FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen)
den 17 de cember 1997(1)
[234s"Den gemensamma organisationen av marknaden för råtobak - Kommissionens
förvaltning - Skadeståndstalan - Preskription - Proportionalitetsprincipen -
Likabehandlingsprincipen"[s
I mål T-152/95,
Odette Nicos Petrides Co. Inc., bolag bildat enligt grekisk rätt, Kavala (Grekland),
företrätt av advokaterna Edouard Didier och Joël Grangé, Paris, delgivningsadress:
Carlos Zeyen, 67, rue Ermesinde, Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Gérard Berscheid,
rättstjänsten, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez
de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
svarande,
angående en talan om att kommissionen skall förpliktas att betala skadestånd enligt
artiklarna 178 och 215 andra stycket i EG-fördraget som ersättning för den skada
som har orsakats till följd av vissa av kommissionens rättsakter i samband med
förvaltningen av den gemensamma organisationen av marknaden för råtobak under
perioden 1990/1991,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, och domarna P. Lindh och J.D. Cooke,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den
2 maj 1997,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
- Den 21 april 1970 antog rådet förordning (EEG) nr 727/70 om den gemensamma
organisationen av marknaden för råtobak (EGT L 94, s. 1, nedan kallad förordning
nr 727/70). Bland de huvudsakliga mekanismerna i denna gemensamma
organisation av marknaden, nedan kallad GOM, finns en skyldighet för
medlemsstaternas interventionsorgan att till interventionspriset köpa bladtobak som
har skördats inom gemenskapen och som inte avsätts inom det sedvanliga
handelsutbytet. Avsättningen av tobak som har inköpts på detta sätt skall ske utan
att marknaden rubbas och med iakttagande av lika rätt till tillgång till varor samt
likabehandling av inköpare (artikel 7.2 andra stycket i förordning nr 727/70).
- I artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 327/71 av den 15 februari 1971 om
allmänna bestämmelser för kontrakt avseende den första bearbetningen och
iordningställandet, om lagringskontrakt samt om avsättning av tobak som innehas
av interventionsorganen (EGT L 345, s. 47, nedan kallad förordning nr 327/71),
föreskrivs att avsättningen skall ske i enlighet med de prisvillkor som fastställs i
varje enskilt fall med hänsyn till bland annat marknadens utveckling och efterfrågan
på denna.
- I artikel 1 i kommissionens förordning (EEG) nr 3389/73 av den 13 december 1973
om förfarandet och villkoren för försäljning av tobak som innehas av
interventionsorgan (EGT L 345, s. 47, nedan kallad förordning nr 3389/73), vilken
har ändrats vid ett flertal tillfällen, föreskrivs:
"1. Baltobak som innehas av interventionsorgan skall omsättas på nytt genom
anbudsinfordran eller offentlig auktion.
2. Med anbudsinfordran avses ett förfarande enligt vilket alla eventuella
köpare uppmanas att lämna in anbud, varvid kontraktet tilldelas den som lämnar
det bästa anbud som uppfyller bestämmelserna i denna förordning.
..."
- I artikel 6.1 föreskrivs vad avser förfarandet vid anbudsinfordran:
"Senast 15 dagar efter det att tidsfristen för inlämnande av anbud löper ut skall
beslut fattas på grundval av de mottagna anbuden och i enlighet med förfarandet
i artikel 17 i förordning (EEG) nr 727/70 att antingen fastställa ett lägsta
försäljningspris för varje parti eller att inte tilldela något kontrakt."
- Ursprungligen hade artikel 5.1 följande lydelse:
"Varje anbudsgivare skall hos det berörda interventionsorganet ställa en säkerhet
på 0,28 beräkningsenheter per kg råtobak."
- Säkerheten ökades till 0,339 ecu per kg genom kommissionens förordning (EEG)
nr 3263/85 av den 21 november 1985 om ändring av förordning (EEG) nr 3389/73
(EGT L 311, s. 22). Genom avvikelse från artikel 5.1 i förordning nr 3389/73
ändrades säkerheten till 0,7 ecu per kg baltobak genom kommissionens förordning
nr 3040/91 av den 15 oktober 1991 om ändring av förordning (EEG) nr 2436/91 om
en anbudsinfordran avseende försäljning av baltobak som innehas av
interventionsorganen i Grekland, Italien och Tyskland (EGT L 288, s. 18, nedan
kallad förordning nr 3040/91).
Faktiska omständigheter
- Sökanden är ett grekiskt bolag vars huvudsakliga verksamhet består i bearbetning
och handel med tobak i Grekland och utlandet. Under den ifrågavarande perioden
hade den en fabrik för bearbetning och lagring av tobak och en annan anläggning
för lagring. I mån av behov hyrde den även olika mindre anläggningar och kontor.
Den samarbetade med ombud och andra agenter i Grekland och i utlandet.
- Den ifrågavarande perioden avser tiden från april 1990 till slutet av år 1991. Under
denna period organiserade kommissionen tre anbudsförfaranden avseende tobak
som innehades av det grekiska interventionsorganet och ett fjärde anbudsförfarande
avseende tobak som innehades av tre av medlemsstaternas interventionsorgan, däri
inbegripet det grekiska interventionsorganet. Den 15 oktober 1991 utfärdade den
även förordning nr 3040/91 genom vilken den ökade den säkerhet som varje
anbudsgivare skulle ställa hos det ifrågavarande interventionsorganet.
- Den första omtvistade anbudsinfordran (nedan kallat den första anbudsinfordran)
organiserades genom kommissionens förordning (EEG) nr 899/90 av den 5 april
1990 om en anbudsinfordran avseende försäljning av baltobak som innehas av
interventionsorganet i Grekland (EGT L 93, s. 7) och omfattade fyra partier
råtobak i balar från åren 1986 och 1987 vilka innehades av det grekiska
interventionsorganet, av olika sorter, till en totalvikt om 5 271 428 kg. Den dag som
kommissionen senast hade att fatta beslut avseende anbudsinfordran var fastställd
till den 14 juni 1990. Det första partiet utgjordes av 1 805 903 kg tobak. Det
innehöll de olika sorterna Mavra, Kaba Koulak (klassisk) och Elassona, Kaba
Koulak (icke klassisk), Katerini, Buraly EL och Basmas. Det andra partiet bestod
av 1 519 836 kg tobak och innehöll samma sorter, med undantag för Basmas. Det
tredje partiet bestod av 1 519 991 kg tobak och innehöll samma sorter som det
andra partiet. Det fjärde partiet bestod av 425 698 kg tobak och innehöll endast
Mavra och Basmas. Sökanden inlämnade ett anbud avseende det första och det
andra partiet (till ett belopp om 76,11 DR respektive 63,11 DR per kg).
Kommissionen beslutade emellertid den 14 juni 1990 att inte tilldela anbudsgivarna
något kontrakt, med anledning av att de pris som hade uppgivits kunde komma att
påverka marknaden på ett negativt sätt.
- Den andra omtvistade anbudsinfordran (nedan kallat den andra anbudsinfordran)
organiserades genom kommissionens förordning (EEG) nr 1560/90 av den
8 juni 1990 om en anbudsinfordran avseende försäljning av baltobak som innehas
av interventionsorganet i Grekland (EGT L 148, s. 7, nedan kallad förordning
nr 1560/90). Den avsåg återigen samma fyra partier råtobak i balar. Den dag som
kommissionen senast hade att fatta beslut avseende anbudsinfordran var fastställd
till den 9 augusti 1990. Sökanden inlämnade ett anbud avseende det första och det
fjärde partiet (till ett belopp om 91,11 DR respektive 101,11 DR per kg).
Kommissionen accepterade en annan anbudsgivares anbud avseende det andra
partiet den 7 augusti 1990 (till ett belopp om 102 DR per kg), men förkastade
samtliga anbud avseende det första, det tredje och det fjärde partiet, under
åberopande av att marknaden kunde komma att påverkas på ett negativt sätt.
- Den tredje omtvistade anbudsinfordran (nedan kallat det tredje anbudsinfordran)
organiserades för de tre återstående partierna genom kommissionens förordning
(EEG) nr 2610/90 av den 10 september 1990 om en anbudsinfordran avseende
försäljning av baltobak som innehas av interventionsorganet i Grekland (EGT L
248, s. 5). Den dag som kommissionen senast hade att fatta beslut avseende
anbudsinfordran var fastställd till den 12 november 1990. Sökanden inlämnade ett
anbud avseende de tre partierna (till ett belopp om 152,26 DR, 132,26 DR
respektive 121,26 DR per kg). Sökandens anbud avseende det första partiet var det
högsta av de anbud som hade inlämnats. Kommissionen beslutade den 16
november 1990 återigen att inte anta anbudsgivarnas anbud, med anledning av att
marknaden kunde komma att utvecklas på ett onormalt sätt till följd av de pris som
hade uppgivits.
- Den fjärde omtvistade anbudsinfordran (nedan kallat den fjärde anbudsinfordran)
organiserades genom kommissionens förordning (EEG) nr 2436/91 av den 7 augusti
1990 om en anbudsinfordran avseende försäljning av baltobak som innehas av
interventionsorganen i Grekland, Italien och Tyskland (EGT L 222, s. 23, nedan
kallad förordning nr 2346/91). Den sammanlagda vikten om 105 486 276 kg var
uppdelad på elva partier fördelade i fyra grupper. Varje grupp av partier kunde
bjudas ut till försäljning först när kontrakt hade tilldelats för föregående grupp av
partier. Då det eftersträvade målet var att erhålla anbud för samtliga tobakssorter,
måste försäljningen börja med de minst efterfrågade sorterna på marknaden. Varje
parti innehöll tobak av en viss sort, som innehades av de olika interventionsorganen
i de olika ifrågavarande medlemsstaterna. Sökanden deltog i viss försäljning av
denna serie. Sökandens anbud, som avsåg en mindre kvantitet än den som hade
fastställts för ifrågavarande partier, förkastades såsom icke överensstämmande med
anbudsinfordran.
- Efter att sökanden den 13 september 1991 hade skrivit till den medlem av
kommissionen som ansvarade för jordbruksfrågor för att få ett uppskov med
verkställigheten av förordning nr 2436/91, utan att erhålla ett enligt sökandens
uppfattning tillfredsställande svar, väckte sökanden talan vid domstolen om
ogiltigförklaring av dels denna förordning och dels kommissionens meddelande om
anbudsinfordran nr 91/C/213/04 som offentliggjordes med tillämpning av
ovannämnda förordning (mål C-232/91). Sökanden inlämnade även en ansökan om
interimistiska åtgärder avseende uppskov med den omtvistade förordningen (mål
C-232/91 R). Då sökanden inte var personligen berörd av de omtvistade
rättsakterna förklarade domstolen genom beslut av den 14 november 1991 i de
fördenade målen C-232/91 och C-233/91, Petridi och Kapnemporon Makedonias
mot kommissionen (Rec. 1991 s. I-5351) att dess talan inte kunde tas upp till
sakprövning. Även sökandens ansökan om interimistiska åtgärder avslogs genom
beslut av den 10 januari 1992 i de förenade målen C-232/91 R och C-233/91 R, inte
offentliggjort i rättsfallssamlingen).
- Kommissionen delade upp de tre sista partierna i den fjärde anbudsinfordran i tio
partier, genom kommissionens förordning (EEG) nr 162/92 av den 24 januari 1992,
om ändring av förordning nr 2436/91 (EGT L 18, s.16), med anledning av att en
uppdelning beroende på vilket år tobaken hade skördats gjorde att man kunde
hoppas på ett bättre värde.
Förfarande och parternas yrkanden
- Genom ansökan som inlämnades till förstainstansrätten den 24 juli 1995 väckte
sökanden en skadeståndstalan mot kommissionen med stöd av artikel 215 andra
stycket i EG-fördraget.
- Förstainstansrätten (fjärde avdelningen) beslutade efter referentens rapport att
inleda det muntliga förfarandet utan att vidta föregående åtgärder för
bevisupptagning. Förstainstansrätten anmodade emellertid de två parterna att
skriftligen besvara vissa frågor. Frågorna besvarades i vederbörlig ordning.
- Parterna utvecklade sin talan vid offentligt sammanträde den 2 maj 1997.
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall:
- fastställa att kommissionen har ådragit sig skadeståndsansvar enligt artikel
215 andra stycket i fördraget,
- följaktligen förplikta kommissionen att ersätta den skada som sökanden lidit
och betala denne ett belopp om 20 403 788 ecu,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
- Sökanden har vidare i sin replik begärt att förstainstansrätten skall förordna att
svaranden skall framlägga följande under förfarandet:
- förvaltningskommitténs protokoll från och med den 25 juli 1990 till och med
den 30 januari 1992,
- samtliga studier, interna handlingar samt dokument rörande bedömningen
av marknadsbehovet och förvaltningen av interventionslagren för tobak
under den omtvistade perioden,
- samtliga interna handlingar avseende planerna för försäljning av tobak till
Ryssland och all korrespondens mellan kommissionen och Agrointorg och
all bevisning rörande Ballots roll såsom mellanhand.
- Sökanden har tillagt att den inte motsätter sig att det utses en sakkunnig, som på
svarandens bekostnad skall bedöma den skada som sökanden har orsakats.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall:
- förklara att skadeståndstalan inte kan tas upp till sakprövning i den mån
den avser faktiska omständigheter som inträffade före den 23 juli 1990 och
kommissionens rättsakter från denna tid,
- förklara att handlingar och uppgifter från förvaltningskommittén för tobak
inte kan prövas i förevarande förfarande,
- ogilla talan i övrigt, och
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
- Kommissionen har i sin duplik vidare yrkat att förstainstansrätten skall förklara att
de nya kraven på att lämna handlingar och på ett förskott för kostnaderna för eneventuell sakkunnig skall avvisas eller åtminstone ogillas.
Preskription av talan i den del den avser kommissionens rättsakter från före den
24 juli 1990
Parternas argument
- Kommissionen har bestridit att talan kan tas upp till sakprövning i den mån den
avser kommissionens rättsakter från tiden före den 23 juli 1990, eftersom ansökan
inlämnades den 24 juli 1995. Den har påpekat att en skadeståndstalan med stöd av
artikel 215 andra stycket i fördraget preskriberas fem år efter den händelse som
föranleder ansvarstalan. Preskriptionsfristen börjar löpa när de villkor som
ersättningsskyldigheten är underställd är uppfyllda. Vad avser den första
anbudsinfordran har den emellertid påpekat att beslutet att inte anta anbuden
fattades den 14 juni 1990. Den skada som sökanden påstår sig ha orsakats hade
således konkretiserats tillräckligt innan den 23 juli 1990. Talan är följaktligen
preskriberad åtminstone vad avser den första anbudsinfordran.
- Sökanden har svarat att det är de efterföljande omständigheterna kring besluten
att inte anta sökandens anbud samt att inte bevilja uppskov med anbudsförfarandet
och villkoren för den nya anbudsinfordran som har bestridits. De olika fel som
kommissionens har begått inträffade alla efter den 23 juli 1990. Skadan hade inte
uppkommit i sin helhet då kommissionen den 14 juni 1990 förkastade sökandens
ansökan.
Förstainstansrättens bedömning
- Enligt artikel 43 i EG-stadgan för domstolen, vilken är tillämplig på
förstainstansrätten enligt artikel 46 i denna stadga, preskriberas talan mot
gemenskapen om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden fem år efter den
händelse som föranleder ansvarstalan.
- I detta fall har sökanden i sina inlagor inte försökt visa på vilket sätt beslutet att
inte anta sökandens anbud av den 14 juni 1990, avseende den första
anbudsinfordran, utgör ett rättsstridigt beteende från kommissionens sida. Den har
i själva verket ägnat hela sin framställning åt de av kommissionens övriga akter som
den bestrider.
- Tvärtemot vad den har förklarat i samband med frågan om huruvida talan kan tas
upp till sakprövning, har sökanden för övrigt inte försökt påvisa förekomsten av
något som helst samband mellan beslutet av den 14 juni 1990 och de av
kommissionens övriga akter som den bestrider. Den har vidare inte åberopat något
orsakssamband mellan beslutet av den 14 juni 1990 och den skada för vilken den
kräver ersättning.
- Slutligen beaktas inte den första anbudsinfordran i den beräkning som sökanden
åberopar för bestämningen av det skadeståndsbelopp som den kräver (se det
sakkunnigutlåtande som utgör bilaga nummer 121 till ansökan).
- Sökanden kan under dessa omständigheter inte, utan ytterligare förklara de
omständigheter som i detta fall motiverar dess tillämpning, åberopa den rättspraxis
enligt vilken preskriptionsfristen inte börjar löpa innan den skada som skall ersättas
har uppkommit (domstolens dom av den 27 januari 1982 i de förenade målen
256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81, Birra Wührer m.fl. mot rådet och
kommissionen, Rec. 1982 s. 85, punkt 10).
- Vad avser bedömningen av om talan kan tas upp till sakprövning skall beslutet av
den 14 juni 1990 således inte anses som en omständighet som inte kan avskiljas
från ett mer allmänt rättsstridigt handlande från kommissionens sida.
- Av detta följer att talan skall avvisas i den del den avser den första
anbudsinfordran.
Saken
- Enligt domstolens och förstainstansrättens fasta rättspraxis uppkommer ett
utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen endast om vissa villkor är uppfyllda, vad
gäller det rättsstridiga beteende som gemenskapsinstitutionen läggs till last, den
faktiska förekomsten av en skada samt orsakssambandet mellan det rättsstridiga
beteendet och den åberopade skadan (se förstainstansrättens dom av den 13
december 1995 i de förenade målen T-481/93 och 484/93, Exporteurs in Levende
Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995 s. II-2941, punkt 80).
- Innan förstainstansrätten avgör frågan om kommissionen har handlat på ett
rättsstridigt sätt, är det lämpligt att fastställa vad som skall ske med uppgifterna
från förvaltningskommittén för tobak, vilka sökanden har åberopat i samband med
detta förfarande.
Sökandens rätt att åberopa vissa uppgifter
Parternas argument
- Kommissionen anser att sökanden inte har rätt att åberopa uppgifterna från
förvaltningskommittén för tobak, eftersom det i artikel 10 i kommitténs interna
arbetsordning föreskrivs att dennas yttranden är konfidentiella. Dessutom är
kommitténs medlemmar i enlighet med artikel 214 i fördraget förpliktade att inte
lämna ut uppgifter som omfattas av tystnadsplikt. Sökanden hade således varken
rätt att få uppgifterna i fråga eller att a fortiori använda dem i förevarande
förfarande. Artikel 214 i fördraget har direkt effekt som är obegränsad i tiden och
huruvida sökanden i god eller ond tro har erhållit protokollen saknar relevans.
Sökanden kunde i själva verket inte ha varit ovetande om att dessa inte var
offentliga och att de följaktligen inte var avsedda att lämnas ut.
- Sökanden har gjort gällande att den inte hade kännedom om
förvaltningskommitténs interna arbetsordning, eftersom den inte var offentliggjord.
Denna arbetsordning kan således inte åberopas mot den. För övrigt har sökanden
gjort gällande att den inte på ett rättsstridigt sätt har tillförskansat sig de protokoll
från den förvaltningskommitté som de grekiska myndigheterna har inrättat. I själva
verket lämnar den grekiska föreningen för tobaksindustri regelbundet ut dessa
protokoll till sina medlemmar utan att meddela dem att dessa handlingar är
konfidentiella. Sökanden kunde således lagligt framlägga dessa handlingar under
förfarandet. För övrigt är det obegripligt att det skulle finnas anledning att
upprätthålla denna sekretess mer än fyra år efter händelserna.
Förstainstansrättens bedömning
- I detta fall är de enda uppgifter i de protokoll som förvaltningskommittén för tobak
skrev som är av relevans för tvistens lösning de som rör anbuden avseende det
första, det andra och det fjärde partiet i den andra anbudsinfordran och det första
partiet i den tredje anbudsinfordran.
- Det skall ändå påpekas att de uppgifter till vilka sökanden har hänvisat vad avser
dessa anbud är kända tack vare andra källor. Kommissionen har i själva verket i
sitt svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten bekräftat att sökandens anbud
avseende de första partierna i den andra och den tredje anbudsinfordran var de
högsta bland de anbud som erhölls för dessa partier. Storleken på beloppet
avseende det anbud som antogs för det andra partiet i den andra anbudsinfordran
meddelades sökanden genom kommissionens beslut av den 7 augusti 1990. Den
omständigheten att sökandens anbud för det fjärde partiet i den andra
anbudsinfordran var det högsta bland de anbud som erhölls bekräftades av
revisionsrätten i dess särskilda rapport nummer 8/93 om organisationen av
marknaden för råtobak (EGT C 65, 1994 s. 1, nedan kallad den särskilda
rapporten). Det andra och det fjärde partiet i den andra anbudsinfordran är
föremål för en ingående redogörelse i punkt 4.53-4.55 i denna rapport.
- Samtliga dessa uppgifter var således tillgängliga oberoende av vad de grekiska
myndigheterna eller organisationerna vidtog för åtgärder.
- Frågan om sökanden hade rätt att åberopa förvaltningskommitténs protokoll saknar
således relevans.
Kommissionens rättsstridiga beteende
- Sökanden tycks vara av den uppfattningen att det rättsstridiga beteende som
kommissionen klandras för utgör en samling på varandra följande åtgärder i olika
anbudsinfordringar. Sökanden har trots detta på ett tydligt sätt analyserat varje
aspekt i detta beteende. Därför skall förstainstansrätten göra en separat bedömning
av de olika aspekterna i detta beteende som påstås vara rättsstridiga, med undantag
för beslutet av den 14 juni 1990 (se ovan under punkt 25-31). För övrigt skall
förstainstansrätten granska de invändningar som sökanden har framfört avseende
tidsperioden mellan den tredje och den fjärde anbudsinfordran samt avseende den
omständigheten att kommissionen höjde säkerheten.
Den andra anbudsinfordran
- Sökanden har påstått att kommissionen har åsidosatt proportionalitetsprincipen och
likabehandlingsprincipen genom att den 7 augusti 1990 förkasta dennes anbud
avseende den andra anbudsinfordran.
- För det första var det i motsats till vad kommissionen har hävdat inte berättigat att
förkasta anbuden med hänvisning till att marknaden kan komma att rubbas. De
medel som kommissionen använde i detta avseende var enligt sökanden inte
ägnade att uppnå det mål som eftersträvades och var mer långtgående än vad som
var nödvändigt för att uppnå detta mål, vilket enligt rättspraxis strider mot
proportionalitetsprincipen (domstolens dom av den 8 april 1992 i mål C-256/90,
Mignini, Rec. 1992, s. I-2651, punkt 16).
- Då det varken var ändamålsenligt eller nödvändigt att förkasta sökandens anbud,
var detta följaktligen inte förenligt med proportionalitetsprincipen.
- Sökanden har påpekat att dess anbud avseende det första partiet inte antogs trots
att det var det högsta anbudet. Sökanden har för övrigt gjort gällande att även om
man skulle godta kommissionens argument i svaret på den särskilda rapporten, i
vilket den specificerar att värdet på det andra och fjärde partiet var detsamma, var
det löjligt att sökandens anbud för det fjärde partiet förkastades, eftersom
skillnaden mellan de pris som hade erbjudits var mindre än en drakma. Enligt
sökanden var dess anbud för det fjärde partiet tvärtom mycket bättre (mer än tre
gånger bättre) än det som hade avgivits för det andra partiet. Den har i detta
avseende citerat ett utdrag ur den särskilda rapporten (punkt 4.55): "... det anbud
avseende partiet av lägre kvalitet [det fjärde partiet] som förkastades var avsevärt
intressantare än det som accepterades för det parti av högre kvalitet [det andra
partiet]". Sökanden har erinrat om att det fjärde partiet endast avsåg 425 ton och
har gjort gällande att försäljningen av en sådan kvantitet inte skulle ha kunnat leda
till att marknaden rubbades.
- Sökanden har för det andra hävdat att kommissionen genom att förkasta sökandens
anbud avseende det fjärde partiet och genom att acceptera en annan anbudsgivares
anbud avseende det andra partiet på ett uppenbart sätt har åsidosatt principen om
likabehandling, som är tillämplig i detta fall enligt artikel 40.3 i fördraget,
gemenskapsdomstolarnas rättspraxis och enligt artikel 7.2 i förordning nr 727/70.
- Kommissionen har för det första gjort gällande att den hade haft för avsikt att låta
de ekonomiska aktörerna förstå att den var villig att återuppta tilldelningen av
partierna då priserna hade ökat tillräckligt. De priser som slutligen hade erbjudits
i övriga anbudsinfordringar för de två ifrågavarande sorterna i det fjärde partiet
hade för övrigt till fullo berättigat kommissionens tvekan. Anbudet för det andra
partiet kunde däremot accepteras, mot bakgrund av hur partiet var sammansatt och
genomsnittspriset för varje sort som ingick i detta parti och jämfört med det pris
som hade erbjudits för det tredje partiet, som var sammansatt på praktiskt taget
samma sätt som det andra partiet.
- Kommissionen har för det andra replikerat att sökanden på ett allmänt sätt blandar
ihop tobakssorterna utan att beakta deras respektive pris. Således har
likabehandlingsprincipen inte åsidosatts till följd av att kommissionen förkastade
sökandens anbud avseende det fjärde partiet och samtidigt antog en annan
anbudsgivares anbud avseende det andra partiet.
- Förstainstansrättens bedömning
- Enligt fast rättspraxis tillhör proportionalitetsprincipen de allmänna rättsprinciperna
i gemenskapsrätten. Enligt denna princip skall åtgärder som föreskrivs i
gemenskapens rättsakter vara ägnade att förverkliga det åsyftade målet, utan att
gå utanför gränserna för vad som är nödvändigt för detta ändamål. Om valet står
mellan flera lämpliga åtgärder skall den minst ingripande väljas och de olägenheter
som orsakas skall inte vara orimliga i förhållande till de åsyftade målen (se dom i
det ovannämnda målet Exporteurs in Levende Varkens m.fl. mot kommissionen,
punkt 19).
- Sökanden har i detta fall hävdat att kommissionens beslut att förkasta dess anbud
för det första och det fjärde partiet varken var ändamålsenligt eller lämpligt, men
har varken förtydligat i förhållande till vilken målsättning nämnda beslut har
uppvisat dessa egenskaper eller lämnat några uppgifter som påvisar dessa
egenskaper.
- Sökanden har i själva verket hävdat att kommissionens beslut av den 7 augusti
1990, som fattades i enlighet med den befogenhet som kommissionen enligt artikel
6.1 i förordning nr 3389/73 har att inte tilldela något kontrakt (se ovan under punkt
4), inte berodde på en önskan att inte rubba marknaden mot bakgrund av priserna
i de anbud som hade ingivits, utan på kommissionens okunnighet om
marknadspriset, vilket bevisas av dess beslut att inte tilldela sökanden det fjärde
partiet men att anta det mindre intressanta anbud, som en annan anbudsgivare
hade ingivit avseende det andra partiet.
- Även om kommissionen, såsom sökanden har hävdat, faktiskt inte hade kännedom
om marknadspriserna då den fattade det omtvistade beslutet, med anledning av att
den valde att låta tobakspartierna bestå av olika sorter, är denna omständighet
ändå inte av betydelse för bedömningen av om institutionen i detta fall har
åsidosatt proportionalitetsprincipen.
- Det skall under alla omständigheter konstateras att ett av målen med de tillämpligabestämmelserna är att undvika att ifrågavarande marknad rubbas (se i detta
avseende artikel 7.2 andra stycket i förordning nr 727/70). Det är emellertid så att
kommissionens beslut har lett till att de berörda aktörerna i samband med den
tredje anbudsinfordran har erbjudit kommissionen högre priser än de som erbjöds
för samma partier i samband med den andra anbudsinfordran (se ovan punkterna
10 och 11). Sökanden kan därför inte åberopa att kommissionen var okunnig om
priserna, till stöd för påståendet att beslutet av den 7 augusti 1990 inte är förenligt
med målsättningen att inte rubba ifrågavarande marknad.
- Av detta följer att det saknas stöd för grunden att proportionalitetsprincipen skulle
ha åsidosatts.
- Vad avser likabehandlingsprincipen, vilken sökanden också har påstått har
åsidosatts, skall det erinras om att enligt en fast rättspraxis tillhör även den de
grundläggande rättsprinciperna i gemenskapsrätten och den innebär att jämförbara
situationer inte skall behandlas på olika sätt, såvida en åtskillnad inte är objektivt
berättigad (se domstolens dom av den 5 oktober 1994 i mål C-280/93, Tyskland mot
rådet, Rec. 1994 s. I-4973, punkt 67).
- I detta fall är det emellertid så att det andra och det fjärde partiet, vilka sökanden
har jämfört, inte innehöll samma tobakssorter. Såsom det anges i förordning nr
1560/90 innehöll det andra partiet sorterna Mavra, Kaba Koulak (klassisk) och
Elassona, Kaba Koulak (icke klassisk), Katerini och Buraly EL, medan det fjärde
partiet innehöll Mavra och Basmas. Den enda tobakssort som ingick i båda
partierna var således Mavra. För övrigt skilde sig de ifrågavarande kvantiteterna
markant åt, då det andra partiet innehöll 1 519 836 kg tobak, medan det fjärde
partiet endast innehöll 425 698 kg tobak.
- Kommissionen gjorde för övrigt på grundval av de uppgifter som den då hade
tillgång till, den bedömningen att sökandens anbud för det fjärde partiet var för
lågt, medan anbudet för det andra partiet var acceptabelt, i synnerhet jämfört med
det pris som hade erbjudits för det tredje partiet, som var nästan identiskt med det
andra partiet, såväl vad avser tobakssorter som vikt.
- Slutligen var kommissionen av den uppfattningen att om man avlägsnade mängden
Mavra från det andra och det fjärde partiet, som var nästan densamma i de två
partierna (306 491 kg i det andra partiet och 333 872 kg i det fjärde partiet),
framgick det att sökanden erbjöd ett kilopris som var lägre för tobakssorten
Basmas i det fjärde partiet, än det kilopris som den anbudsgivare som erhöll
kontraktet för det andra partiet erbjöd för övriga tobakssorter i det andra partiet,
trots att tobakssorten Basmas var mer efterfrågad än övriga tobakssorter i det
andra partiet, vilket sökanden inte har bestridit. Sökanden har emellertid i detta
förfarande inte visat på vilket sätt denna bedömning skulle vara uppenbart oriktig,
utan har nöjt sig med att citera ett utdrag ur den särskilda rapport i vilken det
anges att det anbud avseende det fjärde partiet som förkastades var intressantare
än det som antogs för det andra partiet (se ovan punkt 44), utan att på ett relevant
sätt bemöta kommissionens argument som har redovisats ovan, vilka talar mot
slutsatsen i det utdrag i den särskilda rapport ur vilken citatet är hämtat.
- Det skall i detta avseende understrykas att kommissionen vid förvaltningen av
GOM för tobak har en affärsmässig roll. Den skall besluta om de anbud som avser
partierna som skall tilldelas skall antas eller inte, med beaktande av samtliga de
uppgifter som den har tillgång till då den fattar sitt beslut. Det framgår av fast
rättspraxis att den har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning i detta
avseende, eftersom den skall ta hänsyn till olika omständigheter när den fattar
dessa beslut, såsom de pris som har erbjudits för olika partier samt kostnaderna för
lagring för det fall partierna inte säljs. Även beslut som i efterhand skulle kunna
visa sig vara klandervärda leder under dessa omständigheter inte nödvändigtvis till
att gemenskapen blir ansvarig, när institutionen inte har begått något uppenbart fel
i sin bedömning (se i detta avseende domstolens dom av den 11 mars 1987 i mål
27/85, Vandemoortele mot kommissionen, Rec. 1987, s. 1129, punkt 31-34).
- Slutligen är det så att då sökanden inte har visat att kommissionen har behandlat
jämförbara situationer på olika sätt, saknar den stöd för att i detta fall åberopa att
principen om likabehandling har åsidosatts.
- Det framgår av det ovan anförda att kommissionens beslut av den 7 augusti att
förkasta sökandens anbud avseende det första och det fjärde partiet i den andra
anbudsinfordran inte är rättsstridigt. Det uppkommer således inte något
utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen i förhållande till sökanden.
Den tredje anbudsinfordran
- Under åberopande av att proportionalitetsprincipen har åsidosatts även vad avser
den tredje anbudsinfordran, har sökanden gjort gällande att kommissionens beslut
av den 16 november 1990 att förkasta anbuden, vilket även i detta fall motiverades
med att marknaden skulle kunna komma att rubbas, har bidragit till en onormal
prisökning, ökade lagringskostnader samt inneburit att gemenskapen har förlorat
betydande medel. Sökanden anser i motsats till vad kommissionen har påstått att
det förhållandet att priserna i anbuden höjdes varken var onormalt eller överdrivet
i förhållande till exportpriserna. Det var tvärtom en logisk följd av att anbuden i
den tidigare anbudsinfordran förkastades.
- Kommissionen har svarat att den förkastade samtliga anbud i samband med denna
anbudsinfordran i syfte att försöka sälja hela lagret vid ett och samma tillfälle och
för att senare organisera en försäljning för varje sort, så att sorternas faktiska
marknadsvärde skulle kunna fastställas. Kommissionen har tillagt att eftersom
marknaden var instabil vid denna tidpunkt föredrog att förkasta samtliga anbud för
att utforma nya förslag.
- Förstainstansrättens bedömning
- I likhet med fallet avseende den andra anbudsinfordran har sökanden till stöd för
grunden att proportionalitetsprincipen har åsidosatts hävdat att kommissionens
beslut av den 16 november 1990 varken ändamålsenligt eller lämpligt, men har inte
förtydligat i förhållande till vilken målsättning nämnda beslut har uppvisat dessa
egenskaper och har hänvisat dels på ett allmänt sätt till "målsättningen med
anbudsförfarandet avseende tobak" dels till den målsättning enligt vilken
"efterfrågan på marknaden skall beaktas vid anbudsinfordran".
- Även om kommissionen faktiskt inte kände till marknadspriserna då den fattade
beslutet av den 16 november 1990, såsom sökanden även i detta fall har hävdat, är
denna omständighet inte av någon betydelse för bedömningen av om institutionen
i detta fall har åsidosatt proportionalitetsprincipen (se ovan punkterna 50 och 51).
- Sökanden har för övrigt inte tillhandahållit någon uppgift som visar att
kommissionen genom att den 16 november 1990 besluta att förkasta samtliga anbud
för att undvika att rubba marknaden, underlät att att beakta efterfrågan på
marknaden, vilken enligt artikel 3 c i förordning nr 327/71 skall beaktas. Till dess
att motsatsen har styrkts, visar emellertid den omständigheten att kommissionen
hade för avsikt att undvika att rubba marknaden, att den beaktade utvecklingen
och efterfrågan på marknaden, åtminstone så som den bedömde att de såg ut vid
denna tidpunkt.
- Det skall under alla omständigheter erinras om att enligt de tillämpliga
bestämmelserna (se ovan under punkt 52) och artikel 6.1 i förordning nr 3389/73
hade kommissionen rätt att förkasta såväl sökandens anbud avseende det första
partiet, även om det var det högsta anbudet, som samtliga övriga anbud som den
hade erhållit.
- Det saknas stöd för grunden att proportionalitetsprincipen skulle ha åsidosatts.
- Det skall tilläggas att det inte har någon betydelse att beslutet av den 16 november
1990 fattades efter det att den tidsfrist om femton dagar som föreskrivs i artikel 6.1
i förordning nr 3389/73 för att fatta beslut om tilldelning hade löpt ut. Enligt
rättspraxis skall denna frist, eftersom någon påföljd inte har ålagts för det fall den
inte skulle iakttas, anses som en ordningsregel mot vilken ett överskridande endast
leder till att det uppkommer ett ansvar för kommissionen för det fall det föreligger
vårdslöshet från dennas sida (domstolens dom av den 6 oktober 1993 i mål C-55/91,
Italien mot kommissionen, Rec. 1993, s. I-4813, punkt 69). I detta fall har sökanden
inte ens påstått att kommissionen har gjort sig skyldig till en sådan vårdslöshet, utan
har nöjt sig med att i sitt svar på de skriftliga frågorna från förstainstansrätten
hänvisa till att denna tidsfrist inte har iakttagits.
- Det framgår av det ovan anförda att kommissionens beslut av den 16 november
1990 att förkasta sökandens anbud avseende tre partier i den tredje
anbudsinfordran inte är rättsstridigt. Det uppkommer således inte något
utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen i förhållande till sökanden.
Tidsperioden mellan den tredje och den fjärde anbudsinfordran
- Sökanden har gjort gällande att den tidsperiod som förflöt mellan den tredje och
den fjärde anbudsinfordran inte var rimlig, eftersom den innebar att lagren fylldes
på och således att marknaden rubbades på ett allvarligt sätt. Den har förklarat att
kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att försöka inleda en
affärstransaktion med Sovjetunionen, i strid med bestämmelserna i artikel 7 i
förordning nr 727/70 och utan hänsyn till efterfrågan på marknaden, som enligt
artikel 3 c i förordning nr 327/71 skall beaktas, eftersom denna transaktion varken
var nödvändig eller lämplig. Sökanden har förkastat de olika argument som
kommissionen har framfört för att motivera den omtvistade tidsperiodens längd.
- Kommissionen har förklarat att den tidsperiod som förflöt mellan den tredje och
den fjärde anbudsinfordran orsakades av flera omständigheter, bland annat de
enorma prissvängningar som inträffat mellan den tredje anbudsinfordran och
tidigare anbudsinfordringar, de diskussioner som ägde rum mellan kommissionen
och före detta Sovjetunionen för att undersöka om det var möjligt att sälja samtliga
lager till denna, samt kommissionens önskan att möjliggöra en total avsättning av
de mängder tobak som förelåg vid interventionen, för att skapa en sund
interventionssituation för den nya GOM.
- Förstainstansrättens bedömning
- Gemenskapsinstitutionernas underlåtenhet att handla kan endast leda till att det
uppkommer ett ansvar för gemenskapen då institutionerna vid detta tillfälle har
åsidosatt en lagstadgad skyldighet att handla som följer av en gemenskapsrättslig
bestämmelse (se domstolens dom av den 15 september 1994 i mål C-146/91,
KYDEP mot rådet och kommissionen, Rec. 1994 s. I-4199, punkt 58).
- I detta fall föreskrevs det inte i någon bestämmelse i den tillämpliga förordningen
att kommissionen var skyldig att inleda en anbudsinfordran inom en viss tidsperiod,
vilket sökanden för övrigt inte har påstått.
- Det skall under dessa omständigheter konstateras, utan att det är nödvändigt att
granska huruvida de förklaringar som kommissionen har lämnat är välgrundade, att
den tidsperiod om elva månader som förflöt mellan den tredje och den fjärde
anbudsinfordran inte på något sätt är rättsstridig. Det kan följaktligen inte
uppkomma något utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen i förhållande till
sökanden.
Den fjärde anbudsinfordran
- Sökanden har för det första hävdat att kommissionen organiserade den fjärde
anbudsinfordran på ett sätt som uppenbart och karaktäristiskt strider mot
proportionalitetsprincipen, eftersom denna de facto ledde till att små och
medelstora företag uteslöts. De partier som avsågs med denna fjärde
anbudsinfordran omfattade tobak som innehades av interventionsorgan i flera
medlemsstater och utgjorde en sådan avsevärd mängd att anbudsinfordran endast
var tillgänglig för multinationella företag, som förfogade över en struktur som var
anpassad till export från var och en av de medlemsstater som innehade en del av
de lager som utbjöds till försäljning i samband med denna anbudsinfordran.
Kommissionen medgav implicit denna omständighet genom att dela upp de tre sista
partierna som inte hade tilldelats under den fjärde anbudsinfordran i tio nya partier
för den femte anbudsinfordran, vilken beslutades den 24 januari 1992 (se ovan
punkt 14).
- På samma sätt är det så att den omständigheten att flera interventionsorgan krävde
säkerhet ledde till att små och medelstora företag uteslöts från anbudsförfarandet.
Inköp av sådana avsevärda mängder skulle för övrigt ha lett till lagringskostnader
som var orimliga i förhållande till storleken på de företag bland vilka sökanden
ingår. Den mängd tobak som bjöds ut till försäljning i samband med den fjärde
anbudsinfordran motsvarar ett års produktion av tobak i Grekland och en tredjedel
av den årliga produktionen i gemenskapen.
- Sökanden har invänt mot den omständigheten att det i den förordning genom vilket
den fjärde anbudsinfordran organiserades fastställdes en tidsperiod om tjugo dagar
mellan den dag då meddelandet om anbudsinfordran offentliggjordes och den dag
då anbuden skulle lämnas in, i stället för den sedvanliga tidsfristen om 45 dagar
som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 3389/73, i dess lydelse enligt
kommissionens förordning (EEG) nr 1344/75 av den 27 maj 1975 (EGT L 137, s.
20). Denna inskränkning medförde ytterligare svårigheter för de små och
medelstora företagen.
- Sökanden har förkastat kommissionens förslag att den hade kunnat gå samman
med andra anbudsgivare för ett gemensamt anbud. Den har erinrat om att
revisionsrätten i den särskilda rapporten underströk att ett samgående av fleraaktörer skulle ställa kommissionen inför risken för kartellbildning.
- Sökanden har för det andra hävdat att kommissionens organisation av den fjärde
anbudsinfordran på ett uppenbart och karakteristiskt sätt även åsidosätter principen
om likabehandling, i synnerhet artikel 7.2 i förordning nr 727/70, eftersom den de
facto utesluter små och medelstora företag.
- Kommissionen har för det första påpekat att den inte på något sätt har åsidosatt
proportionalitetsprincipen, eftersom dess agerande var lämpligt och nödvändigt för
en god förvaltning av GOM. Sammansättningen av partierna motsvarade enligt
kommissionen en klart definierad efterfrågan på marknaden vid ifrågavarande
tidpunkt. Kommissionen tvivlar på att det, som sökanden har påstått, är nödvändigt,
att förfoga över strukturer i olika medlemsstater för att kunna lämna ett enda
anbud. Det är likväl uppenbart att det är lättare att exportera från det land där
tobaken lagras och att detta skulle vara det naturliga valet för att minimera
förvaltningskostnaderna. Kravet på företagen på att de skall ställa säkerhet hos de
olika interventionsorganen utgör däremot inte något hinder för ett företag med
erfarenhet från den internationella handeln. För övrigt är det så att medelstora
företag har deltagit i anbudsförfarandena och vissa av dem har tilldelats kontrakt.
- Kommissionen har hävdat att den hade rätt att minska tidsperioden om 45 dagar
till 20 dagar, då den genom förordning nr 2436/91 hade rätt att avvika från
förordning nr 3389/73, vilka båda hade utfärdats i enlighet med artikel 7.4 i
förordning nr 727/70, enligt vilken kommissionen har behörighet att utforma
förfarandena och villkoren för interventionsorganens försäljning av tobak.
- Det föreligger för övrigt en skillnad mellan en laglig sammanslutning av aktörer
som tillfälligt går samman för ett gemensamt anbud och en illegal kartell. Det är
vanligt att företag går samman för ett gemensamt anbud avseende ett parti som de
enskilda företagen inte skulle kunna köpa upp.
- Det skall slutligen påpekas att det föreligger flera skäl till den nya inriktning som
kommissionen följde under den fjärde anbudsinfordran.
- Det förelåg enligt kommissionen en omfattande efterfrågan på tobak från
Sovjetunionens sida avseende produkter av en lägre kvalitet, vilket skulle ha gjorde
det möjligt att ställa samman enhetliga partier, medan det överskott som tidigare
förelåg på världsmarknaden för tobak hade framtvingat en försäljning av partier
som var sammansatta av olika sorter. För att fullfölja transaktionerna hade det varit
nödvändigt att få anbud för samtliga partier och detta mål hade endast kunnat
uppnås till fullo genom att utbjuda partier av en betydande storlek till försäljning.
- Den nära förestående reformen av GOM för tobak var av avgörande betydelse, i
synnerhet vad avser den omständigheten att man avsåg att avskaffa
interventionssystemet, vilket innebar att de lager som ännu innehades av
interventionsorganen måste avsättas. En snabb och fullständig anbudsinfordran var
nödvändig med anledning av de gynnsamma marknadsvillkoren vid ifrågavarande
tidpunkt. En enhetlig produkt var lättare att värdera och avsätta, eftersom den
motsvarade inköparnas behov och de särskilda avsättningsmöjligheterna.
- Kommissionen har för det andra hävdat att den av samma skäl inte åsidosatte
principen om likabehandling då den organiserade den fjärde anbudsinfordran.
- Förstainstansrättens bedömning
- Sökanden har åberopat samma argument till stöd för grunderna avseende att
kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen som till stöd för att den
åsidosatte likabehandlingsprincipen.
- Inte något av dessa argument kan godtas.
- Till att börja med kan sökanden inte påstå att den mängd tobak som bjöds ut till
försäljning i de olika partierna i den fjärde anbudsinfordran hindrade de små och
medelstora företagen att delta i denna. Det framgår i själva verket av
kommissionens svar på förstainstansrättens skriftliga frågor ställde att flera
medelstora företag hade inlämnat anbud och att vissa av dessa hade antagits av
kommissionen. Det framgår för övrigt av samma svar att 20 anbud som kunde
prövas hade inlämnats för den första anbudsinfordran medan 11 hade inlämnats för
den andra, 14 för den tredje och 25 för den fjärde anbudsinfordran.
- Sökanden kan inte heller påstå att tobakspartiernas geografiska spridning hindrade
de små och medelstora företagen från att delta i den fjärde anbudsinfordran. Då
det framgår av förordning (EEG) nr 2436/91 att sex av elva partier innehades av
ett enda interventionsorgan, att fyra av elva partier innehades av två olika
interventionsorgan och att ett enda av elva partier innehades av tre olika
interventionsorgan, var de praktiska svårigheter som följde av den geografiska
spridning som den tobak som bjöds ut till försäljning hade, inte så omfattande som
sökanden har påstått.
- Sökanden kan slutligen inte åberopa att det föreligger rättsstridighet till följd av
minskningen från 45 till 20 dagar avseende tidsperioden mellan den dag då
meddelandet om anbudsinfordran offentliggjordes och den dag då anbuden skulle
lämnas in. Kommissionen hade i detta avseende rätt att avvika från artikel 3 i
förordning nr 3389/73, i dess ändrade lydelse, med hänsyn till det omfattande
utrymme för skönsmässig bedömning som den har tilldelats inom området för den
gemensamma jordbrukspolitiken (se domstolens dom av den 19 maj 1992 i de
förenade målen C-104/89 och C-37/90, Mulder m.fl mot rådet och kommissionen,
Rec. 1992 s. I-3061, punkt 12). Sökanden har emellertid varken påstått eller visat
att kommissionen begick ett uppenbart bedömningsfel då den kom fram till att den
tillämpliga tidsperioden skulle förkortas för att påskynda försäljningen av partierna
innan den nya GOM infördes. Förkortningen av tidsperioden drabbade för övrigt
samtliga intresserade aktörer, oavsett storlek. Sökanden har för övrigt inte
förtydligat på vilket sätt denna förkortning skulle gynna aktörer av en viss storlek
i förhållande till andra aktörer.
- Då kommissionen har visat att medelstora företag deltog i anbudsförfarandet finns
det inte någon anledning att ta ställning till huruvida ett eventuellt gemensamt
anbud från flera aktörer avseende samma parti var lagligt.
- De åtgärder som kommissionen valde att vidta i samband med den fjärde
anbudsinfordran för att avsätta den tobak som innehades av interventionsorganen
var under alla omständigheter ägnade att uppnå det eftersträvade målet och de
sträckte sig inte längre än vad som var nödvändigt för att uppnå det (domen i det
ovannämnda målet Vandemoortele mot kommissionen, punkt 34), eftersom de
mängder som lagrades hos interventionsorganen mellan år 1991 och 1992 minskade
markant och eftersom de pris som erbjöds för åtminstone vissa sorter under den
fjärde anbudsinfordran var avsevärt högre än de som hade erbjudits under de
tidigare anbudsinfordringarna. Mot denna bakgrund har kommissionen inte
överskridit gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som den har vad
avser genomförandet av den nya GOM för råtobak.
- Det skall för övrigt konstateras att den fjärde anbudsinfordran var öppen för
samtliga företag inom ifrågavarande sektor på samma villkor och enligt samma
bestämmelser och att den kunde organiseras på ett annat sätt än de föregående
anbudsinfordringarna, då kommissionen inte var berövad sin frihet att anpassa sin
politik i förhållande till utvecklingen på marknaden och de eftersträvade målen (se
i detta avseende domstolens dom av den 17 december 1981 i de förenade målen
197/80, 198/80 199/80, 200/80, 243/80, 245/80 och 247/80, Ludwigshafener
Walzmühle m.fl. mot rådet och kommissionen, Rec. 1981 s. 3211, punkt 40).
- Av detta följer att det saknas stöd för grunden att proportionalitetsprincipen och
likabehandlingsprincipen skulle ha åsidosatts.
- Det framgår av ovanstående att förordning nr 2436/91 inte är behäftad med någon
rättsstridighet som leder till att det uppkommer ett utomobligatoriskt ansvar för
gemenskapen i förhållande till sökanden.
Om ökningen av det belopp som säkerheten uppgick till
- Sökanden har påstått att kommissionen genom att öka det belopp som säkerheten
uppgick till har åsidosatt proportionalitetsprincipen, då denna ökning varken var
berättigad med hänsyn till utvecklingen på marknaden eller till exportbidragen.
Syftet med säkerheten var att säkerställa att anbudsgivaren uppfyller de
skyldigheter som följer av att denna deltar i anbudsinfordran, i synnerhet att varan
faktiskt exporteras. Genom att fastställa säkerheten till ett enhetligt belopp oavsett
tobakssort och således oavsett tobakssortens värde, har kommissionen emellertid
visat att utvecklingen på marknaden inte ligger bakom ökningen.
- Sökanden har dessutom påpekat att syftet med denna ökning i själva verket var att
utmanövrera vissa potentiella köpare, vilket även detta visar att
likabehandlingsprincipen har åsidosatts.
- Kommissionen har svarat att det belopp som säkerheten uppgick till inte på något
sätt var överdrivet och att det var oundgängligt för att täcka skillnaden mellan
exportpriset och priset på gemenskapernas marknad, samt åtminstone
exportbidragens effekt.
- Kommissionen har vidare påpekat att sökanden deltog i en femte anbudsinfordran
för vilken säkerheten uppgick till 0,7 ecu, vilket visar att den inte på något sätt var
utesluten från interventionsförsäljningen.
- Sökanden har på detta replikerat att den omständigheten att den deltog i en
anbudsinfordran för vilken säkerheten var fastställd till 0,7 ecu per kg förklaras av
att anbudsinfordran avsåg en mycket mindre mängd tobak.
- Förstainstansrättens bedömning
- Kommissionen har i det första övervägandet i förordning nr 3040/91 redovisat att
ökningen av det belopp som säkerheten uppgick till var motiverat mot bakgrund
av behovet av att beakta marknadens utveckling och de exportbidrag som hade
betalats. I förevarande förfarande har kommissionen förtydligat att ökningen var
motiverad mot bakgrund av behovet av att säkerställa att anbudsgivarna uppfyller
de skyldigheter som följer av att de deltar i en anbudsinfordran och, för det fall
denna avser export, att säkerställa att varan faktiskt exporteras utanför
gemenskapen.
- Det framgår vidare av kommissionens svar på en skriftlig fråga från
förstainstansrätten att även efter det att det belopp som säkerheten uppgick till
hade ökats, var summan av detta belopp och det försäljningspris som erhölls de
anbudsinfordringar som kommissionen hade organiserat, mindre än det pris till
vilket de ifrågavarande interventionsorganen hade köpt tobaken i fråga, vilket
sökanden inte har bestridit under förhandlingen.
- Ökningen av det belopp som säkerheten uppgick till i förordning nr 3040/91 kan
under dessa omständigheter inte anses vara överdriven.
- Det skall slutligen understrykas att kommissionen vid förvaltningen av GOM för
tobak bland annat skall undvika att avsättningen av tobaken rubbar marknaden.
Den omständigheten att kommissionen har krävt strikta säkerheter är en
omständighet som i princip som gör det möjligt att anse att kommissionen på ett
korrekt sätt har uppfyllt sin skyldighet. Sådana villkor avseende säkerhet som krävs
enligt förordning nr 3040/91 medför med nödvändighet att företag som inte kan
uppfylla dessa utesluts. En sådan utestängning, som är inherent i villkor om
säkerhet, innebär således inte att principen om likabehandling har åsidosatts (se
domstolens dom av den 7 april 1992 i mål C-358/90, Compagnia italiana alcool mot
kommissionen, Rec. 1992 s. I-2457, punkt 54). Villkoren har under alla
omständigheter i praktiken inte haft den verkan att små och medelstora företag har
uteslutits från att delta i den fjärde anbudsinfordran, eftersom de ingick bland
anbudsgivarna under denna infordran.
- Av detta följer att det saknas stöd för grunden att proportionalitetsprincipen och
principen om likabehandling har åsidosatts.
- Det framgår av ovanstående att i den mån som det belopp som säkerheten uppgick
till ökades i förordning nr 3040/91, är förordningen inte behäftad med någon
rättsstridighet som leder till att det uppkommer ett utomobligatoriskt ansvar för
gemenskapen i förhållande till sökanden.
- Sökandens begäran i repliken att en sakkunnig skall utses och att kommissionen
skall inlämna ytterligare handlingar kan inte efterkommas. Ifrågavarande handlingar
är inte nödvändiga för tvistens lösning och det saknas anledning att utse en
sakkunnig för att uppskatta den påstådda skadan i detta fall, eftersom sökanden
inte har visat att det beteende som den klandrar kommissionen för var rättsstridigt.
- Det framgår av ovanstående att talan skall ogillas i sin helhet, utan att det är
nödvändigt att pröva om de övriga villkor som gäller för att gemenskapens
utomobligatoriska ansvar skall uppkomma är uppfyllda, det vill säga den faktiska
förekomsten av en skada samt orsakssambandet mellan kommissionens beteende
och den åberopade skadan.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet
och kommissionen har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, skall svarandens yrkande bifallas.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
följande dom:
- Talan ogillas.
- Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 december 1997.
H. Jung
P. Lindh
Justitiesekreterare
Ordförande
1: Rättegångsspråk: franska.