkor som har fastställts genombeslutet om beviljande, innehålla, minska eller dra in stödet efter att ha berett denberörda medlemsstaten tillfälle att framföra sina synpunkter. I artikel 6.2 föreskrivsatt de belopp som har betalats ut men som inte har använts enligt de villkor somhar fastställts genom beslutet om beviljande skall återkrävas, och att eftersommedlemsstaterna betalar in de belopp till kommissionen som de som är ekonomisktansvariga för verksamheten skall återbetala, övertar de gemenskapens rättigheter.

Bakgrund och förfarande i tvisterna

7.

    Svaranden har, genom beslut som Departamento para os Assuntos do Fundo SocialEuropeu (avdelningen för ärenden avseende Europeiska socialfonden, nedan kalladDAFSE) delgav sökanden den 31 april respektive den 27 maj 1987, beviljat två stödpå 11 736 792 PTE (ärende nr 870302 P3) och 82 700 897 PTE (ärende nr 870301P1), för utbildningsprogram.

8.

    Den 24 juli 1987 erhöll sökanden ett förskott med tillämpning av artikel 5.1 iförordning nr 2950/83.

9.

    I början av juli 1988, det vill säga när utbildningen som varade mellan den 1 januarioch den 31 december 1987 hade avslutats, ansökte sökanden om att DAFSE skulleutbetala återstoden av stödbeloppet.

10.

    Med tillämpning av artikel 5 i förordning nr 2950/83 intygade DAFSE attuppgifterna i ansökningarna var faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga.

11.

    Den 22 augusti 1988 begärde DAFSE att Inspecçao Geral de Finanças (allmännafinansinspektionen, nedan kallad IGF) med tillämpning av artikel 7.1 i förordningnr 2950/83 skulle kontrollera ansökan om slutlig utbetalning.

12.

    Då IGF påvisat förekomsten av oegentligheter, meddelade DAFSE genom tvåskrivelser av den 24 april 1989 svaranden att den hade innehållit utbetalningen avdet återstående beloppet i enlighet med artikel 7 i beslut 83/673.

13.

    Den 16 maj 1989 överlämnade IGF sin rapport till kriminalpolisen iinformationssyfte.

14.

    Den 30 juli 1990 meddelade DAFSE kommissionen att den, utan att göra avkall påde uppgifter som meddelats i skrivelserna av den 24 april 1989 och till följd av dekontroller som IGF utfört, ansåg att vissa utgifter inte berättigade till stöd. Vid dettillfället fick svaranden kännedom om den utredning som IGF genomfört och omdess resultat.

15.

    Genom skrivelser av samma datum, som nådde adressaten påföljande dag,anmodade DAFSE sökanden att inom en tidsfrist av tio dagar återbetala deförskott på 1 535 946 PTE (ärende 870302 P3) och 4 399 475 PTE (ärende nr870301 P1), som hade utbetalats av ESF, och på 1 256 683 PTE (ärende nr 870302P3) och 3 599 570 PTE (ärende nr 870301 P1), som hade utbetalats av denportugisiska staten såsom nationellt bidrag.

16.

    Genom skrivelse av den 12 maj 1994 begärde sökanden att DAFSE skulle upplysaden om skälen till att svaranden ännu inte hade fattat något beslut avseende dessaärenden.

17.

    I sin skrivelse av den 25 maj 1994 förklarade DAFSE för sökanden attkommissionen inte ansåg sig vara skyldig att fatta beslut om att minska stödet elleratt inte utbetala återstoden i ett fall som detta, då den nationella myndigheten självbeslutat att minska stödet.

18.

    Genom skrivelse av den 30 maj 1994 frågade sökanden svaranden varför dennaännu inte hade fattat något slutligt beslut avseende dessa ärenden.

19.

    Genom skrivelse av den 16 juni 1994 svarade kommissionen att de portugisiskamyndigheterna hade meddelat den att ärendena i fråga var föremål för utredningi enlighet med artikel 7 i beslut 83/673/EEG, på grund av misstanke omoegentligheter.

20.

    Genom ansökan av den 22 juli 1994 yrkade sökanden ogiltigförklaring av ett beslutsom påstås ha fattats av svaranden och delgivits genom skrivelse från DAFSE avden 25 maj 1994 och genom skrivelse från kommissionen av den 16 juni 1994, om,för det första, avslag på en ansökan om utbetalning av det återstående beloppet avde finansiella stöd som beviljades sökanden av ESF för två utbildningsprogram, och,för det andra, minskning av dessa stöd och återkrav av förskott som tidigare harutbetalats av ESF och portugisiska staten.

21.

    Genom dom av den 11 juli 1996 i mål T-271/94, Branco mot kommissionen(REG 1996, s. II-749) avvisade förstainstansrätten talan med anledning av attkommissionen inte hade fattat beslut avseende utbetalning av det återståendebeloppet.

22.

    Den 25 oktober informerades svaranden om att en utredning hade inletts vidTribunal de Instrução Criminal da Comarca do Porto om bedrägeri ochförskingring avseende subventioner som denna erhållit i samband medutbildningsprogram som ESF finansierat.

23.

    Genom skrivelse av den 27 februari 1997, som inkom till kommissionenden 3 mars 1997, anmodade sökanden svaranden att fatta ett beslut i fråga ombetalning av det återstående beloppet.

24.

    Den 17 april 1997 sände svaranden ett utkast till beslut om innehållande av stödentill DAFSE för vart och ett av de omtvistade ärendena.

25.

    Sökanden erhöll den 5 maj 1997 en kopia av dessa utkast genom DAFSE:sförmedling.

26.

    Den 19 maj 1997 mottog och granskade DAFSE sökandens synpunkter avseendeutkasten, vilka preciserats och rättats genom skrivelse som sökanden ställt till sagdaorgan den 21 maj 1997.

27.

    Genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 juni 1997, väcktesökanden passivitetstalan. Talan registrerades under målnummer T-194/97.

28.

    Den 17 juli 1997 informerade DAFSE kommissionen om att den till alla delar gavsitt bifall till utkasten till beslut om att innehålla stöden.

29.

    Den 1 oktober 1997 inkom svaranden genom separat handling med en invändningom rättegångshinder gentemot passivitetstalan i enlighet med artikel 114.1 irättegångsreglerna för förstainstansrätten. Sökanden inkom med synpunkter påinvändningen den 19 november 1997.

30.

    Den 26 november 1997 fick kommissionen kännedom om åtalet mot sökanden vidden portugisiska domstolen.

31.

    Den 17 februari 1998 fattade kommissionen beslut att hålla inne de omtvistadefinansiella stöden.

32.

    Den 26 maj 1998 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av besluten avden 17 februari 1998 om att hålla inne de finansiella stöden. Talan registreradesunder målnummer T-83/98.

33.

    Genom beslut av den 16 juli 1998 förenade ordföranden på femte avdelningen attlåta beslutet om invändningen om rättegångshinder i mål T-194/97 anstå till denslutliga domen.

34.

    Inom ramen för målen T-194/97 och T-83/98 har förstainstansrätten ställt skriftligafrågor till parterna, vilka dessa har besvarat inom de utsatta fristerna.

35.

    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredjeavdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan ochsvarade på förstainstansrättens frågor vid sammanträdena den 8 juli 1999.

36.

    Under sammanträdena godkände parterna att målen skulle förenas med avseendepå domen.

Parternas yrkanden

37.

    I mål T-194/97 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

-    fastställa att svaranden har förhållit sig passiv,

-    förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

38.

    Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    avvisa talan eller förklara att anledning saknas att döma i saken, eller iandra hand ogilla talan,

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

39.

    Svaranden har yrkat att invändningen om rättegångshinder skall ogillas.

40.

    I mål T-83/98 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara besluten av den 17 februari 1998 om att ställa inutbetalningen av de finansiella stöden,

-    förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

41.

    Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan,

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Passivitetstalan

Parternas argument

42.

    För det första har sökanden understrukit att den sänt en anmodan till svarandengenom skrivelse av den 27 februari 1997, vilken denna mottog den 3 mars 1997.

Sökanden har gjort gällande att de utkast till beslut att hålla inne stöden somsändes till DAFSE den 17 april 1997 kommit till dess kännedom förstden 5 maj 1997, då den i artikel 175 andra stycket i EG-fördraget (nu artikel 232andra stycket EG) föreskrivna fristen hade löpt ut.

43.

    För det andra hävdar sökanden att varken utkasten till beslut att hålla inne stödenav den 17 april 1997 eller besluten att hålla inne stöden av den 17 februari 1998utgör ett ställningstagande i den mening som avses i artikel 175 i fördraget,eftersom de låter passiviteten fortgå. Med hänsyn till att det gått nästan tio år frånbegäran om utbetalning av återstoden av beloppen till det att besluten antogs,anser sökanden att svaranden var skyldig att anta ett slutligt beslut, det vill säga ettbeslut att betala återstoden, att dra in stödet eller att minska det.

44.

    I motsatt fall skulle svaranden kunna dra ut på det administrativa förfarandet i detoändliga och skjuta upp antagandet av det slutliga beslutet avseende begäran omutbetalning av återstoden på obestämd framtid.

45.

    Den omständigheten att det påstås pågå ett brottmål vid den portugisiskadomstolen är enligt sökanden irrelevant i förevarande fall. För det första genomförsen utredning varje gång som det av en revision framgår tecken på oegentligheteroch utredningen leder inte nödvändigtvis till en fällande dom. För det andra har idetta förfarande endast påpekats uppgifter som ingår i IGF:s rapport, vilkasvaranden redan kände till. För det tredje skall svaranden själv ha medgivit att denfick kännedom om förfarandet först den 26 november 1997, då passiviteten redanpågått sedan länge.

46.

    Svaranden har invänt att talan inte kan tas upp till sakprövning och understrukitatt den tog ställning i den mening som avses i artikel 175 i fördraget genom attden 17 april 1997 tillsända DAFSE utkast till förslag om att hålla inne stöden ochgenom att den 17 februari 1998 anta beslut om att hålla inne stöden i fråga. Dessabeslut var enligt svaranden motiverade av att ett brottmål inletts i fråga om deomtvistade ärendena, vilket för närvarande är vilandeförklarat vid Tribunal deInstrução Criminal da Comarca do Porto (nr 17937/95-OTDPRT-PR), inom ramenför vilket sökanden skall ha åtalats för bedrägeri den 2 april 1997.

Förstainstansrättens bedömning

47.

    För att fatta beslut i fråga om den påstådda passiviteten är det nödvändigt attkontrollera om institutionen var skyldig att handla vid den tidpunkt då den ienlighet med artikel 175 i fördraget anmodades att vidta åtgärder.

48.

    I enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 kan kommissionen, om ESF:s stödinte används enligt de villkor som har fastställts genom beslutet om beviljande,innehålla, minska eller dra in stödet.

49.

    Eftersom gemenskapslagstiftaren har gjort åtskillnad mellan dessa tre möjlighetersom kommissionen har att vidta åtgärder, skall det anses att varje möjlighet avseren specifik typ av fall. Eftersom det är kommissionen som fattar beslut i fråga ombegäran om utbetalning av resterande belopp (se förstainstansrättens dom avden 13 december 1995 i mål T-85/94, kommissionen mot Branco, REG 1995,s. II-2993, punkt 23), inom en rimlig tid, men det samtidigt är först efter att haerhållit en detaljerad rapport om den genomförda verksamheten somkommissionen kan beräkna de bidragsberättigande utgifternas exakta belopp (seförstainstansrättens dom av den 14 juli 1997 i mål T-81/95, Interhotel motkommissionen, REG 1997, s. II-1265, punkt 43, samt ovannämnda dom), kanbeslutet att hålla inne beloppet fattas endast om en sådan beräkning ännu inte kangenomföras.

50.

    Syftet med kommissionens befogenhet att innehålla stöd från ESF är således attgöra det möjligt att frysa utbetalningen av återstoden så länge som kommissionenhar allvarliga skäl att misstänka att det föreligger oegentligheter i användningen avstödet. Kommissionen är emellertid skyldig att inom en rimlig tid anta ett slutligtbeslut avseende begäran om utbetalning av återstoden, antingen genom att begäraatt hela återstoden skall utbetalas eller genom att minska eller dra in stödet. Atthålla inne stödet gör det möjligt att undvika ett eventuellt återkravsförfarande avbelopp som utbetalats utan grund. Om det slutliga beslutet är att dra in stödet i falldå förskott har utbetalats till stödmottagaren, är det nämligen nödvändigt att inledaett förfarande för att återkräva de utbetalade beloppen.

51.

    Eftersom kommissionen i förevarande fall till följd av IGF:s rapport hyste allvarligatvivel på att stöden verkligen använts rättsenligt, å ena sidan, och ett förfarandehade inletts vid en portugisisk brottmålsdomstol mot stödmottagaren avseende vissatransaktioner som hade genomförts inom ramen för projekt som erhållitfinansiering när kommissionen anmodades vidta åtgärder, å andra sidan, varkommissionen inte skyldig att anta ett slutligt beslut avseende betalning avåterstoden. Kommissionen hade däremot grund för att dra in stöden medtillämpning av artikel 6.1 i förordning nr 2950/83.

52.

    Sökanden har genom skrivelse av den 27 februari 1997, som kommissionen mottogden 3 mars 1997, uppmanat denna att godkänna begäran om utbetalning avåterstoden. Till följd av denna anmodan att vidta åtgärder tillställde svarandenDAFSE utkast till beslut om att hålla inne stöden den 17 april 1997 och beslutadeatt hålla inne stöden den 17 februari 1998.

53.

    Förstainstansrätten påpekar att enligt artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 kankommissionen hålla inne stöd endast efter att ha givit den berörda medlemsstatenmöjligheten att inkomma med synpunkter. Den omständigheten att den berördamedlemsstaten, enligt denna bestämmelse, skall rådfrågas innan kommissionenfattar ett beslut att innehålla, minska eller dra in stödet gör för övrigt inte att mandärav kan sluta sig till att en så grundläggande gemenskapsrättslig princip inte skalltillämpas som den som tillförsäkrar alla rätten att yttra sig innan ett beslut fattas

som går dem emot (domstolens dom av den 24 oktober 1996 i mål C-32/95,kommissionen mot Lisrestal m.fl., REG 1996, s. I-5373, punkt 30). Ett beslut atthålla inne stöd berövar, åtminstone provisoriskt, den berörde hela det stöd sominledningsvis hade beviljats. Denne måste således direkt bära de ekonomiskakonsekvenserna av ett beslut som går honom emot och skall följaktligen äventillerkännas rätten att inkomma med synpunkter innan ett beslut om att innehållastöden antas.

54.

    Därav följer att kommissionen endast kan fatta beslut om att innehålla stöd efterett förfarande som har flera faser, varav en är att utkast till beslut om att innehållastöd sänds till den berörda medlemsstaten och till stödmottagarna. Även om sådanautkast såsom mellanliggande åtgärder vilka syftar till att förbereda det slutligabeslutet inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, i ett annatsammanhang, domstolens dom av den 18 mars 1997 i mål C-181/95 P, Guérinautomobiles mot kommissionen, REG 1997, s. I-1503, punkt 34, samt den i sagdadom citerade domen), utgör de icke desto mindre ställningstaganden som fårpassiviteten att upphöra. Utkasten säkerställer att stödmottagarens rätt till försvari den berörda medlemsstaten garanteras vid ett förfarande som kan utmynna ibeslut om att innehålla stöden, vilka själva kan bli föremål för talan omogiltigförklaring. Genom dessa utkast har svaranden således givit till känna sinavsikt att anta beslut om att innehålla stöden samtidigt som den underförståttuttryckt sin vägran att, åtminstone för tillfället, godkänna begäran om utbetalningav återstoden av stödet.

55.

    För att bedöma om den institution som anmodats vidta åtgärder har tagit ställninginom den frist om två månader som föreskrivs i artikel 175 andra stycket ifördraget, är det nödvändigt att kontrollera om institutionens ställningstagande harmeddelats den som anmodade institutionen att vidta åtgärder inom två månaderfrån det att anmodan mottogs. Ställningstagandet syftar just till att vara ett svar påuppmaningen att vidta åtgärder och att föra detta svar till den persons kännedom,som var orsak till anmodan. Det ändrar denna persons rättsliga ställning genom attfå passiviteten att upphöra. För att kunna försvara sina rättigheter under detadministrativa förfarandet efter institutionens ställningstagande måste den berördeha givits möjlighet att få kännedom om dess innehåll. Således upphör passiviteteninte den dag då institutionen faktiskt tar ställning, utan den dag då den somanmodade institutionen har mottagit ställningstagandet. Det är således sistnämndadatum som skall beaktas för att bedöma om den tvåmånadersfrist som föreskrivsi artikel 175 andra stycket i EG-fördraget har iakttagits.

56.

    Eftersom svaranden i förevarande fall mottog anmodan att vidta åtgärder den 3mars 1997 och utkasten till beslut att hålla inne stöden nådde sökanden först den5 maj 1997, har den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 175 andra stycket iEG-fördraget inte iakttagits.

57.

    Förstainstansrätten konstaterar emellertid att sökanden väckt passivitetstalanden 30 juni 1997 efter att ha erhållit sagda utkast till beslut. Eftersom dessa skallanses utgöra ställningstaganden i den mening som avses i artikel 175 i fördraget (seovan punkt 54), hade sökanden inte längre något intresse av att få fastställt attpassivitet förelåg, eftersom denna hade upphört. En dom från förstainstansrättengenom vilken institutionens passivitet under sådana omständigheter konstateradesskulle således inte kunna föranleda några sådana åtgärder för att följa domen somavses i artikel 176 första stycket i fördraget (nu artikel 233 första stycket EG) (ifråga om en talan om ogiltigförklaring, se beslut av den 13 juni 1997 i mål T-13/96,TEAM och Kolprojekt mot kommissionen, REG 1997, s. II-983, punkt 28).

58.

    Av det ovanstående följer att passivitetstalan skall avvisas (se domstolens dom avden 1 april 1993 i mål C-25/91, Pesqueras Echebastar mot kommissionen, REG1993, s. I-1719, punkterna 11-13).

Talan om ogiltigförklaring

59.

    Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring.Sökanden anser för det första att kommissionen har åsidosatt förordningnr 2950/83, för det andra att den har gjort en felaktig bedömning av de faktiskaomständigheterna, för det tredje att den har åsidosatt principen om berättigadeförväntningar och rättssäkerhetsprincipen, för det fjärde att den har åsidosattförvärvade rättigheter och för det femte att den har åsidosattproportionalitetsprincipen.

Den första grunden: Huruvida förordning nr 2950/83 har åsidosatts

Parternas argument

60.

    Sökanden har påpekat att DAFSE under oktober månad 1988, i enlighet medartikel 5.4 i förordning nr 2950/83, intygade att sökandens ansökan om slutligutbetalning är faktiskt och räkenskapsmässigt riktig. Efter att kommissionen tillsäntsdetta intyg hade den berörda medlemsstaten inte längre någon laglig rätt att ingripai ärendet. Enligt den tillämpliga lagstiftningen, det vill säga förordning nr 2950/83,kan denna inte längre ”ompröva” ärendet och ändra sitt tidigare intygande, somDAFSE har gjort i förevarande fall.

61.

    Den berörda medlemsstaten skall undersöka om det förekommit oegentligheterinnan den intygar att uppgifterna i ansökan är riktiga. I annat fall skullemedlemsstaten lämna ett falskt intygande. När ansökan om slutlig utbetalninginkommer till DAFSE kan den endast fatta ett av följande två beslut: antingen draslutsatsen att uppgifterna i ansökan är riktiga och intyga detta eller fastslå attuppgifterna i ansökan är felaktiga och i sådant fall vägra intyga att uppgifterna ärriktiga. DAFSE har således genom att intyga att uppgifterna i ansökan om slutligutbetalning är riktiga slutligt godkänt de uppgifter som anges i denna ansökan.

62.

    Sökanden har slutligen gjort gällande att ovannämnda omprövning av beslutet hargenomförts av IGF. Denna myndighet är varken behörig att utöva kontroll av ESF:sverksamhet eller rent tekniskt i stånd att uttala sig om gemenskapsbestämmelsernastillämpning.

63.

    Kommissionen har bestritt sökandens argumentation med hänvisning tillförstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i mål T-142/97, Branco motkommissionen (REG 1998, s. II-3567).

Förstainstansrättens bedömning

64.

    Eftersom medlemsstaten bekräftar att uppgifterna i ansökan om slutlig utbetalningär faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga, är den ansvarig gentemot kommissionenför de intyganden som den lämnar.

65.

    Enligt artikel 2.2 i beslut 83/516 skall de berörda medlemsstaterna garantera attåtgärderna rörande yrkesutbildning och yrkesvägledning med stöd av ESFgenomförs framgångsrikt. Vidare föreskrivs i artikel 7.1 i förordning nr 2950/83 attkommissionen kan kontrollera ansökan om slutlig utbetalning ”oberoende av dekontroller som utförs av medlemsstaten”.

66.

    Förstainstansrätten konstaterar att medlemsstaternas ovannämnda skyldigheter ochbefogenheter inte på något sätt är begränsade i tiden.

67.

    Följaktligen kan en medlemsstat i ett fall som detta, då den redan har intygat attansökan om slutlig utbetalning är faktiskt och räkenskapsmässigt riktig, fortfarandeändra sin bedömning när den anser sig ha upptäckt oegentligheter som inteupptäckts tidigare.

68.

    Slutligen finns det inga hinder för att en myndighet som DAFSE anlitar ett organsom är specialiserat på revision och kontroll av finanser som IGF för att få hjälpatt kontrollera att uppgifterna i en ansökan om slutlig utbetalning är faktiskt ochräkenskapsmässigt riktiga.

69.

    Härav följer att talan inte kan bifallas på den grund som avser att förordning nr2950/83 skall ha åsidosatts (se förstainstansrättens dom av den 16 juli 1998 i målT-72/97, Proderec mot kommissionen, REG 1998, s. II-2847, punkterna 61-74, samtav den 15 september 1998 i det i punkt 63 ovan nämnda målet Branco motkommissionen, se punkterna 44-50).

Den andra grunden: Huruvida de faktiska omständigheterna har bedömts felaktigt

Parternas argument

70.

    Sökanden hävdar sig noggrant ha följt bestämmelserna i förordning nr 2950/83 samtde villkor för användning av stöden som kommissionen ställde i besluten om attbevilja stöd. Det saknas enligt sökanden skäl för att ”minska” de beviljade stöden.

71.

    IGF:s rapport, som de omtvistade besluten grundar sig på, är enligt sökandenfelaktig och begränsar sig till antaganden om att stöd inte kan beviljas vissa utgifter,vilka avser ersättning till praktikanter, det underleverantörskontrakt som tilldelatsE.B. - Contabilidade e Estudos Económicos Ld.^a, amorteringar och datautrustningsom är föremål för leasing.

72.

    Enligt svaranden saknar sökandens argument fullständigt föremål, eftersomkommissionen ännu inte har antagit något slutligt beslut enär de omtvistadebesluten endast avser att stödet skall hållas inne. Svaranden har emellertidtillbakavisat sökandens argument på grundval av de uppgifter som anges i IGF:srapport.

Förstainstansrättens bedömning

73.

    Enligt artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 kan kommissionen innehålla, nedsätta ellerdra in ESF:s stöd, om detta stöd inte används enligt de villkor som angetts ibeslutet om godkännande.

74.

    Det framgår för övrigt av förklaringarna i accepten av beslutet om godkännandeatt stödmottagaren uttryckligen förbinder sig att följa tillämpliga nationella ochgemenskapsrättsliga bestämmelser inom ramen för användningen av stöden.

75.

    Enligt såväl portugisisk rätt som gemenskapsrätten uppställer användningen avoffentliga medel ett krav på en god finansiell förvaltning, varför kommissionen kaninnehålla, nedsätta eller dra in ESF:s stöd, om detta stöd inte har använts i enlighetmed nämnda krav (se ovan punkterna 48-50).

76.

    När artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 skall tillämpas, kan det behöva göraskomplicerade faktiska och räkenskapsmässiga bedömningar, inom vars raminstitutionen förfogar över ett stort utrymme att företa skönsmässiga bedömningar.Gemenskapsdomstolarnas prövning av dessa bedömningar skall begränsas till enkontroll av att kommissionen har iakttagit förfarandereglerna, att de faktiskaomständigheter som har fastslagits föreligga då det ifrågasatta beslutet fattades ärmateriellt riktiga, att det inte föreligger en uppenbart felaktig bedömning av dessaomständigheter och att det inte har förekommit maktmissbruk (se domen i det ipunkt 63 ovan nämnda målet Branco mot kommissionen, punkterna 64-67).

77.

    Då laglighetsprövningen i förevarande fall avser beslut att innehålla stöd, saknasskäl att pröva om de bedömningar som finns i IGF:s rapport är välgrundade.Däremot skall prövas om kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömningdå den ansett att det förelåg tecken på oegentligheter som motiverade att stödetskulle hållas inne. Även om vissa bedömningar i IGF:s rapport som legat till grund

för de ifrågasatta besluten skulle vara felaktiga är dessa likväl inte enbart av denanledningen ogiltiga till följd av uppenbart felaktig bedömning.

78.

    Villkoret att det skall finnas tecken på oegentligheter för att motivera att stöd hållsinne är uppenbarligen uppfyllt då, som i förevarande fall, det när besluten om attinnehålla stöden antogs hade inletts ett brottmål mot stödmottagaren avseendevissa transaktioner som hade utförts inom ramen för åtgärder som finansierats avESF.

79.

    Talan kan således inte bifallas på denna grund.

Den tredje grunden: Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar ochrättssäkerhetsprincipen har åsidosatts

Parternas argument

80.

    Sökanden har gjort gällande att DAFSE sände ansökan om slutlig utbetalning tillkommissionen redan i oktober 1988 medan kommissionen inte fattade deomtvistade besluten förrän i februari 1998. Sökanden fick till följd av dennatidsperiod på nästan tio år en berättigad förväntning om att kommissionen skullebifalla den ansökan om utbetalning som DAFSE hade intygat vara korrekt.

81.

    Sökanden har betonat att kommissionen skall fatta sina beslut inom en rimlig tid.Den kan inte dra ut på det administrativa förfarandet i det oändliga och skjuta uppantagandet av det slutliga beslutet avseende begäran om utbetalning av återstodenpå obestämd framtid utan att åsidosätta principen om skydd för berättigadeförväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

82.

    I förevarande fall påstås de nästan tio år som gått sedan begäran om utbetalningav återstoden gjordes till det att de omtvistade besluten antogs vara alltför lång ochutgöra ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

83.

    Enligt sökanden var svaranden skyldig att anta ett slutligt beslut att betalaåterstoden, att dra in stödet eller att minska det och inte att hålla inne stöden,vilket faktiskt redan var fallet sedan många år (se ovan punkt 43).

84.

    Den omständigheten att det påstås pågå ett brottmål vid en portugisisk domstol ärenligt sökanden irrelevant i förevarande fall (se ovan punkt 45). För övrigt ansersökanden, med hänvisning till åtalet, av vilket en kopia har bifogats bilaga 4 isvaromålet, att svaranden har åsidosatt domstolssekretessen. Denna handling skallenligt sökanden lyftas ur handlingarna i målet.

85.

    Svaranden har yrkat att grunden skall ogillas. Att hålla inne stöden skulle varamotiverat av att ett brottmål inletts i fråga om de omtvistade ärendena, vilket för

närvarande är anhängigt, inom ramen för vilket sökanden skall ha åtalats förbedrägeri den 2 april 1997.

86.

    Svaranden har därtill anfört att även om DAFSE:s intygande givit sökanden enberättigad förväntning om att återstoden skulle utbetalas, fråntar de ifrågasattabesluten inte sökanden denna rätt, eftersom de endast avser innehållande avstöden.

Förstainstansrättens bedömning

87.

    Att hålla inne finansiellt stöd som i ett första skede beviljats, föregriper inte detslutliga beslut som kommissionen kommer att fatta om betalning av återstoden.Därav följer att ett beslut om att hålla inne stöd inte berövar stödmottagaren rättenatt erhålla hela återstoden av beloppet i enlighet med sin begäran, om det visar sigatt stödet faktiskt har använts med iakttagande av de villkor som ställts i beslutenom att bevilja detsamma.

88.

    Följaktligen åsidosätts genom besluten inte principen om skydd för berättigadeförväntningar.

89.

    Sökanden har även gjort gällande att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts medanledning av att det förflutit längre tid än vad som kan anses vara rimligt för attfatta de omtvistade besluten. Vad som är rimligt skall i förevarande fall bedömasmed hänsyn till den tid som förflutit från det att förstainstansrätten meddelade domi det i punkt 49 ovan nämnda målet kommissionen mot Branco, se punkt 23 i dendomen, till det att de omtvistade besluten antogs, nämligen den 17 februari 1998.I sin dom av den 13 december 1995 fastslog förstainstansrätten tydligt att det ärkommissionen som fattar beslut i fråga om begäran om utbetalning av resterandebelopp och att det är den - och endast den - som är behörig att nedsätta ettfinansiellt bidrag från ESF i enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 2950/83. Frånoch med den dagen har kommissionen inte kunnat vara omedveten om att den ärskyldig att fatta beslut i enlighet med en exklusiv behörighet i fråga om begäran omutbetalning av återstående belopp som underställs den, antingen genom att beslutaom utbetalning av hela återstoden eller genom att fatta beslut om att innehålla,minska eller dra in stödet.

90.

    Med beaktande av att det förekommer tecken på oegentligheter i användningen avde beviljade stöden och av den omständigheten att kommissionen inte förfogadeöver tillräckliga uppgifter för att beräkna det exakta beloppet av de utgifter somkunde erhålla stöd den 13 december 1995, kunde och borde kommissionen ha variti stånd att snabbt förbereda utkast till beslut att innehålla stöden. Svaranden sändeemellertid sådana utkast till DAFSE först den 17 april 1997, trots att det inte varnödvändigt att vidta ett omfattande arbete eller att följa ett långvarigt förfarandeför att utarbeta utkasten. Följaktligen har det gått alltför lång tid från det att denovannämnda domen meddelades den 13 december 1995 till det att utkasten sändes,nämligen mer än sexton månader.

91.

    Om det under vissa omständigheter är möjligt att ett beslut ogiltigförklaras pågrund av att det som är en rimlig tid har överskridits, är detta inte fallet när talanom ogiltigförklaring riktar sig mot beslut om att hålla inne stöd. Om sådana beslutogiltigförklarades endast på grund av att de fattats alltför sent, skulle svaranden pågrund av att den inte alltid förfogar över uppgifter som gör det möjligt att beräknade utgifter som kan erhålla stöd endast kunna anta nya beslut om innehållande avstöden med tillämpning av artikel 176 i fördraget. Under dessa omständigheterskulle ett beslut om ogiltigförklaring berövas all verkan. Därav följer att deomtvistade besluten inte skall ogiltigförklaras på grund av atträttssäkerhetsprincipen åsidosatts med anledning av att det gått längre tid än vadsom kan anses vara en rimlig frist för att anta besluten i fråga.

Den fjärde grunden: Huruvida förvärvade rättigheter har åsidosatts

Parternas argument

92.

    Med hänvisning till generaladvokaten Darmons förslag till avgörande underdomstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C-291/89, Interhotel mot kommissionen(REG 1991, s. I-2257) har sökanden gjort gällande att den till följd av besluten attgodkänna dess begäran om stöd har erhållit subjektiva rättigheter, närmare bestämträttigheten att kräva att hela stödet skall betalas ut.

93.

    Kommissionen har bestritt sökandens argumentation med hänvisning till domen idet i punkt 63 ovan nämnda målet Branco mot kommissionen (se punkterna 97 och105-107 i den domen).

Förstainstansrättens bedömning

94.

    Även om mottagaren av ett stöd från ESF till följd av beslutet om godkännandehar erhållit en rättighet att kräva att stödet skall utbetalas, kan denna rättighetendast uppkomma i de fall då stödet har använts med iakttagande av de villkorsom fastställts i besluten om godkännande.

95.

    I förevarande fall föreligger allvarliga tecken på oegentligheter som tyder på attsökanden inte har iakttagit dessa villkor, vilket motiverar att stödet hålls inne.

96.

    Eftersom beslut att hålla inne betalning inte föregriper svarandens slutliga besluti fråga om begäran om utbetalning av återstoden, fråntar de inte sökanden rättenatt erhålla hela återstoden av beloppet i enlighet med sin begäran, om det visar sigatt stödet har använts under strikt iakttagande av de villkor som ställts i beslutenom att bevilja detsamma.

97.

    Härav följer att talan inte kan bifallas på den grund som avser att förvärvaderättigheter skall ha åsidosatts.

Den femte grunden: Huruvida proportionalitetsprincipen har åsidosatts

Parternas argument

98.

    Enligt sökanden har svaranden åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att inteiaktta sitt åtagande att genomföra besluten om beviljande av stöden och ersätta deutgifter som sökanden har haft inom ramen för de genomfördautbildningsåtgärderna.

99.

    Svaranden har invänt att med beaktande av dels de tvivel som de portugisiskamyndigheterna har uttryckt sedan år 1989 i fråga om huruvida sökanden handlaträttsenligt i samband med vissa transaktioner inom ramarna för sagda åtgärder, delsdet pågående straffrättsliga förfarandet, hade det varit förhastat att fatta någotannat beslut än att hålla inne stödet.

Förstainstansrättens bedömning

100.

    I förevarande fall är omständigheten att kommissionen hållit inne stöd direktknuten till de tecken på svåra oegentligheter som de portugisiska myndigheternainformerat om sedan år 1989 och föregriper inte det slutliga beslut som kommeratt fattas i fråga om begäran att betala återstoden av beloppet.

101.

    Dessa innehållanden är således förenliga med proportionalitetsprincipen.

102.

    Härav följer att talan inte kan bifallas på den grund som avser attproportionalitetsprincipen skall ha åsidosatts.

103.

    Av det ovanstående följer att talan om ogiltigförklaring skall ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

104.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I det förevarande fallet har sökandentappat målet, och svaranden har yrkat att denne skall förpliktas att ersättarättegångskostnaderna.

105.

    Förstainstansrätten anser emellertid att det vid fördelningen avrättegångskostnaderna skall tas hänsyn till beslutsförfarandenas utveckling, såsomdenna har beskrivits ovan, i synnerhet i punkterna 56 och 91, som har varit sådanatt sökanden under lång tid svävat i ovisshet om betalningen av det stöd som hadebeviljats. Mot denna bakgrund kan man inte klandra sökanden för att ha väckttalan vid förstainstansrätten för att få kommissionens handläggning bedömd ochdärav dra egna slutsatser. Det finns således anledning att konstatera attkommissionens beteende bidrog till tvistens uppkomst.

106.

    Enligt artikel 87.3 första och andra styckena i rättegångsreglerna kanförstainstansrätten förplikta en part, även om det är den vinnande parten, attersätta motpartens rättegångskostnader i ett förfarande som uppstått genom denpartens eget handlande (se domen i det i punkt 49 ovan nämnda målet Interhotelmot kommissionen, punkt 82).

107.

    Följaktligen skall kommissionen förpliktas att förutom sina egnarättegångskostnader bära 10 procent av sökandens rättegångskostnader.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande dom:

1.

    Målen T-194/97 och T-83/98 förenas med avseende på domen.

2.

    Passivitetstalan i mål T-194/97 avvisas.

3.

    Talan om ogiltigförklaring i mål T-83/93 ogillas.

4.

    Svaranden skall förutom sina egna rättegångskostnader bära 10 procent avsökandens rättegångskostnader.

JaegerLenaerts Azizi

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 januari 2000.

H. Jung

K. Lenaerts

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: portugisiska.