Language of document : ECLI:EU:T:2009:142

Mål T‑127/04

KME Germany AG m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för kopparrör för industriellt bruk – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fastställande av priser och uppdelning av marknader – Böter – Konkret påverkan på marknaden – Den relevanta marknadens storlek – Överträdelsens varaktighet – Förmildrande omständigheter – Samarbete”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Tillämpliga bestämmelser – Riktlinjer som beslutats av kommissionen

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/3)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Möjlighet att behandla företag olika beroende på deras marknadsandelar på den relevanta produktmarknaden – Skyldighet att visa att överträdelsen har haft en konkret påverkan på marknaden – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/3, punkt 1 A)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Konkret påverkan på marknaden – Skyldighet att visa att överträdelsen har haft en konkret påverkan för att den ska kunna kvalificeras som mycket allvarlig – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/3, punkt 1 A första stycket)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Konkret påverkan på marknaden – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/3, punkt 1 A första stycket)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Den relevanta produktmarknadens storlek

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/3, punkt 1 A)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet – Överträdelser som har pågått länge – Höjning av utgångsbeloppet med 10 procent per år

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/3, punkt 1 B)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/3, punkt 3)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter mot det att det anklagade företaget samarbetar

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/4, punkt 3 sjätte strecksatsen)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av det anklagade företagets samarbete med kommissionen – Skillnad på en situation som föranleder immunitet mot böter och en situation som föranleder nedsättning av böternas belopp

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/4)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av det anklagade företagets samarbete med kommissionen – Iakttagande av likabehandlingsprincipen

(Rådets förordning nr 17, artikel 11 och artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/4 avsnitt D)

1.      Det ankommer på förstainstansrätten att, vid kontrollen av att de böter som den berörde har ålagts för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler är rättsenliga, pröva huruvida kommissionen har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med den metod som har angetts i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget och, om rätten skulle konstatera att kommissionen har avvikit från denna metod, att pröva huruvida avvikelsen är befogad och tillräckligt motiverad.

Den begränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen själv har infört, genom att anta riktlinjerna, är nämligen inte oförenlig med det förhållandet att institutionen alltjämt har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Riktlinjerna präglas i flera avseenden av flexibilitet, som gör det möjligt för kommissionen att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 17, såsom de har tolkats av domstolen.

Inom sådana områden som fastställande av bötesbeloppet, där kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning, exempelvis i fråga om i vilken mån beloppet ska höjas med hänsyn till hur länge överträdelsen har pågått, är prövningen av bedömningarnas rättsenlighet dessutom begränsad till en prövning av att det inte har förekommit någon uppenbart oriktig bedömning.

Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning och dess egen begränsning av detta utgör i princip inte heller något hinder för att gemenskapsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet. Gemenskapsdomstolen får således upphäva, sätta ned eller höja det bötesbelopp som företagen har ålagts av kommissionen.

(se punkterna 34–37)

2.      Kommissionen har, vid fastställandet av utgångsbeloppet för böter som ålagts för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, rätt att ta hänsyn till hur stort varje företag är som har deltagit i överträdelsen och därmed till den konkreta påverkan på konkurrensen av företagets rättsstridiga beteende. Även om det inte finns något bevis på att överträdelsen har haft en konkret påverkan på marknaden, har kommissionen rätt att behandla företag olika, beroende på deras marknadsandelar på den relevanta marknaden. Marknadsandelen för vart och ett av de berörda företagen på marknaden som omfattats av ett konkurrensbegränsande förfarande utgör nämligen ett objektivt kriterium som gör det möjligt att uppskatta deras respektive ansvar för hur skadligt detta förfarande kan vara för den normala konkurrensen.

(se punkterna 61 och 62)

3.      Även om kommissionen, vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen av gemenskapens konkurrensregler är i syfte att fastställa utgångsbeloppet för de böter som ett företag ska åläggas, inte bevisar att den konkurrensbegränsande samverkan haft en konkret påverkan på marknaden, har detta inte någon betydelse för kvalificeringen av överträdelsen såsom mycket allvarlig och, följaktligen, för bötesbeloppet. Det följer härvid av det gemenskapsrättsliga systemet för sanktioner vid överträdelse av konkurrensreglerna, såsom det har införts genom förordning nr 17 och tolkats i rättspraxis, att konkurrensbegränsande samverkan till sin natur är sådan att företagen bör åläggas så stränga böter som möjligt. Den konkreta påverkan på marknaden som denna samverkan eventuellt har, exempelvis frågan i vilken mån konkurrensbegränsningen har medfört ett högre marknadspris än det som skulle ha gällt om det inte fanns någon kartell, är inget avgörande kriterium för att fastställa bötesnivån.

Det följer dessutom av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att avtal och samordnade förfaranden – vilka särskilt avser fastställande av priser och uppdelning av kunder – redan på grund av sin art kan betecknas som mycket allvarliga, utan att det är nödvändigt att sådana beteenden har en särskild påverkan eller geografisk utbredning. Denna slutsats bekräftas av det faktum att, emedan påverkan på marknaden och konsekvenser för stora områden av den gemensamma marknaden uttryckligen anges i beskrivningen av de överträdelser som ska betraktas som allvarliga, det i definitionen av mycket allvarliga överträdelser däremot inte nämns något krav på konkret påverkan på marknaden eller att överträdelsen ska få konsekvenser för ett särskilt geografiskt område.

(se punkterna 63–65)

4.      Den konkreta påverkan på marknaden som en konkurrensbegränsande samverkan haft ska anses vara tillräckligt styrkt, om kommissionen kan ge konkreta och tillförlitliga indikationer på att samverkan med skälig sannolikhet har påverkat marknaden.

Det är legitimt för kommissionen att komma fram till att överträdelsen har haft en konkret påverkan på marknaden på grundval av sådana omständigheter som att priserna sänktes under perioder då avtalet om samverkan knappt följdes och kraftigt höjdes under andra perioder, att ett system för utbyte av uppgifter om försäljningsvolymer och prisnivåer infördes, att den marknadsandel som medlemmarna i kartellen innehade var betydande samt att marknadsandelarna för respektive deltagare i samverkan förblev relativt stabila under hela den tid som överträdelsen varade.

Den omständigheten att avtalen inte alltid följts av medlemmarna i kartellen utesluter dessutom inte i sig att marknaden har påverkats.

(se punkterna 68–71)

5.      Kommissionen får, vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen av gemenskapens konkurrensregler är i syfte att fastställa utgångsbeloppet för de böter som ett företag ska åläggas, ta hänsyn till storleken på den berörda marknaden, dock utan att vara skyldig att göra det. Den kan för detta ändamål beakta omsättningen på den relevanta marknaden. Det finns inget giltigt skäl till att omsättningen på en relevant marknad ska beräknas med uteslutande av vissa produktionskostnader. Det finns nämligen inom alla industrisektorer kostnader som utgör en naturlig del av slutprodukten och som producenten inte kan kontrollera, men som inte desto mindre utgör en väsentlig del av producentens samtliga verksamheter och som följaktligen inte kan uteslutas från dennes omsättning vid fastställandet av böternas utgångsbelopp. Den omständigheten att priset på en råvara utgör en stor del av slutpriset för den färdiga produkten eller att risken för variationer i priserna på en råvara är högre än för andra råvaror påverkar inte denna slutsats.

(se punkterna 86 och 91)

6.      Det framgår av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att kommissionen i dessa inte har avsett att det ska föreligga någon överlappning eller något inbördes beroende mellan bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och bedömningen av hur länge överträdelsen har pågått. Det faktum att kommissionen har förbehållit sig en möjlighet att höja böterna för varje år som överträdelsen pågått med, när det gäller överträdelser som pågått länge, upp till 10 procent av det belopp som fastställts utifrån hur allvarlig överträdelsen är, förpliktar den inte på något sätt att fastställa detta belopp utifrån intensiteten i aktiviteten i den konkurrensbegränsande samverkan eller utifrån verkan av denna samverkan eller ens utifrån hur allvarlig överträdelsen har varit. Det ankommer nämligen på kommissionen att, inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning, välja den nivå på höjningar som den avser att tillämpa utifrån hur länge överträdelsen har pågått.

(se punkterna 101 och 103)

7.      Kommissionen ska vid fastställandet av bötesbeloppet iaktta vad den angett i de riktlinjer den själv har utfärdat. Det anges emellertid inte i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att kommissionen alltid ska beakta varje förmildrande omständighet som uppräknas i punkt 3 i dessa riktlinjer separat, och den är inte förpliktad att per automatik medge ytterligare nedsättning på denna grund. Frågan huruvida en eventuell nedsättning av böterna är adekvat på grund av förmildrande omständigheter ska avgöras efter en helhetsbedömning med beaktande av samtliga relevanta omständigheter.

Antagandet av nämnda riktlinjer har nämligen inte fråntagit rättspraxis dess relevans. Enligt rättspraxis har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning som medger att den mot bakgrund av framför allt omständigheterna i det enskilda fallet får beakta eller underlåta att beakta vissa omständigheter, när den fastställer storleken på de böter som den avser att ålägga någon. I avsaknad av tvingande anvisningar i riktlinjerna avseende förmildrande omständigheter som får beaktas, har kommissionen således bevarat ett visst utrymme för att göra en helhetsbedömning av behovet av att eventuellt sätta ned bötesbeloppet med hänsyn till förmildrande omständigheter.

(se punkterna 114 och 115)

8.      Det finns en paradox som följer av 1996 års meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, i den meningen att ett företag som omfattas av punkt D i nämnda meddelande och som tillhandahåller kommissionen nya upplysningar riskerar att få en hårdare sanktion än om det inte hade tillhandahållit kommissionen upplysningarna. Man kan emellertid komma till rätta med paradoxen genom punkt 3 sjätte strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG‑fördraget, enligt vilken den omständigheten att företaget har samarbetat effektivt i förfarandet utanför tillämpningsområdet för 1996 års meddelande om samarbete kan utgöra en förmildrande omständighet. Kommissionen kan således, med tillämpning av punkt 3 sjätte strecksatsen i riktlinjerna, besluta att inte höja det bötesbelopp som ett företag åläggs med avseende på vissa perioder under vilka överträdelsen har pågått för vilka nämnda företag har varit först med att tillhandahålla kommissionen nya upplysningar inom ramen för 1996 års meddelande om samarbete.

(se punkterna 126, 127 och 148)

9.      En logisk följd av immuniteten mot böter är att den endast kan åtnjutas av en av deltagarna i en konkurrensbegränsande samverkan, eftersom den verkan som eftersträvas är att det skapas osäkerhet inom kartellerna genom att det uppmuntras till att dessa fall avslöjas för kommissionen. Osäkerheten uppstår just därför att deltagarna i kartellen är medvetna om att endast en av dem kommer att kunna åtnjuta immunitet mot böter genom att avslöja de andra deltagarna i överträdelsen, som således utsätts för risken att åläggas strängare böter.

I en situation i vilken kommissionen har kännedom om att konkurrensbegränsande samverkan förekommer men saknar vissa grundläggande uppgifter för att fastställa hur länge överträdelsen totalt har pågått, är tillgången till ett sådant medel särskilt önskvärd, i synnerhet för att hindra att de som har gjort sig skyldiga till överträdelsen kommer överens om att undanhålla nämnda uppgifter.

En sådan situation skiljer sig från den där kommissionen redan har kännedom om bevisning, som den emellertid önskar komplettera. I sistnämnda fall är det motiverat att bevilja dem som har gjort sig skyldiga till överträdelsen en nedsättning av böterna i stället för att bevilja ett enda företag immunitet mot böter, eftersom syftet inte längre är att avslöja en omständighet som kan medföra en höjning av böterna, utan att samla in så många bevis som möjligt för att förbättra kommissionens möjligheter att fastställa omständigheterna i fråga.

(se punkterna 130–32)

10.    Kommissionen får, som ett led i sin nedsättningspraxis, bevilja de företag som spontant samarbetar med den nedsättningar av bötesbeloppet som är högre än de nedsättningar som beviljas företag som inte gör det.

Vid tillämpningen av punkt D i 1996 års meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden kan kommissionen följaktligen, utan att likabehandlingsprincipen åsidosätts, ta hänsyn till att ett företag börjat samarbeta med institutionen först i samband med besvarandet av en begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17.

(se punkterna 142, 143 och 147)